Krönikor

“Unorthodox” och Tjocka Bertha

Boris Benulic

”Unorthodox” är väl i sammanhanget att likna vid Tjocka Berta även om huvudfiguren är rätt spinkig. Det gäller att koppla kärnfamiljen till något osunt, förtryckt och instängande, något som krymper själen men får kroppen att svälla upp genom tröstätande."

På kultursidorna diskuteras nu TV-serien ”Unorthodox” som utspelar sig i judisk-ortodox miljö i USA. Det är män med skruvlockar vid tinningarna, kvinnor med peruk och huvudduk och en massa, massa barn i olika åldrar och i olika magar.
Miljön och intrigen är ingalunda ny, fast man får det intrycket när man läser kultursidorna. Jag finner det väl lite märkligt att man inte klarar av att diskutera serien i relation till den populärkulturella genre där den ingår, hur den nu ska benämnas; ”Judisk-ortodox tjej (eller kille) på vift” kanske? Temat är ju också avhandlat i så många romaner att några exemplar av varje titel skulle räcka för att fylla en mellanstor bokhandel … om det nu fanns några sådana kvar.

Eftersom jag är en enkel själ är min egen favoritgestaltning av problematiken den som vi fick i början på 2010-talet när man i amerikansk TV kunde följa matlagningstävlingen ”Worst cooks in America”. Där skulle den avhoppade ortodoxe juden Joshie Berger försöka laga ”treif”, alltså nagg som icke-judar äter. En mer mättande hantering av problemet.
”Unorthodox” vilar på samma premiss som alla de andra TV-serier och filmer som är i ropet nu; judiska ortodoxa män är kvinnoförtryckare. Fast man kan väl konstatera att det tydligen inte hjälper att överge den religiösa riktningen. Nyssnämnde Joshie Berger har på senare år anklagats för att vara både kvinnomisshandlare och sexmissbrukare. 

Senaste inlägget i debatten kommer från Rebecca Selberg, lektor i genusvetenskap, som i Expressen menar att de män som tidigare avhandlat serien har fel. De har hävdat att den handlar om individen kontra kollektivet och försökt bevisa det genom att citera en massa manliga historiker och filosofer.
Selberg menar att det istället handlar om makten över reproduktionen och anser sig bevisa detta genom att citera … kvinnliga filosofer.

Båda lägren använder serien för att få visa att de med beröm godkänt läst de färdigsmälta kompendier som ingått i deras respektive kurser på universitet.
Ingen av sidorna gör det som man bör göra - ställer verket mot verkligheten, det som händer i samhället. Ingen frågar sig: ”I vilket förhållande står dessa serier om uppbrott från ortodox judendom till strömningar i samtiden”?
Att kolla på en TV-serie och sedan konsultera kurslitteraturen ger ingen större klarhet.

Vad vi sett i västerlandet sedan 1970-talet är kraftfulla kulturella och ideologiska angrepp på kärnfamiljen. Den anses vara ursprunget till allt ont. Nu har böcker, filmer och pjäser under dessa årtionden skildrat de påstådda familjehelvetena i varje upptänkligt samhällsskikt … och befrielsen är alltid att lämna familjen, vare sig man är ung kvinna, ung man eller ännu inte bestämt sig för vad man är.
Den grundläggande orsaken är utvecklingen i sig - det moderna samhället behöver inte familjemedlemmar, den behöver konsumenter. Ju fler hushåll, desto bättre.
DN och SVD upphör aldrig att lovprisa singellivets fröjder och fördelar och samtidigt publicera brev till tidningarnas huspsykologer där människor får berätta om hur de skadats av kärnfamiljens helvete.

