"Den sorgliga sanningen är att vi förlorat förmågan att ge vackra namn..." (Oscar Wilde)

Varför får man i Sverige inte döpa sitt barn till Vladimir Putin? Och varför döper nästan inga föräldrar sina barn i dag till namn som Engelbrekt (12 har det som tilltalsnamn) eller Bismarck? 

Fascinerande är att 61 personer har Napoleon som tilltalsnamn, men ingen lystrar till Bismarck när det är middagsdags (dock har tre personer det som förnamn, dock ej som tilltalsnamn).

Eller varför inte Dacke? 29 har det som namn, varav fem har det som tilltalsnamn. Det är lika många som de som har Stalin som tilltalsnamn. Fyra män har Churchill som tilltalsnamn.

Så rimligen borde det väl vara tillåtet att döpa sitt barn till Vladimir Putin i förnamn?

Se där en av de frågor vi diskuterade i senaste avsnittet av Radio Bubbla. Vi kom fram till att det spelar roll vad man döps till – man kommer att få något att leva upp till.

Om vi bara grubblade över pojknamn? Ja. Men vi lovade att behandla god namnsed när det gäller flicknamn i ett kommande program … dock då bakom betalvägg.

I övrigt försökte vi förstå varför:

• kostnaderna för flerbarnstillägg ökat från en miljard till fyra miljarder på tio år

• utomeuropeiska adopterade barn uppvisar större mått av psykisk ohälsa än invandrade barn och svenska barn

Vi djupdök även i ämnen som:

• kan man avgöra hur korrumperad en politiker på grund av dennes BMI och ansiktets utseende?

• behöver man verkligen en manual för kackerlacksbekämpning på ubåtar

"Det ädlaste nöjet är den glädje man känner när man förstår något", hävdade Leonardo da Vinci. Men så roligt ska svenska skolbarn inte få ha det.

I de lokaler i Sverige där man ägnar sig åt förvaring av barn och ungdomar – platser också kända under beteckningar som ”grundskola” och ”gymnasium” samt ”högskolor” ägnar man sig alltmer åt att inte ägna sig åt något alls. Man fokuserar på att finnas till och inriktar sig på bibringa eleverna de nödvändiga basala färdigheterna; som att andas (annars dör de ju), att omväxlande sätta ena benet framför det andra (kallas också för att ”gå”, en konst som bör läras in för att man ska kunna förflytta sig till och från skolan och inom den).

Att ställa krav utöver detta anses kunna innebära att barnet skadas.

Om jag överdriver?

Jo, men det är klart jag gör.

Men vi rör oss i denna riktning … för inställningen till barn och till livet visar sig i Nisse-böckernas popularitet; ni har inte kunnat undgå dem: ”Nisse går till posten”, ”Nisses nya mössa”, ”Nisse hos frisören” och ”Nisse på stranden”.

Att böckerna vänder sig till gruppen 3-6 år säger det mesta.

Att sätta en sådan bok i händerna på en sexåring innebär att lanserar tanken på att det är ett stort äventyr att gå till posten eller att klippa sig.

Det är sådana barn som i bästa fall får deltagande i ”Idol” som framtidsdröm.

Snart blir ”Nisse-böckerna” säkert obligatorisk läsning på universiteten … oavsett ämne.

I Kina däremot satsar man hårt på att förmedla det europeiska kulturarvet till eleverna. I en tid då man i Europa lägger mindre vikt vid antikens Rom och Grekland sätter man Thukydides i händerna på eleverna i Kina.

Det är sådant som gör att vi riskerar att bli en kinesisk lydstat.

Om bland annat detta resonerade vi i gårdagens Radio Bubbla.

Hur vita mäns vilja till mentalt flagellantbeteende och ska göra världen bättre är för mig högst oklart. Men meningen är kanske inte att världen ska bli bättre? Det kanske är en förlegad idé … förknippad med … just det … vita män.

Att 007 inte längre anses kunna vara vit säger en del om vår tid. Manlighet, styrka, dådkraft förknippas inte längre med vita män.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

De föredrar att istället sitta i någon av de prata-ut-och-lär-dig-visa-känslor-grupper där man snyftar tillsammans, äter hämtpizza samt diskuterar gamla TV-serier. 

De här grupperna sammanstrålar över hela västvärlden; från Södermalm och Vasastan i Stockholm och ner till Prenzlauer Berg, Malasaña, Schanzenviertel och Pigneto. Där sitter de vita personerna i de kreativa klasserna, de som vagt påminner om män och de skapar mediaflöden och marknadsföring där den vite mannen oftast framställs som ett problem; detta eftersom de ser sin egen tillvaro som problematisk.

