Manligt och kvinnligt

Come on Eileen – noteringar om parasitära kulturmän

Boris Benulic

"För det första är inte problemet en begränsad grupp män i kulturlivet och medierna – en grupp som man kan benämna ”kulturmän”. Problemet utgörs nog av de allra, allra flesta män som är verksamma i kulturlivet, liksom av de allra, allra flesta kvinnorna. Vi har att göra med ett helt samhällsskikt som är djupt stört när det gäller relationen mellan män och kvinnor..."

Målningen är Jean-Jacques Henners "Naken kvinna i vila läsande en bok" (1883)

Ännu en kulturman anklagas nu för sexövergrepp på kvinnor, och över en natt har Russel Brand straffats av YouTube (och förlorar kanske tio miljoner kronor årligen), hans nästa bok har stoppats och en turné avbrutits. Skulle han gå in på något av de vegankaféer han brukar frekventera skulle säkert baristan spotta i sojamjölken innan hon skummade den till den beställda cappuccinon.

Den en gång hyllade vänsterfiguren och anarkisten.är nu allas niding och anklagad för sexövergrepp, våldtäkter och grooming – som sägs ha begåtts för tiotalet år sedan. Då var Brand den västerländska vänsterns egen lilla stå-upp-komiker-favorit. Då var han liksom fredad.

Numera – och sedan några år – är han hånad och hatad av sina forna beundrare eftersom han attackerat coronanedstängningar, och vaccintvång, talat väl om Trump men angripit Obama, Biden och Bill Gates, och uttryckt tvivel om att Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget i Ukraina … allt sådant som man inte ska säga om man ska få god kritik på DN:s kultursidor – eller The Guardians.

The Times grävande i Brands sexliv började för fyra år sedan och det är först nu de ansett sig ha så mycket bevis att de kan slå på stort med avslöjandet. Men sådana gräv är svåra att genomföra utan att föremålet för undersökningen får reda på vad som pågår, och det kan förklara att Brand rört sig i en riktning i sina podramträdanden som gjort det möjligt för honom att samla på sig sex miljoner följare som gillar kritik av den djupa staten – och så räknar Brand med att de nu ska bli hans trogna försvarare och säga att avslöjandena är ett försök att tysta Brand.

Nu skulle jag ju förstås kunna gå på Ebba Witt-Brattström-linjen och i hennes efterföljd deklarera att kulturmannen är en ”narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen”.

Och Russel Brand är urtypen för den sortens man; en kulturman.

Men det gör jag inte för Witt-Brattström har fel på två sätt.

För det första är inte problemet en begränsad grupp män i kulturlivet och medierna – en grupp som man kan benämna ”kulturmän”. Problemet utgörs nog av de allra, allra flesta män som är verksamma i kulturlivet, liksom av de allra, allra flesta kvinnorna. Vi har att göra med ett helt samhällsskikt som är djupt stört när det gäller relationen mellan män och kvinnor – och på något annat sätt kan det nog heller inte vara i det sönderfallande senmoderna samhällets kultursektor.

För det andra kan nog knappast männen i denna grupp sägas vara patriarkala i ordets ursprungliga och verkliga bemärkelse.

Men låt oss börja med det där om att de flesta män och kvinnor i kultursektorn är bärare av förfall och dåliga egenskaper.

Nu börjar ni tyst för er själva att räkna upp alla era favoritförfattare och förbereder försvarstal.

Men tänk om just det att vara – eller vilja vara – författare, journalist eller kulturinriktad skribent av något slag i sig är ett tecken på dåliga karaktärsdrag? 

I dagarna läste jag Anna Funders Wifedom: Mrs Orwell’s Invisible Life, en biografi över Eileen O’Shaughnessy – George Orwells första fru.

Eileen är knappt omnämnd i de biografier som skrivits över George Orwell, och han verkade knappt själv medveten om hennes existens, förutom när hon inte tog hand om honom och den lilla gården tillräckligt enligt hans mening. Nu skulle man förstås kunna hävda att George satt och skrev för att dra in pengar till hushållet. Skrev gjorde han förvisso, men det var inte så att plitandet gav familjen en anständig försörjning. Det är väl förvisso så att det är många författarhustrurs lott att hålla ihop hushållet, och samtidigt torka ångestsvetten ur makens panna och trösta honom för att hans storhet aldrig blir erkänd. Men det räcker inte för George med en kvinnas omsorg och tröstande – han är ständigt otrogen mot Eileen. Antagligen inte för att han gillar sex och kvinnor, utan mest för känslan av att vara någon. 

Gissningar från min sida?

Inte alls. Eileen anförtror en vännina att George inte är över sig intresserad av sex. Och George noterar i sina anteckningsböcker att:

”Det finns två viktiga saker om kvinnor som man bara kan lära sig genom att gifta sig och som totalt motsäger den bild av dem själva som kvinnor lyckats få världen att tro på. Den ena är deras ohjälpliga smutsighet och slafsighet. Den andra är deras förskräckliga, allt förtärande sexualitet…”

Vad vi möter här är en klen krake som egentligen inte tycker om kvinnor – och George ständiga otroheter kan möjligen förklaras med att han var på jakt efter en kvinna med bacillskräck som inte ville ha samlag alltför ofta.

Eller så var det egentligen inte en kvinna han ville ha? I sin bok Nere för räkning i Paris och London berättar George hur han blir bestulen i Paris av en lömsk, svartmuskig italienare med polisonger. I verkligheten var tjuven en kvinna som hette Suzanne och som han själv betecknade som en ”slampa” – men hon blev Georges älskarinna (tills hon snodde hans prylar och stack). Georges beskrivning av henne drar mot det besatta: ”Hon var vacker och hade figur som en pojke, mansfrisyr och var på alla sätt åtråvärd”.

"Figur som en pojke", "...mansfrisyr...". Verkar som om ränderna aldrig går ur dem som gått på engelsk internatskola.

De få av Eileens brev till George som finns bevarade är sorgsna men värdiga. Georges brev till Eileen är dock inte bevarade, men man kan gissa att han inte hade så mycket att säga henne.

1945 har Eileens hälsa allvarligt försämras, hon måste opereras. I brev våndas hon över vilken sorts behandling och operation hon ska välja. Det är ju så dyrt. Hon väger sin hälsa mot familjens ekonomi – familjen har utökats, hon och George har adopterat ett barn, något George var helt med på – men han ger sig i väg på uppdrag innan adoptionen är klar.

Det verkar som om Eileen inte valde den dyraste behandlingsmetoden. Hon dör på kirurgernas bord i mars 1945 under en operation för att avlägsna hennes livmoder.

George kommer på begravningen. Men redan de följande veckorna börjar han desperat att fria till andra kvinnor – han klarar sig inte själv. En del friar han till redan efter ett första möte.

Anna Funders biografi var dyster läsning, Orwell hörde till mina husgudar. Ännu en i raden av manliga författare jag fått plocka ner från piedestalen – det var till och med värre än att ta ner Brecht, eller pedofilen Thomas Mann … och … ja, listan kan bli lång.

Alla de nyssnämnda är förvisso fortfarande läsvärda – svaga människor med usel karaktär utvecklar ofta en förmåga se klart på världen och andra människor, en egenskap som är nödvändigt för att de ska kunna klara sig, och insikterna kan omsättas i texter, till och med för oss andra mycket användbara texter.

Men samtidigt skapar alla dessa skrivande kulturmän ett hat – ett berättigat hat – hos de kvinnor som lever eller har levt med dem – eller på annat sätt utnyttjats.

Resultatet har på senare tid blivit #metoo och nu senast anklagelserna mot Russel Brand (som jag utgår från är sanna och mer kommer säkert fram).

Den som läser samtida romaner av västerländska kvinnor kommer om och om igen att möta skildringar av lömska, självupptagna kulturmän.

