I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.

Vi möter en modeskapare från 1800-talet som klär av vår samtid.

I går avlägsnades de sista restriktionerna för min husarrest och jag kunde börja röra mig fritt. Hur firar man detta?

”Vad vill du göra i dag när du får gå vart du vill när du vill?”, frågade Lina. Jag hade tidigare förklarat att jag kände en nästan obegriplig lust att gå på en utställning. Ingen speciell utställning, utan bara en utställning. 

Man får så underliga begär bakom murarna. Inför min första permission längtade jag oerhört efter familjen. Fullt begripligt. Men dessutom längtade jag efter att få åka rulltrappa. Mindre begripligt. Efter att ha psykoanalyserat mig själv kom jag fram till orsakerna bakom detta begär, men det skulle ge ett väl underligt intryck av mitt själsliv om jag redogjorde för dem.

När jag granskat utbudet av utställningar förklarade jag för Lina att jag ville till Thielska för att se utställningen om Augusta Lundin, sömmerskan som skapade Sverige första modehus. Jag såg på Linas min att hon först antog att jag skämtade, men när hon förstod att jag menade allvar antog hon istället att mitt förslag berodde på att jag trodde att hon skulle bli tilltalad av det. (Och eftersom hon varit mitt ankare under dessa år skulle jag glatt gått med på vad hon själv än skulle ha föreslagit.)

Men jag ville faktiskt se utställningen för min egen skull. Dels därför att den handlade om något som jag inte visste det minsta lilla om, det kändes så långt bort på något sätt. En mental semester från diskussioner om krig, filosofi, raser och religioner. Dels för att jag helt enkelt var tilltalad av bilderna på de vackra kreationerna. 

Hade jag vetat detta för några månader sedan hade intressanta  samtal kunnat utspela sig på Tre Bojor, typ:

X: Och vad är det första du ska göra när du blir villkorligt frigiven?

Jag: Gå och se en utställning med klänningar från 1910-talet.

Nej, förresten. Det hade nog istället varit den perfekta samtalsdödaren. Alla hade tystnat och koncentrerat sig på sina Budapestrullar eller bitar av mandeltårta medan de sneglade på varandra och tänkte att jag nog hade suttit för länge och att mitt förstånd – och vem vet vad mer - nu var förbrukat. Det hade krävts 20 strikta chins i gymmet för att visa att jag var som vanligt. Egentligen.

Augusta Lundin växte upp i en skräddarfamilj och lärde sig hantverket redan som barn. När hon öppnar en egen liten ateljé i Stockholm 1867 vid 27 års ålder hade hon redan många år i yrket.

På några årtionden skapar hon sig sedan en dominerande ställning i svenskt högreståndsmode, och blir även internationellt känd.

Jag vandrar runt mellan montrarna och beundrar dräkter och klänningar – inte därför att de bars av hovdamer och slottsfruar utan för skönheten i detaljerna; stenkolsknappar, fårbogsärmar, de dekorativa broderierna. 

Materialen; siden, sammet, tyll och satin i klänningar och jackor. Men samtidigt finns där de robust eleganta dräkterna för skridskoåkning eller ridning.

Augusta Lundins modehus fick det allt svårare att hävda sin ställning från 1920-talet och framåt. Demokratins genombrott, och moderniseringen ledde till det vi ser i dag när det gäller hur människor klär sig. Massproduktion och konfektion. Ständiga trendväxlingar.

Det betraktas som ett framsteg att många kan byta garderob två gånger om året och ersätta merparten av sina gamla massproducerade plagg med nya massproducerade paltor sydda i Thailand eller Kina.

”Alla har numera råd”, är det mantra som vi ska mumla.

De där garderobsbytena för att följa med i modets svängningar är dessutom nödvändiga då de undermåliga materialen framtvingar sådana byten; plaggen tappar efter en säsong den lilla form och struktur de hade vid inköpet.

Jag tänker på det när jag betraktar dräkterna som Augusta Lundin sydde upp för Blanche Bonde för mer än 100 år sedan. De har bevarat sin glans, lyster och form, som om de nyss godkänts efter den tredje provningen och nu var färdiga att bäras.

Det är vid åsynen av det man påminns om felen med moderniseringen.

Alla fick mer av allt.

Men ingen fick del av allt det sköna.

Till och med de rika i landet klär sig i dag som om de befann sig på ständig after-ski.

En verklig utveckling av det svenska samhället under 1900-talet borde inneburit att alla fick en del av det sköna, även när det gäller kläder.

I dag har vi evangelister för det hållbara samhället som äntrar predikstolen iförda kvartalets t-skjorta.

Men en verkligt radikal tanke är att alla istället skulle sträva efter att ha ett antal skräddarsydda plagg i sin garderob, oavsett sin roll i samhället. Plagg som uttryckte deras personlighet.

Plagg som varar i 100 år eller mer.

När vi åker hemåt funderar jag över att den första dagen i frihet inneburit att jag påmints om att vi alla numera är fångna i det fula.

Men ingen fångenskap varar för evigt. Skönheten finns ju där – bara vi tar den till vara.

Ofrihet är alltid självvald.

PS. I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om Augusta Lundin, hennes verk, och om svensk industri och kultur. Prenumererar på mitt nyhetsbrev gör du här.

