Oroar du dig för sprängningar och rån? Hys hopp. Allt du behöver göra är att anlägga rätt tidsperspektiv.

Morgan Johansson kontemplerar Ardalan Shekarabis inbjudan om att följa med på officiellt besök söderut.

Det börjar bli lite problematiskt för överheten att hantera verkligheten. Det gäller till exempel för dem att få oss andra att förstå att Sverige inte blivit otryggare för medborgarna.

Jag fick möjlighet att sitta med på förmiddagsfikat hos Justitiedepartementet i dag för att få lära mig mer om hur de arbetar med att lösa denna uppgift.

MJ (Morgan Johansson, justitieminister): Vem väntar vi på?

LW (Lars Westbratt, statssekreterare): (Säger inget, skakar på huvudet. Suckar lite rosslande. Jag tänker att det kan bero på att brödsmulor fastnat i hans hals. Det är svårt att inte lägga märke till att bullarna är något torra.)

CE (Catharina Espmark, statssekreterare): Vi väntar på BRÅ:s generaldirektör.

MJ: Då förstår jag Lasses ångestattack. Han vill inte bli påmind om era misslyckanden.

LW: Men …

MJ: Inga men. Jag lämnade rekryteringsprocessen åt er. Och se hur det gick.

CE: Fast du ville ha någon av utländsk härkomst på posten sa du ju, helst någon från Afrika.

MJ: Ja, och vad fick jag.

LW: Men vi trodde … hur skulle vi ha kunnat veta …

MJ: Men för helvete, ni träffade väl henne personligen?

LW: Nej vi intervjuade henne över Zoom.

MJ: Men då såg ni väl henne?

LW: Nej, hon hade lagt upp en stillbild. Sin profilbild. Det var en stor hund. En mastiff tror jag. Hon använde profilbilden därför att hon sa att hon hade det så stökigt hemma.

MJ: Stor hund, stökigt hemma. Så ni antog att hon var från Afrika? Ni är för fan rasister.

CE: Nja, det var ju namnet också …

MJ: Vad menar du? Kristina Svartz? Heter man Svartz så måste man vara från Afrika? Ni är så korkade att ni är en black om foten, men jag tror ju inte för den skull att ni vandrat hit från någon plats söder om Sahara. Nu förstår jag varför Afro-Svenskarnas Riksförbund varit så griniga på de senaste mötena.

JAG: (Yttrar mig nu eftersom jag känner ett visst behov av att lugna stämningen) Griniga? Är du säker på att du inte menar giriga?

MJ: (Vänder sig mot mig. Stirrar ilsket.) Du är väl här för att ställa frågor, inte ge konstiga svar som ingen bett om? Vad menar du? Giriga?

JAG: I en del afrikanska stammar tror man att flintskalliga män har guld i huvudet. För något år sedan mördades fem personer i Mozambique av den orsaken.

MJ: (Kurar ihop sig. Ser plötsligt och påtagligt orolig ut.) Kan det vara därför som Ardalan tjatar om jag ska följa med honom på ett officiellt besök till Maputo?

CE: Kommer hon aldrig? Vi ska ju ha presskonferens om den senaste brottstatistiken om två timmar och det är hon som har alla siffrorna.

LW: Hoppas hon fått till dem bättre än förra gången. Men hon har alltid bra fikabröd med sig.

MJ: Ja, det har hon, och mycket också. Fast det är inte konstigt.

JAG: Finns det bra konditorier på vägen? (Som ni märker gör jag ett tappert försök att åter få dem runt bordet att småprata.)

MJ: Nej, men hon har nyckeln till polisens stora centrala bullförråd på Kungsholmen. Så hon svänger in där på vägen hit.

JAG: Finns det ett stort centralt bullförråd på Kungsholmen?

MJ: Läser du inte tidningarna? Vi har ju i åratal kört ”Projekt Bullstund”. Poliserna åker ut till orten och fikar med gängen för att skapa kontakt och förtroende. Sådant måste sköts professionellt och effektivt, så det finns ett helvetes stort lager i polishuset på Kungsholmen. De måste kunna få fram fikabröd blixtsnabbt. Just-in-time är modellen! Vi har byggt om stora delar av garaget. Datoriserat beställningsssystem. Piketen anropar och högst tio minuter senare finns det bullar på plats.

