”Det har alltid varit så att tyranner, för att stärka sin makt, har gjort varje möjlig ansträngning för att träna sitt folk, inte bara i lydnad och underdånighet, utan också i dyrkan” (Etienne de La Boetie)

Karriärknekten (t.h) innan han börjat stiga i graderna.

Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Tänk dig att du bidrar till att hundratusentals oskyldiga människor dör. Tänk dig att du medvetet ljuger för att bomber, missiller, granater och kulor ska regna och vina över vägar och städer intill dess att de döda är så många att de förkolnade liken måste dumpas i massgravar.

Minnesorden över en sådan person skulle inte bli nådiga. Men eftersom svenska media är inställsamma till en viss sorts avlidna kommer han inte benämnas ”mordisk praktröv utan ryggrad” utan i AB kan vi istället läsa formuleringar som:

”Han var en lugn och kompetent röst i en orolig värld.” Eller ”Han var en imponerande person med stor personlig integritet och värme.”

Vi har alltså att göra med just en ”viss sorts” avliden.

Den döde vi talar om är karriärknekten Colin Powell, som var utrikesminister under George W Bush. En man som valde att medvetet ljuga inför FN för att samla stöd till angreppet på Irak.

Men i AB blir han alltså en man med ”stor personlig integritet”. Omdömet fälls av Jan Eliasson, Sveriges evigt närvarande byråkrat i FN. En man som har oförtjänt gott rykte som diplomat i svenska media eftersom han spelar tennis med kända politiker. Det spelar mindre roll att under hans tid har FN varit ungefär lika handlingkraftigt som en alkoholiserad portvakt i ett hyreshus bebott av gängkriminella.

Många svenska tidningar noterar också att Powell gillade ABBA, Volvobilar och Anna Lindh.

Men då så. 

Fin kille. 

Glöm några hundratusen döda, och sätt på en ABBA-skiva till massmördarens minne.

Och varför skulle han inte gillat Anna Lindh? Hon lydde ju hans minsta vink. Om USA ville ha två personer smygdeporterade till ett egyptiskt fängelse där de kunde torteras flöjtade Lindh glatt ett ”ja” och frågade till vilken flygplats de skulle levereras.

Till svenska medias och politikers kärvänliga hållning till Powell bidrog förstås att han var svart. Som DN skriver:

”Men den tidigare utrikesministern som avled på måndagen kommer också att bli ihågkommen som en man som banade väg för svarta i USA – och en mittenpolitiker som stod upp mot Trump.”

I vilken begriplig mening Powell skulle varit bra för svarta i USA är svårt att förstå. 

Lika svårt att förstå som att en annan aktiv massmordsorganisatör – Madeleine Albright – i Sverige fått god press eftersom hon är kvinna och påstått ha banat väg för kvinnor. Hon har ju också banat väg för att rätt många kvinnor dött. Men de kanske hade fel färg eller fel politisk uppfattning?

Det drar åt det sinnessvaga att i Sverige kan vem som helst hyllas som stiger till de högre nivåerna i det amerikanska imperiet; det spelar ingen roll i hur många invasioner de varit med och planerat, det spelar ingen roll att de är ansvariga för massdöd – är de svarta, latinos eller kvinnor hyllas de som banbrytare för en god sak.

I minnesorden över Powell nämns heller inget i svenska media om massakern i Song My under Vietnamkriget. 

16 mars 1968 mördar en pluton amerikanska soldater 504 män, kvinnor och barn i två små byar. Män och kvinnor torteras, många av kvinnorna våldtas innan de skjuts.

Dåvarande majoren Colin Powell får i uppdrag att utreda vad som hänt. I hans rapport kan man läsa att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameser är ”excellent”.

Där visade han sin användbarhet.

Efter det bar karriären spikrakt uppåt.

”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Nu vill partiet Nyans att Lars Vilks träkonstverk Nimis ska brännas ner. I en debattartikel i GP förklarar ledande personer i partiet att:

”Det ingen kan frångå är att han genom sin "konst" var drivande i arbetet för att polarisera det svenska samhället. Det är viktigt att påtala att det inte enbart var hans konst som var problematisk. 

