Remedios Varo: "Skapandet av fåglar" (1957). Min nuvarande smak för surrealistisk konst kan nog förklaras av de senaste veckornas sjukdomstillstånd ... men antagligen också av mitt återinträde i nyhetsflödet.

Det tjatas obegripligt mycket om vad vi kan och måste lära av den här pandemin. Och det tyckande skiktet i samhället arbetar hårt med att propagera för mer medel till just den form av verksamhet som håller dem själva med sockerlösning så att de orkar informera, kommunicera och framföra åsikter … och det de gör nu är att förklara för oss andra hur den verksamhet som är närande för dem också är livsviktig för oss.

Vilket förstås innebär att du dagligen kan läsa om att pandemin lär oss att vi ska satsa på dagis, teater, fossilfri ståltillverkning, hjälpmedel för handikappade, linbanor, bönpasta … listan är oändlig. Jag utgår från att de som propagerar för kostnadsfria tamponger och obligatorisk simundervisning numera också gör det med hänvisning till pandemins lärdomar.

Lite fascinerande är det att många anser sig kunna dra vittgående slutsatser om hur samhället behöver förändras med utgångspunkt från pandemin … när det samtidigt uppenbarligen är så att de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna har lite svårt att bli överens om vad det är för sjukdom vi står inför, hur den ska hanteras, botas och förebyggas.

Det är som om förslagsställarna på samhälleliga åtgärder lägger upp taktiken inför en match innan de vet vilket lag de ska möta (å andra sidan har ju just det hänt både en och två gånger i svensk idrottshistoria … så varför inte i det här fallet också …).

Men det kanske mest märkliga bidraget till genren ”nödvändiga lärdomar av pandemin” lästa jag i morse på DN Debatt. Där var det de två professorerna Bo Rothstein och Lennart Levi som under rubriken ”Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning” förklarade att:

”Den högre utbildningen måste nu ta sitt ansvar för att i utbildningen av framtidens makthavare bryta med tendenser till anpasslighet i stället för kritisk tänkande, grupplojalitet i stället för samhälleligt ansvarstagande, kortsiktighet och destruktiv ekonomism i stället för ett perspektiv grundat på en genomtänkt etik.”

Men när unga människor kommer till högskolan har de redan formats av det svenska samhället i två årtionden – eller mer. Vi kan i det här fallet lämna frågan om vad det innebär för deras förmåga att att läsa, skriva och räkna och istället koncentrera oss på det Rothstein och Levi vill diskutera; alltså hur högskolan ska forma självständigt tänkande människor och ledare.

Framtidens ledare kan bara växa fram i ett samhälle vars grundval är respekt för arbete och kunskap, och där familjen är den grundläggande enhet som garanterar samhällets stabilitet … och flexibilitet (för alla, även dem som inte ingår i en familj). Ledare formas och utvecklas i samspel med andra människor, ett samspel som äger rum inom ramen för meritokratiska, hierarkiska strukturer som premierar intelligens, flit och integritet.

Ser det svenska samhället ut på detta sätt i dag?

Nej.

Och då spelare det ingen roll om Rothstein och Levy får fullmakt att skapa en ny ordning på universiteten.

Ledare föds och fostras i den verkliga världen. I arbete, familj, föreningar, skola. 

De fostras inte i vår nuvarande vi-måste-alla-tycka-lika-och-ni-ser-mig-väl-nu-och tycker-om-mig-kultur. Ledare blir de som förmår gå mot denna kultur.

Ledare kläcks inte på högskolor.  Ledare formas inte i en framtida miljö som den Rothstein och Levi beskriver där det är så att:

”… nästa generation beslutsfattare lär sig tänka kritiskt, etiskt och i system med fokus på mänsklig välfärd och planetens överlevnad. Ett sådant nytänkande, med bas i FN:s enhälligt antagna Agenda 2030, måste nu komma att prägla läroplaner och kursinnehåll.”

Luta dig bakåt. Fundera på ditt liv. Vad du vill ha ut av det. Grubbla på hur Sverige ser ut. Känner du då att du längtar efter framtida ”beslutsfattare” formade av ”FN:s Agenda 30”?

Grattis i så fall, och kul för dig.*

Vi andra får nog dock se oss om efter ledarskap och klokskap på annat håll.

Högskolorna ska ägna sig åt att ge dem som studerar där kunskaper så att de kan bygga gigantiska broar, bota cancer, ta oss till Mars och vidare.

De framtida ledarna däremot – eller ”beslutsfattarna” för använda Rothsteins och Levis favorituttryck –  lär slipas och formas annorstädes.

*Det helt verklighetsfrånvända i professorernas förslag framgår till och med att två längre nyhetsinslag i statstelevelevisionens nyheter denna vecka. 

Det ena handlade om hur Kina bryr sig föga om FN:s Agenda 30  och det andra handlade om at Indien bryr sig lika lite om denna agenda.

Men i Sverige ska vi programmera framtida ”beslutsfattare” efter denna agenda.

"Trollkarlen", målning av Remedios Varo (1956).

En del av förmiddagen ägnas åt rehabträning. Först ska jag gå nio trappor ner till källaren, därefter vandra upp igen. 

Jobbigast är nog faktiskt att undvika att snubbla på alla sladdar jag är uppkopplad mot, eller förresten … jobbigast är att när jag inleder uppstigningen börjar Dave Edmunds ”Crawling from the wreckage” gå på repeat i hjärnan. Varför efter alla dessa år?

När jag efter att ha återvänt till mitt rum ska försöka förstå nyhetsflödet märker jag att Edmunds fortsätter gå på repeat. Undrar om det hjälper om jag ber dem dra ner på syrgasen?

