"Jag tycker det som är godkänt att tycka. Alltså finns jag." Se där ett credo för vår tid.

De börjar om därborta nu på andra sidan Atlanten.

Historien har aldrig funnits. Simsalabim så är bladen i historieböckerna blanka.

USA är inte längre landet vars politiska system i mer än 200 år präglats av korruption, mord, våld och amoraliskt perverterat beteende. 

USA är inte landet som nästintill ända sedan sin födelse påmint om det romerska imperiet under dess sista dagar.

De senaste fyra åren har vi sett något mycket märkligt hända. Historieskrivningen om det politiska skeendet i USA, forskares och journalisters försök att beskriva snusket och smutsen i föregående administrationer – vare sig de varit demokratiska eller republikanska – har glömts bort.

Mitt biblioteks femton hyllmeter verk om amerikansk historia är inte längre värt något. Kanske för att de verken ger en för komplex och sammansatt bild av landets historia.

Och kanske för att vi inte anses behöva ha verklig kunskap om historia.

Många människor därborta – och här i landet – vill inte inte ha kunskap. De vill ha enkla satser de kan upprepa i kör med andra.

Nyss skrev någon i mitt flöde: ”Åh, Kamala Harris verkar vara en så härlig person. Nu finns det hopp för USA.” Personen hade sett en kort klipp i nyheterna där Harris kvittrade. Personen visste inget om hur Harris gått sängvägen in i politiken, därefter låtit sig köpas av de miljardärer som backar demokraterna. En kvinna beredd att sälja både kropp och själ. 

Harris karriär har utförligt skildrats tidigare i medströmsmedia om man läser tidningar som San Francisco Chronicle och Los Angeles Times. Nu är allt det som skrevs då inte längre sant. Nu är Kamala Harris plötsligt ras- och klassförvandlad till en liten fattig afro-amerikansk flicka som kämpat sig upp från slumkvarteren. Visst, och själv är jag i rakt nedstigande led släkt med Siddhartha Gautama.

Märk väl – allt jag säger om Kamala Harris har tidigare varit självklarheter i amerikansk press – vare sig den varit konservativ eller liberal eller vänster. En köpepolitiker.

Nu är det inte längre sant.

Men i så fall – varför tror folk på vad LA Times, SF Chronicle eller för den delen NY Times säger i dag om Kamala Harris? Eller om Joe Biden?

Det som fram till 2016 var en accepterad och etablerad sanning i studiet av amerikanska historia – att demokraternas partiapparat är ett välsmort maskineri för organiserande av valfusk och lurande av väljare blev i och med Donald Trumps valseger plötsligt något som inte längre kunde diskuteras och betraktades som lögn. Fram till 2016 kunde även oppositionella demokrater öppet diskutera partiets historia och peka på hur partiets kultur gjorde att det de själva betraktade som de goda krafterna inte kunde segra i kampen om vem som skulle bli partiets kandidat.

Elisabeth Warrens kritik av det egna partiets omfattande fusk i primärvalen för att förhindra att Bernie Sanders besegrade Hillary Clinton är ett utmärkt exempel.

Men nu är allt det inte bara glömt och förträngt – det är förbjuden sanning. Den som i dag skriver det Warren sa 2016 om demokraternas partikultur och ledningens tradition av manipulation riskerar att bli avstängd eller censurerad i sociala media, och betraktad som rubbad i samtalen vid fikabordet.

Stor sak har gjorts i media av det som framställs som Trumps tölpaktighet.

För mig är tölpaktighet att man inte har kunskap om det man talar om, att man ser sig om och lyssnar på omgivningen och sedan avger de förväntade lätena. Tölpaktighet är den intellektuella slöhetens fysiska form. Det är att förflytta ståplatsläktarens hejaramseskriande till det offentliga samtalet om historia, ekonomi och kultur.

I gårdagens sändning diskuterade vi just detta, men det viktigaste var Martins diskussion kring vad som händer nu, och hans uppmuntrande – och realistiska – påpekanden om att nu öppnar sig de verkliga möjligheterna i USA.