Problemet är att det framställs som om de är produkter av ”manssamhället” och ”patriarkala strukturer” – och därmed blir alla vi män en del av problemet. Men de usla kulturmännen är resultatet av att det moderna samhället skapar narcissister – och de värsta av dem anrikas i kultursektorns centrifug. Där hamnar inte de få normala män som finns kvar i västerlandet.

En viktig aspekt i sammanhanget är dock att kulturmannen inte är möjlig utan många kulturkvinnors frivilliga underkastelse, problemet är själva valet de gör; att låta sig förföras och utnyttjas av en självupptagen man bara för att han har en ställning i kulturlivet som kan förbättra den egna statusen. 

De ständiga debattartiklarna på kultursidor och annorstädes om manligt och kvinnligt har egentligen inget att göra med de liv människor lever utanför kultursektorn – men påverkar ändå de där vanliga liven. De många kulturkvinnornas formulerande av de egna begränsade erfarenheterna som något allmängiltigt formar också medvetandet hos de kvinnor som inte riskerar att stöta på en kulturman, och de kommer att betrakta de fullt normala männen i sin omgivning – och sig själva – i helt fel belysning (därmed inte sagt att den moderne västerländske mannen inte är ett problem – det är han – även om han inte är en kulturman).

Så kanske vi ska strunta i feministiska traktater skrivna av kvinnor i kulturvärlden, den striden gäller inte oss andra, vare sig vi är män eller kvinnor – den striden är närmast att beteckna som en träta inom ett statsunderstött skrå.

Det är inte så att jag inte begriper och inser vilket elände man som kvinna kan ha i det skrået – som läsaren förstår placerar jag kulturmannen rätt långt ner på utvecklingsstegen, några pinnhål under mårdhunden. Men varför som kvinna stanna i den omgivningen?

Skulle jag vilja ställa den frågan till Eileen om hon nu inte dött på operationsbordet medan de försökte karva bort hennes livmoder; typ: ”... varför stannade du kvar Eileen?”

Nej, det behövs inte. 

Hon valde förvisso att leva med en kulturman, men man märker hur hon i brev till vänninor beskriver honom med roat överseende. Hon var ju inget undergivet våp utan var ansvarig för att organisera logistik och propaganda för den republikanska sidan i Barcelona under spanska inbördeskriget. George var också där, men i en långt mer underordnad ställning.

Men det är hans personliga minnen från tiden i Spanien vi känner till genom hans verk Hyllning till Katalonien. Där förekommer Eileen bara i förbigående, utan namns nämnande.

Allt ljus på George, den lille fjanten.

Helgsmål

Kristen kollaps när teologer blir meteorologer

Boris Benulic

Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.

Kommentarer

Gula västar mot dem som satt sig på höga hästar

Boris Benulic

Medias bevakning av de Gula västarnas protester i Frankrike verkar ha upphört.

Vad människor minns är något i stil med att: ”Jaja, ännu ett exempel på dålig impulskontroll hos fransmännen. Så fort de blir arga över något börja de elda bildäck och kasta gatstenar. Den gången var det visst höjda bränslepriser som gjorde att de jagade upp sig.

Men protesterna fortsätter, även om de inte får någon större uppmärksamhet – och orsaken till att de gula västarna fortfarande är aktiva beror på att demonstrationerna inte var ett utslag av fransmäns temperament utan följden av en långvarig, metodisk och tydlig försämring av de franska folkliga klassernas ställning i samhället.

Den utvecklingen är dock något medier och politiker i Frankrike inte vill låtsas om. Bättre att beskriva det som om det rör sig om lynnighet och dålig impulskontroll hos dem som bor utanför Paris.

Inte heller i Sverige är medierna benägna att beskriva bakgrunden till de gula västarnas protester – för det skulle kunna göra det mer tydligt i vilken riktning Sverige är på väg.

I De degraderade (Karneval förlag) förklarar Christophe Guilluy varför fransmän om och om igen de senaste åren trotsat tårgas och batonger för att kräva vad de anser vara sin rätt. Han beskriver hur de folkliga klasserna trängs undan från de innerstäder, där de bott, levt och verkat i generationer. De från den övre medelklassen flyttar in, och de som finns där drivs ut – bort till mindre orter, belägna miltals från deras arbetsplatser. 

Och så höjer den franska regeringen bränslepriserna – med ”klimatet” som förevändning – och åtgärden hyllas av den övre medelklassen som ockuperat de större franska städerna.

Men för de hundratusentals över hela landet som tvingats flytta innebär det att deras redan ansträngda hushållsekonomi utsätts för ännu större påfrestningar … nu på grund av att det kostar dem mycket mer när de måste ta sig till och från jobben på sjukhus, kontor, verkstäder och i servicenäringar.

För den övre medelklassen i städer som Bordeaux finns väl utbyggd kollektivtrafik och taxi.

För de folkliga klasser som tvingas ut i periferin men måste jobba kvar i centrum finns bara den egna bilen – och den betraktas av de styrande som en av de faktorer som gör att klimatet är hotat.

Det är vreden över denna utveckling som skapade de gula västarna, och protesterna utlöstes av bränslepriserna. Men den som lyssnat på demonstranterna de få gånger de får komma till tals får hela bilden – och får höra hur de känner sig avhängda av utvecklingen. Deras arbete behövs fortfarande, men de respekteras inte längre av överklassen och den övre medelklassen, som tillåter en utveckling där de folkliga klassernas livsvillkor försämras över hela linjen. De har degraderats.

Det är inte så att de slåss för en annan samhällsordning, det de vill ha en återgång till ett samhälle där de respekterades, eller som Guilluy formulerar det:

”I detta samhälle – som inte längre är ett samhälle – är inte de folkliga klasserna fiender; de är bortglömda. Den nya borgerligheten är inte stridslysten, utan likgiltig för majoritetens öde. Inte cynisk, men inriktad på det materiella. Den har i lugn och ro rört sig mot Margaret Thatchers uttryck ”There is no society”. Efterhand har de som vunnit på utvecklingen, avlägsna arvtagare till ett upplyst borgerskap, övergett de värderingar som under förra århundradet utgjorde grunden för ett sammanhållet samhälle där de styrande klasserna inte trädde tillbaka utan fortfarande arbetade för det allmännas bästa; ett samhälle där konflikten mellan klasserna var strukturell och där eliterna inte systematiskt betraktades som fiender, utan också emellanåt som medresenärer. Gårdagens kommunistparti kan påminna oss om att den alliansen var möjlig och att de folkliga klasserna aldrig a priori har fördömt eliterna.”

De härskande skikten i dagens Frankrike bryr sig alltså inte om det majoriteten av det franska folket, och belastar dem tanklöst med pålagor och regleringar med hänvisning till klimatet, corona eller kriget i Ukraina.

Lite valhänt försöker de samtidigt hantera situationen i de invandrartäta områdena, där republiken förlorat kontrollen (för att använda Macrons egna ord), och islamister och kriminella gäng härskar.

Den som läser Guilluys bok förstår inte bara Frankrike bättre – utan förstår också mer om Sverige av i dag.

Helgsmål

Den som kan arbeta, men inte gör det, skall heller inte äta

Boris Benulic

Sveriges store reformator, smedsonen Olaus Petri (stående bakom bordet och porträttet av Luther) diskuterar med den katolske prästen Peder Galle vid riksdagen i Västerås 1527, medan Gustav Vasa och hans män hör på. (Målning av Carl Gustaf Hellqvist, 1883.)

Svenska kyrkan anförd av ärkebiskopen och hans följe av biskopar, domprostar, och mindre befattningshavare kommer antagligen snart att börja elda biblar.

Va? Är inte svenska kyrkan mot eldandet av heliga skrifter?

Jo, det sägs så, och kan väl i viss mån vara sant – men jag tror inte det numera gäller just Bibeln.