Man får laga efter lägenhet, lär oss ett ordspråk. Men ibland blir det lite trasigt i alla fall.

Under eftermiddagen tog jag en kopp kaffe på Ritorno. Men jag fick ingen riktig ro att läsa i den medhavda boken, för vid bordet bredvid satt tre höga polischefer och diskuterade det predikament de hamnat i.

Det var förra länspolismästaren Carin Götblad, Maria Mikko som varit på nationella operativa avdelningen samt den tidigare regionpolischefen Ulf Johansson.

Som så många andra Stockholmare diskuterade de sitt boende, men deras problem är väl kanske lite speciella. Det här är vad jag kunde uppfatta av samtalet.

CG: Vad ska vi göra? Alla i media jag oss nu för de här förbannade lägenheterna. Och det talas om en utredning.

MM: Vi behöver ett under. 

UJ: Ja, i så fall var det ju dumt att vi vräkte den där pingstpastorn bara för att Carin skulle få sin sexrummare med sex kakelugnar. Hade vi haft pastorn kvar kunde väl han kanske fixat ett mirakel för oss andra.

CG: Men nu vet jag! Ni sa det! Under är ordet! Vi säger att det hela var en under-cover-operation!

MM: Jaha, och vilka skulle vi låtsas vara? Och vilka ville vi komma åt?

CG: Vi säger att det var en operation för att knäcka den svarta bostadsmarknaden.

MM: Säger vi det hamnar vi i ännu mer i klistret. Jag tror inte man får använda ordet ”svart”  för att beskriva en typ av brott. Adminstrativ rasprofilering kallas det visst. Vad vi minst av allt behöver är att få afrosvenskarna efter oss igen.

CG: Som vanligt missar du poängen Maria. Men OK. Vi kallar det en operation riktad mot illegal handel med hyreskontrakt.

UJ: Du menar att vi skulle försöka kränga våra kontrakt och när någon är beredd att slanta upp en mille eller två så…

CG: Då slår vi till!

MM: Men är inte det brottsprovokation? Det skulle aldrig hålla i rätten.

UJ: Du har nog rätt. Ingen lär ju höra av sig till en polischef och fråga om de kan få köpa ens kontrakt svart. Då måste vi gå ut och erbjuda personer vi tror skulle kunna vara intresserade och då blir det en provokation.

CG: Jajajajajaja! Jag har det!

MM: Vad? 

CG: Vi säger att vi tagit de här lägenheterna för att vi vill undvika brottsprovokation.

UJ: Eh …

CG: Vad stirrar ni på mig för? Ni tänker så smått hela tiden. Det här med provokation är otroligt användbart. Vi kan inte bara klara oss själva ur knipan, vi kan få stopp på all kritik av polisen, i alla sammanhang. För eviga tider.

MM: Carin, jag tror du måste vila. Ta igen dig. Du har för mycket att göra. Då blir det så här. Först jobbet, och så ska du promt städa hela sexrummaren själv. Ska jag i alla fall inte skicka upp några polisaspiranter som hjälper dig med dammsugningen?

CG: Tyst och lyssna. Annars finns det tjänster på hittegods för dig. Så här är det. Vi får ju kritik för att vi inte griper tillräckligt många langare, mördare och rånare i förorterna. Men vi säger att det kan vi inte göra eftersom vi inte kan vara i förorten.

MM: Kan vi inte vara i förorten? Som sagt, ska jag skicka upp några aspiranter? De kan ge dig massage och ett fotbad också.

CG: Men käften kvinna och fortsätt lyssna. Tänk efter. Om vi visar oss i förorten börjar de kasta sten på oss. Eller hur?

UJ: Jo.

CG: Vår närvaro provocerar dem att begå ett brott, våld mot tjänsteman. Vi får inte ägna oss åt brottsprovokation, alltså kan vi inte åka ut till förorterna. Och då kan vi heller inte lösa brott och gripa mördare och andra brottslingar.

MM: Carin, förlåt. Nu fattar jag. Du är ett geni.

UJ: Briljant på min ära. Men hur hjälper det oss tre?

CG: Enkelt. Om det är brottsprovaktion att poliser visar sig i förorten måste vi i den högsta polisledningen föregå med gott exempel och placera oss så långt från förorten som möjligt. För vad skulle vara mer provocerande för medlemmarna i gängen än åsynen av tre toppchefer i poliskåren? Det är därför vi valt att bo i lägenheter i exklusiva fastigheter i Vasastan. Säkert avstånd.

MM: Fantastiskt. Stiftelsen ska faktiskt ge hjälp till behövande poliser och vi behöver hjälp. Ju större chef man är desto större är behoven av att föregå med gott exempel och visa hur man i praktiken undviker brottsprovokation.

UJ: Nu gäller det bara att få media att nappa på den här kroken.

CG: Inga problem. Ring den där Catomeris på Aktuellt, han verkar ha rätta synen på det här med vikten av att man undviker provokationer. 

(Vi inledde gårdagens sändning av Radio Bubbla med en hälsning till Carin Götblad – men vi hann förstås avhandla mycket mer: somaliska pirater, Hunter Biden, och polska gym.)

Är det enbart islamism som är problemet i Frankrike?

