Jag kan fascineras och förtrollas av en del inslag i zigenarkulturen runt medelhavet och på Balkan. Det är det obegripliga som lockar. Svenska myndigheters politik när det gäller romer i Sverige är också fascinerande ... och obegriplig ... den utövar dock ingen lockelse.

I en rapport hävdar myndigheterna att integrationsarbetet för romer i Sverige gjort att på viktiga områden så har allt blivit bättre för denna grupp, till och med simkunnigheten har ökat. Den som besökt en av de största sammankomsterna i världen för romer – hästmarknaden i engelska Appleby, där man gärna tar sig ett dopp tillsammans med hästarna när man ska vattna dem – har nog svårt att tro att romer inte redan kan simma.

När romerna i Borås skulle inkluderas i det svenska samhället satte kommunpolitikerna dem på bussen till Auschwitz. Det är ett av många exempel på hur myndigheterna med romer. I Helsingborg strävar man efter att lösa detta genom att hantera  unga romers vikt, de anses för tjocka för att kunna integreras och kommunen erbjuder därför motion och träningsråd.

I snart tio år har olika myndigheter och offentliga verksamheter arbetet för att fullfölja en plan när det gäller romer i Sverige. Det finns ett slutmål för detta arbete och det är att

”…det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdig möjlighet i livet som en person som inte är rom”.

För att få reda på hur det går har Länsstyrelsen i Stockholm – som har en samordnade funktion för hela landet i denna fråga – utarbetat en rapport: ”Romsk inkludering i praktiken” som presenterades förra året.

Där har man sammanställt  erfarenheter och exempel från kommuner som fått statsbidrag för att arbeta med romsk inkludering.

Rapporten konstaterar inledningsvis att detta arbete i i Sverige för romernas del lett till:

” • högre skolnärvaro

 • bättre hälsa

 • högre betyg

 • minskad utbetalning av försörjningsstöd

 • ökad simkunnighet bland vuxna

 • fler har egen försörjning”

Efter att ha läst hela rapporten har vi dock inte kunnat finna en enda siffra som i absoluta eller relativa tal förklarar vad som menas med ord som ”högre”, ”bättre” eller ”fler”.

Har antalet romer som fått egen försörjning ökat med fem, femtio, femhundra eller femtusen personer?

Ingenstans i rapporten klargörs frågor av detta slag. Vi får bara veta att allt blivit bättre.

Rapporten redovisar också de olika typer av aktiviteter som förekommit under de närmare tio år som den behandlar.

Jag utgår från att rapportens författare tagit fram de exempel från de olika pilotorterna som visar på de mest framgångsrika försöken och som kan ge stöd och uppmuntran till alla dem som arbetar i dessa verksamhet.

Svenska attityder

I Uppsala har man ordnat skolteater – kommunens femteklassare fick se teaterföreställningen Katitzi om en romsk flickas liv i Stockholm på 1940- och 1950-talet. Det hela diskuterades sedan vidare på lektioner med det uttalade syftet att informera barnen om hur romer diskriminerats i Sverige.

Här ser man alltså svenska attityder i historien som hindret för romers inkludering.

I Stockholm har man organiserat en utbildning om nationella minoriteter som vänder sig till lärare på högstadiet. Utbildningen har syftat till att öka lärares kunskap om nationella minoriteters rättigheter, och i synnerhet romers rättigheter:

”En viktig komponent i utbildningen har varit att öka kunskapen om historiska och nutida kränkningar och betydelsen av att leva upp till de mänskliga rättigheterna …”.

Även här är alltså åtgärden riktad mot svenskar och svensk mentalitet – det är där problemet finns och medvetenhet ska skapas om historiska kränkningar – då förenklas romers integrering.

Arbete

”Det är viktigt att ha tillgång till arbetsmarknaden och kunna försörja sig. Precis som för andra medborgare i Sverige är målet i strategin för romsk inkludering att alla romer som kan ska ha full sysselsättning.”, konstaterar rapporten.

Man trycker i samband med detta på vikten av ”brobyggare” och det är personer som kännetecknas av att:

”Det är också bra om brobyggaren har god kännedom om kommunens verksamhet och tjänstemannarollen för att framgångsrikt kunna utgöra en länk mellan kommunen och romska invånare”.

Det exempel som redovisas på hur en brobyggare kan arbeta kommer från Borås där de arbetar med ”enskilt stöd” som är en:

”… aktivitet som erbjuds romska invånare i Borås som kanske inte vet vart de ska vända sig för att få stöd som sträcker sig över flera förvaltningar. Det kan till exempel röra sig om stöd i diskrimineringsärenden, hjälp med att skriva ett CV eller att få svar på frågor som rör missbruk och våld i hemmet.”

Hur hjälp att orientera sig i den kommunala förvaltningen är ett led i att skapa full sysselsättning framgår inte riktigt, heller inte hur många anställningar det lett till – förutom för dem som arbetar som ”brobyggare”.

Genomgående handlar skrivningarna i avsnittet om ”Arbete” om hur relationen mellan kommunen och romerna ska stärkas, och ansvaret ligger hela tiden på kommunen att ordna kontaktpersoner med god kunskap om romers kultur och språk.

Bostad

Rapporten påpekar att:

”Enligt strategin för romsk inkludering bör målet vara att romer ska ha en likvärdig tillgång till bostad som övriga befolkningen.”

Det konstateras också att romer upplever sig strukturellt diskriminerade på arbetsmarknaden.

Enligt rapporten får man anta att orsaken till detta inte kan ha något att göra med romers egen kultur utan att orsaken återigen är svenskars fördomar. Därför lyfter man fram exemplet Gävle:

"Under hösten 2018 erbjöds det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarnas personal att gå utbildningen. Gavlegårdarnas ledningsgrupp beslutade att alla medarbetare, cirka 200 personer, skulle delta.”

Utbildningen handlade om ”Likabehandling av romer” och det konstateras att: 

”Utbildningen ledde till reflektion och förbättrade kunskaper. I diskussionerna efteråt beskrev många medarbetare att det var mycket de inte kände till om den romska kulturen och utbildningen bidrog till att utmana förutfattade meningar.”

Hälsa

Rapporten menar att undersökningar visar att ”romer har sämre hälsa och större behov av social omsorg än andra svenskar. Detta tros vara kopplat till att fler romer tycks befinna sig i en socialt och ekonomiskt utsatt situation. Inom socialtjänstens område kommer ofta frågan om omhändertagande av romska barn upp”.

Här lyfter rapporten fram Haninge där man ordnat ”Träffpunkter”:

”En annan viktig dimension i Träffpunktens verksamhet var att erbjuda ett forum för social samvaro och gemenskap. På så sätt motverkade aktiviteten också den isolering som kan drabba äldre.”

Rapportförfattarna reflekterar inte över att detta strider mot den gängse uppfattningen hos dem som arbetar med inkludering och det är att romers kultur mer än svensk kultur präglas av samvaro och gemenskap där även de äldre ingår.