Problematiskt nog för överheten finns det motståndsfickor i samhället där människor håller fast vid tvåsamhet och familjebildning därför att de inte ser det som ett förtryckande sätt att leva utan som ett sätt att bygga ett skydd mot det moderna samhällets förtryck.
Alltså måste de där uppe rulla fram det riktigt tunga artilleriet, och ”Unorthodox” är väl i sammanhanget att likna vid Tjocka Berta även om huvudfiguren är rätt spinkig. Det gäller att koppla kärnfamiljen till något osunt, förtryckt och instängande, något som krymper själen men får kroppen att svälla upp genom tröstätande.
Just genom att den ortodoxa judendomen sätter äktenskapet i centrum för gruppens och sin kulturs – och därmed även individens överlevnad – kommer den att framstå som något som är totalt främmande för dem som står utanför tron.

Eftersom kulturen är okänd för dessa utanförstående kan man dessutom överdriva seder, bruk och beteenden.
På så sätt skapar man upp en nidbild, men det blir också en bild som gör det möjligt för dem utanför att tänka: se där vad som är inbyggt i alla äktenskaps struktur. Det totala förtrycket av kvinnan. Det är bara en fråga om gradskillnader. ”Unorthodox” är tänkt att öppna ögonen på nyförlovade tjejer i Dalsland och få dem att tänka at tom de inte aktar sig sitter de där med en tjock, kedjerökande lat man som förväntar sig en oräknelig barnaskara. Strukturerna antas vara desamma men de antas bara synas bättre i de judiska kvarteren i Brooklyn.

Och jo, kvinnor är förtryckta i det moderna samhället. Men lösningen på det och på reproduktionen är inte att de bekämpar äktenskapet utan de usla män som finns i övermått (de kan ha de mest skiftande religiösa uppfattningar eller ingen alls).
Men kampen mot de usla männen förs väl ändå bäst genom att kvinnor hittar bra män att gifta sig med? Äktenskapet är ett värn. För båda parter.
Svårare än så är det inte.

PS. När såg man förresten en film om människor som är lyckliga i sitt äktenskap senast? Visst finns det sådana filmer men de slutar ju alltid med att en av parterna dör i någon totalt obotlig sjukdom, typ hjärntumör i kombination med denguefeber eller så blir de våldtagna, styckmördade och våldtagna igen.

Krönikor

“Lärd okunnighet, pedantiskt barbari”*

Boris Benulic

"Denna aggressiva makt - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna."

Kinesisk militär paraderar på 70-årsdagen av Folkrepublikens utropande. Antagligen sjunger de nationalsången ”De frivilligas marsch” med rader som: ”Alla måste uppge ett sista vrål:/ Stå upp! Stå upp! Stå upp! / En tiotusenhövdad massa med ett hjärta”

Om vi följer överhetens uppmaningar om hur vi ska bete oss blir vi som den besatta flickan i ”Exorcisten” när hennes huvud börjar snurra.

Ibland uppmanas vi att se bakåt. Dels för att vi ska lära oss av historien för att inte upprepa misstag … men också för att inse att allt var sämre förr.

Dels ska vi se framåt och betänka att allt alltid blir bättre.

Framåt, makt, framåt, bakåt …

Man vill ju bara geysirkräkas som den den nyssnämnda flickan också gjorde (hon kanske inte var besatt utan hade bara överkonsumerat ledarsidor?)

Hur vore det om vi istället lugnt betraktade vår direkta samtid och försökte se vad som egentligen händer hör och nu … något som är tämligen svårt att göra med ett roterande huvud.

Till de historiens lärdomar som anses nödvändiga hör att vi noggrant måste studera 1930-talet så att inte misslyckade försäljare av gödningsmedel åter ikläder sig svarta uniformer och metodiskt börjar mörda oss alla. Ni vet: ”Inga nazister på våra gator”. En svala gör ingen sommar, men någon som bär en T-shirt med Tyr-runan anses oundvikligen förebåda en ny Förintelse.

Vi anbefalles att ständigt komma ihåg vad som hände innan och under andra världskriget … annars kommer det att hända igen.

