Det påstås att det viktiga för resan inte är målet utan vägen dit. Fel, säger feminismen. Det viktiga är hur du får med dig bagaget.

Katrine Marcal har upptäckt ännu en konspiration riktad mot kvinnor. Eller så är det en slags strukturellt övervåld hon anser sig ha blottlagt.

Eller både och.

I DN i dag förklarar Marcal att att resväskor på hjul inte fick något genomslag förrän 1972. 

Konstigt, tycker hon. Människan har ju länge använt sig av hjulet.

Hon börjar undersöka det hela och minsann …:

”På 1940-talet fanns till exempel en engelsk produkt med hjul i remmar som du kunde spänna fast på din väska för att få den att rulla fram och på en mässa i London för hushållsprodukter presenterades på 50-talet en väskmodell med långa ben som du kunde dra efter dig.”

Hon förstår nu vad det rör sig om:

”Det fanns rullväskor på marknaden redan innan produkten officiellt uppfanns. Men alla dessa väskor var nischprodukter för kvinnor. Och att en idé ”för kvinnor” skulle kunna ta över världen var inget som någon kunde föreställa sig.”

Marcal hävdar att mäns ovilja att framstå som omanliga och svaga – i kombination med att de inte kunde tänka sig en kvinna som reste utan manligt sällskap – gjorde att resväskor med hjul inte fick genomslag förrän just 1972.

Marcal kan inte föreställa sig att män antog att om kvinnor var ute och reste ensamma skulle andra män vara lika självklart artiga som de själva var och hjälpa kvinnorna med deras bagage. Jag anar att artiga män som hjälper kvinnor inte är så vanligt i Marcals umgänge.

Och det är ett självklart manligt drag att bära. Man kan göra det i en bag, i väskor eller genom att axla en ryggsäck. Vi män är genetiskt kodade att göra det, och en riktigt man vill inte se ut som Anne Rambergs mamma på väg till NK för att handla.

Det är en självklar reflex, vi är kodade att visa styrka och att vi kan klara oss själva.

Varför skulle det inte vara en positiv egenskap?

1972 är märkesåret för Marcal, då började den hjulförsedda resväskan rulla över allt i sin väg. Hon ser det som resultatet av listiga reklamkampanjer, som övervinner mäns dumhet och blindhet.

Men en reklamkampanj fungerar inte om den inte talar till något som finns i mottagarens själ, om än i små mått, och kanske rentav bara omedvetet.

Alltså måste något ha börjat hända vid den tiden, något i mäns mentalitet måste ha börjat förändras.. Och visst var det så, ett tilltagande förvekligande börjar bryta igenom vid den tiden. Mannen skulle nu vara vek, gråtmild, svag … en liten påse av obearbetade känslor.

När den förändringen börjarde omfatta allt fler män – ja, då öppnades marknaden för väskor med hjul.

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser och numera också fylld med väskor på hjul.

Det blir viktigt för allt fler män att visa för den växande kvinnorörelsen att de som män inte är en del av de strukturer som de kvinnorna anser sig förtryckta av.

Att självständighet och styrka inte längre är något som anses vara attraktivt hos män har länge varit feminismens officiella linje – fast de betecknar de dragen som ”machokultur”.

Och eftersom sanhällsutvecklingen i sig avmuskuliniserar mannen blir många män påverkade och formade från två håll, egentligen numera bara från ett håll, för feminismen har blivit en självklar del av statens ideologi och en del av värdegrunden.

Feminismens aggresivitet och anspråk har inte blivit mindre för det, den blir liksom aldrig nöjd.

Ju mer allt fler män anpassar sig, desto mer angrips manssamhället och dess struktur.

Det är något märkligt med det hela.

Det kan bero på att feminister i vardagen är missnöjda med de män som står dem till buds, män vars formande de själva bidragit till. Denna frustration tar sig uttryck i angrepp på de rester av ”manssamhälle” och ”machoideal” de ständigt tycker sig upptäcka. Men de ser inte att de skapat det som i grund och botten gör dem frustrerade.

