Kommentarer

Jens Liljestrand – alltid iförd den dyraste offerkoftan

Boris Benulic

"Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande."

Ibland undrar jag vilkens sorts medicinskt experiment Jens Liljestrand genomgick under fyra dagar strax innan julen 2005. Jens  behövde pengar och gick med på att bli försökskanin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Riktigt vad han ställde upp på får vi aldrig veta när han berättar om händelsen i magasinet Neo 2013. Men läkarna höll uppenbarligen noga koll på vad som hände i Jens hjärna:

”De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna.”

Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande.

Om så är fallet kan jag meddela dem som genomförde experimentet att det lyckades, och väl då var värt pengarna, även om efterkontrollen var dyrbar förklarar Jens:

”De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor.”

Visst kan man leta efter andra orsaker till de politiska positioner Jens intagit under årens lopp, men det finns nog ingen annan som på samma sätt har en förmåga att förstå vad landets makthavare vill ska ske i Sverige – och sedan randa ihop en text som går lite, lite längre än alla andra – Jens stigfinnaren går före och banar väg.

Vill man förstå vilka faror som lurar i Sverige bör man därför läsa Jens – även när han nu ber om ursäkt för sina tidigare skriverier och ståndpunkter. Då kan man ana att de däruppe tänker genomföra en kursändring, eller kanske vill Jens bara rädda sin plånbok och fortsätta skriva om samhälle och kultur; men nu i tjänst hos andra herrar.

Men antagligen rör det sig om ett försök att tona ner den egna rollen – och framställa sig som en i mängden av personer vars enda misstag påstås ha varit att de varit “naiva”.

Men Jens var aldrig en i den hopen. Han var en av dess anförare.

Sankte jens omdöme

Jens ursäkt kom i samband med helgens masskjutning i Farsta. Den fick Jens att omgående skriva en artikel på Expressens kultursida där han gjorde avbön för vad han tyckt och sagt genom åren.

Men först ger han sig på den borgerliga regeringen för att den inte förstår allvaret, och därefter får oppositionen en hurring för att den inte gjorde något under åtta år vid makten.

Och därefter kommer det försåtliga, det som ska få oss att lyssna på Jens och tro på att han har svaren på problemen. Han kommer in på ”kulturvänstern” som han då ska ses som en del av, och att den ”anklagas för att börjat bry sig först när våldet kommer nära inpå deras vardag.”.

Så kan det vara medger Jens, och följer upp med en personlig avbön: ”… jag har nog haft fel, om allt”, vilket inbegriper migrationspolitiken som ”har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.

Ett elegant grepp – för många är det lättare att lita på någon som medger att han haft fel, mycket fel till och med. Det visar på ärlighet, och ärliga människor ska man väl lita på. Ska vi då lita på Jens omdöme i fortsättningen?

Nej, för det viktiga här är inte att Jens säger att han haft fel.

Det viktiga är ordet ”velat”. Han har inte ”velat förstå”.

I två årtionden har Jens knåpat ihop texter som har varit resultatet av en uttalad vilja att tolka verkligheten, och beskriva den på ett visst sätt.

Vi har ju inte göra med en ensamstående heltidsarbetande mamma som måste försöka förstå världen under de få lediga stunder under dygnet som i bästa fall kan uppenbara sig.

Vi har att göra med en uppburen författare, en person som varit biträdande redaktionschef på Expressens kultursida, en person som inte bara har all tid i världen att förutsättningslöst inhämta fakta och analysera dessa så förutsättningslöst som möjligt – det är till och med en sådan persons förbannade skyldighet.

Men Jens har inga skyldigheter mot uppgiften som intellektuell, hans första skyldighet är mot den egna plånboken. Om detta är väl inget att säga, men om man fyller den genom att sprida saker man i bästa fall inte förstår (och inte har vett att hålla tyst), i värsta fall medvetet ljuger och förvanskar eftersom det är det som behövs för att man ska behålla sin position, då är den moraliska halten hos den personen inte ens mätbar. Kanske var det förmågan att skilja mellan gott och ont som läkarna mixtrade med på Akademiska, de ville stänga av den förmågan. I så fall, gratis grabbar, ni lyckades med Jens. Jag är dock osäker på om ni får ett Nobelpris, fast vem vet.

Det är detta som är innebörden i “velat”. Jens valde att inte se verkligheten som den var.

Vi ger Sankte Jens hjälp på traven

I Jens avbönstext går han inte igenom sina ståndpunkter genom åren, det är bara lite allmänt ursäktande, liksom typ en tonåring som blir påkommen med något olämpligt: ”Men äsch, det blev lite fel. Jag ska inte göra så mer. Och förresten, jag var inte ensam, kompisarna var med på det”.

Så låt oss hjälpa Jens att komma tillrätta med sina egna fel och brister genom att studera några av hans texter genom åren.

Jens har genom åren alltid hävdat att han är extra allt god eftersom han offrar mer än vi andra gör. Det förfallna folkhemmets eget lilla helgon, Sankte Jens.

Den senaste texten är inte den första där Jens låtsas vara botfärdig. I oktober 2019 tog han i och bekände sina synder i enlighet med vad värdegrundenföreskriver:

“Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad stockholmsförort.”

Han berättar detta för oss för att vi ska förstå hur god han är. Sedan ger han sig själv syndernas förlåtelse genom att  förklara att han skulle få det ännu bättre med en SD-ledd regering.

Men eftersom han bekämpar SD offrar han sig och får det inte så där underbart han skulle få det om Åkesson blev statsminister.
Sicken tokfrans.

Det finns väl inget i SD:s teori och praktik som signalerar att de tänker måna speciellt om välbeställda kulturjournalister i gentrifierade stockholmsförorter. De betraktas väl snarast som medlöpare till islamisterna.
Möjligen kan Liljestrand känna sig trygg på grund av sin mustasch som kan få SD:are att tro att han är värmlandsraggare och därmed helt OK.

Liljestrand försöker lura i oss att han på något sätt går emot sina egna intressen genom att ofta förfasa sig över SD.
Han avstår sina privilegier för vår skull – försökte han få oss att tro. När han i själva verket stärkte sina positioner i kulturvärlden.

Den sortens människor brukar ofta också tala om ”baaarnen”, allt det vi påstås måste offra för kommande generationer. Möjligen kan det vara så att Jens bekymrar sig för sina barnbarns barn, sina egna verkar han däremot vilja försätta i ett tillstånd av uppgiven hjälplöshet.

Sankte Jens skrämmer barnen med helveteselden

Ska man förstå hur skadlig Jens är inte bara för oss utan också för sin närmaste omgivning måste vi inleda med att föreställa oss vad som kan verka vara en annan sorts person.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med fanatisk visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest? Orosanmäler?

Överdrivet?

Nja.

I augusti 2021 skrev Kristofer Ahlström i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Det verkade som om det rörde sig om en kampanj från Bonnierspressen, för dagen efter fyllde Jens på i Expressen:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.”

Jens artikel öppnar också för att det faktiskt kan ha rört sig om en kamp mellan de två Bonniertidningarnas kultursidor. Kanske finns det en vandringspokal uppsatt inom koncernen som tillfaller den tidning som varje år kan uppvisa den allra värsta domedagsprofeten.

I så fall tronar det priset på Jens skrivbord. När andra talar om vikten av en grön omställning säger Jens att det är väl bra, då går vi inte under – men de flesta av oss kommer ändå att få leva i elände, mörker och misär.

Dessa män förmedlar till sina och andras barn känslan av att jordens undergång stundar (Dahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brinnande helvete (Jens).

De fullgör inte sin uppgift som män och fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de spred denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blev lästa av lärare och daghemspersonal och fördes vidare. De bidrog till en pandemi av panikångest.

Själv är jag synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös skräck och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Sankte Jens fördömer pyromaner

Jens var inte bara tidigt ute med att hota med helvetet – han kopplade också elegant ihop det med sina markeringar av att han inte var som andra ”vita män”. Skogsbränderna som härjade i Sverige 2018 var nämligen ”vita mäns fel” konstaterade han:

“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”

De enda vita, äldre män i historien jag kommer på som kan betecknas som direkt ansvariga för skogsbränder är författare.

30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.

I självbiografin “Roughing it” berättar Mark Twain hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser “sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg”

Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.

Jag tycker det verkar vara en mer evidensbaserad hållning att förbjuda vita författare att vistas i skogen om man vill slippa skogsbränder. Sorry, Jens inga mer vandringar i blåbärsskogen för din del. Ja, just det, det höll jag på att glömma – du föredrar att dyka i korallreven runt exotiska öar på andra sidan jorden. (Fast det sistnämnda har Jens slutat med meddelade han oss i en artikel, han gav upp flygandet för klimatets skull. Ett ganska vanligt grepp hos Jens – berätta hur välbeställd du är och berätta vad du har råd med, och förklara därefter att du avstår – för vår och klimatets och barnens skull. Ingen är iförd en mer exklusiv offerkofta än Jens. Är det månne en Jacquemus?

Samtidigt som Jens själv verkar vara mest intresserad av att skrämma barn, ser han sig själv som en person som den rätte att tala om för andra män hur de ska bete sig som fäder.

Sankte Jens som fostrare av pappor

Under fotbolls-VM 2018 hoppade han på Andreas Granqvist och krävde att han skulle åka hem innan kvartsfinalen eftersom hans fru snart skulle föda.

Själv hade jag inga synpunkter i det fallet.
Ville Granqvist åka hem skulle han givetvis göra det.
Ville Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson skulle han givetvis kunna göra det – ja, om laget var med på det förstås. För min del kunde han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Ville Granqvist spela skulle han förstås göra det.

Det där var inte mitt val att göra.

Och inte Jens heller. Men han tar sig alltid rätten att föreskriva för andra människor hur de ska leva.

I allmänhet pläderar jag gärna för att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.

Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.

Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:

“Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”

Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande till sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.

Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt när barnet föds.

Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelsträngen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen (med Jens hjälp).

Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.

Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.

Jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras – som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.

Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.

Jens förklarar att det svenskaste som finns är slapphet

I många artiklar har Jens förklarat för oss att Sverige och svensk kultur egentligen inte finns som något särpräglat och egenartat.

Parallellt med detta har han förklarat att svenskar bär på en stor arvssynd för att ha genom historien ha ägnat sig åt rasism och slavhandel. Således borde väl Jens i och för sig hävda att det faktiskt finns något som kan kallas svensk kultur, en företeelse där Skansen är granne med en slavplantage, eller rentav Bergen-Belsen. Jens har krävt att vi borde riva ner alla dessa mängder av statyer som enligt honom tydligen finns i Sverige, och som föreställer “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”

En kort period 2018 verkade dessutom Jens ha intagit en tredje ståndpunkt när det gäller svensk kultur:

“Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för “svenskländare” och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”

Fascinerande att se hur Jens som mycket länge avsvurit sig alla de privilegier han menar sig ha som vit svensk – och dessutom välbeställd – man, envist håller fast vid ett enda privilegium: att förakta typiskt svenska ting och företeelser.

Vi skulle kunna fortsätta att diskutera Jens åsikter och kampanjer genom åren, och göra djupdykningar i hans åsikter om vad som är rasism, Sveriges roll i världen, nationens förlorade mödomshinna, och ge exempel på hans uttalade förakt för vanliga arbetande människor i det här landet.

Men låt oss stanna här.

Essäer

Rapallo – staden där du riskerar bli rubbad 2

Boris Benulic

"Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven. Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning. Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp."

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche … blev de verkligen galna?

29 augusti publicerades de första resebreven – och nu kommer de avlutande avsnitten samlade i en andra del. 

Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

….

Hellre bli galen än att bli en ”kulturarbetare”

Det var stillheten och naturen Friedrich Nietzsche sökte när han kom hit till Rapallo i början på 1880-talet.

Han ville vara ensam för att kunna tänka.

När Pound och Yeats kommer hit 40 år senare är det för att de tycker att Rapallo är en lämplig samlingsplats dit de kan dra likasinnade från hela världen. De vill skapa en stor diskussionsklubb, som fungerar som ett hov till dem.

Pound och Yeats har som tänkare ingen större betydelse i dag.

Tyvärr.

Det har däremot Nietzsche.

Möjligen säger det oss något om att man inte likt en tonåring ska drabbas av FOMO-sjukan – alltså Fear of Missing Out – om man vill tänka självständigt och stort.

Ensamhet var för Nietzsche ett nödvändigt tillstånd – varför förstår vi om vi begrundar hans tid i Rapallo, och vad som föregick den.

Då kanske vi också förstår varför vi inte ska rädas att tänka självständigt, även om det i sig kan leda till ensamhet.

