"Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande)."

I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.

Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.

Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.

En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).

Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien. 

E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, att 16 timmar varje dygn, minst – se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.

Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.

Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar. 

Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.

Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).

Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.

Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.

Men är jag själv det?

Det visar sig under resans gång. 

För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.

Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)

Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.

Och det är den tiden vi lever i nu. 

Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.

Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt. 

Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.

Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.

Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.

Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.

Mitt instegsjobb som städare på regeringskansliet gav mig i går ännu en möjlighet att avlyssna ett samtal mellan några ministrar.

….

(Det knackar på Morgan Johanssons dörr i regeringskansliet).

Morgan: Kom in!

(In träder Annika Strandhäll, med ett vädjande uttryck i ansiktet.)

Annika: Morgan, snälla Morgan. Kan du hjälpa mig?

Morgan: (Ställer sig upp, ler brett och bugar sig chevalerskt framåt men slår då huvudet hårt i skrivbordet). Men aj för satan!

(Annika rusar fram och polerar den lätt blödande blessyren på hans panna med några dokument från Morgans skrivbord).

Morgan: Nej, nej, släpp. Det där är hemliga SÄPO-rapporter som ska återlämnas. Kan väl inte skicka tillbaka dem med blod på. 

Annika: Ajdå. Förlåt. Men du kan väl säga att du blev så upprörd över det du fick läsa att du fick näsblod.

Morgan: Ingen bra idé. Vad ska de då tro när jag lämnar tillbaka hemliga PM med kaffefläckar på? Men strunt samma. Vad kan jag hjälpa dig med.

Annika: Kan du få en ambassadör att protestera mot att SD flög en drönare över mitt hem?

Morgan: Eeh. Beror på… nu förstår jag inte riktigt.

Annika: Ja, men jag tänkte på Poolens ambassadör skulle kunna lämna in en protest. Han ska väl försvara alla poolers rättigheter?

Morgan: För helvete kvinna, kan du inte ens skilja på Polen och poolen?

Annika: Men poolskötaren vi har på somrarna är från Polen, så jag tänkte att det fanns något samband. De från Polen tar hand om poolen. Liksom. Det är väl någon EU-grej eller hur? Han var jättebra. Jag kunde betala honom direkt i handen. Inga krångliga papper och fakturor. Och grannarna gillade honom. I alla fall grannfruarna. De brukade prata om han från Polen med pålen som fixade poolen. Förstod inte riktigt vad de menade.

(Morgan pinar ilsnabbt väg och stänger dörren till sitt tjänsterum).

Morgan: Så. Nu kan ingen höra. Herreminskapare. Säg inte att du betalat någon svart?

Annika: Nejnejnej. Han var vit som du och jag.

Morgan: (Suckar djupt) Men vi måste prata om något annat. Magda ville att jag skulle prata med dig om att du måste komma till skott med slutförvaringen av kärnavfallet. Du måste visa handlingskraft. Visa att det händer något.

Annika: Men du, jag har faktiskt läst på. Och jag har en idé. Tredje steget i processen är att man förvarar det varma, radioaktiva bränslet i bassänger som skärmar av strålningen och kyler ner bränslet. Jag erbjuder mig att upplåta min pool. Det är handlingskraft!

Morgan: Bra tänkt! Handlingskraft och personlig offervilja! Du ställer upp gratis.

Annika: (Spärrar upp ögonen lite mer än vanligt, Morgan flyttar då sig lite bakåt – som vanligt – av rädsla för att ögongloberna ska ploppa ut och likt två löskokta ägg landa på hans hjässa). Lite betalt hade jag väl tänkt mig. Det finns väl bidrag?

Morgan: Jajaja, snacka med Micke på finans. Men du har ju ändå inte löst slutförvarsfrågan. Bränslet ska upp ur bassängen efter 40 år. Kapslas in i koppar och gjutjärn.

Annika: Koppar har jag hur mycket som helst. Många är lite udda förstås. Jag brukar alltid ta med en kopp från varje konferens, möte och hotell. Du fattar, som ett minne. Har ett helt rum fullt med koppar i huset.

Och det där med gjutjärn … jag har några stora grytor från Le Creuset. Det måste väl funka?

Morgan: (Suckar) Och själva slutförvaret? Hade du tänkt gräva ner allt på tomten?

Annika: (Lyser upp) Finns det bidrag för det också? Men jag tänkte lägga det i komposten. Där lägger jag äppelskruttarna. Kärnavfall som kärnavfall.

(Plötsligt hörs någon sparka på dörren. En uppenbart ansträngd röst säger: Kan någon öppna?.

Morgan skrider fram till dörren, drar upp den. In kommer Anders Ygeman med vad som ser ut att vara en vit plåtlåda i famnen. Han stjälper ner den i en besöksfåtölj).

Anders: Vad händer här då?

Morgan: Annika vill slutförvara kärnbränslet på sin tomt.

Anders: Kan du ju inte göra! Fattar du väl! Då kan folk börja tycka att vi som är ministrar ska erbjuda personliga lösningar.

Morgan: Precis! Då måste jag låsa in typ Vårbynätverket hemma hos mig. Skulle se ut det.

Förresten. Varför bär du omkring på en mikro?

Anders: Förebyggande åtgärd. Tog den i lunchrummet och tänkte slänga den. Corona ni vet.

Annika och Morgan: (Unisont) Va?

Anders: Ja, jag hörde det på FHM:s presskonferens. Vi måste vara vaksamma, corona finns överallt, och hon som pratade talade om Delta å´ mikron. Då tänkte jag: ut med virusbomben! Tänkt om man värmt sin lunchlåda i den. Fattar ni?

Morgan: (Tittar förundrat på Anders, skakar på huvudet med en förtvivlad min, mumlar trött) Annika kan kanske lägga den i sin pool?

Annika: (Glatt) Finns det bidrag?

Morgan: Nej, hörni. Det är sammanträde snart. Magda gillar inte när vi är sena.

Annika: Vad ska vi prata om i dag?

Anders: I dag ska vi inte prata. Vi ska lyssna. Magda har bjudit in läkare som ska gå igenom de olika kroppsdelarna, och vad de heter. Så att vi ska lära oss att skilja på dem. Som rygg och rumpa till exempel.

Annika: (Fnittrar) Och Eneroth ska sitta längst fram förstås.

Morgan: Fast spelar roll vad kroppsdelarna heter. Med borgarnas budget har vi ändå röven bak hur vi än vänder oss.

(De troppar ut ur rummet med hängande huvuden).

Nyblivne partisekreteraren Tobias Baudin förklarar i dag i DN att socialdemokraterna ska återfå initiativet genom ”personliga samtal”. Massorna ska kontaktas och övertygas om den nya regeringens förträfflighet.

Mitt instegsjobb som städare på regeringskansliet gjorde att jag i morse kunde överhöra ett samtal mellan Morgan Johansson och Annika Strandhäll inne på Morgans tjänsterum.

Morgan: Du, vad är det här för påhitt. Förbannade Baudin som kräver att till och med vi ministrar ska ut och besöka väljarna.

Annika: Ja, men det ser bra ut. DN kommer och fotar och det blir bra press.

Morgan: Sist jag var ute och knackade dörr gick det åt helvete.

Annika: Varför då? 

Morgan: Dörrklockorna sitter så förbannat högt. Nådde inte upp. Fick be någon tant från den lokala avdelningen att ställa sig på alla fyra så jag kunde kliva upp på hennes rygg och ringa på. Just då kom DN:s fotograf och knäppte en hel serie bilder. Det blev dyrt.

Annika: Dyrt?