Jag har en känsla av att många människors missnöje med tillvaron, och deras vantrivsel med det mesta, beror på att de tror att det finns ett senare syndafall. Alltså ett annat än det som Bibelns Eva ställde till med när hon lät sig luras att smaka på ett Granny Smith. Just den försyndelsen borde vi rimligen som art ha bestraffats tillräckligt för vid det här laget.

Någon måste alltså begått ett mycket allvarligt moraliskt etikettsbrott långt senare. Kanske beställt en tunnbrödsrulle med både gurkmajonnäs och räksallad.

Och efter det vände utvecklingen, någon slängde ut oss från skidliften mitt i störtloppsbacken. Som art nådde vi aldrig toppen och nu går det snabbt utför.

Snabbast går det i Sverige.

Mufflonfår har siktats i Grycksbo.

Kanske tror politiker och journalister och utvecklingen går att hejda om vi söker oss tillbaka i den närtida historien och hittar det där hittills oupptäckta brottet mot skapelsens ordning.

Man får i alla fall det intrycket om man läser våra tidningar.

I DN förklarade moderaternas Gunnar Hökmark att det nu måste till en ”sanningskommission”. Det som ska utredas är varför de svenska regeringarna (alltså mest socialdemokraterna) var så eftergivna mot Sovjetunionen under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talet.

Och varför inte. Det finns väl alltid någon historiker som behöver extraknäcka i en utredning.

Men det jag undrar är … Sveriges situation i dag … beror den i huvudsak på att Undén fjäskade för Gromyko och Schori för Breznjev … eller beror den situationen på att ledarna för Hökmarks eget parti ganska nyligen öppnade Sveriges gränser och bjöd in hela världen – och detta efter det att de mycket metodiskt monterat ner vad som fanns kvar av Sveriges krigsmakt?

Jag skulle vilja läsa en text där Hökmark diskuterade sin egen oförmåga de senaste 20 åren att försvara de nationella intressena mot sin egen partiledning.

Men istället vill Hökmark att vi ska gräva oss i vad som hände på 1960-talet, ett årtionde då vi trots allt hade en fungerande krigsmakt och ordning på gränser och välfärd.

Samtidigt inleder DN en reportageserie om hur bland annat sydkoreanska och chilenska barn verkar ha kidnappats från sina biologiska föräldrar för att kunna adopteras bort till barnlösa svenskar.

Wolodarski kräver sanningskommission. (En kommission till!?!?! Var ska de alla rymmas?)

Sverige är i förhållande till sin storlek kanske det största adoptionslandet i världen. Att DN riktar uppmärksamhet mot denna fråga beror på att den passar in i DN:s mer allmänna beskrivning av Sverige; ett litet land som genom historien tillfogat omvärlden obotlig skada; vikingarnas plundringar, stormaktens härjningar, deltagandet i slavhandel, eftergivenhet mot nazismen, följsamhet mot Sovjet och dessutom lever vi så gott och klimatsvinigt att antagligen som nation ensamma är skyldiga till att permafrosten försvinner från Sibirien innan veckan är över … och … som om allt detta inte räckte: Nu är det avslöjat – Sverige är också ett land av barnatjuvar.

Vi lever inte i ett land där direkt och omgående ansvar utkrävs av den som är ska leda en verksamhet – det må sedan vara vård av äldre som fått covid eller att förhindra att svenska kyrkor bränns ner … eller att det finns el till uppvärmning och industriell verksamhet.

Dagens makthavare tillåts alltid komma undan genom att de och media om så behövs startar diskussioner, gärna om möjligt brottsligt vanstyre som en gång i iden tillåtits utspela sig.

Men ska vi inte lämna sådant åt historikerna, och istället koncentrera oss på dagens vanvård och försummelser av rikets affärer?

Det förvånar väl ingen att minister Hallengren omgående förklarade att gamla svenska adoptioner absolut måste granskas. 

Ett gammalt vanligt makthavarknep. Klarar du inte ditt jobb, börja stöka med andra saker, som drar till sig uppmärksamheten.

Varje förnuftig, rationellt fungerande människa formar sitt och de sinas liv efter prioriteringar. Man koncentrerar sig på att klara av det som är viktigast i det givna ögonblicket och för framtiden. Allt annat får anstå. Man tar saker i tur och ordning.

Hittar man inte julgransfoten när granen ska kläs går man inte upp på vinden för att försöka hitta tvåmanstältet som försvann under sommaren.

Men det är precis det regeringen om och om igen gör. Och de andra partierna.

Ingenting blir någonsin färdigt eller avslutat, samtidigt som nya påstått akuta frågor förs upp på dagordningen.

Makthavare och överhet behöver få oss att tro att så måste verkligheten så ut – annars riskerar de att bli ställda till svars för allt det där de borde gjort.

Om vi nu är ense om att varje förnuftig individ – vare sig det är i deras egenskap av förälder, företagsledare eller bara så där i största allmänhet – prioriterar och löser saker i tur och ordning … varför ska vi acceptera att landet styrs av människor som saknar den förmågan?

I svenskt kulturliv blir besvärliga personer först riktigt användbara i och med sin bortgång.

Nekrologer i det svenska kulturlivet är väl till sin karaktär inte så mycket minnesord om den hädangångne och dennes betydelse, som en möjlighet för den som skriver eller talar att lyfta fram sig själv.

Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.

Ett exempel på detta är Jonas Gardell som i Expressen skriver:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Den brunstige Gardell följer upp med:

”Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.”

Man förvånas inte över att Lars Norén några år senare skrev en roll speciellt för Gardell som skulle gestalta en: ”babblande psykopat”.

I Aftonbladet passar Lidija Praizovic också på att bli smord för egen hand med den dödes aska.

