Hunter Biden har kanske inte världens bästa CV. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller vissa stora affärer.

Blues Brothers on a mission from God knows who.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

I rapporten från de republikanska senatorerna Ron Johnson (ordförande i utskottet för inrikes säkerhet) och Chuck Grassley (ordförande i finansutskottet) levereras nya uppgifter om Hunter Bidens affärsverksamhet och vilken påverkan den kan ha haft på USA:s politik under den tid Hunter Bidens far, Joe Biden var vicepresident.

Rapporten behandlar tidigare kända förhållanden som att Hunter Biden fick en styrelsepost i det ukrainska energibolaget Burisma Holdings. Men rapporten ger mer inblick i vad som hände.

Hunter Biden arvoderades med 50 000 USD i i månaden trots att han saknade erfarenhet av branschen. Men han hade viktiga kontakter eftersom hans far Joe Biden vid den tiden var USA:s vicepresident. 

Hunter Bidens tid i styrelsen för Burisma sammanföll med att höga tjänstemän i utrikesdepartementet och vid den amerikanska ambassaden i Ukraina drev på för att den ukrainska regeringen kraftfullare skulle bekämpa korruptionen i landet.

Rapporten beskriver hur två av de höga amerikanska tjänstemän som var involverade i arbetet uttryckte farhågor till Joe Bidens stab, men även till Joe Biden direkt – eftersom denne var den högste ansvarige för USA:s förhållande till Ukraina. De fick inget gensvar.

Och Joe Biden höll också tyst när det gällde Burismas ägare Mykola Zlochevsky – trots att det var känt att denne betalat sju miljoner USD för att slippa åtal.

Men rapporten visar också att 2014 betalade Jelena Baturina 3,5 miljoner USD till Rosemont Seneca Thornton. Baturina har i mer än ett årtionde toppat listan över Rysslands rikaste kvinnor. Hon steg till rikedom och makt tillsammans med sin make Yuri Luzhkov (som avled 2019). Luzhkov var borgmästare i Moskva från 1992 till 2010 då han avsattes av president Medvedev anklagad för korruption.

Baturina beskrevs på följande sätt av USA:s dåvarande ambassadör i Moskva (i ett dokument läckt av WikiLeaks):

”… Jelena Baturina har definitiv länkar till den kriminella världen och speciellt till Solntsevo-gruppen (som av den ryska polisen betraktas som en av de mäktigaste kriminella grupperingar i landet).

Rosemont Seneca Thornton är en investeringsfond som grundades av Hunter Biden 2009. Han startade företaget tillsammans med Christopher Heinz, styvson till USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry samt Devon Archer, finansman och tidigare fotomodell.

Hunder Biden är också ledare för BHR Partners som är en fond som främst riktar sig till kinesiska investerare. 

I maj 2017 har Hunter Biden möten med Ye Jianming, då en av Kinas rikaste affärsmän som spelade en viktig roll i landets satsning på att bygga ut sitt inflytande i världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Ye Jianming ville ha ett partnerskap med Hunter Bidens företag för att kunna investera i energi och infrastruktur i USA.

Ye Jianmings företag CFEC var då ett av Kinas tio största. Hunter Biden har tidigare vägrat kommentera sina affärer med Ye Jianming och vilka summor som kan förts till Bidens företag.

Rapporten från senatorerna talar om miljontals dollar som kommit från Ye Jianming och andra kinesiska intressenter.

I november 2017 arresterar FBI Ye Jianmings högra hand Patrick Ho. Han anklagas för att ha försökt muta Tchads president för att landet ska agera som mellanhand och möjliggöra att CFEC bryter mot USA handelsblockad mot Iran.

I samband med att han arresteras ringer Patrick Ho ett samtal för att berätta om situationen och få hjälp. Den som svarar är James Biden, Joe Bidens bror.

James Biden förklarade för New York Times i december 2018 att han var förvånad över att han fick samtalet, eftersom det måste varit ämnat för Hunter Biden – vilket gjorde att han vidarebefordrade dennes kontaktinformation till Ho.

