Boris Benulic

Essäer

Vad är en ukrainare? Och vad är en israel? 2

Boris Benulic november 19, 2023

"Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad."

november 19, 2023

Andra avsnittet i den serie där jag för Morgonpostens räkning plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien?

Förstår vi att det som hänt i Ukraina genom historien är en bestämmande förutsättning för vad som som nu sker i Israel och i Gaza?

Han är smal och nervös, och bredvid honom står en hälften så lång äldre kvinna, som är dubbelt så bred som den unge, magre mannen vid hennes sida. Hon är definitivt inte nervös. Han ler förbindligt, hon stirrar bistert. De skulle kunna vara Lvivs svar på Helan och Halvan, men jag känner på mig att de inte är ute efter att roa mig.

Jag och fotografen har nyss blivit nedkallade till hotellets lobby. Receptionisten har ringt och förklarat att två personer vill träffa de utländska journalisterna, men han sänker rösten lite och säger: ”Jag förstår om ni vill att jag ska säga att ni inte är är på ert rum, men jag är rädd att de då sätter sig och väntar på att ni ska komma in”.

Nyfikna som vi är går jag och Tommy ner för att få veta vilka som kan tänkas vara så enträgna.

Efter handskakningar och presentationer förklarar den unge magre mannen att han har något mycket viktigt han vill visa oss.

– Vad? frågar jag förstås.

Efter en kort diskussion på ryska med den bastanta damen säger han:

– Bättre ni ser det med egna ögon.

Vi har ändå inget inplanerat på förmiddagen, och hämtar våra rockar. Vi har inte frågat om hur de känner till vår existens. I början på 1990-talet är utländska journalister lika ovanliga i Lviv som en bit märgpipa, och vi orsakar vissa dagar samma köbildning som en leverans av en nystyckad ko till en matbutik skulle göra. Alla vill tala med oss och berätta hur det är – och hur det var under tiden i Sovjetunionen.

Paret leder oss några kvarter bort till en massiv, men vacker, grå byggnad. Huskroppen verkar i sig utgöra ett helt kvarter. Alla byggnader i staden verkar uppförda i olika nyanser av grått – men ser man närmare efter ser man ofta den ursprungliga färgen. Den här byggnaden har uppenbarligen en gång haft en dovt pastellfärgad fasad. Alltså från tiden då Lviv var polskt. Byggnader som uppfördes när habsburgarna hade makten fick en ljusare pastellfärg.

Vi vandrar in genom den mycket stora träporten, och som den polske författaren Stanisław Lem dystert konstaterade: ”Bakom varje vacker fasad döljer sig alltid något frånstötande”.

På innergården ser vi yngre människor ta bort kullersten, och gräva sig ner i backen. Det är en ganska stor krater de fått till redan. I små grupper runt den stora gropen står små gummor och stirrar. Här och där en benpipa som sticker upp.

– Men för helvete, suckar Tommy. Inte en jävla massgrav till.

Det kan låta vanvördigt eller kallhamrat, men även i dag förstår jag på sätt och vis hans reaktion.

Lviv har alltid varit vad man brukar kalla en mångkulturell stad, som genom historien befunnit sig i skärningspunkten mellan olika stormakters intresseområden. Vilket förstås inneburit att när en erövrare har ersatt en annan har de mördat en del av dem som bott i staden; ibland alla. Och när det rått relativ yttre fred har de som bott där varit ganska duktiga på att slå ihjäl varandra.

I flödet från nyhetsbyråerna den senaste veckan har jag om och om igen sett bilderna från massgraven i Butja – och påmints om alla utgrävningar av massgravar jag såg i Lviv under den här tiden. Massgravar är inte bara en sorgligt självklar del av Ukrainas historia – det är också själva förutsättningen för nutida historieskrivning om Ukraina. Alla folk som levt här har sina egna massgravar och skriver därför landets historia med utgångspunkt från den egna gruppens lidande – det blir också förutsättningen för deras anspråk på att vara offer, de största offren, genom historien; och därmed också få en mer framträdande plats i dagens samhälle.

Vid den här tiden grävs massgravar upp i staden och dess utkanter som inrymmer polacker, ukrainare, ryssar, judar, grek-katoliker, kommunister, icke-kommunister mördade av kommunister, tyskar, rumäner. De må ha levt i samma stad när de var i livet, men i döden skildes de åt och varje grupp fick sin – eller sina – egna massgravar.

Strax innan vi lämnar staden några dagar senare får jag veta att en delegation tatarer ska komma till staden för att leta massgravar.

Ibland uppstod det trätor om vilka offer som egentligen låg i en massgrav – de rättsmedicinska resurserna var ganska begränsade i Ukraina vid den här tiden.

Och de massgravar jag talar om här var bara det senaste seklets massgravar.

Den stadiga damen börjar berätta vad vi ser, och den unge mannen tolkar. Så mycket förstår jag av språket att jag märker att han censurerar vissa ord. Damen har nämligen en märklig förmåga att blanda köttiga svordomar, med sentimental veklagan – i en och samma mening. Typ ”Åh, våra döda! Himlen gråter blod! Skitiga söner av horhundar som gjorde detta!”

Vi får veta att det vi betraktar är en judisk massgrav. Här låg offren för tyskarnas härjningar 1942 begravda. Två liknande massgravar skulle finnas strax utanför staden. Och inne i staden skulle det också finnas judiska massgravar med offer som Stalins säkerhetstjänst NKVD avrättat. En av massgravarna utanför staden menade den unge mannen och damen att polska partisaner bar skulden för.

Den unge mannen avslutar sin uppräkning med att förklara att judarna alltid varit de ständiga offren. Jag svarar med att så faktiskt ju inte är fallet.

När jag sagt det tittar han misstroget på mig, inleder ett upprört samtal med damen, varav jag förstår att hon menar att jag måste vara någon slags nazist, medan den yngre mannen hävdar att jag nog bara är lite allmänt efterbliven och måste bibringas kunskap. Den yngre mannen lyckas övertyga henne om att jag måste bildas, de kan ha nytta av en ”korrespondent” och att vi därför bör gå till ett kafé. Vi hamnar på ett Tea House, vilket är märkligt av två skäl. Dels att namnet är engelskt – Ukraina har en egen gammal tekultur, dels därför att i västra Ukraina är kaffe lika vanligt som te, vilket är en av många saker som skiljer landets mat- och dryckeskultur från den ryska.

Det engelska namnet förklaras av att det i Lviv märks att man vill betona att man ser sig som en del av västerlandet, att det är ett tehus och inte ett kafé beror antagligen på att man vill visa att man har något säreget att tillföra västerlandet. Te gjort på örter och bär har en lång tradition i landet, min egen favorit blev under den här tiden blåbärste. Men vanligast är förstås svart te, väldigt ofta smaksatt med bär, frukt, marmelad, honung. Jag ser när vi kommer in att tehuset satsar moderna tepåsar i ett stort urval. Men där finns också utrustning för den som är konservativ i sin syn på hur ukrainskt te ska avnjutas; mindre samovarer, och metallkannor i vilka man håller zavarkan varm – det är en sats med mycket starkt te som bryggt länge, och som man sedan späder ut i sin kopp eller i sitt glas till önskad styrka. Eller så dricker man sitt te från fat. Ibland med en sockerbit mellan tänderna – som man drack kaffe ibland i Sverige förr.

Tekultur

Ägaren gissar att två av de nya gästerna är västerlänningar och börjar direkt plocka med de speciella högkantade faten för att ge oss en lektion i ukrainsk tekultur. Våra värdar förklarar dock för innehavaren att vi måste serveras i glas. Den unge mannen försvinner sedan ut, och vi sitter kvar under besvärad tystnad med damen. När han återkommer har han en flaska ukrainsk konjak med sig, inköpt i närmsta kiosk. Han slår i en redig skvätt i vart och ett av våra glas.

Min utvikning här beror på att jag måste ta sats för att fortsätta att skriva i den här frågan – folk tenderar att sällan lyssna på vad man säger när man ska förklara Ukrainas historia.

Diskussionen i tehuset blir lång, och vi blir aldrig överens, men jag kommer att när den är avslutad att självklart lova att skriva om den judiska massgraven vi sett.

Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad.

En gång avbryter den unge mannen mig och säger: ”Men de dödade också våra kvinnor och barn”.

Det enda jag kunde svara var att i Ukraina har man alltid dödat kvinnor och barn. Jo, jag vet. Klen tröst för den som förlorat sina nära. Men jag sade det inte i ett försök att trösta – hade varit förmätet – utan som ett försök att få dem att förstå. Morden på barn och kvinnor i Ukraina genom historien har inte varit ”collateral damage” (som man säger i dag för att liksom göra det mer kliniskt och neutralt. Typ: hoppsan … råkade vår kryssningsrobot slå ner mitt i en bröllopsfest. Ack ja, collateral damage. Då låter det ungefär lika allvarligt som en felparkering). Men kvinnorna och barnen som mördats genom tiderna i Ukraina har inte råkat bli indirekta offer. Målet i de ukrainska krigen genom århundradena har alltid varit att förinta motståndaren. Totalt. Då dödar man kvinnor och barn också.

För säkerhets skull.

Man kan inte förstå det som händer i dag i Ukraina om man inte inser detta. En vendetta på Sicilien är en ganska stillsam företeelse jämfört med vad som pågått i Ukraina sedan 800-talet.

Tsarväldet

Jag kan väl i sammanhanget inleda med några påpekanden, som lätt kan missförstås av dem som vill missförstå. Åren innan första världskriget kontrollerade de rikaste judarna i Ukraina 90 procent av all sprittillverkning i landet, hälften av alla sågverk och hälften av all tobaksproduktion och en tredjedel av sockerproduktionen. Tre fjärdedelar av den judiska befolkningsgruppen levde på handel och affärsverksamhet, och den absoluta merparten av gruppen bodde i städerna eller i egna mindre samhällen där de ofta utgjorde 80 procent av invånarna. I alla de olika områden av nuvarande Ukraina som kontrollerades av Ryssland, Polen eller Österrike-Ungern var judarnas frihet inskränkt för att de inte skulle konkurrera med erövrarnas egna ekonomiska intressen. I de ryska delarna föreskrevs vilka ekonomiska sektorer judar inte fick verka i – och det var förstås de områden där det fanns ryssar som var verksamma. Situationen var likadan i de övriga delarna av det som nu är Ukraina. Det krävde sammanhållning och extrem flit för att bygga sig en framtid, vilket judarna lyckades med på de områden där de inte var förbjudna att verka. Samtidigt såg tsarens ämbetsmän judarna som en motvikt till de oregerliga ukrainarna, och de rikaste och bäst utbildade integrerades i det styrande ryska skiktet i Ukraina. Detsamma skedde i de polska och österrikisk-ungerska delarna.

På så sätt kom de olika yttre stormakterna att isolera judarna från ukrainarna, och samtidigt ge dem en stark ställning – vilket gjorde att ukrainska nationalister i princip alltid såg dem som ockupanternas hantlangare – och de återkommande pogromerna mot judarna var fruktansvärda, och i sin omänsklighet för mig obegripliga.

När jag påpekade just det där med ”omänskliga” och ”obegripliga” lyste den unge mannen och damen upp; ”Aha”, såg de ut att tänka, han fattar trots allt vad vi utsatts för.

Men deras lättnad försvann när jag räknade upp alla andra liknande försök att utplåna en folkgrupp genom Ukrainas historia – försök som drabbat andra.

