Det blev en sändning om allt från Ayn Rand till Dan Eliasson, en individ så fal och hal att inte ens Rand hade kunnat teckna hans porträtt.

Ett av de fånigaste ”motargumenten” mot att Kina skulle utgöra en fara för omvärlden låter ungefär så här: ”Jaja, men Gula Faran är en gammal rasistisk tankefigur. Den talade man om för 100 år sedan. Och 200 för hundra år sedan.”.

Men att uttrycket är gammat betyder ju inte att det i sig är fel. Det kan vara gammalt på grund av att Kina länge faktiskt utgjort en fara genom sin vilja att expandera.

I dag får kinesiska skolbarn lära sig att provinsen Xinjiang alltid varit kinesisk. Men så är det inte – namnet som tillkom vid erövringen på 1750-talet betyder dessutom ungefär ”De nyligen underkuvade områdena”.

Mitten på 1700-talet är kanske inte riktigt att jämföra med ”alltid”. Men de styrande i Peking har i alla tider haft sin alldeles egna tolkning av vad som är kinesiskt territorium, se bara på Tibet och de delar av Indien som man i dag åter gör anspråk på.

I Xinjiang hade man innan erövringen egentligen bara kinesiska handelsstationer längs med Sidenvägen, men det räcker kanske i Pekings värld för att ett område ska betraktas som kinesiskt.

Något man kan begrunda när de Nya Sidenvägarna snart omsluter hela globen.

I fredagens program drog vi de långa linjerna i Kinas utveckling och diskuterade hur dagens försök att både decimera och pacificera muslimerna i Xianjiang har en mycket lång historia och sträcker sig tillbaka till Kublai Khans inskränkningar av religionsfriheten för muslimer.

På samma sätt har dagens envetna strävan att genetiskt förbättra Hanfolket mycket långa anor – men nu är folkmedicinens knep ersatta med världens mest avancerade forskning om hur man ska kunna höja IQ:n hos de kommande Han-generationerna.

I övrigt diskuterade vi Dan Eliassons förlängda förordnande på MSB och tipsade att nästa steg i karriären blir ärkebiskop. Förvisso är han inte prästvigd eller har någon teologisk skolning men han har det där köttiga, baksluga och samtidigt skenheliga ansiktet som makthungriga påvar har på renässansmålningar. Och eftersom ytan är allt får ni nog se honom viftande med ärkebiskopskräklan i sinom tid. 

Varför han skulle få det jobbet?

Givetvis för att slutföra jobbet med att göra om Svenska Kyrkan till en mångkulturell inrättning där även islam har sin givna plats. Det händer ju inte så mycket i kyrkorna på fredagarna så då kan imamerna kalla de trogna till fredagsbön där.

Abraham Lincoln – en man med tydligen föredömliga sovvanor. Åtminstone i ungdomen.

Det gäller att lägga sig före i trenden och vara tidigt ute med att anamma av överheten påbjudet beteende. Så alla män som känner sig osäkra och möjligen ensamma ska här få ett tips.

Skaffa en hund.

Men nöj dig inte med att ta promenader med jycken.

Sov med den också.

Jag sätter nämligen en slant på att det blir nästa krav som ställs på oss män för att vi ska visa att vi verkligen funnit oss själva.

Vad som följer efter det är jag dock lite osäker på.

Kanske att man anmäler sig till en brodyrkurs hos Hemslöjdens vänner.

Då kan trenderna flyta ihop. Man broderar ett monogram på hundens örngott.

Det här verkar bli en sommar då kultursidorna i tidningarna fylls med extra mycket material om ”mansrollen”.

Det är väl inledningen på slutoffensiven.

Det avgörande slaget utdelas kanske om en två, tre år då det yttersta beviset på att man är en modern man är att man kapar kulorna på sig själv och matar hunden med dem.

Målet uppnått.

Den vite mannen kan inte längre reproducera sig.

Om jag överdriver? Läs Niclas Vents artikel på AB:s kultursida i dag. Han menar att:

Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år."

En självklar första invändning är förstås att en ”traditionellt maskulin värdering” inte är att man är ”autonom” och ”självtillräcklig” – det är att man är en fungerande och bärande del i en familj.

Hela Vents text ångar av oro över att män är isolerade från andra män. De är ensamma.

Det här visar hur överhetens kulturkrig haft en sådan framgång att familj och tvåsamhet helt försvunnit ur diskussionen och frågeställningen.

Om en man är ensam och känner sig isolerad finns inte kvinnor med som en del i lösningen av problemet.

