Står vi inför en tid av bokbål eller har det bara brunnit i huvudet på de mer hysteriska anhängarna av globalism och EU?

Paulus övervakar brännandet av hedniska skrifter i Efesos. (Målning av Lucio Massari ca 1610.)

Är det inte dags att vi inser att Pride-kulturen bara är ett led i USA:s kulturkrig mot Europa?

Och är det inte dags att Europas bögar och flator börjar delta i kampen för att värna sina länder från USA:s försök att kolonisera allas våra tankar och våra liv? Och är det inte dags att de vänder sig mot ”vänner” som Per Wirtén och andra kultursidesskribenter?

Per Wirtén kan verka vara en lugn och tålmodig man. En av det svenska offentliga samtalets mer resonabla personer, en av de där skribenterna alla de andra skribenterna gillar därför att han hela tiden tjatar om att vi måste diskutera med varandra, att samtalet måste hållas igång.

Ni vet … ”vi måste tala om det”, ”vi måste prata med varandra”.

Sedan länge kännetecknas det svenska offentliga samtalet av att man inte diskuterar hur verkligheten ska förändras medelst praktiska åtgärder; och hur människors verkliga frihet ska säkras … utan det handlar alltid om att se till att vi pratar, pratar, pratar och det ska vi göra i förskolan, skolan, högskolan och numera också på arbetsplatsen … värdegrundstjafs och fikamys går före produktionsresultat (det som förr gjorde alla tillfreds).

Och om det uppstår problem i samhället så löser man dem genom att prata mer, för problemen anses alltid ha orsakats av att vi talat för lite med varandra (och i den Wirténska världen låtsas man inte om att det inte går att tala med en allt större del av befolkningen; detta därför att de är ointresserade av att delta i en diskussion som utgår från europeiska traditioner och värderingar, eller så är de fientliga till dessa traditioner och värderingar, eller så är de medlemmar av kriminella gäng – rovdjur som tänker ta vad de kan – eller så saknar de språk och ord för att delta i nyssnämnda samtal).

Nu beror den Wirténska hållningen – att vilja organisera ett allomfattande pladdrande – inte så mycket på att Wirtén är intresserad av ideologier och av vad andra tycker och tänker, det beror mer på att Wirtén vet att man ska propagera för öppenhet och åsiktsutbyte om man vill göra karriär som skrivkuli i Sverige. Man ska då vara beredd att låta sig spännas för än den ena och än den andra åsikts-rikshan och kutande dra iväg med den. Wirtén har dock alltid varit noga med vilken riksha han låter sig spännas framför. Den som sitter där ska ha råd att betala, och ge fler uppdrag, det ska vara fint folk han ombesörjer transporten för – vilket gör att han är en favorit bland fackföreningspampar, socialliberaler och EU-byråkrater med böjelser för överstatlighet. Wirtén kan vränga och vrida orden så att han ger deras projekt en aura av bildning, kultur och humanism; typ: ”Nej, det är inte en federal skatt på alla invånare i EU – det är ett finansieringsprojekt med rötter i senrenässansen”.

Wirtén är alltså som alla förstår en mycket användbar man, väl sedd på alla kultursidor … lite av vår tids Anders Ehnmark, till vilken han står i samma förhållande som en industriostkaka från Frödinge gör till en ostkaka från Forsa gårdsmejeri (man blir vad man äter och mina jämförelser bestäms av vad jag för tillfället mumsar på).

Dock börjar Wirténs tålamod tryta. Han har i två årtionden gjort sig nyttig på varje tänkbart sätt … och jag börjar nästan förstå hans växande harm: de däruppe har inte förbarmat sig och förverkligat vad vi vet är Wirténs stora dröm: att bli kulturråd i något trevligt europeiskt land, eller varför inte i USA? Överheten har inte ens sett till att det ordnats en tjänst i EU-byråkratin åt Wirtén.

Han har brödskrivit länge nog åt överheten, dags att han får sin sinekur.

Den här förtrytelsen gör att Wirtén blir mer och mer obalanserad i sina texter – inte så att han drar till med kraftuttryck i form av svordomar och könsord (vi är väl alla överens om att Wirtén antagligen inte kan några sådana … orsaken till det kan vi bara fundera över) – det obalanserade tar sig istället uttryck i att han medvetet ljuger i sin argumentation och i sina resonemang.

Eller så är det inte ett uttryck för han håller på att tappa besinningen för att han inte får den där fina tjänsten (och visst låter ”Kulturrådet Wirtén” rätt pampigt) … utan han ljuger medvetet och kalkylerande … han ser att uppdragsgivarna numera premierar sådant beteende.

Om min beskrivning av Wirténs beteende är överdriven?

Inte alls.

Läs hans senaste inlägg på Expressens kultursida.

I ingressen presenteras hans text med orden:

”Per Wirtén ser hur rädslan för nyanser hotar den fria litteraturen i såväl Ungern som USA.”

Wirtén målar upp en värld där makthavare vill ge oss en Fahrenheit 451-värld, en värld där böcker är förbjudna och bränns.

Som exempel på det tar han Ungern och regeringens lagstiftning för att förhindra att  upplysning om icke-heterosexuell sex samt könsbyte ska kunna riktas till barn (utan föräldrars medgivande).

Om ingen förstått det förut så vill jag påpeka att jag finner Orban vara en rätt obehaglig svågerkapitalist av öst- och centraleuropeiskt snitt – men han behöver folkligt stöd och intar därför ibland positioner som är till fördel för den egna nationen och det arbetande folket.

Den lag som antagits i Ungern gällande frågan om ”sexualupplysning” ska nu bli föremål för folkomröstning. Finns det minsta lilla skäl att gnöla då? Ungrarna får ju säga sitt.

De kan fälla lagen … och Orban.

Om detta säger Wirtén intet (hans herrar gillar inte folkomröstningar) utan han påstår istället följande:

”Konsekvenserna av den ungerska lagen som förbjuder upplysning för unga om normbrytande sexualitet är ännu oklara. Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut. Kan romaner som de som amerikanen Ocean Vuongskriver, med sina nakna skildringar av homosexuell kärlek, ens finnas i bokhyllan hemma hos barnfamiljer utan att angivare anmäler?”

Förstår ni nu vad jag menar när jag talar om Wirténs utveckling? Denna kombination av aggressivitet och saggighet.

”Konsekvenserna” … ”är oklara”.

”Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut.”

Konsekvenserna var ju i meningen innan oklara?

En lag vars konsekvenser som är oklara och som man dessutom ska folkomrösta om tas som intäkt för att utmåla Ungern som ett land där bokbålen är på väg att tändas.

Det gränsar dessutom till den totala töntigheten att utmåla Ungern som ett land där det förbereds pogromer mot bögar.

Bögar har en tämligen stark ställning i den ungerska kulturen – ni har väl aldrig trott att männen i alla de där fina, stora badhusen bara spelar schack med varandra? 

Den lätt retarderade nutida homofobin i östra och centrala Europa skulle jag nog vilja mena är en följd av att den västerländska Pridekulturen trängt in i denna del av Europa. Här har bögar, lesbiska och queerpersoner har alltid haft fungerande och livaktiga subkulturer bland slaver och magyarer.