Under 1700-talet och 1800-talet utsätts republiken Ragusa (nuvarande Dubrovnik) för hård press av den ryske tsaren som kräver att det uppförs en ortodox kyrka i staden.

Stadsrepubliken Ragusa hade stränga regleringar på religionens område – endast den katolska tron fick fritt utövas. Ortodoxa, lutheraner, judar och muslimer hade inte rätt att uppföra egna kyrkor eller utöva sin religion offentligt i republiken.

Orsaken till detta var att republiken var omgiven av fiender, av stater som var ortodoxa, lutheraner och muslimer – och att tillåta uppförande av deras kyrkor ansågs lägga grunden för förrädiska femtekolonner innanför Ragusas murar.

Vid ett tillfälle lät tsaren skicka en flotteskader som ankrade utanför Ragusa, och så kom kravet: Tillåt att det byggs en ortodox kyrka i Ragusa – annars börjar vi bombardera er stad.

Republikens styresmän svarade kort att vilka kyrkor som fick byggas i Ragusa bestämde de – inte tsaren eller någon annan; och så mobiliserade man stadens befolkning.

Tsaren backade.

Den underliggande orsaken till Ragusabornas sturskhet var att deras stads historia, kultur och samhällsskick var sammanvävd med den katolska tron; den utgjorde själva grunden. Den var en del av deras sätt att leva – och en av de faktorer som gjorde att republiken kunde överleva så länge och dessutom blomstra trots sitt utsatta läge.

Är Ragusa ett extremt exempel?

Inte alls. 

Kristendomen – eller snarare olika kristna trosriktningar – är förutsättningen för ett stort antal europeiska staters och nationsbildningars uppkomst. Till exempel så var reformationen ett verktyg för Sverige, England och Nederländerna i deras kamp för att frigöra sig från utländskt inflytande.

Den lutherska tron gör det möjligt för Gustav Vasa att frigöra Sverige från utländskt inflytande och börja byggandet av en nationalstat som är oberoende, och som till slut kommer att bli en stormakt i Europa. Denna svenska lutherska tro påverkas i sin tur av den svenska folksjälen, och de seder och traditioner som finns sedan urminnes tider i landet. Något för Sverige helt unikt framträder.

Precis som i England och Nederländerna innebar reformationen i Sverige att de katolska klostren stängdes – och därmed kapades också den katolska kyrkans kontakt med de fattiga. Den katolska kyrkan vid denna tid hade ansvaret för omsorgen om de fattiga, och man gjorde inga uppdelningar i olika typer av fattiga eller behövande. Inga krav ställdes, alla var Guds barn.

När det nu istället blev statens och de världsliga myndigheternas ansvar – och statskyrkans – gjorde man skillnad på dem som var fattiga men inte arbetsföra, och dem som var fattiga och arbetsföra. Den första gruppen fick hjälp, den andra sattes på olika sätt i arbete och fick ersättning för sitt arbete. De tiggare som hade valt tiggeriet som sysselsättning och vandrade från stad till stad fick ofta inte vara kvar i den stad de kom till. Det är detta som avses med ”luthersk arbetsmoral”; den som kan arbeta, men inte arbetar, skall heller inte äta.

Och de lutherska frikyrkor som uppstår under 1800-talet i Sverige som en motkraft till statskyrkan är ett uttryck för en urgammal svensk bondefrihet, och förädlar nationen, och stärker den.

Det Sverige som i dag existerar står inte längre fritt från utländskt inflytande. Över oss har vi EU-byråkrater, och snart NATO-generaler. Den muslimska världen utöver konstant press på nationen – som står i valet mellan att vandra vidare in i underkastelsen under främmande krafter eller återgå till ett tidigare tillstånd då folket var herre i sitt eget hus, och också kunde försvara det.

En återgång till ett sådant tillstånd kräver att man vänder om och finner stöd i den tro som en gång gjorde landet fritt och oberoende.

Nej, det är inte så att det är nödvändigt att alla blir troende, inte alls – men utan en stark kyrka som håller traditioner och kultur vid liv drabbas hela nationen – även de som saknar tro eller kanske fått för sig att tro på Oden eller Tor.

Men vad gör då svenska kyrkan? Den förkastar allt hävdvunnet, och gör inte minsta försök att försvara traditioner och seder – och arbetar aktivt för sudda ut skillnaden mellan den kristna trosriktning som format Sverige och alla andra religioner, framförallt islam.

Det är därför helt logiskt att föreställa sig att det finns präster i Svenska kyrkan som egentligen inte har några problem med bibelbränning. För det har blivit en farlig skrift för dem som vill anpassa Sverige till islam och kyrkan till strömningar i samtiden. För den som läser Bibeln kommer om och om igen att finna passager som fördömer det vi i dag tvingas åse och tvingas höra från predikstolar. Det de troende väntas förhålla sig till är de regler som uppkommit som en följd av att kyrkan försöker göra sig relevant och behövd av politiker och makthavare, samtidigt som den försöker få fler medlemmar genom att bli en allmän serviceinrättning som tycker det som man för tillfället ska tycka, det som är föreskrivet av EU, FN och Vita huset.

Inget mod, men desto mer mode.

Man påminns om Matteus 15:1-9, och berättelsen om hur den tidens kyrkopolitruker sökte upp Jesus och gnölade om att han struntade i de föreskrifter de utfärdat: 

1 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: 

2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» 

3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? 

4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 

5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. 6I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. 

7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.’»

Ett Sverige som styrs av de påbud som de styrande i sitt eget intresse för tillfället anser vara lämpliga är ett sämre Sverige.

Ett Sverige där kultur, seder och traditioner som formats innan reformationen (och som därefter utvecklats i samspel den) trängs undan – och där undanträngande drivs på av dem som borde förvalta och försvara det som skapat och präglat Sverige … kan ett sådant Sverige i längden betecknas som Sverige?

I nästa Helgsmål talar vi om förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige.

Är kyrkan fortfarande ett redskap för staten – och har den staten har utvecklats till en förstörande kraft?

Kommentarer

Varför måste jag vörda islam och se upp till muslimer?

Boris Benulic

Det är inte bra att vandra runt med huvudet uppe bland molnen, numera kan man krocka med en drönare – och oavsett det är risken stor att man inte ser var man sätter fötterna; och vem vet vems grop man kan ramla ner i då.

Läsningen av Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal, som nyligen utkom i samband med att han fyller 100 år gjorde att jag såg tillvaron klarare. Inte så konstigt eftersom verket är skrivet av en av landets mest bildade personer, en man som dessutom levt längre än de flesta av oss kommer att göra.

Men även en vis man vandrar vilse ibland, och det gjorde Ekerwald i veckan när han i DN lade ut texten om koranens och islams förtjänster, samt förträffligheten hos de människor som anser sig leva efter koranens påbud:

”Koranen påbjuder gästfrihet. I inget land har jag och min familj mött sådan gästfrihet som i Turkiet och Iran. Det var enträgna inbjudningar – och vi var två vuxna och tre barn. I Iran ombads vi att ligga över.”

Man tycker förstås att Ekerwalds kunde ha funderat på vad som hänt om det inte rört sig en familj på fem personer utan 500 000 svenskar som anlänt till Turkiet eller Iran. Hade de möts av samma gästfrihet som Ekerwaldarna?

Givetvis inte. Gästfriheten i muslimska länder har sina gränser – även när det gäller muslimer från andra länder. I Turkiet tävlar alla partier om vem som kräver den snabbaste deporteringen av flyktingar från Syrien. I Iran finns det nästan fyra miljoner afghanska flyktingar, och deras situation präglas enligt människorättsorganisationer av att de flesta lever i misär, och dessutom riskerar att misshandlas eller bli slavarbetare eller tvingas in i prostitution.

Men strunt i det. Iranierna var vänliga mot familjen Ekerwald när den reste genom persernas rike.

