Inte behöver Borlänge bevara minnet av sin egen världstenor nu när de fått världskultur.

Föreningen "Somaliska Kvinnor för utveckling i Dalarna" lägger ner stor kraft på att lära sig hur man röstar i Sverige.

Jussi Björling-muséet i Borlänge ska läggas ned. Kostar för mycket, sägs det. Frågan är i förhållande till vad.

Det senaste året har en del, i sin okunskap, fått för sig att det vore en välgärning att riva ned statyer av till exempel Carl von Linné.

Med mindre våldsamma metoder plockar man bort andra delar av den svenska idéhistorien och kulturarvet; personer som haft betydelse för vetenskapens och konsternas utveckling i världen städas undan. De är inget att skryta med liksom. Inget att inspireras av.

Vad spelar det i Jussi Björlings fall för roll att det fortfarande är så att dagens mest framstående tenorer mäter sig med honom?

Stäng muséet.

Vad spelar det för roll att den stilbildande och tongivande musikkritikern och historikern John Barry Steane efter ett besök på muséet konstaterade att det var det bästa sångarmuseét överhuvudtaget.

Stäng det.

Vi ser nu hur minnet av vad Sverige var utplånas, och därmed förstår allt färre vad Sverige skulle kunna bli och vara. Historien blir ett tomrum, tillvaron gillar inte tomrum, alltså förväntas vi med tacksamhet ta emot varje nytt kulturellt uttryck som kan fylla de där tomrummen.

Det är inte så att Borlänge kommun saknar pengar.

Tittar jag på bidragen som kultur- och fritidsnämnden ska slanta upp 2021 ser jag att Unga Örnar i Borlänge ska få 1 451 000 kronor för att hålla igång verksamheten på tre fritidsgårdar; Knuten, Träffpunkt Paradiset och Idkerberget.

Att kommunen ska behöva bistå med bidrag till dessa aktiviteter är lite svårt att förstå.

Fritidsgården Knuten drivs av Unga Örnar, ABF, och SSU.

Man kan tycka att dessa organisationer rimligen borde kunna bekosta verksamheten själva.

Träffpunkt Paradiset drivs av Unga Örnar, Verdandi, ABF, Tjärnkraft, Rädda Barnen, Swesom. Rimligen borde även de kunna bekosta verksamheten själva.

De här föreningarna hör till dem som håvar in mest kommunala, regionala och statliga stödpengar för sina aktiviteter, de utgör huvudöarna i en arkipelag av föreningar i Borlänge.

Inte för att jag finner föreningsliv dåligt. Tvärtom.

Men föreningsliv som inte skulle finnas om det inte fick skattemedel är inget verkligt föreningsliv; det är inte en verksamhet som uppkommit för att människor samlats därför att de verkligen är intresserade av något. Det är istället ofta en aktivitet som tillkommit för att människor vill ha en försörjning som ledare av något slag eller för att åtminstone få ett bidrag till den privata ekonomin.

Eller så har organisationen skapats som ett verktyg för att fånga in invandrare och få dem att rösta rätt. Ett verktyg för att man ska kunna leverera röster.

I Borlänge finns ett tiotal föreningar som organiserar stadens 3500 somalier som utgör den största invandrargruppen i staden, där närmare 20 procent har utländsk bakgrund.

Jag blir mäkta imponerad av organisationsgraden hos somalierna eftersom jag trodde att de levde i klanstrukturer. När jag studerar föreningsregistret upptäcker jag att de redan anammat det svenska sättet att bilda förening för att få stöd och bidrag. Här finns föreningarna som Somali Youth for education, Somaliland förening i Dalarna, Somaliska Freds- och framtidshopp, Somaliska föreningen i Borlänge, Somaliska föräldrar och barn förening i Borlänge, Somaliska Kultur och utveckling i Borlänge, Somaliska kvinnor för utveckling i Dalarna, Somaliska Pensionärsföreningen i Dalarna. Dessutom är den somaliska representationen stark i det övriga föreningslivet som i Unga Örnar, Verdandi och föreningen Tjärnkraft.

Det måste vara svårt för denna medlemmarna av denna befolkningsgrupp att hinna med ett jobb när de är så föreningsaktiva.

Man skulle ju kunna misstänka att det är klanerna som anpassat sig till den svenska strukturen och på så sätt inte bara får verksamhetsbidrag utan också politiskt inflytande.

Ett viktigt inslag i föreningslivet är att få människor att rösta. Föreningen med det storståtliga namnet ”Somaliska kvinnor för utveckling i Dalarna” genomförde utbildningar bland sina medlemmar inför valet 2018. På Facebook rapporterar de att ”Kvinnorna kände sig efter mötet stärkta i att utnyttja sin rösträtt.”

Vilken utveckling dessa kvinnor tänkt bidra till i Dalarna förblir något oklart när man försöker studera deras verksamhet. De verkar mest träffas för att äta somalisk mat, dansa samt diskutera rasism … och besöka kommunala inrättningar för att bli informerade om hur de ska utöva inflytande … för det är ju deras rättighet.

Det vi ser här är inte assimilering.

Det vi ser här är inte heller integration.

Det vi ser är mekanismerna för hur befolkningsgrupper som är invandrade och fortfarande att betrakta som gäster i landet används av olika politiska partier i kampen om makt och inflytande.

Politiker och byråkrater ger dem bröd och skådespel (alltid den invandrades hemlands eget bröd- och skådespel) i utbyte mot röster.

Maslah Omar kom till Sverige och Borlänge 2007. Elva år senare, i valet 2018 fick han 556 socialdemokratiska personröster. Bara det partiets kommunalråd fick fler.

Maslah Omar blev kultur- och fritidsnämndens ordförande.

Varför förstår jag inte riktigt. När jag läser intervjuer med honom verkar han inte det minsta intresserad av kultur. 

Och det är Maslah Omars kultur- och fritidsnämnd som nu fattat beslut om att lägga ner Jussi Björling-muséet.

I arbetet för att skapa det mångkulturella samhället är utgifter för att bevara det svenska kulturarvet uppenbarligen en onödig kostnad.

Och i lokalpressen i Dalarna spekuleras det redan om att Maslah Omar är den som ska leda hela kommunen efter valet 2022.

Vi bör alla påminna oss själva om Sveriges rika historia och bidrag till världskulturen. Ett utmärkt sätt att göra detta är att läsa nyutgivningen av fransmannen André Bellessorts vackra bok ”Sverige” – där jag också skrivit förordet. Beställer gör du här.

Jordan B Peterson vill frigöra oss påstår han. Fint. Men ska han då inte först göra sig av med sin egen fixering vid Adolf Hitler?

Jordan B Peterson har ägnat fyra årtionden åt att försöka förstå Hitler.

Man kunde tro att vi alla fått ett chip inopererat i samband med vår födelse. Syftet med denna åtgärd har i så fall troligen varit att med hjälp av en algoritm styra alla våra tankar mot Adolf Hitler.

