Kommentarer

Vin, psykpiller och permafrostpsykos – om den ”gröna” våldtäkten av Kalifornien 1

Boris Benulic

Om cirka två månader kan vi räkna med att vi börjar få de återkommande årliga rapporterna om att Kalifornien är på väg att brinna upp, och värst av allt … att en och annan filmstjärnas lilla palats riskerar att förtäras av lågorna.

Och allt är förstås klimatets fel.

De reportagen kommer att varvas med inslag om hur hårt de som styr Kalifornien satsar på en grön omställning – för bara det kan hindra delstaten från att bli ett eldhav.

Typ, mer elbilar innebär mindre bränder – bara elbilar på motorvägarna innebär inga bränder alls.

Ungefär så ser ekvationen ut.

Men den är fel uppställd.

Kaliforniens problem är inte klimatet.

Kaliforniens problem är den i mer än ett sekel pågående gruppvåldtäkten på Kaliforniens natur och miljö Och de krafter som varit pådrivande i det övergreppet är samma krafter som nu kräver en grön omställning av delstaten.

Åker du runt i Kalifornien och genomkorsar Napa, Sonoma eller Russian Rivers dalgångar kan du inte undvika att varannan mil se en en byggnad som verkar ritad av Frank Lloyd Wright – det är mycket glas, och huskroppen verkar var skapad för att smälta ihop med naturen … som i sin ursprungliga form klädsamt sparats just runt byggnaden – för övrigt ser du bara gigantiska vinodlingar. Det du står inför är den restaurang och det provningsrum som numera är en självklarhet för varje vinodlare i delstaten. Stannar du till för att prova vad just den vingården erbjuder får du också dig till livs historien om hur vintillverkningen startades för fyra generationer sedan av en visionär bonde, och hur det hela fortfarande är ett familjeföretag som helgar hantverket och miljön där druvorna växer.

Det finns väl ett och annat fall där den historien är någorlunda sann. Men små familjeägda vingårdar är inte det som kännetecknar vinindustrin i delstaten. Druvodlingarna i Kalifornien upptar 400 000 hektar, druvorna från 300 000 hektar av dessa används för att producera vin. 

Dessa 300 000 hektar ägs huvudsakligen av multinationella vinjättar.

Bronco Wine Co. äger till exempel 20 000 hektar, E & J Gallo Winery äger – liksom Constellation Brands och Kendall Jackson – 10 000 hektar, Delicato 5000 hektar.

Ett genomsnittligt lantbruk i Sverige brukar 43 hektar.

Kalifornien är världens fjärde största producent av vin, och en viktig del av regionens ekonomi – 25 miljoner turister besöker varje år delstaten för att ta en tur bland vingårdarna.

Vinodlingarna genererar intäkter på 50 miljarder kronor årligen.

Men vinodlingarna förbrukar också vatten. 80 procent av det vatten som förbrukas i Kalifornien går till jordbrukssektorn.

En fjärdedel av det vattnet går till odlandet av nötter, som mandel, och pistage som ger stora exportintäkter.

En fjärdedel går till odlingen av alfaalfa, som blir till foderväxter för djur. Mycket av alfaalfa-skörden går på export till Saudiarabien där mjölkkor tuggar i sig den – i Saudiarabien är nämligen odlingen av alfaalfa förbjuden eftersom den kräver för mycket vatten … så odlingen sker i Kalifornien … alltså i en del av USA som i 20 år plågats av torka. I nyhetsförmedlingen förklaras detta med klimatförändringar.

Vi kan lämna frågan om det beror på klimatförändringar och konstatera att i Kalifornien råder torka … och brist på vatten. Grundvattendepåerna minskar på grund av det ständigt ökade uttaget av vatten till det jordbruksindustriella komplex som odlar för export av vin, avokados, frukt, grönsaker och nötter.

I de där eleganta byggnaderna på den kaliforniska byggnaden där man provar vin sitter gästerna och diskuterar hotet mot klimatet, de pratar om vilken elbil som är bäst, och utrycker kluckande sin förtjusning över att det är organiskt vin de smuttar på.

Allt fler av delstatens vinodlare skryter med att deras viner är organiska – man kan få den beteckningen även om det allt mer utbredda vinodlandet innebär en ekologisk katastrof i delar av Kalifornien … beroende på allt vatten som odlingarna förbrukar.

Det är som i Sverige alltså – många skryter om hur ekologiskt och hållbart de handlar och konsumerar – men de begriper inte att de är med och föröder naturen.

Certifikat och diplom som intygar att en vara på något sätt är ”grön” säger oss inget om vad produktionen av varan verkligen inneburit för miljön – det enda vi egentligen kan vara säkra på är att producenten varit beredd att betala en avgift till någon organisation som intygar att allt är frid, fröjd och ”grönt”.

De som oroar sig för klimatet säger alltid att vi ska lyssna på vetenskapen. Det har jag gjort. Vetenskapen säger att Kalifornien upplevt ett otal långa perioder av torka de senaste 1000 åren.