Men Pride-kulturen är ett amerikanskt fenomen som innebär att man inte nöjer sig med att få vara ifred i sin subkultur och där man hävdar att ens sexliv är ens ensak utan man går till angrepp på heterosexualitet och traditionell familjebildning.

Och det här ett är kulturkrig som pågått i årtionden och där USA har varit pådrivande och målet är att förstöra samhällsgemenskapen, att förvandla oss till rotlösa, ständigt konsumerande individer – varelser som förbrukar allt, även varandra, i en fåfäng strävan efter ständig omväxling och förnyelse.

Människor som inte är heterosexuella har en självklar och given plats i ett organiskt samhälle, men ett fungerande organiskt samhälle kräver också en stabil grund och heterosexuella familjer (någ0t som jag avhandlar här).

För arbetande människor har familjen alltid varit en trygg hamn i en otrygg värld. 

Riv den hamnen och vi riskerar alla drunkna. Heterosexuella såväl som homosexuella.

Riv den hamnen och du förstör nationen.

Per Wirtén har varit verksam lika länge som jag i den politiska debatten. Han vet lika väl som jag att familjen som institution mycket länge i det här landet har utsatts för ett ideologiskt totalt angreppskrig på alla fronter.

Familjen anses vara själva grundorsaken till allt som är fel med Sverige (och de europeiska samhällena) – allt förtryck anses på något sätt emanera ur förbundet mellan man och kvinna och de barn de får.

Detta har pågått i årtionden. Har Per Wirtén en enda gång sagt något i stil med: 

”Men vi kanske ska stilla oss lite, det är ju i alla fall alla de där heterosexuella kärnfamiljernas slit, strävan, kärlek och sammanhållning i en grym värld som skapat det samhälle vi har i dag. Vi kanske ska pipa ner lite och vara tacksamma.”

Men inte …

I stället jämställer Wirtén i sin text ”familjevärderingar” med ”förtryckande könsnormer”.

Jag har en känsla av att det nog ändå blir en kulturrådspost snart för Wirtén. 

Mer kan överheten inte begära av en av sina kulturkrigare.

Har man inget annat att sälja kan man väl alltid sälja sina föräldrar.

Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken:

”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

Nedryckaren är:

”Allt var inte bättre förr”.

Jaha?

Nu är det ju få som hävdar att allt var bättre förr.

”Allt” är nämligen ett ganska stort ord. Medlemmarna av det arbetande folket, de må vara arbetare, tjänstemän eller företagare vet mer än väl att allt inte var bättre förr. Det har nämligen deras föräldrar berättat för dem. Slitet. Släpet. Kyla. Skador. Sjukdomar.

Och de i sin tur för vidare berättelserna från sina föräldrar. 

Att vara en del av det arbetande folket kostar på, du må sedan vara statare eller statsanställd. Vi vet det. Man är dum i huvudet om man låtsas som om någon kallad ”Sverigevän” skulle hävda något annat. Det är just det som är den tänkande och arbetande människans ståndpunkt – det var inte bättre förr … men mina föräldrar, och deras föräldrar skapade ett land – genom sitt slit – som jag nu ska ge bort.

Alakoski, socialarbetaren som gör kulturkarriär genom att sälja ut sin familj, försöker nu få oss att tro att dagens Sverige – präglat av gängkriminellas brutala mord – kan likställas med gårdagens fyllebråk bland en minoritet av de invandrade finnarna.

Skamlöst.

Men vad vi sett de senaste 20 åren i svensk litteratur är att vi får oss till livs trasproletära skildringar och de diskuteras som om det handlade om det arbetande folket.

Alakoski och hennes gäng gillar att måla med de mycket breda penseldragen, de som  kommer sig av att man sätter sig vid tangentbordet vid tillfällen när man kanske inte borde göra det – när man av olika orsaker inte längre tänker klart.

Jag har alltid funnit Alakoski nästan obegripligt obehaglig. Hon fick sitt litterära genombrott genom att hänga ut sin familj till allmän beskådan. Där dracks det för mycket. Bland annat.

Inget nytt i det i det beteendet. Vare sig i drickandet eller uthängandet.

Åsa Linderborg har gjort det. Daniel Suhonen likaså.

Däri ligger det obehagliga, de försöker alla göra sig lite finare inför Bonniers eller förlagsredaktörerna på Natur&Kultur och Norstedts; typ: 

”Men goa, förlagschefen, se på mig arma tattarbarn som ändå fått till en bok om min erbarmliga uppväxt, alla söp och slogs. Nog skulle man väl kunna tänka sig en liten utgivning ändå? Eller hur goa förlagschefen…”

Och det kan överheten alltid tänka sig … en liten folkföraktande bok är alltid välkommen … överheten älskar litteratörer och författaré som förklarar hur eländigt det står till i det arbetande folket. Hälften av det arbetande folket ska beskrivas som om de konstant super och hälften som dumskallar nöjda och lyckliga med att stå vid en maskin 40 timmar i veckan. 

Ack och ve.

Men kom ihåg att Alakoski, Linderborg och Suhonen i grund och botten verkar i en borgerlig tradition; de är trasbourgeosins hovnarrar … behöver ni exempel? 

Tänk Edwall (Allan och Britt), eller Martina Montelius eller Kristina Lugn … och alla Dramaten-skådisar … och Per Wästberg, den gamla bocken som betäckt det mesta mellan Högalidskyrkan och Gustaf Adolfs-kyrkan: 

”Men hej, lilla poetissan, jag heter Per och sitter i Svenska Akademien.”

Överhetens mer kulturella skikt har alltid ägnat sig åt att förtala sina föräldrar, och därmed har det mönster skapats som sådana som Alakoski kan falla in i (och innan henne de så kallade arbetarförfattarna).

Arbetande människor – oavsett samhällsklass – förtalar inte sina föräldrar offentligt.

Det är aktiviteter för trasproletärer och trasbourgeoisi; och det är inget vi andra behöver bry oss om.

Hur vita mäns vilja till mentalt flagellantbeteende och ska göra världen bättre är för mig högst oklart. Men meningen är kanske inte att världen ska bli bättre? Det kanske är en förlegad idé … förknippad med … just det … vita män.

Att 007 inte längre anses kunna vara vit säger en del om vår tid. Manlighet, styrka, dådkraft förknippas inte längre med vita män.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

De föredrar att istället sitta i någon av de prata-ut-och-lär-dig-visa-känslor-grupper där man snyftar tillsammans, äter hämtpizza samt diskuterar gamla TV-serier. 

De här grupperna sammanstrålar över hela västvärlden; från Södermalm och Vasastan i Stockholm och ner till Prenzlauer Berg, Malasaña, Schanzenviertel och Pigneto. Där sitter de vita personerna i de kreativa klasserna, de som vagt påminner om män och de skapar mediaflöden och marknadsföring där den vite mannen oftast framställs som ett problem; detta eftersom de ser sin egen tillvaro som problematisk.

Det enda dessa svaga manliga medlemmar av de kreativa klasserna kommer på att de kan göra för att få spela en roll i samhällsutvecklingen är att gå med på att bli syndabockar. De böjer sina huvuden, går ner på knä och viskar: ”Ja, allt är vårt fel, allt är mitt fel. Straffa mig”.

