Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.

"Ojämlikheten anses bero på att invandrare har det sämre och det i sin tur är svenskarnas fel eftersom de i sin fördomsfullhet inte släpper in invandrare i samhället."

Förr ansågs vi alla vara lika inför Vår Herre. Numera anses vi istället vara lika inför staten. Eftersom en del ändå envisas med att se om sitt hus och tänka på sin familj och barnens framtid uppstår en viss olikhet.

Det är inget som stat och regeringar kunnat acceptera de senaste årtiondena. Alla skillnader måste jämnas ut. Efter den stora invandringen de senaste decennierna anser de styrande att ojämlikheten skenat. Alltså har de tillsatt en Jämlikhetskommission.

Här intervjuas jag av Jonas Nilsson på Palaestra media om kommissionens betänkande och förslag för framtiden.

Summering – lite som franska revolutionen, minus giljotinerna.

Idrott har svenska politiker aldrig förstått sig på. De tror att den är till för att de ska kunna förverkliga sig själva och sina mål – som står i motsättning till idrottens själ.

I gårdagens program pratade vi bland annat om ett nybygge i Upplands–Bro och dess märkliga utsmyckning.

Den som för första gången ser den nya sporthallen i Kungsängen kommer att tänka: 

”Va, har Amazon byggt en serverhall här också?”

Kliver man in i byggnaden (som invigdes i juni) inser man dock snabbt att en serverhall är det inte. De brukar erbjuda en mer levande miljö än vad den nya sporthallen erbjuder.

Estetiken är av det slag som man annars bara möter i ett fängelses inbyggda rastgård.

Vi kan lugnt anta att vare sig beslutande politiker eller ritande arkitekter någon gång ägnat sig åt idrott.

Det var väl därför de när de skulle välja konstverk till hallen valde den nu vida omtalade figuren som verkar föreställa en thinnerpåverkad smurf. 

Det är deras föreställning om människor som utövar idrott.

Och om åskådarna.

Eller så har politikerna ansträngt sig och tänkt till – de har till och med läst på för att få veta mer om svensk idrottsrörelse. Någon rekommenderade dem att läsa Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK.

Och de fann till sin förtjusning att idrottsrörelsen sedan länge verkade ägna sig åt att förverkliga alla de där fina orden som politikerna tycker är viktiga, som ”inkludera” och ”integrera”.

Men hur i all sin dagar kunde det gå till frågade politikerna varandra. 

”De hade väl inga värdegrundsdokument på den tiden”. Och ändå hade man tattare, finska krigsbarn och svenska alkoholister med i Åshöjdens BK.”

De läste om hela serien och kom fram till att den organiserande kraften bakom detta var ”Blåbärskungen”.

Så när ett av förslagen som inkom till utsmyckning visade sig vara en blå figur tyckte de att det var ett självklart val. Dessutom hade ju smurfen en vit degklump mitt i ansiktet – en tydlig anspelning på den andre mannen som låg bakom Åshöjdens framgångar – Bagarn Olsson.

Så låt oss anta att politikerna ville väl. Men tänkte fel.

Dock tror jag att det vi ser i Kungsängen, och i politik och media i allmänhet är exempel på hur individer som inte vet något om idrott försöker åtgärda problem som inte finns – allt för att befrämja sin egen karriär och position.

Idrotten har alltid varit inkluderande eftersom den är meritokratisk. Det har inte spelat roll om du varit tattare eller grek – bara du kan göra mål, springa fort, slå hårt eller hoppa högt.

Det har också gjort att de som inte är som alla andra haft något att förhålla sig till.

Och något att sträva efter.

PS. För övrigt anser jag att idrottsanläggningar ska ha Foro Italico som förebild.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

"Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II?"

I måndagens Radio Bubbla diskuterade vi depressioner och diagnoser och vår tids kärlekshistoria med piller.

Under programmets gång kom jag att tänka på Anne Sexton.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över varför hon är en av mina favoritpoeter, och jag har mycket få sådana.

Hon är bara bra helt enkelt.