Även hon har ju känt Lars Norén. Bekantskapen börjar med att hon skriver en text där hon kalla Norén ”gubbe” och deklararer att hon inte vill skriva som denne (som om hon skulle kunna även om hon ville.)

Norén hör av sig och frågar vänligt om de inte kan träffas och prata. Ett möte blir av med Norén, Praizovic och den också inbjudna Dimen Abdulla.

Norén vill veta vad de har för tankar om teater. Om de fick bestämma, vad skulle de vilja göra?

Praizovic berättar:

”Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen.”

Kanske inte så nyskapande, det är ett gammalt koncept på illegala porrklubbar.

Efter det är kontakten mycket begränsad.

Han mailar ibland uppmuntrande. Hon svarar ”kort och artigt”.

Det beror förstås på att vi då befinner oss i en period där Norén inte längre är en kungamakare i svensk teater. Hans förakt, för att inte säga hat, mot kotterierna gör att han ständigt river upp de strukturer som finns omkring honom, de strukturer som behövs om man vill ha makt eller göra karriär. 

Praizovic behöver en stadig stege att klättra på. Det Norén erbjuder är lektioner i bouldering.

Nu rör sig inte Norén längre. Då passar hon på att kliva upp och ställa sig på honom.

Obegripliga är också alla dessa hyllningar från svenska skådespelare som berättar vad Norén betytt för dem. Hur han som person – eller möjligheten att få spela hans pjäser – ”transformerat” dem (väldigt ofta talas det i minnesorden om just ”transformation”, eller hur han ”förlöst” dem) – inte bara som skådespelare utan också som människor.

Men det är lögn.

Begrunda några av de karriärer som nådde sina höjdpunkter i Norén-uppsättningar: Michael Nyqvist, Peter Andersson, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. 

De har aldrig varit bättre än i Personkrets 3:1. Där visade de sin kapacitet. (Jag skulle kunna ytterigare 30 exempel. Minst.)

Och det var väl då de ”transformerades”.

Inte till det bättre i alla fall.

Sedan dess har de medverkat i oändligt långa svenska deckar- och thrillerproduktioner, de har sålt sin förmåga.

När dessa och andra skådespelare hyllar Noréns betydelse för dem själva låtsas de heller inte om den glödande kritik Norén riktar mot dem i sina dagböcker; för hur de förfallit i sin skådespelarkonst – inte bara genom att de deltar i ”Beck 47” eller ”Wallander 79” utan också när de står på Stadsteaterns eller Dramatens scen.

Inte var jag överens med Norén om mycket, men han var aldrig en örontasslare och trappspringare … som de som i dag hyllar honom.

Varje nation måste ha en krigarkast. Ibland kan man tvingas rekrytera från oväntat håll.

Benjamin och Meyer – räddande radarpar.

Reuven Dafni var en härdad hårding. Han hade släppts bakom fiendens linjer ett antal gånger under andra världskriget.

Men nu var han nervös. Mannen som hade presenterat sig som Smiley hade förklarat att hans chef ville träffa Dafni.

Tid och plats bestäms och Dafni möter Smiley på restaurang LaRue. Ja, vi befinner oss förstås i Los Angeles. Året är 1946.

Smiley för Dafni in i ett avskilt tomt rum längst bak i restaurangen, han avlägsnar sig och in i rummet kommer två mycket stora män som metodiskt genomsöker det.

Nu sitter Dafni där ensam. Som sagt något orolig. Vad ska ske.

In kommer en man, han sätter sig mitt emot Dafni och frågar vad denne gör i Los Angeles.

Dafni förklarar att han befinner sig i USA på uppdrag av Haganah för att samla in pengar till vapen till kampen för en judisk stat.

Mannen verkar förvånad över förklaringen, han sitter tyst och begrundar det Dafni sagt, säger sedan:

”Du försöker säga mig att judar kämpar?”

Ja, svarar Dafni.

Den andre mannen lutar sig bakåt. Jag föreställer mig att han tar fram sitt cigarrfodral  i guld. Det som är graverat med en menora och som han fick som tack när han organiserade likvideringen av Salvatore Maranzano. Han tänder en av sina Partagas, betraktar Dafni och lutar sig slutligen framåt igen, ställer en ny fråga:

”Med judar som kämpar menar du judar som kämpar för att döda?”

Ja, svarar Dafni.

”OK, då är jag med.”

Den andre mannen var Bugsy Siegel. Maffians man på västkusten som hade fått sin förläning efter lång och trogen tjänst i Murder, Inc och som Meyer Lanskys torped.

Siegel såg till att Dafni varje vecka fick en resväska fylld med fem och tiodollarssedlar.

Men den ännu ej bildade judiska statens samarbete med maffian i USA började inte med det här mötet.

David Ben-Gurion hade tidigare sänt Yehuda Arazi som sin emissarie till USA för att inhandla det armén behövde: jaktflyg, stridsvagnar, artilleri, och luftvärnsjäser.

Pengarna finns, för i det underjordiska judiska nätverket i USA ingår tusentals människor. Men hur ska man få vapnen till Israel? USA har utfärdat ett vapenembargo riktat mot både judar och arabstater.

Ledningen för det judiska nätverket har tidigare avvisat att ta emot hjälp av den judiska maffian. Omtalat är det möte då två välklädda män dyker upp på Teddy Kolleks kontor i New York (då var han samordnare för insamlingsarbetet, senare blev han Jerusalems borgmästare.)

De två männen presenterar sig artigt, frågor om Kolleks organisation behöver någon hjälp, De erbjuder sina tjänster och avrundar med:

”Om ni vill ha någon mördad sätt bara ihop en lista så fixar vi det.”

Den förskräckte Kollek tackar förskrämt men belevat nej.