Man kan svårligen föreställa sig att Angela Merkel i något som helst sammanhang skulle kunna hävda att det som hände i Tyskland på 1930- och 1940-talet var en intern angelägenhet och inget som andra länder ska bry sig om … för övrigt hände det dessutom inget speciellt då skulle hon dessutom alltid avsluta med.

Det vore av en mängd skäl en omöjlig hållning, och göra landet till en paria i internationella sammanhang, och försäljningen av Audi, Mercedes, BMW och Volkswagen skulle gå mot noll … vem skulle väl vilja ratta en nassekärra?

Det finns liksom inget Merkel skulle kunna göra, annat än göra en baklängesvoltför att därefter gå ner i spagat (som en mer utvecklad form av puddling då …)

Samtidigt har vi Xi Jinping, diktator i världens folkrikaste land. Kan ni tänka er hans reaktion om omvärlden avkrävde honom ett avståndstagande från ”Det stora språnget” (55 miljoner döda), eller ”Den stora proletära kulturrevolutionen” (2 miljoner döda)?

Och ingen skulle vilja påpeka för Xi att det är lite osmakligt att porträtt av Mao Zedong fortfarande är upphängda överallt från Peking till Lhasa … det är som om Angela Merkel skulle anbefalla porträtt av Adolf Hitler på offentliga platser och att Berghof blev nationell vallfartsort.

Så när det gäller Kina spelar antalet mördade ingen roll för hur vi ser på landet eller vilka historiskt grundade ursäkter dess ledare avkrävs.

Det anses också att vi måste lära av, och aldrig upprepa, omvärldens flathet mot det dåtida Tyskland … och man letar upp exempel på hur Sverige under den tiden handlade med Tyskland och hade ett omfattande utbyte på idrottens och kulturens område … alltid kommer det någon ny essä, forskningsuppsats eller rentav doktorsavhandling på området.

Samtidigt har vi i dag i Kina en diktatur vars övervakning och kontroll av medborgarna är så effektiv att den får Gestapo att påminna om kommissarie Lestrade, ett Kina som håller miljoner i arbetsläger (och nyligen tvingat en del av dem till arbete i fabriker som stängts av pandemin). 

Det är ett Kina som är aggressivt mot omvärlden och som nu i skydd av global pandemipanik flyttar fram sina positioner i Sydkinesiska sjön samtidigt som man går till charmoffensiv mot länder som drabbats av Covid-19 (genom lån samt gåvor i form av skyddsutrustning … ofta av undermålig kvalitet).

Denna aggressiva diktatur - där pandemin också har sitt ursprung - hälsas trots detta som en hjälpare och frälsare av länder (även i väst) som vill ha investeringar och regeringar som vill ha teknik och kunskap om hur man övervakar medborgarna.

Så vad vi bör fråga oss är … varför denna stora oro i Sverige för att 1930-talet ska upprepas och varför denna jämförelsevis obrydda inställning till Kinas expansion … de köper upp viktiga delar av vårt näringsliv, industri- och forskningsspionerar, kidnappar svenska medborgare.

Vad gör Sverige? Kallar upp ambassadören på kaffe och kaka för utbyte av synpunkter … ungefär.

Det enda historien egentligen lär oss är att man kallt och nyktert måste analysera världen som den ser ut för tillfället och att vi alltid ska misstro överhetens beskrivningar av vad som varit och vad som komma skall.

*Citatet är från en tidningsartikel av Friedrich Engels 1857 där han beskriver vad som kännetecknar mentaliteten hos det kinesiska folket som då är inbegripet både i ett inbördeskrig och kamp mot utländska makter. Men han konstaterar också att föga nyttar det att moralisera över denna mentalitet eftersom en nations beteende inte kan bedömas efter någon abstrakt mall utan det är som det är … betingat av ”… det mått av civilisation nationen i fråga uppnått.”

Samma bedömning bör vi ha i dag av Kina … för en mångtusenårig civilisations medlemmar ändrar inte mentalitet på 150 år.