De bidrar därför till att framställa alla vita män som bärare av all ondska, typ: i går ägnade sig den vite mannen åt slavhandel, i dag vägrar han sopsortera. 

Vad behöver ni för ytterligare bevis?

Vit man är lika med ondska! 

Överallt och oberoende av tid och rum.

 Ondskan sitter i hudfärg och kön. (Tänk vad skönt det skulle kännas om jag nu i den här parentesen skrev att det ni läser är en retorisk överdrift för att fånga er uppmärksamhet. Istället är det en ganska exakt beskrivning av den för tillfället rådande överhetsideologin.)

Och det här självföraktet hos männen i de kreativa klasserna gör att den vite mannen försvunnit ur mycket av marknadsföringen. Att sälja varor gör man bäst (och naturligast) genom att påtala för män och kvinnor att just den här produkten gör dem extra attraktiva för det andra könet.

Men när de vita männen i de kreativa klasserna går med på att framställa sig själva som i alla avseenden oaptitliga … ja, då måste den reklam som utgår från spelet mellan könen ersätta den vite mannen med något mer aptitligt.

Och i ett samhälle där allt fler vita män dras med mindervärdeskänslor för att de är vita och män och gör allt för att urskulda sig och be om tillgift kommer inte kvinnor av något slag att protestera när de vita männen försvinner som partners ur reklam och marknadsföring. På så sätt etableras en ny ideologiskt betingad bild av vad som är friskt och naturligt.

Om det grundläggande orsakerna till denna utveckling talade vi i gårdagens program och så gav vi handfasta råd till unga människor som vill bilda familj om hur de ska hantera de problem de ställs inför.

Karibiens Marie Antoinette – a.k.a Fidel Castro – tyckte folket kunde käka glass ... gick bra ett tag.

De politiska kommentatorerna och historikerna är överens: Fidel Castro älskade glass. Många människor som mött honom eller arbetat med honom har vittnat om hur Fidel avslutade varje middag med några skopor glass.

Inget konstigt med det.

Men…

Han avslutade också varje lunch med ett antal skopor glass.

De som fortfarande då anser att: ”Visst, lite ovanligt men…” kanske tänker om när de får veta att Fidel även avslutade varje frukost med glass.

Gabriel Garcia Marques fick en gång bevittna hur Fidel avrundade en rejäl lunch med att proppa i sig 18 skopor glass.

Men Fidels glass-beroende tog sig uttryck som kom att påverka inte bara hans figur utan hela det kubanska samhället. Efter revolutionen och brytningen med USA gjorde blockaden av Kuba att glass blev en bristvara på ön. Merparten av all glass hade tidigare importerats från den stora grannen i norr.

Fidel lanserade stridsropet ”Helado por el pueblo” och lovade att Kuba skulle visa socialismens överlägsenhet genom att kunna ge medborgarna mer, bättre och billigare glass än vad de kapitalistiska staterna kunde erbjuda sina invånare.

Sovjetunionen pumpade varje år in tiotals miljarder USD i subventioner till Kuba och det var bara för Fidel att beställa maskiner från både Holland och Sverige och se till att kubansk personal utbildades i Kanada.

1966 öppnades en glasskatedral i Havanna; på Coppelia skulle det finnas plats för 1000 gäster och de erbjöds vid premiären 26 olika smaker. Som mest fanns det 50 olika sorters glass och sorbet på menyn, från klassisk vanilj bort till kokos&mandel samt inhemska fruktsmaker som den avocadoliknande mamey eller den obegripligt trådiga men saftiga zapoten.

Matproduktion på Kuba har under socialismen varit märkligt problematisk (ön är liksom inte ofruktbar) och det har ofta inneburit ransoneringar. Problem med otillräckliga kvantiteter har också drabbat mejerierna. Mjölken har inte räckt till allt som kubanerna behövt den till. Men länge var glassproduktionen det allra viktigaste. Först skulle glassfabrikerna få vad som var nödvändigt för att medborgarna skulle kunna få sin bägare eller strut med glass, sedan kunde alla andra behov tillfredsställas.

Även år med allvarliga brister på alla områden kunde länge hanteras med hjälp av stöd från det sovjetiska imperiet och glassproduktionen kunde upprätthållas … men 1990 tog det sovjetiska stödet slut och kvaliteten på den socialistiska kubanska glassen sjönk betänkligt. Sorterna blev färre på Coppelia, och glassen var ofta rinnigare eftersom det användes mindre mjölk, grädde och ägg vid tillverkningen.

För tio år sedan började man i liten skala tillåta privata restauranger och kaféer på Kuba och givetvis etablerades då också ett antal glassbarer. På dessa är glassen väldigt mycket godare men också väldigt mycket dyrare än på Coppelia och andra statliga glassbarer. Två eller tre dagslöner för en skopa är för mycket för 97 procent av befolkningen.

Det är lätt att förstå den känsla av hopplöshet detta inger kubanerna; typ: nu kan de djävlarna i partiet inte ens garantera oss bra glass till anständiga priser.

Men man har uthärdat eftersom man inte haft råd med de privata alternativens mycket dyrare glass – och på de statliga barerna har man ändå kunnat välja mellan ett tiotal alternativ – åtminstone på helgerna … men i sommar har det oftast funnit bara vanilj … av dålig kvalitet.

Och kanske är det här gränsen går för kubanerna.

De revolterar inte för att de saknar jord, frihet eller bröd.

De gör uppror för att det bara finns vaniljglass som är rinnig och som knappt smakar vanilj.

Varför inte?

Revolutioner har utlösts av märkligare orsaker än så.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om just detta, men också om hur ANC leder Sydafrika mot avgrunden och hur Sverige strävar efter att kastrera det sista som finns kvar av krigsmakten.

(Jag berättar mer om Fidel, Kuba och glass i mitt dagliga nyhetsbrev som i kväll utkommer fem minuter innan midnatt (ungefär som vanligt alltså). Prenumererar gör du här och om du gör det nu får du veta mer Fidels märkliga böjelser för glass.)

En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.

All denna påstådda empati ... den frustration den skapar hos den svaga människan som låtsas godhet kan bara leda till ondska. Stor ondska.

Någon gång framöver – förr än vi nog kan ana – kommer det att ligga många små bröder och systrar till Alan Kurdi på stranden kring fästet för Öresundsbron … på den danska sidan. De har dock kommit flytande från den svenska sidan.

Ni minns väl Alan Kurdi?

Bilden på den döda flyktingpojken … fick Sverige att öppna gränserna lite till … vilket i princip innebar att politiker och mediamänniskor …. ja, alla i den nya styrande klassen (och de som är beroende av den) krävde att människor från den tredje världen skulle komma hit, vare sig de var verkliga flyktingar eller inte.

Men som sagt, det var då det.

Snart kommer många små döda Alan Kurdi att flyta iland på Kastrup Digivej.

Vem som dödat dem?

Ja, kanske inte de som du tror.

Jag noterar hur väldigt många ylar mot Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen är en belastning för Sverige. Tjuten hörs tydligast från Stockholms innerstad. Där är invandring aldrig en belastning efter det inte bor invandrare där, de kommer bara dit och arbetar. Svart. Eller kommer trampande med beställd mat. Matkulier levererar till skrivkulier.