Protester från romer verkar dock inte beskrivningen och verksamheten ha orsakat eftersom:

”Några år efter att verksamheten startat möjliggjorde kommunen för den romska föreningen i Haninge att ta över driften genom att bevilja föreningen ett bidrag. Verksamheten kan genomföras med timanställd personal i samma lokal som förut.”

Man kan alltså beskriva det som att romer i Haninge numera får betalt för att träffas och umgås.

I Helsingborg ser man frågan om unga romers vikt som viktig för inkluderingen:

”Målgruppen var unga romer som led av övervikt. Flera hade också hög frånvaro och låga betyg i skolan. Idrottsföreningar bjöds in för att unga skulle få en chans att prova olika typer av fysiska aktiviteter.”

Man har tagit fram metoder för att kunna mäta resultatet av detta arbete. Något resultat av mätningen redovisas dock inte.

Civilsamhället

Rapporten talar många gånger om hur viktigt det är att koppla ihop romer med det svenska civilsamhället och inte bara med myndigheter och förvaltning. I slutet på rapporten konstaterar man att ett närmande till det svenska civilsamhället underlättas om det finns ett romskt civilsamhälle, vilket dock kan innebära vissa problem, som i Borås:

”Kommunen konstaterade att de olika romska grupperna saknade kunskap om de andra gruppernas historia och i vissa fall fanns fördomar mot varandra. Därför genomfördes workshops där olika personliga berättelser lyftes fram. Det blev tydligt att alla hade erfarenheter av diskriminering och det gemensamma romska arvet lyftes fram vilket förbättrade gemenskapen.”

För att kunna hantera påstådda svenska fördomar mot romer måste man alltså först hantera de fördomar romska grupper har mot varandra.

Den slutliga sammansvetsningen skedde genom en utflykt utomlands:

”Genom att arrangera gemensamma aktiviteter, till exempel gemensamma utvecklingsdagar och en resa till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau svetsades det romska rådets medlemmar samman.”

Man måste alltså påminna olika romska grupper om att de alla suttit tillsammans i koncentrationsläger för att få dem att hålla sams och samarbeta i Sverige.

USA framtvingar uppslutning bakom idé om global minimiskatt för bolag för att europeiska länder ska dra tillbaka skatter som redan införts.

Biden återupptar och fullföljer Obamas utrikespolitik.

Efter årtionden av diskussioner enades i fredags de ekonomiska stormakterna i G7 –  USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan – om att ställa sig bakom idéen om en global bolagsskatt på 15 procent.

Men än så länge rör det sig bara om ett principiellt ställningstagande, och en bindande lagstiftning ligger fortfarande åratal bort.

Dessutom skulle en sådan lagstiftning i nuläget endast beröra G7-länderna och inte stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. 

Om G7-länderna vill minska möjligheten för enskilda stater att med hjälp av låg skatt konkurrera om företagsetableringar måste de få genomslag för idéen i G20-gruppen, och också i OECD. Om och när detta sker kommer det inte att minska den tid det tar att få nationella lagar som säkerställer den globala minimiskatten för bolag.

Sveriges finansminister Magdalena Andersson har sagt sig vara positivt inställd till en global minimiskatt medan Svenskt Näringsliv uttryckt sin skepsis.

”Stora länder med stora marknader har en naturlig dragningskraft. Mindre länder måste kunna konkurrera på andra sätt. Kan man göra det med skattesatsen så anser vi att man ska kunna få göra det.”, menar Claes Hammarstedt, skatteexpert på Svenskt Näringsliv.

Det är USA under Joe Bidens administration som drivit på för att få acceptans för den globala minimiskatten i G7 och USA förväntar sig nu att medlemsländerna genast drar tillbaka till de olika former av digitala skatter som införts i länder som bland annat Frankrike och Storbritannien för att dra in pengar från de internetjättar som opererar i det egna landet, men där betalar minimalt med skatt.

Resultatet för amerikanska multinationella företag som Amazon, Microsoft och Facebook lär alltså bli att de digitala skatter som tidigare drabbat dem i en del länder nu avskaffas eftersom G7 är överens om en global minimiskatt, men samtidigt är det långt kvar tills en sådan skatt blir verklighet. Om den alls blir det. Det finns många exempel på internationella överenskommelser som aldrig leder till nationell lagstiftning.

Förspelet till G7-beslutet var att USA hotat med att införa strafftullar om inte andra staters digitala skatter på landets multinationella jättar avskaffas.

Joe Biden själv väntas ansluta sig till G7 mötet som nu fortsätter i Cornwall med diskussioner om covid-19 och klimatfrågor. Den amerikanske presidentens besök i Europa är tänkt att avslutas med ett toppmöte i Genève mellan Biden och Putin.

Från rysk sida har man inför sammankomsten gjort utspel som visar att man förbereder sig för att kunna motstå ekonomiska sanktioner som USA och EU tar initiativet till. 

Efter erövringen av Krim 2015 krävde medlemmar av senaten i USA att Ryssland skulle kopplas bort från SWIFT, systemet för internationella överföringar mellan banker. 

Ryssland utvecklade då SPFS, ett eget system för att hantera sådana transaktioner. I dag har också Iran utvecklat ett eget system inom samma område – SEPAM – efter det att president Trump blockerade landets deltagande i SWIFT. Kina är den tredje stormakten som har skapat ett eget SWIFT-liknande system: CIPS.

Efter vad som från USA:s antogs vara ryska cyberattacker mot amerikanska köttindustri förklarade Vita Husets talesmän 2 juni att sanktioner diskuterades och ”att alla alternativ var möjliga”. Detta följde efter att Europaparlamentet 29 april antog en resolution riktad mot Ryssland där man kräver att landet stängs av från SWIFT-systemet om Ukraina invaderas.

Rysslands har svarat med att låta centralbankschefen Elvira Nabiullina i en intervju påminna omvärlden om att landet har förberett sig för att klara sanktioner som stänger ute landet från SWIFT, och att man nu också utvecklar en digital centralbanksvaluta.

Detta följer på ett tidigare förslag 2019 från Ryssland där man ville utveckla en gemensam multinationell valuta digital valuta tillsammans med Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika.

Allt detta är åtgärder som stärker den ryska förmågan att stå emot sanktioner och som också kan försvaga den amerikanska dollarn – en valuta som försvagas av att Ryssland nu meddelat att landet ska avyttra alla tillgångar i USD i landets statliga investeringsfonder inom loppet av en månad. Det innebär att 35 procent av fonderna ersätts med ökade innehav av euro som ska utgöra 40 procent, yuan 30 procent och guld 20 procent, yen och brittiska pund står för fem procent vardera. Sedan 2018 har Ryssland även minskat sitt innehav av amerikanska statsskuldpapper från 96 miljarder till fyra miljarder USD.