Främlingslegionens fallskärmsjägare marscherar in i Alger för att bevara Algeriet franskt. Det gick inte så bra den gången. Algeriet förlorades. Vad förloras nästa gång?

Det var ett vackert tal president Macron höll till minne av den halshuggne läraren Samuel Paty.

Man kan riktigt höra hur Macron uttalar ”republiken” med versalt ”R”. Han är bra på att hålla tal, han Macron:

”Samuel Paty dödades för att han inkarnerade republiken, den som föds på nytt varje dag i klassrummet. Samuel Paty dödades för att islamisterna vill ta vår framtid ifrån oss, och de vet att mot lugna hjältar som honom har de aldrig någon chans.”

Alltså; republiken ska slå tillbaka mot sina fiender, mot dem som inte tillåter yttrande- och religionsfrihet. 

Men var fanns Republiken mellan 5 oktober och 12 oktober?

Frågan ställs med all rätt i dag i den franska kommunistiska dagstidningen L´Humanité, och där går man också igenom tidslinjen fram till halshuggningen.

Den 5 oktober håller Samuel Paty den lektion som upprör föräldrar till muslimska elever. Några inleder en hetskampanj mot Paty. Skolans ledning kontaktas, krav på avskedanden ställs. Videofilmer och hatiska upprop läggs ut på sociala media. Till slut kallas Samuel Paty till ett polisförhör 12 okotober, där han tvingas försvara sig mot lögner om vad han gjort och inte gjort.

16 oktober halshuggs Samuel Paty av tjetjenen.

I elva dagar tillåts människor hetsa mot Samuel Paty, de visar sig vara beredda att ljuga, och ljuga dåligt för att komma åt Paty. Och de gör det i organiserad form.

Slänger rektorn på Patys skola ut dem och ber dem fara åt helvete när de kommer för att klaga?

Ingriper polisen mot de hotfulla upprop och filmer som postas på nätet, bland annat på en moskés hemsida? Nej, de kallar Paty till förhör.

Den officiella berättelsen är nu att det är ”islamismen” som ledde till mordet på Samuel Paty.

En annan möjlig berättelse är att kriminella, våldsamma kulturer i årtionden fritt fått etablera sig i Frankrike. Kulturer som inte haft en tanke på att acceptera någon republik, den må sedan stavas med gement eller versalt ”r”.

Och republiken har inte gjort något åt detta.

Vi lyssnar på president Macron igen:

”Hela nationen måste enas, mobilisera, handla. Vi kan bara vinna om vårt land står upp och kämpar mot den underjordiska islamism som fördärvar Frankrikes barn”.

Det säger han på 8 oktober 2019 på en minneshögtid för fyra personer som dödats på en polisstation i ett terrordåd.

På ettårsdagen av terrordådet i Nice 14 juli 2016 deklarerade Macron:

”Jag känner den vrede som många av er fortfarande bär på. Allt kommer att göras för att republiken, staten och myndigheterna ska återfå ert förtroende.”

Det var ett fint tal Macron höll till Samuel Patys minne. Men han har hållit ungefär samma tal varje gång fransmän mördats i terrordåd.

Det har han haft tillfälle till 26 gånger sedan han tillträdde som president.

Ända blev Samuel Paty halshuggen. Republiken skyddade inte honom men han levde. Men han fick Hederslegionen efter sin död.

Jag kommer de närmaste dagarna att diskutera utvecklingen i Frankrike, och och försöka se de långa linjerna i utvecklingen. Ge det perspektiv som aldrig finns medias bevakning. De verkar aldrig minnas vad som hände i går. Än mindre för ett år eller tio år sedan. Eller 1902.

jag gör det på bloggen men också i mitt nyhetsbrev. Det blir djupdykningar i fransk historia, diskussioner om kaukasiska seder, idolporträtt av Charles de Gaulle, och en problematisering av själva idéen om ”Republiken” och en stark fransk stat (det är inte så enkelt som många tror). Merparten av texterna kommer bara att finnas i mitt nyhetsbrev – och det prenumerar du på här.

Att vara journalist på DN innebär att man måste kunna hålla två uppfattningar i huvudet samtidigt. Och dessutom framföra båda som sanna. Även när de är oförenliga.

Hunter Biden i badet. Han dagdrömmer antagligen om hur han ska göra av med arvodena från Kina och Ukraina.

Juan Flores var en bandit som härjade i Kalifornien på 1850-talet. Han började sin bana som hästtjuv, men kom efter hand att bygga upp ett stort gäng som rånade, mördade, plundrade och våldtog.

Till en början fick Juan Flores bland latinos rykte om sig att vara södra Kaliforniens svar på Robin Hood. Detta eftersom han stal från dem som var mer välbeställda än majoriteten av latinos var, han plundrade alltså nybyggare som nyligen kommit till Kalifornien från de östra delarna av USA, eller direkt från Europa.

Men ska man som Flores hålla ett gäng på 50 tjuvar och våldsverkare nöjda får man plundra var man kommer åt så latinos upptäckte snart att Juan Flores stal från dem också.

Och till slut fångas han in av ett uppbåd som leds av två latinos – eller mer korrekt uttryckt – ”californios” (personer av spanskt eller mexikanskt ursprung födda i Kalifornien). 

