"Han verkar blunda när han är ute på någon av sina många resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten."

Lasse Berg hoppfull – och proppfull av märkliga uppfattningar.

I en värld där de flesta ständigt får det bättre borde det inte finnas något behov av lovsånger till globalisering och framsteg.

Ändå ständigt detta propagerande för att vi aldrig haft det så bra som nu, och dessa löften:; bara vi inte klagar och protesterar så ska vi få det ännu bättre.

I dag rycker Lasse Berg in för att täta luckorna i leden hos framstegsoptimisterna, och han gör det i form av en text på DN Kultur.

Han inleder med att påminna oss om att allt var sämre förr – typ: vi inte behöver jaga mammutar ner i tjärgropar längre för att få mat för dagen, och det ska vi vara tacksamma för. 

Det har gått framåt. Och det kommer det att fortsätta att göra om vi inser följande:

”Då är det bra att minnas att vi som individer i stället för att ständigt sukta efter större stenyxor och fler grävkäppar har ett medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men låt oss vara konkreta. Diskutera utvecklingen som den ser ut här och nu.

Vi har ett antal stater i världen där islam är den statsbärande religionen: Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Pakistan, Turkiet.

Sedan finns där andra rangens islamska stater som Afghanistan, Sudan, Somalia. 

Och så har vi islamistiska rörelser som utgör ett växande hot i länder i Afrika och Asien som inte ingår i den muslimska kulturkretsen.

Och då har jag ändå hoppat över en hel del länder och regioner.

Det kännetecknande för islam är att dess utövare inte har något behov av att bli ”sedda” i den mening Lasse Berg lägger i ordet, alltså betraktade som jämlikar och personer i förhållande till vilka man ska vara beredd att jämka och anpassa sig.

De vill bli sedda som företrädare för en överlägsen kultur och religion som inte ska behöva anpassa sig.

Nu kommer en del att invända att jag generaliserar. Visst gör jag det. Vi talar ju om möten mellan kulturer – då måste man utgå från de grundläggande dragen i kulturen som den uppenbarat sig genom historien, och beteendet och drivkrafterna hos dem som kontrollerar staterna i de olika kulturkretsarna. Något speciellt behov av att bli ”sedd” i Lasse Bergs mening kan jag inte upptäcka.

Om det är någon som generaliserar är det Lasse Berg som uppfordrande påpekar att för några årtusenden sedan använde vi stenyxor. Nu har vi bättre redskap. Vad har hänt däremellan. Jo, globalisering. Leve globaliseringen!

Generande generaliseringar.

Borttrollade är krigen, folkvandringarna, folkfördrivningarna och massmorden under årtusenden.

Ska vi dra de stora linjerna i historien kan de istället beskrivas som att Europa skapar och därefter för upplysning, teknik och civilisation ut i världen. Förlorar dock efter andra världskriget mer och mer av sin styrka. Trängs tillbaka till sitt urområde vars länder nu också försvagas av en folkvandring från den muslimska kulturkretsen i Västasien och Afrika.

Att världens teknologiska utveckling ständigt pågår (och vi slipper jaga mammutar) innebär inte med automatik att den civilisation som en gång var förutsättning för denna utveckling – den europeiska – inte går bakåt och därmed är hotad.

Utan att skriva ut det erkänner Lasse Berg dock Europas grundläggande betydelse för utvecklingen i världen i sin egen historieskrivning:

”För tio tusen år sedan började människorna byta allt detta som gällt så länge till ett bofast liv med jordbruk och senare boskapsskötsel. I dessa hierarkiska samhällsbyggen skedde utveckling av teknik och vetande i en rasande takt, jämfört med tidigare. Men också under dessa årtusenden var stillastående levnadsvillkor massornas regel. Produktionen per person var jorden runt i stort sett konstant under årtusendena fram till kolonialhandel och industrialisering.”

Och vad var den drivande kraften i ”kolonialhandel” och ”industrialisering”?

Europa. 

I det accelererande kaos som nu kännetecknar delar av Europa vill Lasse Berg att vi ska predika för dem som skapar kaoset att de ska betänka att vi alla har ett: 

”… medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men han tycker vi ska tala med om detta betraktar inte ens sina egna kvinnor som ingående i ett jämlikt ”vi”.

Lasse Berg ger inga exempel från vår nutid på hur stater och folkgrupper i den muslimska kulturkretsen skulle vara intresserade av att sitta runt eldstaden och diskutera på Lasse-Bergskt vis med oss. Eller det är väl snarare framför skärmarna och plattorna och mobilerna vi ska placera oss för att kunna kommunicera:

”Vår art har haft en oslagbar fördel framför andra apor. Alla djur kan kommunicera. Men vi kan prata, skapa kunskap hos den andre om sådant hon inte känner till. När man på det sättet kopplar ihop människors hjärnor får man ett fantastiskt verktyg för problemlösning. Dessa samtal när man byter idéer kan vi nu, i skriftlig eller elektronisk form, föra med miljarder andra. Det är bara dessa samlingar runt en global lägereld som kan rädda oss.”

Men det finns inget ”oss”. De ”andra” vill inte ingå i detta ”oss”. När Lasse Berg reser i Afrika och Asien ser han asfalterade vägar och TV-apparater:

”Bilar parkerade vid trevåningshus. Det stinker inte längre.”

Men han ser inte de förtryckande aggressiva regimerna.

Och om de nu fått det så förtvivlat bra i tredje världen som Lasse Berg hävdar – varför vill de alla till Europa? De verkar inte märka att de fått det bättre. 

Visst en del av vägarna i Uttar Pradesh har fått asfalt.

Men hela Syriens infrastruktur är borta. 

Det är en drömmare och fantast som för ordet i Lasse Bergs artikel. Han måste blunda när han är ute på någon av sina resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten.

Hur kan han vara så hoppfull?

Jo, men förstår ni, den här internationella dialogen som ska ge oss alla mer fred och välstånd har redan börjat. Har ni inte märkt det? Dialogen som ska ge oss en globalisering som är skonsam mot miljön dessutom.

Vilka tecken finns då på att detta samtal inletts?