Teorien kan verka vrickad, men ger mig en viss tröst, och ett visst hopp om mänskligheten. Alternativet är ju att vi på grund av vår egen dumhet, bristande kunskap eller allmän tankeoreda nästan alltid, och i alla sammanhang, hamnar i en diskussion om Adolf Hitler. 

Hitler är inte bara den punkt där alla politiska diskussioner verkar hamna – han är tämligen ofta också utgångspunkten … och måttstocken för allt som avhandlas från start till mål.

Det blev väl mest ruiner av Hitlers tusenårsrike, men i det offentliga samtalet verkar vi alla vistas i hans mausoleum, vare sig vi diskuterar historia, människosyn, politik, hälsokost, sex eller hundar.

Få saker kan lamslå människors logiska förmåga eller kortsluta deras förmåga att uppfatta och sortera fakta som ordet ”Hitler” (ibland fungerar förstås ”nazism” på samma sätt).

Orden blir bärare av … ja, lite vad som helst, och det som kopplas ihop med Hitler är i princip alltid fel och negativt.

”Så där sa Hitler också”, ”Så där började nazismen också” … ja, ni känner igen fraserna som får även vettiga samtal att avstanna.

Och det finns två kategorier människor – vars framförande av ord som dessa – extra effektivt riskerar att få diskussioner att förtvina: den ena kategorin utgörs av människor som överlevt Förintelsen, den andra kategorin utgörs av en enda person; Jordan B Peterson. En viss förståelse kan man ha för effekten av uttalanden från människor i den första kategorin. Dock – att man överlevde Sobibor innebär ju inte att man korrekt kan analysera och förstå politiska skeenden i dag – eller historien.

Hur Peterson kunnat få tyngd i sammanhanget har jag svårare att förstå.

När jag studerar Petersons framträdanden på Youtube  – vare sig det är debatter, intervjuer, utfrågningar eller föreläsningar – hör jag honom ofta yttra orden:

”Jag har studerat diktaturer i fyra årtionden”.

På så sätt etablerar han vad som ska fungera som ett kunskapsövertag i frågan om Hitler. Och det är oftast Peterson som själv släpat in Hitler i den diskussion det gäller.

Så först slås det fast att man ska använda Hitler som referenspunkt i diskussionen, därefter konstateras det att det är Peterson som vet mest (ja, vad annars, jag menar 40 års studier av Hitler!) och därefter kan Peterson lägga ut texten om vad som helst.

Första gången jag hörde Peterson dra det där om fyra årtionden av studier av auktoritära regimer blev jag väl lite förväntansfull; nu skulle det komma en spännande utläggning. Och jag skulle kanske få kunskap om historiker och verk jag inte kände till.

Så blev det inte. Och inte någon annan gång heller när Peterson påtalat vad som ska vara hans oerhörda beläsenhet i ämnet.

Han refererar nästan aldrig till vad det är han läst under dessa 40 år. Man hinner ju läsa en hel del under en så lång tid, man borde därför från Peterson sida kunna förvänta sig en kvalificerad diskussion om olika uppfattningar av Europa,Tyskland, och världen under åtminstone den första halvan av 1900-talet.

Men Peterson är inte intresserad av att försöka förstå vad som hände. Det behövs inte. Han vet vad som hände. Den absoluta ondskan i form av Adolf Hitler manifesterade sig och det vi ska försöka förstå är hur det kunde komma sig att den manifesterades.

Då kan vi känna igen den och upprätta förhållningssätt så att den kan hållas i schack.

Andra världskriget blir en fråga om Hitlers personlighet, hans psykes konstitution.

I sitt verk ”Maps of Meaning” säger Peterson själv att hans arbete utgår från hans vilja att förstå vad som var drivkraften bakom upprättandet av regimer som den nazistiska: ”Jag kunde inte förstå den mänskliga förmågan till våld framkallat av en övertygelse”.

Numera anser han sig vara expert på området.

Men han är inte nöjd med det eftersom vi andra inte i tillräcklig utsträckning begriper nazism, ondska och anti-semitism.

Och varför anser han att vi måste ta till oss av hans insikter? Han förklarar det i en intervju med det amerikansk-judiska magasinet ”Forward”:

“Det har inte omvandlats till djup och praktisk psykologisk kunskap. Det kan man se på den offentligt accepterade anti-semitismen under de senaste fem till tio åren. Vad vi än tagit till oss av undervisningen har det inte varit nog”.

Som ni då förstår blir det lite fånigt när kritiker av Peterson jämför honom med Hitler, kallar honom extremhöger och anti-semit.

Lyssnar man på Peterson ligger han helt i linje med till exempel påbjuden svensk tolkning av historien; förstår vi Förintelsen förstår vi allt. Får vi ett Förintelsemuseum i varje svenskt län håller vi ondskan i schack.

Peterson är ingen folkupplysare, han försänker istället våra medvetanden i mörker, försöker få oss att anamma hans egna monomana fixeringar.

Hans beskrivningar av det 1930-talets Tyskland där Hitler kommer till makten är populära klyschor; ett land fyllt av män som traumatiserats i första världskrigets skyttegravar, en kollapsad ekonomi, stenhårda krigsskadestånd som skulle betalas. (Ett exempel på det sistnämnda: om skadestånden säger Peterson i en föreläsning ”… and they were paying them of like hell”. Men det gjorde de ju inte, det är en populär myt. Segrarna i första världskriget var medvetna om problemen och farorna i Europa och var i allmänhet tämligen lindriga i sina indrivningskrav.)

Peterson är fascinerad av urmyter som antas säga oss något om vilka vi är. Han försöker förstå dem. Men själv är han fången i populärhistoriska myter om Hitler och andra världskriget och hans föreläsningar är fyllda med schablonbilder, som inflationen: ”wheelbarrows of money just to buy some bread”.

Enda historiska verk jag hört Peterson referera till i sammanhanget är ”Hitlers bordssamtal”. Dessa föreligger i flera versioner, deras innehåll är i vissa fall motstridigt och ingen historiker med självaktning använder verket för att underbygga argument om vad som utspelade sig i Tyskland på 1930- och 1940-talet.

Det drar mot det absurda att man i den offentliga debatten diskuterar om Peterson är för eller mot Hitler – ingen verkar diskutera vad Peterson egentligen säger om Hitler. Detta visar hur namnet ”Hitler” lamslår allas hjärnor, ingen tänker. Alla bara undrar: är den som talar för eller mot Hitler? Kan jag vinna den här debatten genom att säga att motståndaren är som Hitler. Peterson använder själv ofta det knepet när han säger saker som kan sammanfattas så här: ”Men precis så här började det. Så fick nazisterna makt. Under nazismen fick man inte säga vad man ville. Man förbjöd motståndarna att tala. Man uppfann nya begrepp.” Och därmed utmålar han sig som ett offer för personer och institutioner som använder samma metoder som Hitler.