Det här är inte en fråga om historiska spetsfundigheter – synen på judarnas speciella roll i historien påverkar nyhetsflödet och presentationen av det som sker i Ukraina. Vi ser i dag hur den judiska frågan används i krigspropagandan. Ryssland talar om Ukraina som ett land kontrollerat av nazister.

Den judiske presidenten Zelenskyj å sin sida talar om ”Putler” och hävdar att raketattacken mot kommunikationstornet i Kiev egentligen var ett försök att förstöra minnesmärket över massmordet på judar i Babij Jar.

Båda sidor gör den judiska saken till sin och säger sig kämpa mot nazister och anti-semiter. På så sätt ställer man sig på vad som allmänt sett betraktas som rätt sida i historien. Samtidigt ställer man den verkliga historien åt sidan.

Inte bara historien utan nutiden blir obegriplig om vi hela tiden ska utgå från just det judiska lidandet. Men vi kan däremot utgå från de förhållanden och mekanismer som orsakar det judiska lidandet för att förstå det som händer i dag.

Men de mekanismerna har som sagt drabbat alla folkgrupper i Ukraina.

Under diskussionerna känner jag doften av kaffe. På ett tehus? Ser bort mot disken och där står ägaren och gör kaffe i en liten kanna som värms över en gaslåga. Jag anar vad som komma skall. Snart kommer ägaren att dyka upp vid vårt bord och förklara för mig och Tommy att vi också måste prova kaffet – och lägga till att det var en ukrainare som införde kaffet till Europa.

Och, efter en stund glider han fram till vårt bord med en liten bricka och fyra små koppar och förklarar just det; att vi har en ukrainare att tacka för att vi dricker kaffe i Europa. Han gör också tillägget att det passar utmärkt till ukrainsk konjak (inget krånglande om att den unge mannen hämtat en flaska och ställt på bordet – de må ha en tendens till att ta livet av varandra i Ukraina – men är på ett plan väldigt civiliserade).

Det märks på ägaren att han förväntar sig att vi ska ställa frågor, men den unge mannen och den stadiga damen är koncentrerade på att försöka få mig att anta deras syn på Ukrainas historia – och jag på att försvara och förklara mig.

Ställd inför vårt av olika orsaker uppkomna ointresse drar ägaren sig tillbaka.

Men han hade förstås rätt. Det som förvånade mig var att han inte också sa att att det var en man från trakten av Lviv som introducerade kaffet i Europa. Vilket hade varit sant. Kanske.

Jerzy Franciszek Kulczycki föddes 1640 i det lilla samhället Kulchytsi i Lviv-regionen. Han var först i polsk tjänst, men kom senare att hamna i Wien och i habsburgsk tjänst. Kulczycki visade stort mod under turkarnas belägring av Wien – han tog sig igenom turkarnas linjer för att få kontakt med Jan Sobieskis armé, fick kontakt med dem och kunde återvända med det besked som fick Wien att fortsätta hålla ut. (Även Jan Sobieski har – förstås – med Lviv att göra. I staden finns ett av Ukrainas få barockpalats, och det tillhörde familjen Sobieski, en hel del av de fördrag och traktat som gällde nuvarande västa Ukraina har genom historien förhandlats fram och undertecknats där).

När turkarna bröt belägringen av Wien och flydde, lämnade de allt efter sig – även kaffebönor. Det sägs att Kulczycki var den ende som visste hur de skulle användas, och att han var den som öppnade Europas första kafé … i Wien. Om han verkligen var först är lite omstritt – dock inte i Lviv.

Omstridd där på tehuset är dock min syn på Ukrainas historia. För våra judiska värdar definieras allt som hänt deras folk i Ukraina landets historia. Och det gäller alla folkgrupper i landet, och de är fortfarande många. Skrapa på en ukrainare och du hittar ofta en polack, en tysk, en ryss, eller en serb (Katarina den stora flyttade in dem för att de skulle kolonisera delar av det som varit kosackernas land).

Om jag skrapade lite på en ukrainare under resorna visade det sig oftast att han definierade sig efter den plats han bodde på; Kiev, Lviv, Odessa, eller en bondby utanför Ivano-Frankivsk. Så typiskt för en nation som aldrig riktigt varit sin egen; människor definierar sig efter plats, tro eller etnisk tillhörighet.

Det är då det blir lättare att ta kål på de andra, de som kommer från andra platser – eller som skiljer sig från en själv av andra skäl, och ingenstans hade jag mött ett land där klyftan var så stor mellan stad och land. Även det hade historiska rötter.

Fattiga bönder

I det Galicien där Lviv alltid varit centrum bestod den landägande adeln, szlachtan, under det långa polska herraväldet ursprungligen av en mängd nationaliteter; polacker förstås, men också tyskar, moldavier, rumäner, böhmare, judar och en och annan tartar. Det fanns också några få rutener – dagens ukrainare. Men de flesta av ukrainarna framsläpade sina liv som fattiga bönder, daglönare eller livegna. De levde som djur, och när de gjorde uppror – vilket de ofta gjorde – förintade de allt i sin väg; män, kvinnor och barn. Under några sekel var det så att ukrainare bara fick bo på en enda gata i staden. Mångkulturen i städerna byggde på ukrainskt trälande på åkrarna.

Våra två värdar tar som exempel på den ukrainska antisemitismen upp ryttarstatyn av kosackhövdingen och nationalhjälten Bogdan Michajlovitj Chmelnytskyj. Den står i Kiev, framför Sanka Sofias katedral. Ursprungligen var det tänkt att hästen skulle trampa ner en polsk adelsman, en katolsk präst och en jude. För den ryske tsaren – som tog initiativet till statyn – var Chmelnytskyj mannen som befriade ukrainarna (och därmed senare gjorde det lättare för ryssarna att förslava dem). Lite mer försiktiga ryska byråkrater såg dock till att det blev en mer normal ryttarstaty.

Där står han än i dag. Och våra judiska värdar har rätt – Chmelnytskyjs bondehärar mördade mängder med judar. Men också mängder av andra människor. När kosackhövdingen Chmelnytskyj inledde upproret mot det polska väldet 1648 dränktes landet i blod. Ett ögonvittne beskriver förödelsen:

”Överallt där de fann medlemmar av szlachtan, kungliga ämbetsmän eller judar, dödades de alla, även kvinnor och barn. De plundrade judarnas och adelns herrgårdar, brände ner katolska kyrkor och mördade prästerna, ingenting lämnades levande eller helt. Det var ovanligt att träffa på en man vars händer inte hade dränkts i blod.”

Men polackerna och szlachtan slog tillbaka. Den polske magnaten Jeremi Wiśniowiecki, som hade en egen armé på 6000 man samlade adeln, städernas rikaste invånare och judarna och inledde ett blodigt korståg mot kosacker och ukrainska bönder. By efter by ödelades i västra Ukraina. Även Wiśniowieckis armé mördade kvinnor och barn, dock ofta först efter att offentligt ha torterat dem.

Motståndaren skulle förintas, utplånas. Det fanns alltid andra folkslag man kunde flytta in för att bruka jorden.

När jag skriver det här ser jag i nyhetsflödet hur EU:s utrikeskommissionär uttalar sig om att sedan kriget i Ukraina började har EU:s medlemsländer betalat 350 miljarder kronor till Ryssland för energileveranser. Samtidigt har Ukraina fått vapen och militär materiel från EU till ett värde av tio miljarder kronor.

Ingen i omvärlden bryr sig i verklig mening om ukrainare, de betraktas som en förbrukningsvara i det geopolitiska spelet och i stormakternas maktkamp.

Och för att överleva har de olika befolkningsgrupperna i Ukraina valt att luta sig mot än den ena, än den andra stormakten – vilket gjort att de ofta kommit att också börja avliva varandra. Valen om vem man skulle alliera sig med gjordes ofta i ren och verklig desperation – utgången var aldrig given.

Till slut kommer stora delar av de ukrainska kosackerna att ställa sig under tsarens beskydd för att inte helt slaktas av polackerna – och det leder till en utveckling där Peter den store år efter år skickar dem ut i strid för det ryska imperiet. Förlustsiffrorna är enorma. Kosackregementena uppvisar årligen förlustsiffror på 70 procent.

Och när ryssen knäckt kosackerna fanns det ingen kraft kvar som kunde skydda de ukrainska bönderna och sakta drivs de tidigare fria bönderna in i livegenskapen – just det som de vill undkomma när de gjorde uppror mot polackerna.

”Problemet är inte att Gud spelar tärning, det är att han inte låter oss se vad han slår”, konstaterade Stanisław Lem dystert. Han blev känd för världen som en polsk författare, men han föddes i Lviv i en välbärgad judisk familj – och lyckades överleva den tyska ockupationen av staden under andra världskriget.

Han lyckades också överleva den sovjetiska ockupationen av staden, och hörde därmed till den lilla grupp på några hundra judar som överlevde i en stad där en fjärdedel av invånarna var judar, alltså ungefär 75 000.

Stalins säkerhetstjänst

Och i förintandet av judenheten i Lviv ser vi tydligt de mekanismer jag talar om. 1939 styckar Stalin och Hitler Polen, västra Ukraina och Lviv blir ryskt. Säkerhetstjänsten NKVD:s närvaro blir snabbt märkbar – och leder till hat mot judar. NKVD:s ledning har medvetet bemannat sina enheter i staden med så många judar de kan hitta – kring sekelskiftet och efter första världskriget har det förekommit pogromer – alltså räknar man med att judiska NKVD-män inte kommer att visa någon misskund när operationerna inleds för att rensa Lviv på varje tänkbar motståndare till det sovjetiska väldet. 400 000 människor från regionen kommer att deporteras till Sibirien. NKVD väljer ut de ledande personerna i staden och samhällena runtomkring. Politiker, affärsmän, höga ämbetsmän. Väldigt många av de som blir infösta i boskapsvagnar för att transporteras bort som ”fiender till folket” är judar.

I de delar av Ukraina som Sovjetunionen redan kontrollerade hade då sex miljoner ukrainare dött av svält i början på 1930-talet under den kollektivisering av jordbruket som Stalin beordrat. Holodomor som denna utplåning av män, kvinnor och barn kallas lade åter delar av landet öde.

När Tyskland angriper Sovjetunionen tvingas Röda armén retirera från Lviv. Som en avskedshälsning avrättar NKVD på några dagar 10 000 personer, många är judar som arresterats – men ännu inte deporterats.

Och när tyskarna intar staden inleds den verkliga förintelsen av judenheten. Ryssarna dödade på grund av klass, nazisterna gör det på grund av ras.

Det är några av ättlingarna till de få överlevande vi sitter med i tehuset. De verkar få en slags inre styrka av att tro att just deras folk är utvalt att alltid vara offer för historiens allra mest onda krafter. Jag förstår det på sätt och vis.

Men ändå har de fel om historien. De tillhör en folkgrupp i ett geografiskt område som skulle kunna vara ett av världens rikaste.

Men som just på grund av geografin aldrig tillåtits bli det.

När vi skiljs från den magre unge mannen och den bistra damen är de uppenbart dystra. Det har inte hjälpt att jag under slutet av samtalet om och om igen försökt förklara att jag är väldigt medveten om det judiska folkets lidanden i Ukraina, och att min hjärna ibland värjer sig mot allt det jag läst i frågan, jag vill inte ta in det. Men det innebär inte att min hjärna slutar fungera, om det är något man lär sig av Ukrainas historia är det att man inte får låta känslor ta överhanden. Andra kommer alltid att utnyttja det.