Fortfarande kan man i Kalifornien stöta på någon som talar om de nobla banditerna under 1800-talet i Kalifornien;  som Juan Flores, Juan Pico och Joaquin Murietta. Särskilt den senare har försetts med en helgongloria som de fattigas riddare, en gloria som än i dag putsas upp. Vad bryr man sig om att Murietta huvudsakligen ägnade sig åt att stjäla hästar och rånmörda guldgrävare … samt kineser som han hade ett ont öga till. Oklart varför.

Juan Flores verkade ha varit mer benägen att mörda tyskar, polacker och ryssar.

Och eftersom vi talar om Juan Flores och kineser och ”smoking guns” känns det nästan nödvändigt att också tala om DN:s alldeles egen Juan Flores som i dag skriver om Kina … och ”smoking guns”.

Flores har läst New York Times och vet därför att förtälja att Trump har ett bankkonto i en kinesisk bank.

Inget underligt verkar ha försiggått när det gäller transaktioner. 

En kinesisk statligt ägd bank hyresgäst i Trumps skyskrapa i New York fram till förra året, och kinesiska investerare som har köpt in sig i hans fastighetsprojekt nämns också av Flores.

Inget av detta är konstigt, Trump har ägnat sig åt fastighetsaffärer – även med kineser.

Men syftet med Flores artikel är tydligt – försöka få läsaren att tro att Trump på något sätt är köpt av, eller beroende av, kinesiska affärsintressen.

Juan Flores verkar inte läsa sin egen tidning.

En standardartikel de senaste åren i DN – oavsett avdelning – har varit att Trump är en fara därför att hans aggressiva handelspolitik mot Kina är ett hot mot världsekonomin.

Så på en sida i DN kan man hitta en text om hur Trump är på väg att skapa en ny 1930-talskris med hjälp av tullar och tariffer riktade mot Kina, på en annan sida en text om att han är köpt av Kina. 

Schizofreni, ditt namn är Wolodarski.

De som håller sig med DN som informationskanal riskerar givetvis att bli smittade av denna helt störda beskrivning av verkligheten och världen, och uppvisa samma tecken på förvirring.

Samtidigt bör man notera att Flores och hans tidning fortfarande vägrar skriva något om New York Posts avslöjanden om familjen Bidens affärer med Kina. Det är inte bara så att den hårddisk som New York Post fått tillgång till innehåller material om Joe och Hunter Bidens affärer med Ukraina, den innehåller också e-post mellan Hunter Biden och representanter för stora kinesiska koncerner … och avtal mellan kineserna och Hunter Biden där han får miljontals dollar för att verka som konsult i USA för deras räkning och hjälpa dem med sin expertis när affärer ska genomföras.

En rimlig fråga är förstås varför stora kinesiska företag skulle anlita en hopplös drog- och sexmissbrukare som konsult?

Jo, för att hans pappa var vicepresident – och redan i andra sammanhang hade visat sig vara villig att villfara sonens önskemål.

Flores inleder sin text så här:

”USA:s president Donald Trump har i valkampanjen anklagat rivalen Joe Biden och hans son Hunter Biden för att vara i händerna på Kina, på grund av påstådda affärer med landet. Men en genomgång som New York Times gjort visar att Trump själv haft affärer i landet, och att han har ett dolt bankkonto där.”

Det är allt han har att säga om New York Post avslöjanden – som rimligen borde vara mycket, mycket enkla att avfärda om de inte är sanna. 

Men istället väljer medströmsmedia att liksom Flores tala om Biden-klanens ”påstådda affärer”, och så kontrar man med att Trump har ett kinesiskt bankkonto.

Direkt efter Flores text ligger en redaktionell förklaring från DN:s ledning. Den lyder så här:

”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”

Ju flera kockar desto sämre soppa. Det vet vi alla. Men hur är det med ost?

Ostpreussen var kanske ett friare territorium än de flesta anar. Om det beror på ostarna? Kanske.

Det finns de som ser ett samband mellan ett lands ostkultur och dess politiska system. Och varför inte? De ostar ett folk skapar säger ganska mycket om deras själ, och ju fler ostar som ingår i en nations matkultur, desto friare och mer självständigt tänkande är dess medlemmar, vare sig de är bönder, adel eller fabrikörer. För det krävs tid som man kontrollerar själv för att skapa en ost, för att inte tala om att man måste ha tillgång till kor, eller får, eller i nödfall getter. Ost är ett resultat av bondens relativa frihet. I länder som haft en historia av omfattande livegenskap är ostkulturen rätt fattig.

Länder med en tradition av frihet och ett stort mått av lokalt självstyre kommer däremot att ha en rik och varierad osttradition; Schweiz, Storbritannien, Frankrike, delar av Italien och Tyskland.

Sverige led länge under den centralmakt som etablerades av Gustav Vasa, och egentligen är det inte förrän landet får starka lokala bruk och herrgårdar under andra halvan av 1800-talet som de ostar skapas som vi i dag ser som traditionella svenska ostar – kanske med undantag för Herrgårdsosten som nog kan sägas ha skapats på Marsvinsholm de sista åren på 1700-talet, men då kallas ”Ruuths ost” efter slottsherren – fast sin slutgiltiga form fick den inte förrän under 1890-talet på Bjärka-Säby. (Och visst … Prästosten har anor tillbaka till medeltiden).

Hur ska vi då bedöma USA med utgångspunkt från detta?