För egentligen har inget annat hänt än att vår tids Commodus gör sig beredd att sätta sig i Ovala Rummet. Och i sin inbilskhet har han gjort Marcia Aurelia Ceionia Demetrias 2.0 till sin vicepresident.

Gick inte så bra förra gången.

Ska vi vänta på katastroferna eller låta oss katapultas ut i universum i jakt på nya äventyr?

En del tror att man kan säga något om en tidsålder och ett folk genom att studera vad de uträttar och skapar.

Möjligen är det så.

Men jag tror det säger mer att studera vad de drömmer om att göra.

I går talade vi i Radio Bubbla om Gerard K. O´Neill och hans visioner om städer i yttre rymden, om kolonier på andra planeter.

På 1970-talet satte hans (och andras) tankar om att mänskligheten skulle söka sig ut i universum och skapa nya beboeliga världar gränserna för människors fantasier och förhoppningar.

Alltså fanns det inga gränser.

Om unga människor då kunde drömma om att erövra en planet i ett fjärran solsystem, vad drömmer de om i dag?

Att bli uttagen och få tävla i Idol?

Vad vuxna drömmer om har jag ingen aning om.

Drömmer de överhuvudtaget? Och om de gör det drömmer de i så fall om elektriska får? 

Den kraftlöshet vi ser i västvärlden i dag beror på att nationerna och kulturerna förlorat självförtroendet. Nu gäller det inte att erövra rymden, nu gäller det att överleva den där andra virustsunamin som media hotar med, samtidigt som man ska sopsortera utav bara helvete för att inte polarisarna ska smälta.

Inget är längre möjligt. Inga segrar i sikte. Allt man kan hoppas på är att lidandet inte blir utdraget.

Och att man hinner bli uttagen till Idol. Eller Farmen.

Det enda som för tankarna till 1970-talet är att västvärldens nationer påminner om Italiens fotbollslandslag under det årtiondet. De gick ut på plan med ett enda mål; spela defensivt. Håll nollan. Släpp inte in några mål.

1960- och 70-talets gränslöshet när det gällde vad som var möjligt för mänskligheten påverkade också människor i det lilla, i hur man levde sina liv. Och tanken på att man ingår i en kultur som är på väg att kolonisera månen, sedan Mars och sedan … vem vet … det inger hopp och en känsla av att man ingår i något större. Och det grundlägger också tanken om att det man själv gör bidrar till framgångarna. Vilken ens uppgift i samhället än är.

Ta bort den egna kulturens visioner och drömmar och den enskilda individens drömmar reduceras till en förhoppning om att det är extrapris på köttfärs på ICA så att man riktigt kan frossa loss när det är dags för fredagstacos. 

Genom åren har jag och Martin då och då i programmet talar om hur vi drömmer om att starta en handelsbod på en av Saturnus månar. 

Under de kommande dagarna ska jag här på bloggen – och i en del texter som bara kommer att finnas i mitt dagliga nyhetsbrev – diskutera just sådana drömmar.

Och varför de är nödvändiga för en levande kultur.

Vi får inte låts våra tankar begränsas av dem som inte har några tankar. Vi kan ju inte ständigt älta Lööfs, Löfvens, och Kristerssons oförmåga, valhänthet och färglöshet eller orsakerna till självvald analfabetism och hjälplöshet i förorten.

Mitt dagliga nyhetsbrev beställer du här.

* Rubriken ”Platon eller Plattan” förklaras i de kommande texterna. Vi måste bara komma en bit på väg i resonemangen först, och lämna jordens syrefattiga debattatmosfär bakom oss.

Ett avsnitt som innehöll allt; från geopolitik till sartoriella anvisningar.

I gårdagens sändning diskuterade vi om Putin och Joe Biden kan bli kompisar om Joe mot all förmodan vinner valet. Det blev förstås en del geopolitik i den diskussionen. Men så finns också frågan om de två kommer att fungera ihop på det mer personliga planet? De har inte riktigt samma stil. Inte ens när det gäller val av solglasögon.