Det gränsar till det sorgliga att en psykolog som Peterson som säger sig vilja göra oss fria och starka hela tiden vill sätta oss i en bur där vi ska begrunda Hitler. Kanske är det för att han vill ha sällskap? För han sitter själv fast sedan länge i den buren.

Och på denna intellektuella scen etablerar sig Peterson. Inte genom att redovisa vad han läst och forskat kring när det gäller de faktiska förhållandena i Tyskland vid den tid det gäller – utan han placerar sig över oss andra genom att påstå att ”han studerat frågan i fyra årtionden” (killen måste läsa ganska långsamt. Ljudar han sig genom böckerna?)

Ett annat vanligt grepp av Peterson är formuleringar som: ”I´ve been thinking of Hitler a lot”. Jo, vi vet. Men ge oss något som går att diskutera annat än illa pocherade psykologiska gissningar.

Alltså: vi har en Peterson som gör en rundmålning av Tyskland som mest påminner om början på en Hollywoodfilm.

Därefter gör skurken sitt inträde. 

Adolf Hitler.

I Petersons historieskrivning får Hitler makten på grund av sina personliga egenskaper.

Han anses vara en person som har en ”fantastisk förmåga att kommunicera med massorna”. Han är ett ”organisatoriskt geni”.

Men glöm allt det där ni trott om att Hitler ville uppnå herravälde över Europa, ja kanske hela världen. Det är bara korkat att tro det hävdar Peterson i en föreläsning:

”Vi antar att Hitler ville vinna, men det är inte ett speciellt intelligent antagande, varför skulle man anta det? Han var inte precis en god person. Så varför skulle vi anta att han strävade efter det goda han – i sin mening – förespråkade ; det ärorika, eviga Tredje Riket.”

Ja, varför skulle vi anta det?

Kanske för att vi läst verk av Ian Kershaw, Joachim Fest, Richard J Evans, A J P Taylor, Mark Mazover, Daniel Goldhagen, Timothy Snyder, och så vidare.

De skiljer sig alla åt på olika punkter i bedömningen av Hitlers mål, kapacitet och personlighet – men att han strävade efter personlig makt och efter att skapa ett mäktigt rike – det är de överens om. Hur stort det riket var är de dock inte överens om.

Peterson däremot menar att Hitlers mål var förstörelse, kaos, spridande av smärta? Varför? Därför att det var resultatet av andra världskriget - och därav följer – säger Peterson:

”Om du inte kan förstå vad någon gör, eller varför, studera resultatet och dra din slutsats om motivet. Om det som uppstår är våldsamt kaos, kanske var det det som var målet.”

Att Hitler kom så långt som han gjorde i sitt värv med att skapa våldsamt kaos förklarar Peterson med att ”Hitler var ett organisatoriskt geni”.

Rätt många historiker är överens om att Hitler var en usel organisatör, som Mark Mazover uttrycker det i sin ”Hitlers Empire”:

”Det var lätt att se, skrev en högt uppsatt betraktare, att vår  påstått högt centraliserade Führer-stat redan hade börjat sönderfalla i dussintals självständiga riken och mängder av små grevskap. Allt eftersom Riket expanderade och blev ett imperium, kunde Tysklands ämbetsmän bara åse hur förvirringen blev allt värre.”

Mazover beskriver Hitlers styre, och hans välde, som präglade av Führerns bristande organisationsförmåga. Han var en man som skaffade sig makt och framgång genom att utnyttja ögonblicket, en skicklig spelare var han förvisso – men inte ens en medelmåttig organisatör (i motsats till Himmler som uppenbarligen var ett organisatoriskt geni, liksom Albert Speer).

Men Peterson struntar i historiska fakta. För att vi riktigt ska förstå hur urond Hitler var måste han också framställas som en urkraft, en mästertänkare och manipulatör och förstås ”ett organisatoriskt geni”.

(Det blir en fortsättning på Peterson förhållande till Hitler i morgon innan vi går vidare till andra delar av Petersons tänkande. Att börja med Hitler och behandla ämnet relativt utförligt beror på att den lille korpralen spelar en så stor roll för Peterson – och tyvärr också för samhällsdebatten.

Men jag går in på ämnet för att visa hur lättvindigt Peterson för fram ståndpunkter utan att belägga dem. Han bara säger att så här var det, och så går han vidare till nästa påstående.

I morgon ska vi diskutera hur Peterson försöker använda både Jung och Bibeln när han ska förklara Hitlers personlighet.)

PS. Den som tror att jag ger en orättvis bild av Peterson syn på Hitler eller hans förmätenhet i att framställa sig själv som expert kan till exempel studera den här filmen, och den här. Fler exempel kommer i morgon

Vi försöker förflytta oss utanför kultursidornas käftande om psykologiprofessorn från Kanada och försöker förstå vad han egentligen står för. Fast det är möjligt att han själv inte inser vad det är.

Häromdagen uppmanades jag på Facebook att inte vara så ”kokett” när jag gjorde ett ironiskt inlägg om Jordan B Peterson. Vad tyckte jag egentligen om Peterson, var frågan jag utmanades att besvara.

Så de närmaste dagarna kommer jag att ägna mig åt att förklara varför jag undvikit att skriva ordentligt om Peterson tidigare.

Det finns tre orsaker till att jag inte i skrift uttryckt någon kritik av den kanadensiske tänkaren.

Den första orsaken är att jag tyckt att Peterson gjort nytta. Om hans regler för hur man ska ordna upp sitt liv (typ: städa ditt rum, spänn ut bröstkorgen, klappa en kisse) får unga män att lämna tangentbordet och gå ut i världen och göra de där enkla, vardagliga sakerna som garanterar släktets fortbestånd, ja, då är det väl bra.

Den andra orsaken är att Peterson konstant angripits av företrädare för identitetspolitik och censurivrande. Människor som tror att kaos i samhället och oreda i tanken på något sätt ska skapa en ny och rättvisare ordning i världen, en tillvaro där Ben&Jerry-glassen är gratis (eller vad de nu drömmer om).

Att i det läget gå in och vara kritisk mot Peterson har inte känts rationellt.

Den tredje orsaken är att Peterson samtidigt som han (enligt de ovan angivna orsakerna) spelat en positiv roll så han också skapat ett vidsträckt idémässigt kärr genom att på internet hälla ut sina ofärdiga tankar (som verkar vara resultatet av ett ganska osystematiskt bläddrande i böcker). 

Jag har betraktat dessa våtmarker och tänkt: ”Men det kanske är bra, motståndaren klarar inte av att att manövrera de oändliga våtmarkerna och lider nederlag, som de ryska 1:a och 10:e arménerna i de två slagen vid de Masuriska sjöarna under första världskriget”.