Det brukar sägas att USA har frambringat tre egna ostar: Monterey Jack, Tegelost och Liederkranz.

Jag förstår om ni genast blir misstänksamma när ni ser namnet på den sistnämnda osten. Den var tänkt att bli en kopia av den tyska osten ”Bismarck Schlosskäse” som inte kunde importeras till USA för att tillfredställa alla tyska immigranters längtan efter hemlandets starkt doftande ost i slutet på 1800-talet.

Men ”Bismarck Schlosskäse”? Var det inte lite vanvördigt att döpa en ost efter Järnkanslern? Mannen som deklarerade att: 

”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom blod och järn.”

Det var inte det minsta vanvördigt eftersom Otto von Bismarck inte bara förenade Tyskland, utan i sig själv också förenade gourmanden med gourmeten. Han fann det nog alldeles naturligt och sjävklart att sillinläggningar, ostar, skinkor och bakverk fick bära hans namn.

Bismarcks sekreterare Moritz Busch noterade noggrant den matfriske kanslerns måltider, beskrivningen av middagarna under belägringen av Paris 1870 gör att man känner den egna aptiten vakna:

”… omelletter med svamp, fasan med surkål kokt i champagne, sköldpaddssoppa, gås, Reinfeldskinka, korvar, ett antal andra delikatesser, bland annat ett vildsvinshuvud och en kompott på jordgubbsgelé och senap.”

Under Berlinkonferensens förhandlingar mellan kolonialmakterna om hur Afrika skulle delas upp irriterade det en del av de andra deltagarna att Bismarck hela tiden satt och åt, samtidigt som han ledde diskussionerna. Hans aptit verkade oändlig och styckandet av Afrika framstod som bara en aspekt av hans allt förtärande hunger. Nu slukar jag en kalkon, nu en kontinent. Fly mig en stadig konjak!

På nätterna satte han i sig obegripliga mängder kaviar – och det gjorde han för att bota sin sömnlöshet. Kaviaren gjorde honom väldigt törstig och törsten måste släckas. Det gjorde han med försvarliga mängder Black Velvet, en cocktail där hälften är champagne och hälften är Guinness. Därefter kunde han somna. 

Under sina sista år klagade han på att han inte längre orkade äta elva hårdkokta ägg till frukost. Det blev bara tre … och så allt annat förstås som hörde till en anständig frühstück.

Bismarck blev 83 år.

Nåväl, tillbaka till USA och osten som skulle bli en kopia av Bismarck Schlosskäse. Den fick alltså namnet Liederkrantz – att döpa en ost efter namnet på en sångförening för tyska immigranter kanske känns lite blekt när orginalet fått namn efter Järnkanslern. Kan möjligen bli mer förståeligt om man vet att Teddy Roosevelt (av någon underlig anledning) var medlem av sångarföreningen.

Hade Liederkranzen bara varit en kopia som det var tänkt att den skulle vara hade jag nog räknat bort den från den lilla skaran ostar som är unika för USA.  Butiksägaren Adolph Tode såg marknaden som fanns och gav den schweiziske ostmakaren Emil Frey uppdraget att skapa kopian. Frey höll på i åratal utan att lyckas, men en dag så … hade han fått till en ost som luktade lika kraftigt som Bismarck-osten, men som smakade annorlunda … rentav bättre.

Alla som fick provsmaka blev förtjusta.

Problemet var att Frey inte riktigt visste vad det var som gjort att osten blev som den blev.

Det tog honom två år till att lyckas göra om det på samma sätt med samma resultat och Liederkranzen var nu född på riktigt.

Så den måste vi nog trots allt se som en genuin och unik amerikansk ost.

Tegelosten är också en ost amerikanerna kan tillgodoräkna sig, även om den skapas av den unge schweiziske immigranten John Jossi. (Alltid dessa schweizare!) Medan han arbetar hos en ostfabrikant i New York som tillverkar Limburgerost börjar han fundera på vad som skulle hända om han tog en ostmassa som var torrare än den som används när man gör Limburger och pressar massan mellan tegelstenar.

Av beskrivningarna att döma är riktig Brick-cheese en delikatess. Men än har jag inte lyckats smaka en sådan, och de många massproducerade kopiorna kvalificerar sig med nöd och näppe för att betecknas som ost. Och det verkar bara finns en tillverkare kvar, i Wisconsin, som gör riktigt Tegelost.

Monterey Jack då?

Jag är vidsynt, men en produkt vars huvudsakliga användningsområde är att i smält form ingå i hamburgare, burritos, varma mackor eller pastarätter kan väl knappast definieras som en ost? Det är ett slags smaksatt bindemedel.

Enda möjliga fördelen med Monterey Jack skulle väl vara att den anses vara en lämplig ost för dem som lätt får huvudvärk eller drabbas av återkommande migränanfall. Själv får jag dock lite ont i huvudet vid blotta tanken på den ”osten”. (Colbyost undviker jag av barmhärtighet att tala om, eller att ens komma i närheten av.)

Att det då egentligen bara skapats tre riktiga ostar som kan anses vara unika för USA beror inte på att immigranterna höll sig till hemlandets ost – som importerades – eller att de tillverkade den själva så gott det gick i det nya landet.