Nåja, vi kom väl inte in så mycket på mode just i det avsnittet av programmet. Men det gjorde vi istället när vi diskuterade milisgrupper i dagens USA. Kan en politisk rörelse ha hawaiiskjortor? Blir det inte lite mycket Yngve Stoor över det hela då?

Och måste jag göra mig av med min slitna Fred Perry-träningsbag?

Numera räcker det inte med att ha politiskt korrekta åsikter. Man ska ha politiskt korrekt klädsel också. Blir man insläppt i det offentliga samtalet om man kör med bar överkropp som Vladimir? Vill man förresten bli det?

Kanske ska man inte fundera så mycket på sådant utan istället göra något praktiskt nyttigt? Som tolvårige Jackson Oswalt som vi uppmärksammade i programmet; han byggde en fusionsreaktor hemma i köket.

Alla oroar sig för att klimatet ska kollapsa i framtiden. Alla ojar sig för vad som hänt på 1800-talet. Är det ett sätt att fly från dagens verkliga hot?

Armeniska frontkämpar i Nagorno-Karabach. Så länge man har en cigg kvar och några extra bakelitmagasin till sin kalasjnikov ska det väl gå bra.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi världens rådande och kommande och antagligen eviga tystnad om situationen för armenierna i Nagorno-Karabach, den armeniska enklaven i Azerbajdzjan som tidigare brutit sig loss för att kunna förena sig med republiken Armenien och inte vara en del av det muslimska Azerbajdzjan.

Armenier tenderar att vara lite misstänksamma mot andra folk i sin del av världen.

Kan verka konstigt för en svensk, men under första världskriget och ända fram till 1923 mördade turkarna mellan en och två miljoner kristna armenier. En och annan politiker förfasade sig dåförtiden, men inget gjordes för att stoppa detta försök till förintelse. Snarare var det så att andra folk i grannskapet mer än gärna hjälpte till att döda armenier.

De armenier som finns kvar i regionen har lärt sig att det gäller att hålla ihop sitt folk och se till att det är beväpnat till tänderna.

Annars blir man av med tänderna.

Och lite till.

Antagligen allt.

I alla fall om man har Turkiet som sin granne i söder.

Vi har i tidigare program diskuterat hur Erdogan uppenbart och målmedvetet strävar efter att bygga ett nytt kalifat där Turkiet är den ledande kraften i den muslimska världen. Deltagandet i det syriska och libyska inbördeskriget visar på detta. Man vill upprätta zoner man dominerar i grannländerna, skapa klientzoner som kan växa till vasallstater. Nu stöter Erdogan österut.

Azerbajdzjan skulle aldrig vågat gå till angrepp mot Nagorno-Karabach om inte Turkiet drivit på och försett landet med militärutrustning och förflyttat en del av sina syriska legosoldater till stridszonen.

Och vad gör världen?

Förra gången turkar skulle mörda armenier ägnade man detta faktum föga intresse.

I dag är många stater mer aktiva.

På mördarnas sida.

Och till synes underliga allianser har uppstått.

Israel har sänt minst fyra större vapenlaster till Azerbajdzjan sedan landet gick till angrepp mot armenierna (detta enligt israelisk press). Man vill väl fylla på de vapenlager man tidigare hjälp till att bygga upp, framför allt flottan av drönare. En utrikespolitik som blir synnerligen motbjudande med tanke på att Israel ofta brukar invända i internationella sammanhang mot resolutioner som tar upp det som hände armenierna 1915-1923. Och Israels parlament hör till dem som vägrar erkänna folkmordet på armenier som just ett folkmord. Som en ledare i Jerusalem Post påpekade i våras är det ett tecken på total moralisk kollaps, det är som om landets ledare ville ha monopol på att vara offer för försök till utplåning.

En annan moralisk kollaps, grundad på en felkalkyl av vad som är i landets intresse, uppvisar de styrande i Serbien. Där stöder man officiellt och sedan länge Azerbadzjan eftersom landet står för viktiga investeringar i det egna landet, samtidigt har relationerna stärkts mellan Serbien och Turkiet de senaste åren. Det är en följd av att Serbien ser Turkiet som ett stöd för att hålla den muslimska omgivningen i det forna Jugoslavien lugn och motverka att Saudiarabien bygger ut sitt inflytande i det muslimska Bosnien.

