Vad kan fotboll säga oss om livet? Ingenting. Precis som konst har den ett värde i sig, inte som ursäkt för en politisk åsikt.

De senaste dagarna har Zlatan Ibrahimovics beteende under tiden i landslaget diskuterats efter det att Olof Lund ingående beskrivit hans uppförande i en nyutkommen bok.

Möjligen kan de fasonerna förklaras med att någon i landslagsledningen använde Idi Amin-metoden på Zlatan.

Under sin tid som underofficer i de brittiska kolonialstyrkorna i Uganda spelade Idi Amin rygby i ett arnélag. För att locka fram den extra aggresivitet som tränaren anade fanns därinne i den stora svarta kroppen dängde han innan matcherna ett strykjärn i huvudet på Idi. 

Det funkade.

Möjligen förklarar det också en del av Idi Amins beteende när han senare blev diktator i landet.

Om det bara är en skröna?

Kanske.

Men en sak som defintivt kan räknas som skrönor är alla de exempel från fotbollens värld som används för att förklara att mångkultur är bra.

I dag på Nätmagasinet har jag publicerat texter där jag diskuterar några av de mest märkliga exemplen på detta.

Björn Wiman som förklarar att Zlatan Ibrahimovic närvaro skyddar mot följderna av terroristattacker.

Jonas Gardell som påstår att det finns ett samband mellan ett fotbollslandslags styrka och ett lands välstånd.

Stefan Löfven som hävdar att fotboll gör kvinnor friare och mer jämställda.

Andrej Cervenka som menar att varje mål av Zlatan Ibrahimovic är ett argument för att vi ska ha öppna gränser.

Och när jag åter läste motståndarnas texter kom jag förstås att tänka på Eric Cantonas ord:

”Fiskmåsarna följer trålarna till havs därför att de tror att sardiner kommer att kastas i havet”.

Hunter Biden har kanske inte världens bästa CV. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller vissa stora affärer.

Blues Brothers on a mission from God knows who.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

I rapporten från de republikanska senatorerna Ron Johnson (ordförande i utskottet för inrikes säkerhet) och Chuck Grassley (ordförande i finansutskottet) levereras nya uppgifter om Hunter Bidens affärsverksamhet och vilken påverkan den kan ha haft på USA:s politik under den tid Hunter Bidens far, Joe Biden var vicepresident.

Rapporten behandlar tidigare kända förhållanden som att Hunter Biden fick en styrelsepost i det ukrainska energibolaget Burisma Holdings. Men rapporten ger mer inblick i vad som hände.

Hunter Biden arvoderades med 50 000 USD i i månaden trots att han saknade erfarenhet av branschen. Men han hade viktiga kontakter eftersom hans far Joe Biden vid den tiden var USA:s vicepresident. 

Hunter Bidens tid i styrelsen för Burisma sammanföll med att höga tjänstemän i utrikesdepartementet och vid den amerikanska ambassaden i Ukraina drev på för att den ukrainska regeringen kraftfullare skulle bekämpa korruptionen i landet.

Rapporten beskriver hur två av de höga amerikanska tjänstemän som var involverade i arbetet uttryckte farhågor till Joe Bidens stab, men även till Joe Biden direkt – eftersom denne var den högste ansvarige för USA:s förhållande till Ukraina. De fick inget gensvar.

Och Joe Biden höll också tyst när det gällde Burismas ägare Mykola Zlochevsky – trots att det var känt att denne betalat sju miljoner USD för att slippa åtal.

Men rapporten visar också att 2014 betalade Jelena Baturina 3,5 miljoner USD till Rosemont Seneca Thornton. Baturina har i mer än ett årtionde toppat listan över Rysslands rikaste kvinnor. Hon steg till rikedom och makt tillsammans med sin make Yuri Luzhkov (som avled 2019). Luzhkov var borgmästare i Moskva från 1992 till 2010 då han avsattes av president Medvedev anklagad för korruption.

Baturina beskrevs på följande sätt av USA:s dåvarande ambassadör i Moskva (i ett dokument läckt av WikiLeaks):

”… Jelena Baturina har definitiv länkar till den kriminella världen och speciellt till Solntsevo-gruppen (som av den ryska polisen betraktas som en av de mäktigaste kriminella grupperingar i landet).