Istället ska mannen förändra sitt beteende och dela säng med andra män – sov tillsammans, fast bara som vänner då förstås. Händerna på täcket. Så gjorde Abraham Lincoln när han var ung och fattig berättar Vent för oss. Jag väntar bara på att han ska gå vidare och säga ”… och han blev ju president.

Men allt är inte elände menar Vent:

”Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.”

Det är till att ha lågt ställda krav på män.

Ha kvinnliga kompisar och krama andra män – då når man ”mansrollens absoluta historiska höjdpunkt”. 

Män som ”närvarande föräldrar” räknar Vent också upp i sin lista över positiva faktorer.

Visst, man ser ju män gå runt med barnvagn på stan på väg till ett kafé. Även en lattepappa är en slags pappa.

Eller inte.

Föräldraskap innebär rimligen att man fostrar och är ett föredöme, att man deltar i barnens utveckling, ser till att de läser, bildar sig, man deltar i formandet – och beskyddandet.

Men den som studerar samhällsdebatten, ser att det moderna föräldraskapet mest tar sig uttryck i skrianden om: ”Men varför gör inte skolan något! Varför gör inte förskolan något! Varför finns det inga tider i ishallen! Varför ser staten och politikerna inte till att det här fungerar!”

Att tala om män som ”närvarande föräldrar” i ett samhälle där föräldraskapet överlåtits på den offentliga sektorn och staten är ju bara fånigt.

Och att tala om att ”män är ensamma” i ett samhälle där tanken på familjen som en samhällets urcell bekämpats av överheten sedan 1930-talet närmar sig ren kretinism.

Vad ska män bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Vad ska kvinnor bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Men barnen, de finns i statens förvar – förvisso inte alltid den tryggaste platsen.

Här ser vi lömskheten i kulturkriget.

Först några årtionden av kampanjer mot familjen som en plats för förtryck. En kampanj som stegrats de senaste 20 åren med bittra kvinnoromaner om usla män och än uslare förhållanden. Begränsningarna är stora hos denna genre när det gäller allmängiltighet och litterärt värde. Problemet kan i det fallet sägas vara att kulturkvinnor äktat kulturmän och mindre ljuv musik har uppstått – ur detta dras slutsatser som anses gälla för mänskligheten i stort. Den gamla vanliga förmätenheten alltså hos många i kultursfären. Och jag förstår ilskan hos kvinnor som dragits med män som ägnar sig åt ”kultur” i modern, svensk mening. Men jag ser inte poängen med att låta detta drabba det manliga släktet i sin helhet.

Parallellt med att kriget mot familjen intensifierats har lovsångerna i media ökat om ensamhushållet och singellivets fördelar har också blivit en självklarhet.

Istället för att diskutera hur tvåsamhet och familj ska kunna återuppstå hyllas ”tjejgänget” och ”killgänget” där man träffas och umgås.

I ”tjejgänget” diskuterar man alla fel hos män.

I ”killgänget” diskuterar man också alla fel hos män.

Det Vent betecknar som den ”positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt” riskerar att bli slutstationen för den västerländska civilisationen.

Det blir för få barn gjorda, och de som ändå kommer till världen fostrar staten på ett sådant sätt att det i nästa generation blir än färre födslar.

Men vi kan ju alltid öka importen.

PS. I den här texten diskuterar jag en annan av överhetens angreppslinjer på familjen; påståendet att ett samhälle där heterosexualitet dominerar skulle innebära förtryck av hbtq-personer. Det är tvärtom.

"Han verkar blunda när han är ute på någon av sina många resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten."

Lasse Berg hoppfull – och proppfull av märkliga uppfattningar.

I en värld där de flesta ständigt får det bättre borde det inte finnas något behov av lovsånger till globalisering och framsteg.

Ändå ständigt detta propagerande för att vi aldrig haft det så bra som nu, och dessa löften:; bara vi inte klagar och protesterar så ska vi få det ännu bättre.

I dag rycker Lasse Berg in för att täta luckorna i leden hos framstegsoptimisterna, och han gör det i form av en text på DN Kultur.

Han inleder med att påminna oss om att allt var sämre förr – typ: vi inte behöver jaga mammutar ner i tjärgropar längre för att få mat för dagen, och det ska vi vara tacksamma för. 

Det har gått framåt. Och det kommer det att fortsätta att göra om vi inser följande:

”Då är det bra att minnas att vi som individer i stället för att ständigt sukta efter större stenyxor och fler grävkäppar har ett medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men låt oss vara konkreta. Diskutera utvecklingen som den ser ut här och nu.