Jag är förvånad över att Ekerwald argumenterar på den här låga nivån – men inte alls förvånad över att DN trycker texten, eftersom den också innehåller passager som:

”Under resor runt om i världen har jag fått intrycket att muslimer mer söker lyda Koranen än de kristna att lyda Bibeln. Ett undantag hos oss är när Reinfeldt uppmanar svenskarna att ”öppna era hjärtan” inför invandrarna – det är helt enligt Mose föreskrift: ”Kommer främlingen till ditt land, ta emot honom som en av dina egna.” Människa som människa. ”Älska din nästa så som dig själv.” Människosläktet är en enda stor familj.”

Det är helt i linje med Wolodarski-linjen om att muslimsk närvaro i Sverige gör Sverige till ett bättre land.

Problemet är som sagt att inget, absolut inget i verkligheten visar att de som lever i den muslimska världen anser att ”Människosläktet är en enda stor familj.”

De flesta länder i den muslimska kulturkretsen tillhör helveteshålen på jorden, det vet man om man läser om – och följer utvecklingen – i dessa länder, och inte nöjer sig med att göra sina 30 år gamla personliga reseanekdoter till analyser av tillståndet i den muslimska kulturkretsen i dag.

Ekerwald, som alltid tidigare varit en intellektuell med integritet, försöker nu på ålderns senhöst förtvivlat göra sig relevant i lite mer officiella kultursammanhang genom att anpassa sig till den svenska överhetens tidsanda.

Han borde hålla sig för god för det. Men jag tror inte han fikar efter statliga stipendier, möjligen är ute efter att motta en kraschan ur kungens hand. Kanske Nordstjärneorden för sina insatser som rådgivare till utrikesdepartementet – med formuleringar som:

”Må de svenskar som är muslimer och de stater som är muslimska åter känna ett förtroende för att Sverige behandlar islam vänligt och respektfullt.”

Det ”Sverige” Ekerwald här talar om är den svenska överheten, den som nu kränger, krusar och låter sig kuvas av påbud från diktatorer i länder som Turkiet, Iran, Irak och Pakistan.

Kanske får Ekerwald därför trots allt därför sin orden till slut.

Invävt i Ekerwalds text är stycken som kan användas av dem som hela tiden tjatar om att man inte får dra alla muslimer över en kam. De personerna är åtminstone medvetna om att koranen i dagens värld används för att motivera allt från mord på bögar, kvinnor och konvertiter till slavhandel – det gäller därför för dessa personer att lansera tanken på att majoriteten av alla muslimer inte stöder detta. Möter du en muslim får du därför inte ifrågasätta hans tro eller hävda att koranen utgör det ideologiska fundament som möjliggör att 1,7 miljarder människor lever i kulturer och stater som på alla sätt, och i alla avseenden strider mot alla de värden som en gång gjorde Europa – och Sverige – starkt.

Den svenska överhetens påbud om att du icke skall vara misstänksam mot muslimer – eftersom man inte ska dra alla över en kam – är logiskt sett svårbegripligt.

I dag i västvärlden finns det till exempel två nationer som det anses fullt berättigat att som kollektiv betrakta med misstänksamhet.

Det färskaste exemplet är ryssarna. 

I ett panelsamtal i P1 fick Moskvakorren Maria Persson Löfgren frågan om hur hon tror att Ryssland ser ut den dag kriget i Ukraina tar slut. Hon svarade:

”Jag hoppas att det är ett land fyllt av ångerfulla människor som inser att de har gjort så stor skada bara genom att inte göra tillräckligt för att stoppa kriget”.

Ett äldre exempel är tyskarna, som fortfarande måste vara beredda att nästan 70 år efter andra världskrigets slut axla ansvaret för Hitlerregimen och vara beredda på att i varje givet ögonblick försvara sig mot anklagelser om att det i varje tysk lurar en kryptonazist, och det gäller för dem att ha koll på vad deras farfar eller morfar gjorde under kriget.

Vi har dessutom ett närmare och mycket aktuellt exempel. De senaste åren har man på svenska kultursidor på fullt allvar hävdat att nu levande svenskar bär på en kollektiv skuld eftersom svenskar på 1800-talet deltog i slavhandel i västindien.

Alltså, den värdegrundskorrekta hållningen är att tyskar har en kollektiv skuld för vad som hände för 70 år sedan, ryssar för vad som händer i dag och svenskar för vad som hände för 200 år sedan.

Av ryssar anses vi kunna kräva ånger för att de ”inte lyckades stoppa kriget”.

Men muslimer däremot kan (enligt den värdegrundskorrekta hållningen) inte som kollektiv hållas ansvarigt för de mord, krig, våldtäkter och den tortyr som deras ledare utövar i koranens namn.

Varför inte? 

Vi har alltså nått den punkt där överheten i sina försök att styra våra tankar inte längre bryr sig om att försöka framställa propagandan som logisk, eller som förenlig med fakta.

… och det verkar tyvärr fungera.

Det ”offentliga samtalet” i dag bör benämnas det ”offentliga svamlet”.

Helgsmål

När de kristna valde att trampa ut i en sankmark av moraliska påbud

Boris Benulic

"Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då."

Pieter Brueghel den äldre: Kung Sauls självmord (1562)

Sällan uppenbarar sig den moderna människans tanklöshet och förvirring så mycket som när jag är på gymmet. Allt oftare utgörs alltför många av dem som befinner sig där av individer som ägnar sin mesta tid åt att justera de spellistor de lyssnar på i mobilen medan de tränar – eller vad man nu ska kalla de fysiska aktiviteter de ägnar sig åt.

De kan sitta på en bänk i fem till tio minuter, lyssna på mobilen, fippla med spellistan med hörlurarna på och sedan genomför de ett liknöjt set. Sedan sätter de sig upp och fingrar en stund till. När de anser sig klara hasar de över till nästa bänk eller redskap och ritualen fortsätter. Den sortens gymbesökare sippar hela tiden också – av någon obegriplig orsak – på en vattenflaska eller en proteindryck; trots att de inte svettas eller tröttar ut någon muskel.

De har läst och hört att de borde träna, och gör därför det, utan att verkligen känna eller förstå varför de lyfter skivstänger eller hantlar. De vill egentligen inte vara där, och de vill inte tänka på vad de ägnar sig åt, vilket de kanske skulle göra om inget störde dem. Därför fyller de på med ljud i öronen, och därmed i sina skallar. Musiken får störa ut alla tankar de undermedvetet misstänker finns där, och som de inte orkar med – lika litet som de orkar lyfta de vikter som behövs för att träningen ska bli effektiv.

Den vilsenhet jag ser på gymmet är en form av den förvirrade rotlöshet som präglar den moderna människan. Den beror på att alla för henne kända sammanhang hela tiden bryts sönder. Vi har upplevt fem årtionden av propaganda mot familjen, vi har fått genomlida 30 år av intensiv agitation för att vi ska vara förändringsberedda och hänga med i vad som kallas ”utveckling”.

I dag är många människor så tömda på innehåll och egna tankar att frågan är om de kan betraktas som självständiga individer. De är produkter av ett samhälle där de flesta levande och naturliga mänskliga gemenskaper börjat vittra sönder, och inget är givet i de sociala sammanhangen – i förrgår utplånades så mycket av det svenska jordbruket att vi inte längre i verklig mening kan försörja oss utan import – i går såg vi den svenska verkstadsindustrin köpas upp eller produktionen flyttas till andra länder, och i dag grubblar många på när AI kommer att ha gjort dem onödiga och de tvingas grensla en Foodora-moppe.

Och vad har kristna att säga om den utveckling som skapar isolerade och jagsvaga personer?

Egentligen ingenting om de faktorer som driver fram denna utveckling – för många kristna är nämligen problemet huruvida den där själlösa individen kan finna Gud eller inte. Och om individ strävar att att bli självständig, oberoende och stark kan han mycket väl mötas av påpekanden om att utan Gud är individen ingenting; det viktiga är inte att lita på sig själv – det viktiga är att lita på Jesus. Då löser sig allt.