(Det knackar på dörren. Brottsförebyggande Rådets relativt nytillträdda generaldirektör Kristina Svartz  träder in. Hon ser lycklig ut. Och lite trött. Kan bero på att hon i varje hand har en stor kasse med vad jag antar är bullar och kakor.)

MJ: Vad du ser belåten ut? Fick du med dig bra grejer från bullförrådet?

Kristina Svartz (KS): Om jag fick! Men framförallt har jag fantastiskt statistik att redovisa. Den grova brottsligheten har minskat med 80 procent. (Sätter sig med en duns. Släpper kassarna på golvet, drar fram en mapp ur den ena kaneldoftande kassen. Viftar triumferande med mappen.)

MJ: 80 procent! Men hur har det gått till? Det är ju fantastiskt.

KS: Vår nya statistikchef har anlagt ett historiskt perspektiv på det hela. Det gäller att se de långa utvecklingstrenderna. Och då har den grova brottsligheten gått ner med 80 procent.

(MJ, LW, CE stirrar på KS med öppen mun. Själv stirrar jag lystet på kassarna med bakverk.)

MJ: Kan du beräta lite mer om hur ni gjort? Ifall jag får frågor. Inte för att jag tänker svara på dem, men det kan vara bra att veta för min egen del.

KS: Vi har till exempel tagit med häststölder. Vi satte startpunkten vid 1720. Och häststöld är ju närmast att jämföra i allvarlighetsgrad med seriemord i dag. Blev man av med hästen kanske hela ens familj svalt ihjäl.

MJ: Men det förekommer väl inga häststölder längre?

KS: Exakt! De har minskat med 100 procent. Ni förstår hur det påverkar hela statistiken. Och som grova brott har vi räknat allt som kunde leda till dödsstraff eller lång tid i fängelse. Högmålsbrott.

MJ: Högmålsbrott? Då har ni räknat in majestätsbrott och hädelse också?

KS: Jajamen!

MJ: Och tvegifte?

KS: Självklart! Att det förekommer tre-, fyr- och femgifte numera påverkar inte statistiken. Det är ju en religionsfrihetsfråga. Vi räknar bara in tvegifte i den traditionella lagstiftningens mening.

MJ: Och tidelag?

KS: (Säger inget. Tittar ner i bordet.)

MJ: (Irriterat.)Och tidelag sa jag. Har du somnat? Det var det ju dödstraff på förr så det måste väl räknas till grova brott med er metod?

KS: (Harklar sig besvärat.) Det är lite knepigt på det området. Där innebär utvecklingen de senaste åren faktiskt att siffrorna gått uppåt även om vi gör en historisk jämförelse.

MJ: Åh, fan. Jag förstår. Då låtsas vi inte om tidelag. Men du Kristina, bra jobbat. Då kanske vi ska se vad du har med dig för fikabröd innan vi går ut till presskonferensen.

JAG: Men jag hade några frågor.

MJ: Men vad skådar jag. Mandelmassekrans! (Tittar på mig.) Visst, visst, fråga på du.

JAG: Jo …

MJ: (Avbryter mig). Vänta lite. Jag kom på att jag hade en fråga till. Kristina, jag bad er ju titta på det där med förhållandet mellan brott och straff. Det brukar ju tjatas på presskonferenserna från en del håll om varför vi inte skärper straffen. Har du några bra svar?

KS: Ja, faktiskt. Om vi beaktar nödvändigheten av att ha långa tidsperspektiv noterar vi att vid vår mätperiods start och långa tider därefter straffades många människor genom hängning, halshuggning och en del brändes på bål. Tortyr förekom. Allteftersom de straffen försvann minskade också det vi definierar som grov brottslighet. I dag har vi inte dödstraff och den grova brottsligheten har som sagt gått ner 80 procent. Det finns ett klart samband mellan en mildring av straffen och sjunkande grov brottslighet.

MJ: Kristina. Du är en pärla. Jag skickar över en katalog med ordensutmärkelser och medaljer. Kryssa för vilken du vill ha och skicka tillbaka katalogen till mig. Nej, förresten. Kryssa för två.

KS: Det finns inga ambassadörsposter lediga då?

MJ: Det får vänta, du behövs på din post länge till. Men OK, ta tre medaljer vetja.