De stora immigrantvågorna sammanföll med industrialiseringen av matproduktion, det gällde att mätta massorna snabbt med fett, kolhydrater, socker och proteiner.

Och det skulle vara billigt. Immigranterna var hårt arbetande, alltid hungriga. Hade ont om pengar. De åt det som erbjöds. Och det de hade råd med. I New York, Chicago och Boston var det inte att tänka på att göra sin egen ost.

I Mellanvästern och jordbruksstaterna – och Texas – kunde ändå många invandrargrupper bevara mycket av sin matkultur, dock mycket sällan ostproduktionen, den kom istället att standardiseras för massproduktion och tidigt få Wisconsin som centrum. Något som i sig inte är alltigenom dåligt, utan ostindustriernas utveckling  i den delstaten skulle Liederkranz och riktig Tegelost inte längre finnas på marknaden. Liederkranztillverkningen var dessutom nedlagd i mer än 25 år innan den återupptogs 2010 i just Wisconsin.

Men spelar det någon roll om alla gamla, mer hantverksmässigt gjorda ostar försvinner till förmån för olika typer av mjölk som i industriella processer omvandlas till något som får namnet ost?

Jo, jag tror det.

I det moderna samhället vänjer sig majoriteten vid att nöja sig med billiga massproducerade kopior. 

Vad det än gäller. 

Mat, kläder, möbler. Man ska kunna byta ofta, och man ska kunna konsumera mängder.

Den hantverksmässiga osten blir till för ett fåtal.

En av farorna är att man vänjer sig vid det massproducerade och till slut kommer man att tycka att Monterey Jack eller den sämsta sortens Herrgårdsost är gott, och får man tillfälle att prova andra ostar kommer man inte att uppskatta dem.

Snobbism från min sida?

Inte alls. Det är en ganska folklig ståndpunkt jag intar.

Det säger dock ganska mycket om uppgivenheten i Sverige att min åsikt i frågan inte betraktas som en folklig, frihetlig och radikal ståndpunkt.

Här är det politiskt korrekta istället att se ökad konsumtion av plastig fejk-halloumi och fusk-feta som framsteg vi har att tacka det mångkulturella samhället för.

Det finns franska och italienska regioner där man håller fast vid att bygdens traditionellt tillverkade ost är det enda som är värt att kallas riktig ost. Man hittar likande områden på Balkan – och på de engelska öarna; trots att den inhemska lokala traditionella osttillverkningen där utplånades under andra världskriget – osttillverkarna fick bara göra en enda ost: ”Government Cheddar”. Förbudet och regleringarna fanns kvar till 1954, nästan ett årtionde efter att kriget var slut. Absurt nog innebar det att ostproduktionen i Svojetunionen under Stalin kunde uppvisa större variation än den i England. Men sakta och säkert har lokal, traditionell ostproduktion återuppstått på öarna.

Det moderna samhället innebär en allmän nivellering som följer av att man strävar efter att utplåna alla hinder och särmärken; allt som försvårar massproduktion och masskonsumtion ska bort. Även skillnaden mellan kulturer och gränser mellan nationer.

Ost är ett utmärkt exempel på att mångkulturella samhällen inte ger oss bättre produkter. I den enorma smältdegeln USA skapades endast tre unika ostar, varav två är bra. Båda dessa ostar är dessutom egentligen att betrakta som utvecklingar av europeiska ostar. 

Det mångkulturella Sverige har inte gett oss bättre ostar, snarare har de traditionella svenska ostarna blivit rena industriprodukter. De som gör hantverksost i Sverige på små gårdsmejerier försöker nästan alltid kopiera utländska mögelostar (ibland förvisso med mycket lyckat resultat). Men jag kan inte tänka mig en lokal osttillverkare i Österrike, Slovenien eller södra Frankrike som börjar satsa på att kopiera en Västerbotten. Där strävar man efter att förfina det man gjort i århundraden, inte efter att kopiera det andra gör och alltid kommer att göra bättre.

Mångfalden i en riktig ostbutik skapas inte av att vi har mångkulturella samhällen, mångfalden i en sådan butik är möjlig därför att det finns många små homogena regioner i Europa som håller fast vid sin ost. Och sin kultur. Och om så behövs sitt territorium.

Det gör det möjligt för oss som inte tillhör den regionen att då och då kunna inhandla en importerad bit riktig – och för oss annorlunda – ost.

Men när regionerna och nationerna inte längre är särpräglade? Det är då ostbutikerna och de manuella ostdiskarna försvinner och vi bara får tillgång till ostar som till smak och utseende är totalt utbytbara mot varandra.

Precis som vi själva blivit vid det laget.

De Gaulle påstås en gång ha sagt att ingen kunde regera Frankrike eftersom det var ett land med hundratals olika lokala ostar.

Men vem har sagt att det ska vara lätt att regera ett land?

Och är ett land som är lätt at regera ens värt att regera?

Där lär ju alla ostar smaka likadant. Alltså ingenting.

PS. Det finns mycket mer att säga om Otto von Bismarck, ostar, Preussen och frihet. Jag återkommer i ämnet.

Ser man inte skillnader mellan kulturer och civilisationer förlorar man till slut också förmågan att se skillnaden mellan gott och ont på det individuella planet.