De konstaterar vidare:

”För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner av länsstyrelsen. Det vore inte en dag för sent.”

I går var Nimis bara en vagel i ögat på en lokal byggnadsnämnd, i dag på dem som säger sig företräda landets muslimer.

Jag är besviken. Det är så vardagskorkat och torftigt. Jag väntar mig mer av kryptoislamisterna i Nyans. Gå full tokfrans vetja. Det blir så tråkigt om ens motståndare inte har mer storslagna visioner än en slags majbrasa.

Begär att Vilks aska ska strös för vinden så att ingen kan lägga blommor på hans grav. Avpublicera allt som finns av honom på nätet. Skicka ut censorer på skallgång i bibliotek och antikvariat för att leta efter han verk. Och så ordnas det bokbål. Burn, baby, burn!

Censorerna bör givetvis få mandat att besöka hem där Vilks verk kan tänkas stå i bokhyllorna eller hänga på väggarna.

Bötfäll alla som nämner Vilks namn eller gärning i tal eller skrift.

Förbjud alla ord i svenska språket som kan påminna om Lars Vilks; typ: villkor, vilka, vilken.

Mens vi ändå är igång kan vi också förbjuda ordet ”vilja” – det är inget för individer. Man behöver inte ha en vilja eftersom rätt handlingsmönster är fastlagt i svensk värdegrund och Koranen.

Nu kan det här verka vara överdrivet från min sida. Inte skulle väl Nyans vilja gå så långt?

Låt oss då komma ihåg att de verkar i en kulturell och religiös tradition vars ledare en gång i tiden konsoliderade sina välden med att bränna ner biblioteken i Cordoba, Rayy, Ghazna, Nishapur, Matthias Corvinus bibliotek och några till. 

Allt för att där fanns material som var kränkande för islam.

”Kränkt” kan härledas från det gamla svenska ordet för sjuk: ”krank”.

Alltså kan vi väl hålla med Nyanserna om att de är kränkta. Men det var de långt, långt innan Lars Vilks var född.

Vilket behov har vi egentligen av att lyssna på Uffe, Stefan, Per och deras kollegor?

En del förundrar sig över varför det fanns de som tittade på partiledardebatten i går. Men deras förundran utgår från felaktiga förutsättningar. De tycker att en politisk debatt ska föras mellan personer som har genomtänkta uppfattningar och som företräder olika produktiva gruppers intressen (till dessa grupper räknas förstås också de som varit produktiva a.k.a pensionärer, och de som kommer att bli det, a.k.a barn). De som för debatten ska också ta ansvar för egna, begångna fel (jo, jag vet – då skulle ingen av de som deltog i debatten ha varit med i går.)

Partiledardebatten uppfyllde inte dessa grundläggande krav. 

Ändå tittade folk.

Och det beror på vårt behov av förnedring; vår vilja att se andra bete sig än mer korkat än vi själva. Vi när alla en önskan att få se andra uppföra sig på ett sådant sätt att vi själva fylls av en känsla av att vi är sorterade, kloka, eftertänksamma men samtidigt handlingskraftiga. Denna vår önskan är omättlig.

Det är därför en del följer Jocke och Jonna eller Paradise Hotel i TV.

Partiledardebatten når dock inte riktigt upp i Paradise Hotel–klass. Kanske skulle Ebba och Nooshi kunnat kvala in där på grund av utseende och personlig läggning –kombinationen av bakslughet och förmåga till ränksmideri och komplotter skulle passat bra där.

Men de andra.

De ser ut och beter sig som statister i Galenskaparnas ”Roy och Roger”, personer som spelar den förvirrade kunden som kommer in på macken och glömt bort vad det var han skulle köpa.

Men … just det ger oss kanske en inre tillfredsställa? Kan någon av männen jag ser eller Annie Lööf bli partiledare – då är jag nog skapelses krona i det här landet.

Jag gissar att vi hade bra lyssnarsiffror i går på Radio Bubbla. De som sökte något annat än förnedringsteve kom till oss, bättre att lyssna på radio som förnedrar makthavarna.

Vad vi pratade om?