JAG: Jo…

MJ: Du vi får ta det en annan gång, jag måste läsa Kristinas papper nu. Men ta lite mandelmassekrans!

"Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga."

Förr var det enkelt om man var en ung, rastlös kille från arbetarklassen som trots sitt ursprung ville se sig om i världen. Man mönstrade på. Ni vet:

”Nisse tänker sjöman bli,

Segla till Jamaica”.

I dag finns det dock ingen svensk handelsflotta.

Men hys hopp.

Du kan alltid bli polis.

Nej, jag menar inte att du då kan få möta alla världens kulturer genom att patrullera i Rinkeby eller Rosengård.

Bättre upp.

Studera polisens pågående propaganda kring sin verksamhet så förstår du.

Svensk polis och de politiker och byråkrater som leder den verksamheten ägnar sig ju numera mest åt påverkansoperationer.

Man försöker alltså störa och förvränga människors verklighetsuppfattning och få dem att acceptera en falsk och förvriden bild av verkligheten.

I dagens Expressen uttalar sig ett antal poliser om hur viktigt det är att polisen får resurser, pengar och personal så att de kan satsa på IT-baserad brottslighet:

”Vi behöver bli fler i det arbetet och söker därför personer som är nyfikna på brott inom it-området. Det krävs uthållighet och noggrannhet eftersom det handlar om att söka efter små misstag. Det måste också finnas en vilja att utvecklas kontinuerligt eftersom brottsområdet är i ständig förändring.”

Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga.

Och denna nya satsning är vad som ger unga aspiranter möjligheten att se sig om i världen:

”Insatsen krävde samordning med 25 länder samt en rad olika expertkompetenser.”

Mycket internationella konferenser blir det.

Polisens uppgift är inte längre att vara ordningsmakt och se till att frid råder i samhället.

Den svenska polisen är en del av byråkratin och därmed en del av problemet. Politiker har valt att öppna landet så det kan ödeläggas, och eftersom posten som polischef är förbehållen de följsamma så låtas ordningsmakten inte om vad som sker under den pågående ödeläggelsen. De låtsas inte om det som drabbar vanliga människor i deras vardag – det gäller att dölja detta, att ta udden av kritiken och ilskan.

En annan form av påverkansoperation har pågått än längre. Den tar sig uttryck i att man försöker få oss att vända blicken bakåt i tiden. Alla dessa dokumentärer och serier om brott som polisen löst en gång i tiden ska skapa en känsla av att vi har att göra med en effektiv ordningsmakt. För att komplettera detta skickar man någon gång i halvåret fram en lite grupp siffertrixare som ska bevisa att brottsligheten inte ökat.

Visst gäller det att röra sig framåt i terrängen, att erövra ny mark.

Men det är inte speciellt intelligent att lämna fienden obesegrad bakom sig.

Sådant kallas inte framryckning.

Det brukar benämnas flykt.

"Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare."

Jan Jönsson är socialborgarråd i Stockholm.

Jan Jönsson är ledsen.

Jan Jönsson känner sig hotad och missaktad.

Det får vi veta över en helsida i DN.

Åldringar dör i sjukvården, människor mördas för att de har en mobiltelefon, skjutningar, sprängningar, rånare tränger in i hem.

Men det som oroar media och politiker mest är vad de själva betecknar som ”trakasserier, hot och våld”. Detta anses på något sätt vara värre än alla andra former av ”trakasserier, hot och våld” eftersom det påstås hota hela samhällets grundval.

Men så är det ju inte. 

Det är tvärtom. 

Mord, misshandel, sprängningar, våldtäkter och rån som drabbar den vanlige medborgaren är ett hot mot hela samhällets grundval. Det hotar den inre ordningen, det hotar den sammanhållning som i grund och botten ska finnas där.

”Trakasserier, hot och våld” mot journalister och politiker hotar inte samhällets grundvalar. Det är tyvärr en del av tillvaron. Bara att hacka i sig om man valt den karriären.

Den går inte att reglera och propagera bort. ”Våld” mot journalister i det här landet är ju dessutom synnerligen, synnerligen ovanligt. Att man från Journalistförbundet har mage att gnälla när det tillhör vardagen för kollegor i andra länder – som Mexiko – att riskera att bli mördad eller misshandlad är bortskämt självupptaget.