Viss skadeglädje känner jag väl. Ulf Kristerssons fiender är väl inte alltid mina vänner, men vi kan väl uttrycka det som att jag gillar att de är många. Ju fler desto bättre. Han är inte bara mannen som höll tyst under Bildt, Reinfeldt och Kinberg Batra, han är också mannen som under sin tid som kommunalråd i Strängnäs deklarerade att nedläggningen av P10 var näringspolitiskt bra för hans stad. Typ: spelar roll om vi inte kan försvara Sverige, bara det blir fler jobb i Strängnäs.

Men det är just de som ylar mot Kristerssons uttalande om invandring som belastning som kommer att bidra till massdöden bland alla dessa små Alan Kurdi. Inte så att de lämnar sina bostadsrätter på Södermalm och Kungsholmen och driver invandrarbarnen likt lämlar ut på Öresundsbron … och sedan tröttnar på att det går så långsamt och därför rusar fram och börjar vräka alla de små invandrarbarnen över broräcket. 

Det kommer de kanske inte att göra, men de kommer inte att protestera när andra ser till att fördrivningen av invandrare sker under brutala former.

Om jag blivit tokig?

Kom igen. 

Ni vet lika väl som jag hur onda alla dessa goda människor kan bli … om de blir hotade. De kan under goda tider följa sin guru Schyfferts råd och avstå lika mycket som ett Netflixabonnemang kostar till båtnad för invandrarna … de kan till och med lägga till kostnaden för några pizzor från Meno Male eller Omnipollos Hatt.

Men om dessa föregivet givmilda människor skulle riskera att bli av med Netflix (och HBO) samt pizzorna från Meno Male och Omnipollos Hatt? Om bostadsrätten hotas liksom semesterveckorna på Gotland och Österlen? 

Då blir det: ”Bye, bye, Alan Kurdi. Vad är det du skriker om ungjävel? Prata svenska! Kan du inte simma? Inte mitt problem.”

Om jag överdriver? 

Inte det minsta.

Jag kan belägga det både erfarenhetsmässigt och teoretiskt.

Först tar vi erfarenheten … och då citerar jag ur mina fängelsedagböcker:

”I dag skulle en fånge mucka härifrån. Ung. Antagligen nordafrikan. Men han ville vara kvar och höll sig desperat undan hela dagen. Han hade det väl bättre här, tyckte han. Troligen en korrekt bedömning. Till slut fann vakterna honom sittande i kaféet där han intog vad som på något sätt väl kan betecknas som en sista måltid. Tallriken var rågad med mackor och bullar. Vakterna förklarade vänligt och försynt att han måste sluta äta och följa med.

Då reste sig M. Hans åsikter om mångkultur får mina att påminna om Annie Lööfs. Han gick fram till gruppen och sa:

“Men låt honom för helvete äta klart. Vi är ju ändå i Sverige.”

Han går tillbaka till sitt bord och återvänder med en bulle han toppar med överst på den ovilligt frigivne fångens tallrik.

Denne får äta klart.”

Alltså – medmänsklighet behöver inte innebära att man är för mångkultur eller att man vill ha 700000 bidragsförsörjda invandrare i Sverige.

Jag tror snarare att många av oss som är motståndare till mångkultur och islam funderar väldigt mycket på vad det innebär att vara människa – det är inget man blir genom att uttala “rätt” fraser om ”medmänniskor”.

Och de som hävdar att det finns en svensk kultur – och att den måste värnas mot islam (eller amerikansk kulturimperialism och skräpkultur) det är just de som när det gäller kommer att kräva att återvandringen sker under humana och värdiga former. De har stått på sig när det inte varit opportunt att vara nationalist, de kommer att stå för värdighet när gårdagens ”öppna-våra-hjärtan”-typer vill utvisa alla som kom hit 1809.

Teorien då?

Jag sitter under eken och läser två biografier om Sigfried Kracauer och några samlingar av hans texter.

Hans pessimistiska och civilisationskritiska texter från exilen i USA blir kanske egentligen bara begripliga om man går tillbaka till den flanörprosa han publicerade under Weimartiden i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han noterar alltid detaljerna, det avvikande, det som inte passar in. Och han lägger alltid märke till den ångest, ilska och fruktan som syns om man studerar ansikten, kroppar och rörelser hos dem som är pressade och försöker passa in.

Och när han under andra världskriget sitter i New York och får höra om hur gamla vänner och bekanta i Tyskland gått över till den segrande sidan ser han det inte som enbart ett utslag av feghet och opportunism från deras sida. Visst spelar ynkedomen en roll … men hur förklara den frenesi de gamla vänsterradikalerna visar nu när de blivit medlemmar av NSDAP?

Kracauer verkar anta att det beror på att de inte egentligen varit de solidariska och medkännande de utgett sig för att vara. Det var en roll de spelade för att passa in i sina miljöer i Weimartidens Berlin, München, Frankfurt och Hamburg.

Den individ som inte känner verklig medkänsla, men känner sig tvingad att spela rollen av empatisk person, den individen kommer att bygga upp ett inre hat, en motvilja, mot allt och alla den känt sig tvingad att visa kärlek och värme.

Och när det hatet och motviljan väller fram, när de förkrympta personernas inre fördämningar brister … då dränks samhället i en syndaflod bestående av det illaluktande bottenslam som finns längs ner i deras små själar.

Du förstår själv hur mycket uppdämda aggressioner som finns i bostadsrätterna innanför tullarna … och annorstädes hos alla dem som velat skrika rätt ut, hos alla dem som inte har kraft och mod och integritet nog att ens värna sig själva och sina närmaste … men istället alltid känt sig tvingade att deklarera sin eviga omsorg och solidaritet med alla andra … må de så vara våldtäktsmän, mördare eller förnedringsrånare.

Så när skrivkulier på kultur- och ledarsidor i dag yrar om att vi är på väg att återuppleva 1930-talet är det på sätt och vis rätt.

Det invandrare i dag i Sverige ska frukta är inte de som i tjugo års tid sagt att Sverige och svensk kultur måste värnas, skyddas och försvaras. 

De personerna har vågat stå upp för sina åsikter – även om de själva drabbats på olika sätt. De kommer att kunna skilja på vän och fiende till den svenska nationen, på närande och tärande.

De andra – radikala kulturarbetare, byråkrater, politiker, anpassliga professorer – de som i två årtionden sagt att vi har rum för alla, bara det är arbetande människor och pensionärer som står för notan – de är livsfarliga när ekonomin krymper.  Det är dem som invandrare … liksom svenskar … ska akta sig för.

När vi fått politiker som aldrig haft ett riktigt arbete blir den naturliga följden att vi rör oss mot ett samhälle där arbete inte längre värderas.

Alla fysiska förutsättningar finns för att det svenska stålet åter ska bita och Sverige bli en industrination och smedja. Det är mentaliteten som fattas.

När mångkultur diskuteras i det här landet är det alltid frågan om kulturella företeelser som mat, musik, dans som behandlas. Eller hur man uppträder mot det motsatta könet och i familjen.