Morgan: Ja, jag fick först övertala kulturministern att hon skulle ringa upp Wolodarski för att få bilderna stoppade. Sedan skulle hon i sin tur övertala Wolodarski. Det kostade en del i redaktionsstöd kan jag säga. Men pengarna går ändå till vårt folk.

Annika: Men du behöver inte ge dig ut och knacka dörr. Du kan ringa runt och prata med väljare. Du har en jättebra telefonröst, jag gillar när du ringer mig sent på kvällarna och liksom går ner i viskande tonläge och …

Morgan: Men sansa dig nu … tänk på var vi är …

Annika: Jag kan gå in på mitt rum och så kan du ringa mig och …

Morgan: … mhm … varför inte.

(Knackningar på dörren. Den öppnas utan att den som knackat fått svar. Tobias Baudin sticker in sitt huvud).

Tobias: Och här sitter ni beredda med mobilerna i näven. Bra! Börja ring! Utmärkt att du Morgan inte ger dig ut och ringer på hos väljarna. (Skrockar.) Hur gick det med tanten du stod på? Har lårbensbrottet hon fick när dörren öppnades läkt än? Och det är fint att du Annika också håller dig till mobilen i den här kampanjen. De där ständigt uppspärrade ögonen kan funka i Agenda. Men om du besöker förorterna kommer alla bara att tro du går på speed. Nej, nu ska jag inte störa. Lycka till!

(Tobias drar igen dörren. Hans steg hörs avlägsna sig och Morgan och Annika hör honom lågt ropa: Anders! Anders kom fram … du ska också ut och samtala).

Annika: Bara att sätta igång då. Börja ring du. Jag kan coacha dig och sitta och göra tecken och styra dig under samtalet. Här har jag en telefonlista från Botkyrka du kan ringa dig igenom.

Morgan: (Suckar tungt. Tittar på listan och knappar in ett nummer. Rycker till när någon uppenbarligen svarar). Eh … hej, jag heter Morgan Johansson.

Väljare: Va? Vem är du?

Morgan: Jag är minister.

Väljare: Min sister? Du är inte min sister. Din mamma!

Morgan: Vad fint! Vill du att jag ska tala med din mamma? Men jag talar gärna med dig också. Jag gillar barn. Hur gammal är du?

Väljare: Varför du frågar? Är du pedofil?

Morgan: Nej, nej, nej. Jag gillar vuxna kvinnor. 

Väljare: Är det därför du vill tala med min mamma? Var bor du?

Morgan: Det får jag inte berätta. Men jag kan berätta allt jag vill göra för er i dina kvarter.

Väljare: Jaha?

Morgan: Det ska finnas laddstolpar vid varje port.

Väljare: Laddstolpar? Laddstolpar!

Morgan: Ja. Fint va! 

Väljare: Men kommer det att vara gratis?

Morgan: Javisst, alla som bor i porten får ladda hur mycket de vill. Helt fritt.

Väljare: Du förstör min marknad! Var bor du?

Morgan: Aha, du har satt upp egna laddstolpar redan? Och tar betalt! Vilket fint initiativ. Är du miljöpartist kanske?

Väljare: Jag ska komma och ta dig! Var bor du?

Morgan: Lite överallt vet du. Jag har så mycket att göra. Jag har en övernattningslägenhet här och en där. Ibland sover jag på jobbet.

Väljare: OK. Jag fattar. Något gäng som är ute efter dig. Sov aldrig på samma ställe två gånger. Jag vet hur det är bror. Vi kanske kunde gå ihop? Vilka är ute efter dig?

Morgan: Alla! Du kan inte ana. Jag kan inte ens lita på mina egna.

Väljare: Så är det! Man kan inte lita på någon. Men du måste sätta dig i respekt. Du vet vad som måste göras.

Morgan: Jadå! Jag twittrar hela tiden. Men det verkar inte hjälpa.

Väljare: Men mannen, twittra. Är du efterbliven? Du måste skriva en låt, berätta vad du ska göra med dem i andra gänget. Fixa en video med ditt crew. Du måste rappa, bror. 

Morgan: Rappa? Du menar … (tystnar, rodnar). Min tjej brukar också be mig om några rapp, men spela in en video? Jag vet inte riktigt …

Väljare: Mannen, vi måste träffas och prata. Du behöver hjälp. Igen. Var bor du? Var är dina kvarter?

Morgan: Vi kan ses på Kocksgatan. En av mina övernattningslägenheter ligger där.

Väljare: Bror, alla gator är kocksgator. Vilken av dem?

(Det knackar på dörren igen. Även denna gång öppnas den utan att den som knackar fått svar. In rusar Anders Ygeman.)

Anders: Kan jag gömma mig här ett tag? Tobias är ute och letar efter mig. Han är helt skogstokig. Alla ska ut och möta väljare. Jag kan inte. (Sliter ifrån Morgan telefonen.) Ska du sitta och twittra medan jag ber om hjälp?

Morgan: Men jag talade med en väljare.

Anders: Varför då?

Morgan: Du sa det själv. Tobias vill ju det.

Anders: Men han är ny. Han fattar inte. Ju mindre vi pratar med väljarna desto bättre. De ställer bara frågor om vad vi gjort och inte gjort. De jävlarna minns ju. Det räcker om vi ställer upp i Agenda. Vi ska tala till väljarna, inte med dem. Det där kommer väl snart Tobias att fatta.

Annika: Ja, jag tyckte nog att hans utspel var lite konstigt.

Morgan: Var tysta. Jag tycker jag hör honom igen! Han kommer häråt. Vad ska vi göra?

Annika: Vi fejkringer. När han kommer in sitter vi alla och låtsas prata med väljare. Det behöver ju inte vara någon i andra änden.

Morgan: Jag visste att du skulle komma på något!

Anders: Lysande! Men kan någon då snabbt hjälpa mig med min nya mobil. Jag fattar inte hur den funkar.

Morgan: Vet du inte hur en mobil funkar?

Anders: Jo, men den här modellen har jag aldrig haft förut. Jag bad sekreteraren gå ut och ordna en ny mobil åt mig. Hon undrade vilken sort och jag svarade: ”Svår fråga. Hujedamej, den bästa”. Hon kom tillbaka med en mobil med instruktioner på kinesiska.

Annika: Det där får du fixa senare. Nu är Tobias här när som helst. Mobilen behöver ju inte vara igång. Det räcker om du låtsas prata i den.

Anders: Jajaja. Men jag får ju inte ut den ur förpackningen.

Morgan: Här ta en av mig. Jag har två stycken.

Annika: Morgan … varför har du två telefoner?

Morgan: Jag kan förklara … senare … fort, börja prata, nu står han utanför dörren.

Folk förfasar sig nu över Carina Bergfeldts uppenbart klena kunskaper … om det mesta. För de flesta har det uppenbarats i och med att hon är med i ”På spåret” och tävlar i par med Marcus Oscarsson. Meningsutbytena dem emellan är förvisso roande; Helan och Halvan ställer upp i frågesport.

Få verkar dock begrunda att Bergfeldt i åratal var statstelevisionens korrespondent i USA. Själv grubblar jag varför så få inte redan då upptäckte att hennes inslag byggde på att hon ljudat sig igenom en ledare i New York Times, antecknat några stolpar för att sedan ställa sig framför kameran och lite förvirrat försöka förklara skeendet. Istället för analytisk förmåga och historiska kunskaper om det land hon förväntades rapportera ifrån blev det osorterade känslor från någon som inte kunde orientera sig i händelseförloppen; vare sig de var stora eller små.

Den som i dag döpte sitt barn till ”Hitler” i förnamn skulle få vissa problem, Hitler Hansson, Hitler Persson … ja, ni förstår själva.