Inför toppmötet har Bidens talesmän kommit med flera uttalanden om att presidenten kommer att ställa Putin till svars för cyberattacker på toppmötet, liksom  att han kommer att ta upp Rysslands agerande i Ukraina och ge tydliga varningar om att Ryssland inte ska lägga sig i vad som sker i Vitryssland. Rysslands svar har varit att redovisa hur man förberett sig för att klara varje form av ekonomisk sanktion.

Det är dock inte givet att det blir ett toppmöte. Det schweiziska utrikesdepartementets presstalesman Pierre-Alain Eltschinger har låtit meddela att enbart journalister som är vaccinerade med i landet godkända vaccin får ackreditering. Det ryska Sputnik är inte godkänt. Detta innebär troligen att inga ryska journalister kan ackrediteras, dock har de möjlighet till testning på plats. Det är i nuläget inte känt hur de schweiziska myndigheterna ser på president Putin och hans medföljande stab – som också lär vara vaccinerade med Sputnik.

I dag är dagen då vi diskuterar något som överheten anser inte existerar.

Nyss var en budfirma ute hos oss på Frösåker och hämtade en kökssoffa från 1800-talet som vi sålt till en utländsk köpare. Känns nästan naturligt att chauffören kom från Polen och köparen fanns i Tyskland. Det svenska kulturarv som inte finns i den politiska debatten existerar definitivt på marknaden för gamla, gedigna möbler och föremål. (Varför sälja soffan? Måste få plats med fler bokhyllor).

När jag kommer in i köket hör jag hur en ung kvinna jämrar sig i statsradion över att det blivit så svårt att gå omkring med slöja i Sverige. Känns som ett självklart inslag på nationaldagen. Visar sig att denna veklagan är ett inslag i radiogudstjänsten. Visst, vad hade jag väntat mig?

Funderade på vad som skulle hända om man i Stockholm arrangerade en nationaldag med människor som paraderade och dansade i folkdräkt och talare som berättade om hur stora män och kvinnor format Sverige under århundraden av kamp, och hur de gjort det genom sin förmåga, flit och nyfikenhet.

Arrangören skulle stämplas som utsänd från den del av helvetet där Antje Jackelén föreställer sig att man håller fascister och nationalbolsjeviker fängslade i väntan på att de penslas med en blandning av svavel, svartpeppar och skämda ägg för att därefter placeras på grillen. (Vad säger ni? Tror inte ärkebiskopen på helvetet? Brukar hon till och med predika det? Då fattar jag, smart desinformation från henne, hon kan inte själv misstänkas för att komma från en plats som inte existerar.)

Nationaldagsfirande betraktas dessutom av överhet och kultursidesskribenter i sig som litet efterblivet.

Men om man istället ordnar en nationaldag där det bjuds på ”latinamerikansk mat” och ”afrikansk dans” … som sentida tradition bjuder i Sundbyberg, då ses det som vackert och framåtsyftande … då blir plötsligt nationaldagen värd att fira.

Här ser vi hur överheten skapat en slags utländsk låtsaskultur som inte existerar. ”Latinamerikansk mat”?!? Som om de skulle tillaga samma mat i de peruanska bergen som i Montevideo.

”Afrikansk dans”?!? Som om de skulle röra sig till samma rytmer i Senegal och Namibia.

Svensk kultur trycks inte ens undan av verkliga kulturer utan en slags hybridvarianter som experimenterats fram på ABF:s kurser och mysfikastunder på de invandrarkaféer som drivs av vad som alltså ska föreställa ett bildningsförbund för arbetare. Men förresten … varför faktiskt inte tala om ”afrikansk mat” … Rinkebyrotvälskan betraktas ju av DN kultur som ett språk, liksom graffiti i Rågsved skulle betecknas som konst. Låt oss då acceptera nya, påhittade kulturer som sägs förena hela kontinenter.

Hybridkulturerna skapas av överheten för att deras nya valmanskår lättare ska kunna organiseras, mobiliseras och ideologiseras … och därefter användas.

Det märkliga att de flesta av dem som ser på den ”afrikanska dansen” och äter den ”latinamerikanska maten” verkar vara från Västasien och Mellanöstern.

I dag på Sveriges nationaldag kommer de där vanliga uppfattningarna om vad Sverige är, inte är eller har eller inte har varit, att diskuteras extra livligt.

Och alla deltagarna i dessa diskussioner har oftast fel.

De som säger att Sverige aldrig existerat som högt kultiverad nation präglad av befolkningens frimod och dådkraft när det gällde industriell verksamhet eller härnad … de har fel.

De som säger att Sverige i dag är en högt kultiverad nation för att här finns så många kulturer har också fel, väldigt mycket fel; gängmord, skjutningar, parallellsamhällen, kvinnoförtryck och några hundratusen helt bidragsberoende människor i arbetsför ålder är inte definitionen på en kulturnation.

Men vem har rätt?

Jag förstås när jag säger:

”I diskussionen om vad Sverige är och varit försöker många leta efter det som utmärker och särskiljer landets utveckling. 

Detsamma sker i diskussioner om svensk kultur. I dessa diskussioner och debatter verkar det märkligt nog vara svårt att komma överens om vad som är ”svenskt”. En del har till och med svårt att föreställa sig att det skulle finnas svensk kultur, svenska seder och svensk mentalitet. 

Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig.”

Texten är hämtad från mitt förord till nyutgåvan av André Bellessorts ”Sverige;

en bok om det land som en gång fanns … och som kan återskapas.

Boken köper du här.

Den är den första i en serie kommande verk som berättar om det där andra landet, det som ännu inte är förlorat.

"Men de skulle aldrig kommit på tanken att kultur var något som en frisk man skulle livnära sig på."

Den fana republiken hissade i tider av krig.

Det finns nutida märkliga uppfattningar om vad som behövs för att skapa ett gott samhälle. Märkligheten i dessa uppfattningar är kanske det som gör att vi ser så få goda västerländska samhällen i dag.

Men det fanns en republik som i 500 år var en plats där invånarna var fria, lyckliga och levde i verklig välfärd. Det var en plats där man inte var beredd att ge upp sin frihet för allt guld i världen; en plats där ämbetsmannen verkligen handlade de offentliga uppgifterna som om de inte hade några personliga intressen.

Allt detta är idéer som människor i dag yrar om att de ställer sig bakom. Men de skulle inte gilla den här platsen. Rösträtten var inte bara var begränsad utan den var också ärftlig, och det var en plats där ingen religionsfrihet existerade. Det var en republik av handelsmän och krigare, men också en plats där invånarna oavsett stånd ägnade sig åt och utövade kulturella aktiviteter. Men de skulle aldrig kommit på tanken att kultur var något som en frisk man skulle livnära sig på.

Jag kommer att börja berätta om denna plats i mina nyhetsbrev från och med i morgon. Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.