Att jag kom att tänka på henne är inte så underligt för jag mindes ett av Sextons brev till en beundrare som publicerades i Paris Review.

Det Sexton säger där är ungefär – det finns inga genvägar – håll käften, parkera din ända och arbeta, arbeta, arbeta med dina texter – och snacka inte så förbannat med allt och alla. Arbeta!

Och i dessa tider då så många anser att det placerar dem i de konstnärligas skara om de viftar med någon diagnos med den bokstavskombination som gäller för dagen är det ganska befriande att läsa Sextons råd till beundraren:

”Och vad galenskap anbelangar – men för helvete! De flesta poeter är galna. Men det gör oss inte speciellt lämpliga för något särskilt. Galenskap är slöseri med tid. Den skapar ingenting. Trots att jag ofta är galen, och jag vet att jag är det, bekämpar jag galenskapen därför att jag vet hur den är steril, meningslös och dyster – det växer inget ur den – medan däremot du själv under tiden växer in i den som en snigel.”

Så kan bara den skriva som varit galen på riktigt.

Ett för många självklart antagande är att de former och uttryck människors klokskap tar sig säger något om en tidsålder.

Men tänk om som verkligen säger något om en tid är hur människors galenskap visar sig? 

Var finns forna tiders sinnesförvirrade personer som var övertygade om att de var Jesus, Buddha, Hitler, Napoleon eller åtminstone Oscar II.

Borta.

Men antagligen beror människors mindre storslagna galenskap i dag på att de är obildade. Det finns säkert människor som drabbats av galenskap – men nu säger de att de är Blondinbella eller Zlatan.

Till de mer primitiva diagnoserna hör nog ”social jetlag” som många skolelever anses vissa tecken på.

Först trodde jag att det handlade om personlig utveckling som går så fort för barnen att de kommer helt ur fas med den egna dygnsrytmen.

Men när jag tänkte efter insåg jag det mindre troliga i att barn utvecklas ens långsamt i den svenska skolan.

Det visade sig vara så att ”social jetlag” anses uppkomma därför att ungdomarna sover för lite och på oregelbundna tider.

De är helt enkelt trötta alltså, som de alltid varit.

Men det är säkert lättare att få forskningsanslag till diagnosen ”social jetlag”.

Det mesta av det som betraktas som psykiska problem beror möjligen på att vi inte kan anpassa oss till det moderna samhället.

Och det kanske vi inte ska göra heller?

En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Kärlek och arbete är det som gör oss till människor, konstaterade Sigmund Freud. Och om vi inte längre ägnar oss åt de sakerna ... vad händer då?

I gårdagens program talade vi om en rapport om barns ökade ångest när de kommer i kontakt med naturen.

Dels har de kanske aldrig varit ute i skogen förut, dels har de ju fått lära sig att denna natur är hotad. Kanske är den till och med oundviklig dömd till undergång. Växthuseffekten ni vet. Och barnen känner att de inte kan göra något åt det.

Klart de små liven får ångest.

I SvD kunde man för ett tag sedan läsa om ett jättejätteforskningsprojekt som håller på att kartlägga hur lyckliga vi är. Ganska snabbt har forskarna kommit fram till att vi är lyckligare i dag än vad våra föräldrar var, och väldigt mycket lyckligare än våra far- och morföräldrar – och så vidare. Ja, ni förstår. Mänskligheten har aldrig varit lyckligare. Alltså ska du vara tyst och tacksam.

Men när man bläddrar vidare i SvD ställs man inför ett uppslag om jordens snara undergång – där omtalas det för oss att vi alla kommer att lida helvetets oräkneliga kval när klimatkatastrofen är över oss. Allt som står mellan mänskligheten och undergången är Greta och Expressens kulturredaktion, samt en meteorlog som miljöpartisterna skickat till Bryssel. I texten beskrivs hur klimatångesten breder ut sig överallt.

Det är här det kan börja verka lite obegripligt.

Vi förväntas inse att vi är lyckligare än någonsin förr i mänsklighetens historia.

Vi förväntas samtidigt vara konstant medvetna om att jorden snart kan gå under.