Men efterhand har jag insett att även de på den egna sidan riskerar att gå ner sig på myrarna. Visst är det bra om Peterson får åhöraren att läsa Nietzsche, Jung och Bibeln (samt förstås städa sina rum, och vara snälla mot djur). Men är verkligen Peterson rätt person att leda unga män (för det är ju oftast de som följer honom) in i de läsningarna? Jag tror inte det, ska man läsa Nietzsche och Jung måste man ha distans till sig själv och livet – och man måste vara beredd att leva med de tänkarna resten av livet utan att bli riktigt säker.

Precis som man ska förhålla sig till de flesta tänkare.

Och se det är inte riktigt Petersons förhållningssätt.

Man måste ha linor till det verkliga livet för att kunna vandra ut i de markerna, annars finner man inte sig själv, utan förlorar sig själv. Som Jordan B Peterson själv kommit att göra.

Dock … vad ska jag göra åt detta? Här finns den hindrande tredje orsaken för min del. Jag har tittat på Jordan B Petersons ideologiska våtmarker och tänkt att det definitivt ligger utanför min ringa förmåga att torrlägga dem. Det vore som att försöka dika ut Pontinska träsken med hink och spade.

Å andra sidan … är det inte allas vår lott … om vi hör till dem som vill bekämpa dåliga idéer? Vi påminner inte så mycket om den ädle Sisyfos, utan för mer tanken till illa utrustade torpare vid kanten av ett träsk som inte riktigt går att överblicka. Men vi har inget annat val än att påbörja utdikningen om vi ska kunna sätta vår lilla potatis någonstans.

Det här kommer att bli en serie som pågår några dagar, och jag kommer givetvis inte att behandla allt som Jordan B Peterson sagt eller gjort, utan ta upp de punkter där jag tycker mig se att han tänker så fundamentalt fel att det blir farligt.

Men varför kallar jag Peterson för en oförlöst hippie?

Därför att han hör hemma i den moderna västerländska strömning som fick sitt mest extrema och tydliga uttryck på 1960- och 1970-talet på den amerikanska västkusten. Hippierörelsen vurmade liksom Peterson för Jung, Nietzsche och österländsk visdom, både hippien i San Francisco 1975 och Peterson i dag hämtar kraft och idéer från samma visdomskällor.

Jung, Nietzsche och zenbuddhism, hinduism, och taoism var självklara utgångspunkter för hela alternativrörelsen i USA – från 1950-talets beatniks, över hippies till new age-rörelsen.

I morgondagens avsnitt ska vi undersöka de källsprången mer och förklara varför Peterson vill placera oss utanför historien, och därför gör att vi inte kan påverka den.

I de följande avsnitten ska vi diskutera Peterson&Hitler&Stalin, efter det Peterson, det ideala samhället och individen och därefter Peterson & individen&arketypen, och efter det går vi vidare med mer esoteriska frågor, möjligen avrundar vi med ett avsnitt om katter …

Den svenska självinsikten blir alltmer begränsad. Man måste gå tillbaka i tiden, till utländska besökares bild av Sverige, för att förstå vad landet åter kan bli.

Man ska ju inte tala om svensk nationalkaraktär annat än i ursäktande – eller än hellre – nedsättande syfte. Läser man svenska tidningar får man lätt ett intryck av att svensken ofta har någon form av diagnos vars bokstavskombinationer fastställer vilken form av psykisk ohälsa han eller hon lider av. 

Men när man läser André Bellessorts reseskildring ”Sverige” måste man fråga sig vad som hänt i landet sedan Bellessorts besök för 120 år sedan. Den franske besökaren förundras ständigt över den muntra frimodigheten han möter hos svenskarna:

”Denna optimism är själfva urgrunden för den svenska karaktären. Hvarken kristendomen eller reformationen ha förvanskat den hjärtliga kärlek till lifvet, som den skandinaviska hedendomen öfverflödade af. Teologerna insöpo den ur samma mjödhorn, som de gamla jarlarna sjungande räckte hvarandra. Skalderna ha ej bemängt den med någon bitterhet, hvarken psalmförfattarna eller de, hvilkas disharmoniska snille till sist slocknat i vansinne. Deras dysterhet har icke förtviflans tonfall. Deras brännande trånad är endast en orolig längtan hos själar, som tro på lyckan.”

Och i dag förklarar den svenska överhetens representanter för oss att det som präglar svenskarna genom historien blott är barbariet.

Det Bellessort möter är något helt annat:

”Det är en gång för alla ett faktum, att Sverige är ett land med hög kultur och den bästa undervisning i världen. Dess lärda bildning står kanske inte så mycket högre än andra nationers, men dess folkundervisning! Jag känner intet folk, som är mera stolt öfver att kunna sitt abc och de första grunderna.” 

Vi bör läsa Bellessort för att bli påminda om vad som en gång kännetecknade Sverige och dess befolkning, och för att vi ska börja kämpa för att det tillståndet ska återställas.

Boken beställer du här.

Har Stefan Löfven återupptagit Karl XI:s politik i Skåne?

Hotad av centralmakten i Stockholm?

Det jämras ju en del på kultursidorna om hur orättvis svensk flyktingpolitik skulle vara. Somar Al Naher går lite längre när hon i AB nu hävdar att:

”I Sverige har vi eftersträvat att lämna assimilering bakom oss eftersom det inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Att tvinga andra människor att ge upp vilka de är för att skapa ett rent och enat ”drömsamhälle” med en imaginär gemenskap är sådant som exempelvis Kina ägnar sig åt.”

Att jämföra det som sedan länge pågått i Kina med utvecklingen i Sverige visar att man kanske inte riktigt vet vad man pratar om.

I Kina går man hårt fram i områden med annan majoritetsbefolkning än hankineser och undertrycker de andra folkgruppernas kultur, språk och sedvänjor. En del av territorierna kan vi betrakta som ockuperade tämligen nyligen (Tibet), annat har erövrats under historiens gång (de muslimska områdena).

Det som sker i Kina kan möjligen jämföras med försvenskningspolitiken efter det att Skåne erövrats från Danmark. Men det är ju ett tag sedan förtrycket och de etniska rensningarna i 1670-talets Skåne.

Tibetaner och uighurer har inte bett om att få vara en del av Kina.

Skåningarna bad inte om att få bli en del av Sverige.

Nu kan det vara så att Somar Al Naher har information som jag inte känner till om vad som sker i Skåne. Kanske pågår där ånyo en brutal försvenskningspolitik? Ingen får prata skånska, ålagillen är förbjudna liksom spickeskinka. Alla lediga hus på Österlen tvångsrekvireras för Stockholmares räkning. Malmö FF måste alltid spela en man kort.

Nej, låt oss anta att de personer som Somar Al Naher ömmar för är invandrare och flyktingar i dag, och de har faktiskt bett om att få komma hit. Representanter för svenska staten har inte åkt runt i världen och fört dem hit mot deras vilja.

Och ber man om att få vara här accepterar man rimligen de krav ens nya land ställer på dem som ska få en fristad.