De som har fått makt som politiker, statstjänstemän eller journalister har myndighet och möjlighet att påverka människors liv. Det kommer alltid att finnas individer i samhället som inte kan hantera detta på annat sätt än att de skickar hotfull e-post eller illaluktande snigelpost med avföring; sin egen eller kattens.

Det får man ta.

Det hör till jobbet. Tyvärr.

Om man inte begriper att verkligheten ser ut på det sättet och att det alltid kommer att finnas människor som inte kan artikulera sitt missnöje på ett vettigt sätt – vare sig missnöjet är berättigat eller inte – är man olämplig att leda människor (som politiker) eller skildra människor (som journalist).

Man blir inte politiker eller journalist för att bli omtyckt av alla. 

Många fiender, stor ära är ett bra motto om man är politiker och journalist. Och alla bör inte ägna sig åt dessa verksamheter, vilket vår riksdag och vårt medielandskap bevisar. De veka, rädda och osjälvständiga har i årtionden befordrats till kommandohöjderna just därför att de har dessa egenskaper. Och det får alla andra lida för. Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare.

Om de som är politiker och journalister inte tar ett fast grepp om verkligheten och dess problem utan fortsätter gnälla över hur synd det är om dem och hur hotade och missförstådda de känner sig … då upphör förvisso säkert hoten mot dem.

Då tar folk saken i egna händer och löser problemen.

Och det är nog i vilket fall den bästa lösningen.

Och just det. Jan Jönsson, hur var det med honom?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att Jan Jönsson inte ska känna sig hotad och förolämpad, men att vara socialborgarråd i en stad med de problem som Stockholm har … och visa upp sig lyckligt skuttande i Stadshuset iförd solglasögon innebär inte att (som de som e-postar honom hävdar) att han är ”omanlig” och ”fjollig”.

Det innebär att han saknar verklighetsförankring på ett sätt som gör det troligt att hans begåvning är av det mer begränsade slaget och att han därför är olämplig för sitt uppdrag.

Eller så hade H P Lovecraft rätt: ”Nästan ingen dansar nykter, såvida de inte är galna.”

Om det stämmer och gäller Jan Jönsson innebär det inte att han blir mer lämplig för sitt uppdrag. 

Men självklart vill jag honom inte något ont, jag vill bara att han lämnar sitt uppdrag så att andra inte lider skada av hur han sköter sitt uppdrag.

*Rubrikens citat är förstås Friedrich Nietzsche. Men jag tror inte Jan Jönsson är inspirerad av den gamle tyske filosofen eftersom denne menade att dansen var ett uttryck för människans vilja att röra sig i samklang med andra, och ett uttryck för att man var herre över sin kropp och över skeendet.

Men han talar också om att dans ibland kan vara uttryck för raka motsatsen, för individens inre kaos.

Överhetens budskap om att katastrofen hotar och att vi måste lita på dem har förändrats något. Nu är katastrofen oundviklig. Därför ska vi än mer lita på dem. Säger de.

Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.

Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.

Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.

Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.” 

Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.

Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.

Om jag läst boken?

Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.

Men …

Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.

”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”

Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.

Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).

Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.

Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.

Och?

De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer. 

Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.

Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.

PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.

"De står ju inför problemet att välja en medkandidat som inte får Biden att framstå som alltför förvirrad – och det skulle leda till att man ställer upp med två skröpliga personer i valet till posterna som president och vicepresident. Ingen vinnande duo precis."

I gårdagens sändning av Radio Bubbla diskuterade vi Biden, Trump, ryska jättebebisar, Haftars halvering av Libyen, organdonationer samt vem som får vara präst i Svenska Kyrkan.

Han är som hämtad ur en skräckfilm eftersom han påminner om en vanligt förekommande rollfigur; den gamle mannen som bor i huset bredvid. 

Han ler alltid, verkar rätt förvirrad i sitt mumlande men ändå helt ofarlig, 

Om det inte var för att man ofta ser människor gå in i hans hus. 

Men ingen kommer någonsin ut.

Jag talar förstås om Joe Biden som vi talade om i gårdagens program. Ni har väl sett hans hemvideos? Lite ”Tales fram the crypt” över det hela när han i sin coronaisolering ska kommunicera sitt budskap; typ: ”Svarta som inte röstar på mig är egentligen inte svarta.”

