Artiklar

Statens ena hand vet alltid vad den andra gör eftersom de båda alltid är i våra fickor

Boris Benulic

"Man låter en massa människor lura sig in i landet och ordnar sedan ett verk som ska hantera att de fortsätter att hitta på saker."

När det gäller att förflytta pengar från arbetande människor till icke-arbetande har staten utvecklat en förvånansvärd fingerfärdighet.

Det mest omfattande fusket med bidrag i det här landet är rimligen det som sker när personer som påstår sig vara flyktingar släpps in i landet och därefter uppbär bidrag eftersom de inte har någon större lust att vare sig lära sig svenska, utbilda sig eller söka jobb.

Om detta säger regeringens utredare Anne Marie Begler ingenting när hon i dag på DN Debatt upplyser oss om hon kommit fram till att det bör inrättas en ny myndighet som utreder: ”välfärdsbrott”:

”Det kan handla om målvakter i välfärdsbolag, lånade eller stulna identiteter, skenanställningar, påhittade eller överdrivna assistans­behov, överdrivna eller dolda inkomster, tandvård som inte utförts men ändå debiteras, studiestöd för fiktiva studier, med mera. Felaktiga uppgifter kan lämnas till en myndighet för att få utbetalningar från en annan myndighet.”

Men själva grundbedrägeriet gör man ingenting åt.

Det är som vanligt när det gäller staten under senkapitalismen. Dess byråkrati tillväxer ständigt genom att peka på de brister och problem som finns – kaoset som uppkommer därför att byråkratin i andra delar av staten inte gör sitt jobb eller till och med ägnar sig åt rent destruktiv verksamhet.

Man låter en massa människor lura sig in i landet och ordnar sedan ett verk som ska hantera att de fortsätter att hitta på saker.

Och att lösningen skulle vara att samköra en massa myndigheters egna datasystem som uppenbarligen inte fungerar och har stora brister verkar inte överdrivet begåvat. Det lär bara leda till att det behövs en eller flera nya myndigheter i framtiden. För inom informationsbehandling gäller ju principen att stoppar man in skräp så får man ut skräp. I svensk statsförvaltning i dag gäller dock principen att stoppar man in skräp så stannar skräpet kvar, det kommer inte ens ut som nytt skräp. En gång  anställd inkompetent byråkrat förblir för alltid anställd i apparaten.

En rimlig ordning är att staten fungerar enligt principen att den ska övervaka att människor får rå sig själva. Den ska garantera yttre skydd och inre ordning. I övrigt ska medborgarna få behålla åtminstone 80 procent av de det arbetar ihop och efter bästa förmåga ordna sina liv själva.

Den enda nya myndighet vi behöver är en som monterar ner staten såsom vi känner den nu så att landet kan återställas till vad det en gång var.

Begler och hennes medarbetare avslutar sin deklaration med orden:

”Ambitionen måste vara att inte en enda skattekrona ska hamna i fel ficka.”

Det är mycket enkelt att åstadkomma. Bort med tassarna ur våra fickor så stannar pengar där de hör hemma.

Podd

Radio bubbla: “You really think you’re gonna take this community from us?”*

Boris Benulic

Vad gör man när amerikaniseringen förlamat människors hjärnor och de fyller gatorna?

I gårdagens sändning diskuterade vi realismen i Boris Johnsons inbjudan till tre miljoner invånare i Hongkong: Kom hit om Xi Jinpings styre blir för brutalt. 

Man kan ju inte annat än beundra Boris Johnsons mod och principfasthet. Brittiska banker och byggbolag har slutit mycket stora avtal med kineserna för deltagande i olika delprojekt i Sidenvägen. Att utmana Kina lär inte vara populärt bland dem.

Egentligen har västvärlden i nuläget bara två ledare som i verklig mening vågar utmana kineserna och trycka till dem: Boris Johnson och så hans vars namn man snart inte får nämna för då blir man avstängd från Twitter, Facebook och Instagram och får antagligen inte ens handla snus nere på ICA eller Coop. 

Men ni vet vem jag menar.