Många mycket skarpare hjärnor än min har gått in i Friedrich Nietzsches värld. Antagligen har de flesta varit bättre lämpade än jag för den uppgiften. Men han har en märklig dragningskraft – och jag höll emot länge, innan han föll på plats för mig.

Och att jag ville förstå honom bättre var en av orsakerna till att vi reste till Rapallo där han tillbringade avgörande år.

Förstår du platsen förstår du personen.

Kanske. 

Vi står i Rapallo och tittar upp mot det vi kan skymta av helgedomen på toppen av berget Monteallegro. Den uppfördes till åminnelse av att jungfru Maria uppenbarade sig på den platsen för en bonde för lite mer än 500 år sedan.

– Jag kan inte övertala dig att vi ska ta linbanan upp, försöker Lina.

– Nej, orkade Nietzsche vandra upp dit orkar vi, svarar jag.

– Försök inte hänvisa till Nietzsche, du vill inte åka med linbanan på grund av du så lätt får svindel, kontrar Lina, men inleder ändå motvilligt vandringen upp mot toppen.

Det har genom åren hållits åtskilliga seminarier om Nietzsche i Rapallo. Här tillbringade han ju åren 1882 och 1883 och skrev första delen av Så talade Zarathustra.

Något gör att jag föreställer mig att de flesta av deltagarna på dessa seminarier tillbringade det mesta av sin tid på hotell Excelsior, blev det en vandring blev det längs med strandpromenaden. Numera asfalterad istället för stenlagd – och asfalteringen är så illa gjord att jag anar att ett gäng irländska travellers som ägnar sig åt asfaltering förirrat sig till Rapallo och erbjudit staden sina tjänster.

Att jag gör gissningen om att Nietzsche-forskarna höll sig till Excelsiors salonger och salar beror på att den forskningen är så … vad ska jag säga … ”icke-fysisk” kanske? Av filosofer behandlas Nietzsche som en stor hjärna som utsöndrade tankar, man bortser från att han hade en kropp. 

Men man kan i hans brev studera hur han omtalar sina vandringar, liksom skiftningen i väderlek och naturförhållanden. Det kunde lika gärna vara brev skrivna av en ledande medlem i Friluftsfrämjandet.

De som skriver biografier eller levnadstexter över Nietzsche är däremot fixerade vid hans kropp – men då vid alla hans fysiska problem. 

Vi testade att göra några av de vandringar Nietzsche förtäljer om i breven. Dels vandringen upp till helgedomen på Monteallegros topp och så tillbaka (trots min svindel var jag frestad att gå med på att återvända via linbanan).

En annan gång vandrade vi från Rapallo, längs med kusten bort till Portofino och förbi, en vandring på lite mer än en mil. Men sedan skulle vi tillbaka, och även då gick vi i filosofens fotspår, och valde en väg lite mer inåt landet, och på högre höjd.

Dessa turer och några till fick mig att förstå vilken fysiskt robust person Nietzsche var, och i hans brev framgår tydligt hur han uppskattar ansträngningen, den friska luften och naturen.

Men i texter som beskriver Nietzsches liv framträder en annan Nietzsche, en sedan barndomen sjuklig klen figur, vars olika sjukdomar bara förvärras med åren; migrän, allvarliga störningar av magens och tarmarnas funktioner, gradvis försämrad syn, reumatism … och så vidare.

Det är som om Nietzscheforskningen behövde en Nietzsche som konstant var i uselt fysiskt skick, den har ingen nytta av någon som vandrar upp och nerför Monteallegro (vars stigar är obehagligt branta).

Varför det är så vet jag inte, men jag håller mig till den robuste Friedrich som efter avslutad vandring slår sig ner på en taverna i Rapallos fiskehamn och beställer in ett litet, mycket litet, glas örtlikör. Det han får in är antagligen ett glas Basanotto; basilika, mynta, salvia och citron. Bra för magen.

Ibland ligger han på stranden i timmar i solen, likt en ”sjöborre”. Njuter.

I en neuropsykiatrisk tidskrift hittar jag en längre artikel som diskuterar Nietzsches galenskap. Det är den väntade ensidiga genomgången av varjehanda krämpor, men jag anar också en slags projicering från författarens sida. Han för in en psykosomatisk faktor i galenskapsekvationen – Nietzsches ”förödande/oövervinneliga ensamhet”.

Men breven från Rapallo vittnar om Nietzsches bejakande av ensamheten, den ger honom möjligheten att fullborda inledningen till Så talade Zarathustra.

Jag har en känsla av att allt för många läser Nietzsche som om han var en av oss andra.

Och det var han inte.

I artikeln i den neuropsykiariska tidskriften omnämns de två åren innan tiden i Rapallo som ett förskalv till det sammanbrott som kommer 1889.

Men det knepiga med det resonemanget är att det bortser från de verk Nietzsche skrev åren innan vistelsen i Rapallo, det bortser också från vad han skrev i Rapallo och därmed kollapsar teorien om åren 1880-1882 som ett förskalv till jordbävningen 1889.

Tesen bygger på att det är tilltagande isolering som försämrar Nietzsches mentala hälsa – vilket i sin tur förvärrar de fysiska problemen – vilket då leder till ökande social isolering. En ständigt nedåtgående spiral tills han når botten i Turin 1889.

Men studerar man Nietzsches verk under perioden, samt de brev han då skrev, hur han levde – och hur mottagande av Nietzsches tänkande hade förändrats innan kollapsen … då kollapsar också de gängse tolkningar av varför han blev galen.

Jag har ännu inte stött på en text som lutar åt den förklaring jag finner rimligast; vandringen in i galenskapen var en logisk följd av Nietzsches egen filosofi. Han blev galen därför att det storverk han började skriva i Rapallo hade börjat få genomslag. Och när han såg vilka som hyllade honom kortslöts hans hjärna.

Tar man Nietzsche på allvar, och om man utgår från att han – lite bonnigt uttryckt – hade rätt; då förstår man varför han blev galen. Allt annat hade inneburit att riskerat att svika sig själv – och sitt tänkande.

Hellre dårhuset än att bli en bland andra typiska intellektuella eller ”kulturarbetare”.

Bäst att vara artig mot apotekaren om man vill ha sitt opium

Möjligen är det inbillning ... eller ett resultat av att man i omgivningen lättare lägger märke till det man själv för tillfället är intresserad av. För sittande på ett kafé vid matmarknaden i Rapallo noterar jag i mitt sociala media-flöde att svenska intellektuella (så det bär mig emot att skriva ”intellektuella” i det här fallet) tydligen ska ägna sin semester åt att läsa Nietzsche. En skriver: ”Jag har hört att Nietzsche ska vara så inspirerande – ge mig era bästa tips på böcker han skrivit”.

Förslagen strömmar in från ett antal kultursidesatleter samt från doktorander i diverse ämnen – doktoranderna verkar vara så många att man skulle kunna fylla många containrar med dem. Oklart varför jag väljer containrar som mått, det förutsätter på något vis att det finns en plats där de är önskvärda och dit man skulle kunna skeppa dem … men visst, ett amerikanskt universitetet skulle antagligen gladeligen ta emot dem.

Men det märks inget resultat av dessa idoga Nietzsche-studier i det offentliga samtalet. 

Återstår för mig att försöka förstå varför dessa personer påstår att läsning av Nietzsche för dem varit så givande.

Parallellt med denna spirande Nietzsche-förälskelse i liberala och vänsterradikala kretsar lever Nietzsche-hatet kvar … och det märkligt nog i samma kretsar och miljöer. Den inställningen illustreras bäst av Göran Greiders funderingar efter ett besök på Thielska galleriet:

”Men det retar mig att Nietzsches djupt reaktionära tänkande så ofta ursäktas. Han var antisocialist. Han avskydde jämlikhet mer än något annat (det var för slavarna). Och han influerade nazismen. Det där försöker många ständigt tvätta bort ur historien om denne man som filosoferade med en hammare. Under den guidade turen på Thielska reagerade jag på att det reaktionära i Nietzsches filosofi ursäktades bort – som vanligt med hjälp av den elaka systern. Guiden var i övrigt lysande, direkt lysande, det är inte det. Men det är tråkigt att denne filosof så ofta ursäktas.”

Jag har för länge sedan upphört att reta mig på Göran Greiders uttalanden om olika tänkare, författare och filosofer. Han har aldrig i verklig mening försökt läsa dem, utan fabulerar fritt, kanske med utgångspunkt från baksidestexter.

Men man kanske måste göra så om man tänker lika mödosamt och långsamt som man andas.

Problematiskt för Greider borde ju vara att ledande svenska socialister under årtiondena kring år 1900 såg sig själva som nietzscheaner – starkast var strömningen i Lund i de grupper som formerades med Bengt Lidforss som centralgestalt; en riktning som senare kom att vilja omsätta sin idéer med statlig hjälp för att åstadkomma ”rashygien”.

Och Hjalmar Brantings wagneriansm som innehöll ett visst mått av kritik mot Wagners svärmande för kristendom gör att Branting hamnar tämligen nära den kritik Nietzsche med tiden kom att utveckla av Wagner.

Men … allt detta är egentligen ointressant – jag gör inget försök att hävda att Nietzsche egentligen var socialist – eller för den delen någon annan sorts ”-ist”.

Han var något annat … och helt eget.

Problemet med många utläggningar om Nietzsche är att de försöker enrollera honom på en sida i något pågående krig, det må sedan föras vid tangentbordet eller i skyttegraven.

Sådana övningar är tämligen idiotiska – de innebär ju att man anser att det finns klara fronter och läger, någon av dem måste vara det rätta och riktiga alternativet – det är bara att ta ställning.

Men för Nietzsche återstår alltid allt göra – att ta ställning för någon del av det existerande vore att stanna upp.

”Den som på djupet och i alla dess aspekter, förstår en företeelse blir den sällan trogen”, säger Nietzsche i Mänskligt, Alltför mänskligt. Den som i verklig mening förstår något har bringat det som funnits på ”djupet upp i ljuset”.

Och då upptäcker man alltid det som är fel eller otillräckligt.

I dag har vi få som förstår företeelser på djupet.

Men det mest märkliga är att vi har så få som går in under kategorin ”sällan”, alltså fullt medvetet väljer en dålig sak som de faktiskt förstår är dålig; för Nietzsche förutsätter att det finns en liten grupp intelligenta personer som väljer det som är fel och otillräckligt, detta efter att ha gjort en kalkyl och kommit fram till att den sak som är fel och otillräcklig ändå tjänar deras syften.

Men de som väljer det usla och gistna i dag – de gör det för att de tror att det är gott.

Och det kan man bara beklaga. Inte så mycket för att de gör det valet, utan mer för att ... ja ... vem vill inte hellre ha intelligenta motståndare?

Att föra kulturkrig mot inte bara obildade, utan också ointelligenta personer gör att du riskerar att bli deras avbild.

Dessutom … som Nietzsche säger i en aforism; många som för tillfället har rätt i en fråga behåller för evigt sin ståndpunkt av bekvämlighet – eftersom motståndarna är idioter. Lättast så.

Under tiden i Rapallo märker man i breven hur Nietzsche trivs med tillvaron. Jo, jag vet … ”trivsel” är inte ett ord man förknippar med honom … men jag kommer inte på ett bättre ord. 

Och han trivs med ensamheten, avstyr försynt besök, tackar lika försynt nej till inbjudningar.

Han skriver.

Han vandrar.

Han solar, liggande på på klipphällar dagdrömmer han om hur det en dag ska resas ett monument över honom på stranden vid Rapallo för att markera att här började skapandet av Så talade Zarathustra … och varför inte … för som han tidigare konstaterat; ödmjukhet och ovilja att lyfta fram sig själv är ”bara en raffinerad form av hyckleri”.

Ändå … han är alltid extremt artig mot sin omgivning i staden, som han alltid är – var han än är – när det rör sig om ”vanligt” folk; vare sig det är värdshusvärdinnan, fiskarna eller en apotekare behandlas de med vederbörlig respekt; apotekaren kanske mest för att han ska gå med på att lämna ut de recept Nietzsche själv totat ihop. Det går åt en del opium i Rapallo.

Om man är beskaffad som Greider förfäras man förstås av idéer om övermänniskor och blonda bestar utan moral.

Men målet för övermänniskans seger är ju redan tidigare fastlagt av Nietzsche:

”Under civiliserade omständigheter känner var och en sig överlägsen alla andra genom de egna färdigheterna och kunskaperna på åtminstone ett område. Detta är grunden för den allmänna välviljan…”

Övermänniskan ska skapa dessa ”civiliserade omständigheter” – då krävs det att han bryter med det som allmänt betraktas som civiliserat.

Resultatet?