När jag avrundar det här avsnittet har jag i nyhetsflödet sett hur Zelenskyj under dagen videotalat till Spaniens parlament och till EU-parlamentet. Mycket stora känslor spelas upp från videoskärmen.

Samma dag framträder Rysslands utrikesminister Lavrov på en presskonferens. Lugn, med samma sorts sardoniska leende som sin husbonde Putin, besvarar han frågorna. Inga stora känslor. Han kan sin historia. Han vet hur det går. Han vet att det egentligen inte spelar någon roll om ryska soldater genomfört massakrer i Butja.

Det som spelar roll är vem som vinner till slut.

Kommentarer

Förtala de alltför hala!

Boris Benulic november 13, 2023

"Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre. Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer)."

november 13, 2023

”Skilj på sak och person. Visa respekt mot dem som hyser andra åsikter än du själv”.

Snart kommer MSB att distribuera väggbonader med den texten till landets alla fikarum. De har broderats i Kina och beställdes redan under Dan Eliassons tid som generaldirektör för myndigheten, men det har tagit tid att få hela ordern levererad eftersom den var så stor – fikarummen i offentlig och privat sektor är ju några hundratusen. En stor del av produktionskapaciteten i kinesiska omskolningsläger för uigurer har varit belagd av beställningen.

MSB har också velat leverera allt i en enda operation och inte låta bonaderna hängas upp lite pö om pö i de svenska fikarummen. En försinkning har också skett eftersom den första omgången visade sig innehålla en felstavning – ”person” hade blivit ”pelson” (kineser har ju lite svårt med ”r”), och hela den kasserade beställningen skickades istället till Ukraina som ett led i det svenska stödet. Kristersson deltog själv vid överlämnandet av de 7 000 containrarna, och förklarade att de var värda femton miljarder kronor och att bonaderna var utmärkta som isolering i skyttevärnen vid fronten i södra delarna av landet.

Orsaken till kampanjen är att folk i allmänhet har börjat tröttna på att oavsett vem som sitter i regeringen så blir inget bättre, detta samtidigt som politikerna i debatter skyller på varandra – men så fort en meningsmotståndare fyller jämnt eller ska gå i pension så står vad som ska föreställa meningsmotståndare och ideologiska fiender i kö för att frambära gåvor och förklara vilken hyvens person man firar och gratulerar, och hur trevlig han eller hon är privat. Det har fått människor att börja fundera på om inte allt bara är ett skådespel. De däruppe är överens om det mesta, men de är beroende av att vi tror att det i riksdagen och andra valda församlingar pågår en hård kamp om hur Sverige ska utvecklas.

Tanken på att man ska skilja på sak och person är mycket märklig.

Varför skulle man visa respekt för en person som framför åsikter som man anser på olika sätt skadar inte bara en själv utan många, många andra; speciellt om den personen uppbär en saftig lön för att leda och utveckla landet, och har all tid i världen att sätta sig in i olika frågor – och har makt.

Wendell Berry konstaterade en gång att:

”Om vi ordentligt förolämpar vad vi vet är sanningen, liksom om vi inte visar respekt för vår jord och våra grannar kommer sanningen att hämnas genom fulhet, fattigdom och sjukdom.”

Som vi vet blir sällan våra makthavare fattiga och sjuka, det drabbar merendels vanligt folk.

Det blir fulheten som tar säte i makthavare och formar deras utseende; vem kan betvivla detta efter att ha betraktat Annie Lööf eller Annika Strandhäll i en debatt? Vem förstår inte hur någons gärningar formar fysionomin när de sett Ulf Kristersson, Johan Pehrson eller Magdalena Andersson framträda och förklara att allt alltid är någon annans fel.

Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre.

Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer).

När vi de senaste dagarna marknadsfört vår uppdaterade utgåva av Lobs Excelsior har en del blivit upprörda – för Lob beskriver vår tid utan minsta respekt för dem som styr (eller undviker att styra fast de skulle kunna göra det). Får man uttala sig om hur människor ser ut, får man diskutera deras fysiska, mentala och intellektuella tillkortakommanden?

Varför inte?

Det offentliga samtalet i dag skulle inte kunna hantera någon som romaren Suetonius som kallade Julius Caesar ”tunnhårig horbock” och hävdade att mycket av pengarna som Julle lånat gått till att betala för hans ”galliska fnask”.

När Lobs roman Excelsior utgavs för första gången för mer än tre årtionden sedan blev det snabbt en kultbok, och hyllades för sin raffinerade råhet.

Sedan dess har vi medvetet förts in i ett Sverige som avrustats på alla områden, ett land där hus exploderar och pensioner imploderar. Ett land där de som har makten inte förmår hejda vågor av mord och skjutningar, men anser sig kunna lösa resten av världens problem.

Och för att vi inte ska våga protestera har lagarna skärpts – du kan inte längre försvara värderingar som en gång var den svenska arbetarrörelsens utan att riskera ett åtal för hets mot folkgrupp. Du kan inte längre beskriva en makthavares bakgrund och gärningar utan att riskera att åtalas för förtal; även om din beskrivning av makthavarens handlingar är sanna.

Utrymmet för böcker som Excelsior har alltså minskat.

Milt uttryckt.

Det är därför Cultura Aetatis ger ut detta verk igen i en uppdaterad version.

Det är åter dags att påpeka att kejsaren är naken – och att det dessutom är en ganska anskrämlig syn, typ: tänk er Morgan Johansson och Annika Strandhäll i samma badkar, eller Ulf Kristersson i bastun med Johan Pehrson.

Excelsior köper du här eller här.

Skaffa den nu, läs och kom i rätt stämning innan väggbonaderna åker upp i fikarummet.

Essäer

Vad är en ukrainare? Och vad är en israel? I

Boris Benulic november 10, 2023

"... som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar."

november 10, 2023

Lidandet i Ukraina upprör många, och vem berörs inte av modet hos dem som försvarar sitt land? Känslorna hos människor som ser allt detta är starka och mycket förståeliga – men vad händer om nyhetsflödet börjar styras av känslor? Om de som rapporterar inte vet något om det land de rapporterar från – och om de som läser eller ser på tv-nyheterna vet ännu mindre?

Jag plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Artiklarna blev en serie i Morgonposten.

Det blev en resa från Lviv, till Kiev och Odessa – och genom historien; från 800-talet fram till i dag. Långt och vindlande, men sådan är Ukrainas historia.

Men jag ser i efterhand att serien egentligen också kom att handla om – och ge en bakgrund till – det som i dag sker i Israel och i Gaza. Kanske hade inte ens dagens Israel existerat utan gårdagens Ukraina?

Därför publicerar jag nu också serien här.

De följande tre artiklarna publiceras de kommande dagarna.

..................

Den stadiga kvinnliga servitrisen stirrar på mig medan jag beställer. Hon rör inte en min. Stirrar bara. Stirrar ogillande. När min beställning är klar står hon kvar. Tyst.

Hon påminner lite för mycket om Rosa Klebb i Agent 007 ser rött.

När hon slutligen tydligen bestämt sig för att säga något visar det sig att hon också låter som Rosa Klebb. Mycket långsamt, lite trevande, men på korrekt engelska säger hon:

”Sitt inte så där. En man sitter inte så där. Sitt upp. Sitt rakt. Vi serverar inte personer som sitter på det sättet.”

Jag sitter förvisso liksom lite uthälld i stolen av pur utmattning. Min följeslagare fotografen Tommy sitter mer upprätt, men sträcker ändå på sig för säkerhets skull.

Vi är båda rätt utmattade. På det hotell vi först tagit in på visar det sig att en koloni med stora råttor ockuperat utrymmet under badrummets badkar.

I receptionen har de en mycket begränsad förståelse för våra klagomål; den ansvarige ger uttryck för en stillsam förvåning över att vi vill byta rum – det är typ: ”Ja, jag förstår ni har råttor i badrummet … och?”

Han kan heller inte lämna några garantier för att det inte finns några råttor på de lediga rum som finns på hotellet, och vi frågar om han kan rekommendera något annat hotell i staden där råttor inte är en del av inventarierna.

Han tänker efter och förklarar till sist att:

”På Grand Hotel finns det nog inga råttor”, men ”It is very, very, very expensive”.

Det är något vi redan är införstådda med. Staden har två hotell, vårt råtthotell och Grand Hotel. Fotografen föreslår att vi ändå ska stanna. Han påminner mig om att på vart och ett av hotellets våningsplan sitter det en kvinna vid ett litet bord – hon ska vaka över gästerna – men hon säljer också små tvålar och stora flaskor med vodka.

Om råttorna låter för mycket går du bara ut och köper en flaska vodka till, säger Tommy. Men till slut förstår han att det finns inte tillräckligt med vodka i ens i denna del av världen för att hålla min råttfobi i schack.

När vi väl vandrat genom hela staden med all packning (taxibilar är lika ovanliga här som hotell) visar det sig att det finns ett stort rum ledigt på Grand Hotel. Att ringa visar sig vara omöjligt.

Den förbindlige mannan i receptionen säger att det lediga rummet håller på att städas och sedan kan vi få det.

Om en timme kanske då, frågar jag.

Nej, om några timmar, svarar receptionsmannen med en beklagande skakning på huvudet.

Om några timmar!?

Ja, den förre gästen blev mördad på rummet i natt. Skjuten i huvudet. Det tar lite tid att få det i ordning … ”much blood … and brains”.

Ni har inga andra rum?

Nej, men ni kan vänta i vår utmärkta restaurang. Den som mördades i ert rum uppskattade restaurangen mycket. Mycket världsvan man. Han var en kanadensisk affärsmän som var här för att investera i jord och skog.

Mord på ett hotellrum? Inget underligt alls vid den tiden i Ukraina. Eller senare heller för den tiden. När jag i dag i nyhetsflödet ser namnet på ukrainska oligarker känner jag ofta igen namnen från 1990-talet. Det var då de började sin resa mot rikedom och makt. Inte genom sparsamhet eller kloka investeringar, utan genom att låta konkurrenter försvinna – om inte annat genom att spränga dem i luften. Men märkligt nog förekommer dessa i dag mäktiga mäns namn sällan i nyhetsflödet – det är nästan enbart ryska oligarker vi hör talas om.

Under de fem timmar vi får vänta i restaurangen sjunker jag allt längre ner i stolen av pur uttråkning och utmattning. Det mest underhållande är att betrakta hur de andra gästerna i restaurangen ägnar sig åt att vispa bubblorna ur sin champagne.

Det är i den ihopsjunkna positionen jag befinner mig när jag försöker göra en ny beställning.

Vi befinner oss i Lviv, det har gått fyra år sedan Ukraina blev självständigt, men jag kommer under vår reportageresa att upptäcka att den där formella självständigheten inte på något sätt egentligen innebar att landet nu är fritt. Inte bara så att årtionden av sovjetisering format människor och mentalitet, människorna är fortfarande fångna i en tusenårig historia av krig, inbördes splittring, massmord – som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar.

Men den ”gårdag” Babel talade om sträckte sig åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och den har format ukrainares beteende och deras sätt att se på andra ukrainare – och på ryssar … och européer.

En del talar om att Ukraina skapades på 800-talet. Men det är egentligen först här i Lviv man börjar tala om ukrainare som ett eget särskilt folk – som en nation.