Ye Jianming sitter sedan två år i förvar i Kina, anklagad för att ha försökt muta kinesiska ämbetsmän.

Senatorernas rapport gör det mycket tydligt hur Hunter Biden och hans affärsverksamhet blivit intressant för ryska och kinesiska intressen eftersom dessa utgått från att Hunter Biden hade en direkt kanal till en av USA:s mäktigaste män.

Rapporten diskuterar inte Hunter Bidens personliga förhållanden. Studerar man dessa blir det än mer orimligt att stora investerare skulle välja att utveckla affärskontakter med honom. Hunter Bidens privatliv hör till de mer stökiga. 

Han har sedan 2003 genomgått ett antal behandlingar för sitt missbruk av alkohol och droger. De verkar inte ha hjälpt. 2014 förlorade han sin ställning i USA:s flottas reserv eftersom han testat positivt för kokain.

Efter separationen 2015 från hustrun Kathleen med vilken han har tre barn kunde hon vittna om ett långvarigt missbruk och om otrohetsaffärer. I Kathleens inlaga till skilsmässoförhandlingarna 2017 står det att Hunter Biden:

”… skapade ekonomiska svårigheter för familjen genom sitt extravaganta spenderande på sin egna intressen (däribland droger, alkohol, prostituerade, strippklubbar och gåvor till kvinnor som han hade sexuella relationer med).

Efter parets separation inleder Hunter Biden ett förhållande med änkan efter sin döde bror Beau. Den relationen tar slut i mars 2019 och två månader senare gifter Hunter Biden om sig med sydafrikanska Melissa Cohen. Paret gifte sig efter att ha känt varandra i en vecka. De väntar nu Hunter Bidens femte barn. Femte?

Ja, för i mars i år gick slutligen Hunter Biden med på att betala underhåll till en strip-tease-dansös i Arkansas som hävdar att han är far till hennes barn.

Sex, droger och slutligen lite rock'n'roll. 2018 är Hunter Biden en av dem som grundar ett skivbolag som ska satsa på nya artister. Lite mer än ett år senare går det i konkurs.

Med den bakgrunden är det inte förvånande att man i senatorernas rapport hittar följande konstaterande:

”Hunter Biden gjorde betalningar till utländska kvinnor som var medborgare I Ryssland eller andra östeuropeiska länder och som verkade vara knutna till en östereuropeisk prostitutions- eller traffickingring”.

Kanske inte den bästa CV:n att visa upp för den man vill ska investera i de egna företagen – såvida det inte rör sig om ryska och kinesiska miljardärer som mest är intresserade av vad ens pappa gör.

De försöker inte ens längre förvränga verkligheten. De hittar istället på en helt ny sådan.

Om man är svensk utrikesreporter i USA och just nu befinner sig i Minneapolis, USA – vad gör man då? Givetvis bör man få till  ett inslag om att stadsfullmäktige kräver ett besked av polischefen vad han ska göra åt brottsvågen.

Man vinklar förstås inslaget på att det bara gått några månader sedan samma stadsfullmäktige skar ner på polisens budget i det uttalade syftet att i nästa steg avveckla polismyndigheten i dess nuvarande form och skapa något nytt. Oklart vad.

Nedskärningarna gav fritt fram åt tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän, plundrare.

När TV4:s Stefan Borg i går gör ett inslag om Minneapolis – vad handlar det om? Jo, om hur lugnt, fint och fridfullt det är i den ”fri-zon” som skapats i kvarteren kring den plats där George Floyd dog. Han intervjuar några tårögda turister som förklarar att de är där för att det är så ”viktigt” att komma till platsen där det hände. Kameran stannar till på en väggmålning föreställande Floyd. Under bilden på honom ord om att han ”förändrade världen”.

Inte till det bättre i alla fall.

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare. De levererar samma påståenden om och om igen och verkar utgå från att vi andra inte har någon koll på verkligheten och befinner oss några sjömil bakom flötet.