Krönikor

När makt får ersätta brist på auktoritet*

Boris Benulic

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

”Om följderna av dåligt styre” ingår i en serie fresker som målades av italienaren Ambrogio Lorenzetti 1338-1339. Tio år senare dog han under pesten.

Att Stefan Löfven och hans närmaste nu ser till att få extraordinära befogenheter har diskuterats en del på principiella grunder de senaste dagarna.

Det är att göra frågan onödigt komplicerad.

Kommer ni inte ihåg …

För tre år sedan var det ett visst liv om att ledande socialdemokratiska politiker i regeringen och dess stab … som Anders Ygeman, Anna Johansson, Peter Hultqvist och Ann Linde agerat slött, ointresserat och nonchalant när de fått veta att Transportstyrelsens hela databas kontrollerades av företag som inte var kontrollerade och att även säkerhetsklassade uppgifter borde vara tämligen lätt tillgängliga för främmande makt.

Stefan Löfven drogs aldrig in i det hela eftersom hans hord började agera som hird och för att skydda honom förklarade att de inte hade kunnat informera sin ledare om situationen eftersom en lämplig lokal för att lämna sådan information inte hade kunnat uppbringas. Någonsin.

Det hela slutade med näsknäppar åt Anders Ygeman och Anna Johansson som fick lämna taburetterna. Ygeman är redan tillbaka, nu som minister för bland annat IT-frågor.

Ann Linde som fick kritik av konstitutionsutskottet bestraffades av sitt parti med att bli utrikesminister.

Peter Hultqvist och Stefan Löfven vandrade vidare oberörda.

Som sagt … låt oss strunta i de principiella frågorna … vill vi av praktiska skäl ge dessa personer utökade befogenheter?

Kan man under lugna förhållanden under åratal inte hitta ett ledigt, säkert sammanträdesrum ska man väl inte anförtros att under kristider få rätt att okontrollerat kontrollera medborgarnas offentliga rum.

PS. Den som bli fick socialdemokraternas syndabok var statssekreteraren i statsrådsberedningen - Emma Lennartsson. Hon tog på sig skulden och avgick.

Vad hon gör i dag? Hon är Magdalena Anderssons högra hand och har det direkta ansvaret för alla de ekonomiska stödpaket som ska hålla hushåll och företag flytande under pandemin.

…………

*Rubrikens utgår från ett citat av den tyske filosofen Ernst Bloch; "När man inte har auktoritet behöver man makt". Det är en del i hans resonemang om hur auktoritet växer ur ett sammanhang där man i verklig mening är en representant för en grupp, ett skikt eller en klass - detta står i motsättning till dem som i det demokratiska samhället strävar efter att få politisk makt genom att säga sig företräda så många som möjligt. Som vi sett de senaste årtiondena - även i Sverige - leder ett sådant manövrerande till svaga institutioner, ryggradslösa politiker utan verklig auktoritet … och de kan bara lösa situationen genom att försöka skaffa sig makt som inte är underställd andras kontroll. Den som har auktoritet utövar sitt styre i ett organiskt sammanhang.

Den som låter sina handlingar styras av vad som kan ge majoritet i ett val och inte efter vad som är bäst för nationen kommer till slut att vara tvungen att vända sig öppet mot nationen … och har egentligen gjort det redan tidigare … i Sveriges fall genom attacker på kultur och traditioner.

Krönikor

Kyrkvärdarna på Dagens Nyheter.

Boris Benulic

Jag fortsatte min vandring, lite mer förvirrad än vanligt och återfann inte mitt grepp om verkligheten förrän jag återvänt till kafé Tre Bojor och sittande vid stambordet kunde läsa Erik Helmersons ledarsideskrönika om det han kallar ”swishjournalister” ...

Häromdagen under min morgonpromenad tyckte jag mig höra röster, en kör av röster … och den fick mig att fundera på om det därute i buskarna dolde sig en grupp människor som gemensamt högläste ur Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” … för jag var säker på att jag tydligt kunde höra hur rösterna bar fram Ulrika i Västergöhls klassiska avsnäsning:
”Hora för dig kyrkvärd?”