I dag betraktas Ukraina som en nation – såvida man inte är anhängare av Vladimir Putins historieuppfattning – som i dag beskrivs i svenska media som ”förryckt”, ”galen”, ”lögnaktig”; ord som SVT:s reporter Bert Sundström använde sig av när han stod i Kiev och skulle göra ett nyhetsinslag om situationen under krigets första dagar. Det blir lite konstigt när Aktuellts nyhetsreportrar börjar läsa upp ledarartiklar.

Men Sundström är en av många som håller sig till sanningen för dagen, och därför har Ukraina alltid existerat – men den som befinner sig i Lviv lär sig snart att så inte är fallet.

Dock kan det bli så att Ukraina nu genom det som sker blir en verklig och självständig nation.

Jag som besökt landet, och lärt känna människorna känner nog mer än de flesta när jag ser bilderna på flyende kvinnor och barn som vandrar på väg mot den polska gränsen. Möjligen kommer deras män som stannar för att kämpa kunna visa att Ukraina är en verklig nation.

Men kan man tala om verkliga och overkliga nationer? Jo, jag tror det.

Icke-historiska nationer

1848 publicerar den unge Friedrich Engels en text i Neue Rheinische Zeitung. Det är de stora nationella upprorens år i Europa – folken i Central- och Östeuropa reser sig och försöker bryta sig loss från imperier och statsbildningar där de ser sig som förtrycka minoriteter. Hela det habsburgska väldet skakar. Engels förklarar i sin artikel att det finns ”historiska” och ”icke-historiska” folk. Till de historiska folken hör tyskar, ungrare och polacker. Till de icke-historiska räknar han tjecker, sydslaver, ukrainare, slovaker, rumäner och saxare.

De icke-historiska folken är för Engels dömda, kanske inte att försvinna som morgeter eller etrusker, men till att sakta men säkert försvinna och blandas upp tills de bara lever kvar i minnet hos människor som är så gamla att ingen lyssnar på dem. Engels betraktade de icke-historiska folken som farliga för utvecklingen – de var beredda att liera sig med vem som helst för att få bilda egna stater – och därmed stod de i vägen för de historiska folkens frihetskamp.

Nu måste man förstå att den unge Engels inte var ensam om sin uppfattning, den var allmänt vedertagen i de tyska staterna, i Frankrike, England och Ryssland – inte bara under 1800-talet utan ända fram till andra världskriget. En stor del av mellankrigstiden ägnade Europas politiker åt att försöka reparera vad de ansåg vara kontinentens stora problem – Versaillesfördraget hade skapat en mängd, svaga och instabila mindre stater som inom sina gränser hade stora nationella minoriteter. Ukraina existerade inte under denna period som en självständig stat, bara som ett territorium som Ryssland, Polen och Tyskland såg som ett område som till stora delar borde tillhöra dem.

Sättet att se på historien som en tidsrymd där nationer måste bevisa sin livskraft kan verka obehagligt – och dessutom felaktigt. För den som studerar en karta över dagens Europa kommer att upptäcka att – minsann finns där inte ett Tjeckien, ett Slovakien, och rentav fem sydslaviska stater, ett Rumänien och … ett Ukraina. Men är det verkligen givet att det som finns uppritat på en karta i dag existerar som något annat än en konstruktion, som något skapat av segrarmakterna i första och andra världskriget? Och kan det vara så att många av de stater som vi ser som självklara i dag i Europa inte har blivit det av egen kraft utan på grund av att det varit till nytta för någon stormakt?

I nyhetsflödet i dag beskrivs Lviv som en del av Ukraina, vi möter i reportagen en bild av en stad som är flyktingarnas sista anhalt innan Polen. Gränsen ligger mindre tio mil bort. I går när jag uppdaterade Morgonpostens livetråd om kriget skrev jag om hur stora rökmoln låg över staden. Under ett ryskt raketanfall hade ett oljeraffinaderi träffats.

De som intervjuas i reportagen från Lviv talar om sig som ukrainare – det gjorde de alla också när jag var där. Men med ukrainare menade de ”vi i Lviv”, och under alla dessa måltider där tonfisk utgjorde det bärande inslaget, kom det alltid fram att ”vi i Lviv”, egentligen inte innefattade alla i staden. Vad som avsågs var istället de som tillhörde samma etniska grupp, folkslag eller trosuppfattning som den man talade med. Eller så var det en fråga om vilket socialt skikt man tillhörde, en del menade att just deras samhällsgrupp var bärare av det verkliga Ukraina.

Men varför talar jag om tonfiskmåltider?

Jag har aldrig förr eller senare ätit så mycket konserverad tonfisk som jag gjorde under den här perioden i Lviv. På besök i människors hem kunde man få tonfisk om man kom till frukost. Då till exempel serverad på bröd och dekorerad med finhackad saltgurka. Till lunch? Mosad tonfisk som rullats till bollar, panerats med brödsmulor och sedan stekts. Till middag tonfiskgryta.

All denna tonfisk kom från västerländska hjälpsändningar. Ukraina må ha blivit självständigt, och vara en av världens största exportörer av spannmål – likväl verkade basfödan då utgöras av tonfisk; morgon, middag och kväll.

Den spannmål som inte exporterades verkade gå till att producera vodka som salufördes överallt – det fanns till med små vodkakiosker i varje gathörn. Men som Tommy förklarade för mig – äter man så mycket kattmat måste man ta sig en jamare då och då.

Medan jag skriver om vad man åt i Lviv vid den tiden noterar jag i dagens nyhetsflöde att tyskarna hamstrar solrosolja. Ukraina står för 90 procent av den solrosolja som säljs i Tyskland, och för hälften av världens produktion av solrosolja. Samtidigt meddelar Ukrainas jordbruksminister att den månatliga exporten av spannmål kommer att minska från fem miljoner ton till ”några hundratusen ton”. Om kriget märks på priset när du tankar din bil, så kan det snart också komma att märkas på kostnaden för det bröd du köper.

Men återigen – varför börja en berättelse om Ukraina i Lviv? Jo, därför att berättelsen om Ukraina börjar där – inte i Kiev, och Ukraina går inte att förstå utan att man förstår Lviv.

Kommentarer

Angående smaken på igelkott och allemansrätten

Boris Benulic november 6, 2023

Hur smakar igelkott? Finner du dig själv om du vandrar i Dolomiterna? Och vad vill Jens Assur att du ska göra?

november 6, 2023

Två utställningar på Liljevalchs. I den ena försöker Jens Assur få oss närmare naturen, i den andra berättas det om hur Fredrik Robertsson beställer klänningar för miljonbelopp för att ikläda sig dem och finna sn natur.

När jag vandrar runt på Liljevalchs tänker jag hela tiden på igelkottar. Inte för att något av fotografierna jag betraktar visar Erinaceus europaeus utan just för att igelkotten inte finns med som motiv.

Utställningen jag vandrar igenom är fotografen Jens Assurs Privat natur. Ett mångårigt projekt som nu avrundas med denna utställning och en bok.

På morgonen har jag sorterat några rader i bokhyllan och börjat bläddra i en utgåva av Plinius den äldres naturhistoria. Noterar märkligt få anteckningar i marginalen. Fastnar vid dem om igelkotten.

Plinius påstod att igelkotten samlar på sig vinterföda genom att lägga sig bland äpplen som låg på marken som fallfrukt, därefter rullade igelkotten runt så att äpplena fastnade på piggarna, därefter tog det lilla djuret ett äpple i munnen och så vandrade det iväg till ett ihåligt träd för att invänta vintern.

Nu hade ju inte det där så mycket med verkligheten att göra, men själva bilden var väl så tilltalande att den levde kvar i århundraden och människor trodde faktiskt att igelkottar betedde sig på det sättet.

Till och med Charles Darwin hävdade att igelkottar brukade spetsa sin föda på piggarna och vandra i väg till sitt bo, han menade dock att det rörde sig om jordgubbar.

Det här är ett utmärkt exempel på hur vi mytologiserar naturen, och myterna avspeglar mer våra egna behov och vad som händer i våra själar än vad som i verkligheten sker bland buskar och träd i skog och trädgård.

På samma sätt är det med Jens Assurs fotoutställning. Han har rest vida kring med sin familj över jorden, och vill skildra dess möte med olika länders natur – och hur de som individer och familj utvecklas och påverkas.

Det blir mycket ökenlandskap (Namibia och Argentina), berg och klippor (Skottland, Schweiz och Italien), det är snö, mycket snö, samt lera och uttorkad jord.

Får jag veta något om naturen i de länder familjen besöker eller hur familjens medlemmar påverkas? Inte alls. Jag förstår att familjen Assur blir blöta, varma och törstiga beroende på var de befinner sig. Vad jag ska göra med den kunskapen vet jag inte riktigt.

Hela Assurs projekt bygger också på tanken om att det finns ett evigt och fixerat förhållningssätt mellan ”människa” och ”natur” – men så är inte fallet.

Vi är som individer kodade av den natur som format alla de släktled som föregått oss – och den naturen har också format den kultur vi lever i. Du blir en slags person om du härstammar från människor som levt i bergen, en annan slags person om de kom från slättland. Kustbor skiljer sig i mentalitet från dem som bebor inlandet. Granskog och lövskog skapar olika sinnelag. Problemet den moderna människan står inför är att hon väldigt ofta är avlägsnad från den natur som finns i hennes närhet – och det bandet kan inte återupprättas genom att man likt familjen Assur löser flygbiljett till Namibia eller Argentina.

Bara ett av 20 äpplen i Sverige äts upp, resten får årligen ruttna bort. Det motsvarar ungefär 265 000 ton. 95 procent av alla bär i de svenska skogarna får förmultna. Man önskar att Plinius och Darwin hade haft rätt om igelkotten – då hade all denna föda ändå till en större del tagits tillvara.

Hela utställningen är ett uttryck för en mental sjuka i dagens västerländska samhälle. Människor abstraherar sin vantrivsel i tillvaron och börjar laborera med lösningar som ligger långt bort från dem själva, typ: ”Vad jag behöver är mer naturupplevelser som en vandring i Dolomiterna eller att titta på späckhuggare i nordnorska vatten”. Man orkar inte betrakta det som finns omkring en därför att det är så förknippat med vantrivseln man känner. Man flyr till ett annat land, och från sin egen natur – både den egna mänskliga, och den omgivande.

Man ser inte det som finns runt omkring en, och noterar till exempel inte att igelkotten är en hotad art i Sverige (när såg du en senast?). Det finns de som tror att det beror på att romer äter igelkottar – vilket de förvisso gör om de fåt fatt på en. Enligt en urtida metod packas då igelkotten in i mjuk lera och steks sakta över öppen eld, när leran stelnat är igelkotten klar att förtära. Den stelnade leran knackas sönder och piggarna följer med. Men en gång i tiden åt inte bara romer igelkott – under medeltiden var igelkottskött inte ovanligt på borden i Frankrike, Italien och England och serverades med en sås gjord på vitt bröd, rött vin, rödvinsvinäger och ingefära. Igelkotten har försvunnit ur det europeiska kosthållet, men också ur naturen. På 1950-talet fanns det 30 miljoner igelkottar i Storbritannien, nu finns det mindre än en miljon.

I Sverige är den rödlistad, men ingen vet riktigt hur många igelkottar vi har kvar i landet, och hur stor minskningen är. SLU:s data bygger på information från fågelskådare som samlats till data som redovisas i Svensk häckfågelstaxerings nattrutter. Synnerligen osäkra uppgifter att utgå från, vilket också märks i SLU:s spekulationer; har grävlingarna på grund av milda vintrar blivit fler och käkat mer igelkott? Finns det en okänd sjukdom som decimerat igelkottarna? Är det robotgräsklippare som seriemördar igelkottar, eller klumpiga röjsågsanvändare?