Lasse Berg kan berätta för oss att:

”För ett år sedan tillkännagav Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern att alla regeringens nya satsningar måste fylla kravet på att öka befolkningens välbefinnande. Det rörde sig om saker som gemenskap, psykisk hälsa, jämlikhet, hållbarhet. Tanken är att så småningom ska alla statens utgifter handla om välfärd snarare än tillväxt.”

OK?

Är det allt?

Nya Zeeland ska satsa på att staten blir alla invånares ömma mamma, satsa allt på medborgarnas välfärd.

För Lasse Berg räcker detta:

”Jacinda Arderns exempel kan vara ett tecken på att samspråket på allvar redan börjat.”

Det är till att dra stora växlar på en premiärministers inrikespolitiska uttalande i ett örike med fem miljoner invånare.

Jag är inte ens säker på alla hennes egna medborgare deltar i det där ”samtalet”.

Men så här blir det när globalisterna ska argumentera. De får lämna det globala perspektivet och krama något litet hoppfullt tecken i världens utkant.

PS. Men Kina då undrar kanske någon?

Jo, de kan heller inte tänka sig att delta i något internationellt peace-and-love-samtal?

Varför skulle de göra det?

De koncentrerar sig på att kunna avlyssna alla samtal som pågår.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

"Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det? "

Pierre Schori – förespråkar human flyktingpolitik efter att i årtionden stött regimer som leder till att folk flyr.

Inom delar av socialdemokratin verkar man ha haft en jätte-zoom-videokonferens för att få till ett manifest om vikten av att hävda den totala och allomfattande asylrätten. 

Alla ska med i internationell skala. 

Låt oss hoppas att det inte finns mänskligt liv på andra planeter. Och om det finns det låt oss då be en bön för att det rör sig om fredliga civilisationer där medlemmarna inte för krig mot varandra; annars kommer vi snart få höra att det är en självklarhet att flyktingar från den tempererade superjorden GJ180 ska få politisk asyl i Sverige. 

Kanske kommer Daniel Suhonen som gärna hämtar sin verklighetsbeskrivning från serietidningar att anlitas för att skriva et nytt manifest där det anförs att vi faktiskt en gång gav Stålmannen asyl?

I det manifest som nu är publicerat i Aftonbladet och undertecknat av 233 ”debattörer” förklaras att:

”Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter.”

Jag kan i många avseenden nog visa hur jag ansluter mig i praktiken till en ”klassisk socialdemokratisk politik”, eftersom jag antar att ”klassisk” definieras som den politik socialdemokratin stod för från sin uppkomst fram till och med 1950-talet. Därför kan jag också konstatera att här har vi inte att göra med ”debattörer” utan med ”posörer”.

Bland undertecknarna finns Pierre Schori, en person som stött många diktatorer som skapat flyktingströmmar och förödda samhällen. Han är inte en representant för klassisk socialdemokrati, han är en representant för de krafter från överheten som tog över arbetarrörelsen och började romantisera och stödja brutala, efterblivna ”befrielserörelser”.

Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det?  

Undertecknarna tar inte upp det problemet, vilket gör att vi har många invandrade personer som anser att alla människor inte har samma rättigheter – och de har släppts in på grundval av en politik som utgår från att alla människor har samma rättigheter.

Problemet med det öppna-famnen-manifestet är att det inte gör skillnad på asylsökande på grundval av deras ståndpunkter. Man bryr sig bara om huruvida man är förföljd för sina åsikters skull eller inte. Att man är förföljd är själva grunden för asylrätten i dessa moderna socialdemokraters värld.

Vilket får den absurda följden att Sverige kan ge fristad åt medlemmar i shiamuslimska miliser när sunnimuslimska miliser tagit kontroll över tidigare shiadominerat territorium och börjat jaga militanta shiamuslimer.

De båda riktningarna må hata varandra, men båda riktningarna hatar också västerlandet.

Att släppa in representanter för den ena eller andra riktningen beroende på hur krigslyckan skiftar innebär att man öppnar dörren för krafter som är fientliga till allt det som gör att Sverige är en lugn och skyddad hamn.

Och det leder i sin förlängning till att Sverige inte kommer att förbli en sådan hamn.

Asylrätten kan inte bedömas utifrån ”internationella konventioner”. De måste sägas upp för Sveriges del. Möjligheten att söka och att kanske få asyl kan enbart bedömas utifrån om den asylsökandes inställning och politiska hållning är kompatibel med det svenska samhällets. Man bör inte ge asyl åt personer som har en grundläggande fientlig inställning till europeiska värden och europeisk kultur, eller är bärare av en kultur som inte är kompatibel med västerländska värden..

Det finns inga allmänt och internationellt omfattade humanitära principer att utgå från i asylpolitiken. Att hävda det är att propagera för nationellt självmord.

Av min ironiska inledning på texten ska man inte förledas att tro att jag intar en tillbakalutad, överseende hållning gentemot dem som har undertecknat manifestet. De har fullt medvetet ställt sig på samma sida som nationens och det arbetande folkets fiender, de har gjort det genom att försöka framställa sig som mer ”humana” än de som vill begränsa asylpolitiken så att inte västerlandets, frihetens och upplysningens fiender släpps in.

Med dessa "debattörer" finns inger att debattera – de är att betrakta som islamismens och mörkrets propagandacentral. Det talar om hur viktigt det är att "Sverige ska vara en humanitär stormakt", föga bryr de sig om att det leder till det arbetande folkets vanmakt.

Dags är dags att ställa frågan med vilket mål Expressens kultursida driver sin envetna kampanj för kulturell efterblivenhet.

Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.

Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).

På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”

Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.

Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.

Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:

”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”

”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”

Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”

I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:

Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.

Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt. 

Och allt det här är ju bara så sorgligt.

Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.

Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:

“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.” 

Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.

Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.

Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.

Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.

Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.

Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.

Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.

På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.

Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.

Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.

Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.

Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.

Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.

Men förlåt. 

Ett allvarligt menat ”förlåt”.

Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.

Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.

Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.

Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.

Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig. 

Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.

Och där har vi hela problemet.

Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.

Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.

Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.

Vad är syftet?

"Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar."

Nyamko Sabuni –beredd att göra plats i bagageutrymmet för ännu en "skuld".

Det här med syskonrivalitet är inte lätt.

Man får förstå att Nyamko Sabuni är sur.

Och desperat.

Här har hon äntligen lyckats bli partiledare. Hennes tid i rampljuset väntar. Presskonferenser. Kanske en ministerpost i någon form av regering? Alla möjligheter står öppna.