Därefter blev det ett långt parti där det för den som kommer in mitt i programmet kan låta som om vi samtalar om ett avsnitt av ”The Walking Dead”, mycket zombies på gatorna. Vad ska man göra? Hur gick det till? 

Men det är torsdagens BLM-demonstration i Stockholm vi diskuterar och utifrån den linjerade vi upp de olika motståndsstrategier som är möjliga.

Jag blev upplivad av Martins försäkran att om vi som bor kvar här tvingas gå under jorden kommer han då och då dyka upp och förse mig med livets nödtorft. Han nämnde inte cigarrer, men jag antar att han tyckte det var så självklart att det inte behövde nämnas.

  • Rubrikens citat är förstås en av Ricks repliker i "The walking Dead". Kändes lämplig med tanke på avsnittets ämnen.

Artiklar

Kasern, mission, redaktion – och en dikt för nationen

Boris Benulic

En dikt för nationaldagen ska påminna oss om det storslagna i det svenska kulturarvet, och den starka traditionen av frihet och respekt för allt arbete som främjar nationens välstånd.

Fabian Månsson. Ständigt i arbete. För nationens bästa.

Dagens Nyheter har bett poeten Ida Börjel skriva en nationaldagsdikt.

Den blir som jag förväntat mig. Allmän ångest och oro, en referens till ”I can´t breathe” och så avslutas det hela med en styrkekram.

Det ligger i linje med de fem poeter som tidningen på uppslaget innan bett föreslå lämpliga dikter för nationaldagen. Aase Berg tycker nationaldikter ska vara ”deprimerande”.

Men självklart ska en nationaldagsdikt vara stolt och självmedveten, inte uppgiven. När en annan ordning upprättats i riket kommer jag i min egenskap av minister för kultur- och inre säkerhet att göra Fabian Månssons ”Stridssång” till officiell dikt för nationaldagsfirandet.

Ärkebiskop Nathan Söderblom fann den så vacker och stark att han vill ha med den i Psalmboken. Fabian Månsson var mycket tveksam till förslaget och förklarade att om den skulle sjungas i kyrkan skulle ”väl kärringarna svimma”.

Något halvår senare träffas Nathan Söderblom och Fabian Månsson igen.

”Nu har jag varit i Hälsingland. Jag tog och läste upp din ”Stridssång” i en kyrka däruppe. Men käringarna svimmade inte.”, kunde ärkebiskopen berätta.

Eftersom Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins uppfattning nu dominerar människors medvetande och de därför tror att Sverige inte har en historia och kultur inser jag att det kanske är nödvändigt att berätta vem Fabian Månsson var. (Jag ska mer utförligt på den här sidan återkomma till honom och andra tidiga ledare för den svenska arbetarrörelsen – och då även diskutera de täta banden och samhörigheten mellan dem och ledarna för andra svenska skikt och samhällsklasser.)

Fabian Månsson föds i en fattig fiskar- och lantbrukarfamilj i Blekinge. Blir tidigt faderlös. 

Han arbetar som stenhuggare och fiskare och blir därefter, stamanställd i krigsmakten i tre år. Han börjar skriva texter och artiklar och kan snart försörja sig som journalist och arbetar sig upp i ledningen för Sveriges socialdemokratiska Ungdomsförbund, men är under denna period också ibland predikant i Frälsningsarmén.

Här ser man kärnan i det som formade Fabian Månssons politiska hållning; den frireligiösa väckelsen, viljan att förbättra arbetande människors villkor, samt den självklara instinkten att försvara fosterlandet. 

Han rörde sig ledigt mellan missionshuset, kasernen och partiexpeditionen.

Fabian Månsson blev ledamot av det socialdemokratiska partiets ledning, men han kommer också att bli en av dem som står i spetsen för den utbrytning vänsterut – en vandring som till slut för honom och det nya partiet in i den av de ryska kommunisterna styrda Tredje Internationalen. Där tar det stopp för Fabian Månsson, han kan inte underordna sig diktat formulerade av politruker i andra länder. Den egna nationen måste stå i första rummet och han återvänder till socialdemokratin (i efterhand skulle nästan alla av de andra ledarna följa honom tillbaka.)