Det enda dessa svaga manliga medlemmar av de kreativa klasserna kommer på att de kan göra för att få spela en roll i samhällsutvecklingen är att gå med på att bli syndabockar. De böjer sina huvuden, går ner på knä och viskar: ”Ja, allt är vårt fel, allt är mitt fel. Straffa mig”.

De bidrar därför till att framställa alla vita män som bärare av all ondska, typ: i går ägnade sig den vite mannen åt slavhandel, i dag vägrar han sopsortera. 

Vad behöver ni för ytterligare bevis?

Vit man är lika med ondska! 

Överallt och oberoende av tid och rum.

 Ondskan sitter i hudfärg och kön. (Tänk vad skönt det skulle kännas om jag nu i den här parentesen skrev att det ni läser är en retorisk överdrift för att fånga er uppmärksamhet. Istället är det en ganska exakt beskrivning av den för tillfället rådande överhetsideologin.)

Och det här självföraktet hos männen i de kreativa klasserna gör att den vite mannen försvunnit ur mycket av marknadsföringen. Att sälja varor gör man bäst (och naturligast) genom att påtala för män och kvinnor att just den här produkten gör dem extra attraktiva för det andra könet.

Men när de vita männen i de kreativa klasserna går med på att framställa sig själva som i alla avseenden oaptitliga … ja, då måste den reklam som utgår från spelet mellan könen ersätta den vite mannen med något mer aptitligt.

Och i ett samhälle där allt fler vita män dras med mindervärdeskänslor för att de är vita och män och gör allt för att urskulda sig och be om tillgift kommer inte kvinnor av något slag att protestera när de vita männen försvinner som partners ur reklam och marknadsföring. På så sätt etableras en ny ideologiskt betingad bild av vad som är friskt och naturligt.

Om det grundläggande orsakerna till denna utveckling talade vi i gårdagens program och så gav vi handfasta råd till unga människor som vill bilda familj om hur de ska hantera de problem de ställs inför.

Karibiens Marie Antoinette – a.k.a Fidel Castro – tyckte folket kunde käka glass ... gick bra ett tag.

De politiska kommentatorerna och historikerna är överens: Fidel Castro älskade glass. Många människor som mött honom eller arbetat med honom har vittnat om hur Fidel avslutade varje middag med några skopor glass.

Inget konstigt med det.

Men…

Han avslutade också varje lunch med ett antal skopor glass.

De som fortfarande då anser att: ”Visst, lite ovanligt men…” kanske tänker om när de får veta att Fidel även avslutade varje frukost med glass.

Gabriel Garcia Marques fick en gång bevittna hur Fidel avrundade en rejäl lunch med att proppa i sig 18 skopor glass.

Men Fidels glass-beroende tog sig uttryck som kom att påverka inte bara hans figur utan hela det kubanska samhället. Efter revolutionen och brytningen med USA gjorde blockaden av Kuba att glass blev en bristvara på ön. Merparten av all glass hade tidigare importerats från den stora grannen i norr.

Fidel lanserade stridsropet ”Helado por el pueblo” och lovade att Kuba skulle visa socialismens överlägsenhet genom att kunna ge medborgarna mer, bättre och billigare glass än vad de kapitalistiska staterna kunde erbjuda sina invånare.

Sovjetunionen pumpade varje år in tiotals miljarder USD i subventioner till Kuba och det var bara för Fidel att beställa maskiner från både Holland och Sverige och se till att kubansk personal utbildades i Kanada.

1966 öppnades en glasskatedral i Havanna; på Coppelia skulle det finnas plats för 1000 gäster och de erbjöds vid premiären 26 olika smaker. Som mest fanns det 50 olika sorters glass och sorbet på menyn, från klassisk vanilj bort till kokos&mandel samt inhemska fruktsmaker som den avocadoliknande mamey eller den obegripligt trådiga men saftiga zapoten.

Matproduktion på Kuba har under socialismen varit märkligt problematisk (ön är liksom inte ofruktbar) och det har ofta inneburit ransoneringar. Problem med otillräckliga kvantiteter har också drabbat mejerierna. Mjölken har inte räckt till allt som kubanerna behövt den till. Men länge var glassproduktionen det allra viktigaste. Först skulle glassfabrikerna få vad som var nödvändigt för att medborgarna skulle kunna få sin bägare eller strut med glass, sedan kunde alla andra behov tillfredsställas.