Men så börjar opinionssiffrorna rasa. Varje gång hon numera ska läsa en sådan undersökning fasar hon för tanken att det inte ska finnas en egen stapel märkt ”L” utan att hennes parti försvunnit in under ”Övriga”.

Samtidigt syns hennes bror Kitimbwa Sabuni mer och mer i media som ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation. Medan däremot inte ens Agenda ringer henne.

”Det finns ingen rättvisa”, tänker Nyamko Sabuni. ”Brorsan leder ju en organisation som om möjligt har ännu färre medlemmar än vad vi har i Liberalerna. Och han är inte svartare än jag”.

Hon grubblar. Vad har han kommit på som inte hon har fattat?

Hon nagelfar broderns uttalanden, studerar de märkliga påståendena och försöker finna en koppling till verkligheten samt logik, vilket visar sig tämligen svårt. Men Nyamko Sabuni ger inte upp, hon är tränad för uppgiften efter harvandet med det egna partiets program och kongressmotioner och kan därför läsa texter utan logik och koppling till verkligheten.

Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar.

Och ordet är ”skuld”. 

Men hon inser att hon inte rakt av kan ta över broderns idéer, det gäller att framföra dem som om det som ska lanseras hade växt fram ur Liberalernas eget program.

”Vi i Liberalerna talar ju alltid om integration”, tänker Sabuni. ”Och så kopplar man ihop det med skuld. Då får man integrationsskuld. Sverige har en integrationsskuld till invandrare. Bingo-superjackpot-royal-imperial-straight-flush! Integrationsskuld! Nu ska vi upp i tio procent”.

Dags för en artikel på DN Debatt.

Den som orkar ta sig igenom Sabunis artikel i dagens DN kommer att mötas av påståenden som:

”En sådan (plan för att minska integrationsskulden. Min anm.) bör bland annat innehålla åtgärder för kunskaper i svenska språket, morötter för kvinnors deltagande i arbetslivet, åtgärder för att till exempel bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, förenklade villkor för små­företag och samverkan för upprustade förorter.”

Men vad har hon för ”plan” för dem som inte är intresserade av att lära sig svenska språket eller ta ett arbete? Det är ju det grundläggande problemet. ”Morötter”?

De som behöver morötter för att lära sig svenska eller ta ett jobb kan förslagsvis söka efter dem i grönsaksland mer söderöver.

”Integrationskulden innebär ett enormt svek mot varje människa som kommit till vårt land utan att ges chansen att lyckas här och mot varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden utan förhoppningar att lyckas i skolan eller att få ett bra jobb.”

Har man fått komma till Sverige har man fått chansen att lyckas. Sverige sviker inte ”varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden”. Dessa barns föräldrar sviker sina barn om de håller dem kvar i efterblivna kulturella och religiösa mönster.

”Vi ska inte vara ett delat land med ett utanförskap som föder förakt, frustration och konflikter.”

Stora grupper invandrare väljer att ställa sig utanför samhället – det skapar delningen. Det är bland de invandrare som kommit de senaste 20 åren det finns en motvilja till att anpassa sig till det svenska samhället – det skapar det ”delade landet”.

Dessutom, om vi ska laborera med Nyamko Sabunis tanke på att man ska börja redovisa ”Sveriges” olika skulder till dem som befinner sig innanför Sveriges gränser, vad sägs om att ta tag i följande skulder:

”Pensionärsskulden”. Vad gör vi åt det faktum att människor som arbetat ett långt liv och betalat skatt i tron att de ska få en pension de kan leva på nu upptäcker att den pensionen är skamligt låg?

”Våldtäktsofferskulden”. Alla de kvinnor som blir våldtagna men får se sina förundersökningar nedlagda eller inte ens inledda?

”Rånofferskulden”.

”Äldreomsorgsskulden”?

”Vårdskulden”?

Nyamko Sabuni har fräckheten att uttala sig om ”Sveriges” skuld, samma fräckhet som Löfven eller för den delen Kristersson eller Lööf visar när de talar om vad ”Sverige” är skyldigt att göra gentemot olika grupper: invandrare i Akalla eller isbjörnar i Arktis. 

Alla de skulder de vill att vi ska betala är skulder de uppfunnit för att vi ska fortsätta betala skatt till överheten så att de kan fortsätta bygga ut staten, denna eländets dysfunktionella stat som bara skapar nya problem och därmed nya ”skulder”.

De enda som har en skuld i det här landet till medborgarna är politikerna, byråkraterna och deras ”kulturarbetande” hovnarrar.

Dags att skicka räkningen.

"Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället."

Publiken under Järvaveckan. En tillställning då svenska politiker tävlar om att få visa att vem som ställer minst krav på invandrare.

Nu diskuteras tak för invandring eller inte.

Igen.

Nu ska åter ältas hur många som ska få asyl.

Och folk sitter och funderar på vilket av partierna i riksdagen som har mest förnuftig politik.

Men alla är de präglade av feghet och irrationalitet.

Själva förutsättningen för de här diskussionerna saknas, och den förutsättningen är att Sverige skulle ha en invandrings- och asylpolitik. 

Det har det här landet inte haft de senaste 20 åren. För det har inte funnit någon syn på vad Sverige är som nation, vad som kännetecknar Sverige. Det har inte funnits en syn på hur allt det som folket byggt upp ska värnas i möten med främmande kulturer. För just det faktum att folket byggt upp något genom seklerna är förutsättningen för att Sverige kan bli en fristad för dem som kommer från kulturer som uppenbarligen saknar denna förmåga.

Det är alltså rimligt att man diskuterar vilka principer som ska gälla när man öppnar dörrarna för den som vill komma in i Sverige.

Men diskussionen om hur det borde vara förs av politiker som bara bekymrar sig om sina positioner, och den förs dessutom på snyltares villkor och då kan den aldrig bli rätt.

Men vänta nu.

Får man säga ”snyltare”?

Klart man får.

En snyltare är en person som har snyftandet som ideologi och kultur. En person som blir insläppt i Sverige och förklarar att han eller hon är förtryckt eftersom de inte tjänar lika mycket eller bor i samma områden eller syns lika mycket i media som de som bott i landet i generationer.