Men ”Hamilton” som förnamn går tydligen däremot alldeles utmärkt, och det är just vad Carina Bergfeldt döpt sin son till. I Femina förtäljer Bergfeldt oss om orsakerna till detta:

”Carina berättar vidare att sonen är döpt efter en musikal som handlar om USA:s första finansminister, Alexander Hamilton. Både Carina och maken Jesper älskar musikalen, som de har sett fyra gånger och ofta drar interna skämt och citat ifrån.

”Vi har marinerat det, prövat andra namn, men allt annat känns fel.” skriver Carina och fortsätter: ”Han var kreativ, han älskade det skrivna ordet, han bekämpade slaveri, han krigade för sitt lands frihet, han var en överlevare utan dess like.”

Alldeles i slutet av 1800-talet fanns det 238 000 indianer kvar på USA:s territorium. 300 år tidigare hade det funnits tio miljoner (vi lägger oss mellan den högsta och lägsta beräkningen som finns).

Merparten av indianerna utplånades efter det att de amerikanska kolonierna frigjorde sig från England. Män, kvinnor och barn mördades och svältes till döds. Sjukdomar spreds medvetet till dem. De fördrevs från den mark de odlat upp och de städer och samhällen de under århundraden byggt upp (värt att påpeka eftersom som många fått för sig att de enbart bodde i tält och ägnade sig åt att rida runt och kasta tomahawker på den som råkade korsa deras väg).

Det var ett stort antal olika civilisationer de amerikanska regeringarna utplånade för att kunna befästa sin makt över kontinenten.

Och Alexander Hamilton var den drivande kraften i uppbygget av den stora, starka centralmakt och militärapparat som inledde förintadet av de amerikanska indianstammarna.

Bergfeldt berättar (antagligen med sitt vanliga ihåliga skratt och nervösa leende) att hon och hennes make sett musikalen om Hamilton fyra gånger. Lite sång- och dansnummer är hennes referenspunkt till verklighetens samvetslöse maktpolitiker Hamilton.

Hon är uppenbarligen för slö för att läsa en enda av de många biografier som finns om Hamilton där det redogörs för hur Hamilton i kamp mot sådana som Thomas Jefferson skapade en stark centralmakt som kontrollerade banker, ekonomi och krigsmakt. Han anförde själv efter revolutionen en styrka på 12 000 man som utan pardon slog ner ett skatteuppror bland fattiga, vita nybyggare. Staten skulle ha sitt. Och staten skulle ha all kontroll från Stilla Havet till Atlanten. Allt som stod i utbredningens väg skulle avlägsnas.

Alexander Hamilton och hans federalister genomdrev de lagar som George W. Bush och Barack Obama sedan använde för att ytterligare fördjupa den redan så djupa staten för att öka kontrollen av medborgarna och ge större spelrum åt agenturer som FBI.

Att som Bergfeldt yra om att Hamilton ”bekämpade slaveri” blir direkt fånigt. Han gifte in sig i en snorrik familj som byggt sin förmögenhet på slavhandel. Han hade i barndomen adopterats av en man som ägnade sig åt bland annat transport av slavar, och Hamilton växte upp i ett Västindien där slaveri var en självklarhet. Kanske är det därför man inte i hans hundratals texter finner ett enda klart avståndstagande från just slaveri (och forskarna har letat).

Den biografi som musikalen bygger på lutar sig mot en biografi skriven av Ron Chernow; en man som tidigare skrivit uppskattande levnadsteckningar över rövarbaronsläkterna Morgan och Rockefeller. Ja, då förstår ni att vi har att göra med en propagandist och inte en riktig historier.

Vad vi står inför är altså förfalskad historia skriven för att brukas i ett mycket tydligt syfte. Musikalen Hamilton användes mycket medvetet av Obama. Han skulle framstå som en ny Hamilton, uppbyggaren av en stark stat som skulle försvara de svaga och förtrampade. Då måste man radera bort allt som i en normal människas ögon skulle betraktas som ont, till exempel förintelsen av indianerna. Till detta lägger man påhittade moment som att Hamilton kämpade för frihet och mot slaveri och var en fattig icke-vit immigrant.

Hamilton blir en slags proto-Obama.

Och Bergfeldt lapar i sig hela berättelsen.

Hon stod om och om igen framför Vita Huset och talade om hur farligt Trumps twittrande var.

Själv sprider hon glatt något vida värre, hon kolporterar själva förutsättningen för falska nyheter: falsk historia.

Den militärapparat Hamilton började bygga upp för utplånandet av indianerna och för förtryckandet av skatterevolterande vita har sedan dess växt och växt. Hamilton var skaparen av det USA som i dag skapar den misär och det krigiska kaos i Västasien som kostat miljoner människor livet, och på hemmaplan har man fört krig mot den vita arbetar- och medelklass som i modern tid byggde landet.

Musikalen Hamilton ingår i ett effektivt propagandaspektakel som pågått sedan den amerikanska revolutionen; en stat byggd på förintelse och folkmord framställer sig som den stora befriaren och bringaren av frihet. Nordstaternas krig mot sydstaterna ses som en heroisk insats för frihet, trots att det var en period då också nordstaternas förintelse av indianerna accelererade. Därifrån går det en rak linje till ”befrielsen” av länder som Irak och Afghanistan.

Själv tänder jag ett ljus i dag till minne av Aaron Burr. Utan hans kula hade världen kunnat se ännu värre ut.

Talman. Funktion i riksdagen. Person som ansvarar för att leda arbetet i riksdagen. Kommer att avskaffas. (Se Talisman och Tasman).

Talisman. Väntas snart enligt förslag i riksdagen ersätta talmannen. T. är ett mindre föremål som anses ha magisk kraft; ett föremål med uppgift att bringa innehavaren lycka, framgång, skydd mot ont. Eftersom riksdagens ledamöter saknar både förnuft och handlingskraft har det ansetts vara lika bra att förse dem med varsin talisman. Sämre kan det inte bli.

Tasman: Medlem av den numera utdöda ursprungsbefolkningen i Tasmanien. De utplånades med brutala metoder av holländska och engelska kolonister. Krav har ställts på att även Sverige ska be om ursäkt för dessa nidingsdåd eftersom Linnés lärjunge Daniel Olander under en dag landsteg på Tasmanien under sin upptäcktsresa ombord på Endeavour. Sverige regering har förklarat att de är beredda att låta landets talman framföra en ursäkt till en lämplig tasman. Det gäller bara att hitta en sådan, vilket av historiska skäl är omöjligt. Om en sådan ändå kan uppbringas har regeringen meddelat att det enda återstående problemet som måste lösas är att hitta en lämplig lokal för ursäktens framförande. Uppdraget för detta har gått till regeringsmedlem Ygeman, som förklarat att han ännu inte kunnat hitta ett ledigt och lämpligt rum för ändamålet.

Förslag föreligger om att Tasman ska ersätta beteckningen Talman för att påminna Sveriges befolkning om dess ansvar för rasismens utbredning. Omröstning om alternativen Talisman och Tasman kommer att hållas under våren 2022.

Taljeman: Person som förr kontrollräknade och med hjälp av ”taljeskåror” markerade in- eller utgående last på fartyg. Här ser vi ordet ”talmans” ursprung. Det var inte en person som fördelade ordet som många numera tror utan en person som kontrollräknade – talmannens roll är att räkna röster och kontrollera att alla röstat som de förväntas rösta. Nog så svårt i dag där inte ens ledamöterna själva riktigt veta hur de kommer att rösta eller handla.