Låt gå för det då (jo, jag vet att det låter lite vanvördigt, men jag menar det) … men en kyrka som inte vill värna familjen och även fungerande sociala sekulära gemenskaper samt försvara en levande landsbygd och inhemsk industri – vad är den egentligen bra för?

Förvisso kan den fungera som uppsamlingsplats för människor som har trasats sönder av den så kallade utvecklingen, eller som oroar sig för att hamna under historiens lokomotiv.

Rent rekryteringsmässigt kan det väl vara en fungerande strategi för en kyrka, det kan vara ett sätt att befinna sig i ständig tillväxt.

Ge stöd, tröst och tro åt dem som känner att de blivit över och säga ungefär: ”Men Jesus finns alltid”. Men räcker det?

Parallellt med detta framförs också ofta att den som tror att han vet bäst själv, och anser sig kunna göra lite som han vill kommer att straffas av honom däruppe – för så står det i Bibeln, och förvisso finns det en hekatomb av exempel där högre makt tar en egensinnig person i örat.

Men frågan är om vi inte alltför ofta tolkar de exemplen fel.

Ett vanligt exempel som dras upp är när Gud förtörnas över att Saul genomför ett offer till Gud – vreden kommer sig av att det var profeten Samuel som skulle utföra uppgiften.

Vi förväntas att anta att Gud blev vresig över att Saul blivit högmodig och tyckte han kunde göra lite som han ville.

Samma läsning förväntas vi göra i passagerna om hur Guds ilska över att Saul inte totalt förintar invånarna i Amalekernas rike – vilket till slut får följden att det blir David som bestiger tronen.

Men en rimligare läsning är att Gud inte riktigt kan överse med att Saul är en dålig kung i en rent jordisk mening. I det första exemplet bryter Saul upp den ordning som finns i ett organiskt och balanserat samhälle där alla har sin givna funktion. Saul som kung och som den främste i krigarståndet tar på eget bevåg över funktionen från Samuel, den ledande medlemmen av prästståndet. I det andra exemplet värnar han – som är den främste krigaren – inte sin nation och sitt rike och förgör inte fienden.

Och man kan rada upp exempel från Bibeln som rör andra kungar och krigare, men också jordbrukare, fiskare, skatteuppbördsmän och skriftlärde som väcker Guds vrede.

Men jag dristar mig att det rör sig om samma förhållande där – det som förgrymmar Gud är att en person tror sig kunna strunta i balansen i det organiska samhälle han eller hon tillhör. Tankegången om att vi alla är lika inför Gud blir logisk om den uttolkas som att alla är lika viktiga för att få ett fungerande samhälle, där var och en på bästa sätt utför den uppgift han eller hon är bäst lämpad att utföra.

Om vi väljer att läsa alla de ovannämnda exemplen som fall där Gud blir avog för att någon inte följt ett ovanifrån kommande påbud kommer vi att klafsa runt i en sankmark som består av moraliska påbud och levnadsregler om vilka det ständigt uppstår tvister. Gäller de eller gäller de inte? Bör de inte omtolkas? Vad menas egentligen?

Frestelsen blir då stor att anpassa tron till omgivningen, och göra tolkningar som innebär att man inte stöter bort människor.

Om de kristna kyrkorna i Sverige för femtio år sedan gjort den tolkning jag anser är rimlig och logisk hade de kämpat mot utarmningen av landsbygden och urbaniseringen, de hade kämpat mot avindustrialisering, och de hade dundrat mot hög som låg som satte sina egna intressen framför nationens. Svavelpredikningar kunde riktats mot såväl en VD som en metallarbetare.

Så skedde inte.

Mycket av det som borde försvarats är borta.

Men inget är oåterkalleligt.

Antalet verkligt troende har minskat därför att kyrkan inte försvarade det samhälle som fanns – men det gör också att antalet verkligt troende kan öka om kyrkan i dag börjar göra det den borde ha gjort då.

Och det här är inte en fråga om partipolitik, det välordnade, harmoniska samhället där varje arbetande människa – vad hon än arbetar med – betraktas som viktig är ett samhälle som förkroppsligar tanken på att inför Gud är vi alla lika.

Men en kyrka som tar strid för detta kommer att få kämpa mot själlösa kapitalister och deras drängar, och mot makthungriga byråkrater och mot politiker som söker makt genom att spela ut arbetande människor på alla nivåer i samhället mot varandra.

Kommentarer

Gissa vem som kommer på middag?

Boris Benulic

Plötsligt vill stat och medier att vi ska vara omtänksamma, och bry oss om andra. Varför?

Room in New York. Edward Hopper, 1932.

I några årtionden har idéhistoriker förfäktat teorin om att det finns en svensk ”statsindividualism”. Det är en uppfattning som utgår från tanken på att svensken är en så ursinnigt individualistisk person att han bara vill ta hand om sig själv – för att kunna förverkliga sig själv och utvecklas. Familj och vänner blir därför en onödig belastning för individen.

Ser jag mig omkring blir jag fundersam på vad som menas med den där individuella utvecklingen; innebär det möjligheten att äta ett kilo köttfärs alldeles själv när det vankas fredagstacos istället för att dela med de andra i en familj? Eller?

De som tror att statsindividualism är ett existerande fenomen hävdar att svensken egentligen inte vill ta hand om sina barn eller äldre anförvanter. Därför bejakar han eller hon statens tillväxt så att barnomsorg och skola ordnar det där med barnen, och sjukvård och äldreomsorg det där med de gamla. Och individen blir fri och kan utbrista i lovsång över den goda, och stora staten. Individen blir oberoende av familjen men beroende av staten.

Den svenska statsapparatens expansion efter andra världskriget har byggt just på löftet om att staten ska ta hand om allt som individen finner besvärligt, han eller hon ska bara kunna tänka på sig själv. Teorin om statsindividualism är bara byråkratins försök att förklara och försvara expansionen genom att hävda att du och jag vill att staten tar över mer och mer ansvar för hur vi lever.

Men efter att hundratusentals flyktingar sökt sig till Sverige det senaste decenniet har budskapet från staten blivit ett annat.

Politiker, byråkrater och välbetalda idkare av ”välgörenhet” spänner ögonen i oss och säger:

”Du har ett ansvar för att de som kommit till vårt land integreras. Det räcker inte med att du öppnat ditt hjärta, du ska också bjuda hem dem på middag och lära känna dem, utveckla vänskapsband, lära känna dem och få veta mer om deras bakgrund och kultur. På så sätt utvecklas du som människa”.

Media hakar på. Regelmässigt dyker det upp ett reportage om hur en svensk familj bjudit in en utländsk familj och skapat djupa vänskapsband och alla är lyckliga och har blivit bättre människor.

Men står vi inte inför något mycket märkligt här?

I decennier får vi veta att vi inte ska fundera så mycket på det här med våra barns fostran och utveckling. Det ordnar staten, som också åtar sig omsorgen om de gamla, liksom att envetet reglera våra liv så att vi äter mer kålrötter istället för kött, slutar åka bil samt ägnar en kvart varje dag åt att ha ångest över vårt ansvar för slaveriet.

Och så plötsligt en dag händer det – och utan att vi ens får en kopp Gevalia –  vi kommenderas att överta ansvaret för integreringen av främmande människor. Så svensken som inte är betrodd att fostra sina barn eller styra sitt eget liv blir nu anförtrodd uppgiften att inlemma personer från kulturer som inte det minsta påminner om den svenska.

Svensken som är tillsagd att söka sig bort från de naturliga sammanhangen och etablerade traditionella sociala gemenskaper och som fri individ finna sig själv – får nu veta att det gör han bäst genom att bli en del av flyktingmottagningen, en ö i en arkipelag av frivilliga integrationsarbetare.