Samtidigt som barn trimmas att känna ansvar för polarisar och världssvält, uppmuntras de till att inte ta något ansvar alls för sig själva. De uppmuntras att tro att de kan bli vad de vill och har rätt till allting utan att det kostar hårt arbete, svett, slit och då och då en del tårar. 

Och deras föräldrar ska heller inte ta ansvar för sina barn för telningarnas fostran tar staten hand om.

Vad ska de små liven bli om inte vettskrämda när de travar ut i Trollskogen?

På så sätt blir Gretas påfund att skolstrejka – ”Fridays for Future” – en optimal sysselsättning för skolbarn. De kan skolka från skolan och slipper plugga, sitta och slappa på något torg – men samtidigt tro att de gör något som räddar den sista isbjörnen och det sista paranötsträdet i Amazonas.

"Pleased to meet you / Hope you guess my name, oh yeah / Ah, what's puzzling you / Is the nature of my game, oh yeah" (Richards/Jagger)

När fader Lankester Merrin i filmen ”Exorcisten” ska instruera sin medhjälpare Damien Karras inför den stundande demonutdrivningen går han igenom vad ritualen föreskriver:

”Speciellt viktigt är varningen att undvika att samtala med demonen. Vi kan fråga vad han vill, men allt utöver det är farligt. Han är en lögnare. Han kommer att ljuga för att förvirra oss. Men han kommer också att blanda sanning med lögn för att angripa oss. Angreppet är psykologiskt, Damien, och kraftfullt. Så lyssna inte på honom. Kom ihåg det – lyssna inte.”

Lankaster Merrin utgick från de gamla ritualerna i katolska kyrkan, men se … nu finns det en ny uppdaterad version – den katolska kyrkans handbok i djävulsutdrivning 2.0 eller som den lite mer officiellt heter:

“Guidelines for the Ministry of Exorcism: In Light of the Current Ritual”.

I gårdagens sändning diskuterade vi denna skrift. Den sägs vara tillkommen för att vara ett led i utbildningen av exorcister, samt för att ge riktlinjer till instanser i kyrkan för urval av dem som ska utbildas till uppgiften som exorcister. Tydligen är det så att katolska kyrkan noterat en stor ökning av personer som anser sig vara besatta, eller som av omgivningen anses vara besatta.

I de nya riktlinjerna poängteras att utdrivningsritualen ska präglas av ”ljus, frid och glädje”.

Det där är först lite svårt att ta till sig. Om man nu antar att en person i verklig mening är besatt innebär det enligt den katolska kyrkans egen tro att Djävulen tagit över en människas kropp och medvetande, eller så har Satan skickat någon underhuggare att göra jobbet – han är ju själv en ganska upptagen person.

Ställs man inför Djävulen befinner man sig öga mot öga med den absoluta ondskan.

Är det inte då lite svårt att förstå de nya riktlinjerna för demonutdrivning? Hur får man till det där med ”ljus, fred och glädje.”?

En nyinspelning av ”Exorcisten” som följde de ny riktlinjerna skulle antagligen innehålla följande replikskiften.

Fader Merrin: ”Ja, men se god dag. Är det du som är Regan? Jag är här för att titta till dig. Din mamma är lite bekymrad för dig.”

Regan: ”F**king c********r, die!”

Fader Merrin: ”Luktar lite konstigt här. Svavel? Har du något emot att jag tänder ett doftljus? Det här tycker jag själv om. Det sprider en härlig vaniljdoft omkring sig. Eller ett med kaneldoft kanske? Vet du vad, vi tänder båda. Supermys liksom.

Regan: ”P*********r, die!”

Fader Merrin: Lite musik kanske? Vad tycker du om att lyssna på?

Regan: ”Ääääääääääääääääääärgh” (Lägger en kaskadspya på fader Merrin)

Fader Merrin: (Tittar på sin prästrock som nu är täckt av en illgröna sörja.) Jag tror bestämt du ätit pistageglass? Tycker du om glass? Ska jag kanske kila ner på hörnet och köpa ett paket? Gillar du Ben&Jerry, jag tycker om deras sorter. Inte bara det att de är goda, de har också alltid ett så gott budskap, gemenskap, kärlek, allas lika värde.