Yehuda Arazi är gjuten i en annan form än Kollek, han har varit Haganahs agent i Ungern, Rumänien och Italien under kriget. Vapnen måste skeppas. Han kontaktar Meyer Lansky.

Lansky talar med Albert Anastasia och Joe Adonis som kontrollerar hamnarbetarfacket och allt som sker i hamnen. De maskerar all materiel som ska till de judiska styrkorna, och ser till att inga frågor ställs och inga kontroller görs.

I morgon är det Förintelsens Minnesdag, en dag som väl rimligen ska vara en dag då judar samlas och ihågkommer sina döda.

Men med åren  har det blivit något helt annat av det hela, mer av ett spektakel där politiker tävlar om att få synas och höras. 

I morgon sker det genom att Stefan Löfven framträder, och så ska Margot Wallström tala om våldtäkter.

Några historiker ska tala om hur historia används och hur man kan förhindra uppkomsten av nya folkmord.

Förhindrandet av nya folkmord är mycket enkelt.

Man utgår från att i denna värld kommer det alltid att finnas människor, rörelser, och stater som vill erövra mer (av vad det nu vara månde), och de är beredda att förinta det som står i deras väg.

Alltså måste varje människa, och nation vara beredd att kunna försvara sig. Varje människa, och nation har den rätten om de är hotade. 

Om någon hotar ditt folk med utplåning dödar du honom.

Det är vad vi kan lära av Förintelsen. Meyer Lansky och Benjamin Siegel förstod det utan att ha bevistat Förintelsens Minnesdag.

Men det är som om den dagen numera är till för att komplicera frågan och tuta i människor att vi pratar för lite med varandra, att vi måste visa större förståelse, och så måste vi se till att Margot Wallström alltid har ett jobb i FN.

Då blir det inga mer folkmord.

En sådan inbilsk aningslöshet gör att vi kan vara säkra på att det sorgligt nog kommer att grävas nya massgravar i framtiden.

Om icke-judiska svenskar vill diskutera lärdomarna av Förintelsen bör de rimligen avhandla hur landet ska stå starkt för att kunna skydda sig mot yttre och inre fiender.

Det finns en märklig tro på att man kan prata ihop sig om allting. Att det går att hitta principer som gör alla nöjda … bara alla följer dem.

För det judiska folket fanns inget annat alternativ 1945 än att kapa ett land. 

Det innebär inte att varje given handling för oss som befinner oss utanför den direkta konflikten framstår som berättigad.

Men historien är inte rättvis. Och historien finns inte där för att vi ska kunna visa oss rättfärdiga när vi uttalar oss om den.

Det gäller dock att se till att orättvisorna inte drabbar en själv.

Och att när man segrar ... så är man ridderlig. Om så är möjligt.

Den gamla ursprungliga krigarkasten i Haganah hade nog med avsmak betraktat hur den israeliska regeringen hanterar situationen på Gaza och i Västbanken.

Men nu styrs landet av politruker avlönade av casinomiljardärer, dessa politruker som ska samla röster, inte för att säkra sin nations existens utan sin regeringsställning.

Och så finns det ett problem till med Förintelsen. Det är att den används som ett verktyg för fördumning och skrämsel.

Lärdomarna av Förintelsen är som sagt enkla.

Men sedan några år har de som överlevde Förintelsen blivit bärare av en slags högre visdom, en djupare kunskap; just därför att de är överlevare.

Men att ha överlevt ett helvete gör dig inte klokare än andra. Du kan berätta för oss andra om hur det var. Men vi blir inte i egentlig mening klokare av det.

Det är därför märkligt när de som överlevt Förintelsen menar sig besitta speciell kunskap som gör att de kan förklara vad som händer i Europa och i Sverige i dag. Och de gör det inte i egenskap av att de är historiker, sociologer eller ekonomer. De gör det i egenskap av just överlevare.

Visst finns det judar som på olika sätt undkom Förintelsen och som har något att lära oss om Europa under 1900-talet och i dag. Men det beror på att de studerat ämnet; historiker som Sternhell, Yehuda Bauer och Arno Mayer.

En av programpunkterna i morgon är ”Demokratifrukost”. Där avhandlas:

”Julie Lindahl talar. Hon är författaren till boken Pendeln. Där utforskar hon sin familjs förflutna med en morfar som tidigt gick med i nazistpartiet och SS. Julie anger som en drivkraft för bokens tillkomst att "när en generation ansvarig för ondskefulla handlingar frånsäger sig sin skuld kryper den försåtligt in i hjärtan och sinnen hos barn och barnbarn". 

Dessutom berättar Hédi varför vi måste minnas och Adolphson & Falk framför specialskriven musik.”

Hashtagen är ”Vimåsteprata”.

Jamenvisst, låt oss samlas till psykoanalytisk frukostkramfest och fördriva de onda andarna genom att lyssna till personliga berättelser.

Det är som om en del vill att historien ska upprepa sig.

Förintelsen har blivit något som utnyttjas av svenska politiker för att de vill underbygga sin inrikespolitik. 

Inte så mycket bättre än att välta gravstenar på Norra kyrkogården.

Tittelitut i rutan, statstelevisionen kan du klara dig utan.

... och när Televinken växte upp blev han TV-journalist.

I Östeuropa kunde man under 1980-talet uppleva hur makthavarnas drängar i media ljög allt sämre. De hade tidigare stretat och slitit med att få ihop orden och budskapet med verkligheten och det ska villigt erkännas att en del av dem var skickliga.

Men i efterhand blev alla ord och fraser utslitna och eftersom verkligheten som omgav dem var än mer sliten gav de upp alla försök att försöka skapa en bild av att realsocialismen var som Skara Sommarland … fast ännu lite bättre, typ: åkbandet var gratis.