Fabian Månssons uttalade politiska idealtillstånd var den svenska medeltiden med dess maktfördelning mellan bondemakt och kungamakt, ett tillstånd som avbröts när Gustav Vasa intog tronen.

Omvittnad var Fabian Månssons praktiska hållning. Vännen Zäta Höglund klagade en gång på att Fabian mest var intresserad av att diskutera priset på vete, fläsk, råg och potatis samt vilken hönsras som var bäst.

I en hård inre politisk debatt i det vänstersocialdemokratiska partiet där Fabian skällts för att vara omarxistisk deklarerade han att:

”Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.”

Han var autodidakt men skröt ogärna med sin nästan obegripliga beläsenhet – en bildning som kom att leda till en svit högst läsbara historiska romaner samt ett antal historiska verk om folkvandringar och vikingatid.

Under åren 1919-1920 var han också medlem av Psalmbokskommittéen och det var då Nathan Söderblom tog upp frågan om att införliva Fabians hymn i Psalmboken. 

Stridssång
Fabian Månsson

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten sög.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen. 

Artiklar

Limboläge

Boris Benulic

"Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat."

Limbo lower now / Limbo lower now / How low can you go (Chubby Checker: Limbo Rock)

Det blir kramkalas i Göteborg i helgen. I goa glada Götet ska blått och svart förenas. Polisuniformer och anarkotishor.

En demonstration ska hedra minnet av amerikanen George Floyds död.

”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida så länge de följer de lagar vi har att värna”, säger kommenderingschefen Teodor Smedius i ett pressmeddelande.

När och var avgörs vilka politiska riktningar polisen ska visa stöd? Kan jag ansöka någonstans för att få deras uttalade uppbackning av mina åsikter?

Var finns blanketterna?

Kan jag göra det över nätet?

Eller nej, förresten. Vad ska man med det stödet till? Som att dra i fält anförande en pluton Hare Krishna-munkar. 

Jag tror rätt många tycker att polisen de senaste åren kunde visat samma vilja att stå på vanliga människors sida och därför gått in för att utplåna gängen och gängvåldet.

Det har polisen inte gjort. Och fått skäll, som ofta övergått i förakt.

Man kan därför utgå från att polisen känner ett behov av att bli omtyckta och respekterade.

Och de har upptäckt att om de inte nöjer sig med att räcka fram en bulle utan också går ner på knä när den serveras får de åtminstone kärlek från alla dem som tillhör gängen eller dem som är dumma nog att tro att gängen ägnar sig åt någon form av radikalt uppror.

Polisens mantra nu är att man inte vill att våld ska eskaleras.

Varför inte det? När blev det en helig regel?

Om ordning kräver våld därför att en folkmassa gör motstånd mot kravet på ordning och vägrar lyssna, vad gör man då?

Ibland menar en del att jag förändrat inställning i dessa frågor.

Inte de senaste 20 åren i alla fall. Nedan kan man läsa min krönika i Metro, under det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.

Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat. De grupper som förebådar en ny ordning och som tar över gatorna.

Polisen har allt sedan Dan Eliassons dagar lärt sig att man ska se till att menigheten följer överhetens politiska linje och inte lagarna.

En lång dikt till polisens försvar (Metro, måndag 8 april 2002) 

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.

  Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.

  När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen. Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.

  Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slagord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.

  Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.

  Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.

Okategoriserat

Det är oss han pekar på

Boris Benulic

Ingen skulle komma på tanken att Xi Jinping ska ta avstånd från företrädarnas brott. Eller sina egna. Den som gjorde det skulle få fingret.

Den stora ledaren pekar ut färdriktningen. En stor del av världen befinner sig i vägen.

Världspolitik numera består av ursäkter. Alla länder i Europa förväntas ursäkta sig för brott begångna mot resten av världen de senaste 600 åren.

Ursäkterna har två direkta syften. De fyller dels på kassakistan hos dem som anser sig företräda offren för vad som nu kan ha utspelat sig. Dels fungerar de som ursäkt för offrens ättlingars tillkortakommanden i dag; typ; ”Men det är klart att vi har högst mordstatistik i världen, och att folk svälter, är sjuka och arbetslösa och att många inte kan läsa. Européer var ju här och härjade för hundra eller femhundra år sedan. Vi lider av sviterna efter detta.”