Men tänk om det är så att medströmsmedias reportrar faktiskt inte förstår bättre? De vandrar runt i tillvaron helt i avsaknad av de grundläggande egenskaperna för en journalist:

– nyfikenhet. ”Hur är det egentligen? Är det som det påstås?”

– integritet. ”Jag skriver som det är. Kosta vad det kosta vill.”

– kunskaper. ”Fan vad trött jag är. Jag har suttit uppe hela natten och läst den här utredningen. Det är ju inte alls som de säger i sitt pressmeddelande.”

Dagens journalister nöjer sig med att bekräfta den bild som de som bestämmer vill ha bekräftad.

Förr, för inte alltför länge sedan, tenderade en del av de hungriga och intelligenta reportrarna att kröka ner sig – det var ett sätt för dem att hantera att de inte kunde berätta allt de ville berätta därför att det inte gick att få tryckt.

Så de satsade på att behålla löningen och spendera den på sprit.

Dagens reportrar ser alltid så äppelkindat sunda ut, som om de levde på Roibos-te och var på väg till en annonsfotografering för ett wellnes-företag.

Ett rimligt antagande är att det beror på att de aldrig upplevt den där inre striden: ska jag våga säga som det är. 

För det fattar inte ”hur det är”.

Bra för deras levrar.

Sämre för läsarnas och tittarnas hjärnor.

Ser du mattan i det blå? Allt du önskar ska du få!

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula.

Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

De köper en ny matta och lägger över sådant de inte vill ska synas.

Nyligen var det parmiddag hemma hos Löfvens och Morgan Johansson och Annika Strandhäll var mäkta imponerade över inredningen.

Annika: ”Men Stefan, så ombonat ni har det. Mattor överallt. Lager på lager”.

Stefan: Höhöhö, ja visst är det mysigt. Vi hinner ju aldrig städa här hemma. Och RUT-avdrag törs man ju inte använda, det skulle se illa ut. Men matthandlaren nere på gatan har alltid rea, så blir det inte så dyrt. Ännu billigare blir det ju om jag inte vill ha kvitto.

Morgan: Men Stefan …

Stefan: Ja vadå? Klimatet!

Morgan: Klimatet, vad har det med det hela att göra? Inget kvitto!?

Stefan: Matthandlaren frågar alltid om jag vill ha kvitto eller om jag bryr mig om regnskogarna.  Tänk om alla tackade nej till kvitto så många träd som skulle sparas! Nej, nu sätter vi oss till bords. Det blir korv med bröd.

Annika: Det ska bli gott. Och jag måste säga det igen. Det blir så ombonat med alla dessa lager av mattor. Visst, det blir lite lågt i tak, men det gör det bara mysigare. Och du har väl inga problem med att takhöjden är så låg Morgan (klappar sin moatjé på huvudet).

Under middagen utspinner sig ett samtal som leder till att de närvarande får en briljant idé. Löfvens idé om att man istället för att städa och rengöra bara köper en ny matta och lägger ut skulle ju kunna överföras till hela samhället.

I morse kunde jag i statsradion att man redan börjat rulla ut den lösningen över landet.

I nyheterna bekymrade man sig över skolsegregationen.

Inslagets utgångspunkt var att skolsegregation är fel och att den beror på bostadssegregation.

Utifrån denna ståndpunkt granskar sedan ett antal av landets kommuner. Alltså är det bra att stänga skolor som är "segregerade" och flytta eleverna eller öppna en ny skola.

Om den gamla mattan inte döljer problemen, köp en ny.

Om nu reportrarna vore objektiva och intresserade av att söka fakta kunde de ju undersökt frågor som:

– vad händer om man placerar elever med en helt annan bakgrund tillsammans med elever som är uppväxta i ett svenskt kulturellt sammanhang?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kultur?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i språkkunskaper?

– är lärarna kapabla att hantera skillnaderna i kunskapsnivå?

– hur är det med bråk, stök och våld på "icke-segrerade" skolor?

Ingenstans i reportaget ställs frågan dessa frågor – istället är den självklara utgångspunkten att det är bra om elever med en icke-svensk bakgrund får gå på samma skola som elever som talar svenska. Det löser allt.