Underförstått i diskussionerna är att alla kulturer skapar sina säregna former för utövandet av det som gör oss till människor (och därmed möjligen mer högstående än bävrar och tornseglare).

Underförstått i de här diskussionerna är att blandandet av kulturer är bra (speciellt för svenskar som enligt Sahlin-Reinfeldt-doktrinen inte har någon kultur).

Men har ni funderat på att det finns en viktig del av kulturen som aldrig diskuteras i de här sammanhangen – och det är inställningen till arbete. Konstigt, för vi måste väl ända vara överens om att arbetet är en grundläggande och formande del av kulturen – och därför bestämmande för hur du och jag beter oss.

Den urgamla svenska folkliga hållningen till arbete var att bra karl reder sig själv, och tillsammans med sin andra hälft reder han sin familj. Arbetet är det som gör att de reder sig.

Och arbetet ska utföras väl, den som slarvar hamnar i vanhävd som en dålig karl – eller kvinna. 

Svensk folklig arbetsmoral är alltså ganska enkel – men kanske just därför så uppenbart sträng; du ska inte ligga någon till last.

En gång var den en viktig del av grundvalen för relationerna mellan klasser, stånd och sociala skikt.

Ur denna folkliga arbetsmoral – och detta hedrande även av det hårda fysiska arbetet –växte det svenska ingenjörsundret fram: från 1880-talet till andra världskriget.

Men hur ser egentligen den folkliga arbetsmoralen ut i den utomeuropeiska och muslimska kulturkretsen? Där kan vi inte i ett enda land se något som ens påminner om det svenska ingenjörsundret. Kan det kanske bero på att arbetsmoral i svensk mening saknas?

Det är fortfarande möjligt att diskutera Max Webers teser om att protestantism och katolicism avsatte olika inställningar till arbete. I min enkla mening hade han på många sätt fel – men tesen är väl värd att begrunda och det är i Sverige och västvärlden i dag helt odramatiskt att utgå från den i exempelvis en kultursidestext.

Försök däremot göra samma sak med förhållandet kristendom och islam. En ansats att förutsättningslöst studera sambandet mellan religion och arbetslöshet i stora invandrargrupper från den muslimska kulturkretsen skulle omgående stämplas som ovetenskapligt och fördomsfullt och rasistiskt.

Att diskutera huruvida protestantism skulle vara en ideologi som underlättar kapitalismens genombrott – medan katolicism bromsar den (mycket förenklat Webers tes) … det är däremot fullt tillåtet.

En rimlig hypotes – värd att undersöka – är att i stora delar av den muslimska kulturkretsen bygger samhället på råvarubaserad klientelism och råvaran kan vara olja, vallmo, kokabuskar, mineraler eller metaller … eller något annat.

Stora grupper människor vänjer sig i dessa länder vid att inte arbeta utan låter sig helt eller delvis försörjas av staten eller av andra som kontrollerar råvarans produktion och distribution.

I bästa fall får svenska myndigheter då och då till en liten broschyr som förklarar för de invandrade att i Sverige bör man inte kasta ut sina fruar eller döttrar från balkonger, eller våldta kvinnor från värdfolket eller mörda konkurrenter på marknaden för narkotiska preparat.

Men har du någonsin hört talas om att myndigheterna fått till en liten broschyr som förklarar vad svensk folklig arbetsmoral betyder – och att den gäller alla som kommer över Öresundsbron?

Nej, någon sådan har du inte hört talas om … vilket är lite konstigt eftersom den som studerar historia och betraktar de muslimska länderna kommer att se hur det är uppenbart att den kulturkretsens alla olika inställningar till arbete skiljer sig från de som finns i Europa.

En möjlig förklaring är att de som på olika sätt är medlemmar av det styrande skiktet i Sverige själva inte omfattar den svenska folkliga synen på arbete, utan de och i synnerhet politikerna ser istället klientsystem som något självklart, massan får bidrag eller är på något sätt anställd av staten.

En sådan ny och förändrad inställning till arbete hos den svenska överheten är därför väldigt väl anpassad till de nya stora invandrargruppernas inställning – och därför kommer de främmande kulturerna även i detta fall vara något som ses som berikande och bra för Sverige. Här får man ju nye medborgare som är kulturellt förprogrammerade att ingå i bidragssystemen – och därmed rösta för att de upprätthålls och utvidgas.

Och tyvärr ser vi hur den här mentaliteten också sipprat in i det arbetande folket och bland svenskar och börjat föröda inställningen till arbete.

(I lördagens nyhetsbrev diskuterar jag vidare i ämnet, då pratar vi det moderna samhällets påbjudna lathet. Prenumererar gör du här.)

*Rubriken lutar sig mot ett citat från John D MacDonalds thriller "Free fall in Crimson:

“...there are people who try to look as if they are doing a good and thorough job, and then there are the people who actually damn well do it, for its own sake.” 

I Sverige försvinner dock alltmer gruppen som låtsas att de jobbar – det behövs inte längre.

"Free fall in Crimson" är den nittonde romanen om Travis McGee, och vi möter ett MC-gäng, en döende miljonär och porrfilmsproducenter. Låter i och för sig som om den utspelade sig i vissa miljöer i Sverige.

När man kommer in på ämnet död, elände och pina slår det ofta slint i huvudet på författare, som när Tolstoj i "Krig och fred" framför tanken att: "Om det inte fanns lidande skulle människan inte känna sina gränser, och inte känna sig själv."

Skummar igenom utländska kultursidor på morgonen och stannar till vid en nyutkommen boks titel:

”To Write as if Already Dead”.**

Och visst blir jag nyfiken.

Om inte annat för att titeln går på tvärs mot de där utnötta råden till skrivare: 

”Skriv mer levande!”.

Men att skriva som om körkarlen stannat till och plockat upp dig låter på något sätt mer spännande och givande … och det finns tydligen datorer på det ställe dit han tar en. Eller ska man vänta sig gamla skrivmaskiner i gjutjärn?

Och får man möjlighet att skriva oavsett var man hamnar … får man göra det både där uppe och där nere?

En annan fråga jag ställer mig själv är om jag skulle skriva bättre i det tillståndet? Skulle andra skriva bättre hinsides?

Det måste väl bero på ens karaktär och kynne, och förstås också på vad man lämnar efter sig.

Rätt många i dag skriver faktiskt som om de redan var döda. Typ flygande-holländaren-döda, dömda att för evigt göra samma sak, skriva ner samma ord om och om igen oavsett väder, vind och årstid. Ja, ni förstår, som en skribent på ledar- eller kultursidorna. EKG:et ger små utslag men EEG:n påminner mest om motorvägen mellan Viersen och Hockenheim.

Men mer riktiga skribenter tror jag skulle utvecklas åt två håll i sitt skapande efter döden.

Antingen skulle de gå in i ett tillbakalutat mentalt tillstånd och betrakta de levandes strävanden och ständiga misstag klarsynt men med ömsint humor och värme. Om jag med det menar ”empati” är svaret ”nej”– för empati är ett tillstånd som innebär att du förväntas leva dig in i, förstå och med dina texter väcka sympati för andra. Skrivandet som ska framkalla känslor av empati innebär att skribenten så levande som möjligt ska skildra misär och elände hos sina medmänniskor. Måste det inte vara något i fel i huvudet på människor som ägnar sig åt sådant skrivande? Antagligen är det så. Kräver det inte en viss själslig kyla … som gör hela deras skapande suspekt? Så varför ska du läsa deras böcker och låta dig beröras?