Vi har ett antal stater i världen där islam är den statsbärande religionen: Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Pakistan, Turkiet.

Sedan finns där andra rangens islamska stater som Afghanistan, Sudan, Somalia. 

Och så har vi islamistiska rörelser som utgör ett växande hot i länder i Afrika och Asien som inte ingår i den muslimska kulturkretsen.

Och då har jag ändå hoppat över en hel del länder och regioner.

Det kännetecknande för islam är att dess utövare inte har något behov av att bli ”sedda” i den mening Lasse Berg lägger i ordet, alltså betraktade som jämlikar och personer i förhållande till vilka man ska vara beredd att jämka och anpassa sig.

De vill bli sedda som företrädare för en överlägsen kultur och religion som inte ska behöva anpassa sig.

Nu kommer en del att invända att jag generaliserar. Visst gör jag det. Vi talar ju om möten mellan kulturer – då måste man utgå från de grundläggande dragen i kulturen som den uppenbarat sig genom historien, och beteendet och drivkrafterna hos dem som kontrollerar staterna i de olika kulturkretsarna. Något speciellt behov av att bli ”sedd” i Lasse Bergs mening kan jag inte upptäcka.

Om det är någon som generaliserar är det Lasse Berg som uppfordrande påpekar att för några årtusenden sedan använde vi stenyxor. Nu har vi bättre redskap. Vad har hänt däremellan. Jo, globalisering. Leve globaliseringen!

Generande generaliseringar.

Borttrollade är krigen, folkvandringarna, folkfördrivningarna och massmorden under årtusenden.

Ska vi dra de stora linjerna i historien kan de istället beskrivas som att Europa skapar och därefter för upplysning, teknik och civilisation ut i världen. Förlorar dock efter andra världskriget mer och mer av sin styrka. Trängs tillbaka till sitt urområde vars länder nu också försvagas av en folkvandring från den muslimska kulturkretsen i Västasien och Afrika.

Att världens teknologiska utveckling ständigt pågår (och vi slipper jaga mammutar) innebär inte med automatik att den civilisation som en gång var förutsättning för denna utveckling – den europeiska – inte går bakåt och därmed är hotad.

Utan att skriva ut det erkänner Lasse Berg dock Europas grundläggande betydelse för utvecklingen i världen i sin egen historieskrivning:

”För tio tusen år sedan började människorna byta allt detta som gällt så länge till ett bofast liv med jordbruk och senare boskapsskötsel. I dessa hierarkiska samhällsbyggen skedde utveckling av teknik och vetande i en rasande takt, jämfört med tidigare. Men också under dessa årtusenden var stillastående levnadsvillkor massornas regel. Produktionen per person var jorden runt i stort sett konstant under årtusendena fram till kolonialhandel och industrialisering.”

Och vad var den drivande kraften i ”kolonialhandel” och ”industrialisering”?

Europa. 

I det accelererande kaos som nu kännetecknar delar av Europa vill Lasse Berg att vi ska predika för dem som skapar kaoset att de ska betänka att vi alla har ett: 

”… medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men han tycker vi ska tala med om detta betraktar inte ens sina egna kvinnor som ingående i ett jämlikt ”vi”.

Lasse Berg ger inga exempel från vår nutid på hur stater och folkgrupper i den muslimska kulturkretsen skulle vara intresserade av att sitta runt eldstaden och diskutera på Lasse-Bergskt vis med oss. Eller det är väl snarare framför skärmarna och plattorna och mobilerna vi ska placera oss för att kunna kommunicera:

”Vår art har haft en oslagbar fördel framför andra apor. Alla djur kan kommunicera. Men vi kan prata, skapa kunskap hos den andre om sådant hon inte känner till. När man på det sättet kopplar ihop människors hjärnor får man ett fantastiskt verktyg för problemlösning. Dessa samtal när man byter idéer kan vi nu, i skriftlig eller elektronisk form, föra med miljarder andra. Det är bara dessa samlingar runt en global lägereld som kan rädda oss.”

Men det finns inget ”oss”. De ”andra” vill inte ingå i detta ”oss”. När Lasse Berg reser i Afrika och Asien ser han asfalterade vägar och TV-apparater:

”Bilar parkerade vid trevåningshus. Det stinker inte längre.”

Men han ser inte de förtryckande aggressiva regimerna.

Och om de nu fått det så förtvivlat bra i tredje världen som Lasse Berg hävdar – varför vill de alla till Europa? De verkar inte märka att de fått det bättre. 

Visst en del av vägarna i Uttar Pradesh har fått asfalt.