Bilan Osman är ett utmärkt exempel på detta.

Antag att de invandrare som kom till Sverige från perioden som sträcker sig från slutet av andra världskriget till millenieskiftet hade betett sig som Bilan Osman.

Snyftat och snyltat.

Då hade Sverige inte utvecklats så väl som landet trots allt gjorde.

De tidigare invandrarna och flyktingarna insåg att de hade dragit en av de få vinstlotterna i tillvarons tombola. Den lott som gav dem möjlighet att lämna flyktingläger, krig och förföljelse för att istället få möjligheten att arbeta sig in i ett nytt land.

Märk väl. 

”Arbeta”.

De förstod med självklarhet att det gällde att bevisa att de var värda vinstlotten. Och de insåg att de genom hårt arbete kanske skulle lyckas ge sina barn goda förutsättningar i det nya landet. Inget gott skulle komma med en gång. Gratis.

Det här är den första folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Den som släpps in i landet ska också bevisa sig värdig detta förtroende genom att arbeta.

De som kom hit som flyktingar och invandrare insåg också att de kom till ett bättre samhälle än det de tvingats lämna, ett mer välordnat, fungerande och civiliserat samhälle.

De fann det därför rationellt att studera de seder och bruk som kännetecknande det samhället.

Här fanns inga större problem eftersom de alla kom från en europeisk kristen-judisk kulturkrets. Eller från sekulära miljöer i Europa.

Det här är den andra folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Enbart flyktingar från den kristet-judiska kulturkretsen kan få invandra eller få asyl. Detta hindrar inte i sig givande av asyl åt personer från Afrika, Mellanöstern eller Asien eftersom de genom sin tro och kultur kan tillhöra den kulturkretsen. 

Detsamma gäller personer som aktivt tagit avstånd från islam och som förföljs i sitt hemland för detta. Liksom för personer ur den hinduiska eller buddistiska kulturkretsen.

Ur detta följer också förstås att den som aktivt vill utöva sin islamska tro inte i någon begriplig mening av ordet någonsin kan bli svensk. En nation definieras av sitt territorium sin historia, sin kultur, det som präglat dess ekonomiska utveckling och av sin mentalitet. Sverige som nation har alltid tillhört den europeiska kulturkretsen. Den muslimska kulturkretsen har alltid fört krig mot Europa, och fortsätter göra det. Sverige kan inte ha en aktiv femtekolonn i landet.

Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället.

Det finns inget skäl att släppa in personer som för med sig efterblivna föreställningar, motsättningar, seder och stamkrig eller klankontroverser. Och som dessutom öppet uttrycker sin vilja att rasera det land de kommit till – samtidigt som de ofta försörjs av detta land.

Världen är full av goda, flitiga människor som behöver en fristad. Finns inget skäl att ge en fristad åt andra.

Alltså, släng allt tjafs om internationella konventioner och åtaganden åt sidan och grunda framtida flykting- och asylpolitik på ovannämnda två enkla principer.

Men det krävs givetvis också att nationen återställs åtminstone till tillståndet vid millenieskiftet.

Det innebär att ett mycket stort antal personer som kommit till Sverige efter år 2000 måste lämna landet eftersom de inte uppfyller de enkla kraven som ställs som folkligt förnuftiga förutsättningar för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Nu kommer många att tycka att jag är en brutal islamofob.

Men jag har ingen fobi. Jag är inte rädd för islam.

Jag är fientlig.

Och jag bekymrar mig föga om sådana omdömen från snyltare eller svenskar som vill straffa sig själva för synder andra pådyvlat dem.

När jag läser igenom texten igen funderar jag istället på vad min gamle far skulle sagt om han läst den. Härdad av krig och därefter åratal i läger skulle han lagt sidorna på bordet. Bekymrat tittat på mig en stund. Därefter lagt handen på min axel och sagt:

”Vad har tagit åt dig? Varför är du så försiktig?”

Det mesta av det som produceras i svensk kultur i dag med ett politiskt budskap är inte resultatet av missriktad godhet. Det är följden av omsorg om den egna inkomsten och positionen. Och feghet. Och okunskap.

En tredjedel av alla svarta i Sydafrika går till sängs hungriga. Sex miljoner barn är i perioder drabbade av konstant hunger. Samtidigt har det skapats områden av vit slum, där invånarna ibland lever i fruktan för sina liv. Men Rhodes-statyerna är borta.

Allt elände i västvärlden antas numera bero på att våra medvetanden är fångade av ”koloniala föreställningar”, vår syn på historien är falsk. Därför beter vi vita oss fel.

På DN:s kultursida i dag utbreder sig Rebecka Katz Thor över en hel sida i ämnet. Hon har tidigare mest ägnat sig åt att förklara att om vi tittar på gamla fotografier så kommer inte 1930-talet att återupprepas. Lycka till. Själv tror jag det är lite svårare än så om man vill undvika just det.

Hon gillar tanken på att riva statyer. Då befrias de förtrycktas medvetande:

”I Kapstaden kastar fortfarande statyn över apartheidledaren Cecil Rhodes sin skugga, trots att statyn togs ned efter stora protester 2015. Skuggan målas dit gång på gång av lokala konstnärer. Sockeln lämnades tom, som för att visa på frånvaron av statyn, den har nu fått en ny funktion, den hyser performance och tal, och på så sätt har en maktförskjutning skett – sockeln bär inte längre den koloniala historien utan dess motstånd. Samtidig påvisar den spöklika skuggan en närvaro av ett djupare sår av ett historiskt övergrepp som inte försvann med statyn. Historien kan inte göras ogjord, men dess tradering kan inte heller stå fast och sockeln blir i sig som ett slags minnesmärke över de liv som tidigare inte värderats.”

Performance-föreställningar. Härligt, kan de svarta jubla. ”Free at last!”

Men sedan Rhodes-statyn revs har inget blivit bättre i Sydafrika.
Tvärtom.

För problemet är inte att de svarta varit fångna i koloniala föreställningar, utan i sin egen okunnighet som leder till en oförmåga att bruka jorden, utvinna malm och mineraler, producera el, bygga fungerande järnvägar och avlopp. När det gäller avlopp kan man notera att det tidigare bildliga uttrycket ”shitstorm” i Sydafrika blivit bokstavligt. Mänsklig avföring ligger öppet i högar som torkar, med tiden pulvriseras och så kommer de hårda vindarna. Ja, ni kan själva tänka er … inte så kul att stå på den tomma sockeln till Rhodes-statyn då.