Dock föreställer jag mig att den döde författaren av den typ jag nyss nämnde skulle kunna ge oss en helt annan typ av skildringar av den mänskliga misären i alla de former den antar.

Den andra möjliga skribentrörelsen bestående av döda författare, poeter och dramatiker skulle vara den där medlemmarna skrev i helig vrede över att vara döda och inte kunna ingripa i de levandes göranden och låtanden. De skulle förbanna de levandes misstag och försummelser och tillkortakommanden. 

Den första riktningens författare skulle säkert bli lästa om deras verk skulle kunna publiceras.

Den andra riktningens målgrupp skulle däremot nog anses ha en för begränsad målgrupp för att göra en tryckning lönsam.

Hur skulle jag själva skriva från andra sidan?

Som nu förstås.

Jag skulle vresigt, grinigt och sarkastiskt behandla den faktiska verklighet jag hade omkring mig … vilket väl innebär att jag skulle skickas fram och tillbaka mellan Sankte Per och jourhavande portvakts–demon i det stora pannrummet där nere i källaren.

Så låt oss hoppas de när den dagen kommer tillhandahåller reseskrivmaskiner eller en laptop som klarar värme.

*Rubriken lutar sig mot E.M Forsters tankegång i ”Howards End”: “Death destroys a man: the idea of Death saves him.”

**Boken är skriven av Kate Zembrano och handlar om hennes misslyckade försök att skriva om Herve Guiberts ”To the Friend Who Did Not Save My Life”. Det är ett verk som utkom på 1990-talet och där Guibert ingående skildrade sin långsamma död i sviterna av AIDS.

Så jag och Zembrano lägger två olika betydelser i ”att skriva som om man var död”. I hennes fall blir det mer en fråga om att skriva sitt eget omfattande eftermäle. Och då måste jag med förlov säga att mitt tankeexperiment är mer upplivande: hur skulle man skriva som död om man inte kunde påverka sitt eftermäle.

Vi diskuterar bland annat dagen då Dan Korn vaknade och fann sig vara trött på sig själv, och därför skrev en ledare i Bulletin.

Kan Stephen Kings "Children of the Corn" lära oss något om Sverige i dag?

Det finns många teorier och uppfattningar kring vad det ökade antalet utlänningar betytt för Sverige. De (… teorierna alltså) är ungefär lika många som antalet idéer om vad som orsakat denna tämligen stora invandring.

Fortfarande finns det till och med de som torgför tanken på att utlänningarna inte är speciellt många. Tvärtom anser denna grupp tänkare att vi bör bereda plats för fler … och att alla landets problem får sin lösning då. Denna uppfattning framförs oftast av miljöpartister samt Annie Lööf.

Jag har tidigare antagit att teorin har sina svagheter för att inte säga avsevärda brister … men inser efter veckans händelser i Borås att jag kan ha haft fel.

I den gamla textilstaden har det varit sammanstötningar mellan syrianer och somalier. Båda sidor ställde upp med ungefär jämnstor slagstyrka; två plutoner vardera.

Inget vanligt litet gängslagsmål alltså.

Och när jag läser om detta slår det mig: miljöpartisterna och Annie har en infernalisk plan. 

Ont ska med ont fördrivas. 

Om man öppnar gränserna kommer alla de som kommer hit och som är våldsbenägna, brutala och ociviliserade att ge sig på varandra. Eftersom polisen är ineffektiv blir Sverige en osäker och otrygg plats, och de våldsamma elementen kommer att dra vidare till länder och platser de betraktar som säkrare; de vill ju gärna ha lugn och ro när de ägnar sig åt sina affärsverksamheter; typ langa knark eller förnedringsråna.

Vem vet? Kan vara så. 

Och om ni tycker min teori är märklig ska ni läsa Bulletin. Där har Dan Korn, den nytillträdde chefen för ledarredaktionen, skrivit en text där han brottas med den grundläggande frågan i det här fallet: vad är den grundläggande orsaken till att Sverige nu har så många invandrare att svenskar är i minoritet om några årtionden (och nej, det är inte en fråga ”om” utan ”när”. Vad vi kan diskutera är hur lång tid det kommer att ta … såvida inte något sker).

Men tillbaka till det där med orsaken.

När Dan Korn ska förklara tillströmningen av alla dess personer från världen bortom Europa gör han det genom att lansera en helt ny teori; han hävdar att svenskarna ville – och vill – ha hit en massa människor för att de var och är uttråkade.

Ser man närmare teorin är det en variant på fritidsgårdsargumentet, det ni kan höra i dialogform i nyhetsprogrammen:

Reporter: Men varför sätter ni eld på bilar?

Rinkebyunge: Men vaddå mannen, fatta, fritidsgården stänger ju tidigare på somrarna. Finns inget annat att göra. Det är tråkigt. Så vi sätter eld på några Toyota Camry -97 års modell.

Vi ska alltså föreställa oss att svenskarna inte riktigt visste vad de skulle hitta på under 1970-talet så det skapades ett sug efter oss roliga blattar och vi importerades i stor skala (ingen visste ju att en del av oss skulle elda bilar eller hitta på annat ofog). Svensken gillar sina bilar för mycket för att elda upp dem, och han skulle i vilket fall ha svårt att förstå underhållningsvärdet av en sådan handling.

Dan Korn är obegripligt övertygad om sin tes, den är ovedersäglig, allt framstår som mycket klart för honom efter att han läst en bok som utkom 1978:

”Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

”I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.”

Jag har inte läst den bok Dan Korn anför, men ser man på svenskt musikliv under 1970-talet så var kulturen synnerligen levande. Citatet är obegripligt oriktigt.

Och litteraturen? De största svenska författarna sålde ofta i upplagor på 50 – 150 000 exemplar (och då talar vi riktiga romaner, inte nutida svenska tämligen oläsliga deckare). Behovet av att importera invandrare för att få bättre litteratur tror jag inte var stort.

Musikscenen var som sagt levande (i dubbel bemärkelse) – eller snarare så var det fråga om musikscener; allt från pop, dansband och schlager bort till politisk progg mådde utmärkt. Folkmusiken fick nytt liv. Jag kan inte se någon som helst relation mellan de invandrargrupper som kom hit och den utländska musik som då påverkade svenskt musikliv. Det var ju inte jamaicaner och amerikaner som invandrade i stora grupper.

Men Dan Korn har väl fler belägg för sin teori?

Absolut! Han anför några exempel till ur litteraturen:

För det första Konstantin Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna”. Korn menar att i diktens slut utrycker stadens invånare (som väntat på och fruktat ett anfall av barbarerna) besvikelse över att barbarerna inte kom; med Korns ord: 

”… invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.”

De uppvisar alltså närmast en masochistisk hållning.

Jag själv – och andra – tolkar istället slutet på dikten som att där uttrycks en besvikelse över att man inte fått pröva sig själv – och finna sig själv – i kampen mot den andre, mot angriparen.