Rosemont Seneca Thornton är en investeringsfond som grundades av Hunter Biden 2009. Han startade företaget tillsammans med Christopher Heinz, styvson till USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry samt Devon Archer, finansman och tidigare fotomodell.

Hunder Biden är också ledare för BHR Partners som är en fond som främst riktar sig till kinesiska investerare. 

I maj 2017 har Hunter Biden möten med Ye Jianming, då en av Kinas rikaste affärsmän som spelade en viktig roll i landets satsning på att bygga ut sitt inflytande i världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Ye Jianming ville ha ett partnerskap med Hunter Bidens företag för att kunna investera i energi och infrastruktur i USA.

Ye Jianmings företag CFEC var då ett av Kinas tio största. Hunter Biden har tidigare vägrat kommentera sina affärer med Ye Jianming och vilka summor som kan förts till Bidens företag.

Rapporten från senatorerna talar om miljontals dollar som kommit från Ye Jianming och andra kinesiska intressenter.

I november 2017 arresterar FBI Ye Jianmings högra hand Patrick Ho. Han anklagas för att ha försökt muta Tchads president för att landet ska agera som mellanhand och möjliggöra att CFEC bryter mot USA handelsblockad mot Iran.

I samband med att han arresteras ringer Patrick Ho ett samtal för att berätta om situationen och få hjälp. Den som svarar är James Biden, Joe Bidens bror.

James Biden förklarade för New York Times i december 2018 att han var förvånad över att han fick samtalet, eftersom det måste varit ämnat för Hunter Biden – vilket gjorde att han vidarebefordrade dennes kontaktinformation till Ho.

Ye Jianming sitter sedan två år i förvar i Kina, anklagad för att ha försökt muta kinesiska ämbetsmän.

Senatorernas rapport gör det mycket tydligt hur Hunter Biden och hans affärsverksamhet blivit intressant för ryska och kinesiska intressen eftersom dessa utgått från att Hunter Biden hade en direkt kanal till en av USA:s mäktigaste män.

Rapporten diskuterar inte Hunter Bidens personliga förhållanden. Studerar man dessa blir det än mer orimligt att stora investerare skulle välja att utveckla affärskontakter med honom. Hunter Bidens privatliv hör till de mer stökiga. 

Han har sedan 2003 genomgått ett antal behandlingar för sitt missbruk av alkohol och droger. De verkar inte ha hjälpt. 2014 förlorade han sin ställning i USA:s flottas reserv eftersom han testat positivt för kokain.

Efter separationen 2015 från hustrun Kathleen med vilken han har tre barn kunde hon vittna om ett långvarigt missbruk och om otrohetsaffärer. I Kathleens inlaga till skilsmässoförhandlingarna 2017 står det att Hunter Biden:

”… skapade ekonomiska svårigheter för familjen genom sitt extravaganta spenderande på sin egna intressen (däribland droger, alkohol, prostituerade, strippklubbar och gåvor till kvinnor som han hade sexuella relationer med).

Efter parets separation inleder Hunter Biden ett förhållande med änkan efter sin döde bror Beau. Den relationen tar slut i mars 2019 och två månader senare gifter Hunter Biden om sig med sydafrikanska Melissa Cohen. Paret gifte sig efter att ha känt varandra i en vecka. De väntar nu Hunter Bidens femte barn. Femte?

Ja, för i mars i år gick slutligen Hunter Biden med på att betala underhåll till en strip-tease-dansös i Arkansas som hävdar att han är far till hennes barn.

Sex, droger och slutligen lite rock'n'roll. 2018 är Hunter Biden en av dem som grundar ett skivbolag som ska satsa på nya artister. Lite mer än ett år senare går det i konkurs.

Med den bakgrunden är det inte förvånande att man i senatorernas rapport hittar följande konstaterande:

”Hunter Biden gjorde betalningar till utländska kvinnor som var medborgare I Ryssland eller andra östeuropeiska länder och som verkade vara knutna till en östereuropeisk prostitutions- eller traffickingring”.

Kanske inte den bästa CV:n att visa upp för den man vill ska investera i de egna företagen – såvida det inte rör sig om ryska och kinesiska miljardärer som mest är intresserade av vad ens pappa gör.

De försöker inte ens längre förvränga verkligheten. De hittar istället på en helt ny sådan.

Om man är svensk utrikesreporter i USA och just nu befinner sig i Minneapolis, USA – vad gör man då? Givetvis bör man få till  ett inslag om att stadsfullmäktige kräver ett besked av polischefen vad han ska göra åt brottsvågen.