Tyskland får alltid ligga lågt några gånger om året, Minnet av Förintelsen innebär många högtider och vi påminns alltid om att det bara gått 70 år. När som helst kan de bruna bataljonerna marschera längs med våra gator sjungande ”Horst Wessel-lied”.

Vad jag aldrig riktigt begriper är varför inte någon någonsin kräver att världens brutalaste diktatur ber om ursäkt och förlåtelse. Dess värst brott ligger ju inte 70 eller 150 år tillbaka i tiden.

I dag är det årsdagen av massakern på Himmelska Fridens Torg.

Ingen statschef kommer att kräva att Kinas Xi Jinping går ner på knä och visar ånger för sina föregångares handlingar.

Ingen kommer heller på tanken att Kinas ledning ska ta avstånd från ”Det stora språnget” på 1950-talet då 40 miljoner dog.

Eller den stora kulturrevolutionen. Sju miljoner döda.

Ingen törs därför att Kina är ett reellt hot. Landet har genom Sidenvägen-projektet skaffat sig kontroll över infrastrukturen i stora delar av Afrika och Asien. De kan stänga av Malackasundet och kontrollera Sydkinesiska sjön. Om de vill.

De har börjat göra sydeuropeiska stater beroende av sina investeringar.

Och den kinesiska marknaden är för viktig för att västvärlden ska våga knysta.

Vi står alltså inför ett land som inte tvekat att mörda tiotals miljoner av sina egna medborgare de senaste 60 åren. Ett land som håller miljoner inlåsta i omskolningsläger och som skördar dödsdömda fångars organ på beställning.

Ett land som nu tänker strypa friheten i Hongkong.

Ett land som håller på att sluta sin näve om världsekonomin.

Ett land som hänsynslöst mörklade coronautbrottet.

Men vi ska oroa oss för nazismens återkomst eller bekymra oss för de svartas situation i USA?

Europa har inte drabbats av masshysteri, det är snarast fråga om en allvarlig psykos, en total oförmåga att se världen som den är.

För den som vill bli påmind om den kinesiska ledningens konsekventa människoförakt finns nu min serie om Maos kulturrevolution tillgänglig. En obehaglig historia om rasism, förtryck och en påminnelse om att revolutionen äter sina egna. Ibland i verklig mening. Åtminstone jag vill inte stå på menyn nästa gång.

Kina 1: Hjältar jag minns, men som aldrig fanns

Kina 2: Kannibalkommunism

Kina 3: Biologi, blodsband och blodbad

Kina 4: Maos mordiska rasism mot minoriteter

Kina 5: Mord och minnesluckor

Kommentarer

Borta på vinden, tomtar på loftet

Boris Benulic

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Podd

Corona, Christo och ryggsäckar

Boris Benulic

Ett avsnitt där jag uttrycker stor förståelse för Helmut Kohls hållning i en fråga medan Martin uttrycker sin beundran för Christo som entreprenör.

Ska bulgarer ägna sig åt konst?

Blir man en bättre människa genom att gå långa sträckor med ryggsäck?

Förolämpar jag landets sparrisodlare genom mitt förslag på nytt yrke för Jan Jönsson?

Hur länge måste man kånka på en tygkasse innan dess miljöpåverkan motsvarar en plastkasses?

Har coronaviruset muterat och fått människor att drabbas av masshysteri när det gäller de svartas situation i USA … och kommer viruset att dö av värmen från mordbränderna?

Se där några av de frågor vi diskuterade i gårdagens program.

Artiklar

Utplåna Mongoliet! Nu! (om klok svensk politik under andra världskriget – och dagens feghet)

Boris Benulic

"De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta."

Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt. 

Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.

Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.

Men jag har varit en dålig människa.

Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.

Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?

Alternativet är ju att göra något. 

Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.

Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.

Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.

En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.

Klarade oss undan?

Tiger?

Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.

Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.

Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.

Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter. 

Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.

Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.

Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.

Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.

De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.

I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.

Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.

Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.

Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.

Om jag överdriver?

Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.

Åmark konstaterar i en passage:

”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.

Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.

Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.

Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.

Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.

Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.

Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.

Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.

Kommentarer

Kraftlöshet på grund av kravlöshet

Boris Benulic

Vi behöver inte en stor stat som tar hand om små problemen. Vi behöver en liten stat som tar hand om de stora problemen.

"Hallå. Ja, det är jag. Jaha, ringer du från staten? Om jag vill jobba? Nej, jag är inte så sugen på det. Men du, kan du skicka över en kebabpizza med extra lök och bea? Kommer den om en kvart? Super!"

Det måste till en ”attitydförändring” för att man ska få unga människor att jobba. Konstaterandet görs av Susanne Nyström i en DN-ledare. Jag tror att hon också menar att man numera måste jobba med ”attitydförändingar” oavsett ålder på den som behöver ett arbete (fast kanske inte fattar det ... hur svårt det nu kan vara).

Nyström menar att:

”Här är en del av lösningen bättre studie- och yrkesvägledning, men det kommer bara att räcka en bit på vägen.”

Det räcker hela vägen. Det gjorde det en gång i tiden.

Jag är ju inte en förespråkare för statlig verksamhet av någon större omfattning.

Däremot för effektiv byråkrati.

Så sent som på 1980-talet fanns det en effektiv byråkratisk apparat i Sverige som hanterade arbetsmarknadsfrågor och den bar det lämpliga namnet Arbetsmarknadsstyrelsen.

Där samlade man in helvetiska mängder statistik och gjorde prognoser för vilka jobb som skulle finnas och vilka som skulle försvinna.

Man meddelade resultatet till arbetslösa vuxna och dem som gick i skolan (så att de skulle slippa bli arbetslösa som vuxna).

Jag ansvarade för att informera landets skolungdomar. Det innebar levererande av kalla råa, fakta.

Jag och medarbetarna utgick från att de små liven var läskunniga och med hjälp av sina föräldrar skulle kunna fatta nödvändiga beslut. Budskapet var enkelt:

"Där finns jobben. Vill du ha ett anständigt liv gå dit. Urvalet är ganska brett. Det här behöver du göra för att bli veterinär eller VVS-tekniker.  Tack och hej."

Det funkade bra.

Styrelsens anställda bestod mestadels av kommunister eller högerpartister (old-school-moderater som aldrig på min tid verkade bekväma med tanken på att någon skulle beteckna dem som ”moderata”. En hel del var gamla militärer eftersom vi också skulle ansvara för att sätta framtida krigsfångar i arbete. Där kan vi snacka om beredskap i landet. Vi utgick från att vi bodde i ett land som skulle försvara sig och till och med ta krigsfångar – och sedan skulle dessa få jobba.)

Trojkan som skulle leda hela verksamheten bestod dock alltid av tre sossar. Men det partiet förstod dåförtiden att det inte skulle fungera om man använde verket som avställningsplats för misslyckade riksdagsmän så relationen mellan ämbetsmän och ledning var friktionsfri.

Det fanns faktiskt en talrik grupp till bland de anställda förutom kommunister och högerpartister och det var bögarna. Det utgjorde förvisso ingen ideologisk riktning, och de verkade inte ha någon politisk uppfattning … förutom att det gällde att få folk att arbeta. Och det var ju det viktiga. Det var inte bara mer ordning på kommunister och högerpartister förr.

På den tiden ansvarade också verksamheten för yrkesutbildningar. Såg man att det fattades målare ordnade man kurser för målare. Konstigare än så är det ju inte. Var man arbetslös och inte ville ta någon av de utbildningar som stod till buds fick man fortsätta att vara arbetslös och var A-kassans dagar slut så fick man reda sig bäst man kunde.

Men sedan hände något.

Statens uppgift blev inte längre att tillhandahålla så korrekt information som möjligt till medborgarna så att de självständigt kunde fatta kloka beslut.

Statens uppgift blev att lägga allt tillrätta så att ingen behövde anstränga sig. På något sätt.