Dessutom rimmar Dan Korns tolkning rätt illa med den hållning Kavafis gav uttryck för i andra av sina dikter; till exempel Ithaca.

Dessutom – vad talar för att Kavafis – en rotlös, homosexuell, kosmopolitisk statstjänsteman i Egypten i början på 1900-talet – skulle ha samma mentalitet och förhållningssätt till livet som en svensk bruksarbetare år 1969? Eller som en svensk småskolelärarinna samma år, eller en tidsstudieman?

Ja, jag vet, jag är en fyrkantig balkansk bondläpp som inte tror att man kan dra förbindelselinjer hur som helst mellan kulturer, individer och historiska perioder. Man kanske kan det, vad vet väl jag. Men då måste det bevisas i varje enskilt fall – och det gör inte Dan Korn.

Korns andra belägg för att stora grupper utlänningar fullt medvetet importerats som ett uttryck för den svenska uttråkade folksjälens kollektiva vilja är Baudrillards tes om att vi i västvärlden gladde oss åt terrorattacken mot World Trade Center 11 september 2001 … därför att vi kände oss kvävda av USA, alldeles för omhändertagna. Det var en slags revolt mot en kraft som betraktades som något som beskyddade oss tills vi förkrymptes.

Och så kommer det tredje belägget – i J G Ballards ”Running Wild” mördar barnen i ett grindsamhälle sina föräldrar … bara för att de är så uttråkade och trötta på de vuxnas allomfattande och ständiga omsorger.

Varför drar inte Korn till med Stephen Kings ”Children of the Corn” istället – novellen där barnen blir besatta (möjligen av en majsgud) och organiserar en kult där alla som fyllt 19 år dödas som ett offer till en gudom som finns ute på åkrarna).

Barnen har startat kulten med ett massmord på sina föräldrar eftersom de upplever att vuxenvärlden är förljugen och falsk och att de egentligen inte är älskade.

De har bara varandra … så länge de är barn och unga.

Här är mördandet alltså en funktion av att föräldrarna är usla som föräldrar, inte en följd av att de är närvarande.

King spelar här också på ungdomskulten – rädslan för att bli vuxen och svika sina möjligheter, viljan att förbli evigt ung.

Men även om Kings novell är bättre än Ballards kortroman kan jag inte se hur någon av dem skulle förklara att Sverige öppnade sina gränser 2000-talet.

Jag tror Kings novell bättre beskriver känslan hos många unga i dag än vad Ballards gör. 

Dan Korn försöker få till det genom att säga så här:

”Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Här börjar det bli svajigt som en illa underhållen hängbro i Anderna.

Ett verk av Freud som ”berör egentligen helt andra saker” och som ”påminner” om Ballards kortroman ska – på något för mig svårbegripligt sätt – underbygga Dan Korns tes om att Sverige öppnade gränserna för massinvandring därför att välfärdssamhället blivit för långtråkigt och man behövde underhållning.

Dan Korn sammanfattar Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” på ett märkligt sätt med orden:

”… där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Nu menade väl ändå Freud att det bland annat var våra inneboende tendenser till destruktion och dödande som gjorde att vi vantrivdes i kulturen. Att alltför många i det moderna samhället inte har möjligheten att uppleva forntidens drickande av segerskålen ur sin slagna motståndares skalle. Så de vantrivs där i rulltrappan på väg till kontoret, de vill ut på slagfältet.

Om jag förenklar Freuds tankar i det nyssnämnda verket?

Jajamen, det gör jag. 

Men jag kan försäkra er att jag inte förenklar en tiondel så mycket som Dan Korn gör när han förklarar att Freud diskuterar hur vi minns att vi hade det ”roligare” förr.

Vad är Dan Korn egentligen ute efter med sin tes om att leda – samt en känsla av att tillvaron var som en evig långfredag – var det som fick svenskarna att importera utlänningar?

Jo, det förklarar han i slutet på sin ledare:

”Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.”

En utveckling som kan leda till att svenskarna blir i minoritet beror helt enkelt på hur svensken är i gemen, det beror absolut inte på att det har funnits en medveten politik om att öppna gränserna. Sådant är bara konspirationer.

Och beviset är ett verk av Freud (som enligt Korn handlar om något annat), en kortroman om ett massmord på föräldrar i ett grindsamhälle, en text av Baudrillard om 11 september 2001 samt att Bard&Söderquist i förbigående säger att Ballards kortroman påminner om Freuds bok. Och en kanske lite egensinnig tolkning av en Kavafisdikt. (Observera att vi nu i invandringsdebatten tydligen ska gå från att tolka statistik till att tolka dikter.)

Och så har vi det där citatet om att svenskar som lever i en kommersialiserad kultur suktar efter kultur producerad i tredje världen, typ: Mer somalisk Dhaanto-dans åt alla. Nu!

Vad jag inte riktigt begriper är varför Korn med sina omfattande kunskaper inte diskuterar de verkliga orsakerna till den utveckling vi ser.

Han kan ju sin svenska kulturhistoria bättre än jag så det måste vara ett medvetet val han gjort.

Låt mig ge en alternativ förklaringsmodell till att Sverige öppnade gränserna helt – och låt mig göra det i en enkel form som gör att man kan diskutera varje tes för sig och väga, mäta och värdera om den kan vara riktig och en av orsakerna till den hotande stora demografiska förändringen.

  1. Den svenska överheten har alltid haft en stark – ibland dominerande fraktion – som föraktat det egna folket och varit berett att liera sig med utländska herrar och krafter för att säkra och stärka sin egen ställning – även om det hotat nationen. De tuktades efter de av Karl IX genomförda blodbaden i Linköping, Kalmar och Åbo – men det är ett tag sedan.
  2. Överhetens folkförakt fick en säregen form från och med 1920-talet då de svenska så kallade arbetarförfattarna framträdde. Sköra snöflingor som fick stor publik i borgerligheten genom att berätta om sin hemska uppväxt i arbetarklassen och hur de längtade till salongerna där det fanns människor som kunde uppskatta dem. Bonniers blev de stora bärarna och distributörerna av arbetarförfattarna, precis som de en gång lanserat och gett genomslag åt kulturradikaler från 1890-talet och framåt. Först litteratur som river ner de borgerliga dygderna, sedan litteratur som utmålar arbetarklassen som efterbliven (under förevändning att vara radikal) … arbete, plikt, familj angrips … och attacken fullbordas med de bonnierska veckotidningarnas konsumtionskultur och den öppna, tämligen sjaviga hedonismen i utvikningstidningarna. Och i dag kontrollerar Bonniers mycket stora delar av svensk dagspress med DN som sitt slagskepp – och varje dag deklareras där för oss att vi måste inse att vi lever i den bästa av världar, och att Sverige genom historien var ett land som förenat efterblivenhet och ondska men nu är upplyst och berett att sona alla sina brott mot svarta, bruna, röda, gula, spräckliga. Och vi ska också tacksamt ta emot all form av kultur från tredje världen så att vi höjer oss från vår mentala nivå som väl kan liknas vid en mördarsnigels.
  3. Den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen klarade inte av kniptången från överhetens landsförrädiska fraktioner och Bonniers utan man började på 1950-talet yra om att alla skulle bli något ”finare”, alla skulle studera, alla skulle bort från kroppsarbetet. Som om det inte skulle vara ”fint” att vara arbetare.
  4. I den av Bonniers styrda kultursfären har vi sett hur allt detta blivit en legering: överhetens arbetarförakt och nedlåtande syn på det svenska, Bonniers kulturradikala anti-nationalism och förakt familjen och borgerliga dygder, och så maoismens dyrkan av tredje världens primitiva kulturer. En stor demografisk förändring av Sverige är i alla dessa krafters intresse.