Talmanman: Benämning på den peruk riksdagens talman bar i forna tider. Ordet har kommit ur bruk, men dock kanske inte föremålet.

Tavlan till vänster är Botticellis version av ”Konungarnas tillbedjan”. Ett vanligt motiv – inte bara under renässansen – där man ser hur de tre vise männen som visar sin vördnad för det nyfödda Jesusbarnet. Botticelli målade in medlemmar av släkten de Medici i sitt verk.

Först i går fick jag tid att se filmen ”I väntan på Jan Myrdals död”. Efteråt har jag studerat recensionerna av denna film, och de säger ganska mycket om filmkritikens ideologiskt framkallade blindhet. Recensenterna ser vad som händer på skärmen, men föga förstår de. Men så är det heller inte de skarpaste hjärnorna som numera skriver om film. 

De noterar att miljonären Diding träter med Jan Myrdal, vars mecenat han är; bekostar biblioteksflytt och boende. Men Diding dristar sig också ha synpunkter på Myrdals skrivande de senaste åren.

Det är också en film om åldrande. Recensenterna fokuserar på Myrdals skröplighet och hans politiska åsikter och munhuggandet mellan Diding och Myrdal. Givetvis förekommer namnet ”Pol Pot” i nästintill varje recension.

Filmkritiken är alltså oanvändbar – för den berör aldrig den stora fråga filmen ställer oss inför; varför finns det inte fler bildade, extremt egensinniga och expansiva miljonärer som Lasse Diding som verkar i Sverige? 

Tänk om vi hade nationellt sinnade mångmiljonärer som satsade på att skapa en fruktbar miljö för en ny Heidenstam? Eller Per-Albin-sossar som ville skapa de materiella förutsättningarna för en intellektuell kader av samma kaliber som SAP hade fram till 1950.

Eller en konservativ kristen miljardär som verkade för att vi skulle få se en ny Lewi Pethrus framträda.

Kan ni föreställa er vilket friskt och fruktbart kulturliv vi skulle få i det här landet?

Mend en manisk marxistisk mecenat som Lasse Diding som extra krydda.

Alltså: varför är de som har en förmögenhet om några hundra miljoner inte intresserade av att slanta upp för att ge begåvade människor spelrum för skapande. Visst kan de slänga i väg lite medel till ett museum, eller till och med låta uppföra ett. Men helst sponsrar de en idrottsklubb eller kaninhoppning.

Mänsklighetens framsteg har till stor del varit följden av mecenatskap – renässansens förutsättning var många furstars strävan efter att dra de mest begåvade i Europa till sitt land, sin stad och kanske till och med sitt hov – för att de skulle få verka i frihet.

Här ser vi en avgörande skillnad mot tillståndet i dag, då de som har makten hellre är omgivna av personer som hyllar dem eller gör som de är tillsagda eller bara tänker tillåtna tankar.

Den allmänna fördumningen är en följd av att det moderna samhällets styrande skikt förlorat sin energi. De berikar sig gärna genom att utnyttja tillståndet i världen – samtidigt som de leker välgörare; Soros, Gates eller Zuckerberg. Den verklige mecenaten är av ett annat slag, han påminner till personligheten mer om de tänkare och genier han ger en möjlighet att skapa.

För några veckor sedan reflekterade jag i nyhetsbrevet över Per Nygrens bok ”Lasse & Lenin”; en rakt berättad – och högst läsvärd – historia om Lasse Didings karriär. Pappan var en man som började med två ganska tomma händer och ett medlemskap i en nazistisk organisation (där han var synnerligen aktiv under 1930-talet) och han arbetade sig upp. Intäkterna från ett konditori som kom i hans ägo investerades i fastighetsaffärer och hans verksamhet som revisor innebar att han fick inblick i många av Varbergs större företag och han kom att medverka i de flesta större försäljningar och köp av företag och fastigheter i regionen. Efter andra världskriget arbetade han sig till en position som innebar att den forne uppkomlingen blev accepterad i stadens societet och en stark man i kommunalpolitiken.

En del skulle nog vilja beskriva Lasse Diding som mannen som blev god för en, två eller tre hundra miljoner kronor trots att han var kommunist, alkoholist, hade tvångstankar, maniska perioder och ett behov av att alltid reta människor. 

Det är det där ”trots” i den beskrivningen som är fel. Jag tror det är tvärtom.

Ett visst mått av galenskap, egensinne och förmåga att inte bry sig ett dyft om vad andra tänker är en god förutsättning för den som vill bli rik av egen kraft – eller åstadkomma något stort. Och när det gäller alkoholismen har nog ett kraftigt intag av brända drycker varit bränslet för rätt många företagare och entreprenörer när de ska forcera hindren i sin väg. Problemet är att spritdjävulen ska ha betalt för sin hjälp, han vill ha din själ i utbyte mot sina tjänster … och han tänker inte vänta tills du dör.

Men Lasse Diding lyckades lura även spritdjävulen och är numera nykter alkoholist.

Lasse Diding har aldrig visat något behov av att bli accepterad av omgivningen – och just därför har han kunna slita sig till en position som är ekonomiskt starkare i Varberg än vad faderns var. Det började med att Lasse Diding köpte ett tämligen nedgånget pensionat som han gjorde till ett hotell som till och med Dagens Industri anser tillhör de allra främsta i landet, det är en inrättning som även är blivit internationellt uppmärksammad.

Lasse Diding har också utmärkt sig som en vänsterns mecenat – det är hans pengar som årligen delas ut när man utser mottagare av Lenin-priset och Robespierre-priset. Nygrens skildring av turerna kring utdelningen är roande, liksom berättelsen om hur en motsättning växer fram mellan Jan Myrdal och Lasse Diding trots att det är den senares donationer som räddat Myrdals boksamling och lagt grunden för Jan Myrdal-biblioteket i Varberg (och så en nästan obegripligt stor insats av frivilliga).

Nu arbetar Diding med att skapa en plats dit författare och kulturarbetare ska kunna komma och bo gratis under en period för att verka i en lämplig miljö.

Platsen kommer nog att komma till stånd och på alla sätt vara ett utmärkt viste för intellektuellt arbete – men sorgligt nog för Diding tror jag att han – när han ser ansökningarna - kommer att få något bekräftat som han antagligen länge anat; det finns inte så många självständiga och intressanta tänkare i den svenska vänstern.

PS. Den som vill läsa mer om min syn på Jan Myrdal kan göra det i ett nummer av e-magasinet QLN. Beställs här.

Karl Kraus - antagligen begrundande vad alla andra håller på med.

I fängelset brukade en av imamerna försöka få mig att erkänna att jag var jude. Det blev en del märkliga samtal, typ:

Imamen: Men Boris, du kan berätta för mig. Jag tycker om att diskutera med judar. Jag vet, jag vet. Många av de mina har fördomar om ditt folk. Men jag har alltid uppskattat er. Jag kommer inte att berätta för någon vad du är.

Jag: Det här är väl fyrtiofjärde gången du försöker få mig att säga att jag är jude. Varför i helvete då? Om jag var jude skulle jag iaktta sabbaten och inte äta fläsk, och dessutom krångla till min tillvaro på en massa andra sätt. Så varför tror du att jag är jude? Jag har inte överlämnat en hudflik till ”Den store himmelske insamlaren av förhudar”.

Imamen: Du läser mycket, du diskuterar mycket, du sitter och skriver mycket …. och … eh, ja … näsan. Du måste vara jude.

Jag lyckades aldrig övertyga imamen – som för övrigt var en trevlig prick i all sin bakslughet – att jag inte var jude. Funderar ibland på att när jag nu är i frihet skicka mitt DNA-test till honom, men drar mig för det. På något sätt tror jag att han behöver leva i föreställningen om att jag är jude.

