kina 4: maos mordiska rasism mot minoriteter

"Kulturrevolutionen hade som uttalat mål att förstöra alla spår av gammal kultur och gamla seder ... de nationella minoriteterna var att betrakta som "främmande inkräktare"

En mer intensiv kamp mot västerlandets imperialism och koloniala förtryck sades vara ett av målen för Maos kulturrevolution. De som sades vara högerkrafter i det kommunistiska partiet ansågs vara allt för eftergivna mot de imperialistiska makterna.
Men alla slagord, demonstrationer och våldsamheter gjorde att vi än i dag inte riktigt ser hur Mao utvecklade en politik mot de nationella minoriteterna som inte kan betecknas som annat än ett imperialistisk försök att utplåna nationella minoriteter och antingen kuva dem och hålla dem i en underordnad ställning eller assimilera dem i det dominerande han-folket.
När kulturrevolutionen inleddes hävdade Ulanfu som ledde kommunistpartiet i Inre mongoliet att det kanske inte var någon idé att tala om klasskamp i hans region – han hävdade att i det mongoliska medvetandet fanns det inga klasser utan alla betraktade sig som jämlikar och fria. Då bryter helvetet löst och Liu Shaoqi förklarar att kommunisterna i Inre Mongoliet driver en ”politik för etnisk splittring” och försöker upprätta ett ”eget kungarike”.
800.000 mongoler samlas upp i fångläger och även den härdade Frank Dikötter tvingas konstatera att grymheterna var ofattbara även med kulturrevolutionära mått; i lägrens tortyrkamrar river man fångarnas ögon ur deras hålor, sliter ut tungor, drar ut tänderna, brännmärkning tillhör vanligheterna. Kvinnor får sina bröst piskade med glödgade järn.
Människor bränns levande.
Kulturrevolutionens ledning gör det imperialister alltid gör när de ska underkuva ett folk – de försöker utplåna de bildade klasserna – som Hitler och Stalin i Polen – lärare, akademiker, tekniker, administratörer är vanligast förekommande bland de närmare 25.000 som mördas.
Det mongoliska språket förbjuds.
Tibetaner och uighurer drabbades på samma sätt, liksom de olika folken på gränsen till Sovjetunionen och Vietnam.
Där lades grunden för den politik som fortsätter än i dag – men med mindre våldsamma medel. Men lika målmedvetet och bestämt.
Kulturrevolutionen hade som uttalat mål att förstöra alla spår av gammal kultur och gamla seder och detta i kombination med Maos hustru Jiang Quings uttalande att de nationella minoriteterna var att betrakta som ”främmande inkräktare” gjorde att brutaliteten mot de nationella minoriteterna ofta blev än värre än mot medlemmar av han-folket eftersom de utgjorde en lättare målgrupp att angripa eftersom de skilde sig från majoriteten av befolkningen genom språk, religion, seder, kultur och mentalitet. Varje försök att leva som man alltid gjort kunde angripas och fördömas som ett sätt att hålla fast vid det ”gamla och reaktionära”. Kulturrevolutionens propaganda gjorde i filmer och artiklar allt för att utmåla de nationella minoriteternas kultur som efterbliven och de hade levt i total misär innan partiet befriade dem – i den propagandan finns tydliga rasistiska tongångar.
För Mao var det (liksom det alltid varit för kommunistpartiet oavsett vem som suttit i ledningen) nödvändigt att kuva de nationella minoriteterna även om de bara utgjorde tio procent av befolkningen. Sett till den yta som de bebor så utgör den nästa 40 procent av Kinas yta och minoriteterna finns ofta i strategiskt känsliga gränsområden.
För den som strävar efter en stark totalitär stat styrd av ett parti och en ledare är assimilering och etniska utrensningar en självklar politik.
LÄRDOM: Som Mao konstaterade: ”En tendens döljer alltid en annan” – och det gäller i högsta grad den kinesiska politiken. Man talar ofta om västerlandets kolonialism och imperialism – för att dölja sin egen. Rök och speglar – och röken har ofta kommit från brända byar.
FUNDERING: I dag expanderar Kina ekonomiskt sina egna gränser – de ställer omåttliga krav på kontroll i Sydkinesiska sjön, metodiskt bygger de ut ”Den nya sidenvägen” och skaffar sig kontroll över hamnar i Europa (Aten till exempel). Samtidigt köper de stora landområden i Afrika och numera också i Australien. Borde vi inte känna obehag och oro över att en stat vars regim förkroppsligar en han-rasistisk och imperialistisk syn på världen på detta sätt flyttar fram sina positioner?

Kommentera