Resultatet: svenskarna har förlorat kunskapen om sin kultur, sin historia. De har förlorat sin självmedvetenhet och sin styrka. De har till obegripligt stor del kommit att skämmas för det som kan betraktas som svenskt.

Och Dan Korn har rätt. Det som skett är definitivt inte följden av en konspiration – sådana sker i lönndom.

Det här har skett helt öppet.

Men jag anar ändå en konspiration.

Dan Korn är en bildad man. Han vet att jag har rätt på alla fyra punkterna.

Varför i helvete börjar han då plötsligt prata om att svenskarna för några årtionden sedan blev uttråkade.

Eller så är hela Dan Korns text bara en projicering. Han är trött och less på att inte riktigt kunna säga som det är. En begåvad man som blivit uttråkad och nu vill ha en riktig kulturstrid.

Och visst, det ska vi ordna.

Varför våndas över att tiden är ur led? Det är bara att vrida den rätt och ställa tillbaka klockan så vi kan fortsätta där vi en gång var.

Kväll på kollektivjordbruket (Aleksander Dejneka 1949)

Dagen efter att man uppnått en tämligen ansenlig ålder … vilket inträffade samtidigt med att alla Humle&Dumle-politiker och politiker flaxade runt som nynackade höns efter att regeringen gått … ja, en sådan dag – som i dag – kan man väl kosta på sig att fundera över livet.

Så där.

Då var alla som gratulerat mig på min födelsedag tackade. 

Åtminstone med just ett litet ”tack”. 

Som en markering av att jag noterat … och förundrats … över att människor bryr sig om att ta sig tid att gratulera just mig.

Det finns de som tycker att jag borde rationalisera tackandet med någon form av kollektiv-tack … typ det här. Det går fortare. 

Men det är exakt av det skälet jag väljer den långsammare metoden.

Varför skulle något så viktigt som ett ”tack” rationaliseras och kollektiviseras?

Hela det moderna projektet går ut på att vi ska göra saker snabbare så att vi hinner med att göra annat. Allt det som anses viktigare.

Därför slarvar människor i sitt arbete … för att bli klara snabbare.

De slarvar med matlagning och inköp av mat; det finns hel- och halvfabrikat och man kan beställa hemkörning.

De slarvar med sina personliga relationer, låter familje- och vänskapsband upplösas.

Det här har gjort att många lever i ett tillstånd där de hela tiden vill vara någon annanstans … för det moderna samhället befrämjar ständig rörelse och förändring.

Du måste välja … och vilja … att allting går fort.

Och all den tid de sparar lägger de ofta på sociala media, streamingtjänster eller (den här tiden på året) på att sitta på en uteservering och ofta vara olyckliga (i alla fall att döma av utseendet).

Människor som dras in i denna modernitetens malström kommer givetvis att bli olyckliga – och olyckliga människor vill alltid vara någon annanstans – och på så sätt förstärks det rådande eländet.

Det goda livet består av att vi genomför de där långsamma uppbromsande handlingarna. Att vi själva vandrar i väg och inhandlar råvarorna till våra måltider och att vi tillagar dem. Att vi låter det ta tid.

Liksom att vi alltid är nogranna i vårt arbete. Och om vi inte finner vårt arbete värt denna nogranhet eftersom det inte bidrar till ett bättre samhälle … ja, då byter vi arbete.

Att sjunga långsamhetens och eftertankens lov innebär inte att man inte är nyfiken.

Den verkligt nyfikne är vetgirig – och ska vetgirigheten stillas är det långsamhet och eftertanke som krävs. Att man strävar efter att skapa och upprätthålla de organiska, levande banden mellan människor; var och en ska göra det den är bäst på och respekteras för detta och för sitt bidrag till det gemensamma bästa.

I går sägs det att vi fick en regeringskris i landet.

Men … har vi haft en verklig regering och riksdag sedan 1950-talet?

Alltför många dras nu in i diskussioner om vilka nya partikonstellationer som ska skapa frid, ordning och välstånd i landet.

Men alla de partier som kan ingå i sådana konstellationer har bidragit till att vi befinner oss där vi är.

Alla dessa partier är också försvurna åt förändring för förändringens egen skull, åt förflackning och de är präglade av feghet.

Alla dessa partier vill se ett samhälle där vi flyr från arbete och personligt ansvar.

Vi blir då lättare att hantera för politikerna, och de kan vända nationens invånare mot varandra och ställa grupper av folket mot varandra. Vi ser därför hur överheten, vare sig den är märkt med ett ”s” eller ett ”m” – eller någon annan bokstav – manar till klassförakt, där ”de andras” insatser och arbete hånas och beskrivs som överflödigt och onödigt eller åtminstone värt enbart ringaktning.

De främsta i varje befolkningsskikt borde istället sträva efter ett tillstånd där alla arbetande människors värde för nationen erkändes; bolsjevikernas såväl som bourgeosins.

Men de främsta i varje befolkningningsskikt återfinns i dag inte i politiken.

Vad vi har är en överhet och politiker som hetsar nationens olika grupper mot varandra samtidigt som de gemensamt förklarar för alla nationens klasser att de inte är något värda i jämförelse med de kulturellt överlägsna grupper som de senaste 20 åren importerats.

Och ska vi vara bittra över detta?

Inte alls.

Kan man tänka sig en bättre tid att leva i än en tid som är ur led?

Då får man ju vara med och vrida den rätt.

Och det ska jag hinna med.

Så varför känner jag mig så fortsatt muntert stridslysten trots min relativt höga ålder? Varför inte ge upp, bara sitta under eken?

Jag har ändå faktiskt på väldigt många sätt förtjänat det,

Jag vet faktiskt inte.  Har ingen aning. 

Det är ett mysterium.

Möjligen kommer jag en dag att förstå varför jag är som jag är.

Eller inte.

Om jag låter vresig, självgod och dryg i mina texter beror det inte på att jag tror att jag själv begriper allt bättre än alla andra. 

Det är nog mest en fråga om frustrerad ilska över att så många människor inte verkar fundera över tillvaron eller vart de är på väg.

De ser och upplever inga stora … eller små ... mysterier i sina liv. Där finns ingen förundran. Möjligen förvåning; typ: "Va, regnar det igen".

Få söker någon mening utan de flesta ägnar sig åt att fly ur sammanhang de upplever saknar mening.

Och inget kommer de att finna.

Att uppleva känslan av mysterium kräver ingen speciell beläsenhet eller bildning. Det kräver ingen boklig kunskap. Det kräver bara klar blick för det man är omgiven av.

Och den som inte upplever tillvarons mysterium kommer aldrig att kunna bli i verklig mening lycklig.

För den som åtminstone anar mysteriet kommer också ana känslan av nåd.

Och det är den jag känner.