Ett organiskt och hierarkiskt, och meritokratiskt samhälle … du måste vara bra på något.

Det är den sorts samhälle övermänniskan ska skapa.

Och … jag tror det samhället skrämmer Greider och sådana som han mer än vad tanken på en övermänniska gör.

För att inte tala om konstaterandet i Så talade Zarathustra:

”Staten är det mest hänsynslösa av alla hänsynslösa monster”.

När Nietzsche kommer till Rapallo 1882 har hans frieri till Lou Salomé två gånger avvisats – men det verkar inte dämpa hans energi.

Tvärtom.

De kommande åren fram till sammanbrottet 1889 beskrivs ofta som år av tilltagande isolering, och frenetisk kamp för att få genomslag för de egna idéerna, och denna golgatavandring in i ensamheten ska enligt gängse visdom bidragit till galenskapen.

Men tänk om det liksom var tvärtom? 

Teorin om en alltmer isolerad Nietzsche från och med tiden i Rapallo utgår från en anti-nietzschansk hållning; du ska sträva efter massornas gunst.

Under den perioden etablerar han kontakt med och vinner erkännande av Georges Brandes, August Strindberg och Hippolyte Taine. Nietzsche kan därmed vara förvissad om att hans tankar kommer att vinna spridning.

Nietzsche förstod givetvis att hans lycka nu var gjord.

Ändå … mental kollaps.

Och den enda rimliga förklaringen är att han insåg att de som skulle sprida hans idéer inte höll måttet, och han skulle i sinom tid tvingas att angripa dem också … precis som han en gång gått till angrepp mot Wagner.

Alltså … 1889 inser Nietzsche att han om några år måste ägna sig åt attacker … inte på undermåliga tänkare … utan han skulle få föra ett krig andras falska – men beundrande – uppfattning av hans idéer.

Nog för att få vem som helst att ge upp … och välja att gå in i galenskapen.

Givetvis följer jag kulturkriget och kulturdebatten i Sverige under min tid i Rapallo.

Som vanligt i semestertider ökar vurmandet för forna tider bland rättänkande människor; det är kurser i hur man slår med lie, utläggningar om antiken (tänker alla utom jag på Rom varje dag?) … eller så suktar man efter Per Albins och Tage Erlanders folkhem.

Om man tänker sig en person som i sig förkroppsligar allt detta så blir det en liberal lärare i den svenska realskolan under 1950-talet. I sin lärargärning undervisar han om antikens Grekland och Rom, på helgerna åker han till sin fädernegård och hjälper till med att gå och slå med lien, och trots att han röstar på Folkpartiet bejakar han ATP och miljonprogram.

Intressant figur.

Men … knappast den sorts person som Nietzsche såg framför sig skulle hamra fram befrielsen genom att krossa sin tids samhällen, kulturer, seder, traditioner och mentaliteter.

Den som ständigt blickar bakåt för att få veta hur han ska röra sig framåt kommer för evigt att vara fjättrad vid det som är dött.

Är det ett tecken på fascism att bära Birkenstock?

Svenska journalister på utlandsuppdrag brukar ofta hänvisa till samtal med taxichaufförer när de ska förklara situationen i det land de för tillfället vistas i. Läsaren eller lyssnaren inser ganska omgående att taxichauffören är påhittad, och bara är till för att ge mer mänsklig röst åt det journalisten läst sig till i New York Times.

Det finns två undantag.

Dels är det Alexandra Pascalidou som använder fiktiva taxichaufförer för att framföra sina egna helt fria fantasier, dels är det SR:s mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén som använder sig av framfantiserade grönsakshandlare istället för taxichaufförer.

Att de flesta journalister använder sig av påhittade taxichaufförer när de försöker skapa lite lokalfärg visar bara hur tafatta journalisterna är – och ovilliga att sätta sig i kontakt med den yrkeskår som alltid har en klar bild av situationen på orten, i regionen och i landet.

Jag knyter alltid kontakter med en tobakshandlare när jag kommer till en ny plats. Eller snarare är det så att det är de som omgående etablerar så grundlig kontakt som möjligt med mig när jag första gången kliver in för att inhandla cigarrer och cigariller. Tobakshandlare är en hårt trängd grupp. Marknaden viker ständigt, antalet rökare minskar från dag till dag. Det gäller därför för den tobakshandlare som vill överleva att känna sin marknad, att förstå vad som rör sig i folkdjupen, och ha en klar blick för förändringar i kultur, seder, mentaliteter och politik.

Av min tobakshandlare i Rapallo har jag fått lära mig att det finns ett osvikligt sätt att avgöra hur den sociala sammansättningen i en norditaliensk stad förändras – och hur politiken därmed påverkas.

När jag vandrat genom Rapallo har jag noterat förekomsten av tre mycket stora och välsorterade Birkenstock-butiker.

Det finns dessutom två stora butiker för eko-mat, med ett synnerligen lockande utbud när det gäller kött och ost.

Jag förklarar för tobakshandlaren att jag finner detta underligt, i Sverige är Birkenstock-bärare och eko-matsentusiaster nästan alltid vänster- eller miljöpartister. Men jag befinner ju mig i en stad, som liksom resten av Ligurien länge dominerats av Lega Nord, och där numera också Melonis parti gjort inbrytningar.

Men tobakshandlaren menar sig kunna se ett samband mellan Birkenstockbutikerna och Lega Nords ledare Salvini. Innan Salvini tog över ledningen för partiet fanns ingen Birkenstockbutik i Rapallo. Nu finns tre.

Detsamma gäller uppdykandet av eko-mat-butiker.

Tobakshandlaren ser både röstandet på Salvini samt skobutikerna som ett uttryck för en ökande medvetenhet om att människor i regionen vill leva mer i samklang med naturen; då blir det tyska fotriktiga sandaler och ricotta utan märkliga tillsatser som gäller.

Jag invänder att det nog finns de som snarare skulle gissa på att de liguriska Birkenstockbärarna lockas av tillverkarens påstådda affärer under andra världskriget – sandalmodet skulle vara ett sätt att signalera att man har en svart fascistisk själ.

Tobakshandlaren kliar sig i huvudet över mitt resonemang, och blir än mer förvirrad när jag beskriver svensk miljörörelse för honom.

– Vill de återställa träsk, väser den försynte lille mannen. Mussolini hade ett helvete med att dika ut utanför träsken Rom, men han lyckades.

– Du ser, svarar jag, vänta bara tills miljöaktivisterna i Sverige får veta det. Då kommer de att tjata om att utdikning av våtmarker är en fascistisk tradition.

– I så fall är att bidra till spridandet av malaria en anti-fascistisk tradition, säger tobakshandlaren trött.

Men … man ska nog se sandalerna och ekomaten som ett utslag av att de i Ligurien vill leva mer i samklang med sin natur. De vill inte äta industrialiserad mat eller gå i sneakers. På de flesta restaurangerna gör man fortfarande peston och tonnaton på riktigt och mortlar råvaran med en för norditalienare ovanlig frenesi, de är annars en synnerligen kontrollerad grupp. Inga armviftningar och skrik. Tonfall och höjda ögonbryn används istället som medel i konversationen. 

Mortlad pesto och tonnato är i denna lilla del av världen en nödvändighet – att använda halvfabrikat på burk skulle anses som ociviliserat, något som de ägnar sig åt i Genua, för att inte tala om Milano … de moderna storstäderna där man liksom i andra moderna storstäder inte mortlar ingredienserna till maträtterna … istället mal man ner människors medvetande.

Essäer

Rapallo – staden där du riskerar bli rubbad 1

Boris Benulic

Hur smakar ett människohjärta? Är Birkenstock något för fascistfötter? Vem var Rapallos kung? Klarar man sig utan en tobakshandlares klokskap? Var Jesus muskulös? Orkade Nietzsche vandra längre än jag?

I QLN kan du tre gånger i veckan läsa mina texter. De handlar om det mesta – och ibland blir det reportage från platser jag besökt för att förstå världen lite bättre. I början på juli var QLN-utgåvorna mina resebrev från Rapallo – där jag diskuterade allt från ligurisk kokkonst till Ezra Pound och Nietzsche, blev de verkligen galna?

I dag och i morgon publiceras resebreven här på hemsidan. Syftet är förstås att du ska bli intresserad av QLN och börja prenumerera. Det är gratis, och prenumererar gör du här (scrolla till formuläret längst ner på sidan).

.........

Bland dårar och diplomater

På väg mot Rapallo. Möjligen mot bättre vetande. De som sökte sig hit till den italienska rivieran i Ligurien för 150 år sedan … och därefter under de följande sex årtiondena gjorde det för att finna en plats där de kunde undfly de samhällen och den kultur de levde i. De ville få ro att tänka egna tankar.

Jag har rest hit mer för att försöka förstå dem som kom hit för att förändra sina egna liv – men som slutade med att uttrycka sin vilja att förändra hela världen.

Poeten William Butler Yeats kom hit till Rapallo för att bota sin krämpor i ett mildare klimat, men som han skrev i ett brev – han reste också till Rapallo för att ”bli mildare till sinnes”. Han hade tröttnat på sin egen barska vresighet (för att inte tala om hur mycket hans väsentligt yngre fru hade tröttnat på hans butterhet och humörsvängningar).

Så mycket mer gladlynt blev han inte, vare sig mot sin närmaste omgivning eller mot samhället omkring sig. Efter en flirt med fascismen i Italien tog han avstånd från Mussolini, men uppmuntrade en slags mer katolskt färgad fascism i hemlandet Irland – där svartskjortorna var ”blåskjortor”. Man kan tycka att de borde burit gröna skjortor eftersom de organiserades i Irland, men möjligen tyckte ledarna då att manskapet skulle påmint för mycket om engelsmän ute på rävjakt.

Men innan Yeats hade Ezra Pound slagit sig ner i Rapallo, där kommer han att skriva några av de mest storslagna delarna av diktcykeln Cantos. Pound hade sökt sig till Rapallo för att undkomma vad han såg som den kulturella efterblivenheten i först London och därefter Paris. Mellan Yeats och Pound utvecklas en vänskap, bitvis stormig, men i grunden stark – men Pound behåller i motsats till Yeats sin ursprungliga beundran för Mussolini – och den förstärks till och med, och under andra världskriget blir Pound en öppen propagandist för Mussolini. Efter kriget stämplas Pound som galen och spärras in på mentalsjukhus i sitt hemland USA. Han skrivs ut 1958, och återvänder till Italien, och kommer långa perioder att leva i Rapallo, fram till sin död 1972.

Skillnaden mellan Pound och Yeats ska nog inte betraktas så mycket som en följd av olika syn på historia, samhälle, kultur och politik i största allmänhet utan det kokar ner till en skillnad i synen på vad som är en individ och familjens roll. Möjligen också till frågan om god dikt kan vara orimmad.

Men varför valde Pound att stödja Mussolini? Det ska vi så smått fördjupa oss i under de kommande resebreven – eftervärlden har ofta nöjt sig med diagnosen ”mentalsjuk” – då slipper man diskutera de texter där Pound jämför Thomas Jefferson och Benito Mussolini. Kanske hade Pound fel, men vi förstår vår egen tid – och hans – bättre om vi grubblar på vad han faktiskt skrev – och inte nöjer oss med att andra ansåg honom vara sinnessjuk (av bekvämlighetsskäll). 

När kan man äta människokött?

Innan Pound blev galen i Rapallo, tog Nietzsche i samma lilla stad de första stegen in i vad eftervärlden kom att betrakta som sinnessjukdom eller demens eller galopperande nervklenhet. I Rapallo.skriver han de första avsnitten av Så talade Zarathustra. Nietzsche har kommit till staden för att kurera sig, och kroppen blir starkare, men fem år senare kommer kollapsen i Turin. Eller kanske inte. Själv tycker jag att till exempel de första breven från den sjukbädd han aldrig riktigt kom att lämna hör till hans mest uppiggande verk.

I Rapallo börjar målaren Kandinsky röra sig bort från impressionismen, och här skriver Richard Aldington Death of a Hero – den överlägset bästa romanen om första världskrigets idiotiska blodbad. Men i motsats till de andra kom Aldington till Rapallo efter det att han fått ett totalt nervöst sammanbrott – och han tillfrisknar där; även om inte den samtida censuren skulle hållit med om detta.

Det händer något med dem som kommer till Rapallo för att få frid, de utvecklas till att bli fridstörare.

Den som läser reseskildringar och guideböcker till Ligurien möts av det vanliga orerandet om hur fantastiskt det regionala köket är och hur det beror på den höga kvaliteten hos råvarorna, och de rika gåvorna från jord och hav som folket i regionen kan avnjuta.

Trams.