Men hela Syriens infrastruktur är borta. 

Det är en drömmare och fantast som för ordet i Lasse Bergs artikel. Han måste blunda när han är ute på någon av sina resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten.

Hur kan han vara så hoppfull?

Jo, men förstår ni, den här internationella dialogen som ska ge oss alla mer fred och välstånd har redan börjat. Har ni inte märkt det? Dialogen som ska ge oss en globalisering som är skonsam mot miljön dessutom.

Vilka tecken finns då på att detta samtal inletts?

Lasse Berg kan berätta för oss att:

”För ett år sedan tillkännagav Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern att alla regeringens nya satsningar måste fylla kravet på att öka befolkningens välbefinnande. Det rörde sig om saker som gemenskap, psykisk hälsa, jämlikhet, hållbarhet. Tanken är att så småningom ska alla statens utgifter handla om välfärd snarare än tillväxt.”

OK?

Är det allt?

Nya Zeeland ska satsa på att staten blir alla invånares ömma mamma, satsa allt på medborgarnas välfärd.

För Lasse Berg räcker detta:

”Jacinda Arderns exempel kan vara ett tecken på att samspråket på allvar redan börjat.”

Det är till att dra stora växlar på en premiärministers inrikespolitiska uttalande i ett örike med fem miljoner invånare.

Jag är inte ens säker på alla hennes egna medborgare deltar i det där ”samtalet”.

Men så här blir det när globalisterna ska argumentera. De får lämna det globala perspektivet och krama något litet hoppfullt tecken i världens utkant.

PS. Men Kina då undrar kanske någon?

Jo, de kan heller inte tänka sig att delta i något internationellt peace-and-love-samtal?

Varför skulle de göra det?

De koncentrerar sig på att kunna avlyssna alla samtal som pågår.

Vi avhandlar smugglarländer som Afghanistan och Transnistrien samt svart science-fiction.

Om det är någon amerikansk president som försökt få hem de egna trupperna från Afghanistan så är det Donald Trump. Antagligen för att han delar den kloke marxisten Alexander Cockburns gamla bedömning av landet: 

”An unspeakable country filled with unspeakable people, sheepshaggers and smugglers.”

Så vad ska man där att göra?

Dessutom har närvaron sedan år 2000 kostat USA 5300 miljarder US-dollar.

Givetvis är det därför det finns krafter som vill hålla kvar USA i Afghanistan … det militärindustriella komplexet mår bra av ständiga krig.

Och just därför lanserar detta militärindustriella komplex då och då genom till exempel New York Times och CNN teorier om att Trump är Putins sprattelgubbe. Det gäller att undergräva Trumps auktoritet, vilket underlättar ett kvarvarande i Afghanistan.

Alldeles i dagarna har vi därför kunnat läsa om att Trump blundat för att ryssar betalat talibaner skottpengar för att de ska angripa amerikanska soldater i Afghanistan.

I söndagens program diskuterade vi det lätt befängda med den teorin och redde också ut vilka andra spelare som finns i Afghanistan i dag: Kina, Pakistan, Tadjikistan, Indien och Iran.

Men sådan komplexitet får inte plats i medströmsmedias rapportering.

Och så löste Martin mysteriet med förekomsten av illegala helikopterfabriker i Transnistrien … och samtidigt kanske vi också fick en aning om vad som kommer att bli årets julklapp.

Självklart samtalade vi också om en mycket svårbegriplig riktning i kulturlivet; svart science-fiction. Detta apropå Svenska Filminstitutets stöd till den afrofuturistiska rullen ”Jordbunden”. Man får ju dock lust att varna skaparna i denna genre. De har nog missförstått en del, för jag antar att de siktar på att de färder som skildras ska gå till universums svarta hål.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

"Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det? "

Pierre Schori – förespråkar human flyktingpolitik efter att i årtionden stött regimer som leder till att folk flyr.

Inom delar av socialdemokratin verkar man ha haft en jätte-zoom-videokonferens för att få till ett manifest om vikten av att hävda den totala och allomfattande asylrätten. 

Alla ska med i internationell skala. 

Låt oss hoppas att det inte finns mänskligt liv på andra planeter. Och om det finns det låt oss då be en bön för att det rör sig om fredliga civilisationer där medlemmarna inte för krig mot varandra; annars kommer vi snart få höra att det är en självklarhet att flyktingar från den tempererade superjorden GJ180 ska få politisk asyl i Sverige. 

Kanske kommer Daniel Suhonen som gärna hämtar sin verklighetsbeskrivning från serietidningar att anlitas för att skriva et nytt manifest där det anförs att vi faktiskt en gång gav Stålmannen asyl?