Vi berörde den dysfunktionella familjen Reinfeldt som på alla sätt förkroppsligar uppgivenheten och de låga energinivåerna i den svenska borgerligheten. Lille Gustaf Reinfeldt vill fira jul tre månader om året. Räcker det inte med att han har en pappa som konstant går omkring med tomtar på loftet?

Och så pratade vi Indien och indianer.

När det gällde Indien så diskuterade vi familjen Tata som målmedvetet byggt upp ett världsomspännande industriimperium och när det gällde indianerna samtalade vi om hur de 574 indianstammarna fortfarande konstant förnedras av centralmakten i Washington.

Det är värt att påminna om detta om och om igen i en värld där USA:s ledare försöker framställa sig som den kraft som måste fungera som världspolis och garantera allas vår frihet, var vi än befinner oss.

Kanske skulle de börja på hemmaplan. 

I USA:s konstitution beskrevs ursprungligen indianstammarna som ”oberoende nationer” med vilka den federala staten skulle sluta fördrag.

I dag har de reducerats till ”inhemska beroende nationer”.

Och det är väl den ställning som det styrande skiktet vill att resten av världen ska ha; ”beroende nation”.

Men som vi kunde konstatera i vår diskussion om indiansk lag och rätten till självstyre – en del av stammarna har börjat röra på sig.

”Ett kycklings huvud kan inte bära upp en turban.” (Ordspråk från Zanzibar)

(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)

Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!

Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.

Amanda: För att …

Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.

(De kliver in i hissen.)

Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?

Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.

Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?

Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.

Annika: Nej, men Morgan har.

Amanda: Va? Läser han?

Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.

Amanda: Vad har det med saken att göra?

Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.

Amanda: Tycker han den är bra då?

Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.

Amanda: Varför?

Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.

Amanda: Eh?

Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.

Amanda: Men det där var väl för länge sedan?

Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.

Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.

Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.

Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?

Annika: Men den är inställd i år vet du väl?

Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp. 

(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)

Annika: Här ska jag av.

(Amanda ger Annika en hastig kram.)

Amanda: Lycka till med massagen!

Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.

”Han var annorlunda … skild från sitt förflutna av ett enormt avstånd, och från sin framtid genom sin okunnighet. (Joseph Conrad)

Ja, då ska man väl säga något om Nobelpristagaren i litteratur.

Gurnahs problem är att han ältar exilen. Han har i ett antal intervjuer och sammanhang deklarerat att det inte är ett brott att vara ”ekonomisk flykting”. Han pekar på att européer genom historien rört på sig för att få ett bättre liv. 

Och intervjuarna blir så upphetsade att de knappt kan hålla mikrofonen stadigt.

Vad Gurnah inte diskuterar – eller får frågor om – är varför de som ser sig som ”ekonomiska flyktingar” också för med sig kultur, sedvänjor och mentalitet från just de länder vars kultur, sedvänjor och mentalitet de flyr ifrån.

Om mentalitet och kultur i ett afrikanskt eller arabiskt land gör det till ett helvetshål på jorden – varför ska man tillåta att en sinnesförfattning från den regionen inplanteras i ett europeiskt land?

En sådan förflyttning utan problem är väl rimligen bara möjlig om den som rör på sig mycket, mycket medvetet tar avstånd från den kultur de säger sig fly ifrån?

Jag diskuterar vidare i mitt dagliga nyhetsbrev om Gurnah och frågan om vad exil egentligen betyder.

Svenska Akademien och de flesta svenska kulturarbetare befinner sig också i exil. 

Inre exil.

Avskilda från svenska folket och ett normalt liv.

Har alltid varit det.

Det förklarar en hel del.

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, ungefär fem minuter innan midnatt.

*Rubriken anspelar på Roberto Bolaños luriga ord om att:

”Immigranten, nomaden, resenären, sömngångaren, de existerar alla, men inte en person som i sig kan kallas en exilerad, eftersom varje författare går in i exilen genom att vandra in i litteraturen, och varje läsare förflyttar sig in i exil bara genom att öppna en bok.”