Och här finns en logik i händelseutvecklingen och maktspelet. Serbien har alltmer och snabbt rört sig mot att låta sig knytas upp till Kinas intressen och börjat kapa banden med Ryssland. Kina är beredda att spendera mycket mer pengar i Serbien.

Samma närmande till Kina ser vi i Turkiet, och man anar konturerna av en kinesisk plan för världen där ett framtida neo-ottomanskt välde ska hålla ordning längs ”sina” delar av de nya kinesiska sidenvägarna.

Och Serbiens ledning verkar mer än villig att bli en del i de planerna. (Men försöker dock också spela på båda sidorna. Nyligen avslöjades att ett stort serbiskt företag sålt vapen även till Armenien och president Vucic fick förnedra sig och be om ursäkt för att blidka Turkiet och Israel.) Det enda rationella för Serbiens del vore att stärka banden med Grekland, Armenien, Ryssland, Bulgarien. Annars får man snart börja avlägga tribut till kalifen i Istanbul.

USA agerar inte för att skydda armenierna.

Tysklands Merkel har mitt under förra veckans strider mysmöten med Erdogan.

Allt man kan hoppas på är ett gemensamt franskt-ryskt ingripande. Men Putin verkar ha problem med testosteronnivåerna numera, så det gäller för Macron att visa vad han går för.

Och Sverige? Här orkar man inte ens dra slutsatsen att små länder ska kunna försvara sig själva och därmed börja rusta på riktigt (exemplet Armenien visar på det fåfänga i att lita till allianser som NATO eller unioner som EU). 

Än mindre orkar man i Sverige visa någon form av solidaritet med armenierna. Det finns ju saker som hände för hundratals år sedan vi tydligen ska bekymra oss om i första hand.

Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.

"Ojämlikheten anses bero på att invandrare har det sämre och det i sin tur är svenskarnas fel eftersom de i sin fördomsfullhet inte släpper in invandrare i samhället."

Förr ansågs vi alla vara lika inför Vår Herre. Numera anses vi istället vara lika inför staten. Eftersom en del ändå envisas med att se om sitt hus och tänka på sin familj och barnens framtid uppstår en viss olikhet.

Det är inget som stat och regeringar kunnat acceptera de senaste årtiondena. Alla skillnader måste jämnas ut. Efter den stora invandringen de senaste decennierna anser de styrande att ojämlikheten skenat. Alltså har de tillsatt en Jämlikhetskommission.

Här intervjuas jag av Jonas Nilsson på Palaestra media om kommissionens betänkande och förslag för framtiden.

Summering – lite som franska revolutionen, minus giljotinerna.

Idrott har svenska politiker aldrig förstått sig på. De tror att den är till för att de ska kunna förverkliga sig själva och sina mål – som står i motsättning till idrottens själ.

I gårdagens program pratade vi bland annat om ett nybygge i Upplands–Bro och dess märkliga utsmyckning.

Den som för första gången ser den nya sporthallen i Kungsängen kommer att tänka: 

”Va, har Amazon byggt en serverhall här också?”

Kliver man in i byggnaden (som invigdes i juni) inser man dock snabbt att en serverhall är det inte. De brukar erbjuda en mer levande miljö än vad den nya sporthallen erbjuder.

Estetiken är av det slag som man annars bara möter i ett fängelses inbyggda rastgård.

Vi kan lugnt anta att vare sig beslutande politiker eller ritande arkitekter någon gång ägnat sig åt idrott.

Det var väl därför de när de skulle välja konstverk till hallen valde den nu vida omtalade figuren som verkar föreställa en thinnerpåverkad smurf. 

Det är deras föreställning om människor som utövar idrott.

Och om åskådarna.

Eller så har politikerna ansträngt sig och tänkt till – de har till och med läst på för att få veta mer om svensk idrottsrörelse. Någon rekommenderade dem att läsa Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK.