Nyhetsuppläsare och skribenter bara fortsatte att mala på, de struntade nu i om det de sade var ologiskt eller omöjligt – de visste att ingen ändå lyssnade eller läste. Och om någon gjorde det så trodde de i alla fall inte på något av det som framfördes.

Nu väntar sig alla att jag ska skriva att så där har det blivit i Sverige också.

Men det har det ju inte blivit.

Märkligt nog.

Fortfarande är det många som använder sig av DN eller statstelevisionen och statsradion för att få veta hur verkligheten ser ut och för att underrättas om vad de ska tycka.

Vilket blir allt mer märkligt för varje dag som går eftersom de som är verksamma i Bonnierpress och statsmedia uppvisar samma beteende som journalisterna på Neues Deutschland eller Izvestija kring 1985; de bryr sig inte länge. De förmedlar bara maktens olika budskap utan att försöka fullgöra sin tidigare funktion; att få de olika budskapen att inte alltför uppenbart vara motstridiga i sin beskrivning av verkligheten. 

Ändå fortsätter en del människor i Sverige att lyssna på dem eller läsa dem.

Och tro på dem.

Betrakta bara dagens svt.se.

Först ett inslag om att Kina trots alla löften de avgett och avtal de undertecknat om att minska utsläppen kör på för fullt. Den ledande principen verkar vara att varje kines ska få ett eget kolkraftverk.

Som andra inslag ännu en rapport om att utsläppen ökar och att prognoserna säger att temperaturerna kommer att stiga till ohållbara nivåer om vi (alltså du och jag) inte gör något.

I det tredje inslaget konstaterar Erika Bjerström, ”klimatkorrespondent” att:

”2020 var en bra start. Då minskade världens kol- och oljeproduktion med sju procent , framtvingat av coronapandemin.  Användningen av olja-och kol måste fortsätta att minska med sex procent om året. Men flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen.”

Det här är ett exempel på det jag inledningsvis talade om, man bryr sig inte längre om att få budskapen logiskt begripliga.

Ett ”bra” år är ett år då:

– nedstängningar slår ut produktion och näringar så energiförbrukningen minskar och människor ställs utan försörjning

– flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen (länder som Kina)

Jag har lite svårt att förstå vad Erika Bjerström skulle beteckna som ett ”dåligt” år. Ett år då ebola muterar och kan spridas via 5G-nätet?

Det var så här de uppgivna journalisterna gjorde till slut i Östeuropa. De berättade på ett ungefär vad som hände. Men förklarade att det var ”bra”. Det var ändå sist och slutligen alltid ”bra”.

Men inte satt vanligt folk runt kaféborden i Östberlin och höll med och sa att det är nog ”bra”. Det sa de ju på ”Aktuelle Kamera” i går. (Aktuelle Kamera var ungefär DDR:s Agenda).

Den avgörande likheten är dock det som alltid avslutade en ledarartikel eller en nyhetsuppläsning i statsmedia i öst – budskapet att även om läget kanske var lite, lite besvärligt skulle man lita på ledarna så skulle allt lösa sig.

Erika Bjerströms slutkläm blir:

”Men nu när det börjar bli dags att summera 2020 kan man konstatera att det absolut inte är kört. Om politikerna håller sina löften vill säga.”

På så sätt uppmanas vi till lydnad och lojalitet.

Om regeringen säger att vi måste betala mer för plastkassarna för att inte polarisarna ska smälta så ska vi göra det för att underlätta för dem att uppfylla sina löften.

Och flyg inte någonstans (såvida du inte är generaldirektör på MSB) – då sprider du både virus och bidrar till öknarnas utbredning.

Gör som du är tillsagd så blir allt bra. 

Ifrågasätt aldrig.

I DDR kunde många ta in västtysk TV, helt omöjligt var det i dock i trakterna runt Dresden  – och det området kom att kallas ”De aningslösas dal”.

Märkligt många i Sverige verkar frivilligt mentalt ha förflyttat sig till den sänkan.

I mitt dagliga nyhetsbrev i kväll (runt midnatt) kommer jag bland annat diskutera allt beröm som medströmsmedia öser Joe Bidens klimatlöften. Prenumererar gör du här.

Människan har förflyttat sig långt bort från djungel och skog. Men mytens mekanismer finns kvar och berättelserna handlar nu om annat än oss, naturen och djuren. Men en del namn verkar återkomma.

Ett av de första mötena mellan Mowgli och Shere Khan. I sinom tid kommer deras bekantskap att sluta med att Mowgli dödar och flår Shere Khan.

Joseph Amrito Lal Singhs ändrade sin berättelse. Först hade han 1920 fått de två flickorna i gåva av en man som höll dem i en bur.

Några år senare kom han att hävda att han räddade flickorna från vargar.

”Räddade” tycks mig som en ganska orättvis benämning på handlingen eftersom Singh (oavsett vilken variant av berättelserna vi vill tro på) påstod att de två flickorna måste ha övergivits och sedan hade tagits om hand av vargar. 

Singh var föreståndare för ett hem för föräldralösa i indiska Bengalen och sade sig under tio år ha fört dagbok där han noterade sina resultat av försöken att återbörda de två förvildade flickorna till mänskligt beteende.

Enligt dessa noteringar var de två förvildade flickorna nattvarelser som brukade yla mot månen. De åt bara rå föda och gick alltid på alla fyra.

Singhs försök att lära flickorna ett mer mänskligt beteende rönte föga framgång, och den ena av dem dog 1921 av en njurinfektion. Den andra dog ett åtta år senare i tuberkulos – men hon hade enligt Singh då börjat kunna gå på två ben korta stunder, och lärt sig några få ord.