Sedan ”befrielsen” i Sydafrika har de svarta och deras huvudparti ANC tagit kontroll över varje sektor av samhället. De har total dominans över all offentlig verksamhet, de ingår i ledningarna för alla stora företag som tidigare styrdes av vita.

Allt har de förstört.

Och som lösning på detta ska de nu böja expropriera medelstora och små företag ägda av vita.

Så att de också kan förstöras.

Så att alla får det ännu sämre och fler svarta dör. 2019 gick en tredjedel av de svarta hungriga till sängs.

Om Rebecka Katz Thor verkligen bekymrade sig om de svartas situation i Sydafrika skulle hon angripa ANC:s blodiga vanstyre. Inte diskutera vilka statyer som får finnas eller inte finnas i Kapstaden.

Men hon vet inget om Sydafrika. Hon bryr sig inte om de svarta i landet, hon struntar i alla dem som i dag mördas, våldtas och rånas mördas, att fler är arbetslösa, att elproduktionen gått ner och man har elransoneringar (förekom aldrig förr), en tredjedel av de järnvägar som byggdes under apartheid förfaller. Sjukhusplatserna är färre än för tio år sedan.

Men strunt i det. Rhodes-statyn är borta.

Detta är att vara fången i en ”kolonial föreställning”, att ursäkta sina egna tillkortakommanden här och nu med något som hände för några generationer sedan.

Rebecka Katz Thor är bara intresserad av att synas på kultursidorna och strössla med lite Judith Butler-citat för att bygga sitt eget varumärke som god och anti-kolonial och på så sätt kunna fixa fram bidrag till olika projekt som kan hålla henne och kompisarna flytande.

Ett sådant projekt är tanken på ett monument över den svenska kolonialismen. Ja, jag vet vad du tänker, typ: ”Det ska väl vara snabbt fixa med tanke på den synnerligen begränsade omfattningen av den.”

Men nej, nej. Här ska vi dra på.

”Detta arbete måste prioriteras för att kunna genomföras. Ett konkret exempel på hur detta skulle kunna påbörjas är att stödja Göteborgs Internationella Konstbiennals arbete kring möjligheten att skapa ett monument till hågkomst av den svenska kolonialismen. Biennalen arbetar i två upplagor med utgångspunkt i den ”Franska tomten” i Göteborg, vilket i dag är en intetsägandeplats men det var den frihandelszon som Frankrike fick år 1784 i utbyte mot ön St. Barthélemy som blev en svensk koloni.”

Detta ska alltså ske i Göteborg, en stad med gängskjutningar, korruptionsskandaler, no-go-zoner. 

Nu. Inte då.

De som utövar våldet, säljer knark, tar mutor eller ”bara” är allmänt inkompetenta skadar inte folk på olika sätt på grund av några ”koloniala föreställningar”.

De gör det för att de är okunnniga, lata, onda eller rent allmänt dumma i huvudet.

Det har inget att göra med någon historia eller några föreställningar om hur historien har varit. 

De flesta av dem har ingen föreställning om historien. 

De flesta av dem minns inte vad de gjorde i förra veckan.

Men sådant struntar Rebecka Katz Thor i. Nu ska det raggas kulor till nästa konstprojekt.

Under tiden dör barnen. 

Här och i Sydafrika.

Men det bryr sig Rebecka Katz Thor inte det minsta om.

Vad vi måste inse är att varje manifestation, varje text och varje monument människor som Rebecka Katz Thor lyckas få på plats i vårt samhälle leder till att världen blir sämre, att fler dör.

Även svarta.

Men som sagt, spelar roll för henne om hon får kulorna till monumentet i Göteborg.

Paradoxalt nog förverkligas därför Rebecka Katz Thor vanföreställning om hur det var under kolonialismen och blir sann; vita personer från över- och medelklassen bidrar för sin egen vinning skulle och för sin position till att skapa ett tillstånd i världen av vanstyre, ett tillstånd där andra får det sämre.

Rebecka Katz Thor kan alltid ta sin tillflykt till ett luftkonditionerat galleri eller museum.

Det är dags att välja sida när västerlandet angrips. Det gäller även hbtq-rörelsen.

Representanter för "Madame Legion" marscherar in i Alger för att försvara Republiken.

Nu ska sommarvikarierna in på Stockholmstidningarna och det har mycket länge varit så på kulturredaktionerna att man är noga med representationen. Mångfald, ni vet.

Man rekryterar därför alltid en bög på sommaren.

Nu har jag inga som helst problem med homosexuella skribenter eller homosexuella i sig.

Min aversion gäller kultursidesbögarna.

Expressens exemplar för året heter Philip Warkander.

Han inleder sin säsong med en text som bär rubriken:

”Därför har vi män

börjat raka benen”

Man kan resa flera invändningar mot rubriken. Den första gäller förstås uppfattningen att ”vi män” börjat raka benen.

Skulle inte tro det Philip. 

En snabb okulär besiktning i mitt grannskap ger vid handen att så inte är fallet.

Men vi kanske rör oss i olika kvarter. Vad vet väl jag.

Om vi ska lita på resten av hans text kan vi dock åtminstone vara säkra på att Philip själv samt italienska fotbollsproffs rakar påkarna.

För både fotbollsshorts och moderiktiga shorts just nu kräver det. Philip berättar för oss att:

”Själv köpte jag två av Pradas minishorts förra året och har inte slutat raka benen sedan dess. När jag ser de mörka hårstråna börja spira tar jag numera reflexmässigt fram hyveln.”

Han är en listig liten gynnare, nu har han lagt en plattform för vad han ska skriva om hela sommaren. Texterna ligger antagligen klara. I nästa artikel får vi veta vilket raklödder han använder, därefter en essä om den bästa hyveln, och så en avrundande betraktelse om med vilken olja eller vilket balsam man ska smörja in de nu lena och fina skånkarna.

Jag drabbas onekligen av fasa inför tanken på den artikelserien och vill omgående starta en crowdfunding för att fixa en laserbehandling åt Warkander.