Det liguriska köket är – liksom så många andra italienska kök – ett fattigmanskök. Man talar i Italien om de ”heroiska köken”, där både odling och användning kräver kamp och tålamod … och skicklighet.

Vad gör man i Ligurien om man bara kan fylla sin ravioli med örter och lök? Man fritterar dem och får gattafin.

Peston som en gång skapades i området är också ett exempel på att man tar det man har; basilika, olivolja, vitlök, pinjenötter, rivna ostskalkar.

Allt tas alltså tillvara – givetvis även ostskalkar. Av dem kan man skapa buss – den görs på ostrester som hackas och rivs, läggs sedan i lerkärl … då och då tillsätter man mjölk för att få fart på fermenteringen. Till slut har man en mycket smakrik ostkräm som används för smaksättning i allt från soppa till polenta. Smaken kan givetvis skifta från sats till sats, vilket bara gör det hela mer intressant.

Och havet må vara fyllt med fisk, och de som livnär sig på att fiska är – och har varit  – många. Men den liguriska vardagskost som hämtas från havet präglas av sardiner och torkad torsk.

Jag gissar att de finare fiskarna fördes inåt land till de stora städernas marknader … och … än sen?

Kan man tänka sig något mer delikat än torkad torsk tillredd med pinjenötter, hasselnötter, valnötter och oliver?

Eller stekta sardiner fyllda med vitlök, örter och torkat bröd uppblött i mjölk?

När jag läser om Yeats, Pound och andra författares tid och umgänge i Rapallo får jag ingen känsla av att mat betyder något speciellt för dem. När Yeats fru inviterar en vän i staden till julmiddag förklarar hon att menyn är begränsad … det kommer att serveras kokta ägg. Kokerskan har ledigt över jul.

Yeats själv verkade inte ha några invändningar mot detta. Kan verka underligt eftersom han påstår att allt i denna värld består av ”de som äter och dem som blir ätna”, men här ställs vi inför ätandet som symbol; som när Yeats vackert talar om hur ”skuggorna äter månen”.

Det finns en gastropub i London som döpts efter Yeats och jag kunde vid ett besök förstå varför namnet var ett lämpligt val; högdragen, lite småilsken personal och kockar som uppenbarligen var ointresserade av vad servitörerna skulle tvingas bära ut till gästerna.

Lite annorlunda är det med Pound, han kan i Walt Whitmans efterföljd tala om hur även han vill sluka hela världen, det hör till bilden som ska skapas; poeten som levnadsglad och matfrisk. Äta av allt, smaka på allt. Men det är bara metaforer – även om Pound hävdade att ”naturens föremål är alltid den mest lämpade symbolen”. Problemet är att Pound inte visste så mycket om naturen, som när han menade att:

”Avseende persikans och aprikosens smaker gäller att de inte förändras från generation till generation, men även att de inte heller kan överföras genom läsande av böcker”.

Det finns ju rätt många faktorer som gör att grödor och frukter kan förändras i smak från säsong till säsong. Och hade Pound betänkt detta hade hans – i och för sig korrekta tankegång – kunnat uttryckas på ett djupare sätt.

Och det är inte människor som njuter av mat Pound avser när han säger:

”De stora upptäckterna görs av frossarna och de omättliga”. 

Det är tvärtom, för han fortsätter:

”Den som glömmer bort att äta och sova hungrar efter sanningen…”.

Pound står alltså för en asketisk hållning till ätandet, det är läsning man ska frossa i.

Tankeverksamhet är det viktiga – och mat behövs inte ens som bränsle.

Trots detta uppenbara ointresse för mat blev det ändå intensiva diskussioner om ätande som under en period kom att utmärka umgänget mellan Pound, Yeats och Aldington – diskussioner som avsatte spår i allas skrivande.

Det de diskuterade var det storslagna i att äta ett människohjärta – och hur man bör göra när den måltiden är över.

Varför?

Jesus och Tom of Finland

Medan jag skriver detta lyssnar jag på svensk radio. I P1 talar de om det ökande antalet bilder i sociala medier som framställer Jesus som en muskulös man, ofta verkar det vara unga, nyfrälsta män som skickar runt bilderna.

De som diskuterar ämnet förklarar det med att fler kan skapa bilder med hjälp av AI. 

Programledarna lyckas på något märkligt sätt få in i homosexualitet i ämnet –   påminner inte bilderna av muskel-Jesus mycket om Tom of Finlands bilder på bodybuilder-bögar undrar de? Finns det ett samband?

En konstkritiker försöker försynt hävda att bilderna faktiskt kan vara ett uttryck för en längtar efter en kristendom som mer kraftfullt försvarar sina värden – vilka de nu kan vara.

Programledarna verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå. Av någon anledning verkar de föredra tanken på att den som skapar en bild av en Muskel-Messias är homosexuell.

1557 uppenbarade sig jungfru Maria för en bonde på berget Monteallegro vid Rapallo.

Händelsen firas varje år sedan dess i tre dagar under den första veckan i juli. 

I dag är det sista dagen av årets festival; det blir en stor procession med en statyett föreställande jungfru Maria bärs fram, samt en silverark, och en stor uppsättning bilder föreställande andra rangens helgon, typ martyrer och helbrägdagörare. Därefter vidtar fyrverkerierna – de skjuts av under alla tre kvällarna, och gör att man inte tror sig vara i Rapallo utan i Aleppo under inbördeskrigets dagar.

Så mycket religiös frenesi präglar väl inte festivalen, det verkar huvudsakligen vara en ursäkt för att äta och dricka mer än vanligt, och delar av staden påminner mest om vilken knallemarknad som helst i en svensk bruksort. Godiset som säljs har en annan färgskala, men månglarna är ofta svarta – som i Sverige.

Den där bondens möte med madonnan 1557 kanske inträffade – eller så var det rent mytiskt från allra första början. I vilket fall visar det gamla myters försvinnande makt – de är numera mest en förevändning för en festlighet.

Även i en stad som Rapallo, där kyrkklockorna varje dag året om ringer in till bön; morgon, middag, och kväll – och där traditionerna lever – tillhör de trogna besökarna i kyrkan en åldersgrupp som nog dagligen funderar på om de ordnat allt inför sin hädanfärd.

Om de en gång mycket starka myterna inte längre har något grepp om människors vardag – varför försöker då så många i dag att blåsa liv i de gamla myterna? Sällskap för asatrons upplivande, alla dessa grupper i den slaviska världen som vill skapa en kultur baserad på de slaviska förkristna gudarna – eller de som söker sig tillbaka till antikens Grekland och Rom för att finna personliga förebilder, filosofiska fundament eller ritningar för hur samhället ska styras … varför? 

Alla verkar diskutera de gamla myternas eller kulturernas fördelar – men få verkar grubbla på varför de inte finns kvar.

Och räcker det med predika de gamla idealens lite mer allmänna förträfflighet för att de ska kunna återupplivas?

Går det ens att återskapa en levande, kraftfull kristendom … hur många Muskel-Messias-memer man än skickar runt?

Själv är jag i Rapallo för att jag trivs i en stad med en i alla avseenden intressant historia. Men det är också numera en förfallen ort, där möjligen bara jag är medveten om delar av stadens historia.

Stora författare såg en lägre vistelse i Rapallo som självklarhet under mellankrigstiden – efter andra världskriget blev istället Rapallos hotell och barer en tummelplats för Hollywoods stjärnor och europeisk societet.

Och nu är det mest en semesterort för den del av Milanos och Genuas medelklass som inte riktigt har råd med semester i de mer exklusiva grannstäderna Portofino och Santa Margherita.

Men jag trivs kanske just därför.

Och jag kan sitta ostörd i samma hotellbarer och kaféer som Pound, Yeats och Aldington gjorde när de diskuterade hur man skulle skapa myter som kunde förändra samhället.

Platsen spelar roll, även om människorna runt mig är annorlunda.

Vad de tre författarna diskuterade vara en gammal myt som återkommer genom historien i olika varianter i hela sydeuropa.

Mytens grunddrag är enkla. Två tappra riddare är mycket nära vänner. En av dem blir häftigt förälskad i en kvinna. Kärleken är besvarad – de gifter sig. Men efterhand blir hon och makens nära vän förälskade i varandra – och det växer till en häftig passionerad kärlek. De inleder i hemlighet ett förhållande.

Maken upptäcker detta – men säger inget utan smider i tysthet en plan.

En dag mördar han sin nära vän, skär hans hjärta ur kroppen och tillagar en paj – som han serverar sin hustru. Hon låter sig väl smaka, och på makens fråga om det var gott svarar hon att det var delikat.

Maken förklarar då att hon nyss mumsat i sig sin älskares hjärta. Hustrun förklarar då att hon i så fall aldrig mer kommer att kunna avnjuta en lika fantastisk måltid, går fram till ett av slottets fönster. Kastar sig ut. Dör.

Så – hur kan denna myt berättas kring 1920 på ett sätt som påverkar människor; om detta bråkar de tre författarna – och alla vandrar de till slut i väg åt var sitt håll och ger sin egen version av myten.

Kan jag också få bli kung?

Kalvkotletter som tillsammans basilika, vitlök och de grönsaker som finns tlllgängliga snörs in i en grismage och ugnsbakas är ligurisk festmat.

Först tyckte jag att det lät som ett primitivt sätt att behandla en kalvkotlett, men det var himmelsk spis värdig en furste.

Under sin tid i Rapallo utnämnde sig Ezra Pound till kung av Rapallo – och han förväntade sig under sina kontakter med lokalbefolkningen att de skulle visa honom vad han ansåg vara vederbörlig vördnad.

Samtida vittnesmål ger bilden av att Rapalloborna följde hans önskningar. Jag kan tänka mig att det berodde på att de betraktade Pound som lite smårubbad, och eftersom italienare alltid haft vad vi nu skulle kalla en ”inkluderande” hållning till de mentalsjuka så höll de god min … vi talar ju om ett land där man i Trieste under en period ansåg det vara god terapi och själsligt läkande för de sinnesjuka att överta ansvaret för driften av hotell och livsmedelsbutiker.

När Ezra Pound senare – efter andra världskriget – officiellt förklaras vara galen av en domstol, och blir inlåst på ett mentalsjukhus, brukar det betraktas som ett utslag av att USA:s regering inte ville ha internationell uppståndelse över att ha ställt en framstående poet inför rätta för landsförräderi, vilket han bevisligen gjort sig skyldig till – till exempel genom sina propagandasändningar där han i radio hyllade Mussolini och Hitler, samtidigt som han vill se Roosevelt hängd.

Livstids fängelse eller dödstraff hade inte varit ett oväntat utslag i en sådan rättegång.

Men nu blev det dårhuset istället.

Men frågan är om Pound verkligen var galen?

Var det inte bara så att omvärlden ändrat inställning till vad som var att betrakta som galenskap.

När Pound inleder sin diktcykel Cantos är syftet att bearbeta antikens och renässans myter på ett sådant sätt att människor blir upplysta, och förstår sig själva och sin roll i historien. Allteftersom diktcykeln rörde sig framåt i tiden infogade Pound idéer om den vita rasens överlägsenhet, andra rasers oduglighet och judarnas farlighet – de låg bakom allt ont som skedde i världen.

Men när Pound lägger ut texten om detta är han inte isolerad i sin samtid, ingen av dessa idéer var att betrakta som udda och avvikande under 1920- och 1930-talet. Uppfattningarna återfanns i alla sociala skikt och från vänster till höger.

Vi ser en fascinerande omsvängning – under 1800-talet och i början av det följande seklet fokuserade många inom medicin, psykologi, antropologi … och förstås inom politiken … på vad som beskrevs som de icke-vita rasernas irrationalitet, och oförmåga att skilja på gott och ont.

Efter andra världskriget blir det istället de som deklarerar den vita rasens överlägsenhet som betecknas som galna, irrationella och oförmögna att skilja på gott och ont.

Någon part är liksom alltid sinnessjuk.

Vi ser i vår nutid ännu ett skifte ske, till exempel i samband med den nyligen antagna lagstiftningen i Sverige som gör det till ett brott att ifrågasätta förintelsen. Nu betecknas sådant beteende inte längre som en följd av mentalsjukdom utan istället som ett utslag av ett fungerande men ondskefullt intellekt. Den förändringen har kommit smygande, och nynazister som länge i populärkulturen skildrades som vrickade vrak, har nu i mediernas samtida rapportering fått anta skepnaden av ett våldsamt och reellt hot mot västerlandet.

Samtidigt förflyttas sätts stämpeln ”galen” istället på dem som genomför islamistiska terrordåd i Europa – de betraktas aldrig som varande vid sina sinnens fulla bruk, och agerande i enlighet med sin tro och ideologi.