År 850 inleddes en torrperiod som varade i 240 år, den följdes av 50 år med mer nederbörd – sedan var det dags för en ny mycket torr period … som varade i 150 år.

I mer modern tid har vi den stora torkan från 1987 till 1992 och innan dess den ännu värre torkan 1928 till 1934 (märk väl – långt innan de nuvarande utsläppsnivåerna av växthusgaser).

Men under dessa perioder var aldrig grundvattentillgången hotad som i dag, och de naturliga vattenflödena kunde styras så att effekterna av torrperioderna till slut hanterades.

Det var möjligt eftersom odlingarna inte hade växt till dagens storskaliga produktion som slukar vatten i en skala som tidigare var otänkbar. 

Att en torr period i dag slår så hårt mot människor, djur och natur i Kalifornien är en följd av människors aktiviteter – av handlingar som gjort att samhället inte längre är flexibelt när det inte längre regnar.

Men Kaliforniens politiker vägrar göra något åt detta grundläggande problem, och de har ju själva – vare sig de varit demokrater eller republikaner drivit på denna utveckling.

Politikernas svar på problemen har blivit att skylla på klimatet och förklara att nu måste delstaten genomgå en stor grön omställning så att koldioxidutsläppen minskar.

Och viktigast av allt i det sammanhanget är att de som bor i Kalifornien byter fossilbilen mot en elbil.

Mest synlig pådrivare de senaste åren har guvernören Gary Newsom varit – redan 2020 genomdrev han att 2035 måste alla nya bilar som säljs i delstaten vara elbilar.

Hur det ska öka grundvattenreserverna är oklart.

Men det är egentligen också ointressant för Newsom – en grön omställning är bara en möjlighet att dra nya investeringar till delstaten. Investeringar som kommer att föröda naturen och miljön ännu mer – även om de stämplats som gröna.

Newsom själv skulle förstås aldrig komma på tanken att försöka reglera det jordbruksindustriella komplexet – han är själv sedan 1990-talet ägare av en vingård.

Det känns på något sätt naturligt att han allt oftare nämns som en framtida presidentkandidat för demokraterna.

Nästa del i serien:

Litium hjälper kanske mot bipolaritet – men inte mot människans dårskap

Kommentarer

På ständig jakt efter bränder och en bättre solbränna

Boris Benulic

Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Kommentarer

Bada i bottenslammet?

Boris Benulic

Jo, jag vet, Du tror antagligen att din hjärna är just din hjärna.

Fint om det är så.

Men …

Är du säker på att den inte är koloniserad?

Har du tagit en titt på DN:s kultursidor i dag?

Joni Mitchell till Grammisgalan, Run DMC inför rätta, Pharrell Williams liv ska bli Legofilm, Lil Nas X floppar i realtid, en diskussion om drakryttare och sex med utgångspunkt från en amerikansk fantasyserie.

Denna rad med artiklar inleds av Björn Wiman som knåpat ihop en text med rubriken:

”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid”.

Vi kan lugnt dra slutsatsen att Wiman inte läser de kultursidor han är chef över – vilket väl gör att han väl är som folk är mest, det vill säga inte läser DN Kultur. 

Likt Nalle Puh vandrar Wiman istället runt mellan rummen i Enskedevillan iförd tofflor, murarskjorta och mysbyxor, gnagande på ett Ballerina-kex, stillsamt muttrande likt Nalle Puh … tills han kommer på att det återigen är dags att skriva en text.

Han blir aldrig över sig stressad av detta eftersom det bara finns tre givna ämnen han måste skriva om, och det verkar finnas en given rotationsordning; klimatet, förintelsen, samt att kultur är viktigt.

När han är riktigt i slag knådar han till allt i en enda deg. Det skapar en känsla av utveckling, liksom när han ändrar ordföljd och styckenas placering i en gammal text och låter publicera den på nytt.

Någon gång har väl Wiman också orkat ta sig an ämnet kolonialism – bara för att kunna konstatera att kolonialism inte är bra och att Sverige måste erkänna sin skuld, vare sig det gäller samer eller plantageslavar på en liten ö i Västindien.

Märkligt nog har han aldrig behandlat koloniseringen av den svenska kulturen, och att amerikansk kultur i dag totalt dominerar inte bara Sverige – utan i stora delar av Europa.

Den stora smältdegelns kulturella bottenslam har tömts över vår kontinent.

DN:s kultursida är ett utmärkt exempel på denna amerikanska kolonisering av våra hjärnor – och det innebär att banden också brutits till resten av Europas kultur – där den inhemska kulturen och debatten trots allt är mer levande.

Därför kommer Cultura Aetatis att i det av sina nyhetsbrev som utkommer på måndagarna ta upp viktiga händelser ute i Europa på kulturens område. Avsikten är att i sinom tid varje måndag kunna ge dig en bra bild av vad som händer på kulturens område i Europa – och skildra det som ännu inte amerikaniserats. 