I dag finns ingen styrning. I dag gäller: men vad vill du bli lilla vän? Följ ditt hjärta. Fånga dagen. Behöver du pengar? Då ska vi se vad vi kan fixa till.

PS. Jag är definitivt inte motståndare till att unga människor förverkligar sina drömmar … om de inser att de kan få komma att kämpa mycket hårt för dem.

Men ingen uppnår sina drömmar i ett samhälle där alla ”attityder” konstant måste förändras tills allt är bekvämt, anpassat, mjukt och motståndslöst.

Då förverkligas inga individuella drömmar.

Bara kollektiva mardrömmar.

Podd

Radio Bubbla: Vems intressen tjänar mordbrännarna?

Boris Benulic

Gårdagens program: faktaspäckat av Martin om Twitters censurförsök och en grundlig diskussion om skeendet i USA.

För mig som är formad av vänstern men inte formaterad av dess sentida utveckling är det lite märkligt att betrakta hur mycket av gamla radikala insikter som förbytts i sin raka motsats hos de flesta vänstermänniskor.

Förr fanns på den sidan insikten om att FBI var en del av staten och att den infiltrerade allt som påminde om radikala samhällsomstörtande organisationer, och det som definierades på det sättet var allt mellan kväkarna och Svarta Pantrarna och Weathermen. Antagligen var det under en period så att majoriteten av medlemmarna i USA:s kommunistiska parti var infiltratörer eller informatörer.

Och de som trodde att de som hävdade detta kolporterade konspirationsteorier fick backa när FBI:s Cointelpro-dokument läckte. Där beskrevs hur man skulle infiltrera radikala organisationer och också ibland försöka driva fram oprovocerat våld.

Men över en natt började ganska nyligen liberaler och vänster se FBI (och CIA) som bärare av den stora sanningen – och det skedde när FBI och CIA började angripa Donald Trump.

Själv insåg jag då att det måste nog innebära att Trump ändå är en ganska hyvens kille.

En rimlig slutsats om man ser till historien.

Klart den djupa staten blir orolig om det dyker upp någon som säger sig vilja dika ut träsket.

Vill man göra livet förtvivlat svettigt för en president i USA ska man se till att det blir upplopp, våldsamheter och mordbränder i så många städer som möjligt. Samtidigt.

Ungefär som det är nu.

Att inte provaktörer, informatörer och infiltratörer skulle ha åtminstone ett lortigt litet finger med i spelet vore tämligen unikt när det gäller amerikansk modern historia. 

Bara för skojs skull vill jag påminna om Richard Aoki. Han betraktades som en av de ledande Svarta Pantrarna under 1960-och 1970-talet. Han var förvisso asiat men det hindrade inte att han blev en av toppmännen i rörelsen. Han hade något som de andra inte hade; organisationsvana efter att ha varit medlem i ett antal disciplinerade vänsterpartier.

Det var Aoki som försedde pantrarna med deras första vapen och han lärde Bobby Seale och Huey Newton hur man brukar dem.

Det kom senare att göras en dokumentärfilm om Aoki som skildrade honom som en hjälte och centralfigur i de svartas frigörelsekamp, samma inriktning hade biografin om hans liv.

2015 hävdes hemligstämpeln på FBI-dokument som visar att Aoki hela tiden rapporterat till FBI som visste vad han gjorde och som instruerade honom om vad han skulle göra.

Som ni förstår diskuterade vi utvecklingen i USA i gårdagens radio Bubbla. Martin höll två gedigna genomgångar, en om händelserna kring George Floyds död och en om Twitters försök att censurera Trump (den senare genomgången innehöll en hel del som inte behandlas i den allmänna diskussionen).

Själv kunde jag luta mig bakåt och då och då sticka emellan med en ny konspirationsteori eller någon någon historisk anekdot. 

I övrigt talade vi om många Bonnier-tidningars snara hädanfärd samt var i Europa Steve Bannon egentligen borde öppna sin ”kursgård”. Jag blev dock lite besviken när Martin förklarade att han inte trodde att fysisk fostran skulle vara en del av läroplanen på institutet.