Om man ber om att få vara i Sverige därför att man flyr från förtryck och förföljelser i den muslimska delen av världen bör man inte ha några problem med tanken på att assimileras in i en kultur som ger dem som ingår ett mått av frihet som är otänkbar för människor i den muslimska delen av världen.

Och har man problem med att acceptera detta är man inte flykting i verklig mening, i varje fall inte en flykting som det svenska samhället ska prioritera att ge en fristad åt.

Vem som avgör vem som är flykting?

Det är nog lämpligast att jag gör det, som jag konstaterar i den här nyupplagda texten på Nätmagasinet.

Det är lite obegripligt att de som talar om mänskliga rättigheter verkar ha så begränsad förståelse för vad det i djupare mening innebär att vara människa.

Pier Paolo Paolini – genom att ställa sig utanför de läger som fanns i abortfrågan placerade han sig närmare ett riktigt svar.

När statstelevisionen ska ta upp frågan om abort gör de det givetvis genom att presentera en amerikansk pastor som är abortmotståndare samt en person som är dömd för mordbrand efter att ha utfört ett bombdåd mot en abortklinik. Nu är det ju inte så att en mordbrännare i sig behöver vara obegåvad. Min enda värdiga motståndare i schack på anstalten hade begått det brottet – dock var det inte en abortklinik han satt eld på.

Men just den här personen som statstelevisionen lyfter fram är en sådan som medströmsmedia alltid presenterar som en typisk abortmotståndare.

Man undviker nogsamt allt som komplicerar frågan. Man kunde kanske redan för några årtionden börjat ana att många fri-abort-anhängares tonläge skulle förebåda dagens hysteri på medströmsmedias ledar- och kultursidor – vad det än gäller; klimatet, corona, Trump, invandring.

Jag undviker själv helst att diskutera ämnet eftersom det huvudsakligen verkar dra till sig dem som saknar verklig vilja att söka efter en hållbar hållning. Jag har med åren blivit mer och mer övertygad om att en del av dem som deltar i debatten och förespråkar fri abort inte medvetet förenklar sin framställning av hur debattens fronter ser ut – de förmår helt enkelt inte föra mer komplicerade resonemang än vad de får till. De diskuterar liv, död och vad det innebär att vara människa som om de resonerade om storleken på hamburgare de ska beställa.

Min egen ståndpunkt är fortsatt den som jag uttryckte i den här kolumnen i Metro för 20 år sedan.

Om livets helighet

Det finns personer som bombar abortkliniker i USA. Det finns andra som mördar läkare och sjuksköterskor som utför aborter. Det visar att vissa dagar är Guds fabrik bara bemannad av praktikanter som monterar ihop hjärnorna fel vid det löpande bandet däruppe i himlen. Uppenbarligen fattas det också vissa väsentliga delar just de dagarna.

  Resultatet blir människor med själar lika stinkande som trafikdöda grävlingar som legat i solen i två veckor. Detsamma kan sägas om dem i Sverige som försöker skapa ångest hos de som genomgår en abort. Men innebär det att rätten till fri abort är självklar? Jag vet inte. Abortförbudet har genom historien varit ett instrument för att förtrycka kvinnan. Hon har slavat i hemmet, på åkern, vid spisen och i sängen. Slaveriet förstärktes av att hon inte hade möjlighet att välja hur många barn hon ville ha.

  Radikala människors kamp för kvinnans frigörelse har därför alltid, som ett självklart moment, haft kravet på rätten till fri abort. Men är det kravet lika självklart i dag? Och är det lika radikalt? Jag tror inte att det är så enkelt som att peka på att reaktionära och kvinnofientliga krafter är emot fri abort och sedan som en reflex säga att man är för.

När jag känner mig vilsen i politiken går jag till bokhyllan och letar upp Pier Paolo Pasolinis texter. Även om han var kommunist, så var han i första hand en enkel bondpojke från Friuli i Italien, och han var alltid misstänksam mot den etablerade kulturradikalismens självklara sanningar.

  Under den stora striden i Italien mellan katolska kyrkan och de radikala om rätten till fri abort förvånade han alla med att ge röst åt sin vånda inför tanken på fri abort: 

”Att livet är heligt är en självklarhet. Denna princip är till och med starkare än den demokratiska.”

  För Pasolini finns det inget tvivel om att fostret är ett liv. Han fnyser med förakt åt alla matematiska diskussioner om när fostret blir en människa. Han hånler på samma gång åt alla som inte förstår att en nedsliten bondhustru i Podalen vill ha abort efter tredje barnet. Han förstår hur det varit.

  Men det är inte det viktiga i hans text. Pasolinis ord bärs av en passionerad attack mot det nya Italien han ser ta form, ett land där sexualiteten är det viktiga och samlaget dyrkas parallellt med den egna karriären. ”Samlaget har blivit ett tvång”, konstaterar han bittert. Sex blir en motor i en industri som vill få oss att köpa mer. För att kunna genomföra ständigt nya erövringar måste vi konstant ha nya vapen, kläder, bilar och andra statusprodukter.

Det är där vi befinner oss nu — i det samhälle Pasolini anade före de flesta andra — en värld där varje individ är sitt eget universum och där den omedelbara tillfredsställelsen är det viktiga. En värld där vi är till för att konsumera. Barn kan i en sådan värld bli ett hinder och inte en möjlighet.

  Återigen — för tydlighetens skull — jag vet att ingen begår abort utan vånda och ångest. Det är inget enkelt beslut. Men att så många ändå begår och genomgår abort visar att andra principer än den att livet är heligt har tagit kommandot.

  Den totala friheten innebär i dagens samhälle bara att man underordnar sig krafter vars mål är att förvandla oss till produktionsfaktorer och konsumtionsapparater. Jag anser givetvis att varje kvinna har rätt till sin kropp och att forma sin framtid — ingen har rätt att bestämma i hennes ställe eller att styra över hennes val på något område. Men jag är inte säker på att rätten till fri abort är en rätt som styrker kvinnans position. 

(Alla mina 220 kolumner i Metro finns samlade i en 800-sidig volym som du kan köpa här.)

Varför får du känslan av att tala med någon som är framodlad i ett provrör när du lyssnar på en svensk politiker? (Nej, låt oss inte diskutera om provröret var rengjort eller inte – det är illa nog att vi har att göra med en laboratorieprodukt)

Det ståtliga paret är från filmatiseringen av Fredrik Ströms roman ”Folket i Simlångsdalen”. Den som tycker att de är väl nordiska i sin utstrålning kan kanske finna tröst i tanken på att Ström var kommunist när boken skrevs och sedemera blev socialdemokratisk riksdagsman samt ordförande i Stockholms stadsfullmäktige.

Hur Sverige ska styras är numera mest en fråga om vad som är mest lämpligt för byråkraterna och politiker. Landet indelas efter vad som passar dem administrativt och ekonomiskt.