En flicka på en skola i Malmö får säga att: "Det är fint att man får lära känna andra från hela Malmö".

Därmed är allt sagt som behöver sägas. Ett barn får konfirmera att det som sker är barock rätt.

På så sätt etableras det som en sanning att så blandade skolor som möjligt är det bästa för alla elever. 

En ny matta har lagts ut.

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

De svenska vårdköerna är långa. De lär inte kortas med hjälp av fantasier.

I dag dök det upp en bild i mitt FB-flöde som jag tyckte var ganska sensationell.

Här är vi många som de senaste åren diskuterat problemen med invandring av personer som inte vill studera, arbeta och assimileras.

Men vad skådar jag om inte en grupp nyutexaminerade somaliska läkare.

Oj!

Den som ursprungligen lägger upp bilden kommenterar med orden:

”Apropå konsekvensen av invandring till Sverige. Här är några utexaminerade läkare med somalisk bakgrund!”

1200 personer har gillat det hela. 928 har delat bilden och budskapet. Det var så den dök upp i mitt flöde.

Och det hela är ju lite glädjande.

Nästan 20 nyutexaminerade somaliska läkare som ”konsekvens av invandring till Sverige”.

Jag kan ju rimligen inte tolka bild och text på annat sätt än att det jag ser är somaliska invandrare i Sverige som utbildats till läkare.

Den som lagt upp bilden får i tråden frågan var de utbildats.

Svaret blir:

”Jag tror att det är Rumänien. Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands. Både Polan, Rumänien, Litauen är populära ställe.”

Synnerligen vagt och förvirrande. ”Tror att det är Rumänen.” ”Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands.”

Plötsligt är det osäkert vad bilden föreställer, men det är tämligen säkert att den inte har något att säga oss om somaliska invandrare i Sverige.

Lite senare i diskussionen utvecklar den som lagt upp bilden sitt resonemang.

”Inlägget och bilden är en kritik till högerns bild av invandring. Jag tycker det är självklart att många utbildar sig.”

Plötsligt rör sig det hela bara om en mer symbolisk framställning av att han inte gillar ”högerns bild av invandring”.

Det har inget att göra med något som verkligen inträffat. 

928 människor har glatt delat detta.

Och sedan har andra i sin tur delat och spritt budskapet: Nästan 20 somalier som invandrat till Sverige har blivit läkare.

Jag har studerat kommentarerna hos dem som delat uppdateringen.

Några axplock:

”Tänk att Sverige får vara med om detta. Vilken investering för framtiden i vår värld.”

”Det är enkelt att förstå att många av de som tar sig hit är dom smartaste, driftigaste och hungrigaste. Vi behöver invandring!”

”Tack gode Gud för dessa som gör skillnad i Sverige.”

”Dessa människor kommer jobba varje dag för att rädda svenskars liv.”

”Som svar på tal att alla som påstår att alla invandrare lever på bidrag. Inte afghanska pojkar men de är ju inte gamla nog än…”

”Bravo och tack för att ni pluggade och pluggade och pluggade och....

Annars var vårdkön ännu längre.”

Plötsligt har en ”sanning” etablerats som sprids av tusentals människor. Den kommer att återanvändas i nya inlägg, i debatter och diskussioner i vardagen, typ: ”Du ska vara tacksam för alla somalier som kommer hit. De räddar svenska liv.”

Av detta kan man dra slutsatsen att många som är positiva till invandring helt saknar förmåga till kritiskt tänkande … eller så är de medvetna om att det är ett lögnaktigt inlägg de sprider vidare men gör det ändå därför att det tjänar ett i deras ögon ”gott” ändamål.

Man bör notera att den ursprungliga uppdateringen gillats av den politiske redaktören på en större liberal tidning.

Men ingen, inte ens den som lagt upp det första inlägget vet om några av dem på bilden har en koppling till Sverige. Antagligen inte – för då hade det klart utsagts.

Men vem är då Mubarik Abdirahman som skrev det första inlägget för att få oss att tro att somaliska läkare växer som svampar ur marken i Sverige?