Eftervärlden fick lita på Joseph Amrito Lal Singhs berättelser om de två vargflickorna; och många ville göra det. Vi har ju en märklig förmåga att vilja tro på – och skapa – berättelser och myter om barn som fostrats av djur; från Romulus och Remulus till Mowgli.

Där finns sentida berättelser som den om Ivan Mishukov som rymde hemifrån vid fyra års ålder och levde med en flock vilda hundar. Han infångades 1998 och kom senare att tjänstgöra i Rysslands armé. 

Världen har många berättelser om barn som fostrats av djur; motivet finns i de allra första berättelserna och under antiken, och århundrade för århundrade återkommer historierna; litauiska björnpojkar på 1600-talet, de nutida fallen med strutspojken Hadara i Sahara, och den chilenske pumapojken Vicente.

Och visst finns det ibland ett visst mått av sanning i berättelserna, annat vore konstigt. Genom historien har barn – som av olika skäl setts som en börda – satts ut i skogarna av föräldrarna, andra barn har blivit lämnade ensamma när föräldrarna dött eller så har barnen rymt. De har blivit förvildade, och ibland tytt sig till djur. 

En del av barnen har från början behandlats som djur av föräldrarna och förpassats till hundgården eller fått leva med getter eller får.

I de fall som är äkta har de lärt sig överleva – och den nyssnämnde Ivan Mishukov blev till och med alfahanne i sin flock av vilda hundar.

De berättelser som är falska har ofta skapats av människor som vill ha uppmärksamhet och pengar.

Så hur var det med de två indiska vargflickorna?

Det tog några årtionden – men sedan kunde det bevisas att Singh ljugit. De dagboksanteckningar han sade sig ha fört under sin behandling av barnen skrevs efter det att båda flickorna hade dött och foton som ska ha visat de två vargflickornas beteende togs nästan tio år senare – med hjälp av barn som fick låtsas bete sig som vargar.

Det verkar som om han iscensatte det hela för att kunna få pengar för att driva sitt barnhem vidare. Förvisso i sig en vällovlig handling.

Människans behov av att skapa myter om människor uppkommer för att verkligheten ska bli mer hanterlig eller till och med för att man ska kunna hantera denna verklighet i så hög grad att man får kontroll över den. 

Myten är ofta till för att en del ska få makt.

Hade Joseph Amrito Lal Singhs vargflickor några namn?

Ja, han döpte den ena till Amala.

Och den andra till Kamala.

Det känns lite konstigt att även vår tids mest kända Kamala är ett påhitt.

Denna gång dock inte i ett vällovligt syfte.

....

*Rubriken har lånats från Povel Ramels låt "Hej på dej naturen" som skrevs 1965 till revyn "Ta av dej skorna". Förstastämmans avslutande rader lyder så här:

"Tju’fyra vandringsmän,

tvåtusen vandringsmän,

ökat antal!

Mantalslängderna skrivs

av så’na som oss!"

Känns som en aktuell och korrekt beskrivning av hur det går till i en del val.

Rätta till kravatten och västen, nu ska vi prata mode och Göran Greider.

”Som man är klädd blir man hädd”, sades det förr. Hädd är ju en böjningsform av ”häda” och har med tiden fått en mildare betydelse, mer som ”bedömd”.

Läser man om hur Thoreau såg på kläder inser man kanske att det gamla svenska uttrycket skulle byggas ut till:

”Den som är rädd är klädd så han inte blir hädd”.

Människor vill inte bedömas, vill inte sticka ut, och osäkra som de är på vilka de egentligen är klär de sig som sin omgivning och klädfabrikanterna kan kränga en säsongkollektion till.

En som menar sig ha läst Thoreau är Göran Greider som nu i Aftonbladet går till mjukisbyxans försvar:

”Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreaus idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.”

Men Thoreau säger så mycket mer om kläder och deras funktion än att det ska vara möjligt att klä sig i mörker. Vilket i sig inte är ett kriterium inte talar till mjukisbyxans fördel. Drar man på sig ett par kostymbyxor, jeans eller chinos i mörker kan man inte gärna ta fel på vad som är fram och bak på byxorna. Det kan man med mjukisbyxorna, vilket möjligen kan förklara Greiders egen utstyrsel ibland. Han vaknar tidigt i mörkret, drar på sig mjukisbrallorna utan att tända lampan för att hinna i tid till morgonprogrammens soffa för att uttala sig om något och brallorna åker på bak-och-fram, de blir felvända.

Men eftersom allt är så vist ordnat i naturen så strävar den efter symmetri – det är därför det alltid är något fel också med Greiders ståndpunkter.

Antagligen har dock Greider inte läst sin Thoreau. Det Thoreau gör är att han vänder sig mot människors följsamhet inför modets växlingar. Man ska klä sig som man behöver, man ska klä sig som den man är och med utgångspunkt från det man gör.

Man ska känna sig själv och sin omgivning, inta apa efter som Thoreau uttrycker det:

”Ledarapan i Paris sätter på sig en keps, och alla apor i Amerika gör detsamma”.

Den som klär sig efter ”vad en apa i Paris” anbefaller har förlorat sig själv.

Och om man nu ska tänka som Thoreau – och med utgångspunkt från vad man själv gör – vad ägnar sig egentligen Greider då åt. Han klär sig inte som han gör därför att han inte har råd med annat – han skryter ju själv i slutet av artikeln om de feta arvoden han får av bankdirektörer när han underhåller dem. 

Thoreau talar ofta om att dana sig själv, om att härda kropp och vilja och lära sig att förstå vad man egentligen behöver. Det kräver viljestyrka att stå mot modets växlingar och klä sig efter omständigheter och egen smak.