Och så vinner de en seger till, och ännu några män feminiseras, och den där frustrationen växer. Det blir en nedåtgående spiral, en malström där uppenbarligen inte bara männen dras ner.

Kan vi ta oss upp till ytan igen? Kanske, om vi inser en del saker … som jag diskuterar här i Nätmagasinet.

Aftonbladets ledande ideolog vandrar längs med minnenas allé, känner barndomens dofter och förstår plötsligt varför Lyckliga gatan inte finns mer.

Anders Lindberg ser sig om efter någon att skylla på – och se vad skådar inte hans norra öga om inte en "liberal".

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån.

Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Hur han kommer till den slutsatsen?

Lindberg inleder med att tänka sig tillbaka i tiden, till sin egen barndom:

”Minnet är en lurig sak. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från Dalaskolan, stämningar, ögonblick och några människor. Doften av sågspån från träslöjden som dröjt sig kvar. Det är allt. I sex år gick jag där.”

Det vore mig fjärran att hävda något så nedrigt som att ”doften av sågspån” dröjt sig kvar hos Lindberg därför att han är en träskalle. Vi får väl anta att han har någorlunda normala förståndsgåvor. Orsaken till att han ständigt bär den doften med sig beror istället på att han envisas med att alltid använda Old Space Timber som deodorant. I stressade stunder, som när en deadline närmar sig, svettas Lindberg ymnigt. Deodoranten aktiveras och doften av nyhyvlade spån söker sig in i hans näsborrar medan han sitar och plitar på AB:s redaktion. Och då upplever han en av sina Proust-stunder, lutar sig tillbaka och minns hur det var. Men så förs han tillbaka till verkligheten, för det är uppenbart att något hänt i Sverige menar Lindberg. Nyss rånades en pojke på hans barndoms skola av tre personer som hotade att slå honom sönder och samman om de inte fick hans AirPods.

Lindberg förstår vad som är orsaken och i hans historieskrivning var allt finfint i Sverige fram till någon gång på 1980-talet, då slog ”liberalerna” till och:

”Resultatet är helt förutsägbart. Vi har underfinansierade pensioner, utanförskapsområden som förfaller och en äldreomsorg med timanställda som inte har råd att vara hemma vid sjukdom. Svensk sjukvård är i ständig kris, skolan börjar i praktiken sortera barn redan i förskolan och vår a-kassa tillhör numera de sämre i Europa.”

Men vi har inte ”underfinansierade” pensioner. Vi har pengar som borde gått till pensionärerna men som borgerliga och socialdemokratiska regeringar istället valt att lägga på att bekosta invandring av människor som inte vill arbeta, på att låta statsapparaten svälla ut, på att hålla statsmedia igång och ständigt kasta ut livbojar till privat medströmsmedia. Och på oräkneliga andra idiotiska verksamheter och projekt. Det är ju inte så att mitt hjärta klappar för de borgerliga partiernas pellejönsar, men vad har Lindbergs gäng gett oss – dessa äppelkindade goddagspiltar och godhetsgummor har gått från att hålla ordning på studentkårens papper och SSU-klubbens inköp av cider till att försöka förvalta och leda ett samhälle. Det är därför vi har fattigpensionärer och förnedringsrånade barn.

Och skjutningar.

”Utanförskapsområdena” Lindberg talar om "förfaller" därför att alltför många av dem  som bor där inte kan hålla ordning omkring sig. Måste ett bostadsområde se ut som en ostädad basar i gryningen bara därför att värden inte bytt skåpluckor i lägenheterna på 20 år?

Lindberg skjuter in sig på Anders Borg. Bra. Men varför skjuter han inte också på sina egna hussar i sossepartiet?

Det är inget som skiljer Borg–Reinfeldts politik från Löfven–Anderssons; öppna gränser, utbyggnad av statsapparaten under förevändning av att det måste till fler socialarbetare, poliser och anställda i vård om omsorg för att klara ”integrationen”, det vill säga ge oss mer av era pengar i skatt så vi kan lösa de problem vår politik skapat.