En förvirrad godtrogen människa som vill väl?

Nåja.

Han är socialdemokrat och sitter i Malmös kommunstyrelse.  

PS 1. Påståendet flyter också runt med avsändare i andra länder.

Den här hävdar att det rör sig om somalier som invandrat i Finland.

Den här för vidare lögnen om att det har något att göra med Sverige.

PS 2. Under den tid det tog för mig att lägga upp det här inlägget ökade antalet gillande delningar av Abdirahmans inlägg med 16. Hör ni hovarna? Det är ljudet av galopperande galenskap.

I dag fick jag åhöra hur Anna Serners senaste idé förlöste två filmskapares kreativitet.

Jag gillar tanken på mångfald i filmer. Några av min barndoms favoritfilmer präglades just av detta. Som ”Tolv fördömda män”. I det fördöma dussinet ingick en italienare, en litauer, två greker, en svart och en mexikan. Men det är kanske inte sådana rullar Svenska Filminstitutets VD Anna Serner vill se?

Stannade till på morgonen och tog en kopp kaffe på vägen till Vasalundshallen. Vid bordet bredvid satt två unga män inbegripna i en hetsig diskussion som verkade ha utlösts av gårdagens utspel från Svenska Filminstitutets VD Anna Serner; det ska bli hårdare mångfaldskrav för svensk film.

Vi kan kalla de unga männen Axel och Bengt:

Axel: Vi måste skriva om det här manuset.

Bengt: En gång till?

Axel:  Ja, titta inte på mig. Inte mitt fel. Mångfald. Mycket mer mångfald, kräver Anna.

Bengt:  Men vi har rena regnbågsfilmen. En etiopier, en burmes och du fick ju till och med tag på en inkaindian.

Axel:  Ja, han säger att han är det i alla fall. 

Bengt:  Är han inte det då? Han brukar ju sitta och blåsa i den där panflöjten när vi går igenom manuset.

Axel:  Tutandet i panflöjten kan innebära att han är en före detta rumänsk fåraherde.

Bengt:  Aj då. Men det funkar väl med en sådan?

Axel:  Tror inte det. En rumänsk rom vore nog guld värt. Men en rumänsk rumän … jag vet inte. Tror inte det är så gångbart längre. Har nog aldrig varit.

Bengt:  Men varför ska vi skriva om manuset? Vi har allt … till och med en gäng juggar i handlingen.

Axel:  Ja, fast just det känns bara så 2005.

Bengt:  Men det är en thriller vi gör. Vem ska annars utföra brotten om vi inte har någon som heter Dragan som går omkring och driver in pengar och med ett vemodigt leende misshandlar folk?

Axel:  Jag vet. Men det blir bara så verklighetsfrånvänt. Speglar inte samhället i dag.

Bengt:  Spegla verkligheten? Tänk om! Annars får vi spegla oss i den blanka ytan i botten på vår tomma kassakista. Vi måste ha kriminella med om det är en thriller. Vi kan ju inte ha några från mellanöstern eller Afrika som spelar de rollerna. Det skulle anses som rasistiskt. Men juggar funkar alltid. 

Axel: OK. The jugge stays in the picture.

Bengt:  Men vad är det som fattas i manuset?

Axel: Vi måste bryta sönder fler normativa narrativ i vår story. No normbrytning, no money.

Bengt:  Och det betyder? Tala svenska.

Axel:  In med fler bögar, flator och handikappade.

Bengt:  Räcker det? Var finns Sammy Davis Jr när man behöver honom, han skulle vara rena Kinderäget för oss.

Axel:  Va?

Bengt:  Svart, jude, enögd. Han hade allt.

Axel:  Och en svensk fru! Mångfald!

Bengt: Kan vi inte peta ut ett öga på somaliern och ge honom en kalott och säga att det är Sammy Davis?

Axel: Sammy Davis är död.

Bengt: OK. Jag är förresten inte så säker på att somaliern skulle gått med på det.

Axel: Vi hade kunnat strunta i att fråga, typ … ”oooops, sorry, var det ditt öga?” … men nu slipper vi ju det.