Och det är inte givet att det som passar politiker och byråkrater leder till resultat som passar dig och mig.

Överhetens syn på landet märks också i hur de talar om det. De talar inte alls om det. De verkar inte ha levt i Sverige.

De skriver böcker och memoarer som handlar om dem själva, men där beskrivs liv framlevda bortanför eller utanför vanliga människors liv. När de beskriver sin barndom eller ungdom finns där inget som doftar och växer, inget om naturen, men heller inget om platser där människor arbetar, handlar och roar sig. Det är mer av: ”… och då sa jag till Fidel Castro” eller ”… och som jag förklarade för Margaret Thatcher” eller "... min motion på ungdomsförbundets kongress fick en majoritet av delegaterna med sig."

Dessa politikers tal innehåller heller aldrig några hänvisningar till platsen eller platserna som format dem, eller ens till den plats där de för tillfället befinner sig för att värva röster. Jo, de säger namnen. Men det är så uppenbart att det sägs utan någon känsla av något slag.

Jämför med forna tiders politiker – en del av dem skrev till och med romaner om sin uppväxtmiljö; som den socialdemokratiske riksdagsmannen Fabian Månsson (om Blekinge) eller riksdagsmannen Fredrik Ström (om Halland och Simlångsdalen). När den tidens politiker talade till och om människor var det uppenbart att de var formade av sin hembygd, men de förstod också vad som kännetecknade förhållandena för dem som levde i andra delar av landet.

Både känslan för hembygden och kunskapen om andra hembygder är i dag frånvarande i politikers språk – och förstås därmed och därför – i deras handlingar. 

Det förvånar mig inte, annat är inte att förvänta av en politikerkast formad i avskildhet och bara intresserad av vilka krav den egna partiapparaten eller myndigheten ställer på dem under deras fortsatta karriär.

Vad som oroar mig är att människor i allmänhet har slutat betrakta sig som delar av en bygd, som boende i en stad eller ett samhälle. Alltför många har anpassat sitt tänkande till det där rutnätet överheten lagt över landet. Om kravet kommer kan vi utgå från att många kommer att gå med på att identifiera sig med gps-koordinaterna för den plats de bor på – och så några siffror till för att kunna särskiljas från andra som bor på samma plats.

De däruppe kommer att säga att det innebär ökad frihet – ju mer avklippt individen är från alla band till omgivning, hembygd och historia – desto mer kan han eller hon göra vad de vill; det garanterar staten.

Just därför behöver vi en mental motståndsrörelse, ett tjurigt ifrågasättande av hur överheten beskriver landet och oss. Ett envist hävdande av att frihet uppnår man först när man vet vad man vill, och det vet man först när man förstår vem och vilka som format en själv. När man förstår det kan man välja att förflytta sig … på olika sätt. Men att följa överhetens uppmaning att sträva efter att bli en isolerad individ stadd i ständig förändring, se det är något helt annat. Det påminner mest om en oordnad flykt.

Vi behöver söka oss bakåt för att se vad vi gått miste om i kulturell rikedom och mångfald och futtigheten i det som erbjuds istället.

André Bellessortes nyutkomna bok "Sverige"handlar om hans upplevelser under resor i vårt land under de första åren på 1900-talet. Det är ett verk kan hjälpa oss att se klarare vad som riskerar att gå förlorat, kanske för alltid. Du kan beställa boken här.

Jag oroar mig för att Karin Olsson inte kommer att vara utsövd inför sin nästa tjänst. Hon ligger vaken på nätterna och undrar vad medarbetarna egentligen tasslar om i fikarummet. Hörde hon rätt häromdagen; att hon var "för vit"?

Lilla Anna i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Alla vi barn i Bullerbyn" var på sin tid en trevlig bekantskap. Föga anade man vad hon skulle ställa till med när hon växt upp.

Expressens kulturchef Karin Olsson störs över att Rudy Giuliani färgar håret. Hon anser att det säger oss något om Donald Trump.

Kanske det.

Då kanske vi ska fundera över vad det säger om svensk politik att vi har manliga partiledare som färgar håret och att det väl ser ut som om talmannen har toupé à la amerikansk bilhandlare. Vilket väl i och för sig är rimligt när man ska försöka sälja bättre begagnade politiker till folket. Om så behövs genom att erbjuda fem till priset av en, (spelar roll när de alla har en lika begränsad utväxling som en EPA-traktor). Dock måste jag kanske tillägga att om det är en toupé finner jag det tilltalande att talmannen använder en sådan, det visar att han förstår vad det är han försöker sälja. 

Karin Olssons text är i linje med detta ett försök att dölja den egna kultursidans flint, hon försöker kamma hypotek trots att där inte finns några strån som kan användas till detta.

Hon börjar med det amerikanska valet:

”Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.”

Clinton-klanens och George Soros inflytande i amerikansk politik är väl egentligen inget man borde behöva diskutera*. Heller inte frågan om att demokraternas partiapparat har en mer än hundraårig historia av att köpa röster.** Hillary Clinton ägnade mycket av sin tid mellan 2016 och 2020 åt att jämra sig över hur valsegern stulits från henne – med hjälp av bland annat rysk påverkan. Det har varit en trosbekännelse bland demokrater i USA att så var fallet. Och hur var det med Al Gores krånglande? Men framförallt – efter 2004-års val hävdade ledande demokrater att de förlorat på grund av att republikanerna fuskat i Ohio med hjälp av att manipulera rösträkningsmaskiner av märket Diebold.

När demokrater ropar om valfusk är det i sin ordning och visar på att systemet fungerar. När republikaner gör det är det ”statskupp” som Peter Wolodarski i DN hävdar.

Om detta är egentligen inte så mycket att säga. Karin Olsson säger det hon förväntas säga på sin post. Hon kollar in vad New York Times påstår, skriver om och så är det bra med det – hon kan återgå till att hibernera i sitt chefsrum. Men … inte den här gången. Hon gör nämligen en märklig sak till i sin text, något som först kan verka svårbegripligt. Efter att ha fördömt dem som röstade på Trump som (i bästa fall) efterblivna offer för sin egen dumhet ger hon sig på identitetsvänstern:

”De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.”

Detta kommer från chefen för den kultursida som faktiskt gått i spetsen i svenska medströmsmedia för att lansera identitetsvänsterns försök att strypa debatt med hjälp av att tala om vitt privilegium, om behovet för européer att sona skulder för slaveri, kolonialism och miljöförstörelse.

Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand var tidigt ute med idéen om att välta svenska statyer. Till och med innan Black Lives Matter börjat försöka göra det i Sverige. En sann föregångsman. 

På Expressens kultursida har ett antal av identitetsvänsterns skribenter fått bra med svängrum – och ingen av dem har levererat texter som utgör en plattform för rationella samtal. Det har varit historiskt okunniga krav på underkastelse från framförallt vita, manliga heterosexuella.