Regan: ”Eat s**t”

Fader Merrin: Är det en ny sort? Chokladglass förstås? Den smaken gillar jag också. Du ser vi är inte så olika trots allt du och jag. Vi kan alltid hitta något vi är överens om. Det är som med oss katoliker och muslimer. Som påven Franciscus påpekat flera gånger – muslimerna tror på en gud, vi katoliker tror på en gud. Då är vi ganska lika. Kanske rentav samma.

Regan: Va? Är ni OK med muslimer numera? Men då så. Det är my people liksom. Vet du vad? Då kan du pinna ner till kvartersbutiken och köpa lite glass. Men inte Ben&Jerry. Jag vill ha Häagen Dazs ”Chocolate Salted Caramel”.

Fader Merrin: Ska bli! Jag lägger min mobil här också så kan väl du välja något på Spotify vi kan lyssna på när jag kommer tillbaka.

Erdogan passar på när världen är upptagen med annat och ser sin möjlighet att fortsätta återuppbygget av det osmanska väldet.

I gårdagens Radio Bubbla behandlade vi de ökade spänningarna mellan Turkiet och Grekland. Erdogan är ute efter de naturtillgångar som finns i Medelhavet – på vad som egentligen är grekiskt territorium.

Han har därför deklarerat att Turkiet inte längre erkänner Lausannefördraget från 1923.

Alltså betraktar han öar som Rhodos, Patmos, Leros och Kos som turkiska, liksom omgivande vatten.

Tanken på att EU skulle kunna vara en kraft som håller Turkiet tillbaka är enbart fånig.

Det har gått exakt ett år sedan Turkiet började borra efter olja utanför Cypern. En av de åtgärder som då diskuterades i EU som en sanktionsåtgärd var: ”En minskning av EU-bidrag som ges för att förbereda landet för ett framtida medlemskap.”

Blotta förekomsten av ett sådant bidrag är absurd. Turkiet har inget att göra i EU.

Det här är som om de tre små grisarna swishade taxipengar till Stora Stygga Vargen så att han kunde komma över och hälsa på.

De dominerande staterna i EU vågar inte vara pådrivande för sanktioner mot Turkiet.

I Tyskland finns närmare tre miljoner turkar. Enligt en undersökning 2018 har de starkare sympatier för Turkiet än för Tyskland, och de som känner sig mer hemma i Tyskland än Turkiet kan nog antas göra det för att delar av tyska städer är turkifierade.

Merkel kommer inte att driva på för hårdare tag mot Turkiet oavsett hur aggressivt Erdogan uppträder mot Grekland, hon vill inte ha två miljoner (eller fler) arga turkar på gatorna.

Vilket Erdogan vet, den turkiska staten ser till att ha kontakt och kontroll över turkar i andra europeiska länder.

Och i Frankrike är de en miljon, i Storbritannien en halv. I Holland en kvarts miljon, i Österrike 200.000, även så i Belgien.

I Sverige cirka 100.000. (I sammanhanget kan man påminna sig om den påbjudna politiskt korrekta hållningen till dessa kolonier – det är bara att ta det lugnt som Lisa Magnusson uttryckte det i DN förra året, det ger sig. Tanken är att man ska låta islam slå rot och efter tre, fyra generation har de blivit europeiserade. Ett besök i Paris eller Marseilles förorter skulle förhoppningsvis övertyga Lisa Magnusson om att det inte räcker med att låta tiden ha sin gång. Det blir värre.

Därför måste vi börja diskutera hur de kulturella uttrycken för islam aktivt ska begränsas.)

Erdogan kan räkna med omfattande och öppet stöd från delar av dessa kolonier, tillräckligt stort stöd för att europeiska politiker ska tycka det är obekvämt.

Samtidigt kan han hota med att öppna sina gränser för de flyktingar som vill in i Europa.

Han sitter med alla trumf på hand.

Och det är Europas ledare som försett honom med de korten.

Låt oss hoppas Grekland klarar av att stå ensamt.