En landsortstidnings redaktion i USA 1946. En tid då tidningar i västvärlden var en levande och viktig del av samhället. Redaktionen vi ser är Monroe County Appeals, en tidning som grundades i Paris, Mississippi 1867. (Målning av Normam Rockwell)

När Dagens Nyheter på ledarsidan ska kommentera en terrorists halshuggning av en fransk lärare måste de förstås förklara att vi egentligen står inför ett helt hanterligt problem.
När DN skriver om klimat, corona eller Trump så står vi alltid inför hot som kan innebära mänsklighetens snara undergång.

Men terrordåd utförda av islamister är inget systemkritiskt hot, förklarar DN:s ledarsida apropå halshuggningen: 

”Detta är inte en civilisationernas kamp, utan en civilisationens kamp mot barbariet. Här står inte kristendom mot islam, eller Europa mot Mellanöstern och delar av Asien. Här står yttrande- och trosfrihet mot censur, förtryck och mord.”

Men i dagens värld är censur, förtryck och mord en intregrerad del av stat, samhälle och kultur i de länder som ingår i den muslimska kulturkretsen.  Offentliga halshuggningar i Saudiarabien, steningar i Afghanistan, barnslaveri i Pakistan, hängningar av oppostionella i Iran. 

Så är det inte i Europa.

Hur kan det då inte vara en kamp mellan civilisationer?

Det var helt oproblematiskt för de trötta liberalerna på DN:s kultursida under den era då Sovjetunionen byggt upp ett imperium i östra- och centrala Europa att tala om en kamp mellan civilisationer, samhällsystem och kulturer.

Man diskuterade inte relationen mellan Europa och Sovjet som en fråga om att yttrande- och trosfrihet stod mot censur. Istället hävdade man att demokrati stod mot kommunism.

Man såg att två olika ideologiska grundföreställningar skapat vitt skilda kulturer.

Kulturer som präglade människor.

Barnen till de flyktingar som tog sig från det sovjetiska imperiet till Europa halshögg inte lärare som uttalade sig kritiskt om Breznjev eller Stalin.

De som då flydde från öst gjorde det för att bevara sin frihet och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

De som kommer i dag som flyktingar från den muslimska kulturkretsen gör det också för att bevara sin frihet, och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

Och det är just det som är problemet. De bär med sig en civilisations värderingar och kultur, företeelser som formats i mer än ett årtusende.

Om man som europé inte ser skillnaden mellan sin egen världsdel och den muslimska kulturkretsen beror det på att man inte längre är en bärare av det europeiska kulturarvet och den europeiska civilisationen.

Men det ligger i förlängningen av DN:s liberalism; allt blir en fråga om individer och hur förhållandet mellan dem ska regleras med hjälp av lagar, regler och förordningar.

DN:s närsynthet gör det svårt för deras skribenter att uppfatta de stora, lite mer avlägsna, sammanhangen.

Allt blir suddigt, gränserna suddas ut mellan civilsationer och kulturer.

Och därmed försvinner också i praktiken möjligheten att med hjälp av lagar och förordningar skydda människors liv och egendom i det mångkulturella samhället. 

Ska vi vänta på katastroferna eller låta oss katapultas ut i universum i jakt på nya äventyr?

En del tror att man kan säga något om en tidsålder och ett folk genom att studera vad de uträttar och skapar.

Möjligen är det så.

Men jag tror det säger mer att studera vad de drömmer om att göra.

I går talade vi i Radio Bubbla om Gerard K. O´Neill och hans visioner om städer i yttre rymden, om kolonier på andra planeter.

På 1970-talet satte hans (och andras) tankar om att mänskligheten skulle söka sig ut i universum och skapa nya beboeliga världar gränserna för människors fantasier och förhoppningar.

Alltså fanns det inga gränser.

Om unga människor då kunde drömma om att erövra en planet i ett fjärran solsystem, vad drömmer de om i dag?

Att bli uttagen och få tävla i Idol?

Vad vuxna drömmer om har jag ingen aning om.

Drömmer de överhuvudtaget? Och om de gör det drömmer de i så fall om elektriska får? 

Den kraftlöshet vi ser i västvärlden i dag beror på att nationerna och kulturerna förlorat självförtroendet. Nu gäller det inte att erövra rymden, nu gäller det att överleva den där andra virustsunamin som media hotar med, samtidigt som man ska sopsortera utav bara helvete för att inte polarisarna ska smälta.

Inget är längre möjligt. Inga segrar i sikte. Allt man kan hoppas på är att lidandet inte blir utdraget.

Och att man hinner bli uttagen till Idol. Eller Farmen.

Det enda som för tankarna till 1970-talet är att västvärldens nationer påminner om Italiens fotbollslandslag under det årtiondet. De gick ut på plan med ett enda mål; spela defensivt. Håll nollan. Släpp inte in några mål.

1960- och 70-talets gränslöshet när det gällde vad som var möjligt för mänskligheten påverkade också människor i det lilla, i hur man levde sina liv. Och tanken på att man ingår i en kultur som är på väg att kolonisera månen, sedan Mars och sedan … vem vet … det inger hopp och en känsla av att man ingår i något större. Och det grundlägger också tanken om att det man själv gör bidrar till framgångarna. Vilken ens uppgift i samhället än är.