Men frågan är vem som integreras i vad när den svenske individen i ständig jakt på sig själv och förnyelse möter personer som styrs av klan, familj, kultur och religion.

De statligt orkestrerade kampanjerna om detta kom först i och med den senaste stora flyktingvågen – innan dess fanns det till exempel inga kampanjer för att man skulle lära känna sina grannar. Då gällde paradigmet att man som individ skulle lösgöra sig från alla sociala sammanhang för att vara fri att finna sig själv.

Ett försök att få paradigmskiftet att bli mindre uppenbart är att hävda att vi alla har något att lära av andra kulturer; märk väl –  inte av de kulturer som finns i Frankrike, Tyskland eller Italien – utan av dem som finns i tredje världen. På så sätt kan man försvara det påbjudna inbjudande av andra familjer och främlingar till det egna middagsbordet – det lanseras som ett sätt för individen att finna sig själv.

Det är märkligt att uppleva hur den gemensamma måltiden i hemmet plötsligt blir viktig genom den här propagandan. Den har inte tidigare setts som viktig för att hålla ihop familjen … men ja, just det – den skulle ju inte hållas ihop utan atomiseras.

Och som om den pågående atomiseringen inte vore tillräcklig, instiftas nu en ny metod för att göra den fullständig.

Nu ska vi ner på elektronnivå.

Helgsmål

När samhället omvandlas till en enda stor fritidsgård vill kyrkan vara föreståndare

Boris Benulic

I en tid när allt färre kallar sig kristna gör många kyrkor allt för att anpassa sig till den rådande tidsandan för att locka människor att komma till kyrkan. Kanske är det också därför kyrkorna så ofta undviker att tala om arbetet och dess betydelse?

1941 målade Grant Wood ”Vår i småstaden”. Han skildrar ett litet samhället där människor i vårvärmen utför olika former av arbeten och sysslor för att ”bevara sin gemenskaps värdighet”.

Till de vanligaste uttrycken i det svenska språket hör numera uppmaningen ”Njut!”. När den dyker upp i sociala media skrivs det gärna ”Njuuuut!”, och förekommer som svar på en bild som lagts upp där människor äter, dricker, solar eller alltsomoftast bara gör ingenting, och i samband med detta talar om att de just gör absolut ingenting.

Nästan lika populärt är det lite lätt ursäktande ”Man måste ju unna sig!”.

Det förekommer ofta i kombination med ovan nämnda situationer.

Fritiden, semestern, äta, dricka, göra absolut ingenting är sedan länge idealtillståndet för den moderna människan, som anser sig ha uppnått förstadiet till någon slags nirvana i och med deltagande i en after-work där man gått tidigare från jobbet … för ”… man måste ju unna sig!”.

Om detta har samtida kristna mycket sällan något att säga – vilket jag finner märkligt.

Det är som om arbetets roll för människan inte är ett intressant ämne för en predikan, eller ett grundläggande inslag i själaryktandet.

När människor förflyttat det mesta av sitt intresse till fritiden har kyrkan snällt följt efter. Men för kyrkans del innebär det en underlig utveckling eftersom Bibeln lägger så stor vikt vid arbete:

”Den flitiges hand får makt, men den late får tjäna som slav.” (Ordspråksboken 12:24)

Alltså, den som intresserar sig mest för hur tillvaron ska kunna ordnas så att han eller hon arbetar så lite som möjligt har slagit in på en bana där det hela slutar med att man är en underordnad individ, och många sådana människor skapar bara elände omkring sig, ty:

”Arbete ger välstånd men tomt prat fattigdom”. (Ordspråksboken 14:23).

Ett ordspråk som är synnerligen värt att betänka i dag då arbetslivet för många alltmer upptas av onödigt prat i form av konferenser, seminarier, möten och förstås de heliga fikastunderna.

Nu kommer säkert många att hävda att det där pratandet behövs – och antagligen gör de det av pur lathet eftersom de vet att den information som utbyts i de sammanhangen kan utbytas snabbare, effektiva, säkrare och bättre på andra sätt. Men då blir det tomma timmar i arbetsschemat, och då kanske man – ve och fasa – måste ägna sig åt det man är betald för att göra.

Den moderna människan har en motvilja mot att bli trött, testa sina gränser, och leva efter principen: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1:a Moseboken 3:19) – de ord Gud fäller då Adam och Eva fördrivs ur Edens lustgård.

Och den djupare innebörden av de orden är att människan måste anstränga sig – fysiskt och psykiskt – för att förbli människa. Jag kan inte se annat än att kyrkorna i västvärlden i allmänhet inte har något att säga om detta, trots att vi lever i en tid då allt fler talar om vikten av att arbeta mindre … med hänvisning till att det finns datorer, och maskiner. Det finns flera faktorer som driver fram dessa tankar och krav hos människor:

  • den nyssnämnda latheten, som har växt fram i det moderna samhället där inget får göra ont eller kännas besvärligt, och sorg eller ångest är något man hanterar med mediciner
  • konsumentkulturen i det moderna samhället – som är uppbyggt på att vi som individer i första hand är konsumenter, och konsumerar gör man på fritiden (en automatiserad produktion och globalisering gör att färre händer, fötter och hjärnor behövs i västerlandet för att framställa varor och tjänster).

Kristna kan förvisso träta en del om vad i Bibeln som man måste beakta och vad man tycker sig kunna strunta i – men jag har inte kunnat upptäcka några större dispyter om Guds påbud att vi ska arbeta i vårt anletes svett. Tror teologerna att han däruppe var på sitt mest skojfriska humor när han jagade Adam och Eva ut ur paradiset? Att han inte menade vad han sade? 

Även den som inte tror på högre makt bör inse att i det påbudet ligger en djup insikt förborgad – den om att arbete är det som gör oss till människor. Att fly från arbetet till fritiden är att fly från sig själv.

En möjlig invändning skulle kunna vara att arbetet för många är enahanda, tungt och monotont – och att det därför är begripligt att många vill arbeta så lite som möjligt, och att vi bör bejaka detta; samhället sägs bli bättre då.

Men betrakta Sverige under 1900-talets första sju årtionden. Arbetstiden var längre, semestrarna kortare (mycket kortare), de flesta arbeten mer fysiskt krävande – ändå var det ett på alla sätt friskare, sundare och bättre samhälle – hur man än väger och mäter det – bland annat därför att människor såg arbete som något självklart, och inte var så förvekligade som dagens människor; vi har fått ett samhälle där lärare, sjukvårdspersonal, lagerarbetare, poliser och socialarbetare tävlar i att på Instagram berätta om hur eländigt de anser sig ha det. Och jämrandet är lika stort bland bankdirektörer, koncernchefer och politiker.

En möjlighet många använder är att fuska i arbetet, slarva, utföra det långsamt – inte riktigt bry sig. Därmed tror de att de på något sätt befriar sig löneslaveri eller uppgifter de tycker någon annan kunde utföra, de själva är liksom för bra.

Det är dock inte befrielse, utan bara en form av det nyssnämnda slaveriet – man har fortfarande underkastat sig, man är en slav, men en lat slav. Den väg som ska anträdas är den där man övervinner de uppgifter man har och lär sig behärska och kontrollera dem, och utföra dem perfekt.

Mycket av det gnäll och gny man i dag hör på svenska arbetsplatser beror inte på att uppgifterna är tunga och besvärliga. Det beror på att människor vill vara någon annanstans. De vill vara fria att konsumera, ofta på ett lika tanklöst sätt som de arbetar. De har av dagis, fritids, skola, och kulturen i samhället fostrats till att ha en så låg smärttröskel att den snarast är att betrakta som en fördjupning.

Självrespekt bygger på att man gör sitt arbete väl, vad det än är – och det är också själva förutsättningen för att man ska kunna kräva sin rätt. Den svenska arbetarrörelsens gamla paroll ”Gör din plikt, kräv din rätt”, utgick ju också från de starka folkliga frikyrkliga stämningar som fanns i de miljön där arbetarrörelsen växte fram.