Det kommer en ny dag även om tuppen inte gal. (Gammalt balkanskt talessätt)

I Tyskland dödas varje år 45 miljoner tuppkycklingar efter kläckningen. Nej, det är inte ett resultat av att det där uppstått en aggressiv radikalfeministisk strömning bland hönorna som anser att hönor klarar sig utan tuppar. Det är vi människor som mot allt förnuft och på grundval av vissa ekonomiska kalkyler dödar tuppkycklingarna. Det kan ske genom att man gasar dem eller kör ner dem i en gigantisk kvarn … levande. Lite nypressad tuppkycklingsjuice någon?

Så här förfar man inte bara i Tyskland utan även i Sverige och i alla andra länder där kycklinguppfödning är industri. Nu kommer det förslag i Tyskland och annorstädes på att man ska införa analysmetoder som gör att man kan avgöra könet på kycklingen innan den kläcks och därmed förhindra miljonmassakrerna.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det grundläggande problemet – vilket kanske inte är hankycklingarnas lidande. Deras öde är mer en funktion av en orimlig ordning och av att den moderna människan hela tiden blir lite mindre mänsklig.

Hönsuppfödarnas har två argument för masslakten på tuppkycklingar.

För det första lägger de inga ägg. Slutsats: dö, tuppkyckling dö!

För det andra lägger de på sig kött för långsamt för att det ska vara ekonomiskt lönsamt att föda upp dem. Slutsats: dö, tuppkyckling dö.

Tuppars oförmåga att inte lägga ägg är det inte så mycket att göra åt. (Fast det förvånar mig förstås att det inte dykt upp krafter som hävdar att kategorierna tuppar och höns bara är sociala konstruktioner som uppstått i människans medvetande och sedan omsatts i en diskriminerande praktik i kycklinguppfödningsindustrin.)

Det obegripliga argumentet är förstås det där med att det tar för lång tid för tuppkycklingen att lägga på sig kött.

Helt frånvarande i det resonemanget är frågan: hur smakar ungtupp? Försvinner en delikatess ur vårt kosthåll om man inte kan köpa ungtupp till söndagsmiddagen? Och går vi miste om denna läckerhet bara för att det tar för lång tid att föda upp den?

Uppfödarna har en enkel kalkyl; maximalt med köttmassa ska till minimal kostnad och på snabbast möjliga tid födas upp, slaktas och levereras. Smaken är underordnad.

Volym! Kvantitet! Därför är det inte bara ungtuppen du inte hittar i köttdisken, där finns heller inte höna och tupp (perfekt för soppor och grytor som ska puttra länge). Det som finns är kycklingar som fötts upp enligt ovan angivna principer, det som skiljer dem åt är vad de fötts upp på och hur pass fritt de fått röra sig. Får de spatsera lite friare och får bättre kost blir de ekokycklingar och lite dyrare än löpande-band-kycklingarna.

Smak, upplevelse, dräglig djurhållning och ett levande lantbruk? Glöm det.

En ungtupp som fötts upp naturligt är givetvis en större smakupplevelse än någon av de kycklinglik som erbjuds i livsmedelskedjornas diskar i dag.

Och när hade du senast möjligheten att köpa och tillreda en kapun och njuta av dess möra, feta och smakrika kött? En kapun är en kastrerad tupp och givetvis är det något mycket få uppfödare är intresserade av att tillhandahålla.

Det talas alltid om att vi får det bättre, och bättre och bättre.

Ändå nöjer sig människor med att fredagstacos blir veckans höjdpunkt, och de har vare sig kunskaper och vett nog att sakna möjligheten att förtära en mustig soppa på ett gammalt kokhöns, eller en ungtupp i rödvin eller en ugnsstekt kapun kryddad med persilja, oregano och dragon och öst med madeira.

Människor blir vad de äter.

Och det märks att de inte längre äter tupp.

PS 1. Och vi talade också om det patetiska i att Kronfågels VD nu ska avgå för att det uppdagats att några kycklingar skållats till döds i levande tillstånd. 

Som om det var det som var problemet,

PS 2. Studera bilden nedan. Begrunda den skönhet som försvinner ur vår natur och kultur när det inte sprätter omkring en tupp på varje gårdstun. Skulle inte vår tillvaro i verklig mening bli rikare om alla de färger och den prakt som alla de olika raserna erbjuder var en del av vårt samhälle och att fler levde så att det var självklart att man väcktes av tuppen och inte mobiltelefonen.

Kulturkrig har numera inte så mycket med kultur att göra. Det är väl därför vi behöver ett riktigt kulturkrig.

Kön spelar ingen roll när man vill stå först i kön.

Självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kan vara mäktiga drivkrafter. Genom historien har dessa känslor varit orsaken till dåd som gjort att det rests segerkolonner runtom i Europa efter segern i något krig. Vi kan anta att Siegessäule som numera står i Berlins Tiergarten uppfördes på grund av ett kollektivt tyskt mindervärdeskomplex. Varför skulle en nation på 1800-talet annars resa ett monument för att fira segern över Danmark?

Det vore ju som om man i Sverige reste en staty för att markera nationell stolthet över att Tre Kronor besegrat Danmark i ishockey-VM. (Fast med tanke på det senaste resultatet vore det kanske värt ett litet monument … om Tre Kronor nu någon gång i framtiden vinner mot grannlandet i söder).

Men eftersom Sverige de senaste 200 åren haft en historia utan större krigiska triumfer – inga segerkolonner. Tyvärr.

Men vi har ju kulturkrig och segrar där kan leda till att den självupptagne inte får en egen kolonn uppförd framför sin favoritkrog, men väl en kolumn i någon av de där tidningarna som knappt någon läser längre.

För många skribenter är det svårt att år ut och år in dra ut i fält i kulturkriget. De flesta av dem har efter några inledande år i skyttegravarna fått en tjänst i staben eller trossen, långt bort från dagliga bataljerna. Där sitter de fridsamt på sina stolar, och avger då och då ett strupljud för att visa att de inte somnat in för evigt och att även nästa månadslön därför bör betalas ut … liksom ersättning för resor och restaurangbesök.

Några vägrar dock envist – likt en japansk elitsoldat på en söderhavsö för 70 år sedan – lämna de skyttegravar de klev ner i redan i 20-årsåldern. Deras självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kräver ett tillstånd av ständig strid; när en fiende är nedkämpad dyker det alltid upp en ny som inte dyrkar den mark man går eller den bädd där man sover … och som därför måste förintas eller åtminstona lida ett förnedrande nederlag.

Expressens kulturchef Karin Olsson (som i sin rödkindade och äppelkäckt okunniga framtoning är märkligt lik en nyss avkliven kulturchef på AB, både till utseende och beteende) hyllade häromdagen tre eviga skyttegravssoldater

”Få har undgått vilka som skrivit veckans mest omtalade texter. Det är Jan Guillou i Aftonbladet. Det är Linda Skugge i Expressen. Och det är Alex Schulman , nyligen rekryterad till Dagens Nyheter. Tre ärkeproffs vars texter man skulle känna igen om de så publicerades helt utan byline. Jag vill aldrig sluta läsa Guillou, Skugge och Schulman.”