När det gäller igelkottens framtid kan man kanske hoppas på att skönhetsindustrin börjar kämpa för att skydda det lilla sympatiska djuret. Förr trodde man att igelkottsbajs hjälpte mot tunnhårighet om man smetade ut det i hårbotten.

Vi bekymrar oss om naturen och miljön som abstrakta begrepp: ”Tänk på klimaaaaatet”!” – samtidigt som natur och miljö i vår egen närhet förändras och försämras.

Även på det området konstruerar Jens Assur ett problem i sin utställning. I en presentationsvideo åker han runt i Jämtland (dit familjen flyttat från Stockholm) och stannar då och då till vid en infart till skogen där det satts upp en bom med en skylt som förklarar att det är en privat väg. Detta leder till att Jens börjar förklara för oss att allemansrätten är hotad.

Men i den absoluta merparten av Sverige råder fortfarande allemansrätten, problemet är inte de där bommarna, problemet är att merparten av befolkningen inte rör sig i natur och skog – bortsett från under älgjakten eller i samband med en tur då och då för att hitta kantareller. Det är ointresset som är problemet, inte en och annan bom.

Vi avrundar besöket på Liljevalchs med en tur på utställningen ”Klänningen gör mannen”. Där uppvisas ett stort antal klänningar som beställts av för hans egen räkning av Fredrik Robertsson. I presentationen förklaras att:

”Han investerade i sin första kreation för knappt tio år sedan och har sedan dess låtit sy upp en enastående samling noga utvalda plagg som alla ursprungligen formgivits som damplagg, men som måttanpassats till hans kropp. Med sin iögonfallande, könsöverskridande stil har han blivit en stilförebild och musa på den internationella modescenen.”

Längre bort från naturen kan man knappast komma.

Kommentarer

På alla skenhelgons dag – angående det ständigt självgoda skändandet av döda

Boris Benulic november 4, 2023

"Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting."

november 4, 2023

Världen skulle bi bättre om vi inte litade på internationella organ, insitutioner och fredstraktater utan återgick till att försöka upprätthålla medeltidens regler för ridderlighet. Målningen är Alphonse Muchas "Medeltida riddare med dam".

Då: För 30 år sedan satt jag en morgon i den serbiska enklaven i Sarajevo och diskuterade med en man som tidigare tillhört Arkans styrkor, men fyllts av motvilja och nu valt att strida med andra serbiska förband och försvara sin del av den egna hemstaden.

Han förklarade för mig att det bästa vore om omvärlden höll sig undan, och inte lade sig i:

”Muslimerna har lika mycket rätt som vi att leva här, men vi kommer aldrig att kunna leva tillsammans. Det är vi eller dem. Ju mer omvärlden håller sig undan desto snabbare får vi det här avklarat. Men det är inte säkert att det blir vi som vinner.”

Jag försökte vid olika tillfällen ta upp frågan varför han lämnat Arkans förband. Det närmaste han kom var att slivovitzbuttert muttra: ”Kvinnor och barn. Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig”.

Honom förstår jag.

Men jag förstår inte varför jag förväntas uttala stöd för den ena eller andra sidans handlingar i det nu pågående kriget mellan Israel och Hamas.

”Kvinnor och barn. Dem rör man aldrig.”

Nu: Känner jag något särskilt inför filmer och foton från Hamas bestialiska framfart 7 oktober?

Nej.

Lika litet som jag känner något särskilt inför filmer och foton som visar resultatet av Israels bombningar av Gaza.

Jag tror inte det beror på att jag är känslostörd.

Fast i någon mening av ordet är jag väl ändå möjligen känslostörd. I dagens samhälle måste du tillhöra en grupp och av den bli sedd, hörd och uppskattad – annars antas det vara något fel på dig. Alltså gäller det att klämma fram en tår då och då, vifta med någons flagga samt skriva på ett upprop eller två. Jag är inte så bra på det så jag riskerar stämpeln ”empatilös” av alla sidor, vilket är lika socialt olämpligt som att drabbas av Marburgsjukan på en nyårsfest.

Det är inte så att jag har några problem med att ta ställning i olika frågor, jag har inte ens problem med att – om så vore – inta positioner där jag finner mig stående på en kulle där det är svårt att få ihop ens ett sjumannalag i fotboll.

Men…

Det mest märkliga i känsloyttringarna kring det som sker i Israel och Gaza är allas (oavsett var de står) hänvisningar till krigets lagar och till olika internationella organisationer; EU måste ingripa, eller FN. Det skulle göra lika stor nytta att kräva att FIFA gjorde ett uttalande (när jag tänker efter kanske det faktiskt skulle göra mer nytta, typ Gianni Infantino säger: Nu lägger båda sidor ner vapnen annars utesluts ni från alla internationella turneringar).

Om man vädjar till de organisationer här i världen som ska upprätthålla folkrätt och krigets lagar visar det bara att man inte noterat vad som hänt i världen de senaste årtiondena. Det är ett inte ett tecken på att man sovit under en sten utan på att man hibernerat under ett stenröse stort som Anundshög.

Vi lever i en laglös värld, utan minsta lilla rättvisa eller rättfärdighet – så till vem vänder sig alla demonstranter, och uppropsundertecknare (oavsett vilken sida de stöder)? Vem förväntas skipa rätt? Hellre betraktas jag som empatilös (vilket jag inte är) än som någon som lever i en fantasivärld där det kommer någon ridande på en vit häst och ordnar allting.

Det är definitivt inte så att jag anser att det är rätt att bomba civila mål, men varför förväntas jag reagera just nu? Att reagera med hänvisning till krigets lagar, folkrätten, FN-stadgan, eller allmän humanism och medmänsklighet bidrar till att man upprätthåller illusionen av att någon av de nyssnämnda sakerna spelar någon roll.

Det vet ju ni också att de inte gör. Det tjatas mycket om moderniteter som folkrätt och nutida krigslagar och konventioner – jag skulle se det som ett stort steg framåt om soldater förband sig att följa de mycket enkla regler för ridderlighet som fanns under medeltiden, den här gången kanske, kanske det skulle gå bättre.

Men att bomba sin fiendes civilbefolkning sönder och samman, och sända barn, kvinnor och åldringar in i evigheten i form av brinnande slamsor är en sedan länge godkänd och etablerad praktik – och de senaste 50 åren har jag inte sett några verkliga principiella avståndstaganden från denna sedvänja hos makthavare.

Tvärtom, här i västvärlden brukar vi ibland belöna de maniska bombarna med Nobels fredspris.

1950 fick USA i uppdrag av FN att leda försvaret av Sydkorea mot Nordkorea.

I FN:s officiella historieskrivning står inte ett ord om att det innebar att USA under tre år släppte 635 000 ton bomber över Nordkorea. Flygvapenchefen Curtis LeMay konstaterade senare:

”Under tre år dödade vi ungefär en tredjedel av befolkningen”. Inte en byggnad av betydelse hade klarat sig. Det medvetna målet var att knäcka motståndet, och ett av medlen var att döda civila.

Världssamfundets organisationer och segrarna skriver historien, och bestämmer vad som varit gott och vad som varit ont. Därför blir de allierades bombningar av Dresden och Hamburg under andra världskriget bara fotnoter i historieskrivningen, även om de civila kvarteren utgjorde mål. I Hamburg dog 44 600 civila under de eldstormar som skapades av de fem flyganfallen. I Dresden dog 25 000 civila när 1083 allierade bombplan släppte sina laster över staden.

Så var det, och så kommer det att förbli.

När krig väl inleds försöker man också ta kål på civila, och man gör det medvetet för att man vet att det försvagar motståndaren. Alla gör det. Senaste gången någon betedde sig ridderligt på slagfältet och segrade var väl när ulanerna i det polska kavalleriet red ut vid Mokra 1 september 1939. Och det är ju ett tag sedan.

Mot mina resonemang skulle man förstås kunna invända att jag använder mig av någon slags ”whataboutism”; alltså att jag säger att det som händer mellan Israel och Hamas inte är så viktigt eftersom det ständigt pågår en massa annat elände i världen – men det är inte riktigt det jag gör eftersom jag oavsett vilken konflikt vi talar om skulle hävda samma sak; i krig är dödande av civila en logisk följd, och ofta rentav ett mål i sig, vilket gör att mördandet inte kan hejdas med upprop, demonstrationer, FN-resolutioner eller stödgalor.

Ibland är den västerländska opinionen för bombningar av civila, ibland mot. Beror på vem som bombar och vad som bombas. Vi har tyvärr inte att göra med den form av absolut moral som min vän i Sarajevo förespråkade.

1999 inleder Nato ett bombkrig mot Serbien. FN har sagt nej, men Nato börjar bomba i alla fall och säger att man måste, det är en ”humanitär intervention”.

Den amerikanske generalen Wesley Clark som ledde attackerna förklarade att även civila mål måste bombas: ”Jag måste se till att den här kampanjen blir maximalt våldsam – nu!”. Så man bombade även bostadskvarter, skolor, och kontor – liksom all form av infrastruktur.

Serberna vek sig inte i alla fall, och på USA:s inrådan blir den finske presidenten Marti Ahtisaari 1999 chefsförhandlare.

När Ahtissaari presenterade Nato:s fredsplan för Milosevic fann denne planen oacceptabel och frågade vad som skulle hända om han vägrade skriva under.

Ahtisaari reser sig upp, flyttar bort blomsterdekorationen mitt på bordet, sveper ut över handen över det nu tomma bordet och säger: ”Då kommer Belgrad att se ut så här. Vi börjar lägga ut bombmattorna i morgon”.

Till slut vek sig Milosevic.

Ahtisaari fick i sinom tid Nobels fredspris. (Detta kan också tjäna som en påminnelse till dem som tror att Nato är en garant för att Europas karta inte ska ritas om).

Och samtidigt som fyllskallen Boris Jeltsin lade Grosnyj i grus och aska och 35 000 civila dödades 1995 under det första kriget i Tjetjenien (1994-1996) gjorde Bill Clinton och USA (och EU) allt för att hjälpa Jeltsin att vinna det stundande valet i Ryssland; Jeltsin sågs som det goda och demokratiska alternativet.

Slakta civila är alltså en självklarhet för stater som betraktas som demokratiska.

Precis som att slakta civila är en självklar verksamhet för organisationer som betraktar sig som befrielserörelser. Det sker dock i de fallen inte så mycket för att försvaga motståndaren som för att få motståndaren att slå tillbaka hårt, brutalt och allomfattande så att det även drabbar den civilbefolkning ”befrielserörelsen” anser sig representera.

Hamas brutala attack 7 oktober ligger i linje med en sådan strategi – och kan jämföras med det som hände i Philippeville i Algeriet 1955. ”Befrielserörelsen” FLN är oroade över att det verkar växa fram en förhandlingslösning mellan kolonialmakten Frankrike och de mer moderata algeriska nationalistgrupperna. Måste stoppas.

Alltså stormar FLN-grupper in i staden Philippeville (nuvarande Skikda) med målet att döda fransmän. De mördar 150. Värst är det i det lilla samhället El Halia, strax utan staden. Alla män är nere och arbetar i gruvan där man bryter pyrit. Bara kvinnor och barn kvar. Kvinnorna våldtas, får sedan magen uppsprättad. Barnen halshuggs och styckas.