Bengt:  Men vi har kvar det där med de sexuella minoriteterna.

Axel:  Hur menar du att vi ska få in dem i den här storyn? Den handlar ju om ett fotbollslag som bestämmer sig för att råna en värdetransport för att kunna köpa kunna marken där deras arena ligger så att den inte blir riven  för att Amazon ska bygga lager där.

Bengt:  Jag vet. Vi har kanske fått till en alldeles för mucho-macho-hetero story. Förvisso kryddad med folk från hela världen. Men inga sexuella minoriteter eller funktionshindrade.

Axel:  Och så har vi problemet att när det nya manuset är klart så har det dykt upp en ny minoritet som vi inte har med i handlingen.

Bengt:  Jag har det! Vi låter alla ha en flytande könsidentitet och etnicitetet.

Axel:  Typ pappa var korean, mamma afrikan och hon hade en kiowa-indian som mamma och en sunnimuslimsk berber som pappa och ena sekunden känner personen sig som tjej och andra som kille och tredje som en spjutbräken i en kruka? Allt flyter, etnicitet såväl som vem man vill ligga med.

Bengt:  Perfekt! Om alla i filmen är på det sättet täcker vi in allt. Vi har en film där alla som är med tillhör den yttersta minoriteten – de som inte vet vilka de är.

Axel:  Men funktionshindren då?

Bengt:  Borde väl funka om alla har någon form av diagnos? Och inkaindianen är ju krumbent, låghalt, hostar mycket och fattar långsamt.

Axel:  Men det beror på att han inte kan svenska.

Bengt:  Men det vet inte biopubliken.

Axel:  Fast du … tänk efter. Vi späckar filmen med personer som inte riktigt vet vilka de är i något avseende, en del av dem klarar inte ens av att ställa sig den frågan.

Bengt:  Exakt, vi har klarat det!

Axel:  Inte alls. Det låter inte som en film om minoriteter – det låter som en beskrivning av majoriteten i landet.

Bengt:  Du har rätt. Jag orkar inte. Vi skiter i det här.

Axel:  Sökte inte SL busschaufförer?

Bengt:  Jag har en bättre idé. Vi söker bidrag från de där 1,5 miljarderna som Amanda Lind pyttsar ut till kulturarbetare som drabbats av coronans följder.

Axel: Men vi har ju inte gjort någon film än. Och det är inte corona som hindrar oss från att göra det.

Bengt:  Men det vet inte Amanda Lind. I vår ansökan skriver vi att vi skulle börja spela in en film där alla i produktionen, till och med sminkösen, tillhörde en minoritet. Och alla vet att minoriteter är de som drabbas hårdast av corona. Det har stått i DN. Så nu står du och jag där samtidigt som hela vårt team och alla skådespelare ligger sjuka. Snacka om att vi är berättigade till bidrag.

Axel:  Du är ett geni. Hit med blanketterna!

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Vi som vill se ett samhälle där fria människor tänker fritt förstår vikten av att sätta eld på en och annan Koran.

Som förberedelse för ett super-Ramadan-grillparty med massor av kebab och halakorv eldar muslimer här upp exemplar av Salman Rushdies Satansverserna.

Till de näpnaste inslagen i den samtida svenska journalistiken hör de inslag där man intervjuar en muslimsk kvinna eller flicka som bär slöja.

Är det TV ges hon alltid några extra sekunder av blickande in i kameran innan hon säger: 

”Jag har valt att bära slöja frivilligt. Jag gör det för att jag är stolt över min kultur.”

Det blir aldrig några följdfrågor från reportern som exempelvis: 

”Kan du berätta för oss exakt vad det är du är stolt över. Vad har skapats och åstadkommits i den muslimska kulturkretsen?”

Svaret på en sådan följdfråga skulle inte förlänga inslaget med många sekunder, om ens några.

I dag, efter det att Koranen fått brinna i Rinkeby, förklarar på Expressen Debatt Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson att:

”Ty otaliga är de bokbål som genom historien förebådat diktatoriska regimers våld och massmord på oliktänkande och minoriteter i det egna landet.”