Det är marginella skillnader mellan vänster och höger, illa anbringad makeup för att vi ska tro att vi står inför olika alternativ.

Icke integrerade barn kommer att råna andra barn är Lindbergs budskap.

Men vi har ju gett dessa barn och deras föräldrar bostad, möjlighet att gå i skola, gymkort och redigt med bidrag.

Ge oss en lista Lindberg på vad som mer måste till. En cabbad Audi per hushåll?

Det lömska är också att Lindberg i sin text utgår från exemplet med en pojke som rånas på sina AirPods. Vi ska då tänka att: stackars lilla flyktingbarn som inte har AirPods – det måste givetvis utlösa en sådan känsla av underlägsenhet och saknad att han måste råna ett annat barn.

Så låt gå. Vi ger alla barn i invandrade familjer nya Airpods och vi lovar att de omgående byts ut varje gång Apple lanserar en ny modell.

Men … Lindberg måste förklara vad vi ska ge de barn som mördar andra barn. Vi har ju sådana fall i skolmiljö. Vi har dessutom knivskärningar och brutala misshandelsfall. Flickor som blir stampade på huvudet. Vi har de rån där förnedringen uppenbarligen är det viktigaste och inte vad man stjäl från offret.

Vad är det dessa barn saknar? Vad ska vi ge dem? Vad säger du Anders Lindberg?

Lindberg avrundar med att samhällets situation nu är följden av att ”liberalerna” lyckades:

”Er politik var att skapa ett två tredjedelssamhälle och grattis – ni lyckades. Att utslagning och ökad kriminalitet alltid följer i spåren av ökade klyftor kan inte ha kommit som någon överraskning. Ni visste ju detta.”

Men återigen – vi har ett tvåtredjedelssamhälle därför att de flesta av riksdagens partier varit överens om att tillåta massinvandring från den muslimska kulturkretsen. Därmed har nationen fått ett inflöde av många individer som inte vill bli en del av det svenska samhället.

Och eftersom de inte vill bli det så finns det ingen åtgärd för integrering som är möjlig.

Men målet är inte integrering.

Vad borgerligheten och de rödgröna vill se är att det Sverige som en gång fanns slutgiltigt försvinner. Borgerligheten, liberalerna och vänstern vill inte ha tillbaka det samhälle som trots allt fanns till långt in på femtiotalet.

Förvisso var det ett samhälle med många brister och motsättningar. Men det var ett samhälle som rörde sig framåt genom att människor arbetade. Var och en med det han var bäst lämpad för. Och det var ett samhälle där de flesta ville rå sig själva och bestämma över vad som var bäst för dem själva. vare sig de såg sig som vänster eller höger.

Låt oss börja med att gå tillbaka dit.

När vi är där kan vi alltid ta ett rådslag om vad som bör göras.

Ett brev betyder så mycket. Speciellt om det kommer fem i tolv.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Därefter ikläder de sig klänning eller jacket, intar en värdig (om det är en man) position eller en behagfull (om det är en kvinna) och läser brevet eftertänksamt. Kanske läser de till och med nyhetsbrevet högt för sig själva.

Skulle du vilja tillhöra denna skara? Inga problem. Om du inte är prenumerant så blir du det enkelt genom att gå hit.

I nyhetsbrevet finns texter jag inte publicerar någon annanstans, och jag försöker spara de bästa bitarna från varje dags produktion till nyhetsbrevet.

Breven kan innehålla allt möjligt. Dagsaktuella kommentarer till nyhetsflödet i Sverige och världen. Djupdykningar i offentliga handlingar. Tämligen ofta historia; jag har skrivit om irländarnas roll i USA, Rumänien mellan världskrigen, Kalifornien, Kina under kulturrevolutionen – i de här fallen rör det sig om serier som rullar på med en ny text då och då.

Kulturtexterna har handlat om allt från de märkliga nutida norrlandsskildringarna i svensk litteratur till likheterna mellan tysk, sovjetisk, italiensk och amerikansk konst under 1930-talet.

Och så blir det en del mathistoria, och ibland ett recept.