Jag fortsatte min vandring, lite mer förvirrad än vanligt och återfann inte mitt grepp om verkligheten förrän jag återvänt till kafé Tre Bojor och sittande vid stambordet kunde läsa Erik Helmersons ledarsideskrönika om det han kallar ”swishjournalister” (personer som likt Joakim Lamotte kan utföra sitt värv genom att människor är beredda att frivilligt skänka en slant till dem.)

Erik Helmerson driver tesen att det han benämner ”swishjournalister” med nödvändighet blir beroende av sina läsare och följare och att dessa läsare – också av någon slag outgrundlig nödvändighet - alltid utgörs av rasistiskt avskum. Helmerson menar att ”swishjournalisten” därför alltid måste anpassa sig till dessa följare och bidragsgivare.
Och så avrundar Helmerson lite hånfullt med att en dag kommer alla dessa följare att tröttna på de frågor som får dem att stödja ”swishjournalisterna” och då kommer dessa att stå utblottade kvar.

Det är en märklig beskrivning av verkligheten Helmersson gör ,,, de jag känner till som kan benämnas som ”swishjournalister” kännetecknas ju av att de en gång i tiden gått emot de andra i sitt skrå och valt att stötas ut för att de velat skildra den verklighet de ansett deras forna kollegor undviker.
Därefter har dessa ”swishjournalister” fått följare och bidragsgivare.
De tog en risk.
De valde i en del fall bort trygghet.
Erfarenhetsmässigt sett kan vi väl ge dem fördelen av att tro dem om att de kan göra samma sak igen om de finner det nödvändigt eftersom det är verkligheten de vill skildra.

Men … men … men … vad ska vi säga om Erik Helmerson? Har han någonsin formulerat en verkligt kritisk tanke om vår samtid? En tanke som därmed skulle strida mot den av DN:s ledning påbjudna bilden av Sverige och världen?
Nej, eftersom han och DN:s alla andra skrivkulier mycket väl vet vad som kan och inte kan sägas för att inte anställning eller förlängning av kontrakt ska hotas.
På DN sjunger alla med samma näbb och man hackar aldrig på varandra. Där råder en monolitisk enhet som kan få SUKP:s politbyrå under Leonid Breznjev att framstå som en diskussionsklubb för fritänkare.
Men så har det inte alltid varit.

En gång i tiden fanns långa perioder livgivande spänningar mellan redaktionerna för ledarsidan och dem som skrev om ekonomi och näringsliv och kultursidorna.
Nyhetsredaktionen stod med självklarhet utanför detta.
I dag är DN genompolitiserad, alla motsättningar utplånade och när det gäller nyheterna styr ledningens linje inte bara urvalet utan också vinklingen och skildringen.
Om jag överdriver?
Gå då tillbaka och jämför med DN under 1960-, 1970-, 1980- och de första åren på 1990-talet. Inte för att jag någonsin var överens med den tidningen, men det var ändå en tidning vars texter man kunde brottas med, en tidning vars skribenter inte frivilligt skurit av sina kulor för att få anställningstrygghet.

Sådana personer ska ställa sig sist i ledet när det gäller att kritisera ”swishjournalister”.
Men visst, jag förstår Helmerson angrepp, det bygger på oro och fruktan … och avundsjuka.
Han har tagit del av den senaste undersökningen om hur många som läser DN:s ledarsidor … och som vanligt är det färre än till och med ledarsidorna … och det måste kännas bittert för dessa skribenter som valt att sluta tänka självständigt för att vara arbetsgivaren till lags att de inte för sitt offer belönas med läsarnas omtanke och kärlek …. Och att de har vida färre läsare än ”swishjournalisterna”.

Men vi som ibland swishar en slant till Lamotte och andra är inte knussliga, om Helmerson lägger ut sitt mobilnummer när DN går i putten är vi väl några som kan försöka hjälpa honom att hålla sig gående i väntan på ett nytt påhugg … bara han lovar att inte ägna sig åt skrivande.