Och de fann till sin förtjusning att idrottsrörelsen sedan länge verkade ägna sig åt att förverkliga alla de där fina orden som politikerna tycker är viktiga, som ”inkludera” och ”integrera”.

Men hur i all sin dagar kunde det gå till frågade politikerna varandra. 

”De hade väl inga värdegrundsdokument på den tiden”. Och ändå hade man tattare, finska krigsbarn och svenska alkoholister med i Åshöjdens BK.”

De läste om hela serien och kom fram till att den organiserande kraften bakom detta var ”Blåbärskungen”.

Så när ett av förslagen som inkom till utsmyckning visade sig vara en blå figur tyckte de att det var ett självklart val. Dessutom hade ju smurfen en vit degklump mitt i ansiktet – en tydlig anspelning på den andre mannen som låg bakom Åshöjdens framgångar – Bagarn Olsson.

Så låt oss anta att politikerna ville väl. Men tänkte fel.

Dock tror jag att det vi ser i Kungsängen, och i politik och media i allmänhet är exempel på hur individer som inte vet något om idrott försöker åtgärda problem som inte finns – allt för att befrämja sin egen karriär och position.

Idrotten har alltid varit inkluderande eftersom den är meritokratisk. Det har inte spelat roll om du varit tattare eller grek – bara du kan göra mål, springa fort, slå hårt eller hoppa högt.

Det har också gjort att de som inte är som alla andra haft något att förhålla sig till.

Och något att sträva efter.

PS. För övrigt anser jag att idrottsanläggningar ska ha Foro Italico som förebild.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

"Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II?"

I måndagens Radio Bubbla diskuterade vi depressioner och diagnoser och vår tids kärlekshistoria med piller.

Under programmets gång kom jag att tänka på Anne Sexton.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför hon är en av mina favoritpoeter, och jag har mycket få sådana.

Hon är bara bra helt enkelt.

Att jag kom att tänka på henne är inte så underligt för jag mindes ett av Sextons brev till en beundrare som publicerades i Paris Review.

Det Sexton säger där är ungefär – det finns inga genvägar – håll käften, parkera din ända och arbeta, arbeta, arbeta med dina texter – och snacka inte så förbannat med allt och alla. Arbeta!

Och i dessa tider då så många anser att det placerar dem i de konstnärligas skara om de viftar med någon diagnos med den bokstavskombination som gäller för dagen är det ganska befriande att läsa Sextons råd till beundraren:

”Och vad galenskap anbelangar – men för helvete! De flesta poeter är galna. Men det gör oss inte speciellt lämpliga för något särskilt. Galenskap är slöseri med tid. Den skapar ingenting. Trots att jag ofta är galen, och jag vet att jag är det, bekämpar jag galenskapen därför att jag vet hur den är steril, meningslös och dyster – det växer inget ur den – medan däremot du själv under tiden växer in i den som en snigel.”

Så kan bara den skriva som varit galen på riktigt.

Ett för många självklart antagande är att de former och uttryck människors klokskap tar sig säger något om en tidsålder.

Men tänk om som verkligen säger något om en tid är hur människors galenskap visar sig? 

Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II.

Borta.

Men antagligen beror människors mindre storslagna galenskap i dag på att de är obildade. Det finns säkert människor som drabbats av galenskap – men nu säger de att de är Blondinbella eller Zlatan.

Till de mer primitiva diagnoserna hör nog ”social jetlag” som många skolelever anses vissa tecken på.

Först trodde jag att det handlade om personlig utveckling som går så fort för barnen att de kommer helt ur fas med den egna dygnsrytmen.

Men när jag tänkte efter insåg jag det mindre troliga i att barn utvecklas ens långsamt i den svenska skolan.

Det visade sig vara så att ”social jetlag” anses uppkomma därför att ungdomarna sover för lite och på oregelbundna tider.

De är helt enkelt trötta alltså, som de alltid varit.

Men det är säkert lättare att få forskningsanslag till diagnosen ”social jetlag”.

Det mesta av det som betraktas som psykiska problem beror möjligen på att vi inte kan anpassa oss till det moderna samhället.

Och det kanske vi inte ska göra heller?