Om det är svårt att förstå svenska medströmsmedias maniska intresse för val i USA är det ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att begripa deras kärlek till Demokraterna och deras kandidater - i det här fallet Biden.

Liksom det är svårt att förstå medströmsmedias hat gentemot Donald Trump. 

Om hatet bygger på att svenska journalister vill se ett USA som inte startar krig och invaderar andra länder, ett USA som inte styrs av en person som skor sig själv och dessutom i några årtionden antastat kvinnor … ja, i så fall borde rapporteringen när det gäller Biden i svenska media vara entydigt negativ.

Men trots att han ser ut som om han varit med i amerikansk politik sedan strax efter det att amerikanska inbördeskriget inleddes diskuteras aldrig hans förhistoria.

En sak är att Biden alltmer ger intryck av att vara mannen utan minne.

Det är nästan lite sorgligt.

Men värre är att medströmsmedia helt saknar minne. De kan inget om amerikansk politik och historia. Bara de senaste tre dagarna har jag i medströmsmedia läst eller hört  fyra hånfulla kommentarer om Trumps färska tweetar om att Demokraterna har en historia av valfusk. ”Ogrundade påståenden”, hävdar en av kommentatorerna.

Demokraten Franklin D Roosevelts politiska karriär inleddes med ett omfattande valfusk i New York. Demokraten John F Kennedy hade inte segrat mot Nixon om det inte varit för valfusket ibland annat Chicago, Hela Demokraternas nationella partimaskineri är sedan 1920-talet uppbyggt på att vara en apparat för att skapa beroenden i klientgrupper där delar av dem mobiliseras för valfusk om det visar sig nödvändigt. (Jag har skildrat några moment i historien om uppbygget av de strukturerna i mina nyhetsbrev de senaste dagarna).

Det är fullt rationellt av Trump att frukta att även de döda kommer att rösta i höstens val, speciellt som de förväntas rösta på någon som sitter i en krypta.

I gårdagens program diskuterade vi Uncle Joe och hans chanser i det kommande presidentvalet.

Martin trodde att Demokraterna förbereder sig för att byta ut Biden i sista minuten på konventet, vilket nog alltmer känns som troligt. 

De står ju inför problemet att välja en medkandidat som inte får Biden att framstå som alltför förvirrad – och det skulle leda till att man ställer upp med två skröpliga personer i valet till posterna som president och vicepresident. Ingen vinnande duo precis.

Och väljer man som sagt någon som är mer alert som vicepresidentkandidat framstår alltså Biden som alltför gammal och sliten.

Enda raka blir att byta ut honom.

I övrigt talade vi om Putins planer för att genmodifera den ryska befolkningen samt hur Libyen nu antagligen är helt uppdelat, och att det kanske är en återgång till forna tiders kolonisering av mindre livskraftiga statsbildningar som vi ser.

Vi diskuterade också om det är så att västerländska regeringar vill göra som sina kompisar i Kina och börja betrakta oss som organpåsas, och så hann vi med en titt på turerna i Svenska Kyrkan; avkragning eller inte avkragning är frågan.

"Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt."

Aftonbladets politiske chefredaktör har åter hyllat det egna partiets storslagna tilltro till medborgarna.

På foton ser man att Anders Lindberg väldigt ofta lite i smyg håller på och petar med tungan mot kindernas insida. Om han försöker hålla tungan rätt i mun? Kanske. Eller försöker han få bort en dålig smak som hans egna ord lämnat kvar efter sig i munnen? Har han alltså ändå kanske ett slags samvete? I så fall lär den Lindbergska tungan vispat runt som borstarna på en sopmaskin modell större efter det att han lämnade in dagens ledare i Aftonbladet. Där skriver han om vikten av att tro på ”vetenskapen” och den svenska vägen under pandemin:

”Sveriges strategi bygger på att staten litar på medborgarna, vi har ingen massiv övervakning av folks privatliv och ingen militär patrullerar på gatorna. Starka politiska krafter vill gärna dra slutsatsen att detta var fel. Att mer auktoritära metoder alltid är bättre.”