Valerie Kyeyune Backström som till och med klagade på att den mot den tredje världen alltid inställsamme Stefan Jonsson inte visade tillräcklig vilja att själv ”kräkas upp kolonialismens vita gift” – antagligen nöjer hon sig inte med annat än en seppukku.

På sidorna har Bilan Osman fått utrymme för sina lamentationer. Och så alla dessa välkammade vita intellektuella som ska visa att de minsann förstår hur alla de svarta, gula, röda och bruna lider – liksom alla som inte är heterosexuella; skribenter som Hanna Johansson, Per Wirtén, Jonas Holmberg, Philip Warkander, Anna Hellgren, Jonas Gardell.

Alla levererar de texter utan substans och fakta, de förmedlar känslosamheter som bara är möjliga för den som saknar minne om vad som hände i går eller för tio år sedan och som inte bemödat sig om att skaffa sig kunskaper om vad som hände för 100 eller 500 år sedan.

Skribenter som dessa har skapat det debattklimat som ligger till grund för ”cancel culture” och inställningen att vissa människor inte har rätt att yttra sig därför att de är vita, män och heterosexuella. Det är skribenter som dessa som ställer in debatter med dem som inte har rätt hudfärg eller kön. Eller tro.

Så varför vänder sig Karin Olsson nu mot det hon själv skapat?

Givetvis för att hon står näst i tur att angripas, och hon hör hur det talas i korridorerna och bland frilansare om att Expressen Kultur är ändå lite väl vit. Var är representativiteten? Kan verkligen sidan ledas av en vit äppelkindad kvinna som ser ut som Anna från Bullerbyn i vuxen ålder?

Det måste kännas bittert för Karin Olsson. Först gör hon som man ska göra om man vill säkra sin position som vänsterliberal kulturchef – kvoterar in ett par svarta, en och annan bög och så ser man till att alla alltid skriver om klimatkollaps, rasism, kolonialism och numera corona.

Och vad händer? De otacksamma inkvoterade vill bli fler. De vill till och med åt hennes jobb.

Men Karin Olsson kan trösta sig med att världen blivit skonsammare mot sådana som hon. Förr åt revolutionen sina egna barn genom att ta dem av daga. Bödelskärrornas knarrande var bland det sista hennes föregångare hörde under den franska revolutionen medan de transporterades genom Paris för giljotinering på Place du Carrousel.

Numera blir det inte avrättning utan bara avsättning och deportering till en soffa i morgon-TV. Hoppas du inte är morgontrött av dig Karin.

* Ett urval av de texter jag skrivit tidigare om George Soros inflytande i amerikansk politik. Här är de inriktade på skapandet av Kamala Harris.

valfusk iii: skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

harris hemligstämplade härjningarna

kamala harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

** Ett antal av de texter jag skrivit om hur valfusk är en integrerad del av kulturen och strukturen i det demokratiska partiet i USA.

det demokratiska brottssyndikatet

att rösta i ett ruttet system

usa år noll

valfusk i: i väntan på tomten

valfusk ii: dynamit-harry

valfusk iv: trump och minimjölkshögern

mytoman med mustasch

Plötsligt ska vi alla vara solidariska med oppositionen i Vitryssland. Varför detta är nödvändigt och viktigt kanske inte förklarats än på ett begripligt sätt. Inte för mig i alla fall.

1970- och 1980-talet var märkliga tider för den som liksom jag intresserade mig för östeuropéers rätt till frihet.

Väldigt få brydde sig i Sverige. Oavsett vilka politiska sympatier de hade. Kan ha berott på den av Olof Palme drivna linjen att det som fanns var därborta under Kremls domvärjo, skulle så förbli. Inget att peta i eller bråka om.

Alltså, tanken var: låt det sovjetiska imperiet vara, det passar dem som bor där bäst. 

Solidaritetsdemonstrationer i Sverige för något av folken i det imperiet samlade möjligtvis fler deltagare än motsvarande aktiviteter för Iraks träskaraber. Vi kunde möjligen fyllt en busskur om det börjat regna. Även om det var rusningstid i kollektivtrafiken.

Om jag överdriver? Kanske lite grann.

Men det är inget mot överdrifterna i gäller medias beskrivningar av tillståndet i Vitryssland.

Vår massamhälles ständiga utbrott av hysteri har nu riktats mot den lilla republiken som är inklämd mellan Ryssland, Ukraina och Polen.

Alla vet plötsligt att Vitryssland är ett helveteshål på jorden. Ett land vi måste göra allt för att befria från diktatoriskt styre. Sanktioner, politisk isolering. Låt inte hockey-VM spelas där. Bojkott och sanktioner.

Jag gillar det där med solidaritet. Men jag kan tänka mig ungefär 300 länder som ligger före Vitryssland på min priolista för solidaritetsinsatser.

Vad säger ni? Finns det inte 300 länder?

Ja, då kanske ni förstår hur viktigt jag tycker det är att visa solidaritet med oppositionen i Vitryssland. Inte så att jag tycker man ska banka upp poeter som ägnar sig åt politik, men tillståndet i det landet är inte av det slaget att det kommer i närheten av de verkliga helveteshålen på jorden.

Och inget talar för att tillståndet i det landet skulle bli bättre av att oppositionen kom till makten.

Kampanjerna i media, masshysterin som tar sig uttryck i att så många här i landet nickar förnumstigt och säger: ”Ja, den där Lukasjenko måste bort. Det flyter ju blod på gatorna.”

Vi kanske ska sansa oss och se på historien och studera tillgängliga fakta om hur det ser ut i Vitryssland.

Och så ska vi kanske sortera vår argumentation, försöka vara logiska.

Om vi ser på hur människor lever i Vitryssland har de det relativt sett bra jämfört med andra länder i det forna sovjetiska imperiet. 

Vi kan jämföra med Ukraina, Armenien och Georgien.

Arbetslösheten har ända sedan 1991 – då imperiet brakade ihop – varit lägre i Vitryssland än i Ukraina, Armenien och Georgien. Förra året var den 4,7 procent i Vitryssland, 8,9 procent i Ukraina, 11,6 procent i Georgien, 16,9 procent i Armenien.

Den enskilde medborgarens levnadsstandard har varit högre i Vitryssland än i de andra länderna om man ser till BNP per capita, tillgång till skolor, sjukvård och bostäder.

Vitryssland har anständiga intäkter från sin export av bland annat maskiner och jordbruksprodukter. 

Vitrysslands BNP per capita var 6300 USD 2018, i Ukraina 3100 USD, i Georgien 4700 USD, i Armenien 4200 USD.

Ukraina har 40 miljoner invånare, Vitryssland 10 miljoner. Ändå är Ukrainas export i värde bara dubbelt så stor som Vitrysslands.

Georgien har lika många invånare som Vitryssland, men bara en femtedel av Vitrysslands export.