Den franska militären slår stenhårt tillbaka. 12 000 algerier dödas de kommande veckorna, långtifrån alla tillhöriga FLN. Men många algerier drivs nu av de franska attackerna in i FLN – som därmed nått sitt mål. Stopp för fredsförhandlingar och fler rekryter.

Känner ni igen mönstret?

I kriget mellan Israel och Hamas står två folk mot varandra som vet att ingen egentligen bryr sig om deras överlevnad. De har bara sig själva att lita till.

I går var Ukraina allas solidaritets-tamagochi, i dag är det Israel eller Gazaborna som är solidaritets-tamagochi, i morgon något annat folk, någon annan fråga.

Så vad göra? Vad tycka?

Eftersom världen ser ut som den gör, eftersom stormakterna inte tvekar att själva eller genom ombud sprida död och terror i omvärlden och starta krig ska vi kanske i Sverige inte fundera så mycket på vilken part vi ska ta ställning för i någon nu pågående konflikt, och istället omgående börja arbeta för att det här landet är rustat till tänderna och kan försvara sig självt och bita ifrån. Att försöka göra det med en lånad lösgom från Nato borde väl ändå kännas lite osäkert?

Veckans bok

Jag vill inte bli en mexikansk grottfisk

Boris Benulic november 3, 2023

"I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska leva längre, behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer. Och nästan alla predikar om alla människors lika värde. Men hur många vet egentligen vad en människa är?"

november 3, 2023

I HG Wells roman Tidsmaskinen hamnar huvudpersonen i en värld befolkad av eloi och morlocker. Eloi är skönandar som lever ett stilla paradisiskt liv, då och då avbrutet av att morlockerna dyker upp från underjorden och käkar upp dem. Vad gör man om man inte vill bli vare sig en eloi eller morlock? Kan man välja? Eller är det försent? (Illustrationen gjordes av Virgil Fay till en utgåva 1950).

Christian Dior konstaterade en gång att en kvinnas parfym säger mer om henne än vad hennes handstil gör.

Det var en ganska grund tankegång tankegång när den först uttalades, och den har inte blivit djupare med tiden. För hur många människor i dag har vad man kan kalla en handstil? En mycket liten grupp.

Innebörden i Diors uttalande är därför lika användbart som att säga att en kvinnas parfym säger mer om henne än hennes personbästa i stavhopp; män därmed säger det oss ändå något om kvinnor – och män – i dag.

Blind: Det finns arter av en mexikansk grottfisk som lever i så djupa och mörka vatten att de fiskarna saknar ögon. Finns liksom inget de kan se, så väck med ögonen, sa evolutionen.

Undrar vilken förmåga som försvinner hos människan när hon helt slutar skriva för hand? Kommer arten i sinom tid få annorlunda händer? Kommer kopplingarna hjärna-kropp förändras, kommer en del av dessa kopplingar att bara finnas där likt gamla kopparkablar i en sedan länge övergiven fabriksbyggnad?

Elon Musk: Om jag inte är fysiskt trött fungerar inte min hjärna (jodå, jag vet att det finns de som anser att den aldrig fungerar som den borde, vare sig jag är fysiskt trött eller inte). Jag blir dummare i huvudet om inte mina armar, axlar och ben värker. Jag måste dagligen späka mig på gymmet. Liksom jag blir dummare om jag inte en del av dagen skriver för hand, eller gör andra saker för hand.

I går avhölls en stor konferens i London som premiärminister Rishi Sunak bjudit in till. Ämnet var hur politiker ska styra utvecklingen av AI. Elon Musk var givetvis en av talarna och förklarade:

”Vi står inför historiens mest destruktiva krafter. Vi kommer att nå en punkt där inget arbete behövs. Visst kan du ha ett arbete om du vill … men AI kommer att ha förmågan att göra allt.”

I går kom också en rekommendation från Barnläkarföreningen; ingen skärmtid för barn under två år.

Okinawa?: Nu kan man förvisso ändå få intrycket av att det finns utbredd medvetenhet om vikten av att använda sin kropp och sina mentala förmågor; kvälls- och morgontidningar har dagliga råd om vad du ska äta och hur du ska motionera för att leva längre. I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer.

Frågan är dock förstås – vad är det för en sorts varelse som ska leva så länge som möjligt, och samtidigt framstå som om tidens tand aldrig gnagde på honom eller henne? Är det en människa? Möjligen. Än så länge i alla fall.

Mitt predikande om att ständigt befinna sig i fysisk rörelse och att skriva för hand eller gräva i jorden – eller göra saker som betraktas som otidsenliga och onödiga därför att maskiner eller AI kan utföra dem – skiljer sig på ett avgörande sätt från de livsstilsråd som fyller tidningar och magasin.

Totalt motstånd: I det senare fallet rör det som om handledningar för hur man ska leva för att klara av de ständiga förändringarna i det moderna samhället, man ska lära sig hur man smidigast anpassar sig. Bli flexibel och förändringsbenägen, men med ett oanfrätt yttre.

Det jag förespråkar rör sig mer om en enkla handlingar av totalt motstånd mot de förändringar det moderna samhället erbjuder. Jag vill utveckla mina förmågor, jag vill inte låta samhällets utveckling ersätta mina förmågor. Jag vill inte överlämna mig själv åt vare sig statens omsorger eller åt AI, eller åt den framtida allians mellan dem vi redan kan se börja ta form.

Jag vill inte bli en mexikansk grottfisk.

Pythagoras: I dag käftas det om hur vi ska förflytta oss; höghastighetståg? Elbil? Flyga eller inte flyga? Vätgasdrivna bussar?

Rousseau konstaterade:

”Att resa till fots är att resa på samma sätt som Thales, Platon och Pythagoras. Jag förstår inte hur en filosof kan förmå sig själv att resa på något annat sätt”.

Men inte ens jag fotvandrar när jag förflyttar mig till medelhavets städer (även om tanken är tilltalande).

Men annars? Varför överhuvudtaget huvudsakligen förflytta sig i en svensk stad på annat sätt än till fots?

Om de som förflyttar sig med hjälpmedel konstaterade Rousseau att: ”… de är dystra, sjukliga, gnällspikar”, medan vandraren alltid är ”…munter, lätt om hjärtat och förnöjd med det mesta”.

Och vem tror att politiker och företagsledare kommer att bli klokare av att kunna ta höghastighetståget mellan Sveriges största städer?

Aftonbladet kör en konstant pågående serie om hur man går ner i vikt genom att promenera. Något säger mig att den tidningen aldrig skulle publicera en serie om hur man blir klokare av att promenera (jodå, även korkade eller obildade människor blir hjälpta av det).

Ät inte kött: Ett av de märkligaste inslagen i dagens politiska debatter är påståendet om ”alla människors lika värde”.

Jag har svårt att se poängen med sådana diskussioner om man inte först är ense om vad som menas med en människa. De flesta börjar räkna upp en massa rättigheter när de ska definiera vad en människa är. Numera tillkommer också en slags skyldighetskatalog av modernare snitt (typ: sopsortera, minska din köttkonsumtion), och det senaste i katalogen är bilagan med vad du bör känna skam och skuld för (typ: slaveriet, din hudfärg (om du är vit), ditt kön (om du är man).

Det visar hur långt bort de flesta befinner sig från kunskap om vad en människa är, och hur människan blivit det hon är i dag.

Hur ska dessa individer kunna värja sig mot en utveckling som innebär att människan alltmer förlorar de egenskaper som en gång gjorde henne till just människa?

En människa är inte summan av de rättigheter och skyldigheter som majoriteten i ett samhälle för tillfället har försvurit sig till.

Karta: På hyllorna i mitt bibliotek står volymer med Kingsnorth, Lasch, Illich, Berry och Kaczynski. Alla varnar de för den utveckling det senmoderna, högteknologiska samhället innebär.

Om jag har någon nytta av dem?

Ja och nej.

Att jag läser dem innebär att jag bättre kan se och förstå farorna i det som kallas utveckling.

De ger mig en karta.

Men jag måste känna mig själv, förstå mig själv för att kunna orientera mig efter den. Hur mycket orkar jag? Ska jag ta den kortare backiga vägen eller den längre som löper på slät mark? Vem är det egentligen som ska ge sig ut och orientera i det senmoderna ödelandskapet?

Med ”känna sig själv” menar jag jag inte något i stil med det nutida psykologiska tramsandet, utan vad som behövs är en manual, eller snarare en verkstadshandbok som förklarar det biologiska, fysiska, och genetiska med att vara människa.

Den svenska samtidslitteraturen är fylld med gnälliga skildringar ur den övre medelklassens liv av hur dumma mamma eller pappa eller skolkamraterna varit mot författaren under dennes uppväxt – och sådana skildringar påstås av kritikerna säga oss något om vad det innebär att vara människa. Förvisso är till exempel barnaåren viktiga, men frågan ju varför de åren är viktiga. Kan vi överhuvudtaget förstå det om vi inte har kunskaper om homo sapiens utveckling under 200 000 år?

Kompass: Den här veckan har jag fördjupat mig i en nyutkommen bok om människans evolutionära arv: Bret Weinsteins och Heather Heyings Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet (Karneval förlag).

Om mina gamla favoriter i biblioteket har gett mig en karta får jag här en kompass.

På många sätt är det en elementär lärobok i biologi och utvecklingslära. Så här har vi utvecklats från groddjur till det vi är i dag, så här har samspelet sett ut mellan gener och omgivande miljö, och så här har ur detta utvecklats kulturer, religioner, seder och tankemönster.

Genom att diskutera en ansenlig mängd konkreta aktuella exempel ger de läsaren en möjlighet att bättre förstå debatter som kommer och går – som den ovannämnda om skärmtid – här fotar de som vanligt sitt resonemang i människans utveckling, och reder till exempel ut varför blått ljus är dåligt men rött bra.

Weinstein och Heying visar varför det med nödvändighet måste vara så att människor drabbas av fysiska och psykiska sjukdomar i det senmoderna samhället, varför allt fler brukar droger och varför vi upplever religionskrig. Det beror inte så mycket på att det ligger i vår biologiskt betingade natur att knarka, och kriga, det är mer en fråga om resultatet av att vår biologiskt betingade natur står i motsättning till det samhälle som utvecklats omkring oss, och som fortsätter utvecklas på ett sätt som strider mot de fysiska och kulturella förmågor som växt fram under årtusenden.

Psykiska sjukdomar kan ses som ett inbördeskrig i individen som utbryter som följd av att samhället för krig mot individen.

Vi skiljer oss som varelser inte nämnvärt i biologisk mening från jägar-och-samlar-stammarna för tiotusen år sedan, men samhället är helt annorlunda och har egentligen inget behov av de egenskaperna.

Eller?

Det är här det tillkommer ett extra viktigt moment i boken – författarna pekar om och om igen på allt storslaget de där jägarna och samlarna skapat under historiens gång, och att de egenskaperna kan användas för att skriva nya program, en ny mjukvara som är anpassad till vår hårdvara.

Jag märker under läsningen av de partierna att jag irriteras och tycker att de tar för lätt på hur långt staten och monopolföretagen kommit i sin strävan att skaffa sig kontroll över våra liv, och att de på något sätt underskattar storleken på de problem vi står inför i västerlandet – även i mötet med främmande fientliga kulturer.