I det manifest som nu är publicerat i Aftonbladet och undertecknat av 233 ”debattörer” förklaras att:

”Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter.”

Jag kan i många avseenden nog visa hur jag ansluter mig i praktiken till en ”klassisk socialdemokratisk politik”, eftersom jag antar att ”klassisk” definieras som den politik socialdemokratin stod för från sin uppkomst fram till och med 1950-talet. Därför kan jag också konstatera att här har vi inte att göra med ”debattörer” utan med ”posörer”.

Bland undertecknarna finns Pierre Schori, en person som stött många diktatorer som skapat flyktingströmmar och förödda samhällen. Han är inte en representant för klassisk socialdemokrati, han är en representant för de krafter från överheten som tog över arbetarrörelsen och började romantisera och stödja brutala, efterblivna ”befrielserörelser”.

Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det?  

Undertecknarna tar inte upp det problemet, vilket gör att vi har många invandrade personer som anser att alla människor inte har samma rättigheter – och de har släppts in på grundval av en politik som utgår från att alla människor har samma rättigheter.

Problemet med det öppna-famnen-manifestet är att det inte gör skillnad på asylsökande på grundval av deras ståndpunkter. Man bryr sig bara om huruvida man är förföljd för sina åsikters skull eller inte. Att man är förföljd är själva grunden för asylrätten i dessa moderna socialdemokraters värld.

Vilket får den absurda följden att Sverige kan ge fristad åt medlemmar i shiamuslimska miliser när sunnimuslimska miliser tagit kontroll över tidigare shiadominerat territorium och börjat jaga militanta shiamuslimer.

De båda riktningarna må hata varandra, men båda riktningarna hatar också västerlandet.

Att släppa in representanter för den ena eller andra riktningen beroende på hur krigslyckan skiftar innebär att man öppnar dörren för krafter som är fientliga till allt det som gör att Sverige är en lugn och skyddad hamn.

Och det leder i sin förlängning till att Sverige inte kommer att förbli en sådan hamn.

Asylrätten kan inte bedömas utifrån ”internationella konventioner”. De måste sägas upp för Sveriges del. Möjligheten att söka och att kanske få asyl kan enbart bedömas utifrån om den asylsökandes inställning och politiska hållning är kompatibel med det svenska samhällets. Man bör inte ge asyl åt personer som har en grundläggande fientlig inställning till europeiska värden och europeisk kultur, eller är bärare av en kultur som inte är kompatibel med västerländska värden..

Det finns inga allmänt och internationellt omfattade humanitära principer att utgå från i asylpolitiken. Att hävda det är att propagera för nationellt självmord.

Av min ironiska inledning på texten ska man inte förledas att tro att jag intar en tillbakalutad, överseende hållning gentemot dem som har undertecknat manifestet. De har fullt medvetet ställt sig på samma sida som nationens och det arbetande folkets fiender, de har gjort det genom att försöka framställa sig som mer ”humana” än de som vill begränsa asylpolitiken så att inte västerlandets, frihetens och upplysningens fiender släpps in.

Med dessa "debattörer" finns inger att debattera – de är att betrakta som islamismens och mörkrets propagandacentral. Det talar om hur viktigt det är att "Sverige ska vara en humanitär stormakt", föga bryr de sig om att det leder till det arbetande folkets vanmakt.

"För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?"

Man slog dem på händerna när man tyckte att de inte åt tillräckligt koncentrerat. En och annan fick en knack i bakhuvudet. Armar bröts upp på ryggen, en del tvingades ner i sina sängar och hölls fast. Sängarna hade nedkissade lakan.

Anmälningarna om misshandel och vanvård har blivit en liten hög.

Som ni förstår talade vi om äldreboendet Djurgården i Eskilstuna i Radio Bubblas förra sändning.

Och under coronakarantänen har 30 av de 65 på detta äldreboende dött.

”Bristande språkkunskaper hos personalen” anger en de ansvariga som en av förklaringarna till att man inte kunnat hålla smittan i schack.

Om det anses vara en av förklaringarna till den misshandel som förekommit framgår inte.

Man kan ställa sig flera frågor.

För det första – hur kan bristande språkkunskaper göra att man inte begriper att man ska tvätta händerna och följa andra enkla föreskrifter? Kommer de som inte behärskar språket från en annan planet? Talar de klingon?

För det andra – är det lämpligt att man inte behärskar ens enkel svenska när man ska ta hand om äldre – och ibland förvirrade – människor? De om några behöver kontakt och omvårdnad med personer som förstår dem och som själva kan göra sig förstådda.