Men … tillbaka till Pound … beskrivningen av honom såsom inte varande vid sina sinnens fulla bruk gjorde det möjligt för hans tidigare vänner i den litterära världen att upprätthålla banden och vänskapen med Proust, och han kunde fortfarande läsas, och ges ut i nyutgåvor. Det hela byggde på den gamla vanliga föreställningen att ”det vet man väl att stora konstnärer ofta är – eller blir – lite galna”. Pounds fascism blev ett bevis på hans galenskap, och galenskapen ett bevis på hans storhet som poet.

Även detta är en situation som aldrig skulle kunna uppstå i dagens samhälle.

Det var alltså som ett led i sina försök att skapa en allomfattande mytologi som kunde få vita människor att inse sin bestämning som Pound skrev Cantos, och en av alla dessa myter var den om kvinnan som luras att äta sin älskades hjärtas – en myt som alltså skapade diskussioner mellan Pound, Yeats och Aldington (se mer om själva myten i QLN 3 juli).

I diskussionerna om myternas betydelse var Pound och Yeats ense om att myter var viktiga för att få massorna att följa en stark ledare.

Men Yeats beundrade inte Mussolini – vilket Pound gjorde. Yeats ansåg att den mytologi som katolicismen erbjöd var mer än tillräcklig, medan Pound lade vida större vikt vid äldre myter, det var hedningarnas och antikens myter som skulle leda människor vidare – kristendomen var för honom inte bara för undfallande, utan till och med en del av problemet.

Författaren Richard Aldington som deltog i diskussionerna, och som också var plågad av att han var den ende av de tre som deltagit i slakten i skyttegravarna under första världskriget vände sig mot både Pound och Yeats.

Han ansåg inte att det gällde att skapa en slags kanon av upplyftande myter, det gällde att göra upp med i princip alla myter. Han vägrade gå med på att första världskriget skulle inneburit en slags stor vändpunkt, då allt gammalt och gott gick i graven – han hävdade i diskussionerna och i sina egna texter att kriget bara var en följd av en sjuka som sedan mycket, mycket länge ätit sig in i människorna.

När Aldington till slut levererar sin egen nyskrivna version av det uppätna hjärtat förstår man vad han menade.

För Aldington var det nödvändigt att människan var villig att omfamna det tragiska, att alla kan inte bli lyckliga, inte ens de som är värda det. Aldington talade om omöjligheten i att verklig mening försöka älska många, och om det är omöjligt att vinna eller behålla den kärleken då var döden ett möjligt val – det val som hustrun som hoppar ut genom fönstret gör.

Eller så går man i kloster (i mer bildlig mening) deklarerade Aldington, och hånade Pounds och Yeats idéer om att i brist på verklig kärlek kunde sex lite hursomhelst fungera som ersättning – även ett engångsligg gjorde att man kunde komma närmare en känsla för eviga andliga värden.

Yeats bakade in ätandet av ett hjärta i sin hyllningsdikt till den döde irländske nationalistledaren Parnell. I sig välfunnet eftersom denne förlorade sin position när det avslöjades att han haft en långvarig relation med en kampkamrats hustru. Men Yeats använder myten bara som en referens som bidrar till att ge Parnell heroiska dimensioner – Yeats drar inga slutsatser om hur man bör vara som människa på grundval av myten om hjärtätandet.

Det gjorde alltså däremot Aldington.

Eftervärlden må tycka att Pounds och Yeats idéer om hur samhället ska styras av starka män och myter (samt offentlig pryggling i Yeats fall) är råa och stränga.

Men det är ingenting mot strängheten i Aldingtons vision av en värld dömd att till slut gå under om inte människor börjar söka den person som ska få deras eviga kärlek, eller avstå från all form av kärlek.

Ändå finner jag Aldingtons syn mer tilltalande.

Kommentarer

GÅR DET BÄTTRE ATT BLANDA I TORSLANDA? 

Boris Benulic

(Tidigare publicerad i Morgonposten 7 december 2022)

Nu väntar en nysatsning på integration i Göteborg. Nyanlända flyktingar får boende i stadens mer välmående områden, där de allra flesta är svenskar och arbetar. Om det hela misslyckas kommer de som bor där att få skulden, antagligen stämplas som rasister.

Låter det överdrivet? Men på något annat sätt kunde jag inte tolka det förslag som socialdemokraterna i staden nu genomdrivit. Men så illa kan det väl faktiskt inte vara tänkte jag, och bestämde mig för att försöka förstå hur de ledande socialdemokraterna i staden tänker, och vad de egentligen menar.

Det skulle bli en nyhetsartikel med intervjuer. Men det blev något annat. Ingen ledande socialdemokrat ville förklara hur socialdemokraterna tänkte när de ritade sin karta till ett mer integrerat samhälle. Vi kan väl börja med att beskriva en del av den den verklighet den där kartan ska beskriva.

En vanlig dag

Han tittar uppfordrande på sin fru, och säger: ”Vi måste!”

Hon tittar trött tillbaka på honom och svarar: ”Men vi kom ju nyss hem, och barnen var besvärliga när jag skulle hämta dem på dagis. Det hade bråkats. Och jag borde egentligen varit kvar på jobbet och gjort klart det där förbannade på projektet vi håller på med. Men jag får försöka fixa lite när ungarna gått och lagt sig., så jag orkar faktiskt inte.”

Han ser ännu mer uppfordrande på hustrun, och muttrar: ”Men vi måste! Jag är också trött, hur tror du jag har det på jobbet? Och i dag var det stopp på motorvägen hem. Men vi måste! Jonas vill det!”

Ett ganska vanligt samtal i en barnfamilj. Förutom det där med ”Jonas vill det”.

Arbete och barn kräver sitt. Tiden räcker aldrig riktigt till. Och så finns där alla dessa andra ”måsten”. Dessutom numera bekymren för ekonomin. Även om båda i paret arbetar ökar kostnader för boende, mat, el – ja, för allting. Pengarna räckte snart lika lite till som tiden i en barnfamilj – även om båda föräldrarna arbetar.

Nu undrar du förstås vilket ”måste” det handlar om i just det här fallet.

Och vem är denne Jonas som ställer krav som ”måste” uppfyllas?

När det gäller det där ”måste” innebär det att paret måste ut på kvällen och hitta personer som är nyanlända och flyttat in i området. Eller bjuda hem dem. De ”måste” knyta vänskapsband.

Låter det absurt?

Låt oss då presentera Jonas. Han finns i Göteborg. Han heter Attenius i efternamn, och efter årsskiftet blir socialdemokraten Jonas kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Hans parti gick framåt i valet, fyra kommunalråd blev fem, och socialdemokraterna kommer att styra staden tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Och en av de frågor socialdemokraterna tidigare drivit fick de igenom redan när budgeten för 2023 nyligen antogs. Nyanlända ska i första hand erbjudas boende i områden som påminner om det område som Jonas själv bor i – alltså Torslanda. Det är ett område med ”högre socioekonomisk status” än de områden som nyanlända brukar hamna i. De finns annars oftast samlade i något av Göteborgs åtta utsatta områden: Gårdsten, Hisings Backa, Tynnered/Grevegården/Opaltorget, Biskopsgården, Bergsjön, Lövgärdet, Hammarkullen och Hjällbo.

Alla politiker – oavsett parti – är överens om problemen i de här områdena: arbetslöshet, kriminalitet, droger, klankultur, hederskultur och de är eniga om att i allt högre grad växer det här fram samhällen skilda från det övriga Sverige. Platser med sina egna kulturer, värderingar och språk. För många som bor där är den enda verkliga förbindelsen med det övriga Sverige de bidrag man får för att klara hyra, mat och andra kostnader.

Det rör sig inte om få människor som bor i dessa områden. 84 000 i en stad vars invånarantal är 580 000. 15 procent bor i ett utsatt område.

Vad göra? Socialdemokraterna ser sitt förslag om anvisning av bostäder i ”bättre” områden som en del i lösningen.

Men vad innebär det egentligen och hur är det tänkt att fungera? När vi ställde frågan till socialdemokraterna i Göteborg ville inget av de fem kommunalråden ställa upp på en intervju. Kanske var Jonas och hans kollegor fullt upptagna med att knyta vänskapsband med nyinflyttade nyanlända?

Jag hänvisades till en Svt-intervju Jonas Attenius gjort i frågan och en debattartikel han skrivit.

Svt:s hovreportage

I intervjun ställs inga frågor till Jonas, utan han får hålla ett valtal (kanske är han inte informerad om att valet är över och att han vann?).

I Svt-intervjun förklarar han bland annat att:

– Det betyder ju oerhört mycket för barnen att bo i ett område där det pratas svenska.

– Sen ska vi jobba vidare med att föräldrarna ska bli självförsörjande och komma in i jobb.

Jag blev ärligt nyfiken, för jag förstod inget av Jonas svar. Jag antar att han och hans partikamrater tänkt igenom sitt förslag. Deras motion till kommunfullmäktige var väldigt lång. Där diskuteras det mesta, även vad borgerliga regeringar gjort och inte gjort när det gäller integration. Men inget sägs som gör att jag begriper hur deras förslag ska innebära någon förändring.

Så vad annat kan jag göra än redovisa de frågor jag skulle framfört om jag fått audiens hos Jonas, en del av frågorna är långa, men jag ville ha ett resonerande samtal:

  1. Vilka studier finns det som pekar på att det betyder ”oerhört mycket” för nyanländas barn att bo i ett område där det pratas svenska? Finns det belägg för detta eller är det bara en känsla du har? Det finns studier om barn som bussats från utsatta skolor till skolor i områden där de flesta talar svenska. De studierna visar att barnen känner sig utanför och ”utpekade”. Resultaten blir sämre. Vilka studier finns det som visar att er lösning betyder ”oerhört mycket”?
  2.  Finns det inte till och med en större risk än vid bussning att barnen känner sig ”utpekade”? Och beroende på vilka barnen är – finns det inte också också en risk att de reagerar med att vara stökiga och våldsamma?
  3. De nyanlända får en bostad och den betalas med bidrag – och sen ska ”vi” se till att de kommer i arbete. Men är det inte individens ansvar att skaffa sig ett arbete?
  4. Dina åtgärder gör ju inte att de utsatta områdena försvinner, och som jag förstår det verkar tanken mer vara att problemen åtminstone inte ska förvärras – men innebär inte er lösning att alla motsättningar i Göteborg förvärras, för …
  5. …vad säger du till de invandrare som bor i ett utsatt område, och som är självförsörjande men som ändå inte har råd att flytta till ett bättre område, och som nu ser hur nyanlända invandrare får den bostad de själva drömt om och arbetat för?
  6.  … vad säger du till de svenskar som arbetar och sliter hårt för att få en bättre bostad i ett område de tycker är rätt miljö för sig och sina barn, och som ser att nyanlända får det boendet?
  7. … vad säger du till de barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar hårt, men som kanske ändå måste överge bostadsrätt eller radhus när pengarna inte längre räcker och dyrtiden gör att de måsta skaffa sig ett billigare boende – alltmedan nyanlända får ett boende familjen själv inte längre har råd med? Socialdemokratin vill ju se ett rättvisare samhälle – är detta rättvist?
  8. När du säger att ”sen ska vi se till att de blir självförsörjande” – vad är det tänkt att ”vi” ska göra då? Vilka metoder eller åtgärder tänker du på? Och om du vet att de metoderna fungerar – varför tillämpas de inte bland alla de arbetslösa som finns i de utsatta områdena? Är det verkligen en fin bostad i ett lugnt område som är avgörande för att man ska få en nyanländ att bli självförsörjande?
  9. I Danmark river man nu delar av utanförskapsområdena och flyttar ut dem som bor där till områden där det bor mest danskar. De danska forskare som är involverade i projektet säger att det rör sig om ”ett enormt socialt experiment” och att man vet om det fungerar först ”om tio år”. Har ni studerat det som sker i Danmark? Du verkar tvärsäker på att det här är rätt väg. Vad vet du som inte danska forskare vet?
    11. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är ju ett gammalt motto i arbetarrörelsen – hur motiverar du att ni i Göteborg minst sagt vänt på ordningen?
    12. I en debattartikel i Göteborgsposten säger du: ”Om vi däremot fördelar mottagandet på ett jämlikt sätt får de som kommer hit mycket bättre chanser till svenska vänner, svensktalande klasskamrater och jobb med svenska villkor.” Jag förstår inte varför det skulle bli så, och minst av allt förstår jag varför de lättare skulle få svenska vänner. Jag tror att de flesta upplever att de har svårt att hinna med sin familj, barnen, sin partner, sina vänner och sina föräldrar. Många känner inte ens sina grannar speciellt väl. Men nu ska människorna i ett område som har ”socioekonomiskt högre status” plötsligt ha tid att knyta vänskapsband med nyanlända. Hur realistiskt är det? Är det inte bara en fras?
    13. Röstmässigt har ni ju en stark ställning i utanförskapsområdena, tillsammans med vänsterpartiet har ni 55 till 65 procent av rösterna där. Är det här bara ett sätt för er att skaffa er fler väljare i områden där ni nu har en svag ställning?