Jag vet själv rätt många texter jag skulle känna igen utan skribentens byline.

Och?

Det i sig säger inget om kvaliteten på texterna.

Och visst är vi många som läser krönikor och texter av ren nyfikenhet; vad för dumt ska han eller hon få ur sig i dag?

Men det säger heller inget om kvaliteten på texten, möjligen något om vår egen brist på självdisciplin. En del äter smågodis eller dricker för mycket sprit, andra läser Skugge, Schulman och Guillou. 

Men Karin Olsson är inte intresserad av vad som är en bra och dålig text. Hon är intresserad av klick på sin kultursida och om det genererar många besök att Linda Skugge förtäljer oss att hon läst in en ljudbok med en vibrator placerad i en av de två nedre kroppsöppningar där solen aldrig skiner … ja, då är det en bra text och Skugge är ett proffs. (Eftersom jag själv är tämligen professionell måste jag justera utsagan om en plats ”där solen aldrig skiner” … med tanke på Skugges exhibitionism är det faktiskt fullt möjligt att man om man passerar fel skärgårdsklippa en varm dag i sommar upptäcker att solen visst kan skina in i de mest oväntade skrymslen och vrår).

En del har förfasat sig över Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om kampen mot den egna cancern, andra har hyllat Skugges text, som Aftonbladets litteraturredaktör professor Sven Anders Johansson:

”Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar... På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.”

Må vara att Johansson är väldigt kunnig när det gäller Deleuze, Adorno eller frågor som djurblivande eller Jantelagens aktualitet … men han har uppenbarligen aldrig läst Linda Skugge tidigare, därför blir hans karaktäristik av hennes recension något missvisande.

Vi tar det bit för bit.

Beröm 1: ”… hon lyfter fram hembygdsromantiken …”. 

Men det som stör Skugge är ju inte att vi står inför ett romantiserande av något, för Skugge själv är en skribent som romantiserat olika faser av sitt liv. 

Skugge har i sitt tidiga skrivande ägnat sig åt ”indiepopskribent-i-fanzine–som-gärna-vill-skriva-i-stor-tidning-romantik”. Då handlade det ofta om att pojkarna inte ens ville hångla med henne såvida de inte var berusade, och skulle det bli något mer än hångel verkade det krävas att de drack illa filtrerad träsprit så de förlorade inte bara synen utan också sina andra sinnen, typ Linda, en tjej för blinda. Och jag kan förstå att en sådan ungdom sätter sina spår. Men samtidigt visade den här perioden vilken driven entreprenör Skugge är, hon visste att hon inte var ensam om sin upplevelse av sig själv och sina drömmar och skapade sig ett varumärke som sedan kompletterades med en tidsanpassad feminism (se ”Fittstim”).

Det Skugge kritiserar hos Sandberg är en speciell form av romantik, hembygdsromantiken. 

Men på vilket sätt skulle hennes eget tidigare romantiserande av den egna rotlösa ungdomstiden vara bättre? Att romantisera något är en fullt rimlig mänsklig reaktion, och ett förhållningssätt som får oss att uthärda. Vi är nog många som finner hembygdsromantik vara mer tilltalande en backstageromantik. 

Beröm 2: ”… påminner om dödens banalitet”.

Visst, Skugge tycker att det är tjatigt med Sandbergs dödsångest, men vi som läst Skugge vet att hon själv får en hypokondriker att verka stoisk. Ni minns väl period två i hennes liv, när hon är ensamstående mamma. De ständiga krönikorna om vinterkräksjuka, influensor, förkylningar och hur oförsiktiga alla andra föräldrar var som inte köpte nya tandborstar varannan dag. Man skulle kunna tro att Skugge utövade sitt ensamma föräldraskap i N’Zerekore i sydöstra Guinea där man hade ett av de senaste stora ebolautbrotten. Att år ut och år in i text efter text framställa sig själv som den enda ansvarstagande föräldern i Stockholm det är att ägna sig åt vad vi väl kan benämna barnsjukdomarnas banalitet, att tjata om något vardagligt.

Att som Sandberg om och om komma tillbaka till den egna fruktan för att dö ifrån sina barn och den man älskar … det finner jag inte speciellt banalt utan som den enda möjliga hållningen; sedan hanterar alla tänkande människor det på olika sätt när de märker att Körkarlen börjar röra sig runt kvarteret.

Beröm 3: ”… visar på sexskildrandets fallgropar”. 

Jag har lite svårt att förstå hur Skugge skulle kunna visa oss på sexskildrandets fallgropar eftersom hon fortfarande befinner sig på botten av dem hon grävt åt sig själv och därefter drullat ner i. 

Här kommer vi till period tre, den senaste, och den där Skugge uppenbarligen försöker bli vår tids Kerstin Thorvall med berättelser om hur hon swischar en femhundring till en ung man så att han ska råd att komma till henne och därefter komma i henne i baksätet på en bil eller vilken plats som helst (det pockar på verkar det som efter alla dessa påstådda år av ensammamamman-celibat). Skugges samlag numera genomförs gärna i miljöer som hon tror är vågade och väcker anstöt, som en bibliotekstoalett. Att hon väljer en sådan plats är väl för att hon tycker att det där knepiga blå skenet får hennes kropp att framstå i en mer smickrande dager.

Linda Skugges eget skrivande genom decennierna är ett exempel på den stora fallgropen när man skriver om sex – och det är att man skildrar sex på ett sätt som man tror säljer, och ett vanligt sätt sedan länge bland mindre begåvade skribenter är att man berättar om sitt eget samlagande. 

Alltså; vad Sven Anders Johansson inte ser och förstår är att Linda Skugges kritik av Kristina Sandberg inte är principiell, Skugge är bara irriterad över att Sandberg romantiserar andra saker än hon själv, skriver om sex på ett annat sätt och är rädd för döden istället för calcivirus och vinterkräksjuka.

Vi står alltså inför en person som aldrig växt upp, och som aldrig kommer att göra det och som irriterar sig över en författare som tydligen visar mer återhållsamhet och värdighet ställd inför hotet om att dö än vad Skugge själv visar när hon får vänta för länge i en kö.

Men som sagt, Sven Anders Johansson har inte läst Skugge, och kan därför inte se att han står inför en text som bara är till för att stärka skribentens varumärke genom att fixa mer klick … eller så förmår han inte se det därför att han själv är i färd med att stärka sitt eget varumärke genom att stötta Skugge … för han måste ju också fixa klick till sin tidnings kultursida … annars ryker han som litteraturredaktör på AB och får gå tillbaka till att föreläsa om subjektivering och reifiering.

Vi bör också lägga märke till en annan sak i Skugges kritik – den hade aldrig varit möjlig att leverera om det varit en manlig författare som skrivit boken. I mer än hundra år har de egna krämporna varit ett självklart ämne för manliga författare – framförallt när de börjar bli lite till åren. All denna prostataprosa, och detta jämrande över kroppens skröplighet betraktas på något sätt som viktig litteratur hur gubbgnällig den än är.