De flesta verkar ha ett behov av att leva i föreställningar om vad det är att vara jude, inte minst judarna själva.

Därav all denna dubbelhet, allt detta falskspel när det gäller frågan om judar och judisk kultur.

Det finns få miljöer i Sverige där judeskämt är så vanliga som i mediavärlden och i kulturvärlden. Det skämtas om judisk makt, och det diskuteras om hur den ena eller andra personen fått ett jobb, uppdrag eller stipendium på grund av sin judiskhet. Diskussionerna och skämtandet sker dock förstås alltid när någon jude inte är närvarande.

Det snart kollapsade medieprojektet Bulletin diskuteras mest i de här kretsarna med utgångspunkt från antalet judar som finns – eller funnits – på tidningen. I den offentliga diskussionen om Bulletin avhandlas däremot andra frågor.

Inget av detta pratande i lönndom hörs om någon säger: ”Förintelsen 2.0 är hotande nära i Sverige”. Då skrivs det mängder av ledar- och kultursidesartiklar om hur antisemitism är ett stort och reellt hot i Sverige. Det påbörjas byggen av Förintelsemuséer i varje län och det ordnas konferenser. De som skriver och driver på är de som till vardags hö-höar runt kaffeautomaten då ingen jude är närvarande.

Låt oss anta att vi i morgon vaknar upp i ett Sverige där en grupp tagit makten och infört envälde. Som nummer sju på sitt program har de begränsande av antal personer av judisk härkomst verksamma inom media och kultur och högre utbildning.

När därför rätt många personer således skulle få lämna redaktioner, ensembler och universitet skulle det ske under tystnad. De flesta som var anställda där och av annan härkomst skulle inte knysta, eftersom de sätter sin anställning främst. Det är därför de bara vågat muttra tyst sinsemellan om Bonnier-klanens makt, och märkliga befordringar. 

Nu ser de tysta muttrarna fler arbetstillfällen öppna sig. Hurra.

Det brukar ofta talas i svensk debatt om att vi ska lära av 1930-talet. Speciellt de tysta muttrarna skriver om detta. Men en viktig lärdom av 1930-talet är att intellektuella som flock just slickar det par stövlar som för tillfället står framför dem. Bara de kan dra fördel av det. Och så illa smakar väl inte skokräm, säger de till sig själva.

Lite märkligt att detta historiskt väl belagda fenomen inte diskuteras i Sverige på kultur- och ledarsidor där man annars är pigg på att tjata om 1930-talet.

Och den som i dag kritiskt diskuterar judiskt inflytande i kulturen riskerar ganska omgående att rubriceras som ”Förintelseförnekare” … och om den som angriper är riktigt sugen på beröm och befordran kan säkert också termen ”Förespråkare för en ny Förintelse” komma att användas på den som vill inleda en kritisk diskussion.

Om man däremot inleder en positiv diskussion om judiskt inflytande i svensk kultur blir det klapp på axeln.

Nu föreligger en antologi på svenska som fått titeln ”Jude i Sverige”. 29 personer har skrivit texter där de avhandlar sin judiskhet. Jag ska inte dra alla namnen utan istället deras titlar:

Litterär agent & författare, professor i socialpsykologi, chefredaktör, musiker och orkesterledare, programledare i TV, författare, redaktör och forskare i estetik, journalist, litteraturkritiker, författare, doktorand & översättare, chefredaktör, vinnare av Stora journalistpriset, skådespelare, journalist & författare, violinist, rabbin, journalist, chefredaktör, direktör för föreningen för judisk kultur, journalist & författare & Augustpristagare, chefredaktör, professor, författare & journalist, litteraturkritiker & översättare, journalist, författare & teaterkritiker, författare, skådespelare, journalist & författare, författare.

Finns det inga rörmokare bland judarna i Sverige? Ingen busschaufför eller trädgårdsmästare? En elektriker borde väl gått att uppbåda? Jo, jag vet. Judarna är ”Bokens folk”, men ändå.

Är det judiska inflytandet i kulturen ett problem? Det skulle det inte behöva vara. Mitt eget enkla balkanska bondeförstånd skulle inte kunna orientera sig i tillvaron utan Walter Benjamin, Karl Kraus, Karl Marx eller Franz Kafka.

Men det ständiga påtalandet av hur viktigt och bra det judiska inflytandet är för svensk kultur gör att jag kliar mig lite i huvudet. Vilken judisk kultur talar man om? Mina tankar rör sig över ett torg där de stora judiska anti-modernistiska tänkarna lagt en hel del av stenläggningen. Deras kritik av utvecklingsoptimism och modernism utgår från och brottas med andra judiska tänkare och traditioner. Vi skulle definitivt behöva en starkare anti-modernistisk strömning i den svenska debatten i dag. 

Men det judiska inflytandet i svensk kultur yttrar sig istället på ett annat sätt. 

Vänta nu.

Får jag ens använda termen ”judiskt inflytande”?

Se det så här. Jag har väl någon hyllmeter litteratur i bokhyllan där klanen Bonniers behandlas och omnämns. Alltid i hyllande ordalag, där det konstateras hur viktiga de varit för svensk kultur. Det konstateras också nästan alltid hur de verkat inom ramarna för en centraleuropeisk judisk kulturell tradition, och hur bra det varit för Sverige.

Själv går jag in i Bonnierfrågan från ett annat håll. Jag menar att det är ganska enkelt att visa hur klanens kontroll över media i dag är farlig och nedbrytande. Och i sin fräckhet talar Bonniers om hur viktigt det är att ha en fungerande lokaljournalistik – samtidigt som de köper upp och utarmar tidigare starka lokala tidningar. I sin utgivning av böcker och dags- och veckotidningar har de sedan begynnelsen drivit på i en moderniserande anda; alltså kombinerat fördummande masskultur med ”fin”-litteratur som angriper och bryter ned traditionella normer och värderingar (därmed utvidgas ju efterhand massmarknaden för skräpkultur). Då skulle jag inte kunna hänvisa till att Bonniers opererar i ”en centraleuropeisk judisk kulturell tradition”.  Det skulle betraktas som antisemitism.

Men det gör jag i alla fall, för själv opererar jag påverkad av en annan ”centraleuropeisk judisk kulturell tradition” – den anti-modernistiska … och det gör att jag bara kan se med förakt på dem som tjänar Bonniers.

Vi befinner oss alltså i ett offentligt samtal det enbart är tillåtet att säga att det finns ett judiskt inflytande om man i samma andetag säger ”… och det är bra”.

Denna inskränkning av debatten är debiliserande, och bidrar till den grasserande epidemin av kulturell kretinism.

Denn officiellt tillåtna ståndpunkten kan ju sammanfattas som att det finns ett judiskt inflytande och det är av godo, men om någon hävdar att det finns ett judiskt inflytande men det är av ondo … då förändras den officiellt tillåtna ståndpunkten till att det inte finns ett judiskt inflytande.

Inte minst skapar det problem för de judiska intellektuella i Sverige i dag. De behöver inte längre prestera på riktigt. De kommer långt med att påpeka att de är judar och skriva en bok om sin släkts historia och berätta om sina anförvanters lidanden under Förintelsen. När man därmed fastställt att man är en person i rakt nedstigande led till offer för Förintelsen betraktas man per automatik som bärare av en större kunskap … om det mesta i samtiden. Är man dessutom en överlevare anses man vara en vandrande encyklopedi i historia och politik.