Hör av dig Jonas! Nu är min stillsamma förhoppning att du ställer upp på ett samtal om de här frågorna. Det måste väl ändå kännas lite trist för en gammal byggjobbare att nöja sig med kommunikéer till trötta mediakanaler som Svt – längtar du inte efter ett mer ordentligt käftande om tidens viktiga frågor. Om så är fallet är det bara att höra av sig.

Kommentarer

Vin, psykpiller och permafrostpsykos – om den ”gröna” våldtäkten av Kalifornien 1

Boris Benulic

Om cirka två månader kan vi räkna med att vi börjar få de återkommande årliga rapporterna om att Kalifornien är på väg att brinna upp, och värst av allt … att en och annan filmstjärnas lilla palats riskerar att förtäras av lågorna.

Och allt är förstås klimatets fel.

De reportagen kommer att varvas med inslag om hur hårt de som styr Kalifornien satsar på en grön omställning – för bara det kan hindra delstaten från att bli ett eldhav.

Typ, mer elbilar innebär mindre bränder – bara elbilar på motorvägarna innebär inga bränder alls.

Ungefär så ser ekvationen ut.

Men den är fel uppställd.

Kaliforniens problem är inte klimatet.

Kaliforniens problem är den i mer än ett sekel pågående gruppvåldtäkten på Kaliforniens natur och miljö Och de krafter som varit pådrivande i det övergreppet är samma krafter som nu kräver en grön omställning av delstaten.

Åker du runt i Kalifornien och genomkorsar Napa, Sonoma eller Russian Rivers dalgångar kan du inte undvika att varannan mil se en en byggnad som verkar ritad av Frank Lloyd Wright – det är mycket glas, och huskroppen verkar var skapad för att smälta ihop med naturen … som i sin ursprungliga form klädsamt sparats just runt byggnaden – för övrigt ser du bara gigantiska vinodlingar. Det du står inför är den restaurang och det provningsrum som numera är en självklarhet för varje vinodlare i delstaten. Stannar du till för att prova vad just den vingården erbjuder får du också dig till livs historien om hur vintillverkningen startades för fyra generationer sedan av en visionär bonde, och hur det hela fortfarande är ett familjeföretag som helgar hantverket och miljön där druvorna växer.

Det finns väl ett och annat fall där den historien är någorlunda sann. Men små familjeägda vingårdar är inte det som kännetecknar vinindustrin i delstaten. Druvodlingarna i Kalifornien upptar 400 000 hektar, druvorna från 300 000 hektar av dessa används för att producera vin. 

Dessa 300 000 hektar ägs huvudsakligen av multinationella vinjättar.

Bronco Wine Co. äger till exempel 20 000 hektar, E & J Gallo Winery äger – liksom Constellation Brands och Kendall Jackson – 10 000 hektar, Delicato 5000 hektar.

Ett genomsnittligt lantbruk i Sverige brukar 43 hektar.

Kalifornien är världens fjärde största producent av vin, och en viktig del av regionens ekonomi – 25 miljoner turister besöker varje år delstaten för att ta en tur bland vingårdarna.

Vinodlingarna genererar intäkter på 50 miljarder kronor årligen.

Men vinodlingarna förbrukar också vatten. 80 procent av det vatten som förbrukas i Kalifornien går till jordbrukssektorn.

En fjärdedel av det vattnet går till odlandet av nötter, som mandel, och pistage som ger stora exportintäkter.

En fjärdedel går till odlingen av alfaalfa, som blir till foderväxter för djur. Mycket av alfaalfa-skörden går på export till Saudiarabien där mjölkkor tuggar i sig den – i Saudiarabien är nämligen odlingen av alfaalfa förbjuden eftersom den kräver för mycket vatten … så odlingen sker i Kalifornien … alltså i en del av USA som i 20 år plågats av torka. I nyhetsförmedlingen förklaras detta med klimatförändringar.

Vi kan lämna frågan om det beror på klimatförändringar och konstatera att i Kalifornien råder torka … och brist på vatten. Grundvattendepåerna minskar på grund av det ständigt ökade uttaget av vatten till det jordbruksindustriella komplex som odlar för export av vin, avokados, frukt, grönsaker och nötter.

I de där eleganta byggnaderna på den kaliforniska byggnaden där man provar vin sitter gästerna och diskuterar hotet mot klimatet, de pratar om vilken elbil som är bäst, och utrycker kluckande sin förtjusning över att det är organiskt vin de smuttar på.

Allt fler av delstatens vinodlare skryter med att deras viner är organiska – man kan få den beteckningen även om det allt mer utbredda vinodlandet innebär en ekologisk katastrof i delar av Kalifornien … beroende på allt vatten som odlingarna förbrukar.

Det är som i Sverige alltså – många skryter om hur ekologiskt och hållbart de handlar och konsumerar – men de begriper inte att de är med och föröder naturen.

Certifikat och diplom som intygar att en vara på något sätt är ”grön” säger oss inget om vad produktionen av varan verkligen inneburit för miljön – det enda vi egentligen kan vara säkra på är att producenten varit beredd att betala en avgift till någon organisation som intygar att allt är frid, fröjd och ”grönt”.

De som oroar sig för klimatet säger alltid att vi ska lyssna på vetenskapen. Det har jag gjort. Vetenskapen säger att Kalifornien upplevt ett otal långa perioder av torka de senaste 1000 åren.

År 850 inleddes en torrperiod som varade i 240 år, den följdes av 50 år med mer nederbörd – sedan var det dags för en ny mycket torr period … som varade i 150 år.

I mer modern tid har vi den stora torkan från 1987 till 1992 och innan dess den ännu värre torkan 1928 till 1934 (märk väl – långt innan de nuvarande utsläppsnivåerna av växthusgaser).

Men under dessa perioder var aldrig grundvattentillgången hotad som i dag, och de naturliga vattenflödena kunde styras så att effekterna av torrperioderna till slut hanterades.

Det var möjligt eftersom odlingarna inte hade växt till dagens storskaliga produktion som slukar vatten i en skala som tidigare var otänkbar. 

Att en torr period i dag slår så hårt mot människor, djur och natur i Kalifornien är en följd av människors aktiviteter – av handlingar som gjort att samhället inte längre är flexibelt när det inte längre regnar.

Men Kaliforniens politiker vägrar göra något åt detta grundläggande problem, och de har ju själva – vare sig de varit demokrater eller republikaner drivit på denna utveckling.

Politikernas svar på problemen har blivit att skylla på klimatet och förklara att nu måste delstaten genomgå en stor grön omställning så att koldioxidutsläppen minskar.

Och viktigast av allt i det sammanhanget är att de som bor i Kalifornien byter fossilbilen mot en elbil.

Mest synlig pådrivare de senaste åren har guvernören Gary Newsom varit – redan 2020 genomdrev han att 2035 måste alla nya bilar som säljs i delstaten vara elbilar.

Hur det ska öka grundvattenreserverna är oklart.

Men det är egentligen också ointressant för Newsom – en grön omställning är bara en möjlighet att dra nya investeringar till delstaten. Investeringar som kommer att föröda naturen och miljön ännu mer – även om de stämplats som gröna.

Newsom själv skulle förstås aldrig komma på tanken att försöka reglera det jordbruksindustriella komplexet – han är själv sedan 1990-talet ägare av en vingård.

Det känns på något sätt naturligt att han allt oftare nämns som en framtida presidentkandidat för demokraterna.

Nästa del i serien:

Litium hjälper kanske mot bipolaritet – men inte mot människans dårskap

Kommentarer

På ständig jakt efter bränder och en bättre solbränna

Boris Benulic

Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Essäer

Vad behövs för att en nation ska överleva? (Vad är en ukrainare, och vad är en israel 4)

Boris Benulic

(Det här är det fjärde avsnittet i den omarbetade serie som tidigare publicerats i Morgonposten. Den bygger på att jag våren 2022 plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina, och från början av 2000-talet och ställde dem mot nyhetsflödet. Har vi lärt något av historien? Här finns första, andra, och tredje avsnitten.)

Om jag i nyhetsflödet ser att Rysslands utrikesminister Sergej Viktorovitj Lavrov hållit presskonferens kollar jag alltid snabbt om det finns några filmklipp från tillfället. De senaste 18 åren har jag fascinerats av hans framtoning vid sådana tillfällen – fångats av hans obehagliga, iskalla attityd. Vad vet han som inte jag vet? Han ser ut på de församlade journalisterna, och man ser hur han tänker:

”Nu små myror ska vi ha roligt. Jag ska peta runt i eran stack.”

Och så drar ett knappt märkbart ironiskt leende över hans läppar. Under hela presskonferensen och intervjun ser man ett roat glitter i hans ögon; som om han förnöjt tänkte:

”Får man verkligen ha så här roligt på jobbet?”

Journalisterna fattar ingenting.

Nyligen framträdde Lavrov i en intervju i italiensk tv. Han ställdes inför frågan om hur Putin kunde tala om Ukraina som ett nazistiskt fäste när presidenten var jude, och Lavrov svarade att historiskt sett var det inte alls konstigt. Hitler hade ju judiskt blod, och det visste väl alla att det fanns inga som kunde hata judar som andra judar.

Det allmänna omdömet på ledarsidor och i kolumner i västvärlden var att nu hade den ryska propagandaapparaten kollapsat – nu sprider de inte bara lömska, listiga lögner, nu levererar de rena fantasifoster.

Men, man bör inte stänga av sin hjärna därför att man motsätter sig Rysslands invasion av Ukraina. De som ser Ryssland som en fiende till Ukrainas frihet kanske skulle försöka förstå hur motståndaren verkligen tänker. Istället består nyhetsflödet ofta av artiklar om hur mentalt eller fysiskt sjuk Putin är. Paranoid, schizofren, bipolär! Cancersjuk eller drabbad av Parkinson, eller både och. Och så alla rubriker som innehåller ordet ”hemliga” i kombination med ”son”, ”dotter”, ”älskarinna”, ”slott”, ”miljarder”, ”yacht”, ”vapen”, eller ”plan”.

Lavrov har ju rätt när han tänker att han står inför myror.

Innan studieperioden i Odessa har jag läst in mig på alla de berömda personer som fötts eller verkat i staden. Mina värdar blir ibland lite förundrade, typ:

”Va, känner du till Tjukovskij?”

Men att jag läst den förtrollande barnboksförfattaren beror på att jag fascinerats av Tjukovskijs ungdomsvän Zeev Zjabotinskij. När jag frågar om det finns några platser i Odessa som minner om Zjabotinskijs verksamhet i staden, blir svaren antingen ett dröjande: ”Men vem är det?”, eller ett korthugget ”Nej!”.

Zjabotinskij växer upp i en någorlunda välbärgad judisk familj i Odessa i slutet av 1800-talet, studerar utomlands, och under sin tid i Italien satsar han helt på journalistik; och det är som skribent han återvänder till sitt Odessa. Där har judarna åter fått uppleva en pogrom. Zjabotinskij engagerar sig i judiska organisationer, men blir nästan omgående en kontroversiell person eftersom han förordar att judarna ska kunna försvara sig själva, och deklarerar:

”Det är bättre att ha ett gevär och inte behöva det, än att behöva ett gevär och inte ha det.

Han uppmanar också judiska ungdomar att lära sig skjuta, och skjuta bra. Han organiserar självförsvarsgrupper i Odessa och på andra håll i Ryssland, och i de baltiska staterna.

Det strider mot den bärande tanken bland de judiska ledarna i tsarens rike. De strävar efter att bli accepterade och skyddade av dem som har makten. Men Zjabotinskij hävdar att bara den som kan försvara sig själv kan få respekt, men inte bara det – han propagerar hårt för tanken på att judarna måste kämpa sig till ett eget hemland.

Visst finns det andra som i sionismens namn också framför denna idé, men Zjabotinskij är inte bara den som hårdast betonar tanken på vapen och erövring av ett eget land, och det ska ske i det Palestina som då kontrolleras av Storbritannien.

Medan andra sionister ser det som ett sätt att undkomma förföljelser i Europa och ställa sig under den engelska kronans beskydd i Palestina, talar Zjabotinskij om vikten av att skapa en ny sorts människa. I hans texter hittar jag avsnitt om hur det gäller att forma en annan sorts judar än de förskrämda varelser han anser sig möta.