Man vinklar förstås inslaget på att det bara gått några månader sedan samma stadsfullmäktige skar ner på polisens budget i det uttalade syftet att i nästa steg avveckla polismyndigheten i dess nuvarande form och skapa något nytt. Oklart vad.

Nedskärningarna gav fritt fram åt tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän, plundrare.

När TV4:s Stefan Borg i går gör ett inslag om Minneapolis – vad handlar det om? Jo, om hur lugnt, fint och fridfullt det är i den ”fri-zon” som skapats i kvarteren kring den plats där George Floyd dog. Han intervjuar några tårögda turister som förklarar att de är där för att det är så ”viktigt” att komma till platsen där det hände. Kameran stannar till på en väggmålning föreställande Floyd. Under bilden på honom ord om att han ”förändrade världen”.

Inte till det bättre i alla fall.

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare. De levererar samma påståenden om och om igen och verkar utgå från att vi andra inte har någon koll på verkligheten och befinner oss några sjömil bakom flötet.

Men tänk om det är så att medströmsmedias reportrar faktiskt inte förstår bättre? De vandrar runt i tillvaron helt i avsaknad av de grundläggande egenskaperna för en journalist:

– nyfikenhet. ”Hur är det egentligen? Är det som det påstås?”

– integritet. ”Jag skriver som det är. Kosta vad det kosta vill.”

– kunskaper. ”Fan vad trött jag är. Jag har suttit uppe hela natten och läst den här utredningen. Det är ju inte alls som de säger i sitt pressmeddelande.”

Dagens journalister nöjer sig med att bekräfta den bild som de som bestämmer vill ha bekräftad.

Förr, för inte alltför länge sedan, tenderade en del av de hungriga och intelligenta reportrarna att kröka ner sig – det var ett sätt för dem att hantera att de inte kunde berätta allt de ville berätta därför att det inte gick att få tryckt.

Så de satsade på att behålla löningen och spendera den på sprit.

Dagens reportrar ser alltid så äppelkindat sunda ut, som om de levde på Roibos-te och var på väg till en annonsfotografering för ett wellnes-företag.

Ett rimligt antagande är att det beror på att de aldrig upplevt den där inre striden: ska jag våga säga som det är. 

För det fattar inte ”hur det är”.

Bra för deras levrar.

Sämre för läsarnas och tittarnas hjärnor.

Ser du mattan i det blå? Allt du önskar ska du få!

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula.

Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

De köper en ny matta och lägger över sådant de inte vill ska synas.

Nyligen var det parmiddag hemma hos Löfvens och Morgan Johansson och Annika Strandhäll var mäkta imponerade över inredningen.

Annika: ”Men Stefan, så ombonat ni har det. Mattor överallt. Lager på lager”.

Stefan: Höhöhö, ja visst är det mysigt. Vi hinner ju aldrig städa här hemma. Och RUT-avdrag törs man ju inte använda, det skulle se illa ut. Men matthandlaren nere på gatan har alltid rea, så blir det inte så dyrt. Ännu billigare blir det ju om jag inte vill ha kvitto.

Morgan: Men Stefan …

Stefan: Ja vadå? Klimatet!

Morgan: Klimatet, vad har det med det hela att göra? Inget kvitto!?

Stefan: Matthandlaren frågar alltid om jag vill ha kvitto eller om jag bryr mig om regnskogarna.  Tänk om alla tackade nej till kvitto så många träd som skulle sparas! Nej, nu sätter vi oss till bords. Det blir korv med bröd.

Annika: Det ska bli gott. Och jag måste säga det igen. Det blir så ombonat med alla dessa lager av mattor. Visst, det blir lite lågt i tak, men det gör det bara mysigare. Och du har väl inga problem med att takhöjden är så låg Morgan (klappar sin moatjé på huvudet).

Under middagen utspinner sig ett samtal som leder till att de närvarande får en briljant idé. Löfvens idé om att man istället för att städa och rengöra bara köper en ny matta och lägger ut skulle ju kunna överföras till hela samhället.

I morse kunde jag i statsradion att man redan börjat rulla ut den lösningen över landet.

I nyheterna bekymrade man sig över skolsegregationen.

Inslagets utgångspunkt var att skolsegregation är fel och att den beror på bostadssegregation.