För det tredje – om man inte behärskar svenska då vet man inget om kulturella koder och seder, eller har någon förståelse för dem. Jag utgår från att många äldre människor under de sista åren av sitt liv i frid vill kunna sjunka in i det som är vant och tryggt. Kan personal som vare sig behärskar språk eller kultur bidra till detta? Kan de inte tvärtom tänkas bli irriterade och ge sig på dem som de ska ta hand om. Att man inte ens förstår enkel svenska tyder ju på en viss fientlighet till det land man kommit till.

För det fjärde – varför har inga polisanmälningar gjorts? Tydligen har det bara blivit anmälningar uppåt i vårdapparat och administration men inte direkt till polisen. Varför inte? Det rör sig om misshandel av värnlösa människor. Det rör sig också om uppenbar vanskötsel som leder till att människor dör.

Här ser vi verkligheten bakom yrandet de senaste åren om att vi måste ha hundratusentals invandrare för ”vem ska annars ta hand om våra äldre”.

Kan vi inte åtminstone enas om att det väl inte visat sig vara ett bra argument. 

Det enda som hänt som följd av misshandel och vanvård på Djurgården är att äldreboendet stängts ner.

Tacka fan för det när hälften av de som fanns där dog på några månader. 

Ingen verkar dock ställas till ansvar. 

Och då borde inte bara de skyldiga i personalen och chefer på boendet ställas till svars.

– utan även kommunens politiker och de byråkrater som sitter i ledningen för äldreomsorgen.

De senaste åren har kommunen satsat på att putsa upp sin fasad. Det har byggts stort badhus och sporthall, torget har renoverats och man har länge lanserat sig som arenornas stad.

Men kärnverksamheten – att använda skattebetalarnas medel till att ge de äldre den omsorg de förtjänat – det missköter man uppenbarligen.

Hur kunde man bygga nya fritids- och nöjeskomplex när man samtidigt erkänner att man insett att till exempel Djurgården var undermåligt i alla avseenden?

Men visst är det bra att det nu finns arenor och hallar i staden. Det kommer att finnas många som vill vara på plats när tribunalerna en gång genomförs mot dem som byggt monument över sig själva medan de som byggt staden vanvårdas.

I övrigt diskuterade vi varför grönsaker inte bör förtäras, de gröna framgångarna i Frankrike samt hur den djupa statens ombud rensar friskt på YouTube

Dags är dags att ställa frågan med vilket mål Expressens kultursida driver sin envetna kampanj för kulturell efterblivenhet.

Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.

Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).

På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”

Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.

Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.

Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:

”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”

”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”

Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”

I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:

Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.

Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt. 

Och allt det här är ju bara så sorgligt.

Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.

Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:

“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.” 

Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.

Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.

Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.

Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.

Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.

Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.

Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.

På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.

Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.

Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.

Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.

Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.

Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.

Men förlåt. 

Ett allvarligt menat ”förlåt”.

Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.

Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.

Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.

Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.

Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig. 

Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.

Och där har vi hela problemet.

Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.

Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.

Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.

Vad är syftet?

"Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar."

Nyamko Sabuni –beredd att göra plats i bagageutrymmet för ännu en "skuld".

Det här med syskonrivalitet är inte lätt.

Man får förstå att Nyamko Sabuni är sur.

Och desperat.

Här har hon äntligen lyckats bli partiledare. Hennes tid i rampljuset väntar. Presskonferenser. Kanske en ministerpost i någon form av regering? Alla möjligheter står öppna.

Men så börjar opinionssiffrorna rasa. Varje gång hon numera ska läsa en sådan undersökning fasar hon för tanken att det inte ska finnas en egen stapel märkt ”L” utan att hennes parti försvunnit in under ”Övriga”.

Samtidigt syns hennes bror Kitimbwa Sabuni mer och mer i media som ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation. Medan däremot inte ens Agenda ringer henne.

”Det finns ingen rättvisa”, tänker Nyamko Sabuni. ”Brorsan leder ju en organisation som om möjligt har ännu färre medlemmar än vad vi har i Liberalerna. Och han är inte svartare än jag”.

Hon grubblar. Vad har han kommit på som inte hon har fattat?

Hon nagelfar broderns uttalanden, studerar de märkliga påståendena och försöker finna en koppling till verkligheten samt logik, vilket visar sig tämligen svårt. Men Nyamko Sabuni ger inte upp, hon är tränad för uppgiften efter harvandet med det egna partiets program och kongressmotioner och kan därför läsa texter utan logik och koppling till verkligheten.

Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar.

Och ordet är ”skuld”. 

Men hon inser att hon inte rakt av kan ta över broderns idéer, det gäller att framföra dem som om det som ska lanseras hade växt fram ur Liberalernas eget program.

”Vi i Liberalerna talar ju alltid om integration”, tänker Sabuni. ”Och så kopplar man ihop det med skuld. Då får man integrationsskuld. Sverige har en integrationsskuld till invandrare. Bingo-superjackpot-royal-imperial-straight-flush! Integrationsskuld! Nu ska vi upp i tio procent”.

Dags för en artikel på DN Debatt.

Den som orkar ta sig igenom Sabunis artikel i dagens DN kommer att mötas av påståenden som:

”En sådan (plan för att minska integrationsskulden. Min anm.) bör bland annat innehålla åtgärder för kunskaper i svenska språket, morötter för kvinnors deltagande i arbetslivet, åtgärder för att till exempel bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, förenklade villkor för små­företag och samverkan för upprustade förorter.”

Men vad har hon för ”plan” för dem som inte är intresserade av att lära sig svenska språket eller ta ett arbete? Det är ju det grundläggande problemet. ”Morötter”?

De som behöver morötter för att lära sig svenska eller ta ett jobb kan förslagsvis söka efter dem i grönsaksland mer söderöver.

”Integrationskulden innebär ett enormt svek mot varje människa som kommit till vårt land utan att ges chansen att lyckas här och mot varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden utan förhoppningar att lyckas i skolan eller att få ett bra jobb.”

Har man fått komma till Sverige har man fått chansen att lyckas. Sverige sviker inte ”varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden”. Dessa barns föräldrar sviker sina barn om de håller dem kvar i efterblivna kulturella och religiösa mönster.

”Vi ska inte vara ett delat land med ett utanförskap som föder förakt, frustration och konflikter.”

Stora grupper invandrare väljer att ställa sig utanför samhället – det skapar delningen. Det är bland de invandrare som kommit de senaste 20 åren det finns en motvilja till att anpassa sig till det svenska samhället – det skapar det ”delade landet”.

Dessutom, om vi ska laborera med Nyamko Sabunis tanke på att man ska börja redovisa ”Sveriges” olika skulder till dem som befinner sig innanför Sveriges gränser, vad sägs om att ta tag i följande skulder:

”Pensionärsskulden”. Vad gör vi åt det faktum att människor som arbetat ett långt liv och betalat skatt i tron att de ska få en pension de kan leva på nu upptäcker att den pensionen är skamligt låg?

”Våldtäktsofferskulden”. Alla de kvinnor som blir våldtagna men får se sina förundersökningar nedlagda eller inte ens inledda?

”Rånofferskulden”.

”Äldreomsorgsskulden”?

”Vårdskulden”?

Nyamko Sabuni har fräckheten att uttala sig om ”Sveriges” skuld, samma fräckhet som Löfven eller för den delen Kristersson eller Lööf visar när de talar om vad ”Sverige” är skyldigt att göra gentemot olika grupper: invandrare i Akalla eller isbjörnar i Arktis. 

Alla de skulder de vill att vi ska betala är skulder de uppfunnit för att vi ska fortsätta betala skatt till överheten så att de kan fortsätta bygga ut staten, denna eländets dysfunktionella stat som bara skapar nya problem och därmed nya ”skulder”.

De enda som har en skuld i det här landet till medborgarna är politikerna, byråkraterna och deras ”kulturarbetande” hovnarrar.

Dags att skicka räkningen.

"Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället."

Publiken under Järvaveckan. En tillställning då svenska politiker tävlar om att få visa att vem som ställer minst krav på invandrare.

Nu diskuteras tak för invandring eller inte.

Igen.

Nu ska åter ältas hur många som ska få asyl.

Och folk sitter och funderar på vilket av partierna i riksdagen som har mest förnuftig politik.

Men alla är de präglade av feghet och irrationalitet.

Själva förutsättningen för de här diskussionerna saknas, och den förutsättningen är att Sverige skulle ha en invandrings- och asylpolitik. 

Det har det här landet inte haft de senaste 20 åren. För det har inte funnit någon syn på vad Sverige är som nation, vad som kännetecknar Sverige. Det har inte funnits en syn på hur allt det som folket byggt upp ska värnas i möten med främmande kulturer. För just det faktum att folket byggt upp något genom seklerna är förutsättningen för att Sverige kan bli en fristad för dem som kommer från kulturer som uppenbarligen saknar denna förmåga.