Det innebär att vi är fjärran från Göran Greiders tankar – han förklarar att han klär sig i mjukisbrallor för att:

”Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.”

För Thoreau är den egna klädseln ett sätt att visa vilja – Greider klär sig i mjukisbrallor för att han är slapp, han har själv i ett antal artiklar förklarat att han är ”överviktig” på grund av sin omåttliga konsumtion av ananasfanta, kakor och smågodis – och han vill därför att man ska införa en sockerskatt (Mer skatt? Klart man kan tycka när bankdirektörer slantar 25.000 för ett föredrag).

Greider försöker nu göra sin egen bekvämlighet till något dygdigt.

Jag känner rätt många människor som enligt ett eller annat ideal skulle anses vara överviktiga, men som klär sig med smak och självständigt.

Och om andningen nu verkligen underlättas av resårer i midjan och framträdanden i paneldebatter därför blir bättre – varför mumlar då alltid Greider så grötigt där i TV-soffan?

Dessutom försöker Greider göra politik av mjukisbrallan.

”Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.”

Här blir det riktigt märkligt. 

Studerar man bilderna som finns på dem som tog sig in i Kapitolium är det få som bär mjukisbyxor. Där finns jeans, manchesterbyxor, cargopants, och arbetsbyxor – antagligen av märket Carhartt (som alla hipsters på Söder har).

Mjukisbrallorna är få.

Greider utgår som vanligt inte från verkligheten – i det här fallet utgår han från en obegriplig tweet av Ivar Arpi som förklarade att stormningen inte var så mycket att bry sig om eftersom den utfördes av ett gäng iförda mjukisbrallor.

Av denna – på många sätt – felaktiga tweet spinner sedan Greider en hel teori om att Trump lyckats förföra vita arbetare i mjukisbyxor som känner sig förnedrade av att de som har makt och pengar inte visar sig i mjukisbrallor offentligt.

Greiders tänkande har med åren förslappats lika mycket som resårerna i hans brallor.

Ska jag analysera klädkoden bland dem som protesterade på gatorna i USA under 2020 så var väl mjukisbrallorna vida mer förekommande på BLM-demonstrationerna än på Trumps valmöten.

Och? Vad säger det oss? Inte så värst mycket annat än att Greider bara går loss och yrar som vanligt. 

Själv har jag definitivt invändningar mot hur de som stormade Kapitolium var klädda. 

Om man ska storma imperiets och maktens boningar ska man vara klädd i oömma men eleganta kläder.

* Rubrikens citat är från en av de många passager i första bandet av Kapitalet där Karl Karx diskuterar textilindustrins behov av ständiga växlingar i modet.

PS. Den som vill läsa mer om Göran Greiders tankevärld kan ta del av min essä i det digitala magasinet QLN nr 2. Det laddar man ner här.

Nu har de ersatt balaklavan och hipsterkepsen med en halmhatt.

Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?

Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.

Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.

Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*

Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet? 

Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?

”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.

Jag finner det personligen högst roande.

Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?

Folkpartister.

Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).

Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.

Varför just ta 1972 som utgångspunkt?

Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).

Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.

De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.

Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.

Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten. 

Nixon återställde rättigheterna.

En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA. 

Så tyckte vänstern 1972.

Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.

Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.

Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger: 

”Men så får man inte göra”

… det är då man blivit folkpartist.

I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.

Beställer nyhetsbrevet gör du här.

Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.

*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years". Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.

Vi ska inte ska förfalla till hysteri utan istället lugnt och sansat begrunda historien.

Nu har alla plötsligt fått för sig att USA är frihetens hemvist på jordens, allt gotts befrämjare och den eviga garanten för att du och jag alltid ska kunna köpa Pepsi Max Lime var vi än befinner oss på jorden … nu är alla därför är så bekymrade över stormningen av Kapitolium och tänker:

”Vad hade hänt om schamanen med hornen hade satt sig ner bakom Trumps skrivbord och tagit över? No more Pepsi Max Lime liksom? Hade vi alla fått dricka ayahuasca morgon, middag och kväll?”

Men … är det så hemskt om Kapitolium stormas?

Är problemet kanske tvärtom att schamanen inte satte eld på byggnaden? (Jo, risken är att stora delar av Washington då förintats i en explosion med tanke på allt hårspray på Nancy Pelosis huvud … men hon hade ju lämnat bygget ganska omgående.)

Tänk efter. 

Och märk väl. Jag är helt, helt allvarlig. Det är ändå måndag morgon. Stilla era omedelbara värdegrundsinplanterade reflexer och tänk inte: ”Men tokfan är ju terrorist”.

Så här är det.

Den allmänna meningen nu är att vi alla i hela världen bör måna om och ombesörja att de svarta rättigheter i USA garanteras. Vi bör dessutom alla bidra till att historisk rättvisa skipas och att de kompenseras för lidandet under slaveriet. Kör i vind. Jag är på.

Vi bör också rimligen alla bidra till att urbefolkningen i USA (de som finns kvar) på samma sätt kompenseras för de lidande de åsamkats. Jag är den förste att instämma.

Om ni anser detta bör ni tänka er tillbaka till 1814. Krig har då pågått i två år mellan England och USA. Amerikanska trupper har bränt, härjat, våldtagit, skalperat och skövlat i de brittiska besittningarna i Kanada. Och kidnappat barn och kvinnor. Ungefär som Boko Haram i dag i Nigeria.

Engelsmännen – som har det lugnare på den europeiska fronten ger styrkorna i Kanada order om att gå till motattack.

Amiral George Cockburns styrkor gör det – de ockuperar Washington. De sätter eld på Vita Huset och Kapitolium. 

Drar sig tillbaka.

Antag att de stannat, att engelsmännen gått in med full kraft och fortsatt kriget?

Och vunnit?