Utifrån denna ståndpunkt granskar sedan ett antal av landets kommuner. Alltså är det bra att stänga skolor som är "segregerade" och flytta eleverna eller öppna en ny skola.

Om den gamla mattan inte döljer problemen, köp en ny.

Om nu reportrarna vore objektiva och intresserade av att söka fakta kunde de ju undersökt frågor som:

– vad händer om man placerar elever med en helt annan bakgrund tillsammans med elever som är uppväxta i ett svenskt kulturellt sammanhang?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kultur?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i språkkunskaper?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kunskapsnivå?

– hur är det med bråk, stök och våld på "icke-segrerade" skolor?

Ingenstans i reportaget ställs frågan dessa frågor – istället är den självklara utgångspunkten att det är bra om elever med en icke-svensk bakgrund får gå på samma skola som elever som talar svenska. Det löser allt.

En flicka på en skola i Malmö får säga att: "Det är fint att man får lära känna andra från hela Malmö".

Därmed är allt sagt som behöver sägas. Ett barn får konfirmera att det som sker är barock rätt.

På så sätt etableras det som en sanning att så blandade skolor som möjligt är det bästa för alla elever. 

En ny matta har lagts ut.

Vi förklarar ett ord som alltmer används av dem som styr och ställer i samhället.

Nu verkar alla diskutera att Kriminalvårdens ledning meddelat att de ”gått upp i stabsläge”.

Dock är det uppenbart att alla som har åsikter om detta inte vet vad som menas med stabsläge.

Det är inte så att det har något att göra med stab i meningen att det handlar om en grupp som enligt Svenska Akademiens Ordbok definieras som ”grupp av personal som biträder en person i chefsställning” eller ”utgör den ledande gruppen inom ett företag”.

Stabsläge innebär inte att man samlar ihop en sådan grupp och att den är extra aktiv.

Ordet stabsläge är istället en anglicism, ett exempel på hur amerikansk–engelskan likt en fjällbjörkmätarlarv grävt sig in i svenska språket och fått det att börja förtvina.

De som drabbats av denna språkparasit vill visa att de är inte är enkla själar i Europas utkant utan att de är en del av den internationella elit som talar management–engelska.

Stab kommer alltså från engelskans ”stab”. ”To stab somebody” betyder ju att hugga kniven i någon – gärna i ryggen.

När det råder kris och kaos på ett område i samhället går därför alltid de ansvariga byråkraterna in i stabsläge – det vill säga de förbereder sig för att hugga någon av kollegorna i ryggen och ge denne skulden för att allt gått åt helvete.

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

Ett brev betyder så mycket. Speciellt om det kommer fem i tolv.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Därefter ikläder de sig klänning eller jacket, intar en värdig (om det är en man) position eller en behagfull (om det är en kvinna) och läser brevet eftertänksamt. Kanske läser de till och med nyhetsbrevet högt för sig själva.

Skulle du vilja tillhöra denna skara? Inga problem. Om du inte är prenumerant så blir du det enkelt genom att gå hit.

I nyhetsbrevet finns texter jag inte publicerar någon annanstans, och jag försöker spara de bästa bitarna från varje dags produktion till nyhetsbrevet.

Breven kan innehålla allt möjligt. Dagsaktuella kommentarer till nyhetsflödet i Sverige och världen. Djupdykningar i offentliga handlingar. Tämligen ofta historia; jag har skrivit om irländarnas roll i USA, Rumänien mellan världskrigen, Kalifornien, Kina under kulturrevolutionen – i de här fallen rör det sig om serier som rullar på med en ny text då och då.

Kulturtexterna har handlat om allt från de märkliga nutida norrlandsskildringarna i svensk litteratur till likheterna mellan tysk, sovjetisk, italiensk och amerikansk konst under 1930-talet.

Och så blir det en del mathistoria, och ibland ett recept.

En del filosofi har det också levererats, då och då serverar jag läsarna en matsked Bernard Stiegler.

En serie om Bonniers fördärvliga inflytande har det också blivit, liksom en om Åsa Linderborgs.

Och …ja, det vore enklare att räkna upp ämnen jag inte avhandlat.

De närmaste dagarna kommer jag bland annat att fortsätta skriva om Kaliforniens verkliga problem (i helgen texter om det underliga med vinundret i delstaten) och så inleder jag en serie om Jan Guillou.

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.