Zjabotinskij beskriver hur det gäller att forma och fostra en helt ny sort jude, ett folk av hebréer som är raka motsatsen till vad Zjabotinskij uppenbarligen menar präglar Europas judar: ”fulhet”, ”sjuklighet”, ”svaghet” – den nya tidens jude, hebréen ska utmärkas av ”manlig skönhet”, ”god hållning”, ”massiva axlar”, och ”kraftfulla rörelser”. Hebréen ska vara ”stolt”. Han ska vara ”oberoende”.

Om mina värdar i Odessa av någon anledning inte vill tala om Zjabotinskij – är han däremot mer hyllad i dagens Israel i form av högtidsdagar, medaljer och institut. Och ett antal premiärministrar och militära ledare under de första årtiondena av statens historia hade formats i den ungdomsrörelse Zjabotinskij skapade, den hade tiotusentals medlemmar i Europa. Men den Zjabotinskij som presenteras i Israel – och i de vanligaste uppslagsverken – är en censurerad figur. Där möter vi en person som framställs som liberal och demokrat, inte den Zjabotinskij som skrev romanen Samson 1926 där den starke ledaren hyllades, mannen som upprymt känner hur ”blodet fyller hans hjärta” när han krossar sina fiender.

Mussolinis Italien

Att Zjabotinskijs gren av den sionistiska rörelsen kommer att närma sig Mussolinis Italien är därför inte underligt, och Zjabotinskijs motståndare i den sionistiska rörelsen kommer också att kalla honom för ett ”fascistiskt avskum”.

Givetvis kan Lavrov den sionistiska rörelsens historia i Ryssland och Europa, och det är bland annat Zjabotinskij och hans motståndare han syftar på när han säger att ”ingen kan hata judar som andra judar”, liksom han också förstås anspelar på att Stalin satte in kommunistiska, judiska NKVD-agenter i städer som Lviv, och de deltog utan skrupler i avrättandet eller deporterandet av stadens framstående judar – eftersom dessa var kapitalister.

Så hur obehaglig man än finner Lavrov kan man inte komma förbi att han har rätt när han beskriver historien.

Precis som Zjabotinskij hade rätt när han förklarade att judarna bara kunde lita på sig själva, inte på någon annan – och att de måste kunna försvara sig själva. Under hela 1930-talet reste Zjabotinskij runt på kontinenten och varnade sitt folk: ”Ni lever på randen av en vulkan, den kan få utbrott när som helst, och då kommer miljoner av er att förgöras”.

Han fick rätt där också. Och det motstånd som trots allt gjordes av judiska partisaner under det följande kriget leddes oftast av män från Zjabotinskijs rörelse.

Under 1930-talet utvecklar också Zjabotinskijs rörelse nära band med Benito Mussolinis Italien och med fascismen. I Civitavecchia utanför Rom organiseras en judisk sjökrigsakademi under ledning av en framstående italiensk fascist. Där formas kärnan till det som ska bli den israeliska flottan. Kadetterna deltar i italienska fascistiska parader och högtidsdagar.

Wolfgang von Weisl som skötte rörelsens finanser förklarade i en intervju att han personligen var fascist och att han gladdes åt Italiens seger i Abessinien, och såg det som en stor seger för den vita rasen över den svarta.Respekten var ömsesidig, Mussolini förklarade i ett samtal med Nahum Goldmann, grundare av Judiska världskongressen, att:

”Ska sionismen segra behöver ni en judisk stat, en judisk flagga, och ett judiskt språk. Den person som förstår det är er fascist, Zjabotinskij.”

I slutet av 1930-talet bryts kontakterna mellan det fascistiska Italien och Zjabotinskijs rörelse – banden mellan Hitler och Mussolini gör att rörelsen skiftar allierade – men inte ideologi. Det Israel som växer fram kommer också att ha starka korporativa drag, där företag, fackföreningar, och krigsmakt samverkar för nationens bästa, och alla sätter nationens intressen främst.

I nyhetsflödet från Ukraina har moraliserandet accelererat, si och så gör man inte. Men i den verkliga världen gör de som har makten, eller vill ha makten, precis vad de anser behöver göras.

Boris Johnsson, EU:s kommissionärer och Joe Biden använder alla de ord som anses lämpliga för att beskriva det som sker.

Lavrov struntar i att använda de ord som värdegrunden föreskriver, eftersom han vet att den värdegrunden inte existerar på riktigt. Han beskriver de långa linjerna i historien, och han vet att den som ser dessa linjer och utgår från att makt är rätt vinner.

Öppen fråga

Den som liksom jag vill vill se ett fritt Ukraina kanske därför ska börja se på världen som Lavrov gör – först då förstår man vad som behöver göras. Om Zelenskyj förstått detta är fortfarande en öppen fråga.

En av dagarna i Odessa tillbringar vi på stadens zoo. Trötta, magra, skabbiga djur, och en elefant som ser ut att överväga självmord. Jag får förstår honom.

På kvällen middag i de konstnärskvarter som börjat putsas upp. Alla påtalar som vanligt vilka författare som en gång i tiden dinerat på restaurangen. Rödbetssoppan delikat. Med kött i. Som det ska vara.

Och alla tävlar om att förklara hur västerländskt Odessa alltid varit och är.

Jag är i dag inte särskilt övertygad om att den idéen innebär att Odessa överlever fiendens stormanlopp.

I går slog sex ryska missiler ner i staden.

Visst älskar västerländska journalister att det åter serveras cappuccino på Kievs kaféer och att man spelar cello i tunnelbanan.

Jag tror inte det hjälper så långt i ett krig, även om det gör utlandskorrespondenternas vistelse trevligare.

Essäer

En Wolf drivs ut ur sin flock

Boris Benulic

När jag läst en bok av Naomi Wolf har jag alltid kommit att tänka på en 400-meterslöpare som är först upp ur startblocken … och som är först ut ur första kurvan, och andra kurvan, men i tredje kurvan försvinner hon ut ur banan i tangentens riktning.

Hon blev på något sätt löparlöftet som aldrig infriade förväntningarna.

Och numera får Wolf inte ens komma till start.

Men det beror inte på det där med att försvinna i tangentens riktning.

Eller så gör det på sätt och vis det, tänker jag efter att ha läst Se odjuret i vitögat (Karneval förlag) – hennes självbiografiska bok om försöken att tränga ut henne ur det offentliga samtalet.

Ibland funderar jag på varför litteratur, konst, teater, film är så viktigt för mig i min tillvaro – jag tycker ju nämligen tämligen rätt sällan om de människor som i någon form ägnar sig åt sådant skapande.

De är så ängsliga av sig.

Pengarna ska in, bröd ställas på bordet, bolånet betalas.

Då får man inte förtörna dem som betalar ut arvoden, honorar, bidrag, stipendier och lön till det kulturarbetande skiktet; alltså ylar man med ulvarna, men morrar och visar tänderna åt dem som befinner sig utanför den egna flocken. Det är därför du möts av menskonst i tunnelbanan, och det är därför skönhet, värdighet och stolthet inte har någon plats i den offentliga konsten – eller litteraturen.

Det kulturarbetande skiktet borde utmana och angripa de idéer makthavarna försöker trycka in i våra hjärnor, men istället väljer de flesta i detta skikt att hjälpa till med att utplåna arbetande människors sunda och kritiska förnuft, och deras uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Makthavarna flyttar hela tiden fram sina positioner, och inte alla kulturarbetare hinner riktigt med i offensiven; de håller fast vid vad de tidigare tyckt.

Resultat?

Flocken vänder sig mot dem.

Se odjuret i vitögat är en fascinerad beskrivning av denna flockmentalitet.

I nästan 30 år tillhörde Wolf en av västvärlden mest uppmärksammade och publicerade feministiska författare. Mängder av kvinnor vittnade om hur Wolf öppnat deras ögon för patriarkala strukturer och förtryck … men så skrev hon en tweet under covidtiden där hon deklarerade sin oro för hur mNRA kan påverka kvinnokroppen – hon uttryckte också åsikter om att nedstängningar och social distansering inte var nödvändiga under coronatiden, och att sådana åtgärder var skadliga för individ och samhälle.

Och ungefär där började utstötningsmekanismens kugghjul att snurra. Att covid var som digerdöden och vaccinet vår enda frälsning var evangelium i flocken – för så hade makthavare beslutat.

Wolf fick uppleva hur bokkontrakt revs, redaktörer för stora magasin och tidningar – som tidigare slagits om att få publicera henne – besvarade inte längre hennes samtal eller e-post.

Tidigare vänner tog offentligt avstånd från henne. Slut på inbjudningar till galor och premiären.

Wolfs kamp mot tvångsvaccinering och social distansering ledde för hennes del till en alltmer tilltagande social isolering.

Den som vill läsa en utmärkt fallstudie av hur villkorat deltagandet i det officiellt godkända offentliga samtalet är i länder som USA – och Sverige – ska definitivt läsa Se odjuret i vitögat.

Själv tänker jag efter läsningen – som man bäddar får man ligga; och där ligger egentligen det egentliga, och riktigt stora – värdet med denna bok. Men jag har en känsla av att de viktiga aspekterna aldrig kommer att diskuteras – vare sig i medströmsmedia eller alternativa media.

Den offentliga debatten är alltför förstörd för det.

Men jag gör väl ett försök här.

När jag i början på 1990-talet läste The Beauty Myth – Wolfs första bok – ser jag nu i mina marginalanteckningar att jag uppskattade hennes konkreta kritik av olika moderna skönhetsideal, men irriterades av hennes bristande förmåga att diskutera skönhetsideal historiskt – liksom av hennes totala oförmåga att ens närma sig tanken på att det faktiskt skulle kunna finnas ett skönhetsideal som är så att säga tidlöst. Här ser vi den där tendensen jag talade om i början – Wolf tar ledningen i loppet men försvinner i tredje kurvan, något som också gäller Promiscuities, som kom några år senare. I det verket var det så uppenbart att hon inte var tillräckligt skönlitterärt beläst för att belysa och bevisa sin tes att unga män initieras in i sexualiteten genom att många stora manliga författare skildrat tonåringens och den unge mannens första trevande möten med sin egen sexualitet och det motsatta könet, men detsamma gäller inte för unga kvinnor.

Själva ansatsen är dock intressant, men leder ingenvart, och istället börjar Wolf skutta mellan olika kulturer och historiska perioder, något som slutar med att hon hävdar att kvinnor måste omfamna sin ”inre slampa”. Lite oklart var det för mig varför kvinnor skulle göra det – men visst, jag tillhörde inte målgruppen.

De här två böckerna gjorde Wolf mäkta populär bland många feminister (hennes inflytande började ganska omgående märkas också i Sverige). Problemet jag såg med henne, var att hon – liksom alla feminister – ställde kvinnor mot män. Därmed gick hon överhetens ärenden. De som har makten har alltid velat krossa kärnfamiljen, eftersom den är vanliga människors yttersta värn mot överheten och otryggheten i den värld denna överhet kontrollerar.

De här böckerna, tillsammans med andra verk, gjorde att Wolf fick skriva i New York Times, Guardian, och Politico … och att Oprah hyllade henne.

Men hon hade inte bara en uppburen ställning i det kulturella skiktet – hon hade makthavarnas öron; först var hon Bill Clintons rådgivare när denne kampanjade för att bli president, och sedan fick hon spela samma roll när Al Gore försökte ta sig in i Vita Huset. Hennes uppgift var att hjälpa Bill och Al att säkra kvinnoröster. Man kan förstår tycka att feministen Wolf borde ha hållit sig för god för att hjälpa två män kända för att tvinga sig till sig sex, och för att använda sin ställning och makt för att komma undan med det. Än mer absurt blir det med tanke på att Wolf 2004 offentligt förklarade att hon led av sviterna av att Harold Bloom tjugo år tidigare tagit henne på insidan av låret.

Dock, när jag bläddrar i Vagina: A New Biography från 2012 förstår jag varför jag ändå liksom uppskattar Wolf, och man kan i efterhand se att det är i samband med denna bok sprickan verkligen börjar uppstå mellan henne och resten av det kulturella skiktet. Kritiken mot boken var ganska omfattande, och bestod i påståendet att Wolf försökte reducera kvinnor till varelser styrda av sin vagina och vad den på olika sätt får uppleva.

Kritikerna var mer cerebrala män och kvinnor i ett kulturskikt som redan helt omfamnat tanken på att kön är en social konstruktion. Något som lade grunden för ett totalt avvisande av att biologi spelar någon som helst roll, och där befinner vi oss nu … i ett landskap kännetecknat av att det finns 36 kön … ungefär.