Och här måste man tassa försiktigt – ingen skulle våga skriva på Skugges sätt om en manlig författare som har en dödlig sjukdom. Inte ens en skildring av pungbråck skulle man få skämta med.

Inte ens Skugge skulle våga göra det. Hon vet precis var gränserna är dragna och  överskrider dem aldrig.

Att hon nu ger sig på Sandberg beror på att hon vet att medelålders kvinnor som drar åt det hembygdsromantiska, som skriver romaner där folk heter Dagny och har män som klipper gräsmattor … de är lovligt byte i alla sammanhang i Sverige i dag … och det har definitivt aldrig riktigt varit meningen att de ska ta plats på den litterära parnassen.

Skugge ställer gärna upp och håller rent, och skriker ”Schas med er!”.

Kanske hon som belöning då äntligen får hångla med någon rktigt känd kulturman.

PS. Vill man läsa mer om just de självupptagna manliga författarna kan man beställa det digitala magasinet QLN där hela det första numret ägnas åt min text om Jan Myrdal, Lars Norén, Ulf Lundell och Alex Schulman. Beställer gör du här.

Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten. Snart kanske det grävs riktiga sådana.

"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."

Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.

Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).

Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).

Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.

Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.

Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?

Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.

Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.

I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?

Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.

Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.

Två alternativa förklaringsmodeller, låt oss hoppas att den mest konspiratoriska är den som stämmer bäst med verkligheten.

Har Orbans folk skickat en sleeper agent in I ett ungdomsförbund av sömngångare?

Joakim Andersen analyserade i går Tolnai-affären och visade att det handlar om mer en än ungdomlig förlöpning. Den nästan obehagligt hurtiga lilla videofilmen ger oss en bild av hur överheten tänker:

”När man associerar ett svenskt namn med något negativt kan man utsättas för reaktioner, men dessa härrör till övervägande delen från vanliga människor och påverkar bara marginellt fortsatt karriär inom etablissemanget. Så inte om man associerar invandrarnamn med samma saker.”

Han pekar också på hur videofilmen pekar på hur det pågår förändringar i den ideologi överheten använder för att kontrollera oss:

”Ofta tycks de genuint övertygade om ideologins riktighet, exempelvis när Märta Stenevi (MP) uttryckt att ”ska utlandsfödda kvinnor få makt, då kommer vita inrikesfödda kvinnor behöva flytta på sig”.”

I går ansågs alla kvinnor vara offer för patriarkatet, och det fördömdes.

I dag ska en stor del kvinnor tydligen likt Britt-Marie offras, dock inte för mäns skull utan för andra kvinnors skull.

Och detta ska inte fördömas utan förstås berömmas. Joakim Andersens artikel läser du här.

Även om jag är tilltalad av hans analys är jag ju själv mer lagd åt det konspiratoriska hållet och tror att det är andra krafter i spel.

Kompetensen hos Viktor Orbans propagandaministerium ska aldrig underskattas. Det gäller i synnerlig grad sektionen för utrikes operationer.

I andra östeuropeiska länder kontrollerade av illiberala regimer använder man finniga asociala tonåringar som sitter i trollfabriker och hamrar på tangentborden för att styra tankarna på oss i Västeuropa. 

Orbans folk är mer av den gamla skolan.

När Orban tröttnade på västeuropeiskt gnäll om utvecklingen i Ungern aktiverade ministeriet den yngsta medlemmen i sleeperfamiljen Tolnai som en gång i tiden skickats till Sverige för att vara beredda att utföra påverkansoperationer.

Uppdraget: knäck alla liberala strömningar i Sverige som tjatar om hur hemskt det är i Ungern, Polen och Ryssland. Se till att de partier som är tongivande i sammanhanget isoleras från alla utom dem som kan tänka sig att ta en fika med Fredrick Federley för att diskutera om han vill ställa upp som barnvakt.

Budskapet ska andas förakt mot medelålders svenska kvinnor (yngre svenska människor ska tänka: de jävlarna, de är ute efter min mamma. Medelålders män ska tänka: vad i helvete, bråkar de med min fru?)

Den som framför budskapet ska också arrogant stoltsera med sin okunskap om Sverige (typ: jag har ingen aning om vilka namn som är vanliga i olika åldersgrupper i ert land men jag vet hur ni bör ordna er arbetsmarknad).

Personen som framför budskapet ska också ge ett så obehagligt, känslokallt och överlägset intryck att människor tänker: 

”Jaja, klart hon inte är kvar i Ungern. Familjen blev väl utkastad, och det får man förstå. Den där Orban kanske inte är så tokig som Annie Lööf påstår. Nej, nu får det bli slut på gnället på Orban och Ungern. Där slänger man ut folk som vill bråka med 45-åriga kvinnor”.

Uppdraget är slutfört, det räckte med en mycket kort filmsnutt.

I kväll är Réka Tolnai inbjuden till ungerska ambassaden (hon får smyga in källarvägen förstås) till en sluten ceremoni där hon ska dekoreras för sina insatser. Man kommer att skåla i anständigt ungerskt bubbel, kanske Kreinbacher Prestige Brut Magnum 2011 och i sin lättnad över att man fått ett starkt folkligt stöd i Sverige hyllar man den unga kvinnans offer med att unisont känslosamt framföra psalmen. ”Trygga Réka ingen vara”.

En del saker bör man inte göra. Oavsett vad man tycker sig få stöd för i Bibeln eller Koranen.

På Expressens kultursida i dag visar Nalin Pekgul – utan att riktigt förstå det – varför jag har rätt och varför det är rimligt att begränsa utövandet av islam i Sverige och Europa.

Nalin Pekgul diskuterar i sin text ett allvarligt problem för en del muslimska föräldrar i Sverige; de kämpar för att hindra sina barn från att ansluta sig till IS eller muslimska andra terrorgrupper. 

Nalin Pekgul berättar om när en panikslagen mor kontaktar henne och hennes man; modern har upptäckt att sonen tittar på rekryteringsfilmer för IS och nu vill hon ha hjälp att stoppa radikaliseringsprocessen … och det går bra förtäljer oss Pekgul:

”Han var fortfarande mottaglig för argument. Ett viktigt skäl till att han lyssnade på oss var att vi kunde ge en annan bild av vad islam står för, samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Låt oss anta att Pekgul och hennes man inte hade varit bra på Korantolkningar och på att lägga ut texten om vad hadither och suror egentligen beordrar den troende muslimen att göra.

Då kunde det antagligen sorgligt nog blivit så att sonen rest och anslutit sig till halshuggarsekten.

Och det problematiska är att Pekgul inte ser det obehagliga i sin egen formulering:

”… samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Man måste alltså få gehör för sin tolkning av islam för att unga män av det här slaget inte ska ge sig i väg och massmörda, tortera, våldta och hålla sig med sexslavar. Det räcker inte med att förklara för den klart sinnesförvirrade unge mannen att människor ska ge själva djävulen i att halshugga och våldta varandra. Och fattar han inte får man väl ge honom en omgång eller två och sedan låsa in honom i lämplig källarskrubb.