En del filosofi har det också levererats, då och då serverar jag läsarna en matsked Bernard Stiegler.

En serie om Bonniers fördärvliga inflytande har det också blivit, liksom en om Åsa Linderborgs.

Och …ja, det vore enklare att räkna upp ämnen jag inte avhandlat.

De närmaste dagarna kommer jag bland annat att fortsätta skriva om Kaliforniens verkliga problem (i helgen texter om det underliga med vinundret i delstaten) och så inleder jag en serie om Jan Guillou.

I nyhetsbrevet publicerar jag texter om allt från tillståndet i Sverige till anvisningar om hur man gör en riktig apfelstrudel. Nyhetsbrevet innehåller det bästa ur min dagliga produktion, och publiceras inte någon annanstans.

Om du uppskattar mina texter på benulic.se tror jag du kommer att ha en viss behållning av mitt dagliga nyhetsbrev. Du prenumererar genom att gå in här.

Nyhetsbrevet innehåller texter som jag inte publicerar någon annanstans. Det kan vara kortare betraktelser om Isabella Lövins frisyrer, konservens historia eller längre serier i de mest skilda ämnen. Hittills har jag bland annat avhandlat Bonniers, irländare, Åsa Linderborg, realistisk konst och sovjetisk forskning.

I dagens nyhetsbrev – som liksom vanligt kommer ut fem minuter innan midnatt – inleder jag en serie texter med utgångspunkt från den nyligen bortgångne franske filosofen Bernard Stiegler. 

Första avsnittet handlar bland annat om tatueringar, hur en desertör lär franska marinsoldater simma i ryska vatten i början på 1800-talet samt vår ovilja att inse att vi ska dö. Jag kommer av någon för mig nästan obegriplig inledning också in på vem som egentligen uppfann fotografiet och cykeln. Och varför så många i det nutida Brasilien härstammar från en fransk konsul.

Låter roligare än filosofi brukar vara eller hur? För vem får inte ont även i sina friska kroppsdelar när han hör ordet ”ontologi”?

Den här serien är ett försök att vrida loss filosofin från trista utläggningar på kultursidor, mumlandet i Filosofiska rummet och på universitetens seminarier.

Filosofi ska få dig att inse din dödlighet, och samtidigt göra dig lite lycklig.

För övrigt kommer förstås det dagliga nyhetsbrevet fortsatt innehålla rabulistiska förlöpningar mot makthavare, liksom granskande reportage från verkligheten och recept.

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

Att engelskan är stapplande är kanske följden av ett parti som går på kryckor.

Ann, ta bussen ... bort från poltiken.

Jag ser Ann Linde på tysk TV och kommer att tänka på en annan socialdemokratisk utrikesminister, Rickard Sandler (1932–1939) som beskrivs så här av Per T Ohlsson i hans ”Sveriges statsministrar under 100 år” :

”Likt fisken i vattnet gled Rickard Sandler fram genom Nationernas Förbund-palatsets pampiga salar och Stockholms salonger. Den kyliga distans som tidigare utmärkt hans beteende började avta. Det var som om uppdraget som utrikesminister befriade honom. I den diplomatiska miljön kunde den språkbegåvade geografilicensiaten växla mellan tyska, franska och engelska samtidigt som han briljerade med sina kunskaper.”

Man bör när det gäller språkkunskaper kanske också nämna att Sandler behärskade finska väl, nordiskt samarbete och ett försvarsförbund var något han strävade efter och han drev en aktivistisk linje till stöd för Finlands sak under vinterkriget – han talade om svensk ”neutralitetsidioti”.

Men nu är det kanske inte Ann Lindes bristfälliga engelska som framstår som det stora problemet vid en jämförelse med Rickard Sandler.

Han var dessutom en kunnig statistiker, fascinerad av chiffer (gav ut en bok i ämnet) och så översatte han Karl Marx ”Kapitalet”. Alla tre banden.

Dessutom var han musikalisk och tonsatte bland annat dikter av Karlfeldt och Heine.