Vad hade det inneburit för dem som levde i det dåvarande USA?

Slaveriet hade upphört långt, långt tidigare. Indianerna hade inte utsatts för samma utplåningskrig. Vad mer kan BLM- eller ursprungsbefolkningsaktivister begära?

Och hade dessutom amiral George Cockburn fått bli engelska kronans guvernör över de återerövrade kolonierna hade de styrts av en visare, mer handlingskraftig och ändå mer civiliserad man än de amerikanska presidenter 1800-talet kan uppvisa (och vi ska bara inte tala om 1900-talet).

Under sin tid som minister med ansvar för marinen införde han ångfartygen och avskaffade kroppsstraff för besättningarna, han menade att man skulle leda genom att vara ett föredöme inte genom att svinga den niosvansade katten.

Och vi kan nog anta att ett USA återbördat till den engelska kronan 1814 inte bara inneburit ett mer välordnat och fridfullt liv för invånarna i USA, utan även för resten av världen.

Vi lever alla i en tillvaro och kultur dominerad av föreställningen om att om inte USA hade uppstått 1776 så skulle vi leva i en mycket, mycket sämre värld.

Och så är det ju inte.

De amerikanska kolonierna frigjorde sig, och koloniserade därefter våra själar.

PS. Amiral Cockburn hade dessutom humor. Förutom de order han gav om att bränna ned offentliga byggnader i Washington gav han anvisningar om att en tidnings lokaler skulle gå upp i rök. Journalisterna där hade ägnat sig åt att skriva nedsättande om honom. En del av hans officerare protesterade, det kunde se illa ut tyckte de … ”det fria ordet” och allt det där ni vet. Vankelmodiga krakar kan man tycka eftersom de ändå försökt elda upp hela Library of Congress. Dock bevekades Cockburn av bönerna från redaktionens grannar som var oroliga för sina egna hem.

Cockburn gav därför med sig, men beordrade dock att alla ”C” som fanns bland tidningens blytyper skulle förstöras så att de inte i fortsättningen skulle kunna trycka artiklar med hans namn.

"Kanske hittade dotterdottern hennes gamla böcker med H L Menckens texter och läste understrukna rader..."

Det första offret.

Han är ständigt aktiv; som affärsman, make, förälder och i olika föreningar. Till viss del är han det för det är det man ska vara om man är i hans ålder – men till viss del är det också för att han inte ska känna av den växande känslan av tomhet. Att hans verksamhet som fastighetsmäklare är framgångsrik fyller plånboken, men i själens fickor skramlar inte ens växelmynt.

När han ger sig ut för att – för ovanlighetens skull – tälta och vandra i naturen med en gammal studiekamrat överväldigas han av det annorlunda, något som är mycket större:

”Jag skulle bara vilja sitta här – resten av mitt liv – och tälja – och bara sitta. Och aldrig mer höra en skrivmaskin.”

När han återvänder från skogarna är han förändrad … eller snarare störd. Han vill återfinna känslan han upplevt. Men vad skulle han bli då? Skogvaktare? I sin inlärda rådvillhet flyr han i stället in i en värld av fester med bohemer, radikaler och inleder också ett förhållande vid sidan av.

Känslan av tomhet finns kvar, men nu kompletterad med bakfylla och ångest.

Han återvänder till sitt gamla liv, lär sig leva med den inre tomheten.

Jag talar förstås om George F. Babbitt, huvudperson i Sinclair Lewis roman ”Babbitt” från 1922.

I slutet upptäcker den domesticerade och numera rumsrene Babbitt att sonen under natten i smyg gift sig med grannens dotter. Alla i George omgivning vill att han ska ta det unga paret i upptuktelse. Men Babbitt förklarar för sonen Ted att han är stolt över att denne vågar följa sitt hjärta och gå sin egen väg.

Därmed smyger sig tomheten in även i läsarens själv – för Teds stora dröm är att tjäna stora pengar snabbt och han drömmer ständigt om hur han ska kunna göra klipp. Hans flickvän i grannhuset är en tanklös snärta som mest är intresserad av att gå på bio.

Det ser ut att bli ännu en generation själsligt självstympade Babbitts, trots två frigörelseförsök.

Kritikern H L Mencken förklarade i en essä om ”Babbitt” att den perfekt beskrev vad som var fel med det amerikanska samhället. Det var inte vad Babbitt själv ville och drömde om som styrde hans handlingar; ”… det var vad människor i hans omgivning skulle tycka om honom.” För Mencken representerade Babbitt ”pöbelpolitik, hjordpolitik; och hans religion en offentlig ritual totalt utan verkligt innehåll”.

Jag kom att tänka på Sinclair Lewis roman när jag följde nyheterna från stormningen av Capitolium.

Det första offret var Ashli Babbitt, en kvinnlig veteran från USA:s flygvapen som sköts i nacken när hon deltog i stormningen. Hon ville också något annat. 

Jag föreställer mig att hon är dotterdotter till ett av George F Babbitts tre barn, dottern Verona. Sinclair Lewis beskriver hur George är mycket bekymrad för vad det ska bli av henne. Hon läser poesi och H L Mencken. 

Kanske fanns Verona Babbitt på riktigt någonstans i mellanvästern? Kanske hittade dotterdottern hennes gamla böcker med H L Menckens texter och läste understrukna rader som:

”Varje anständig man skäms för den regering han lever under.”

”Politik är att lära sig sköta cirkusen från apburen”.

Ashli ville inte vara styrd från apburen.

Åkte till Washington.

Fantiserar jag?

Kanske.

Men då gör jag det på ett vida mer tilltalande sätt än de som skriver om stormningen i dag på kultur- och ledarsidor. De illustrerar snarare Menckens ord om ”hjorden”.