Han avslutar sin text med orden:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Men att män är olika, och att en del föredrar andra män, har inte varit något problem bland vanligt folk på ett bra tag. Oavsett samhällsskikt. Människor bedömdes efter kunskaper och arbetsförmåga. Eller styrka i strid.

Alla har haft en plats. 

Det är först i det senmoderna västerländska samhället som vi fått gnällbögarna – i Sverige anförda av pionjären Jonas Gardell.

De utmålar sig ständigt som förföljda. Och de utmålar sig ständigt som bärare av högre kunskap.

Historiskt har det förvisso varit så att bögar, lesbiska och transpersoner varit ansedda som personer som vet mer och kan se mer – just därför att de överskrider andra människors gränser.

Gardell, Warkander och andra är blott en nutida blek återspegling av detta.

För vilken kunskap anser de sig vara bärare av i dag?

Låt oss se på Warkander, lektor i modehistoria som doktorerat med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me. A study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm”.

Den kan väl bäst beskrivas som en etnografisk studie där Warkander utforskar hur bögar i Stockholm byter klädstil från dag till dag. Eller hur de arrangerar fester, vikten av partyfixandet beskrivs i en intervju i DN:

”I början av avhandlingen beskriver han en situation när konstnären Makode Linde firade sin födelsedag på Berns genom att bjuda sina vänner under temat ”straight acting”, ett begrepp som används för att beskriva homosexuella som uppträder på ett stereotypt heterosexuellt manligt sätt.

Genast arrangerade Tommie X en alternativ fest för fjolliga bögar där han själv klädde sig i vit aftonklänning från 30-talet. För att skapa en motvikt till ”straight acting”-temat.

– På så vis skapas hela tiden alternativa plattformar som utmanar stereotypa föreställningar och vänder upp och ned på normer. Därför är det högst situationsbundet vilken stil som ger inflytande, säger Philip.”

Men att bögar klär sig i vit aftonklänning från 1930-talet förändrar inte verkligheten, det kan däremot ge dem som uttolkar detta som något storslaget och viktigt för mänskligheten inflytande i det offentliga rummet, och på kultursidor.

Den överhet som vill se en helt globaliserad och nivellerad värld, där alla västerländska värden förgås är givetvis intresserade av att det offentliga samtalet domineras av personer som hela tiden för fram tanken på att alla är lika, det finns inga gränser – allt ska vara flytande. Allt ska ner i samma ”pot au feu” och koka tills ingredienserna inte går att identifiera.

Det hbtq-rörelsen inte förstår är att detta i sin förlängning inte ger dem en plats i samhället, det innebär deras egen utplåning. I sinom tid kanske också fysiskt eftersom de om överhetens mångkulturella projekt blir segerrikt kommer att vara lovligt byte för queerhatare från den muslimska kulturkretsen.

I DN-intervjun menar Warkander att:

Synen på kön har också förändrats. Uppdelningen mellan kvinnligt och manligt har börjat ifrågasättas. Särskilt tidigare föreställningar om det manliga som den självklara kärnan och det kvinnliga som yta och utseende.”

Och han avslutar sin text i dagens Expressen med:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Dessa två citat avslöjar Warkanders bigotteri.

Gamla folkliga föreställningar om kvinnor inskränker sig inte till att det kvinnliga utmärks av ”yta och utseende”.

Det är fjollbögens uppfattning om vad det är att vara kvinna; smink, ständiga klädbyten och så roa sig.

Och nu ska denna inskränkta syn på vad en kvinna är spridas till heteromännen och forma deras beteende.

Vi ska alltså bli bättre människor genom att uppföra oss som fjollbögar tror att kvinnor är?

Själv vill jag gärna se fler bögar och lesbiska ta plats i det offentliga samtalet, men genom sina kunskaper och förmågor.

Och faktiskt också genom sin erfarenhet – perspektivskiftet det innebär att inte vara hetero ger givetvis vissa insikter som jag som hetero inte har eller kan få.

Men dessa kunskaper, förmågor och erfarenheter är givetvis vida större än det Warkander vill begränsa dem till:

”Deras vårkollektion för män 2019 var sensationell. En enig kritikerkår menade att detta var en av deras starkaste herrkollektioner på länge. Särskilt Pradas shorts – i olika färger, material och snitt – men ständigt i minimalt format, knappt täckande skrevet, blev förra årets stora modesnackis.”

Det är sådant Warkander vill att bögar och män ska ägna sig åt; få dåndimpen av Pradas kollektion av minimala shorts som knappt täcker skrevet.

Jag förväntar mig så mycket mer av bögar och lesbiska. De är bärare av viktiga västerländska traditioner. De är också vana att sluta sig samman och kämpa även när omgivningen är fientlig. Precis vad de västerländska samhällena behöver i dessa tider.

Det bör räcka med två kompanier för att hålla ordning i Stockholm, ett med muskulösa bögar och ett med butchflator.

Formera er.

PS. Det är inte så att jag förnekar förföljelse och förtryck genom historien av dem som inte är heterosexuella. Det har förekommit.

Enkelt uttryckt kan man säga att alla faktiskt förföljts genom historien, tillvaron är ju en kamp och någon förlorar alltid på grund av religion, nationell tillhörighet, klass eller sexuell preferens. Några hamnar alltid underst.

Men bögar och lesbiska har genom historien visat en sällsynt förmåga att hävd sig genom kampen för att – enkelt uttryckt – få ha sex med vem de vill.

Och det som fascinerar mig är den rent krigiska förmågan. Inte bara i Sparta, utan hos de japanska samurajerna, piraterna, Budjonnys röda ryttararmé, eller den franska främlingslegionen som av araberna kallades ”Madame legion” på grund av den utbredda homosexualiteten. Men likafullt sprang araberna åt andra hållet när Legionen kom.

Hbtq-rörelsen står inför ett vägval när västerlandet är hotat. Offerkofta eller uniform.

Hur vill man ta plats i samhället?

Och jag lovar, det finns snyggt skurna uniformer. 

Demokraterna, ett parti där bossarna ägnar sig åt tagande av mutor, utpressning, penningtvätt och ... vapenhandel med islamister.

En capo dei tutti i capi diskuterar med sin företrädare om olika former av "Pay-to-play".