Koppla förbi: Men efterhand minskar irritationen, författarna listar vid olika tillfällen utgångspunkter för en förnuftig ordning både i det privata och det offentliga livet, vilket gör att det här blir så mycket mer än en manual till självhjälp för den som vill överleva som självständigt tänkande individ i det senmoderna samhället, det pekar ut de områden i kultur, och politik där det bör bara möjligt att genom förnuftiga samtal skapa enighet mellan människor som i dag inte är eniga; ett samförstånd mellan dem som liksom jag helst vill riva ner allt det bestående och dem som suckande accepterar det bestående och ”utvecklingen” och som tänker: ingen idé att försöka värja sig, jag flyter med.

Att Weinstein och Heying lyckas med detta beror på att de kopplar förbi det samtida debatterandet och grundar sina rekommendationer och förslag i 200 000 år av mänsklig erfarenhet och evolution, i vår arts fysiska erfarenheter, i våra kroppars konstruktion – istället för att försöka anpassa sig till olika för tillfället rådande trender eller politiska utspel.

Argument grundade i människans biologi och kropp – i vår hårdvara – kommer förstås inte att påverka dem som betraktar våra kroppar som sociala konstruktioner som kan förändras på grundval av vad man själv tycker, tänker och känner.

Men se inte det här så mycket som en bok som gör att du kan vinna debatter med dessa personer, se det mer som en bok du kan använda för att ingjuta mod i dem som i dag inte vågar uttrycka sin oro, ångest eller motvilja mot utvecklingen.

EN NY BOK:

Bret Weinstein, Heather Heying:

Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet

(Karneval förlag)

Kommentarer

Poeter & pärlplattor

Boris Benulic november 2, 2023

Har de slutat med pärlplattor på psykavdelningarna? Låter de istället förvirrade personer med skev verklighetsuppfattning skriva recensioner av nyutkomna diktsamlingar?

Låt gå för det, vad vet väl jag vad som fungerar i sådana fall.

Men att sedan låta dessa texter gå i tryck på olika kultursidor är nog kontraproduktivt, denna form av bekräftelse riskerar att ytterligare förvrida patientens verklighetsbild (förutom att kultursidorna blir om möjligt än mer ointressanta).

Lite stillsamt vill jag därför vädja om att man inom psykvården återinför pärlplattorna.

Om det anses terapeutiskt att ge patientens knåpande en publik uppmärksamhet kan man kanske ordna en utställningslokal för plattorna?

När Lizette Romero Niknami nu recenserar Daniel Boyacioglus nya diktsamling Daniels bok blir det mycket känslor:

”Jag blir därtill djupt berörd och lite förälskad i den antirasistiska kompromisslöshet som finns i Daniels bok, av diktjagets motvilja mot att kallas för svensk, liksom den lekfulla reproduktionen av ett vi och ett dem, men där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet. Förklaringen till att rasismen växer är här att ”det gått för bra för svartskallarna”.

Som läsare blir man lite förvirrad. Boyacioglu lanseras som kompromisslöst ”antirasistisk” … och det för att han ”granskar” den ”vita svenskens” ”självförhärligande töntighet”.

Förutom problemet med att det inte känns som särdeles ”antirasistiskt” finner jag det svårt att se ”vita svenskar” som självförhärligande töntar. Om det är något som kännetecknar den vita svensken i dag är det väl en nästan hårdkodad förmåga att inte uppvisa stolthet över det egna landets historia och dess framstående män och kvinnor – och det som länge kännetecknade ett unikt samhällsbygge i världen. Den vita svenskens präglas snarare av en skamsen ovilja att framhäva sig själv, eller någon svensk företeelse eller framstående person.

Men visst finns det en alltmer utbredd motvilja mot massinvandringens konsekvenser, men tror verkligen Niknami/Boyacioglu att det beror på att ”det gått för bra för svartskallarna”. ”För bra”?

I vilken dataspelsvärld då? Och nej, att en arab vinner tävlingen om bästa kebabrullen i Malmö räcker liksom inte till.

Det Niknami/Boyacioglu betecknar som ”rasism” beror snarare på att det inte ”gått så bra” för dem, och att hundratusentals fortfarande är beroende av bidrag.

Men kanske tror Niknami/Boyacioglu, att den vrede som kan riktas mot 15-åringar från orten som köper en jacka för 100 000 på NK och betalar kontant beror på avundsjuka för att det gått bra för dessa?

Det vore i så fall en villfarelse om vad som rör sig i huvudet på vanliga människor, men inte värre än att tro att ”rasism” skulle bero på att så väldigt, väldigt många ”svartskallar” skulle etablerat sig som framgångsrika läkare, lärare, advokater eller företagsledare och att hela raketbasen i Esrange rattas av personer som rekryterats från Tjärna ängar i Borlänge eller Vivalla.

Vi står här inför en poet och en litteraturkritiker som dristar sig att ha åsikter om det svenska samhället i dag, men som uppenbarligen lever i en helt egen värld som definitivt inte har så mycket av göra med den där vi andra tillbringar vår tid.

Jag vet inte om pillande med pärlplattor kan återföra paret till verkligheten, men det lär i alla fall hålla dem sysselsatta så vi slipper reta oss på deras texter.

Och så blir man förstås förundrad över att ingen på Expressens kultursida verkar läsa texterna innan de går i tryck.

Men det kanske är tidningens nya kulturpolitiska linje som här framträder, och vi kan väntas oss fler texter där ”där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet”.

Eller så är det så att någon i kulturredaktionen råkat snubbla över en volym av gamle Georg Christoph Lichtenbergs aforismer, slagit upp den på måfå och läst:

”Det som skrivs på dårhusens väggar av de intagna kan det vara värt att låta publicera”.

Men under Lichtenbergs 1700-tal var dårkistan en plats man kunde hamna på om man vågade ifrågasätta verkligheten, eller fann den outhärdlig. Det kan leda till intressanta idéer.

Det Niknami/Boyacioglu gör är något helt annat. De skapar en egen verklighet … som de sedan angriper. De har därmed inget att säga oss som lever i det som är den verkliga världen.

Kommentarer

Pleijel & playern – lämplig läsning för den som vill lära sig lida litterärt

Boris Benulic oktober 30, 2023

"Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen."

oktober 30, 2023

Målningen är prerafaeliten Simeon Solomons ”Ung man underhåller damer med en berättelse” (1870). Tre år efter målningen gjorde Solomon en George Martin och greps för otukt med en man på en offentlig toalett. Gick dock inte lika bra för Solomon – han slutade sina dagar på fattighus. Det infällda fotot med ett ungt par visar Pleijel&Zaremba i begynnelsen.

Du och jag lever i ett universum.

Det expanderar ständigt.

Men nu ska jag avslöja något.

Det finns det ett universum till – det kännetecknas av att det är mycket mindre än vårt, och dessutom hela tiden krymper.

Detta krympande universum befolkas av individer som på olika sätt ägnar sig åt kultur.

Nu har en av detta lilla universums äldsta ännu aktiva invånare utkommit med den tredje delen i sin memoarsvit – och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” recenseras med vederbörlig vördnad i P1:s Kulturnyheter, där Lina Kalmteg andaktsfullt återger huvudpunkterna i berättelsen:

”Kvinnan i boken blir mamma och den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet.”

”Det handlar mycket om den stora kärlen M (Maciej Zaremba), han som får barn med en annan kvinna kort efter att han och Pleijel gift sig.”

Kalmteg berömmer Pleijel för hennes ”befriande hänsynslöshet” mot nu levande personer och avrundar med:

”Den nu 83-åriga Agneta Pleijel utbrast nyligen i en intervju att hon har en författardröm om att vara universell, och det lyckas hon med på ett beundransvärt sätt”.

Alltså, en skildring av ett instängt liv i ett kluster av ”intellektuella” som knullar runt och går på ”plågsam psykoanalys” betecknas som ”universell”.

Frågan är om det egentligen ens rör sig om ett litet och krympande universum som är parallellt med vårt eget; det rör sig kanske snarare om en asteroid befolkad av en självupptagen ras som tror att de är vårt universums härskare … eller som Gunilla Brodrej uttrycker det om boken i Expressen:

”Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta”.

Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen.

Det som förtrollar Brodrej är att:

”… framför allt får läsaren ta del av den närmaste chockerande beskrivningen av att leva med M, som inte är förmögen att välja mellan henne och andra kvinnor. Hon är nämligen inte den enda kvinnan som tycker att han nästan är ”oanständigt vacker”. Han är liksom hjälplöst kär i flera.”

Agneta är hjälplöst kär i Maciej – Maciej är hjälplöst kär i flera andra, och faller andan på sätter Maciej barn till världen med andra.

Agneta och Maciej lever fortfarande ihop. Agneta intygar i intervjuer att Maciej tar bra hand om henne efter hennes stroke.

Men … det här är inte litteratur som är ”universell” litteratur.

Det är litteratur som berättar om en synnerligen begränsad erfarenhet, om hur kulturkvinnor lever ett miserabelt liv eftersom de för karriärens skulle måste hålla sig till kulturmän. Det säger inget om män och kvinnor i allmänhet, det säger bara något om hur svårt det är för de små liven i kultursfären att upprätta normala parrelationer eftersom både män och kvinnor där oftast, och i första hand, drivs av sin vilja att synas, se, höras och uppskattas, inte av den de lever med, utan av alla andra.

Vad rör det dig och mig? Visst finns det en skvallereffekt som är intressant, men det blir inte stor litteratur för det.

Det översvallande berömmet från recensenter kommer sig av att de får tröst av Pleijel, hon bekräftar för recensenten att så här är livet.

Men riktigt så illa är det ju inte för de flesta som inte tillhör kultursfären.

Men verk som denna memoar skapar ändå problem i världen utanför kultursfären eftersom den lanseras som en ”stor kvinnoskildring” – därmed bidrar boken till en kultur där normala kvinnor och mäns strävan efter ett bra liv tillsammans osynliggörs – och Agnetas och Maciejs blir det normgivande; och den dagen anrikad narcissism av deras slag blir ett allmänt problem i samhället … den dagen börjar vårt eget universum också att krympa.

Kommentarer

Södermalms narcissister förenas med förortens

Boris Benulic oktober 21, 2023

"Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna)."

oktober 21, 2023

Förr kämpade människor som kom till Sverige för att få ett riktigt jobb så de kunde försörja sig. Nu kämpar alltför många efter att kunna försörja sig genom att berätta om hur synd det är om dem.

Svenska kultursidor präglas av två sorters texter.

Medelklassmän och kvinnor som jämrar sig över hur svårt det är att vara man eller kvinna och att ingen förstår dem; typ Gunnar Ardelius klagosång över att fru och två små barn inte förstår att han måste lägga så mycket tid på att träna inför Vasaloppet.

Den andra sortens texter är personer från förorterna som beskärmar sig över att ingen förstår hur svårt det är att leva på platser som Rinkeby eller Vivalla.

I dagens AB är det Segen Meles som lamenterar livet utanför Stockholms tullar. Det är inte den första texten hon levererar i ämnet. Jag trodde länge att ”Segen” var ett artistnamn som uppkommit när en kulturredaktör läst hennes första text och konstaterat: ”Det var en seg en”. Men jag har med tiden insett att så klarsynta kulturredaktörer försvann ungefär samtidigt som det blev förbjudet att röka på redaktionerna.

Så vad vill Segen förklara för oss den här gången?

Jo, Segen har varit på teater och sett ”Lasermannen”. Hon tycker att det på sätt och vis är en aktuell pjäs – vilket väl är lite tveksamt.

För 30 år sedan sköt Lasermannen vid olika tillfällen sammanlagt elva invandrare under sex månader. En dog. Han sköt dem för att han hatade invandrare.