Men han var också en handlingens man med en omvittnat stor administrativ förmåga och var dessutom Gustav V:s lilla hovmarxist. Och det fanns starka band mellan Sandler och de yngre militärer som ville stärka och modernisera krigsmakten.

Sådana ledare frambringade den tidigare arbetarrörelsen. 

Sådana statsmän bidrog den med till nationen.

Och idag?

Efter årtionden av maktinnehav och kontroll av samhället … frambringar den moderna socialdemokratin namn som Ann Linde som utrikesminister.

Dessförinnan personer som Margot Wallström, Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén på den posten.

Detta parti är inte ens ruttet, för även i det härskna och skämda finns något slags liv.

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Vi behöver inte en stor stat som tar hand om små problemen. Vi behöver en liten stat som tar hand om de stora problemen.

"Hallå. Ja, det är jag. Jaha, ringer du från staten? Om jag vill jobba? Nej, jag är inte så sugen på det. Men du, kan du skicka över en kebabpizza med extra lök och bea? Kommer den om en kvart? Super!"

Det måste till en ”attitydförändring” för att man ska få unga människor att jobba. Konstaterandet görs av Susanne Nyström i en DN-ledare. Jag tror att hon också menar att man numera måste jobba med ”attitydförändingar” oavsett ålder på den som behöver ett arbete (fast kanske inte fattar det ... hur svårt det nu kan vara).

Nyström menar att:

”Här är en del av lösningen bättre studie- och yrkesvägledning, men det kommer bara att räcka en bit på vägen.”

Det räcker hela vägen. Det gjorde det en gång i tiden.

Jag är ju inte en förespråkare för statlig verksamhet av någon större omfattning.

Däremot för effektiv byråkrati.

Så sent som på 1980-talet fanns det en effektiv byråkratisk apparat i Sverige som hanterade arbetsmarknadsfrågor och den bar det lämpliga namnet Arbetsmarknadsstyrelsen.

Där samlade man in helvetiska mängder statistik och gjorde prognoser för vilka jobb som skulle finnas och vilka som skulle försvinna.

Man meddelade resultatet till arbetslösa vuxna och dem som gick i skolan (så att de skulle slippa bli arbetslösa som vuxna).

Jag ansvarade för att informera landets skolungdomar. Det innebar levererande av kalla råa, fakta.

Jag och medarbetarna utgick från att de små liven var läskunniga och med hjälp av sina föräldrar skulle kunna fatta nödvändiga beslut. Budskapet var enkelt:

"Där finns jobben. Vill du ha ett anständigt liv gå dit. Urvalet är ganska brett. Det här behöver du göra för att bli veterinär eller VVS-tekniker.  Tack och hej."

Det funkade bra.

Styrelsens anställda bestod mestadels av kommunister eller högerpartister (old-school-moderater som aldrig på min tid verkade bekväma med tanken på att någon skulle beteckna dem som ”moderata”. En hel del var gamla militärer eftersom vi också skulle ansvara för att sätta framtida krigsfångar i arbete. Där kan vi snacka om beredskap i landet. Vi utgick från att vi bodde i ett land som skulle försvara sig och till och med ta krigsfångar – och sedan skulle dessa få jobba.)

Trojkan som skulle leda hela verksamheten bestod dock alltid av tre sossar. Men det partiet förstod dåförtiden att det inte skulle fungera om man använde verket som avställningsplats för misslyckade riksdagsmän så relationen mellan ämbetsmän och ledning var friktionsfri.

Det fanns faktiskt en talrik grupp till bland de anställda förutom kommunister och högerpartister och det var bögarna. Det utgjorde förvisso ingen ideologisk riktning, och de verkade inte ha någon politisk uppfattning … förutom att det gällde att få folk att arbeta. Och det var ju det viktiga. Det var inte bara mer ordning på kommunister och högerpartister förr.

På den tiden ansvarade också verksamheten för yrkesutbildningar. Såg man att det fattades målare ordnade man kurser för målare. Konstigare än så är det ju inte. Var man arbetslös och inte ville ta någon av de utbildningar som stod till buds fick man fortsätta att vara arbetslös och var A-kassans dagar slut så fick man reda sig bäst man kunde.