Detta säger definitivt långtifrån allt om ekonomierna eller hur människor lever. Men det pekar på en odiskutabel sak. Vitryssland som inte avreglerade och privatiserade sin ekonomi, utan lät den förbli statligt kontrollerad har kunnat hävda sig bättre på världsmarknaden än de andra länderna och garantera sina invånare en bättre levnadsstandard. Alla de andra länderna står sig mer än väl vid en jämförelse med Vitryssland för 30 år sedan. Det är inte så att de hade ett mycket sämre utgångsläge när imperiet upplöstes.

I Ukraina, Armenien och Georgien – som blivit som vi i väst efter 1990, efter det att man haft demokratirörelser och regimskiften – präglas politiken fortsatt av oligarkmakt, korruption och då och då ett politisk mord. Oavsett vem som innehar regeringsmakten. Invånarna i dessa länder har större arbetslöshet, sämre bostäder, skolor och sjukvård.

Detta trots protester och demonstrationer som ibland varit så där nästan fredagsmysiga mjuka revolutioner med krav på mer peace, love, and understanding 

Jag är definitivt en anhängare av extremt små statsapparater som ägnar sig åt väsentligheter, och låter människorna sköta sig själva.

Men i väntan på att vi får till sådana paradisiska tillstånd kanske vi borde kunna samsas om att Lukasjenkos styre faktiskt haft stora fördelar framför de olika former av vanstyren som präglat de påstått marknadsvänliga och demokratiska staterna Ukraina, Armenien och Georgien.

Varför dessutom kräva bojkott och sanktioner som riskerar att slå sönder en relativt fungerande ekonomi i en del av världen där det inte är så vanligt med ekonomier som kan ge folk ett hyggligt liv?

Och bakom kraven på sanktioner ligger kraven på att landet ska öppnas och statsegendomen privatiseras. Det kommer då att ske på samma sätt som i Ukraina. Inhemska oligarker och utländska intressen kapar åt sig det som är av omedelbart värde och som det går att maximera profiten på, resten struntar man i.

Privatiseringar och avregleringar är bra, om de också innebär att folket får del av de statsegendomar de varit med och arbetat ihop. Så har inte fallet varit i det forna sovjetimperiet och så kommer det heller inte att bli i Vitryssland.

Det kan mycket väl bli så att personer i Lukasjenkos apparat vänder sig mot honom – därför att de ser möjligheten av vid en avreglering berika sig själva och bli sina egna direktörer – utan ansvar för nationen.

Hur lite de som propagerar för regimskifte i Vitryssland anstränger sig för att förstå vad som sker visar sig på Aftonbladets kultursida. Där har vi år ut och år in kunnat läsa om hur dåligt det är med privatiseringar och hur bra det är med en stor stark stat och en allomfattande offentlig sektor.

Men häromdagen förklarar Inga-Lina Lindquist på just Aftonbladet Kultur att ett av problemen med Vitryssland är att:

”Belarus är kvar i planhushållningens era. Kolchoserna är kvar. Den viktiga gruvnäringen och de stora kemikaliefabrikerna ägs av staten.”

AB:s linje är möjligen begriplig för dem själva – i Sverige är statlig kontroll bra, men i Vitryssland dålig. 

Misshandel av demonstranter och fängslande av poeter och konstnärer uppmärksammas också ordentligt i media.

Utrikesminister Ann Linde har till och med fått till ett uttalande:

”Polisen har använt våld mot demonstranter på ett oproportionerligt och oacceptabelt sätt. Såväl demonstranter som journalister har frihetsberövats. Det finns rapporter om flera skadade och även uppgifter om dödsfall. Ansvaret för denna våldsamma utveckling vilar hos president Lukasjenko och den belarusiska regeringen.”

Linde vill också se sanktioner riktade mot Vitryssland.

Detta ska jämföras med hennes inställning till Iran; ett land präglat av religiöst, politiskt och patriarkalt förtryck. Där kan du dömas till döden för att du demonstrerar mot regimen, eller till ett långt fängelsestraff om du är kvinna men inte bär slöja.

Så har det varit i årtionden.

I ett möte med Irans ambassadör i Sverige 2 april i år deklarerade Linde:

”Iran är en av våra främsta partner i den västasiatiska regionen och Sveriges ständiga ståndpunkt är att motsätta sig ensidiga sanktioner”.

Men rimligen borde Linde kräva sanktioner mot Iran, eftersom förtrycket där är oändligt mer omfattande än i Vitryssland. I november 2019 dödade polis och militär minst 1500 personer under de demonstrationer som riktade sig mot regimen.

Iran är dessutom ett hot mot sin omvärld – vilket inte Vitryssland är.

Dock, vad annat kan man vänta av Linde som var med i Teheran och firade mullornas 40 år vid makten.

Inte för att regimen i Vitryssland så där i största allmänhet ligger mig varmt om hjärtat; men kanske ska vi börja fråga oss varför vi ska hjälpa till att störta Lukasjenko, och vems intressen det tjänar.

Man tycker ju att Sverige och andra länder i Väster borde ha lärt sig om det fåfänga i att försöka bidra till regimbyten i andra länder; vare sig det är med vapenmakt eller tvång och sanktioner.

Det har ju inte gått så bra i Libyen. Eller Irak. Eller Afghanistan.

Men någon har uppenbarligen intresse av ständiga krig och inre kaos.

(I mitt nyhetsbrev i kväll diskuterar jag vidare om Vitryssland).

En ny bok som får oss att förstå vad som kan gå förlorat.

I dag utkommer förlaget Cultura Aetatis med en nyutgåva av den franske författaren André Bellesorts bok ”Sverige”. Den skildrar Bellessorts resa genom Sverige de första åren på 1900-talet.

En självklar läsning för den som vill veta mer om Sveriges historia, folk, natur och kultur – allt skildrat av en betraktare som trollbinds av sitt möte med landet och dess människor.

”Sverige” är också en utmärkt julklapp till den som fått för sig att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har rätt i sina uppfattningar om att Sveriges historia är en berättelse om barbari och efterblivenhet.

Ur mitt förord:

"Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig. 

Vi möter i detta verk ett land som kännetecknas av de ständiga skiftningarna. Allt förändras hela tiden. Landskapet. Människorna. Dialekterna som ibland kan påminna om olika språk. Mentaliteten. 

Men människorna förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Här öppnas för oss en annan värld än den som propagerats de senaste 20 åren. Där har vi ställts inför Sverige skildrat som fattigt och okultiverat. Ett rike där brunt och grått var de dominerande färgerna, ett land så fattigt att bara armodet gick i arv. 

Denna strävsamma nation frambringar också stora författarskap som Selma Lagerlöf, Almqvist, Heidenstam, Strindberg och Fröding – och Bellessort för dem närmare oss genom sina möten med dem. 

Min förhoppning är att många läsare genom denna nyutgåva ska upptäcka den rikedom och mångfald som finns i begreppet ”svenskt”, och inse att denna verkliga mångfald riskerar att gå förlorad.”

Boken beställer du här.