Kasern, mission, redaktion – och en dikt för nationen

En dikt för nationaldagen ska påminna oss om det storslagna i det svenska kulturarvet, och den starka traditionen av frihet och respekt för allt arbete som främjar nationens välstånd.

Fabian Månsson. Ständigt i arbete. För nationens bästa.

Dagens Nyheter har bett poeten Ida Börjel skriva en nationaldagsdikt.

Den blir som jag förväntat mig. Allmän ångest och oro, en referens till ”I can´t breathe” och så avslutas det hela med en styrkekram.

Det ligger i linje med de fem poeter som tidningen på uppslaget innan bett föreslå lämpliga dikter för nationaldagen. Aase Berg tycker nationaldikter ska vara ”deprimerande”.

Men självklart ska en nationaldagsdikt vara stolt och självmedveten, inte uppgiven. När en annan ordning upprättats i riket kommer jag i min egenskap av minister för kultur- och inre säkerhet att göra Fabian Månssons ”Stridssång” till officiell dikt för nationaldagsfirandet.

Ärkebiskop Nathan Söderblom fann den så vacker och stark att han vill ha med den i Psalmboken. Fabian Månsson var mycket tveksam till förslaget och förklarade att om den skulle sjungas i kyrkan skulle ”väl kärringarna svimma”.

Något halvår senare träffas Nathan Söderblom och Fabian Månsson igen.

”Nu har jag varit i Hälsingland. Jag tog och läste upp din ”Stridssång” i en kyrka däruppe. Men käringarna svimmade inte.”, kunde ärkebiskopen berätta.

Eftersom Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins uppfattning nu dominerar människors medvetande och de därför tror att Sverige inte har en historia och kultur inser jag att det kanske är nödvändigt att berätta vem Fabian Månsson var. (Jag ska mer utförligt på den här sidan återkomma till honom och andra tidiga ledare för den svenska arbetarrörelsen – och då även diskutera de täta banden och samhörigheten mellan dem och ledarna för andra svenska skikt och samhällsklasser.)

Fabian Månsson föds i en fattig fiskar- och lantbrukarfamilj i Blekinge. Blir tidigt faderlös. 

Han arbetar som stenhuggare och fiskare och blir därefter, stamanställd i krigsmakten i tre år. Han börjar skriva texter och artiklar och kan snart försörja sig som journalist och arbetar sig upp i ledningen för Sveriges socialdemokratiska Ungdomsförbund, men är under denna period också ibland predikant i Frälsningsarmén.

Här ser man kärnan i det som formade Fabian Månssons politiska hållning; den frireligiösa väckelsen, viljan att förbättra arbetande människors villkor, samt den självklara instinkten att försvara fosterlandet. 

Han rörde sig ledigt mellan missionshuset, kasernen och partiexpeditionen.

Fabian Månsson blev ledamot av det socialdemokratiska partiets ledning, men han kommer också att bli en av dem som står i spetsen för den utbrytning vänsterut – en vandring som till slut för honom och det nya partiet in i den av de ryska kommunisterna styrda Tredje Internationalen. Där tar det stopp för Fabian Månsson, han kan inte underordna sig diktat formulerade av politruker i andra länder. Den egna nationen måste stå i första rummet och han återvänder till socialdemokratin (i efterhand skulle nästan alla av de andra ledarna följa honom tillbaka.)

Fabian Månssons uttalade politiska idealtillstånd var den svenska medeltiden med dess maktfördelning mellan bondemakt och kungamakt, ett tillstånd som avbröts när Gustav Vasa intog tronen.

Omvittnad var Fabian Månssons praktiska hållning. Vännen Zäta Höglund klagade en gång på att Fabian mest var intresserad av att diskutera priset på vete, fläsk, råg och potatis samt vilken hönsras som var bäst.

I en hård inre politisk debatt i det vänstersocialdemokratiska partiet där Fabian skällts för att vara omarxistisk deklarerade han att:

”Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.”

Han var autodidakt men skröt ogärna med sin nästan obegripliga beläsenhet – en bildning som kom att leda till en svit högst läsbara historiska romaner samt ett antal historiska verk om folkvandringar och vikingatid.

Under åren 1919-1920 var han också medlem av Psalmbokskommittéen och det var då Nathan Söderblom tog upp frågan om att införliva Fabians hymn i Psalmboken. 

Stridssång
Fabian Månsson

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten sög.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett ”hem” och en ”hustru” mig vinna;
få slavpiskarns skändade ”trotjänarinna”
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller –
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen. 

Have your say