Just därför deklarerar Jönsson att Stram Kurs inte är välkomna till Stockholm för att sätta fyr på Koranen:

”Brinnande böcker är dock en stark varningssignal till det liberala, öppna och toleranta samhället.”

Men jag som anser att det är en rimlig och måttfull handling att bränna Koranen gör det just därför att jag ser ett öppet och tolerant samhälle som något viktigt.

Brännandet av Koranen är en signal om att utövande av islam inte ska tolereras i Sverige eftersom det är ett hot mot civiliserade meningsutbyten, forskning och tankefrihet, ja mot varje nödvändig mänsklig frihet.

Jan Jönsson och de där naiva beslöjade flickebarnen vill värna och vårda det muslimska kulturarvet – därför att de saknar kunskaper om det.

Islams historia kännetecknas av brutalt våld och förtryck – det är en myt att vi i västerlandet skulle ha islam att tacka för att antikens kulturarv bevarats. De var de främsta förstörarna av det.

Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader – då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

I den muslimska kulturkretsen har man genom historien med lustfylld iver ägnat sig åt destruerandet av böcker, och förtrycket av människor som vill ta del av förbjudna tankar fortsätter i dag i Saudiarabien, Turkiet, Afghanistan, Iran, Irak … och så vidare.

Att bränna Koranen är ett försök att lysa upp det andliga mörker som sänker sig över varje land där Profetens budskap får spridning och fäste.

Ett försök att fördriva detta mörker.

PS. Och brännandet av Koranen för att visa att man anser att islam är en farlig religion som inte har en plats i Europa kan inte jämställas med att man sätter sig före att elda upp och och förbjuda hela det muslimska kulturarvet. Det skulle vara att bete sig som muslimer gjort mot andra kulturer och religioner genom historien.

*Ur Vilhelm Ekelunds "Båge och lyra" (1912)

Om det går som en anka, ser ut som en anka, låter som en anka... då är det en svensk politiker.

Kanske kan Karl XI:s drabanter få ett mer ärofullt uppdrag i framtiden.

Vad hade ni väntat er? 

Avböner och avgångar? Ministrar och ledarskribenter som hoppar från fönstren i skam över att de avslöjats som förledare av folket?

Nej, klart ni inte hade.

Det är ju Sverige.

Men erkänn att ni ändå föreställde er att mängder av politiker, byråkrater, och personer verksamma inom media i all tysthet skulle lämna sina tjänster för att slippa försvara sina ord, texter och handlingar de senaste åren.

Kanske har ni det senaste dygnet stått vid Hornstull och väntat på att få se hur en lång kolonn av forna makthavare under tystnad vandrar ut ur staden för att någonstans därute i den svenska verkligheten hitta en barmhärtig själ som vill anställa dem trots den skada de åsamkat samhället. Att ni när ni stod där kunnat peka och säga: ”Men se, där går Löfven, Lööf och Lövin och titta, Wolodarski, redaktionerna för Aktuellt och Rapport och där … är det inte Anders Lindberg”.

Men inte ens det.

De sitter kvar.

De låter fortfarande.

De kvackar inte ens till och försöker förklara och urskulda sig och säga: 

”Ja, men jag har ju bostadsrätten att tänka på, och sommarstället, och jag vill inte bli osams med de andra på jobbet. Jag vet, jag är en lat, okunnig, inställsam ynkrygg. Förlåt mig!”

De undviker nu nogsamt att ägna sig åt att diskutera att landets statsminister medgett att de andra hade rätt, de som förklarade att stor, oreglerad utomeuropeisk invandring med automatik skapar kriminalitet som till slut kommer att hota hela samhället.

Överheten låtsas som ingenting.

Överheten fortsätter som förut.

Och de som hållit med dem under dessa år, och varit ordentliga med att inte tänka själva ser sig lite försiktigt om och undrar vem de ska behöva ty sig till härnäst.

Det är därför dags att börja fundera på vad det är för fel på ett samhälle där detta är möjligt.

Och diskutera det lika fördomsfritt som här …