Det är alltså rimligt att man diskuterar vilka principer som ska gälla när man öppnar dörrarna för den som vill komma in i Sverige.

Men diskussionen om hur det borde vara förs av politiker som bara bekymrar sig om sina positioner, och den förs dessutom på snyltares villkor och då kan den aldrig bli rätt.

Men vänta nu.

Får man säga ”snyltare”?

Klart man får.

En snyltare är en person som har snyftandet som ideologi och kultur. En person som blir insläppt i Sverige och förklarar att han eller hon är förtryckt eftersom de inte tjänar lika mycket eller bor i samma områden eller syns lika mycket i media som de som bott i landet i generationer.

Bilan Osman är ett utmärkt exempel på detta.

Antag att de invandrare som kom till Sverige från perioden som sträcker sig från slutet av andra världskriget till millenieskiftet hade betett sig som Bilan Osman.

Snyftat och snyltat.

Då hade Sverige inte utvecklats så väl som landet trots allt gjorde.

De tidigare invandrarna och flyktingarna insåg att de hade dragit en av de få vinstlotterna i tillvarons tombola. Den lott som gav dem möjlighet att lämna flyktingläger, krig och förföljelse för att istället få möjligheten att arbeta sig in i ett nytt land.

Märk väl. 

”Arbeta”.

De förstod med självklarhet att det gällde att bevisa att de var värda vinstlotten. Och de insåg att de genom hårt arbete kanske skulle lyckas ge sina barn goda förutsättningar i det nya landet. Inget gott skulle komma med en gång. Gratis.

Det här är den första folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Den som släpps in i landet ska också bevisa sig värdig detta förtroende genom att arbeta.

De som kom hit som flyktingar och invandrare insåg också att de kom till ett bättre samhälle än det de tvingats lämna, ett mer välordnat, fungerande och civiliserat samhälle.

De fann det därför rationellt att studera de seder och bruk som kännetecknande det samhället.

Här fanns inga större problem eftersom de alla kom från en europeisk kristen-judisk kulturkrets. Eller från sekulära miljöer i Europa.

Det här är den andra folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Enbart flyktingar från den kristet-judiska kulturkretsen kan få invandra eller få asyl. Detta hindrar inte i sig givande av asyl åt personer från Afrika, Mellanöstern eller Asien eftersom de genom sin tro och kultur kan tillhöra den kulturkretsen. 

Detsamma gäller personer som aktivt tagit avstånd från islam och som förföljs i sitt hemland för detta. Liksom för personer ur den hinduiska eller buddistiska kulturkretsen.

Ur detta följer också förstås att den som aktivt vill utöva sin islamska tro inte i någon begriplig mening av ordet någonsin kan bli svensk. En nation definieras av sitt territorium sin historia, sin kultur, det som präglat dess ekonomiska utveckling och av sin mentalitet. Sverige som nation har alltid tillhört den europeiska kulturkretsen. Den muslimska kulturkretsen har alltid fört krig mot Europa, och fortsätter göra det. Sverige kan inte ha en aktiv femtekolonn i landet.

Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället.

Det finns inget skäl att släppa in personer som för med sig efterblivna föreställningar, motsättningar, seder och stamkrig eller klankontroverser. Och som dessutom öppet uttrycker sin vilja att rasera det land de kommit till – samtidigt som de ofta försörjs av detta land.

Världen är full av goda, flitiga människor som behöver en fristad. Finns inget skäl att ge en fristad åt andra.

Alltså, släng allt tjafs om internationella konventioner och åtaganden åt sidan och grunda framtida flykting- och asylpolitik på ovannämnda två enkla principer.

Men det krävs givetvis också att nationen återställs åtminstone till tillståndet vid millenieskiftet.

Det innebär att ett mycket stort antal personer som kommit till Sverige efter år 2000 måste lämna landet eftersom de inte uppfyller de enkla kraven som ställs som folkligt förnuftiga förutsättningar för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Nu kommer många att tycka att jag är en brutal islamofob.

Men jag har ingen fobi. Jag är inte rädd för islam.

Jag är fientlig.

Och jag bekymrar mig föga om sådana omdömen från snyltare eller svenskar som vill straffa sig själva för synder andra pådyvlat dem.

När jag läser igenom texten igen funderar jag istället på vad min gamle far skulle sagt om han läst den. Härdad av krig och därefter åratal i läger skulle han lagt sidorna på bordet. Bekymrat tittat på mig en stund. Därefter lagt handen på min axel och sagt:

”Vad har tagit åt dig? Varför är du så försiktig?”