Svettig uppgift?

Ja!

Men … förvisso är Cultura Aetatis resurser mer begränsade än Bonniers, men medarbetarnas hjärnor inte koloniserade.

Vill du bida till kulturbevakningen i nyhetsbreven? Har du specialkunskaper på något område? Kontakta roland@aetatis.se.

Prenumerera gör du här. Scrolla längst ner på sidan så hittar du formuläret. Nyhetsbrevet utkommer måndagar, onsdagar, och fredagar … och är gratis.

Kommentarer

Kvarnstad mal på

Boris Benulic

Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.

Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).

Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på. 

Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor. 

Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta. 

En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand. 

Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig  och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.

Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.

På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.

En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.

Det behövs moteld.

Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet. 

P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”. 

Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.

Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.

I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.

Kommentarer

Svenska självförtroendet svårbegripligt svagt

Boris Benulic

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.

Kommentarer

Vem väljer du? Lipsillen eller LOB?

Boris Benulic

Jens Liljestrand, tidigare Expressens biträdande kulturchef har inlett en serie artiklar om hur han söker psykologhjälp.

Jens har till slut insett att han inte är speciellt omtyckt, och att så varit fallet i några årtionden.

Det tyder inte på någon speciellt utvecklad förmåga att avläsa människors reaktioner och beteenden att han inser det först i dag. Jens säger sig numera skriva på en roman – med tanke på de uppenbara begränsningarna i hans förmåga att förstå människor kan jag bara undra vad den ska handla om? Legobitars kärleksliv? En stubbes memoarer?

Det är lättare att känna empati för en parkeringsvakt än för Jens, men det måste medges att den aversion så många av oss känner mot Jens är mer mångfasetterad än den motvilja vi känner mot parkeringsvakten.

Jens har nämligen så många sidor man kan tycka illa om.

För det första självgodheten, som till exempel kom till uttryck i den text där han skröt om hur förmögen han blev genom sin biografi över Vilhelm Moberg:

”Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.”

För det andra föraktet för dem som bor i småstäder och inte är lika rika som Jens. Minnesvärd är hans text om hur tråkigt och trist det var att besöka mindre kommuner och på bibliotek berätta om sin Mobergbok – det var lite oklart vad som gjorde Jens mest deprimerad, de små städerna eller de personer som kom för att lyssna på honom. Men han skryter gärna med att han drog in närmare en miljon på det där hundratalet föreläsningar.

För det tredje, det som Jens betecknar som ”vita män”, som han bland annat gjort ansvariga för alla skogsbränder i Sverige. 

För det tredje alla som inte vill riva ner alla statyer i Sverige som föreställer kungar, fabrikörer och vetenskapsmän – eftersom Jens anser dem alla vara symboler för förtryck och rasism, oftast riktad mot svarta.

För det fjärde alla som inte likt Jens för ”klimatets” skull avstår från att flyga till andra sidan jorden för att dyka bland korallrev. 

Och nu är Jens alltså bekymrad över att han inte är omtyckt. Problemet är att han inte förstår att det inte beror på hur han luktar, eller på att han har mjäll och dålig andedräkt – eller på hans bordsskick, eller på att han blir jobbig när han dricker lite för mycket.

Jens problem är hans åsikter, och det lär inte hjälpa om han lägger sig på en psykoanalytikers schäslong, och babblande stannar där under fyra år medan näringsintaget fixas meddelat dropp. 

Även om han lämnar schäslongen som en artig person som är ödmjuk intill självutplåning kommer han inte att bli mer ”omtyckt” för det.

För… det som gör att det absoluta folkflertalet avskyr Jens är ju de åsikter han så drygt framför. Försvinner drygheten finns ändå åsikterna kvar – och därmed vårt förakt.

Men det som verkligen avslöjar Jens är att han alls bryr sig om ifall han är omtyckt eller inte.

En riktig skribent grubblar inte över den frågan.

Han skriver det han finner sant. Gillar folk inte det kan de fara åt helvete … han börjar inte lipa och leta efter numret till en psykolog som ska hjälpa honom att bli omtyckt. 

LOB bryr sig inte om vad läsaren tycker, han försöker inte ställa sig in. Men han föraktar uppblåsta personer och överhet.

Det är därför hans Excelsior ständigt får nya läsare.

Och om 20 år kommer vi fortfarande att kunna slå upp Excelsior och gapskratta – även om vi inte riktigt minns vem det är han föraktfullt hånar i den passage vi läser.

Och visst. Vi kanske också läser om en av Jens texter om 20 år.

Och gapskrattar.

Men då av en helt annan anledning.

Excelsior köper du här.

Utmärkt julklapp om du vill bli omtyckt – inte för att du är en mes utan för att du har integritet – och tror att mottagaren också har det.

Kommentarer

Blinka lilla stjärna där, är snart kanske hitler här?