Men detta är ju helt sinesförvirrat, verkligheten är ju en helt annan. Den ideologi som är den moderna svenska socialdemokratins utmärks av att den inte litar på medborgarna. Vi antas inte kunna ta hand om oss själva och förvalta de pengar vi arbetar ihop. Därför tar staten två tredjedelar av de pengarna och organiserar barnomsorg, skola, äldreomsorg, sjukvård, socialvård, skola och utbildning, försäkringskassa och bygger upp en mängd kontrollinstanser som ska säkerställa att vi tänker de riktiga tankarna om kön, familj, och kultur. Detta innebär givetvis övervakning och kontroll. 

Det samhälle socialdemokratin skapat från 1960-talet och framåt är inte ett samhälle som litar på medborgarnas förmåga att rå sig själva. Det är ett samhälle som frånerkänner individen makt och myndighet.

På ett område är det rimligt att kräva att staten verkar med fasthet – när det gäller att garantera yttre och inre ordning.

Men när det gäller den yttre säkerheten har det ju i 30 år varit så att den svenska modellen inneburit att man avskaffar krigsmakten. ”Welcome refugees” föregicks av ”Welcome enemies!”.

När det gäller den inre ordningen vet vi alla hur det sett ut i 15 år. Staten tillåter anarki när det gäller medborgarnas säkerhet. Bränna upp bilar, bränna ner skolor, spränga restauranger och bostadshus, mörda åldringar, förnedringsråna barn, våldta, mörda … det är aktiviteter som staten inte lagt ner någon större kraft på att bekämpa.

Så självklart upprätthåller inte polis och militär något regelverk under pandemin. Det är ingen fråga om ett medvetet val regeringen gjort, man har bara låtit den gamla linjen fortsätta vara i kraft, den som kan sammanfattas: vad bryr vi oss om medborgarna dör, bara de betalar skatt när de lever och tänker som vi vill att de ska tänka, helst ska de inte tänka alls.

Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt.

Nu kan detta ha inneburit en i sig var en tämligen rationell linje, förutom för dem som haft oturen att bli så gamla att de befinner sig i äldreomsorgen. Den starka stat som lovat ta hand om oss från vaggan till graven menar nu att det i det finstilta samhällskontraktet står att för människor som är över sjuttio år inkluderas inte tillgång till syrgas, svensktalande personal med skyddsutrustning och definitivt inte plats på intensivvården.

Men vad rör det Anders Lindberg i ryggen. Han tycker vi ska vara nöjda så länge det inte kommer in soldater och aktivt kväver de gamla och sjuka på äldreboendena.

"På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt."

Att en del muslimer i västerlandet tycker det är viktigt att diskutera den diskriminering de anser sig utsatta för är ett hån mot dem som utsätts för barbariet i deras hemländer.

Om jag längtar efter forna tiders poeter, författare, litteratörer och kritiker? 

Jo, det gör jag. De som rusade sig med absint, opium eller vad som nu fanns till hands och skrev ihop sina egna små världar. 

Storslaget blev det ibland. 

Dagens författare tenderar också ibland att skriva ihop sina egna världar. Dock är jag lite osäker på vad en del av dem rusat sig med. Krokodil? Thinner och bensin? Storslaget blir det aldrig i de fallen, inte ens lite, lite bra. Kanske för att de blir gråtmilda över dem de ser som "jordens fördömda". Slapp sentimentalitet befrämjar sällan skrivförmågan.

På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt.

Varför de gör det är jag osäker på. Är de skyldiga Farokzhad pengar?

Eika & Friis tycker att:

”… ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.”

Verkligheten är ju den rakt motsatta. I inget nordiskt land behandlas islam och ”det icke-västliga” som något ”lägre stående”. 

Och det är ett problem. Den muslimska kulturkretsen består av stater som när det gäller civilisationsgrad är vida underlägsna norden och Europa, det rör sig dessutom också om stater som är aggressiva mot västerlandet och utgör ett hot.

Att man ens ska behöva diskutera skillnaden i civilisation och frihet mellan exempelvis Sverige och arabstaterna, Pakistan och Turkiet är obegripligt. Det är en förolämpning mot varje tänkande människa. 

Och med tanke på dessa staters aggressivitet är det självklart att de mer civiliserade staterna i Europa skyddar sig, om inte annat genom att med lagstiftning kringskära fri- och rättigheterna för dem som kommer från den muslimska kulturkretsen – såvida dessa individer inte kraftfullt och tydligt tar avstånd från kultur, tro och värderingar från sina hemländer. Och det gör de ju synnerligen sällan. 