Men sedan hände något.

Statens uppgift blev inte längre att tillhandahålla så korrekt information som möjligt till medborgarna så att de självständigt kunde fatta kloka beslut.

Statens uppgift blev att lägga allt tillrätta så att ingen behövde anstränga sig. På något sätt.

I dag finns ingen styrning. I dag gäller: men vad vill du bli lilla vän? Följ ditt hjärta. Fånga dagen. Behöver du pengar? Då ska vi se vad vi kan fixa till.

PS. Jag är definitivt inte motståndare till att unga människor förverkligar sina drömmar … om de inser att de kan få komma att kämpa mycket hårt för dem.

Men ingen uppnår sina drömmar i ett samhälle där alla ”attityder” konstant måste förändras tills allt är bekvämt, anpassat, mjukt och motståndslöst.

Då förverkligas inga individuella drömmar.

Bara kollektiva mardrömmar.

"Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga."

Förr var det enkelt om man var en ung, rastlös kille från arbetarklassen som trots sitt ursprung ville se sig om i världen. Man mönstrade på. Ni vet:

”Nisse tänker sjöman bli,

Segla till Jamaica”.

I dag finns det dock ingen svensk handelsflotta.

Men hys hopp.

Du kan alltid bli polis.

Nej, jag menar inte att du då kan få möta alla världens kulturer genom att patrullera i Rinkeby eller Rosengård.

Bättre upp.

Studera polisens pågående propaganda kring sin verksamhet så förstår du.

Svensk polis och de politiker och byråkrater som leder den verksamheten ägnar sig ju numera mest åt påverkansoperationer.

Man försöker alltså störa och förvränga människors verklighetsuppfattning och få dem att acceptera en falsk och förvriden bild av verkligheten.

I dagens Expressen uttalar sig ett antal poliser om hur viktigt det är att polisen får resurser, pengar och personal så att de kan satsa på IT-baserad brottslighet:

”Vi behöver bli fler i det arbetet och söker därför personer som är nyfikna på brott inom it-området. Det krävs uthållighet och noggrannhet eftersom det handlar om att söka efter små misstag. Det måste också finnas en vilja att utvecklas kontinuerligt eftersom brottsområdet är i ständig förändring.”

Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga.

Och denna nya satsning är vad som ger unga aspiranter möjligheten att se sig om i världen:

”Insatsen krävde samordning med 25 länder samt en rad olika expertkompetenser.”

Mycket internationella konferenser blir det.

Polisens uppgift är inte längre att vara ordningsmakt och se till att frid råder i samhället.

Den svenska polisen är en del av byråkratin och därmed en del av problemet. Politiker har valt att öppna landet så det kan ödeläggas, och eftersom posten som polischef är förbehållen de följsamma så låtas ordningsmakten inte om vad som sker under den pågående ödeläggelsen. De låtsas inte om det som drabbar vanliga människor i deras vardag – det gäller att dölja detta, att ta udden av kritiken och ilskan.

En annan form av påverkansoperation har pågått än längre. Den tar sig uttryck i att man försöker få oss att vända blicken bakåt i tiden. Alla dessa dokumentärer och serier om brott som polisen löst en gång i tiden ska skapa en känsla av att vi har att göra med en effektiv ordningsmakt. För att komplettera detta skickar man någon gång i halvåret fram en lite grupp siffertrixare som ska bevisa att brottsligheten inte ökat.

Visst gäller det att röra sig framåt i terrängen, att erövra ny mark.

Men det är inte speciellt intelligent att lämna fienden obesegrad bakom sig.

Sådant kallas inte framryckning.

Det brukar benämnas flykt.

Överhetens budskap om att katastrofen hotar och att vi måste lita på dem har förändrats något. Nu är katastrofen oundviklig. Därför ska vi än mer lita på dem. Säger de.

Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.

Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.

Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.

Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.” 

Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.

Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.

Om jag läst boken?

Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.

Men …

Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.

”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”

Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.

Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).

Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.

Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.

Och?

De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer. 

Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.

Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.

PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.