”Lathet och feghet är orsakerna till att en så stor del av mänskligheten, långt efter det att naturen inte längre styr dem, ändå fortsätter att befinna sig under förmyndarskap, och förklarar varför det är så enkelt för andra att göra sig själva till deras väktare.” (Immanuel Kant)

Den stora illustrationen kan möjligen föreställa en bankkassörska från flydda tider.

Hasse&Tage skrev en gång en visa betitlad ”Va´i helvete har dom för sig på banken efter tre?”, med rader som:

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?"

Spelar dom roulette där inne med kamreren som croupier?

Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv breve´

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”

Numera ställer sig ingen just den frågan eftersom bankkontor i forna tiders mening upphört att existera. Istället ställer de flesta av oss sig frågan vad i helvete de har för sig på statsradion och statstelevisionen.

Vilka onämnbara saker försigår där som förhindrar de anställda att producera program som gör samtiden begriplig, avslöjar sanningen samt roar och underhåller?

Sedan några dagar vet vi svaret. Att mycket litet av värde produceras i förhållande till alla dem som uppbär lön beror på att personalen ägnar sig åt annat än det de förväntas göra. Typ, pluggar japanska på arbetstid eller fikar. Möjligen ses fikandet dock i sig som en arbetsuppgift. Det kräver sin man eller kvinna att med jämna mellanrum lyfta på rumpan och masa sig iväg till fikabordet och prata om vad man ska göra på sin ledighet eller bostadsmarknaden på Södermalm. Ja ni vet – kvittranden som: 

”Oh, vilken fin fyra vi var och tittade på i helgen. På Bondegatan! Det har öppnat ännu fler mysiga butiker och restauranger där den senaste tiden. I en av dem säljer de regnkläder gjorda av återanvända kondomer. Det är hållbarhetstänk!”

I gårdagens Radio Bubbla kom vi in på ämnet när vi diskuterade Ludde Hellbergs artikel i Kvartal där han beskriver sin tid på Ekot. Ett litet smakprov:

”Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat men blev ändå besviken … Mums-mums? 

Upplöst frigolit övertäckt med choklad.

Det säger ganska mycket om de låga hormonhalterna hos Eko-folket att de inte ens orkar masa sig iväg till ett anständigt bageri för att köpa fikabröd. Jag hade haft större förståelse för den fikasugne chefens inställning om han sagt:

”Nej, nu tar vi det lugnt. Jag har varit hos Der Berliner Bäcker och köpt apfelstrudel, kirschkäsekuchen och nussecken.”

Eko-personalen är så lata att de inte ens orkar njuta av livet och sina livstidsanställningar.

Eller så äter de Mums-mums som ett självpåtaget straff för sin indolens.

I övrigt diskuterade vi Lars Vilks, Facebook samt hur man kan bli dömd för förtal när man ställer frågan om hur en DN-reporter från Syrien kan beskriva den stad där han bott som ”ett paradis”. Platsen i fråga kontrollerades av islamister, bland annat al-Qaida.

* Rubriken anspelar på ett citat från Iain Pears roman "Dream of Scipio":

”Hans lathet var hans tillflykt, och i detta var han som så många andra i det ockuperade Frankrike under den tiden; latheten blev politisk.”

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.

"The only difference between a tax man and a taxidermist is that the taxidermist only takes the skin."(Mark Twain)

En femtedel av befolkningen i Sverige försörjer de andra fyra femtedelarna visar en ny rapport. Vi diskuterade detta utmattande förhållande i gårdagens Radio Bubbla.

Ungefär samtidigt twittrade Ivar Arpi följande:

”Runt 25% av världens tillgångar finns i skatteparadis. Att inte fler pratar om detta säger något om inflytandet hos gruppen som skattesmiter genom att placera sina pengar där.

Alla utom ett litet mäktigt fåtal förlorar på detta. Pandora papers borde leda till reformer.

Det borde inte ens vara en höger-vänsterfråga. Det finns inga argument för att låta stora företag och mäktiga individer köra över nationalstaterna de verkar i och vars arbetskraft de är beroende av.”

Det är lite svårt att förstå tankegången. Men förklaringen är antagligen att Magdalena Andersson behöver en ny talskrivare och vi ska se Arpis tweet som en oblyg jobbansökan.