Det gränsar till det sinnessjuka att det accepteras att människor som kommer från länder där man stenar kvinnor och håller sig med slavar får breda ut sig och orera om vilken fin kultur de kommer ifrån. 

Möjligen blir jag så rabiat i de här frågorna därför att sådana som Eika & Friis framställer sig som vänster och radikala – men innan den ideologiska beteckningen shanghajades av välmenande, osäkra, obildade socialbyråkrater och kulturbidragstagare bekämpade vänstern oförnuft, vidskeplighet, ofrihet, förtryck – allt det som kännetecknar den muslimska kulturkretsen.

I årtionden har jag som politiskt aktiv med flyktingar diskuterat situationen i deras hemländer – och vi har varit rörande överens om att de kommer från helveteshål. Det är därför de är här.

Men de senaste tjugo åren har flyktingströmmarna till stor del bestått av människor från den muslimska kulturkretsen – och de har nästan alltid präglats av en stolthet över sitt kulturarv (som är något svårt att urskilja under alla lager av levrat blod.)

Problemet är alltså inte att människor från den muslimska kulturkretsen behandlas misstänksamt och som andra klassens medborgare – för så är inte fallet. 

Problemet är att vi inte betraktar dem med tillräcklig misstänksamhet och vaksamhet.

Min ståndpunkt är ju fullt rimlig om min beskrivning av den muslimska kulturkretsen är korrekt.

De som liksom Eika & Friis ömmar för personer från den delen av världen måste kunna visa att jag har fel – annars faller deras argumentation – såvida de inte vill mena att vi inte har rätt att skydda oss från människor som är bärare av en efterbliven och aggressiv och därmed farlig kultur.

Det är detta debatten ska gälla. Inte fri- och rättigheter i största allmänhet. 

"En slags utmattning som inte följer av hårt arbete, stress och slit utan av att man nötts ner av att göra saker om man innerst inte vill göra därför att … ja, ofta vet människor inte ens det."

Det diskuteras väldigt mycket hur covid 19 kan drabba våra kroppar.

Men vad händer med våra tankar under pandemin? Med våra själar?

Vi diskuterade i torsdagens sändning hur hemmasittande och karantänregleringar på något sätt avtäckt den materialtrötthet som finns i samhället och i människors mentalitet.

En slags utmattning som inte följer av hårt arbete, stress och slit utan av att man nötts ner av att göra saker om man innerst inte vill göra därför att … ja, ofta vet människor inte ens det.

Man gör det bara.

I ett samhälle där alla värden flyter, där ont och gott, bra och dåligt, rätt och fel inte längre egentligen har skarpa gränser, där kan den enskilda individen till slut inte längre orientera sig utan går i den riktning som den som bestämmer pekar. Och i en tillvaro där allt anses relativt, i ett samhälle där makthavarna inte kan skydda åldringar på långvården men grubblar på hur IS-terrorister ska kunna garanteras jobb och bostad, där är det nästan begripligt om många människor förlorar all kraft och försöker klara sig genom att göra som de blir tillsagda.

Makthavarna säger: Nu är det pandemi. Gå hem!

OK, säger menigheten.

Makthavarna säger: Nu är pandemin över. Gå till jobbet!

OK, säger menigheten.

Fast … då upptäcker många av dem att de inte längre har något jobb att gå till.

Kanske fler då inser att det är dags för en förändring.

I övrigt diskuterade vi om Erik Prince är fortsatt lämplig att bli USA:s nästa ledare, och så försökte vi se igenom och förbi medströmsmedias rök och speglar när det gäller mordet på Tommie Lindh. Vi avrundade med att Martin förklarade hur Joe Rogans övergång till Spotify är ett tecken på ett kommande storkrig om intäkter mellan plattformar som Youtube, Spotify och Facebook. Och nu ger sig också de tunga traditionella mediebolagen – som New York Times - in på riktigt i kriget om annonsörer.

"Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Kinas starke man Xi Jinping tillbringar mycket tid på resande fot, liksom många av sina landsmän. Jag är lite osäker på om detta i sig verkligen befrämjar fred och frihet.