Hade jag den läggningen skulle jag väl kunna sammanställa en lista över släktingar som dött för i strid eller i lägren under andra världskriget på Balkan. Inte skulle den katalogen ge mig större trovärdighet om jag uttalade mig om svensk politik, eller vart Sverige är på väg. 

Märk väl att jag inte förringar den terapeutiska betydelsen av att skriva sådana böcker … för den som skriver dem. Likaledes förringar jag inte det lidande som Förintelsen innebar.

Förringandet står de för som hävdar att Förintelsen på något obegripligt, mystiskt sätt förklarar allt här i världen, och är den måttstock med vilket allt ska mätas och bedömas.

Det är något mycket anti-judiskt över den inställningen.

  • Rubriken syftar på Kafkas ord om vad som definierar verkligt skrivande: den yttersta ensamhet, att nedstiga i den egna själens kalla avgrund.

Det är den sortens skrivande som utvecklar en kultur.

Sedan finns det mängder av andra former av skrivande, många av dem fullt respektabla och viktiga.

Men en kultur får problem när de som skriver menar sig loda sin själs djup … och denna själ saknar djup. Att man lider, är förvirrad eller känner sig ensam och inte uppskattad behöver ju inte betyda att ens själ uppvisar några större djup – det kan faktiskt bara vara så att man är just förvirrad och ensam … och bara det.

Och så har vi den variant som blivit på modet i det nutida västerländska samhället – litteratur som på ett eller annat sätt utgår från Förintelsen. Men bara för att man tittar ner i en av historiens avgrunder betyder det inte att man sedan kan skriva något djupt.

PS. Att jag anför Karl Kraus får mig att tänka på att den svenska offentligheten och kulturen påminner mycket om den i Wien de första årtiondena under 1900-talet. Därför kan det vara värt att diskutera Kraus djupare – vilket jag ska göra i mitt nyhetsbrev.

"Who you gonna call?! Ja, säg det? Ghostbusters?

Mark Zuckerberg ska nu bygga oss ett nytt virtuellt universum där var och en av oss ska kunna möta en värld som är beskaffad precis som vi vill ha den. Dra på dig en hjälm och koppla upp dig och du blir ditt eget universums härskare. Vad spelar det då för roll att du inte kontrollerar något annat i ditt liv. Kanske inte ens dina känslor?

När Mark Zuckerberg rör sig och talar ställs vi inför en människa som uppenbart är obekväm i sin egen kropp. Och i sin omgivning. 

Det finns många sådana människor. De allra flesta lyckas dölja hur obekväma de är bättre än Mark Zuckerberg. Men å andra sidan, är man Mark Zuckerberg och kontrollerar Facebook och lite till behöver man inte dölja sina känslor. Fast i hans fall är det nog mest en fråga om att han inte förstår hur han framstår i andras ögon. Och ingen i hans närhet vågar påtala det; typ: ”Du Mark, vet du att du påminner om en robot med ett skadat kretskort?”. 

Det intressanta är dock att han med största säkerhet tycker mer illa om sig själv än vad vi andra gör. Bara i hjärnan hos en person som tycker illa om den egna kroppen och andras kroppar kunde tanken på Facebook födas, liksom idéen om att bygga en mängd virtuella världar.

1640 konstaterar Robert Burton i sin  ”The anatomy of Melancholy”. 

“Thou canst not think worse of me than I do of myself.”

Viljan att dra sig undan från andra, att fly, bygger på det Burton talade om; en motvilja mot det egna jaget och den egna personen. Ett självhat. Sådant tar sig enklast uttryck i att man börjar hata andra. Det är de andra det är fel på. (Märk väl att jag här inte talar om den aversion en tänkande människa kan känna mot en främmande kultur som förkroppsligar seder, bruk och mentaliteter som strider mot allt vad den tänkande människan står för.)

Vad vi står inför är en massflykt från det fysiska, från våra kroppar. Människor vill bara bort från den verkliga världen. Därför kommer fler och fler att tilltalas av Marks vision.

Det moderna västerländska samhällets statsapparater har växt till enorma proportioner genom att de parasiterar på denna fruktan. När vi betraktar hur staten sväller upp ser vi hur alla dessa mytologiska demoner tar verklig form. I olika kulturers religiösa skrifter och traktat, liksom i sagorna, återfinner vi dem alltid; de onda andeväsen som lever på att äta vår fruktan och rädsla och därmed kan växa. Och i och med det kan göra oss ännu svagare. Och räddare.

Så visst kan vi se den stora, nutida staten som en materialiserad demon. Den skapar ständigt nya verk, myndigheter, regler och bidrag som ska hantera din ångest och osäkerhet. Samtidigt lever staten på denna din ängslan och bävan.

Därmed kringskärs dina möjligheter, men din vånda och dina kval ökar. Alltså måste staten växa än mer.

När statens uppgifter diskuteras brukar de som vill verka mer djupsinniga komma släpande med Thomas Hobbes. Och så blir det ett litet anförande om att staten behövs för att vi inte ska slå ihjäl varandra eller åtminstone för att vi inte ska köra på varandra med en elsparkcykel.

Jag tror vi kan förstå mer om oss själva och staten om vi funderar över den dystre Robert Burtons påpekanden om att:

“The greatest enemy to man, is man, who by the devil's instigation is still ready to do mischief, his own executioner, a wolf, a devil to himself, and others.”

… och …

“We are thus bad by nature, bad by kind, but far worse by art, every man the greatest enemy unto himself.”

Burton var således ense med Hobbes om att vi människor har en obehaglig förmåga att skada andra. Men det stora problemet för Burton är att var och en av oss är vår egen värsta fiende. Det är själva grunden för problemet, som det förklaras i det inledande Burton-citatet: du kan aldrig tycka lika illa om mig själv som jag gör.

I de förmoderna samhällena var en viktig fråga när man ställdes inför andra individer: vem är du?

I det moderna samhället blir istället frågan: vem är jag?

Precis som du för ettusen år sedan kunde inta en fientlig hållning till andra om du inte riktigt visste vilka de var – precis på samma sätt intar den moderna människan en fientlig hållning till sig själv. Eftersom hon inte riktigt vet vem hon är. Hon tvingas leva i ett samhälle där allt flyter; från yrkestillhörighet till könsidentitet. Allt inte bara kan, utan allt måste också förändras. Den ekonomiska logiken kräver det, och den statliga tillväxtens logi kräver att du ger upp allt fler möjligheter att i verklig mening ta självständiga beslut och rå dig själv.

Och i en situation där vi har ett oräkneligt antal miljoner som inte känner sig hemma i sin kropp och i världen … i den situationen uppenbarar sig Mark Zuckerberg likt en nutida Jesus och lovar oss nya himlar och en ny jord, där var och en av oss är härskare.

Genom mänsklighetens historia ser vi dem om och om igen rulla fram; vågorna som innebär att stora grupper människor flyr från friheten. Från möjligheten att råda sig själva och bara ingå i sammanhang de frivilligt valt.

Vi har i snart två år kunnat se hur västvärldens människor inte har några större problem med att isoleras från varandra. Det finns ju streamingtjänster för både film, musik och ljudböcker. Du kan täppa igen några av dina kroppsöppningar med hjälp av ljud och rörliga bilder. Den verkliga världen försvinner. Och en sliten indier kör moppe hem till dig med mat, och en mindre sliten man levererar sprit från bolaget.

Många har alltså redan nu börjat lämna världen som vi känner den. Mark Zuckerbergs värld är en logisk fortsättning på den utvecklingen.

För som Chesterton säger: ”Vare sig kultur, eller vetenskap, ger oss något skydd mot demoner”.

Men det är just kultur och vetenskap som i dag åberopas för att vi ska få en bättre värld.