Verket om vaginans historia visar Wolfs styrka – hon står med båda fötterna på jorden, drar slutsatser som är sunda – men när hon ska belägga dem vandrar hon ut i historien och försöker skapa teorier som bevisar att hon har rätt – och hennes teoribyggen är något märkliga och har öppnat för angrepp på henne.

Hennes böcker The End of America och Give Me Liberty – två verk om USA:s utveckling –kännetecknas just av detta problem. Hon pekar tydligt ut hur de stora industriella komplexen (inom medicin, krigsmateriel, vård, IT) kontrollerar politiken och statsapparaten, och marknaden – och allt mer beskär människors frihet (hennes förutsägelser kom att besannas under coronaperioden).

Men tyvärr ska hon försöka underbygga iakttagelserna med hjälp av ett teoribygge, och prompt ska förstås Hitler, nazismen och fascismen släpas in i konstruktionen. Hon är stark nog att beskriva hur den amerikanska staten är på väg att minimera människors frihet, men förmår inte undvika en historieskrivning där fascismen är både utgångspunkten och den hotande slutpunkten (genom sin återkomst). Hon klarar det inte därför att hon inte är tillräckligt exakt och fokuserad på fakta.

Det finns en hel del att lära av att läsa Se odjuret i vitögat, man förstår hur flocken fungerar – ur hur Wolf faktiskt själv fortfarande uppvisar de beteenden som kännetecknar flockens medlemmar. Man märker så tydligt hennes saknad efter den upphöjda ställning hon hade tidigare, och det är just denna denna vilja att tillhöra flocken som en gång gjorde att så många av Wolfs verk aldrig blev riktigt gedigna, aldrig riktigt helt användbara, den amerikanska vänstern och liberalismen har sedan länge avlägsnat sig från 1970-talets klarsynta kritik av det egna landet och den djupa staten. Wolf var en del i vandringen bort från kritiken mot militär- och medicin-industriella komplexen.

Men när det verkligen gällde vågade hon ändå hålla fast vid vissa självklara sanningar om vem som styr USA och vart.

Det har hon all heder av. 

Och även om hon försvunnit ut ur loppet i tangentens riktning fortsätter hon i alla fall att springa.

Till slut når hon säkert något slags mål.

Essäer

En “inte särskilt progressiv katolik” som var sin tids främste marxistiske historiker

Boris Benulic

När Emmanuel Le Roy Ladurie vaknade på morgonen och hörde nyheterna klev han ut, satte sig på cykeln – fortfarande iförd pyjamas. Han trampade ner till stadens partihögkvarter och kastade in sin partibok i Parti Communiste Française.

Året var 1956. Det var dagen då Sovjetunionen invaderade Ungern.

Emmanuel Le Roy Ladurie undervisade vid den tiden i historia på universitetet i Montpellier samtidigt som han arbetade på sin doktorsavhandling om böndernas liv i Languedoc under tre sekler; från år 1500 och framåt.

Utträdet ur kommunistpartiet innebar inte att han lämnade politiken, han grundade en egen liten vänstergrupp som senare kom att uppgå i det socialistiska partiet.

Men när han erbjuds en tjänst i Paris på Centre de recherches historiques vid École Pratique des Hautes Études lämnar han Montpellier (och även det socialistiska partiet). Möjligheten att verka i Annalesskolans högborg under Fernand Braudel absorberar honom helt. 

Men det innebar inte att han lämnade marxismens historiesyn bakom sig – han utvecklade och fördjupade den – till den punkt där vänstern kom att stämpla honom som ”reaktionär” och ”höger”.

Jag har rätt ofta sedan Emmanuel Le Roy Laduries död i november förra året funnit mig sittande med en av hans volymer och bläddrat mig fram och studerat de nästan för många anteckningarna i marginalen. Han hör definitivt till dem som bidragit till min – möjligen ändå för begränsade – förmåga att tänka självständigt.

Annaleshistorikerna kännetecknades av sin vilja att koppla ett totalt grepp på historien; jordmån, mineraltillgångar, naturens utseende och beskaffenhet, typ av skog och vattendrag – allt tillsammans formade människors mentalitet – och dessa mentaliteter kunde fortleva långt efter de förhållanden som frambringat dem förändrats. Annaleshistorikerna studerade de långa linjerna i historien, och de strävade alltid efter att gräva ner sig i fakta och anhopa fakta, de utgick från historien som den verkligen utspelat sig. Marxistiska historiker utanför denna riktning tenderade istället att utgå från Marx eller Engels ståndpunkt om en historisk epok eller händelse – och sedan började de leta efter fakta som kunde belägga den etablerade marxistiska ståndpunkten.

Den debatt som kom att utvecklas kring Emmanuel Le Roy Laduries avhandling om bönderna i Languedoc var typisk. Den traditionella marxistiska synen på utvecklingen på den franska (eller engelska) landsbygden var att klasskampen drev utvecklingen framåt; fejder mellan fattiga och rika bönder, eller mellan bönderna som grupp och jordägande adel, och som ytterligare en komponent ett framväxande skikt av industriidkare och handelsmän – Robert Brenner är kanske den som utvecklat den ståndpunkten bäst, och målat upp en bild där historien går som på räls.

Men … konstaterade Emmanuel Le Roy Ladurie … så var det ju inte alls. I sin avhandling kunde han visa hur den franska landsbygden under dessa århundraden genomled cykler av evig misär. Inget rörde sig framåt, allt var en kamp mot förhållanden skapade av en motsträvig natur och en trots allt ständigt växande befolkning. Först när staten och centralmakten i Paris börjar pressa landsbygdens alla skikt med allt större skattepålagor skapas en dynamik på landsbygden, och det gamla börjar brytas sönder, och motståndet tar sig en mängd olika former – mestadels ineffektiva och verkningslösa. Det är historien som kaos, och människors medvetande lunkar trött några steg bakom de krafter som påverkar historien.

Man kan ställa Emmanuel Le Roy Laduries historiesyn mot den som Putin gav uttryck för i intervjun med Tucker Carlsson. Putin utgår från vad han ser som statens intresse när han skriver historien – och den blir därmed obegriplig, möjligen dock användbar för honom.

Och det här är något som kännetecknar i princip all form av ”historia” som används i politiska debatter och offentliga samtal; varje aspekt av andra världskrigets historia kommer att tolkas med utgångspunkt från Auschwitz – och blir därmed dunkel och mystisk, men mycket använder för dagens makthavare.

I Sverige – liksom i många andra länder – kom Emmanuel Le Roy Ladurie med tiden att bli en bästsäljande författare genom sina verk om katharerna i Montaillou samt Karnevalen i Romans, men det var inget som ledde till ett ökat intresse för hans övriga historiska verk. En bidragande orsak till det var antagligen att han gjorde sig omöjlig genom att börja studera den franska statsapparatens historia och maktens mekanismer. Resultatet blev omfattande verk, skrivna helt utan någon form av moraliserande – han ville helt enkelt förstå auktoritetens anatomi.

För mig är det här hans storverk, L’État royal, 1460-1610 och L’Ancien Régime, 1610-1770 (1991) – och de gör att jag bättre förstår hur makt utövas i dag, och hur den har olika komponenter, ideologisk (de styrda tror att makthavarna trots allt vet bäst), ekonomisk (makthavarna sitter på skattkistan), våldsmonopolet (de kontrollerar polis och militär. Men till detta kommer att han också i de verken studerade och beskrev makthavarnas mentalitet; hur de fångas i sina egna seder, och traditioner. Till slut är de så invävda i dessa mönster att de inte förmår för en politik som är rationell, ens med avseende på deras egna intressen.

Alltså; Emmanuel Le Roy Ladurie övergav inte marxismens historiesyn – men hans strävan efter att utgå från fakta gjorde att han hamnade mycket långt bort från vänsterns sätt att se på (och använda historia).

På senare år har dock vissa vänsterteoretiker gjort ansatser att ta Emmanuel Le Roy Ladurie till nåder. Orsaken är hans verk om klimatet.

Redan från början av sin forskargärning kom han att intressera sig för klimatet och hur det påverkar människor och samhälle. I årtionden bedrev han vid sidan av allt annat studier av klimatet, han studerade till exempel utfall av vinskörden i Frankrike under hundratals år.

Ett av målen var att fördjupa vår kunskap om den ”lilla istiden” mellan 1350 och 1850.

Vänsterteoretiker började hylla honom eftersom ”klimatet” för många av dem blivit den stora och viktiga kampfrågan.

Men det enda det egentligen visar är att de inte läst ens hans sammanfattning av klimathistorien Abrégé d'histoire du climat eller det verk som kom på 1980-talet om klimatets historia sedan år 1000.

Det säger sig självt att människans aktiviteter inte kunde ha orsakat den lilla istiden – men den kom att forma människors mentalitet – och ibland förstärktes vidskepelse och efterblivenhet, och domedagstankar eller uppgivenhet.

Ungefär som i dag alltså.

Men mest ska vi nog beundra Emmanuel Le Roy Ladurie för hans glupande kunskapshunger – han ville verkligen veta och förstå allt, inget var honom främmande. Förutom de monumentala verken lämnade han också efter sig ett berg av texter och essäer om de mest märkliga ämnen; symboliska kastrationers betydelse, guldbrytning i Brasilien, platser som fått namn efter helgon, eller studier av häxor och beskattning av salt.

Men min favorit här är nog ändå hans utredning av åsnefjärtens roll i det folkliga berättandet.

Tillfrågad om sin politiska hållning på ålderns höst förklarade han att han nog närmast var att beteckna som en "inte särskilt progressiv katolik".

Och samtidigt höll han fast vid den marxistiska historiematerialismen.

Kommentarer

Bada i bottenslammet?

Boris Benulic

Jo, jag vet, Du tror antagligen att din hjärna är just din hjärna.

Fint om det är så.

Men …

Är du säker på att den inte är koloniserad?

Har du tagit en titt på DN:s kultursidor i dag?

Joni Mitchell till Grammisgalan, Run DMC inför rätta, Pharrell Williams liv ska bli Legofilm, Lil Nas X floppar i realtid, en diskussion om drakryttare och sex med utgångspunkt från en amerikansk fantasyserie.

Denna rad med artiklar inleds av Björn Wiman som knåpat ihop en text med rubriken:

”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid”.

Vi kan lugnt dra slutsatsen att Wiman inte läser de kultursidor han är chef över – vilket väl gör att han väl är som folk är mest, det vill säga inte läser DN Kultur. 

Likt Nalle Puh vandrar Wiman istället runt mellan rummen i Enskedevillan iförd tofflor, murarskjorta och mysbyxor, gnagande på ett Ballerina-kex, stillsamt muttrande likt Nalle Puh … tills han kommer på att det återigen är dags att skriva en text.

Han blir aldrig över sig stressad av detta eftersom det bara finns tre givna ämnen han måste skriva om, och det verkar finnas en given rotationsordning; klimatet, förintelsen, samt att kultur är viktigt.

När han är riktigt i slag knådar han till allt i en enda deg. Det skapar en känsla av utveckling, liksom när han ändrar ordföljd och styckenas placering i en gammal text och låter publicera den på nytt.

Någon gång har väl Wiman också orkat ta sig an ämnet kolonialism – bara för att kunna konstatera att kolonialism inte är bra och att Sverige måste erkänna sin skuld, vare sig det gäller samer eller plantageslavar på en liten ö i Västindien.

Märkligt nog har han aldrig behandlat koloniseringen av den svenska kulturen, och att amerikansk kultur i dag totalt dominerar inte bara Sverige – utan i stora delar av Europa.

Den stora smältdegelns kulturella bottenslam har tömts över vår kontinent.

DN:s kultursida är ett utmärkt exempel på denna amerikanska kolonisering av våra hjärnor – och det innebär att banden också brutits till resten av Europas kultur – där den inhemska kulturen och debatten trots allt är mer levande.

Därför kommer Cultura Aetatis att i det av sina nyhetsbrev som utkommer på måndagarna ta upp viktiga händelser ute i Europa på kulturens område. Avsikten är att i sinom tid varje måndag kunna ge dig en bra bild av vad som händer på kulturens område i Europa – och skildra det som ännu inte amerikaniserats. 

Svettig uppgift?

Ja!

Men … förvisso är Cultura Aetatis resurser mer begränsade än Bonniers, men medarbetarnas hjärnor inte koloniserade.

Vill du bida till kulturbevakningen i nyhetsbreven? Har du specialkunskaper på något område? Kontakta roland@aetatis.se.

Prenumerera gör du här. Scrolla längst ner på sidan så hittar du formuläret. Nyhetsbrevet utkommer måndagar, onsdagar, och fredagar … och är gratis.