Ta bort den egna kulturens visioner och drömmar och den enskilda individens drömmar reduceras till en förhoppning om att det är extrapris på köttfärs på ICA så att man riktigt kan frossa loss när det är dags för fredagstacos. 

Genom åren har jag och Martin då och då i programmet talar om hur vi drömmer om att starta en handelsbod på en av Saturnus månar. 

Under de kommande dagarna ska jag här på bloggen – och i en del texter som bara kommer att finnas i mitt dagliga nyhetsbrev – diskutera just sådana drömmar.

Och varför de är nödvändiga för en levande kultur.

Vi får inte låts våra tankar begränsas av dem som inte har några tankar. Vi kan ju inte ständigt älta Lööfs, Löfvens, och Kristerssons oförmåga, valhänthet och färglöshet eller orsakerna till självvald analfabetism och hjälplöshet i förorten.

Mitt dagliga nyhetsbrev beställer du här.

* Rubriken ”Platon eller Plattan” förklaras i de kommande texterna. Vi måste bara komma en bit på väg i resonemangen först, och lämna jordens syrefattiga debattatmosfär bakom oss.

Det är i samhällen där uppgivenheten breder ut sig som man letar efter enskilda personer som syndabockar.

Obduktionen (Enrique Simonet 1890).

Ett knarkarpar i Norrköping har kunnat ta sitt eget barn av daga med aktiv hjälp från myndigheterna. Till och med på Aftonbladets ledarsida blir de lite griniga vid tanken på det och toppar med rubriken: ”Sparka de ansvariga för Lilla Hjärtats död”.

Skribenten vill se huvuden rulla, eller vad som är motsvarigheten till det i dagens Sverige. Att ”sparka de ansvariga” byråkraterna innebär väl därför att de får lämna sin tjänst med ett avgångsvederlag.

Det är uppenbarligen en dag för ansvarsutkrävande på kvällstidningarnas ledarsidor när det gäller hur vård och omsorg sköts.

För på Expressens tycker att man att det är ”skandal” att en del äldre klassats in en grupp som som ska betraktas som dödsdömda om de får covid-19 och som därefter får minimalt med hälp och lindring.*

Maciej Zaremba skildrar utmärkt i DN en av de grundläggande förutsättningarna för detta: hur man i Region Stockholm tillsätter den socialdemokratisk yrkespolitikerna som Christoffer Bernsköld som ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. Han var den sökande till tjänsten som hade minst kompetens.

Vad är Expressens slutsats?

”Äldreboendena behöver ett sjukvårdslyft.”

Kraftfullt eller hur?

Vare sig AB eller Expressen är i närheten av att kunna tänka tanken att det inte räcker med att sparka en eller två byråkrater.

När det gäller ”Lilla Hjärtat” måste vi väl rimligen vilja straffa alla inblandade i processen; alla de personer i socialtjänsten och rättsapparaten som deltog i att återförpassa barnet till ett nedskitat helvete med kanyler, piller och droger.

Eller?

Och måste vi inte börja ifrågasätta själva det system och de strukturer som ger dessa människor makt över andra?

Vad är det grundläggande felet?

Och kan vi verkligen nöja oss med att säga att det är fel på den och den byråkraten?

Och är det verkligen bara fel på statsapparaten och rekryteringen till dess kommandopositioner på olika nivåer?

Begrunda det här citatet ur Expressens ledare:

”Det har saknats grundläggande hygienrutiner och kanske kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer.”

Märk väl. ”Grundläggande” hygienrutiner. Det kan bara tolkas som att personalen inte bryr sig om att ens tvätta händerna.

”Kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer” innebär i praktiken att den här typen av samtal utspelat sig:

”Gamla Lisa på rum 17 har fått mycket svårt att andas och hon har panikångest och väldigt ont.”

”Jaja, du kan väl riktlinjerna. Hon slutar snart att andas och då har hon heller inte panikångest eller ont.”

Märker inte Expressens ledarskribent den obegripliga motsättningen i sin egen beskrivning av situationen på äldreboenden?

Först beskrivs personalen som så tröga i huvudet att de inte fixar det här med att se till grundläggande hygien sköts.

Därefter beskrivs de som nitiska läsare av sjukvårdsdirektiv – och det är därför de låter gamla dö under plågor.

Ibland bryr sig samma personal inte alls (tvättar inte händerna), ibland bryr de sig väldigt mycket (läser direktiv väldigt ordentligt och följer dem). Det går inte ihop.

Enda sättet att få det här att gå ihop är att tänka sig personal som egentligen inte bryr sig utan alltid följer minsta motståndets lag.

Men är verkligen alla vi andra, som inte är direkt inblandade utan skuld?

För några månader sedan avslöjade Eskilstuna-Kuriren delar av det Zaremba nu berättar.

Rullade några huvuden? Blev det demonstrationer?

Kommer det att bli det efter Zarembas artiklar?

Nej, alla nöjer sig med att mumla.

Det räcker inte med bättre direktiv för hur vården ska fungera.

Det behövs direktiv för hur man botar ett sjukt samhälle.

*Nej, det är inte så att jag tror att alla de tusentals äldre som dött under coronan kunde räddats. Kanske kunde ingen alls ha räddats.

Men det är ju inte det frågan gäller utan om under vilka förhållanden människor i vården ska gå hädan.

Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?