Boris Benulic

Får en del intressant e-post om att bokförlaget Cultura Aetatis ger ut Astrologi: Maktens hemligheter. Budskapet i de kritiska e-breven kan sammanfattas som att ”… det var så här det började på 30-talet”.

Avsändarna hävdar att Hitler och nazisterna medvetet använde astrologi, siare, och asatro för att förblinda människor och forma deras medvetande; typ: ”… portvakten herr Schmidt läste dagligen sitt horoskop i i Völkischer Beobachter, och efter ett tag sökte han tjänst som lägervakt i Auschwitz”.

Vi kan för stunden lämna diskussionen om astrologi därhän, och orsakerna till att Cultura Aetatis ger ut en bok i ämnet. Den frågan har jag avhandlat här.

Låt oss istället prata om det här med nazism, astrologi och den i det offentliga samtalet till leda återkommande frasen ”…… det var så här det började på 30-talet”.

Det är en källa till ständig fascination för mig att så många tvärsäkert uttalar sig om vad som hände på 1930-talet, därefter drar paralleller till vår tid, och sedan drar ihop diafragman för att få det rätta eftertrycket i rösten när de ska förklara att nu kommer det snart att mördas några miljoner. Minst. Sådana uttalanden ska skapa intrycket att den som framför dem inte bara är bildad utan också en god individ som på alla sätt bryr sig om sina medmänniskor.

Och visst … självgodhet är väl också en slags form av godhet.

Men … hur såg verkligen ut på 1930-talet i Tyskland när det gällde de här frågorna?

Efter det att Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess på eget bevåg 1941 satte sig i sin Messerschmitt Bf 110 och flög till England för att försöka mäkla fred gav en rasande Hitler order om en kampanj mot ”Ockulta läror och så kallade ockulta vetenskaper”.

Några tusen personer fängslades, en del hamnade i koncentrationsläger, och ett hundratal tidningar och tidskrifter stängdes ner.

Sambandet?

Innan Hess gav sig ut på sitt försök till fredsresa hade han konsulterat en astrolog som tydligen tyckte det var en utmärkt idé. (Astrologen i fråga  – Karl Ernst Krafft – hade tidigare också konsulterats av Himmler och en del högt uppsatta militärer, men fängslades efter Hess-resan. Släpptes för en kort period för att arbeta med propaganda, men arresterades igen och dog under en transport till Buchenwald.)

Hitlers order om förföljelse av astrologer och utövare av ockulta läror kom inte plötsligt.

I ett tal 1938 deklarerade Hitler:

”Nationalsocialismen är en kylig doktrin baserad på verkligheten, och bygger på den mest avancerade vetenskapliga kunskapen.

Vi har ingen önskan att i folket ingjuta mysticism … för den nationalsocialistiska rörelsen är ingen kult … vi kan inte tolerera ockulta sökares försök att undergräva oss i sitt sökande efter det som de tror finns hinsides verkligheten".

Martin Bormann lät också sända ut ett brev till alla funktionärer i partiet där det deklarerades att:

”… ockulta grupper har försökt sprida förvirring och osäkerhet i folket genom ett medvetet spridande av historier om övernaturliga ting, profetior, och astrologiska förutsägelser”

Bormann förklarade att kampen måste intensifieras mot:

 ”… siare, spiritister, kiromantiker, och utövare av tarot”.

Men förföljelserna hade börjat tidigare.

Redan 1934 – som ett led i Gleichschaltung (nazifieringsprocessen av Tyskland) förbjöds utförandet av spådomar (med hjälp av tarot eller kiromanti) mot betalning.

Året efter förklarades antroposoferna vara fiende till staten.

I populärkulturen brukar det berättas om hur Himmler och SS ägnade sig åt ockulta riter, eller åt att anordna expeditioner för att hitta den heliga graalen. Och visst svärmade Himmler för asatro och annat, men det fick inget större eller offentligt genomslag – för SS verksamhet var helt i linje med Hitlers direktiv. I en rapport förklarade SS säkerhetstjänst SD (Sicherheitsdienst des Reichsführers SS) bekymrat att trots nazifieringen fanns det hundratusentals tyskar som var medlemmar i de mer än 300 ockulta sällskap som SD kartlagt. Rapportskrivarna ville se tydligare lagstiftning som gjorde det möjligt att helt utplåna de ockulta sällskapen.

Det är egentligen mycket lätt att förstå varför nazismens förhållande till det esoteriska mytologiseras – det tjänar dubbla syften.

I dag finns hos politiker och makthavare det ständiga behovet av att hålla människor i schack med hjälp av hotet om kommande katastrofer: klimatkollaps, krig, dödliga pandemier och snart förestående nazistiska maktövertaganden.

Därav denna ständiga propaganda om att ”vetenskapen säger” – då kan man avfärda dem som ställer sig tvivlande till att polarisarna smälter i morgon (samtidigt som hakkorsflaggan hissas på Rosenbad, och massgravar fylls med offer för en ny coronavariant). De som tvivlar kan stämplas som vidskepliga varelser som tvivlar på vetenskapen. Och säcken knyts ihop ordentligt om man kan sprida uppfattningen att nazisterna var vidskepliga – plötsligt blir dagens klimat- eller vaccinskeptiker granne med Adolf Hitler (och grannsämjan är god).