I dag mördas invandrare och svenskar i dussintal varje år – av kriminella invandrargäng från förorterna.

Ändå anser Meles att det är pjäsen om Lasermannen som har oss något att säga om Sverige i dag. Inte för att pjäsen är bra – för det tycker hon inte – utan för att:

”Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.

Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom.”

Det Segen saknar i den samtida svenska kulturen är alltså berättelser om känslorna hos dem som ”överlevde” för 30 år sedan. Många böcker skulle, teveprogram och pjäser skulle det bli – för det var ju hundratusentals som överlevde.

Det är något helt förvridet med Segens beskrivning av vår verklighet här och nu.

I dag kontrolleras de utsatta områdena av kriminella gäng, av klaner och muslimska tokdårar. De håller inte bara förorterna i skräck med mordräder, sprängningar och utpressning – de äter sig in i hela samhället – på alla nivåer.

Men det Segen vill att vi ska tala om är ”känslorna hos dem som överlevde” elva attentat av en ensam galning för tre årtionden sedan.

Men visst kan vi tala om känslorna hos alla dem som är som Segen – de har ett uppenbart stört känsloliv. Den grundläggande och dominerande känslan hos dem borde vara en överväldigande känsla av tacksamhet för att de fått en fristad i Sverige och slipper krig och umbäranden. De får bostad, bidrag och om barnen bråkar bjuder polisen och socialen på bullar och bollspel

Vad ända in i h-e är problemet?

Segen tar upp ett konkret exempel på förtryck i sin artikel. Skådespelerskan Ayaan Ahmed (Nala från Snabba Cash) vill bredda sig, men blir inte erbjuden de roller hon vill ha.

Och?

Några gånger varje vecka publicerar varje stockholmstidnings kultursida en text om hur förtryckta de är i förorterna, och likt Segen förklarar skribenterna att ingen ser dem, hör dem eller lyssnar på dem – detta alltmedan de faktiskt och bevisligen tar allt större plats i offentligheten.

Vilket de givetvis ska få göra den dag de har något annat än självupptaget gnäll att komma med.

Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna).

De som sitter vid spakarna har som problem med att ingen sägs förstå hur svårt just de har det i sin roll som man eller kvinna, eller bög, eller queer. Det är klart att de därför känner sympati när det dyker upp skribenter från förorten som hävdar att ingen förstår vad det innebär att vara invandrare.

Södermalms narcissister förenas med förorternas.

Det som ska föreställa den bärande tanken i Segens text är alltså att folk i dag mördas i förorterna (och numera på en massa andra platser) därför att:

”Möjligheterna överatt få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av.”

Den typ av samhällsmedborgare Sverige behöver är människor som oavsett bakgrund försörjer och klarar sig själva.

Inget underligt med det.

Men Segen – och sådana som hon – vill leva och bli försörjda genom att vi betalar för att få lyssna på hur förtryckta de är.

Jag unnar förorternas folk bättre företrädare.

De finns.

Men de väljer att arbeta, fostra sina barn och så gott det går undvika klaner, imamer och gäng – och förstås det skadliga inflytandet från gnälliga pratkvarnar som Segen.

Kommentarer

Det är inte självklart att du som läser detta räknas som människa, i vilket fall räknas antagligen inte dina rättigheter

Boris Benulic oktober 19, 2023

Hört talas om myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter? Inte? Jag vet inte om det är någon tröst för dig, men medarbetarna på det institutet har nog inte hört talas om sådana som dig heller. Eller förresten. Det har de förstås. Men de bryr sig inte.

oktober 19, 2023

Målningen är Leonora Carringtons Bird Bath (1974). Oklart varför jag tyckte den passade. Kanske var det så enkelt som att en surrealistisk målning passade till ämnet.

Det finns förslag på en ny lag som ska stadfästa möjligheten att införa vistelseförbud för gängkriminella – de ska inte längre kunna röra sig fritt i samhället.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och en av instanserna – Institutet för mänskliga rättigheter – säger nej. Institutet anser att:

”… förslaget inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv på ett oproportionerligt och rättsosäkert sätt”.

Alltså, gängkriminella som skjuter, mördar, spränger och rånar ska inte kunna förbjudas att vistas i vissa zoner eftersom det är ”oproportionellt”.

Det förvånar mig att institutet inte kräver att samhället ska stå för taxikostnaden när de gängkriminella tar sig runt för att ta livet av någon. Ska de verkligen tvingas betala själva?

Men vad är då detta institut? Det är en statlig verksamhet som inledde sin verksamhet i januari 2022. Det nya institutet ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Fint, eller hur? Mänskliga rättigheter är väl bra?

Nåja, jag misstänker att flesta av oss inte räknas in i gruppen ”människor” om man ser till institutets sammansättning. Eller det kanske vi gör, men just våra rättigheter är inte så viktiga.

28 juni i år gick institutet ut med ett pressmeddelande där de stolt förklarade att:

”Några av Sveriges mest kunniga och engagerade personer inom mänskliga rättigheter har utsetts till ledamöter i det nybildade Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådets uppgift är att ge kunskaps- och erfarenhetsbaserade råd till Institutet för mänskliga rättigheter för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.”

Vilka var det då som rekryterats till rådet?

Det var:

• Marie Cham. Merit: ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation.

(Ett av de krav Cham drivit genom åren är:

”… att mål sätts för ökat afrosvenskt bostadsägande kopplat till åtgärder som gör det lättare för afrosvenskar att få bostadslån. Det kan röra sig om speciellt stöd för till kontantinsatser eller andra åtgärder för att ge afrosvenskar tillgång till överkomliga krediter.”

Alltså rör det sig om en person som är mer intresserad av positiv särbehandling av sin grupp än av mänskliga rättigheter. Om du arbetar, sparar och gnetar är det inte givet att du i dag kan få ett bostadslån, men om det blir som Cham vill så får du en specialkredit för att köpa bostad – om du är afrosvensk.)

Cham är typisk för dem som rekryterats till rådet. De kommer från den arkipelag av organisationer som säger sig företräda missgynnade människor – men organisationerna har skapats av personer som vill göra karriär som självutnämnda representanter för en utsatt grupp. De organisationer de representerar har oftast en minmal förankring i den grupp vars rättigheter de säger sig försvara, men de är desto bättre förankrade i stat, byråkrati och medier.

De grupper som representeras i rådet är: afrosvenskar (två medlemmar), samer, malmöbor som anser sig diskriminerade (två medlemmar), finska romer, hbtq-personer (två medlemmar), döva, synskadade, personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag har möjligen fel, men rådets sammansättning ger kanske en lite väl begränsad bild av begreppet ”mänsklighet”.

Antagligen har de som handplockat personerna själva känt detta och så har man tagit med David Lega som får bli språkrör för några grupper till, dels dem med funktionsnedsättningar dels ”barn och unga inom idrotten” samt judar.

De andra medlemmarna i rådet är:

• Rebecka Forsgren. Merit: expert på urfolks rättigheter, same

• Karin Henrikz. Biträdande verksamhetschef på Malmö mot Diskriminering. Agerat ombud för hundratals personers rättigheter i diskrimineringsärenden.

• Maria Johansson: Merit: projektledare på Fonden för mänskliga rättigheter.

• Ola Junkka. Merit: arbetat med språkrättigheter för de nationella minoriteterna och mottaganden av asylsökande barn och deras familjer.

• Domino Kai. Merit: finsk-romsk aktivist

• Zandra Kanakaris: Merit: generalsekreterare för ungdomsjouren 1000 Möjligheter som arbetar för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer.

Balqis Lamis Khattab. Merit: driver Möllans Basement som är en nattöppen mötesplats och nätverk för ungdomar och unga vuxna i Malmö

David Lega. Merit: Europaparlamentariker, paralympier, länge varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter, bland annat för att öka barns och ungas inflytande inom idrotten, värna om religionsfrihet och bekämpa antisemitism.

Jenny Nilsson. Merit: tidigare ordförande i Dövas världsförbunds ungdomssektion

• Elias Fjellander: Merit: förbundsordförande för RFSL Ungdom,

Kristina Partyn. Merit: rådgivare hos Svenska missionsrådet (SMR).

Anna Quarnström. Merit: förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, tillika ordförande i Funktionsrätt Stockholm stad.

• Edward Summanen. Merit: anställd på Transammans förbundskansli i Stockholm och arbetar primärt med psykisk hälsa och suicidprevention för transpersoner.

• Kaisa Syrjänen Schaal. Merit: policyrådgivare i Svenska kyrkan, har arbetat med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

• Hewan Temesghen. Merit: tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige, har varit engagerad i Afrosvenskarna.

•Ignacio Vita: Merit: advokat med fokus på migrationsrätt

• Therese Wappsell. Merit: projektledare i Allmänna arvfondsprojektet "Relationer som funkar". Therese har egen erfarenhet av intellektuell funktionsnedsättning

• Yngve Gustafson. Merit: professor och expert på äldremänniskors livsvillkor.

• Stellan Gärde. Merit: ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Det problematiska med sammansättningen är förstås att man ställer sig frågan vem som representerar människor som är är svenskar eller invandrare som är rotade och assimilerade i Sverige – alla de som arbetar, försörjer sig själva så gott de går, tar hand om familjen, oroar sig för barnen?

Mot min invändning mot sammansättningen kan man förstås anföra typ:

”Men vad då? Svenskar och rotade invandrare representerar ju majoriteten. De har ju redan partier som tar hand om dem. Det är en privilegierad grupp.”

Frågan är dock hur väl majoritetsbefolkningen blir omhändertagen i Sverige numera. Den förväntas arbeta, tiga och lida och underdånigt genom sitt betalande av skatt bekosta alla de uppenbarligen verkningslösa experiment som stat och politiker ägnar sig åt för att skapa ett ”rättvisare samhälle”.

Ett av de där verkningslösa experimenten är uppenbarligen ”Institutet för mänskliga rättigheter”.

Och den som kritiserar institutet kommer säkert att få höra att han eller hon är vit, priviligierad och en del av de rasistiska strukturerna. (Inte mycket bevänt med de strukturerna, de skyddar vare sig mot sprängningar, rån eller skatteutplundring, eller mot anklagelser om att vara ansvarig för slavhandel på en västindisk ö för 300 år sedan.)

Och det finns ytterligare en märklighet inbyggd i institutets råd. Där finns representanter för grupper med funktionsnedsättningar – samt grupper som till exempel afro-svenskar eller Malmöbor av utländsk härkomst.

Är du döv eller blind – eller har en annan funktionsnedsättning – har du ju inte valt att bli det. Men byråkrater i kommunerna kan ändå välja att vägra dig lagstadgad hjälp. Vilket förekommer dagligen, utan att den med funktionsnedsättning får sin rätt ens efter utslag i domstol.

Är du afro-svensk i Malmö eller Somalia förvägrar dig inte några byråkrater bostad, bidrag, fri skolgång eller möjligheten att söka arbete. Om känner dig diskriminerad av stat, lagstiftning och myndigheter beror det på att du valt att inte utnyttja alla de möjligheter som bjuds. Du har valt att inte utnyttja de rättigheter du har.

Det kan jämställas med att man tar en sax och petar ut ögonen på sig själv, och därefter klagar på att ens mänskliga rättigheter kränks på grund av att man är blind. Men vad vet jag – kan ju vara så att personen från de Synskadades riksförbund representerar just den – något udda – gruppen i institutets råd.