Nästa avsnitt: Hat som historiens verkliga drivkraft. Och så pratar vi mer om Robert Burton och ”The anatomy of Melancholy”.

Expressens kulturskribent Victor Malm i diskussion med gangsterrapparen Alex Ceesay, dömd för flera grova våldsbrott. På något sätt illustrerar det ganska väl relationen kulturliv och gangsterrap i Sverige.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi … förstås … fallet Einár. Man kan givetvis förundras över kulturskribenters och kulturarbetares mångåriga dyrkan av gangsterrappare.

Men det man måste förstå är att man i det kulturella skiktet alltid har fjäskat för trasproletärer med våldstendenser. Fascinerande nog vördade man en gång i tiden bankrånare som ansåg sig ha nazistiska sympatier (det gällde definitivt även alla kulturarbetare som var vänster). Sedan uppenbarade sig mer mörkhyade rånare och då blev de istället föremål för kulturarbetarnas tillgivenhet. De ansågs väl som mer lätthanterliga och tacksamma.

Det är i det perspektivet man ska förstå kultursidornas tillbedjan av gangsterrappare.

De som deltar i det offentliga samtalet har oerhört svårt att förstå det. Kan bero på att det då skulle de ju vara tvungna att kritiskt syna sig själva – sina liv och motiv. Det lär inte hända. Och eftermordet på Einár och två dygns tystnad är kultursidornas försvarare av gangsterrapen redan igång igen och i Expressen förklarar Martina Montelius att "All gangsterrap glorifierar inte kriminalitet och våld". Det senaste dygnet har det också publicerats tre kultursidestexter som förklarar att kultursidornas problem är att de inte har skribenter som är insatta i gangsterrap ... och därför inte riktigt kan förstå vilken viktig kulturyttring det är.

Nedan finner ni två av de texter jag skrivit i ämnet. Den första är en Metrokolumn från 1998, den andra en Metrokolumn från 2001. Jag räknar med att få skriva ett antal texter till på det här temat innan det blivit ordning i landet. Vem vet vilken del av trasproletariatet som står i tur för att kultförklaras av det svenska kulturlivet.

(Den kompletta samlingen av mina Metrokrönikor beställer du här.)

….

Lördag 28 februari, 1998

De senaste 20 åren har det svenska arbetslivet förändrats. Men det är underlivet, det egna och andras, som de svenska författarna huvudsakligen ägnat sig åt när de skapat. Otrohet, svartsjuka, incest och undertryckt homosexualitet har varit de stora ämnena, samtidigt som pappersbruksarbetare, varvsarbetare och sjuksköterskor vandrat in i den stora tystnad som omger alla dem som förlorar jobben.

  Men i dag verkar författarnas och de intellektuellas samvete ha vaknat, kanske har de snubblat på alltför många uteliggare mellan skrivarlyan och favoritkrogen?

  Ett bra exempel är Lars Norén, vars ”Personkrets 3:1” handlar om samhällets alla utslagna: hororna, knarkarna, A-lagarna och de litet mer allmänt sinnessjuka.

De människor som Norén skriver om hade alla en gång ett jobb, en familj, vänner och människor som älskade dem. De hade en historia och en framtid. Den enda tid som nu existerar för dem är de minuter som återstår till nästa sil eller nästa torsk.

  Men en fråga återkommer hela tiden när jag tar mig igenom Noréns pjäs. Var fanns författaren när de människor han skriver om förvandlades till offer? Varför skrev han ingen pjäs om hur det gick till när de förlorade fotfästet? När det hände var han i stället i färd med att skriva om sina och andras snedsprång och om hur elaka allas morsor är. Och Norén var inte ensam om att blunda i 20 år, för att sedan öppna ögonen först i dag.

I Sverige har det under det senaste året gjorts ett antal fotodokumentärer om utslagna, och det skrivs böcker om hur illa det är på samhällets botten.

  Det kanske mest framgångsrika exemplet av alla är den brittiska filmen ”Brassed Off”, som handlar om hur ett helt samhälle går under när en kolgruva läggs ned. Det är en film som gör betraktaren rasande över samhällets orättvisor och över det slöseri med mänskliga resurser som arbetslösheten är.

  Det märkliga är att filmen gjordes förra året, mer än tio år efter det att det stora slaget om brittisk gruvindustri slutat med arbetarnas totala nederlag. Vilken nytta gör den nu? Gruvarbetarna har supit sig in i apati eller fotbollshuliganism, och gruvorna går ju knappast att öppna igen.

Så varför kommer alla dessa pjäser, filmer och böcker först nu? Givetvis för att det är helt ofarligt. Den konstnär som i går ställde sig upp och sa att det är brottsligt att ta jobbet från folk gjorde sig omöjlig bland dem som kontrollerade fonder och förlag. Men den konstnär som i dag ställer sig upp och säger att det är synd om dem som gått ned sig efter att ha förlorat jobbet betraktas som en fin och human konstnär av dem som kontrollerar fonder och förlag.

  Det finns något mycket sorgligt i att de som har ordet i sin makt först gör karriär genom att hålla tyst om sociala frågor och sedan stärker sin status än mer genom att börja tala högt om just sociala frågor när det är för sent för dem som berörs.

  Fast vad vet väl jag, kanske är det helt enkelt så att dagens kulturarbetare inte förstår vikten av ett hederligt arbete, eftersom de aldrig haft ett?

....

Måndag 28 maj, 2001

Antag att jag jobbar på en biluthyrningsfirma och tre män hyr en bil. Jag får senare veta att de tre männen rånat en bank och under flykten mördat två poliser.

  Jag skulle känna skuld.

Anklaga mig själv.

  Fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Borde jag inte ha sett att det var något underligt med männen? Borde jag inte ha kollat dem noggrannare? Borde jag inte kontakta de anhöriga och be om förlåtelse för mitt slarv. Hade jag varit mer vaksam så kanske … Det vore en fullt mänsklig reaktion.

  Lars Norén hyr inte ut bilar. Han skriver pjäser. Så han kanske tycker att han inte behöver fundera på sin roll i den pjäs som helt andra krafter regisserade och som slutade med avrättningar på en landsväg?

Låt oss tolka alla fakta positivt i detta fall. Låt oss antaga följande: Lars Norén ville skriva en pjäs som avslöjar och varnar för nazismen. Lars Norén ville med sitt teaterprojekt rehabilitera tre brottslingar och nazister.

  Han ville bara gott. Ändå gick det åt helvete. Och det är då jag inte förstår att han inte säger: Jag var en fullblodsidiot. Jag lät mig luras, jag var blåögd, korkad och jag och mina medarbetare var försumliga. Jag är också skyldig till det som hände. Förlåt mig.

  Men nu gör han ju inte det, och kanske borde vi gräva litet djupare och fundera på konstens roll i samhället. Det finns en strömning i kulturlivet som dyrkar styrka — kulturarbetare med insjunken bröstkorg tenderar att i ord, bild och dramatik dras mot det starka och muskulösa, det som de betraktar som mer livskraftigt och starkt än det samhälle de ser omkring sig.

  En del kulturarbetare ser med förakt på människorna omkring sig — de där individerna köper ju aldrig den konst som kulturarbetarna skapar — och de gör det inte för att de är litet dummare än de som producerar konstverken. Så en del kulturarbetare ser sig ibland omkring och upptäcker andra grupper som delar deras förakt för den vanliga människan.

  På 1960- och 70-talet såg vi hur delar av kulturlivet allierade sig med vad som påstods vara vänster. Delar av den vänstern ansåg ju att folk i gemen var litet korkade och behövde ett avantgarde som ledde dem vid näsan till lyckoriket.