Vad jag vill ha sagt med detta?

För det första att man ska nog aldrig lyssna på någon som använder frasen ”… det var så det började på 30-talet”.

För det andra bör man ständigt påminna sig om att totalitära rörelser aldrig har någon tolerans för avvikande uppfattningar eller kritik av makthavares sätt att beskriva verkligheten, inte ens om det rör sig om små spågummor eller stillsamma astrologer. De som har makten i västlandet hänvisar i dag alltid till att de är bärare av den vetenskapliga sanningen – kritikerna stämplas som mystiker och stollar.

I dag kan det bara finnas en sanning, och den fastställs av vetenskapsmän betalade av regeringar och olika världsomspännande företagsjättar.

PS. Den som tror att en ny Hitler står i farstun i Sverige, och att en bok om astrologi är ett av många tecken på detta bör kanske kontemplera fallet Henry Wallace. Man kan lika gärna hänvisa till honom och muttra: ”… det var så det började på 30-talet…”.

Wallace var fascinerad av astrologi, teosofi, zenbuddism och … ja, allt som kan betecknas som esoteriskt.

Men han var också Franklin Delano Roosevelts vicepresident och kanske den ende vicepresidenten i USA:s historia som utverkade verklig makt (bland annat som samordnare av den amerikanska krigsproduktionen).

PPS. Och den som vill träna sitt intellekt, och få en insyn i hur astrologi kan användas kan beställa Alexander Kiedings Astrologi: Maktens hemligheter här (då får du dessutom en biljett till en bourbonprovning).

För som jag konstaterar i den i inledningen länkade artikeln:

”Ingen rationell och förnuftig människa bryr sig väl om astrologi i dag?

Men är frågan så enkel?

Inte alls. Inte ens för mig som tror på förnuft, logik, och fakta och som till och med är så primitiv att jag helst ska kunna känna på saker för att tro på att de existerar."

Kommentarer

Johan blir Jenny – byter till pumps för att  staten ska fortsätta pumpa in pengar i ETC

Boris Benulic

Johan Ehrenberg kommer att inom en inte alltför avlägsen framtid bli impotent. Denna tydligen viktiga information tillhör det han delger oss i en serie långa artiklar i ETC. I serien berättar Johan att han bytt namn – till Johan Jenny Ehrenberg – och att han ofta iför sig kvinnokläder, både till vardag och helg.

40 år efter det att han i den egna tidningen och i en intervju i Svt trädde fram och berätta om denna sin böjelse … gör han det igen. Och vi får noga redovisat de kval han lidit under dessa årtionden för att han inte vågat fortsätta framträda som kvinna. Det är inte så att jag tvivlar på att det finns män och kvinnor som har svårt att acceptera att de inte tillhör det motsatta könet – och som plågas av detta; eller som lider av att känna sig bundna av att tillhöra bara ett kön. Men ... är det verkligen detta vi står inför här?

Min första reaktion inför Johans transformation var – kan man kanske tycka – småaktig. Jag hävdade att Johan hade samma skäl nu som då att framträda och berätta om sin kvinnlighet. Förra gången stod hans tidningsprojekt på konkursens rand – det behövdes uppmärksamhet som kunde leda till fler läsare och prenumeranter.

Samma sak i dag. ETC 20 har i år miljoner i press- och mediastöd. Hur mycket de får framöver när den nya mediestödslagens förordning träder i kraft är osäkert.

Kanske ingenting.

Så nu måste det värvas prenumeranter.

Men när jag studerar frågan närmare inser jag att det är mer komplicerat än så, och jag påminns om att Johan är ganska bra på att använda sin list och intelligens när det finns en möjlighet att mjölka staten. Och det är för den som har den förmågan lättare än att värva prenumeranter.

Den nya lagen om mediestöd innebär att det tidigare målet om ”mångfald” i tidningsvärlden skrotas, liksom själva rättigheten att få stöd om man har ett visst antal prenumeranter, och en viss mängd ett producerat material.

Nu är målet att mediestödet ska befrämja ”demokrati” – eller som utredaren Mats Svegfors uttryckt det: ”Vi går från ett mångfaldsstöd till ett demokratistöd”.

Samtidigt kommer de som beviljas stöd att få mindre i stöd. 

Exakt vilka regler som kommer att gälla för att man ska komma ifråga för stöd finns inte beskrivet i lagen. Det finns i en förordning.

Lagen och förordningen föreskriver att lokal rapportering och förankring ska prioriteras:

"Nyhetsmedier som saknar lokal eller regional nyhetsbevakning har möjlighet att få redaktionsstöd om de bedöms vara av särskild vikt för mediemångfalden på nationell nivå eller av betydelse för grupper som är underförsörjda vad gäller nyhetsbevakning."