Varje gång Donald Trump skickar iväg en tweet om hur korrumperade Demokraterna är tas det i svenska medströmsmedia som bevis på hur okunnig och förvirrad presidenten är. I statsradions USA-podd tyckte de häromdagen att ett uttalande från Trump om att Demokraterna ägnade sig åt korruption och valfusk var så befängt att de skrattade åt det.

I USA-podden medverkar det statsradion kan uppbåda av egna experter, ibland någon inbjuden.

Vi talar alltså om personer som är betalda att på heltid följa politik i USA och de skrattar åt påståenden om att Demokraterna är ett korrumperat och brottsligt parti? Demokraterna är ju ett blodsugande brottssyndikat som får maffian att framstå som en lite, lite mer påträngande variant av Rotary.

Det vet vi som följer utvecklingen på vår fritid, och utan att göra det på heltid med betalning av staten. Märkligt, eller hur?

Nedan några få exempel på brott och korruption i en del av Demokraternas starkaste fästen i USA. Ett mycket litet urval. Jag skulle kunna skriva en bok i frågan.

Och varför får du aldrig läsa om detta i medströmsmedia? Eller om Obamas, Clintons, Bidens och Pelosis kopplingar till dessa korrupta, penningtvättande politruker?

Alltså, nedan ett axplock gjort på tre timmar och med brott begångna av Demokrater som avslöjats av federala åklagare tillsatta av Donald Trump.

San Francisco

I San Francisco har den federale åklagaren åtalat Mohammed Nuru för tagande av mutor och bestickning. Nuru var chef för stadens enhet för offentliga arbeten och ansvarade därför bland annat för drift, och underhåll av offentliga byggnader samt ibland uppförandet av dessa. Han hade rykte om sig som en man som fick saker gjorda. Möjligen hade inte alla som ansåg det riktigt en aning om hur mycket han fick gjort, och hur han gjorde det.

Han satt i en position där han kunde dela ut lukrativa kontrakt på utförande av tjänster för stadens räkning, och han delade ut dessa kontrakt till dem som betalade bäst.

I samma svep har man klippt till mot Walter Ting Lok Wong, en privat entreprenör som i årtionden arbetat med att ordna byggnadstillstånd. Ville man ha något fixat gick man till Wong slantade upp och så kom han tillbaka med rätt papper, kontrakt och licenser.

När Wong arresterades anande många att det var början på att en större härva skulle nystas upp – eftersom han i decennier arbetat med att påverka stadens styresmän på olika områden. Wong har också lovat bistå den federale åklagaren med dokument och bevis mot andra inblandade.

Och snart kom nästa gripande. Sandra Zuniga greps för sin inblandning i affärerna och dessutom för penningtvätt. Zuniga är inte vem som helst, utan är borgmästarens ”fix-it director” som hon beskrivs i pressen – alltså både borgmästarens högra och vänstra hand. I sig en prestation att hon också hann med att ta mutor och tvätta pengar.

San Francisco har haft en Demokratisk borgmästare i snart 70 år och det är inte första gången Demokraterna skakas av avslöjanden om korrupta och brottsliga högt uppsatta politiker. Det är bara fem år sedan en av Demokraternas delstatssenatorer dömdes för affärer med kinesisk maffia samt vapenaffärer med islamister.

Den senaste affären kommer att pågå ett tag och leda till flera gripanden, nu när man har en person i toppen på maktpyramiden man kan sätta press på. Och det finns flera ”sealed indictments i ärendet” med namnen hemligstämplade. Det är en metod åklagare använder när de vill sätta press på misstänkta och sådana som ännu inte delgivits misstanke.

Michigan

I Michigan har den federale åklagaren väckt åtal mot Demokraten Antonio Morrocco för att i mer än 20 år i sin position som ansvarig för ett countyts offentliga arbeten tagit mutor. Han har dessutom genom en av sina medarbetare två gånger varje år tvingat byggentreprenörer och andra som han ordnat kontrakt till att köpa biljetter till de middagar han anordnade för att få in kampanjpengar. Varje år fick han in några miljoner på detta sätt.

Utredningen har pågått i två år. Mer än 20 politiker och företagare har hittills dömts i jakten på Antonio Morrocco som hela tiden varit det öppet uttalade målet.

Massachusetts

Här har den federal åklagaren åtalat Demokraten David Nangle för att ha nallat stora belopp av offentliga medel för att kunna bekosta ett liv i lyx samt betala de egna spelskulderna. Pikant nog satt Nangle i en kommitté för etiska frågor.

Samme federale åklagare satte också nyligen fast den Demokratiske borgmästaren i staden Fall River för att denne tagit betalt privat för att dela ut licenser till försäljare av marijuana för medicinskt bruk samt begärt procent på omsättningen.

Eftersom den federale åklagaren Lelling verkar ha en outtömlig energi har han på den senaste tiden också hunnit få två topp-Demokrater i Boston fällda. Stadens turistchef samt den som ansvarade för Bostons samordning med federala myndigheter visade sig ha pressat företag på pengar.

Och nu verkar Lellings sikte inställt på borgmästaren … som förstås är Demokrat.

Maryland

I februari i år dömde Baltimores borgmästare Catherine Pugh (Demokrat) till tre års fängelse för tagande av mutor och skattebrott. Ett av hennes upplägg var att hon krävde av dem so ville ha kontrakt med staden att de skulle köpa stora volymer av en bok hon skrivit.

Skandalerna i stadens Demokratiska parti kommer att bli fler. Nyligen erkände sig Cheryl Glenn, en av ledarna för delstatens svarta Demokrater, skyldig till att ha tagit mutor för att dela ut licenser för marijuana- och alkoholförsäljning. Och hon har lovat att samarbeta med den federale åklagaren och avslöja fler exempel på korruption.

Och så här skulle jag kunna fortsätta. Topp-Demokraten i Los Angeles som nu ska åtalas för tagande av mutor, de demokratiska bidragsskojarna i Florida, den pågående stora utredningen mot demokraterna i Illinois och Chicago.

Och inte minst de federala åklagarnas attack mot fackföreningen UAW, som alltid varit en del av det demokratiska partimaskineriet. Där fick ordföranden avgår när det visade sig att han fifflat till sig tio miljoner kronor. Minst. Men någon gång får man sätta stopp i en utredning.