Möjligen kan man invända mot min beskrivning av svensk verklighet – men vi bör åtminstone kunna enas om att Bibeln är entydig i sin inställning:

”Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. 

Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter vad andra äro. 

Ty var och en har sin egen börda att bära… (Galaterbrevet 6:3-5).

Eller:

”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. ” (Kolosserbrevet 3:23)

Alltså: Att utföra sitt arbete väl är en i sig behaglig gärning, den visar din vilja att vara människa.

Givetvis kan vi diskutera hur tillämpligt det budskapet är i Sverige i dag. Jag gissar att många som anser sig vara kristna anser att Bibelns syn på arbete är helt ointressant i dag, och att de passagerna hör till de som man snabbt ska bläddra förbi.

Och det kan vara en av de bidragande orsakerna till att Sverige ser ut som det gör i dag – att kyrkan deltagit i den mentala flykten från arbetslivet.

Återigen; hur ofta – och när – beaktas och behandlar kristna frågan om arbetets roll för individen? När människor i sin rådvillhet på olika sätt flyr från arbetet är kanske inte det rätta svaret att om och om igen predika om Guds oändliga nåd.

Det kunde nog vara värdefullt att också tala en del om arbetet. Om dess ära och heder. 

Kommentarer

”Kultureliten” gör kulturen liten – vi får bara höra hovnarrarnas narrativ

Boris Benulic

Det är fascinerande att betrakta hur borgerligt sinna kulturskribenter drar in luft i lungorna (man riktigt hör hur det visslar och väser) och därefter i en enda lång utandning kräver att ”kulturen” försvaras … och det med skattebetalarnas hjälp. Till och med Torbjörn Elensky verkar vara arg, liksom DN:s Sokolnicki. Lika trollbunden blir jag när jag ser hur illitterata socialdemokratiska ministrar och avsuttna politruker vill att ”kulturen” försvaras … och det förstås också med skattebetalarnas hjälp. Vad har utlöst detta kulturkrig? Vem är det som angriper kulturen – och mot vem ska den försvaras?

Jan Matejko: Trött hovnarr (1862)

Moderaten Sophia Jarl som styr Norrköping bygger nu om den kommunala kultursektorn i staden.

En av dem som leder angreppet mot henne är Stefan Jonsson som i DN ondgör sig över det som sker och att:

”Den nya modellen avskaffar kultur- och fritidsförvaltningen rakt av och säger upp stadens kulturchef. Kulturverksamheterna inordnas i ett nytt Tillväxtkontor. Konstmuseet och Stadsmuseet hamnar på underkontoret Attraktionskraft tillsammans med näringslivsutveckling, turism och idrott. Bibliotek, bildning och ungdomskultur på underkontoret Livskvalitet. Annat hamnar hos eventbolaget Upplev Norrköping.”

Jonssons beskrivning är korrekt, och den beskriver en politik som går ut på att kultur är till för att dra in pengar, framförallt genom att locka besökare till staden. Nu är det här ju inget nytt när det gäller kommunal kultur. Heller inget som bara moderater ägnar sig åt. Jag kan ur minnet räkna upp 30 socialdemokratiskt styrda kommuner som haft samma inställning: kultur är till för att locka turister till staden, och helst också locka nya invånare. Det blir typ; glöm att bruket har lagt ned, nu satsar vi på en skulpturpark. 

Har aldrig gått bra. Men man fortsätter ändå att traska fram i samma spår, vare sig kommunen är höger- eller vänsterstyrd. Kultur ska sälja kommunen. Vara ”tillväxtmotor”. Det Jarl säger har många s-märkta kommunpampar sagt. Varför ska vi låtsas som att så inte är fallet?

Jag känner många kulturarbetare som röstar v, s, mp och som i sina ansökningar om bidrag till olika projekt lägger ut texten om hur ”kultur är en tillväxtmotor”, och lägger man in några referenser till städer som Bilbao och Kassel är man hemma. Cashen trillar in; ”Vi ses på Tennstopet och firar”.

Det enda Jarl egentligen gör är att hon organiserar det hela på ett lite annat sätt.

Men varför då denna strid?

Det beror nog på det språkbruk Jarl använder, som när hon går till motattack mot dem som kritiserar henne:

”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet. 

För mig är det en del av det bortskämda Sverige.”

Och det är klart att dessa flockar av kulturarbetare av varjehanda slag som betar på den offentliga kultursektorns oändliga savann blir arga. Vem vill bli kallad ”bortskämd”.

De gillar inte riktigt att beskrivas som priviligierade – och det stör också alla dessa kulturbyråkrater som utfordrar de betande flockarna lite extra när så behövs.

Vad vi ser är hur höger och vänster förenas i sin syn på kultur: den är ett verktyg.

För högern är den offentliga kultursektorn ett verktyg för att förbättra den kommunala ekonomin, och de sektioner som inte klarar av att dra in pengar får mindre pengar att röra sig med. Eller inga alls.

För vänstern är kulturen också ett verktyg – och den offentliga kultursektorn är till för att skapa jobb i förvaltningen men också bidra till försörjningen av ”fria” kulturarbetare.

Därmed säkrar s, v och mp inte bara röster på valdagen utan också röster som lovprisar dem i text, musik och bild.

Den artistbojkott det nu talas om beror inte på omsorg om kulturen, den beror på omsorg om pengar som går till kulturbyråkrater och kulturarbetare.

Det fascinerande är att inte bara kulturarbetare till vänster nu går till angrepp på Jarl, det gör även kulturarbetare och skribenter av mer obestämbart liberalt och borgerligt snitt. En text av Torbjörn Elensky i SvD har blivit det baner bakom vilken denna grupp samlas. I texten möter vi en ovanligt upprörd Elensky:

”Det är dags för de skröpliga resterna av den bildade borgerligheten att resa sig nu. Det vore pinsamt om hela Sverige blev som Norrköping.”

Men om vi nu – likt Elensky – antar att det finns någon slags borgerlighet kvar, kan de då inte gå med hatten i sina nätverk och samla in medel till – och bygga upp bibliotek, symfoniorkestrar och ordna kulturfestivaler? Alla de borgerliga politiker och skribenter som nu håller med Elensky – varför kräver de inte att bankerna och Wallenbergsfären ser till det allmänna goda och bekostar några symfoniorkestrar? Med tanke på bankernas vinster skulle vi kunna ha lika många symfoniorkestrar som McDonalds i det här landet (utan att det märktes i bankernas bokslut).

Och varför säger inte ett företag att: ”Men visst, klart vi står för Medelhavsmuséts kostnader de närmaste 20 åren”.

Det kommer inte att ske beroende på att det inte finns någon bildad svensk borgerlighet. Men det finns borgerligt sinnade figurer som då och då gärna visar upp sig i Berwaldhallen och på en Dramatenpremiär för att lajv kulturintresserad – men i sin snikenhet vill de inte betala fullt ut vad biljetten kostar. Det ska skattebetalarna stå för.

Lika obildad är vänstern och arbetarrörelsen. Under 1900-talets första sex årtionden drev de stora bokförlag, kulturmagasin, dagstidningar. Fackförbundens medlemsmagasin hade bättre och mer omfattande kultursidor än vad dagstidningarna har i dag. Allt hade byggts upp genom en kombination av affärsmässighet och idealitet.

Men svensk vänster i dag klarar inte ens av att finansiera sin egen press med hjälp av läsare, utan måste förlita sig på nådegåvor av staten.

Med vilken rätt kräver borgerlighet och vänster att skattebetalarna ska bekosta det de själva inte längre kan, vill, eller förmår driva och organisera?

Om de tror att människor behöver kultur så är det ju bara att samla styrkorna och organisera kulturell verksamhet till båtnad för de massor som hungrar efter kultur.