Därför riskerar mycket små vänstertidningar som försöker vara rikstäckande att bli utan pengar när den nu fasta och minskade totalsumman ska fördelas. Oron har länge varit mycket stor på redaktionerna för tidningar som ETC, Flamman och Arbetaren. Man inser att det knappast är troligt att alla tre får stöd. Och får en, så lär det bli mindre än den tidningen fått tidigare. Kanske får ingen, med hänvisning till att pengarna är slut.

Det är i det perspektivet man ska betrakta Johans tidvisa förvandling till kvinna. Han har funderat på vad som kan få byråkraterna att inte våga annat än att ge stöd till ETC. Att köra med att ”ETC är en viktig vänsterröst” fungerar inte i sig som lagen är skriven. Johan måste hitta något som särskiljer hans tidning från andra små vänstertidningar, helst också markera avstånd.

Det fick bli transfrågan.

Om Johan framträder som Jenny kan ETC profilera sig som landets enda tidning som har en tydlig transprofil. Ett nekat stöd till ETC kan därför angripas som utslag av transfobi, och vilken politiker och byråkrat vågar riskera att få den stämpeln? Det skulle vara som att bombhota en sagostund för barn med Admira Thunderpussy.

Samtidigt angriper Johan i sin artikelserie en lång rad av kända vänsterpersoner – och kallar dem för transfoba – därmed är avskiljandet från den ”vanliga” vänstern klar och ETC behöver inte frukta att behandlas i klump med Flamman och ETC.

Miljonerna är säkrade.

I nästa avsnitt går vi djupare in på det här med Johans förvandling. Finns det ytterligare ett skäl till den?

Nästa avsnitt finner du i Cultura Aetatis nyhetsbrev. Det utkommer på fredag morgon. Prenumererar gör du längst ner på sidan här – och det är gratis.

Kommentarer

Förtala de alltför hala!

Boris Benulic

"Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre. Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer)."

”Skilj på sak och person. Visa respekt mot dem som hyser andra åsikter än du själv”.

Snart kommer MSB att distribuera väggbonader med den texten till landets alla fikarum. De har broderats i Kina och beställdes redan under Dan Eliassons tid som generaldirektör för myndigheten, men det har tagit tid att få hela ordern levererad eftersom den var så stor – fikarummen i offentlig och privat sektor är ju några hundratusen. En stor del av produktionskapaciteten i kinesiska omskolningsläger för uigurer har varit belagd av beställningen. 

MSB har också velat leverera allt i en enda operation och inte låta bonaderna hängas upp lite pö om pö i de svenska fikarummen. En försinkning har också skett eftersom den första omgången visade sig innehålla en felstavning – ”person” hade blivit ”pelson” (kineser har ju lite svårt med ”r”), och hela den kasserade beställningen skickades istället till Ukraina som ett led i det svenska stödet. Kristersson deltog själv vid överlämnandet av de 7 000 containrarna, och förklarade att de var värda femton miljarder kronor och att bonaderna var utmärkta som isolering i skyttevärnen vid fronten i södra delarna av landet.

Orsaken till kampanjen är att folk i allmänhet har börjat tröttna på att oavsett vem som sitter i regeringen så blir inget bättre, detta samtidigt som politikerna i debatter skyller på varandra – men så fort en meningsmotståndare fyller jämnt eller ska gå i pension så står vad som ska föreställa meningsmotståndare och ideologiska fiender i kö för att frambära gåvor och förklara vilken hyvens person man firar och gratulerar, och hur trevlig han eller hon är privat. Det har fått människor att börja fundera på om inte allt bara är ett skådespel. De däruppe är överens om det mesta, men de är beroende av att vi tror att det i riksdagen och andra valda församlingar pågår en hård kamp om hur Sverige ska utvecklas.

Tanken på att man ska skilja på sak och person är mycket märklig.

Varför skulle man visa respekt för en person som framför åsikter som man anser på olika sätt skadar inte bara en själv utan många, många andra; speciellt om den personen uppbär en saftig lön för att leda och utveckla landet, och har all tid i världen att sätta sig in i olika frågor – och har makt.

Wendell Berry konstaterade en gång att:

”Om vi ordentligt förolämpar vad vi vet är sanningen, liksom om vi inte visar respekt för vår jord och våra grannar kommer sanningen att hämnas genom fulhet, fattigdom och sjukdom.”

Som vi vet blir sällan våra makthavare fattiga och sjuka, det drabbar merendels vanligt folk.

Det blir fulheten som tar säte i makthavare och formar deras utseende; vem kan betvivla detta efter att ha betraktat Annie Lööf eller Annika Strandhäll i en debatt? Vem förstår inte hur någons gärningar formar fysionomin när de sett Ulf Kristersson, Johan Pehrson eller Magdalena Andersson framträda och förklara att allt alltid är någon annans fel.