Man ska göra sin röst hörd. Men man kan väl åtminstone vänta tills man kommit i målbrottet? Karin Pettersson ser sitt partis väljarbas vanvårdas undan i äldreomsorgen. Det gäller att kvickt fixa fram en ny.

Kärnfamiljens kollaps kan ge det statsbärande partiet många nya väljare.

I framtida val kommer socialdemokraterna inte att servera valfläsk.

Det kommer istället att bli valglass.

De kommer att lova väljarna drastiskt sänkta priser på glass, godis och annat gott.

För i framtiden kommer rösträttsåldern att vara sänkt till tio år.

I alla fall om Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson får som hon vill.

Slänger de in löftet om fri Ananas-Fanta kan sossarna dessutom slippa kritik från Göran Greider enligt principen tyst min mun så får du socker.

Karon-Karins förklaring till denna önskade sänkning av rösträttsåldern är att det är barnen som lider mest:

”Unga människor i allmänhet, och som politiska subjekt i synnerhet, utmålas gärna som bortskämda snöflingor med näsan i skärmen och dålig attityd. En grupp som mest gnäller och möjligen välter en och annan staty. Och som därmed bör och kan ignoreras.

Exakt hur mycket de politiska eliterna struntar i unga blev hjärtskärande tydligt under finanskrisen. Europas geronter till statsmän och -kvinnor utformade en politik som räddade banker och pensioner och samtidigt dömde en hel generation till fattigdom.”

Innan vi går vidare, kan någon av läsarna slå en signal och be Karon-Karin berätta för Sveriges pensionärer att pensionerna tydligen är räddade – många av dem har nog antagligen inte märkt det.

Vi lever i ett Sverige där man trixar med mätningar för att visa att eleverna inte har sämre kunskaper på avgörande områden. 

Men är inte kunskap och grundläggande förmåga att orientera sig självständigt en förutsättning för att man ska rösta? (Jag anser ju att man ska ställa vida större krav än så – men det tar vi vid ett annat tillfälle.)

Det här är den logiska följden av en utveckling i socialdemokratin som inleddes kring andra världskriget. Den utgick från att den enskilde medborgaren inte var riktigt lämpad att ta hand om sig själv – och definitivt inte sina barn. Omhändertagandet skulle ske via daghem och skola – där skulle barnen bibringas kunskaper och fostran.

Kunskaper som att läsa, skriva, räkna är numera mindre viktiga än att känna, uppleva och kräva (man ska ju inte ta skit).

Barn utan grundläggande kunskaper om historia, geografi, ekonomi och fysik ska uppbådas som valboskap för att de ska kunna ge uttryck för sin fruktan för att tvingas leva på en jord som enligt Karon-Karin alltså kommer att ”koka”. Den fåniga överdriften i hennes text är ett exempel på hur sossarna och de gröna skrämmer upp barn: Vi kommer alla att dööööööö! Vi kommer att koooooka till döööööds! Hjälp! Rösta på Stefan! Han har en isklamp i bakfickan han kan kasta i det kokande vattnet.

Karin-Karin hävdar också att:

”… unga människor i dag i allt för stor utsträckning saknar politisk representation.”

Men Karin-Karon, det beror ju på att ni slagit sänder kärnfamiljen, att ni bedrivit krig mot den. I ett normalt fungerande samhälle representerar ju föräldrarna ett litet fungerande kollektiv med gemensamma intressen. Föräldrarna uttrycker barnens intressen, eftersom dessa faktiskt inte är förmögna att göra det själva på ett tillräckligt kunnigt och erfaret sätt.

När Karon-Karins stat övertagit ansvaret för barnens ”fostran” så står barnen förvisso utan politisk representation. Vad annat var att vänta än att denna stat nu också vill kommendera barnen till valurnorna; ”annars kommer ni att döööööö!”.

Ett annat märkligt påstående är följande:

”Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många andra radikala rörelser bestod till stor del av unga människor. Men i vår tid och i denna del av världen är det inte de unga som är många, utan de gamla som blir fler och fler. Det blir därmed politiskt riskfritt att strunta blankt i de yngres krav.”

Ja, men den tidiga arbetarrörelsen ställde också krav på arbetarklassen. Den sade till arbetarna, de unga arbetarna: Du skall ta ledningen och makten och därför:

”Lär dig det enklaste! Gör det nu,

ty nu är stunden här

det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!

Inget får hejda dig, börja nu

Allting bör du veta”.

Arbetarrörelsen krävde kunskap, disciplin och mognad  av sina medlemmar – det gällde att visa att man inte var en förvirrad, försupen hop.

Karon-Karin har inga sådana kräv. För henne räcker det att ungdomar runt om i världen skolkat från skolan på fredagarna, samt nu kastar sten och välter statyer (ofta utan att veta vilka personer statyerna föreställer).

Det räcker för att de ska få rösträtt.

Det är uppenbart att sossarna siktar på att få egen majoritet om några val. 

Först skrämmer man livet ur småttingarna och så har man importerat någon miljon människor där många är beroende av välvilja och bidrag från den som har regeringsmakten.

Godis åt barnen och året-om-ramadan-superparty åt de som kommit hit så får man 50 procent. Minst.

De generationer som byggde upp landet dör ju undan (och låter man bara bli att få fason på äldreomsorgen kan det gå fortare än väntat) – då förlorar man många väljare som varit obegripligt trogna.

Det gäller att fylla på med nytt, och de nya kan mutas med frukterna av det de föregående generationerna skapat.

Och när det tar slut?

Ja, du Karon-Karin – det är då att det är dags att du skriar: ”Hjälp, vi kommer alla att dööööööö!”

PS. Karon-Karin har redan förebådat lösningen på att många av de invandrade inte har och inte verkar vilja ha gedigna kunskaper i svenska. Det kan bli en del invändningar mot att sådana personer ska få rösträtt. Hon påpekar nämligen att:

”Den brittiske statsvetarprofessorn David Runciman har gått ännu längre och föreslagit att människor bör få rösta från sex års ålder, när de kan förväntas kunna läsa hjälpligt.”

Förväntas läsa hjälpligt kommer att definieras som förmåga att välja rätt bidragsblankett – och så var den egna majoriteten tryggad.