Men så kommer inte att ske. 

Mycket därför att vare sig borgerlighet eller vänster i gemen i verklig mening är intresserade av kultur.

Borgerligheten vill som sagt då och då kunna framstå som bildad, vänstern vill försörja sina trubadurer och skulptörer.

Båda grupperna vill att staten ska stå för kostnaderna, och det innebär att det är du som får vara med och betala.

Men vad är egentligen kultur? Varför behövs den? Och varför tävlar borgerlighet och vänster i att vara kulturlösa? Det talar vi om på måndag.

Helgsmål

Alla vill låtsas att de är som Jesus – men var är Johannes Döparen?

Boris Benulic

Varje lördag eftermiddag publicerar jag en text i avdelningen ”Helgsmål”. Syftet är att försöka förstå varför kristendomen inte längre är en kraft som på ett avgörande sätt påverkar våra liv och utvecklingen i samhället.

När jag i somras i Neapel står framför Caravaggios målning Barmhärtighetens sju verk i kyrkan Pio Monte della Misericordia tänker jag inte bara på det jag ser framför mig, utan också på jag under mina resor märkligt ofta hamnar framför en tavla av Caravaggio, fast det inte varit orsaken till färden.

Kanske det bara råkar bli så.

Eller inte.

Och den som fängslas av Caravaggio kommer ständigt att – liksom den store målaren – återkomma till Johannes Döparen. Det är en av många saker som gör Caravaggio ovanlig bland sin tids målare. Dagen innan hade vi vandrat igenom de oändliga salarna i museet på Capodimonte. Rum efter rum efter rum med målningar som återger ett begränsat antal motiv och berättelser ur bibeln; från 1000-talet fram till 1600-talet. Målningarna säger mig ingenting. De lever inte, inte ens när de skildrar återuppståndelsen. En slags kristendomens stilleben med Jesus och jungfru Maria som återkommande centralfigurer. Allt är lika platt som min barndoms skolplanscher med bibliska motiv.

Men 1606 kommer Caravaggio till Neapel, på flykt efter att ha knivhuggit en man till döds under ett fyllebråk i Rom. Han är redan ett stort namn som konstnär och får omgående uppdrag av stadens styrande, som gärna visar sin rikedom genom att uppföra kyrkor och låta smycka dem med målningar.

Och något händer med den religiösa konsten.

I Barmhärtighetens sju verk skildrar Caravaggio hur Guds nåd verkar i detta jordelivet genom att skildra just jordelivet; plötsligt uppenbarar sig på en altartavla i en kyrka tiggare, horor, hemlösa, skuldsatta inlåsta i fattighuset, lik märkta av digerdöden – det vi ser är dokumentärt skildrade gatuscener från dåtidens Neapel, och över allt svävar änglar som ser ut som gatpojkar.

Religionen har blivit realistisk, Gud har hamnat på gatan – där han hör hemma, säger oss Caravaggio.

Den som läser olika konsthistoriker märker hur de ofta talar om att Caravaggio använde ljussättningen i sina verk för att skapa dramatik och rörelse. Som om det rörde sig om en mästerlig målares konstfärdiga knep – när det i själva verket rör sig om något så enkelt som att det var ett sätt för Caravaggio att framställa den gudomliga nåd som gör det möjligt för människor att vara barmhärtiga. Men konsthistoriker har mycket sällan blick för det där med Gud, och de fascineras mer av Caravaggios levnadshistoria; de ständiga bråken, rumlandet, supandet, våldet.

Vad dessa konsthistoriker också ofta missar är att medan andra målare från den perioden har Jesus och jungfru Maria som centralgestalter i sina verk, så figurerar scener ur Johannes Döparens liv lika ofta i Caravaggios målningar som episoder ur Jesu liv.

Caravaggio hade nog fått problem med inkvisitionen om den räknat hur många gånger han avbildade Jesus och jämfört det med hur många gånger han lät Johannes Döparen vara den centrala gestalten.

Det är inte svårt att förstå Caravaggios fascination inför den vresige Johannes Döparen, en profet som dragit sig undan världen; han levde ensam i öknen, gick klädd i enklast tänkbara kläden, livnärde sig på gräshoppor (eller så är det en felöversättning, gammalgrekiskans ord för gräshoppa – akris, är till förvillelse likt ordet för honungskaka – ekris. Det senare låter mer tilltalande som kosthåll, även om det i vilket fall är uppenbart att Johannes Döparen inte var över sig intresserad av vad han åt).

Johannes Döparen vände i bokstavlig mening sin samtid ryggen, lämnade samhället och vandrade ut till livet som eremit i de mest förtorkade delarna av Judéen.

Han vände samhället ryggen, men inte människorna. Eller snarare kan man uttrycka det som att människorna inte vände honom ryggen – de flockades tvärtom för att lyssna på hans ord om att de levde i lögn, och att deras samhälle inte hade något verkligt existensberättigande. Människorna kom för att lyssna för att han uttryckte det de själva kände, men inte kunde – eller vågade – formulera.

Och han skrädde inte orden när han talade till massorna, han fördömde deras leverne – och manade dem; Skärp er! Räta på ryggen! Ångra er! 

Han förklarade att den verklighet de levde i inte i egentlig mening var verklig, den existerade bara så länge de själva valde att acceptera den, och att leva som svaga, rädda stackare.

Och han själv visade att han inte accepterade någon världslig makt – och förlorade också därför sitt huvud. Halshöggs .

Det måste ha varit detta som fascinerade Caravaggio, och likt Johannes Döparen visade han människorna hur de verkligen levde, förfallet – och likt Johannes Döparen visade han i sina verk också på nåden. 

Det där märkliga ljuset som alltid oväntat faller in i hans tavlor. Som egentligen inte ska kunna falla in på just det där sättet.

Men ändå gör det.

Jag föreställer mig att Caravaggio i Johannes Döparen kände igen sig själv, ständigt på kant med samhället och de styrande, ständigt på flykt, men älskad av massorna. Precis som folket kom för att lyssna på Johannes, strömmade de till kyrkorna för att få se Caravaggios konstverk. Budskapet var i båda fallen detsamma: ”Se här på världens elände, och er svaghet. Men det finns hopp”.

Du kan inte tänka dig Jesus utan Johannes Döparen. Johannes är förutsättningen för Jesus.

Men i dagens svenska kristenhet ser vi nästan bara referenser till Jesus – och det är Bergspredikan hit och Bergspredikan dit, och den är dessutom urvattnad till ett slags till intet förpliktande kärleksbudskap där allt är lika mycket värt, alla lika mycket värda … och därmed finns inte längre några värden. Och därmed faktiskt inget hopp.

Här kan vi också se vad som för mig framstår som en slags obegriplig förmätenhet, som kan beskrivas som att man ser sig själv som Jesus, med rätt att förlåta.

Men ingen verkar vilja vara Johannes Döparen.

Det kristna budskapet i Sverige av idag har formats av en vilja av att bli en del av det samhälle vi lever i – inte av en vilja att vända det ryggen och skapa något nytt, och bättre.

Det är därför vi har biskopar som förespråkar byggandet av moskéer och längtar efter att få höra muslimska böneutrop ljuda ut över sitt stift.

Det är därför den svenska kyrkan bekymrar sig mycket mer för muslimers möjlighet utöva sin tro i Sverige än över att kristna lider, förföljs, förslavas och mördas över hela den muslimska världen – och numera också i Europa.

Både Johannes Döparen och Caravaggio visste att det fanns– och visade på – en väg ut ur det förfall som omgav dem.

Svenska kyrkan i dag vill att vi ska stanna kvar i förfallet och bejaka det.

Men det är inte så en kyrka blir stark.

Det är i stället som G.K Chesterton påpekade: 

”Det är en av historiens paradoxer att varje generation omvänds av det helgon som mest står i motsättning till sin tid.”