På vänsterkanten håller man sig inte längre med idéer. Man har snöflingor. Ord, som liksom snöflingans vackra kristaller faller genom rymden och som man kan beundra innan de på grund av en liten och oväntad skiftning i temperaturen upplöses inför ens ögon.

Borgerligheten håller sig med pulvermosflingor istället för idéer. Det ger ju det som propageras en mer stabil och härdig konsistens. Pulvermosflingor kan ju röras ut i vad som helst; mjölk, vatten, antagligen även nyponsoppa och motorolja. Gott blir det inte i vilket fall. Men det går att ställa fram och säga ”hugg in” om man inte är alltför noga med vad som serveras.

De ideologiska pulvermosflingor som svensk borgerlighet oftast använder är ord som ”frihandel”, ”demokrati”, ”frihet”, ”öppna gränser”. Numera har ”resande” blivit populärt. Resande är liksom alltid bra. Det har ett värde i sig. Oavsett, när, var och hur. 

Liksom begreppet ”öppna gränser”. Man behöver aldrig analysera den konkreta verkligheten i vilken ordet ska användas utan det antas räcka med att man uttalar ordet för att verkligheten ska påverkas av dess magiska och positiva egenskaper, typ: ”Öppna era hjärtan”.

Maria Rankaa är en av dessa dessa utrörare av pulverflingor. Ställs hon inför ett problem går hon bara till skafferiet och hämtar pulvermoset och rör ner det i vad som nu finns tillgängligt.

Som i dag i SvD då hon förklarar varför det är viktigt att människor börjar resa igen:

”Det finns också en demokratisk aspekt av resande. Anti-demokrati och icke-resande går ofta hand i hand. Möjligheten för människor att resa och röra sig fritt skapar värden som är långt mycket större än de ekonomiska.”

Men … världen översvämmas i dag av kinesiska turister. Det senaste årtiondet har de kinesiska turistströmmarna ökat trots att Xi Jinping skärpt kontroller och förtrycket i landet. Jag kan lika gärna, med ett exempel hämtat från världens största land, hävda att ökat resande i ett land går hand i hand med ökat förtryck.

Och så där kan vi hålla på och diskutera ”resande”, och vi kommer att upptäcka att det finns inga som helst entydiga samband mellan hur mycket människor reser och ökad frihet för individen i en mer grundläggande mening.

Att hundratusentals svenskar tillbringar långa perioder i Thailand de senaste två decennierna kan jag inte se har gjort Sverige till ett bättre land … eller Thailand heller för den delen.

Att alla svenska hipsters under samma period ockuperat delar av Brooklyn månadsvis likt häckande tranor har likaledes inte påverkat Sverige positivt (snarare tvärtom).

Massturism, liksom alla företeelser som föregås av ordet ”mass-” innebär sällan något av godo.

Det Maria Ranka månar om är inte din och min frihet och vår möjlighet att utvecklas som individer.

Det som bekymrar henne är intäkterna för flygbolag, hotell, och alla de företag som involveras i utbyggnaden av flygplatser och snabbtågsbanor och det vore ju trevligt om det sades rätt ut istället för att framföras som omsorg om vår frihet och våra rättigheter.

Att människor flyger mycket får inte jorden att gå under som Greta Thunberg inbillar sig.

Men det får heller inte världen att bli en plats där människor utvecklas till starka och fria individer som Maria Rankaa påstår.

Det självklara sättet att hantera frågan om resande är att utgå från individen. Låt människor behålla de pengar de arbetat ihop. Sänk skatterna ner mot tio, femton procent. Då skapas den första och grundläggande förutsättningen för att människor genom egna val kan forma sina liv och till exempel välja hur och när de ska resa.

I dag har vi däremot en massturism vars förutsättning är människors behov av att fly från vardagen – och detta behov underhålls av att staten med skattemedel subventionerar satsningar på flygplatser, snabbspår och annat som kan underlätta för massflykt någon månad om året.

Och borgerlighetens tankesmeder är helt inriktade på krav som innebär att staten agerar på ett för deras uppdragsgivare önskat sätt: lagar ska stiftas eller undanröjas, och miljarderna ska rulla.

De vågar inte uttala tanken på att det där ska staten inte lägga sig i. Det löser marknaden själv.

Sicken borgerlighet man håller sig med i det här landet. Där verkar det myckna resandet inte ha hjälpt särdeles mycket för att utveckla tänkandet.