Jag är synnerligen enkelt funtad och menar att det måste vara något grundläggande fel på en religion där finns en aktuell och pågående diskussion om huruvida man bör döda icke-muslimer eller inte. Typ: ”Men titta nog på den här suran lille Muhammed, den kan faktiskt bara tolkas som att du inte kan få ta kristna flickor som sexslavar eller för den delen våldta dem när du får lust ute på gatan.”

Och – kom inte och säg att det är en nidbild jag ger. Läs Nalin Pekguls text igen. Dagliga diskussioner om att Koranen inte påbjuder ord på otrogna är vad vi får om islam blir en del av samhället.

Det är inte något som jag hittar på.

Och nej, kom nu inte och säg att kristendomen har samma problem. Det finns en och annan dårfink här och där som får monumental uppmärksamhet för att han predikar avlivandet av bögar eller andra för honom misshagliga personer i sin lilla församling på 22 personer där alla är mycket, mycket nära släkt med varandra.

Men då talar vi om företeelser som inte ens är perifera i min tro, och i den kristna kulturkretsen leder sådana tankar till att alla vi andra funderar på om vi ska satsa på tvångströja eller tyngre medicinering. Vi sätter ju inte oss ner med Bibeln och förklarar:

”Hör du Pelle lille, om du läser bergspredikan en gång till så förstår du att Gud faktiskt inte vill att du dödar muslimer. Eller hinduer för den delen. Vad sa du? Nej, för helvete du får inte heller våldta muslimska flickor. Är du inte riktigt frisk i huvudet?”

Ingenstans i kristenheten pågår det sådana hetsiga diskussioner om huruvida vi ska ta livet av muslimska män, ha muslimska barn som trälar och passopper och muslimska kvinnor som sexslavar.

Är det inte dags att vi öppnar ögonen och ser att det finns en kvalitativ skillnad mellan islam och andra religioner?

Är det inte dags att vi inser att det inte finns något som liberala eller moderata eller västerländska muslimer. De må själva vara övertygade om att de faktiskt är det, men det innebär bara att de kommer att bli sittande med mordiskt sinnade unga män som vill halshugga dig och mig … och dessa liberala muslimer måste om och om igen försöka av- och omprogrammera sådana unga män. Den muslimska kulturkretsen alstrar bevisligen ständigt sådana för oss livsfarliga män och kvinnor. 

Jag tvivlar inte på att Nalin Pekgul är en god människa och vill gott. Men hennes ständiga kamp inom islam bidrar bara paradoxalt nog till att förstärka en religion som just alltid kommer att alstra terrorism … vad än de goda muslimerna vill. Man kan utrycka det som att det på sätt och vis är en följd av det deterministiska draget i islam, en religion så formulerad att den alltid kommer att fungera som ideologiskt fundament för regimer i tredje världen som är fientliga mot västerlandet och därmed bidra till att skapa nya terrorister innanför våra egna gränser.

Nalin Pekgul listar dem som är ansvariga; svenska politiker och tjänstemän i olika typer av förvaltning och i rättsapparat. Alla har gjort för lite eller fel.

Men ingenstans funderar Pekgul det minsta lilla på sin religion. Kan inte den i sig bära ett ansvar?

Innan vi fick en stor muslimsk grupp i Sverige hade vi faktiskt inte problem med terrorturister som åkte till Syrien och Irak.

Nalin Pekgul och andra goda och sympatiska muslimer bör börja fundera på vad det är för fel på deras religion, inte på vad det är för fel på ett Sverige vars kultur gjorde landet helt oförberett på att det skulle tvingas hantera en trosuppfattning där man istället för konfirmationsundervisning ägnar sig åt att diskutera med ungdomarna om det är rätt att döda otrogna eller inte.

Visst kan vi vänta oss klimatkatastrofer. Döda hav och skogar. Utsugna jordar. Förintade och försvunna arter. Livet på jorden drar mot askgrå död. Just därför måste vi få en miljöpolitik som inte styrs av krafter och makter som är fientliga mot den svenska nationen.

"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? (Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).

Visst kan man frukta mycket här i världen och tillvaron. Men när du känner hur hjärnan står still medan hjärtat travar som Propulsion på upploppet på Solvalla för ett år sedan … det är då du ska besinna dig och betänka att det finns de som vill att du ska vara rädd.

Låt oss gå tillbaka till 1964.

Då befann sig stora delar av västerlandet i ett tillstånd av malande, förlamande oro. Skulle världen gå under i morgon?

Eller redan framåt kvällen?

Det både vanliga människor och ledare fruktade var kärnvapenkriget. Det allomfattande kärnvapenkriget som skulle få Hiroshima och Nagasaki att påminna om brand i ett kolonistugeområde.

1964 hade USA haft bomben i 20 år. Sovjetunionen i 15 år, Storbritannien i tolv år, Frankrike i två år och nu hade också Kina bomben. Och det var Kina som var det egentliga problemet.

Tidigare hade alla ledare för länder med kärnvapen förkastat tanken på preventiva kärnvapenanfall; alltså tanken på att man skulle slå till först innan motståndaren fattade vad som var på gång – och man skulle i ett slag tillintetgöra motståndarens möjligheter till vedergällning.

Ledarna insåg dock alla att motståndaren alltid skulle ha kapacitet att slå tillbaka.

Men det som oroade mänskligheten var att även om alla stormakters ledare avvisade tanken på preventiva kärnvapenanfall kunde man aldrig bortse från risken att någon ansvarig på lägre nivå hade haft en jobbig helg och av misstag tryckte på fel knapp tidigt en måndagsmorgon … och så brakade allt loss.

Den malande oron som tanken på denna risk ledde till … den var illa nog.

Men så sprängde kineserna sin bomb och deras ledare Mao Zedong förklarade att han inte fattade varför man inte skulle satsa på att klippa till först med allt man hade i sin kärnvapenarsenal:

” Jag är inte rädd för kärnvapenkrig. Det finns 2,7 miljarder människor i världen; det betyder inget om några av dem dör. Kinas befolkning är 600 miljoner; även om hälften av dem dödas återstår 300 miljoner”.

Nu ska man inte bara se Mao Zedongs uttalande som ett försök att skrämma alla oss andra, det var nog också ett tämligen ärligt uttryck för hur kinesiska ledare genom historien och fram till i dag ser på sin befolkning … som en förbrukningsvara. Mister du några hundra miljoner kan du alltid hämta fler på lagret.

Och i dag är de inte 600 miljoner utan 1,4 miljarder. De har att ta av.

Men låt oss för en stund lämna just den rädslan och se på ett annat hot.

Bor du utmed Sveriges kuster?

Var då beredd på att de kommande årtiondena langa sandsäckar och gräva diken breda och djupa som Göta Kanal.

Låter det jobbigt?