Så självklart ska man angripa dem som har makt för deras utseende, deras manér och deras fåfänga – deras yttre kan inte skiljas från deras inre.

Det är som i filmen Excorcisten – om någon kaskadkräks på dig och uttalar obegripligheter bör du utgå från att personen är besatt. Och våra makthavare är besatta av sin hunger efter att behålla sin position (möjligtvis av något mer).

När vi de senaste dagarna marknadsfört vår uppdaterade utgåva av Lobs Excelsior har en del blivit upprörda – för Lob beskriver vår tid utan minsta respekt för dem som styr (eller undviker att styra fast de skulle kunna göra det). Får man uttala sig om hur människor ser ut, får man diskutera deras fysiska, mentala och intellektuella tillkortakommanden?

Varför inte?

Det offentliga samtalet i dag skulle inte kunna hantera någon som romaren Suetonius som kallade Julius Caesar ”tunnhårig horbock” och hävdade att mycket av pengarna som Julle lånat gått till att betala för hans ”galliska fnask”.

När Lobs roman Excelsior utgavs för första gången för mer än tre årtionden sedan blev det snabbt en kultbok, och hyllades för sin raffinerade råhet.

Sedan dess har vi medvetet förts in i ett Sverige som avrustats på alla områden, ett land där hus exploderar och pensioner imploderar. Ett land där de som har makten inte förmår hejda vågor av mord och skjutningar, men anser sig kunna lösa resten av världens problem.

Och för att vi inte ska våga protestera har lagarna skärpts – du kan inte längre försvara värderingar som en gång var den svenska arbetarrörelsens utan att riskera ett åtal för hets mot folkgrupp. Du kan inte längre beskriva en makthavares bakgrund och gärningar utan att riskera att åtalas för förtal; även om din beskrivning av makthavarens handlingar är sanna.

Utrymmet för böcker som Excelsior har alltså minskat.

Milt uttryckt.

Det är därför Cultura Aetatis ger ut detta verk igen i en uppdaterad version.

Det är åter dags att påpeka att kejsaren är naken – och att det dessutom är en ganska anskrämlig syn, typ: tänk er Morgan Johansson och Annika Strandhäll i samma badkar, eller Ulf Kristersson i bastun med Johan Pehrson.

Excelsior köper du här eller här.

Skaffa den nu, läs och kom i rätt stämning innan väggbonaderna åker upp i fikarummet.

Kommentarer

Angående smaken på igelkott och allemansrätten

Boris Benulic

Hur smakar igelkott? Finner du dig själv om du vandrar i Dolomiterna? Och vad vill Jens Assur att du ska göra?

Två utställningar på Liljevalchs. I den ena försöker Jens Assur få oss närmare naturen, i den andra berättas det om hur Fredrik Robertsson beställer klänningar för miljonbelopp för att ikläda sig dem och finna sn natur.

När jag vandrar runt på Liljevalchs tänker jag hela tiden på igelkottar. Inte för att något av fotografierna jag betraktar visar Erinaceus europaeus utan just för att igelkotten inte finns med som motiv.

Utställningen jag vandrar igenom är fotografen Jens Assurs Privat natur. Ett mångårigt projekt som nu avrundas med denna utställning och en bok.

På morgonen har jag sorterat några rader i bokhyllan och börjat bläddra i en utgåva av Plinius den äldres naturhistoria. Noterar märkligt få anteckningar i marginalen. Fastnar vid dem om igelkotten. 

Plinius påstod att igelkotten samlar på sig vinterföda genom att lägga sig bland äpplen som låg på marken som fallfrukt, därefter rullade igelkotten runt så att äpplena fastnade på piggarna, därefter tog det lilla djuret ett äpple i munnen och så vandrade det iväg till ett ihåligt träd för att invänta vintern.

Nu hade ju inte det där så mycket med verkligheten att göra, men själva bilden var väl så tilltalande att den levde kvar i århundraden och människor trodde faktiskt att igelkottar betedde sig på det sättet.

Till och med Charles Darwin hävdade att igelkottar brukade spetsa sin föda på piggarna och vandra i väg till sitt bo, han menade dock att det rörde sig om jordgubbar.

Det här är ett utmärkt exempel på hur vi mytologiserar naturen, och myterna avspeglar mer våra egna behov och vad som händer i våra själar än vad som i verkligheten sker bland buskar och träd i skog och trädgård.

På samma sätt är det med Jens Assurs fotoutställning. Han har rest vida kring med sin familj över jorden, och vill skildra dess möte med olika länders natur – och hur de som individer och familj utvecklas och påverkas.

Det blir mycket ökenlandskap (Namibia och Argentina), berg och klippor (Skottland, Schweiz och Italien), det är snö, mycket snö, samt lera och uttorkad jord.

Får jag veta något om naturen i de länder familjen besöker eller hur familjens medlemmar påverkas? Inte alls. Jag förstår att familjen Assur blir blöta, varma och törstiga beroende på var de befinner sig. Vad jag ska göra med den kunskapen vet jag inte riktigt.