Krönikor

Reaktioner på slöjförbud i en skola

Boris Benulic

Det borde vara en självklarhet för det svenska skolsystemet att bekämpa varje yttring av denna religion eftersom den är så intimt förknippad med övergrepp, mördande, förtryck och efterblivenhet på alla avgörande områden. I skolan tjatas det om de svarta slavarna i USA, men inget om de kristna slavarna i dagens Pakistan.

Det är lite svårt att förstå reaktionerna som följer på nyheten om att slöjförbud i en skola lett till att fler muslimska tjejer på skolan nu ser det som nödvändigt att dölja sitt hår … en vanlig reaktion verkar nämligen vara: ”Se så illa det går om man förbjuder en muslimsk riktning. De små rackarna känner bara ett behov av att markera stolthet över sin kultur.”

Vi tar det grundläggande och självklara först. Om man kommer från de muslimska kulturkretsen har man absolut ingen kultur att känna stolthet över. Då kommer man från en kultur där islam är en grundläggande beståndsdel. Vi talar alltså om länder som Pakistan, Iran, Irak, Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Afghanistan, Syrien, Libyen, Algeriet, Egypten.
Jag skulle också kunna räkna upp alla andra länder i Afrika och Asien där förekomsten av islam är en förutsättning för blodtörstiga rörelsers verksamhet - även om religionen inte är statsbärande.

Det borde vara en självklarhet för det svenska skolsystemet att bekämpa varje yttring av denna religion eftersom den är så intimt förknippad med övergrepp, mördande, förtryck och efterblivenhet på alla avgörande områden. I skolan tjatas det om de svarta slavarna i USA, men inget om de kristna slavarna i dagens Pakistan,

Om vi ställs inför en ung människa som kommer från muslimska kulturkretsen och som har ett behov av att vissa stolthet över sin kultur … då står vi inför någon som totalt saknar kunskap om sin kultur eller så är det en person bejakar det organiserade förtryck som kännetecknar länderna i den kulturkretsen.

Vi står alltså inför dumhet eller ondska. Möjligen ibland en kombination.

Och i ett sådant läge säger skolans rektor:
”400 procents ökning av flickor med slöja – det är resultatet. Jag tolkar det som att man är stolt över sig själv och sin kultur. Att man bestämmer över sig själv och sin kropp, säger Liedholm.
– Jag har ingen synpunkt på det.”

Rektorn har ”ingen synpunkt på det”?! På att en del av hans elever känner stolthet över den kultur deras föräldrar påstått att de flytt ifrån.

Det är här allting blir så underligt. Svenska rektorer verkar ha en inofficiell tävling i vem som kan säga ordet ”värdegrund” flest gånger … belöningen är antagligen att man får ett byråkratjobb på Skolverket och en egen parkeringsplats.
Men när de ställs inför elever som känner stolthet över en kultur som är tämligen väsensskild från den kramgoa svenska värdegrunden då har de ”inga synpunkter”.

Om någon elev på den här skolan skulle få för sig att högljutt hävda att alla religioner och kulturer inte är lika bra, och att den europeiska kulturkretsen är vida överlägsen den arabiska på alla områden … då kan ni däremot lugnt utgå från att rektorn skulle ha synpunkter.

Det blossar då och då upp en debatt i det här landet om man ska införa assisterade självmord för dem som anser sig lida alltför mycket av en obotlig sjukdom.
Uppenbarligen har vi utan debatt dock redan infört assisterat kulturellt självmord.

Krönikor, Nätmagasin

“de heliga gränserna”

Boris Benulic

Medströmsmedia använder gärna "fascist" och "nationalist" som nedsättande beteckningar. Men vad står dessa benämningar egentligen för?

Don Camilla och borgmästare Peppone – ideologisk motståndare men eniga i försvaret av nationen.