  På 1980- och 90-talet var det börsklipparna som betraktade allmänheten som litet bakom flötet, och givetvis sökte kulturarbetare sponsring från börsklipparna.

 Lars Norén vandrar vidare i en tradition där en del kulturarbetare låter sig fascineras av utkantsgrupper som vänder sig mot det samhälle som finns. Här finns ett slags gemensam upplevelse av att man är förmer och inte riktigt förstådd av de andra.

När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning. Det jag är ute efter är de bitar som får dig att anta att den ansvarige för rökningen tullat för mycket ur dunken med hemkörd pomovica, och vaknat till när det liksom förflutit för lång tid. Men mycket av mänsklighetens framsteg är följden av misstag och olyckor, dock mer sällan kanske resultatet av berusad slummer.

Till vänster om dörren i denna lilla butik av mer obestämd östeuropeisk karaktär sitter alltid ägaren på en campingstol vid ett oansenligt hopfällbart bord som är belamrat med olika former av tipskuponger. Han är oftast iför en röd träningsoverall, och han röker konstant.

Bara detta att en butiks ägare sitter vid dörren och blossar skulle göra mig beredd att då och då promenera dit och stödköpa – oavsett vad de sålde.

Ägaren nickar välvilligt när jag kommer in, och tar de två kliven fram till disken, bakom vilken en stadig kvinna med barskt utseende med misstänksam blick granskar mig. Jag tror att det alltid är olika kvinnor, men barskheten och den misstänksamma blicken är sig alltid lik. Har butiken tillgång till ett oändligt antal systrar? Blev de arbetslösa när poliskårens enhet för förhör utan restriktioner i någon kaukasisk republik upplöstes? Fint för dem i så fall att de fått jobb här. Men jag har ännu aldrig vågat fråga om jag kan få smaka en skiva av någon av de saker jag inte riktigt kan identifiera.

Jag försjunker i tyst i begrundan över vad som erbjuds och känner plötsligt ett mycket lätt slag i bakhuvudet och hör en röst som säger:

”Tveka inte. Ta ett halvkilo disznófősajt”.

Jag behöver inte vända mig om för att förstå att det är Kurd-Kjell. Artigheten bjuder att jag borde vända mig om och hälsa, men det är som sagt en mycket liten butik och det känns märkligt nog att ha Kurd-Kjell stående så tätt inpå mig. Ansikte mot ansikte? Njae.

Jag: Brukar du vara här och handla? 

Kurd-Kjell: Nej, jag jobbar här. Disznófősajten har jag gjort.

Jag: Fast syltan ser ut att vara en tlačenka.

Kurd-Kjell: Nej, du. Egentligen är det förstås inte en disznófősajt, eftersom jag fått till gelatinet genom att koka grisfötter, så det är en crossover med en caş de cap de porc.

Jag: Crossover?! Ja, just det. Du jobbade ju på den där hipsterrestaurangen i Hammarby Sjöstad. Har du slutat där?

Kurd-Kjell: Ja, fast det var ett rätt bra ställe. Ägarna fattade ingenting. Inte gästerna heller. Jag roade mig med vilda experiment och kallade allting cross-over och hittade på namn på det jag serverade. Alla älskade det. Typ: ”Det här är dalyarak, här möts det bulgariska och isländska köket”.

Jag: Men dalyarak är ju turkiska och betyder …

Kurd-Kjell: Just det, jag brukade ge maträtterna turkiska könsord och svordomar som namn. Tänk dig själv när hipstergästen stöter på någon som kan turkiska och säger: ”I går åt jag en fantastisk dalyarak”.

Jag: Då förstår jag att du inte jobbar där längre, du fick väl sparken när någon gäst kom tillbaka blåslagen efter att ha bjudit hem någon på dalyarak eller göt lalesi.

Kurd-Kjell: Hur kommer det sig att de enda turkiska ord du verkar känna till är förolämpningar och kötteder? Och nej, jag fick inte sparken. Jag var synnerligen omtyckt. Spelade ingen roll vad jag serverade. Alla var glada och nöjda hur det än smakade. De tyckte de var så förfinade som tog del av främmande kulturers mat.

Jag: Men du jobbar ju här nu säger du?

Kurd-Kjell: Ja, jag sa upp mig i går och började här. Jag och Florian, ja, han som sitter vid dörren, brukar spela på hästar ihop och han har tjatat länge om att jag ska börja göra korv och syltor här.

Jag: Men varför sa du upp dig?

Kurd-Kjell: Mordet på Einár.

Jag: Trodde inte att ett gatumord skulle skrämma iväg dig från Hammarby Sjöstad. Du växte ju upp i Lice i Diyarbakır?

Kurd-Kjell: Klart jag inte blev rädd. Jag stod inte ut med allt bölande. Plötsligt satt alla i restaurangen och yrade om hur vi alla är medskyldiga till Einárs död. Och gick jag ut på gatan paraderade morsor och farsor på stan i röda jackor. Nattvandring dygnet om liksom. Och de tog selfies på sig själva hela tiden. Och smilade upp sig. Och sedan kom hucklebrigaderna från förorterna och skulle visa sin solidaritet också. Jag orkade inte.

Jag: Du det börjar kännas lite konstigt att stå så här och prata.

Kurd-Kjell: Häng med ut i köket.

(Kurd-Kjell visar vägen in i ett kök som är obetydligt större än butiken).

Jag: Var röker du syltorna och korvarna?

Kurd-Kjell: Jag tillreder allting här och så röker Florian dem hemma i lägenheten.

Jag: I lägenheten?

Kurd-Kjell: Ja, han bor i Hallonbergen, ingen tycker det är konstigt. Han säger att grannarna i hans uppgång tror att han har fått tag på något för dem okänt gräs och frågar om de får köpa. De tror att det är någon extra potent form av Bubba Kush eller Granddaddy Purple. Förresten, på tal om röka, har du en Meharis?

(Jag halar fram ett paket Meharis Brazil och lägger det mellan en hög med fjälster och vad som verkar vara en grishjärna.)

Jag: Och kaffe?

Kurd-Kjell: Självklart. Jag har egen coldbrew färdig. Gjord på Peaberrybönor från Costa Rica.

Jag: Jisses. Du kanske lagade mat åt hipsters för länge. 

Kurd-Kjell: De fick Lindwalls kaffe, men jag sa att det var en blandning av bönor från Sulawesi och Komodo. DN berömde speciellt kaffet i sin recension av restaurangen. Bara det var värt en omväg, skrev de. 

Jag: Tror du att du slipper Einárhysterin här?

Kurd-Kjell: Nej, men det är lättare här än bland alla dessa södermmalmsmediamänniskor.

Jag: Och du undviker tidningar?

Kurd-Kjell: Du tänker på sådant som Björn Wimans ord om att: ”Det är en tragedi som kommer att definiera en generation”:

Jag: Till exempel…

Kurd-Kjell: Björn Wiman brukar gnöla över att läsarna inte verkar ta till sig hans helsideskrönikor om den kommande klimatkollapsen. Men det kan bero på att läsarna vet att Wiman alltid överdriver, som i det här fallet. Varför skulle de tro på Wiman när han säger att polarisarna kommer att smälta när han också säger att en hel generation kommer att påverkas av mordet på Einár. Han har inget grepp om verkligheten eller ords värde och betydelse.

Mordet kommer inte att definiera en generation, eftersom de flesta som lyssnar på Einár har ett tämligen begränsat uppmärksamhetsspann.

(Min och Kurd-Kjells diskussion om Einár, flyktmekanismer, projektioner och gangsterrap fortsätter i morgon).