Klart det gör … men tyvärr måste det tydligen bli så.

Jag drabbas av denna insikt när jag såg på Aktuellt i går, jag drabbades också av dålig nattsömn. Så blir det ofta när man ser statstelevsionens nyheter. Jag kan se vilken film som helst i Saw-serien eller någon klassisk italiensk skräckfilm som ”Cannibal Holocaust” och sedan gå till sängs och njuta den rättfärdiges djupa och vilsamma sömn.

Men efter Aktuellt? Jag antar att rätt många tvingas knapra i sig en extra Lergigantablett för att kunna få lite vila.

Aktuellt är numera mer som en krönika om ett förebådat dödsfall, det enda som är oklart är dödsorsaken. Dödlig epidemi eller klimatkollaps eller kärnvapenkrig? Eller allt på en gång, en sjuhelvetes kärnvapensmäll medan du ligger ebolablödande på ett sjukhus där inomhustemperaturen är 30 grader (luftkonditioneringen klarar inte av det tropiska klimat vi fått).

Att tala om dessa ting som troliga hot gör det möjligt för politiker att ursäkta att de inte tar tag i de problem som medborgarna upplever som akuta … de frågorna kan de vifta bort med att de är fullt upptagna med att planera för det som kanske möjligen kan inträffa kring år 2100.

Ett utmärkt exempel på dessa mekanismer fick vi i gårdagens Aktuellt. Än än gång intervjuades lokala politruker och regionala byråkrater om sina förberedelser för att möta faran för att delar av Malmö läggs under vatten. Risken för att Malmö börjar översvämmas på grund av höjda havsnivåer tror de kanske kan börja göra sig märkbar kring år 2100. Och för säkerhets skull har planeringen redan påbörjats.

Jag tittar intresserat på kartorna och diagrammen som förevisas och ser hur stadsdel efter stadsdel skuggas som en markering av att folk där kommer att vada runt i vatten som når dem till bröstet (om de är vuxna och av normallängd).

Men det är något fel med kartorna. De som ritat dem har inte tagit hänsyn till att om utvecklingen i Malmö fortsätter som nu så bor det inga människor i den staden om åtta årtionden. Om inte annat har den lämnats öde därför att resten av Sverige inte längre vill skicka pengar som de kan köpa rosa enhörningar för. Några lever väl kvar där och har gått in i Mad Max-läge i Rosengård … å andra sidan innebär det ingen förändring … Mad Max-läge råder alltid i Rosengård.

Mest irriterande i Aktuelltinslaget var inte att Erika Bjerström hade värmt upp en gammal nyhet om Thwaites glaciär i Antarktis och förklarade att den smälter fortare än man trodde och att det kan få oanade följder för havsvattennivåerna. I media brukar det gigantiska ismassivet benämnas ”Domesdagsglaciären” bara för att vi ska fatta att när den tippar i havet kommer vi inte längre att behöva ställa frågan: ”Varför är det ingen is till punschen”.

För då finns det ingen is. Allt har blivit vatten och du själv snart en av de drunknade. Av jord är kommen men till vatten ska du åter varda. Inget är sig likt, men alla blir vi förtida lik.

Om det nu inte vore för Johan Rockström. Räddaren och frälsaren. Agronomen som numera är professor i miljövetenskap. Han fick kliva fram i Aktuellt och förklara att de styrande i Malmö handlar alldeles rätt, man måste förbereda sig för att Thwaites glaciär tippar ner i havet och så kommer att ske om ”vi” inte minskar våra utsläpp.

Det är den här typen av uttalanden som utgör grunden för alla dessa förslag och pålagor och åtgärder som påverkar din och min vardag, och vår frihet.

Tanken är att ”vi” alla på jorden måste hjälpas åt att minska utsläppen, och eftersom ”vi” i Sverige släpper ut extra mycket per person måste vi köra extra hårt med oss själva, och straffas för allt vi gör som kan knytas till fossila bränslen, eller djurhållning (de är nu nämligen också ute efter kor, grisar och hästar).

Det finns två (minst) problem med det här.

Första har vi det där med Thwaites glaciär. Det framställs som om alla processer kring den är klarlagda.

Men så här säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet:

”Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thwaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer.

Det Wåhlin talar om är de data som samlats in av en undervattensfarkost som för första gången tagit sig in under Thwaites glaciär och Wåhlin har varit med och utarbetat den studie som Bjerström och Rockström hänvisar till.

Alltså … stor osäkerhet råder, inga säkra beräkningar finns, men det framställs av dem som inte ens studerat frågan som vetenskapsmän som att vi står inför en katastrof om utsläppen inte minskar.

Det andra problemet är att sådana som Bjerström och Rockström inte låtsas om Mao Zedong-mentaliteten i Kina.

Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör så länge Kina inte tänker ingå i något ”vi” som minskar utsläppen. De kommer att bygga ytterligare några hundra kolkraftverk de närmaste åren och nerifrån helvetet vinkar Mao Zedong uppmuntrande upp till Xi Jinping och ropar: 

”Frukta inte klimatkollapsen. Vad spelar det för roll om det dör en miljard kineser – du har i alla fall 400 miljoner kvar.”

Kina deltar gärna på klimatkonferenser och talar om hur viktigt det är med avtal och satsningar på grön teknik och regleringar – för de ser hur det försvagar de länder som försöker leva upp till avtalen och protokollen från Kyoto eller Paris eller Disneyland (va, finns det inte ett från Disneyland … jaja, det är en tidsfråga).

Men visst tror jag att människan håller på att förstöra jorden. Alla dessa knappt tänkande människor som låter sig styras av giriga och korttänkta personer … vad annat kan vi vänta oss än att mänskligheten som art metodiskt men samtidigt tanklöst förstör jord, skogar, hav, sjöar … och allt annat levande.

Och? 

Vem vid sina sinnens fulla bruk tror att lösningen är att vi gör allt för att få internationella överenskommelser till stånd.

Sådana avtal är alltid stora makters sätt att få små stater att anpassa sig. Internationellt samarbete i olika internationella organ och glad globalisering räddar inte klimat och miljö, vare sig i världen eller Sverige. Men det garanterar vår nationalstats undergång som suverän och oberoende entitet.

Alltså … om man tror att vi står inför kommande globala klimatkatastrofer – vilket jag gör –  är det då verkligen rationellt att underkasta sig begränsningar som andra stater inte bryr sig om? Det försvagar ju Sverige på alla områden och gör det svårare att skydda landets invånare, tillgångar och natur.

En rationell miljöpolitik kan bara föras på det nationella planet, och om vi vill kan Sverige bli en grön ö i en allt mer smutsig värld, en värld som annars möjligen till stora delar är dömd att sjunka ner i barbari.

Exakt hur en miljöpolitik ser ut som värnar Sverige kan vi alltid diskutera – men först måste vi bli ense om att vi bryter oss loss ur Kinas, och globalisternas försök att avhända oss möjligheten att bygga det land vi vill ha.