Demagogi från min sida?

Inte alls.

Svenska politiker, oavsett vilken fånig symbol de har som logga, brukar peka på någon psykstörd afrikansk diktator som har pengar på Caymanöarna, eller en rysk oligark som börjat sin bana som hallick och nu har smällfeta konton i små länder i Västindien som har fler bankkontor än offentliga urinoarer.

Visst är sådana gynnare obehagliga.

Men det är i och med den argumentationsgången som Ivar Arpi ställer in sig i ledet bakom Magda. Man jämställer dem som anser att svenska staten förslösar skattebetalarnas pengar med Robert Mugabe-figurer.

Se, det är vad jag kallar demagogi.

Om man betraktar vad skattepengarna används till i dag ser vi hur de förslösas. Det arbetande folket skyfflar in groteska mängder pengar i systemet varje år. Ändå har vi fattigpensionärer, förorter där inte lag och ordning råder, vi har definitivt ingen krigsmakt.

Vi kan alltså inte dra försorg om 300 000 människor som bidragit till vårt nuvarande välstånd, vi kan inte försvara oss mot vare sig inre eller yttre fiender. 

Och i landet pågår sedan länge en avindustrialisering.

Och fler och fler elever lämnar skolan med usla resultat.

Och vi har elbrist.

Och … ja, ni kan lika bra som jag listan över allt som mankerar.

Så vart går pengarna? Uppenbarligen förslösas de på annat än sådant som medborgarna förväntar sig att staten ska sköta.

För det finns en ursprunglig överenskommelse.

Eller fanns.

För den är sedan länge ensidigt bruten; det arbetande folket som fortsätter ösa in pengar håller sin del av överenskommelsen, men den parasitära statsbyråkratin förslösar dem. Den delar förvisso då och då ut en nådegåva till menigheten; Se, här får ni en kulturcheck på 150 kronor! Och se där, nu får ni pensionärer 350 kronor extra. Bocka och nig, om ni nu kan ledbrutna gubbstruttar och kärringskrällen, … och är ni inte glada och nöjda får ni ingen syrgas nästa gång det är dags för en influensa från Kina.”

Och dessa våra härskare förväntar sig att vi ska lovprisa dem.

Fylld av avsmak för den amerikanska regeringens ständiga krig för att utvidga sitt territorium, skrev Henry David Thoreau 1849:

”Om tusen män inte skulle betala sin skatt i år, så skulle det inte vara en våldsam och blodig åtgärd, men det skulle det var om de betalade, och därmed möjliggjorde för staten att utöva våld och spilla oskyldigt blod. Detta är faktiskt definitionen på en fredlig revolution, om nu en sådan är möjlig”.

Thoreaus hållning är tillämpbar i dag också – även om Sverige inte bedriver en aggressiv, expansiv utrikespolitik. En fungerande stat som tar hand om och garanterar fred, ordning och förhållanden som gör att du själv kan forma ditt liv – det betalar de flesta nog gärna skatt till.

Att som en del personer låtsas att skatteflykt innebär att vi tar maten ur munnen på de som finns i äldreomsorgen, eller att skolorna förfaller eller att offer för våldtäkter, rån och stöld aldrig får någon se förövarna straffade är bara fånigt – för så se verkligheten ut redan i dag. Det är den verklighet som skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Och dem ska vi alltså ge ännu mera pengar.

Glöm det.

PS. Givetvis finns det mängder av produktiva och nödvändiga människor bland dem avlönas med skattemedel.

Men varför ska du inte betala direkt för deras tjänster? Varför måste dina pengar passera Ygeman eller Morgan eller Magda?

Varför ska du dessutom uthärda den nya formen av skatteutsugning, den som skett under namnet ”privatiseringar” men som bara innebär att dina pengar går till företag som kapar åt sig en del av dina skattepengar och behandlar dem som något som ska användas så att det ger maximal utdelning (för att driva en skola eller en vårdinrättning .. till exempel).

Du ställs därför inför valet om det är Magda eller en riskkapitalist som ska ha kontrollen över det du betalar in.

Den kontrollen ska du ha själv.

Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.