kina 2: kannibalkommunism

"Vi ska ju här inte diskutera de 40 till 60 miljoner som dog under Det stora språnget. Vi ska som sagt ägna oss enbart åt Den stora proletära kulturrevolutionen."

Tänk dig att en skara svenska maoister ska genomföra en demonstration de närmaste dagarna för att fira att det är 50 år sedan ”Röda augusti” under Den stora proletära kulturrevolutionen.
Demonstrationen skulle följas av en liten minneshögtid där man högläste ur Den store rorsmannens verk och kanske avrundade med några av hans dikter. Lite sång och dans i form av Pekingopera också möjligtvis.
Ingen skulle bry sig. Deltagande i demonstrationen skulle inte hindra någon från att få Thaliapris eller stipendier eller sitta i TV-program och prata om allt från sin uppväxt till sitt favoritvin.
En liknande offentligt genomförd högtid där svenska nazister firade minnet av vad ska vi säga … Hermann Görings födelsedag … kan man svårligen tänka sig genomföras utan motdemonstrationer. De som deltog i högtiden skulle säkerligen också få problem i rätt många sociala sammanhang. Protesterna mot högtiden skulle givetvis grunda sig på att nazisterna  mördade judar, romer, slaver, politiskt oppositionella, homosexuella, handikappade.
Men samma argument kan användas mot maoister. Vi ska ju här inte diskutera de 40 till 60 miljoner som dog under Det stora språnget. Vi ska som sagt ägna oss enbart åt Den stora proletära kulturrevolutionen.
Och där är det något svårt att få fram exakta siffor.
Försöker man summera antalet offer genom avrättningar, misshandel, svält och umbäranden med hjälp av Frank Dikötters ”The Cultural revolution. A peoples history” och Song Yongyis studier blir det uppenbart att de uppskattningar som en gång levererats i efterhand av Kinas Kommunistiska Parti och som lever kvar i västvärldens beskrivningar är gravt underdrivna. Antalet brukar anges till ungefär 1,5 miljoner – men lutar man sig mot Dikötter och Song landar man mellan fyra och åtta miljoner – och de har trängt ner i den dokumentation som finns på det lokala planet och inte utgått från centralmaktens uppsminkade versioner.
Alltså, sett till antalet mördade kineser under kulturrevolutionen – vore det inte rimligt att möta varje försök till maoistisk demonstration med ropet ”Inga maoister på våra gator”?
Och om vi funderar på det svenska offentliga samtalet – eller vad som ska föreställa ett sådant – ingen skulle i mainstreammedia kunna publicera en artikel som beskrev nazismen genom att berätta om bilindustrins utveckling i Tyskland, motorvägarna, djurskyddslagarna eller byggandet av semesterbyar vid den nordtyska kusten.
En sådan text vore omöjlig eftersom den inte nämnde Förintelse och massmord.
Men det vore vida mycket enklare att få en text publicerad som förklarade hur man i Kina utvecklat industri, bevattningssystemen, odlingar och utbildning under Kulturrevolutionen – utan att ett ord nämndes om grymheterna mot folket – som att man tvingade föräldrar att begrava sina barn levande som straff för att de ”stulit” säd på åkrarna – eller att man inte nöjde sig med att döda revolutionens fiender – man åt ibland upp dem; som i Wuxuan där partiledningen till och med utvecklade ritualer vid förtärandet av mördade ”klassfiender”. Ledningen fick vad som ansågs vara de bästa bitarna – hjärta och lever som blandades med fläsk. Andra deltagare i mördandet fick tillreda armar och ben.
Vid ett tillfälle gjorde studenter gryta på några lärare som ansågs vara fientligt inställda till ordförande Maos tänkande.
När det gäller antalet offer mäter sig Kinas Kommunistiska Parti mer än väl med Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet. En vanlig invändning mot mitt resonemang är att nazismen ändå måste betraktas som speciellt därför att dess anhängare mördade på grundval av en biologisk teori – en uppfattning om raser och blod vägledde dem i mördandet.
Som om det inte också skulle gällt mördandet under kulturrevolutionen? Som vi kommer att diskutera i kommande avsnitt har det kinesiska kommunistpartiets mördande också en rasmässig dimension.

Have your say