Hela Assurs projekt bygger också på tanken om att det finns ett evigt och fixerat förhållningssätt mellan ”människa” och ”natur” – men så är inte fallet.

Vi är som individer kodade av den natur som format alla de släktled som föregått oss – och den naturen har också format den kultur vi lever i. Du blir en slags person om du härstammar från människor som levt i bergen, en annan slags person om de kom från slättland. Kustbor skiljer sig i mentalitet från dem som bebor inlandet. Granskog och lövskog skapar olika sinnelag. Problemet den moderna människan står inför är att hon väldigt ofta är avlägsnad från den natur som finns i hennes närhet – och det bandet kan inte återupprättas genom att man likt familjen Assur löser flygbiljett till Namibia eller Argentina.

Bara ett av 20 äpplen i Sverige äts upp, resten får årligen ruttna bort. Det motsvarar ungefär 265 000 ton. 95 procent av alla bär i de svenska skogarna får förmultna. Man önskar att Plinius och Darwin hade haft rätt om igelkotten – då hade all denna föda ändå till en större del tagits tillvara.

Hela utställningen är ett uttryck för en mental sjuka i dagens västerländska samhälle. Människor abstraherar sin vantrivsel i tillvaron och börjar laborera med lösningar som ligger långt bort från dem själva, typ: ”Vad jag behöver är mer naturupplevelser som en vandring i Dolomiterna eller att titta på späckhuggare i nordnorska vatten”. Man orkar inte betrakta det som finns omkring en därför att det är så förknippat med vantrivseln man känner. Man flyr till ett annat land, och från sin egen natur – både den egna mänskliga, och den omgivande.

Man ser inte det som finns runt omkring en, och noterar till exempel inte att igelkotten är en hotad art i Sverige (när såg du en senast?). Det finns de som tror att det beror på att romer äter igelkottar – vilket de förvisso gör om de fåt fatt på en. Enligt en urtida metod packas då igelkotten in i mjuk lera och steks sakta över öppen eld, när leran stelnat är igelkotten klar att förtära. Den stelnade leran knackas sönder och piggarna följer med. Men en gång i tiden åt inte bara romer igelkott – under medeltiden var igelkottskött inte ovanligt på borden i Frankrike, Italien och England och serverades med en sås gjord på vitt bröd, rött vin, rödvinsvinäger och ingefära. Igelkotten har försvunnit ur det europeiska kosthållet, men också ur naturen. På 1950-talet fanns det 30 miljoner igelkottar i Storbritannien, nu finns det mindre än en miljon.

I Sverige är den rödlistad, men ingen vet riktigt hur många igelkottar vi har kvar i landet, och hur stor minskningen är. SLU:s data bygger på information från fågelskådare som samlats till data som redovisas i Svensk häckfågelstaxerings nattrutter. Synnerligen osäkra uppgifter att utgå från, vilket också märks i SLU:s spekulationer; har grävlingarna på grund av milda vintrar blivit fler och käkat mer igelkott? Finns det en okänd sjukdom som decimerat igelkottarna? Är det robotgräsklippare som seriemördar igelkottar, eller klumpiga röjsågsanvändare?

När det gäller igelkottens framtid kan man kanske hoppas på att skönhetsindustrin börjar kämpa för att skydda det lilla sympatiska djuret. Förr trodde man att igelkottsbajs hjälpte mot tunnhårighet om man smetade ut det i hårbotten.

Vi bekymrar oss om naturen och miljön som abstrakta begrepp: ”Tänk på klimaaaaatet”!” – samtidigt som natur och miljö i vår egen närhet förändras och försämras.

Även på det området konstruerar Jens Assur ett problem i sin utställning. I en presentationsvideo åker han runt i Jämtland (dit familjen flyttat från Stockholm) och stannar då och då till vid en infart till skogen där det satts upp en bom med en skylt som förklarar att det är en privat väg. Detta leder till att Jens börjar förklara för oss att allemansrätten är hotad.

Men i den absoluta merparten av Sverige råder fortfarande allemansrätten, problemet är inte de där bommarna, problemet är att merparten av befolkningen inte rör sig i natur och skog – bortsett från under älgjakten eller i samband med en tur då och då för att hitta kantareller. Det är ointresset som är problemet, inte en och annan bom.

Vi avrundar besöket på Liljevalchs med en tur på utställningen ”Klänningen gör mannen”. Där uppvisas ett stort antal klänningar som beställts av för hans egen räkning av Fredrik Robertsson. I presentationen förklaras att:

”Han investerade i sin första kreation för knappt tio år sedan och har sedan dess låtit sy upp en enastående samling noga utvalda plagg som alla ursprungligen formgivits som damplagg, men som måttanpassats till hans kropp. Med sin iögonfallande, könsöverskridande stil har han blivit en stilförebild och musa på den internationella modescenen.”

Längre bort från naturen kan man knappast komma.