Även år med allvarliga brister på alla områden kunde länge hanteras med hjälp av stöd från det sovjetiska imperiet och glassproduktionen kunde upprätthållas … men 1990 tog det sovjetiska stödet slut och kvaliteten på den socialistiska kubanska glassen sjönk betänkligt. Sorterna blev färre på Coppelia, och glassen var ofta rinnigare eftersom det användes mindre mjölk, grädde och ägg vid tillverkningen.

För tio år sedan började man i liten skala tillåta privata restauranger och kaféer på Kuba och givetvis etablerades då också ett antal glassbarer. På dessa är glassen väldigt mycket godare men också väldigt mycket dyrare än på Coppelia och andra statliga glassbarer. Två eller tre dagslöner för en skopa är för mycket för 97 procent av befolkningen.

Det är lätt att förstå den känsla av hopplöshet detta inger kubanerna; typ: nu kan de djävlarna i partiet inte ens garantera oss bra glass till anständiga priser.

Men man har uthärdat eftersom man inte haft råd med de privata alternativens mycket dyrare glass – och på de statliga barerna har man ändå kunnat välja mellan ett tiotal alternativ – åtminstone på helgerna … men i sommar har det oftast funnit bara vanilj … av dålig kvalitet.

Och kanske är det här gränsen går för kubanerna.

De revolterar inte för att de saknar jord, frihet eller bröd.

De gör uppror för att det bara finns vaniljglass som är rinnig och som knappt smakar vanilj.

Varför inte?

Revolutioner har utlösts av märkligare orsaker än så.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om just detta, men också om hur ANC leder Sydafrika mot avgrunden och hur Sverige strävar efter att kastrera det sista som finns kvar av krigsmakten.

(Jag berättar mer om Fidel, Kuba och glass i mitt dagliga nyhetsbrev som i kväll utkommer fem minuter innan midnatt (ungefär som vanligt alltså). Prenumererar gör du här och om du gör det nu får du veta mer Fidels märkliga böjelser för glass.)

Förr lovade överheten oss kalvstek ovan där bara vi var fogliga ... men det var förr det. Nu får vi nöja oss med löftet om att få käka insekter under vår stund på jorden.

En del brukar fråga hur jag egentligen definierar den där ”överheten” som jag rätt ofta omnämner i mina texter.

”Överheten” är en grupp personer vars storlek och sammansättning skiftar genom historien, och för att vi ska förstå vilka de är kan det vara praktiskt att först beskriva det elände det ställt till med.

Det är de som är ansvariga för att du fått det sämre.

Vad då sämre, säger du. Du har ju villa, SUV, obegripligt stor TV och åker på semester utomlands.

Visst, men så arbetar ni båda två.

Den levnadsstandard du beskriver är resultatet av den tekniska utvecklingen.

Fram till 1950-talet, kanske till och med en bit in på 1960-talet var det fullt möjligt att upprätthålla en levnadsstandard för sin familj som innebar att man hade tillgång till alla varor och tjänster som dåtidens teknologiska utvecklingsnivå erbjöd.

Och den standarden kunde man upprätthålla med en lön.

Att du och din partner numera måste arbeta dubbelt så mycket som era farföräldrar (och kanske till och med föräldrar) är överhetens fel.

Att vi har fattigpensionärer och att vi kommer kommer att få ytterligare några generationer fattigpensionärer … det är också överhetens fel (de som i årtionden kapat åt sig de pengar vi arbetat ihop för att de skulle ”säkra våra pensioner”.

Att svenska hjärnor koloniserats av amerikansk kultur – det är överhetens fel eftersom de gjort allt de kan för att kastrera svensk kultur … överheten har alltid hatat det som är svenskt och föredragit det utländska.

Att det svenska samhället nu också fysiskt koloniseras … och att det sker av bosättare från tredje världen … det är också överhetens fel. De föraktar nämligen inte bara svensk kultur utan också bärarna av denna kultur. 

Den senaste tiden har överheten varit lite förvirrad. Det får man förstå. Målet verkar vara uppnått. De har undergrävt folkets välfärd, de har försvagat en uråldrig kultur och ersatt den med bastardkultur från USA eller vidskepelse från tredje världen. De har öppnat landets gränser och prisgett sin nation åt NATO och islam.

Kan väl inte finnas mer vi kan göra, säger de till varandra.

Tills en av dem kom på att: 

”Vi kan väl förnedra dem, och se hur långt vi kan gå”.

Verkar det vrickat?

Visst.

Men kom ihåg … de föraktar dig … möjligen hatar dig de dig också för att du ändå så envist orkar fortsätta arbeta. De gillar nämligen svaghet.

Och människor som hatar beter sig vrickat.

Så där satt överheten och såg intresserat på hur våldtäkterna blev vanligare, hur bombdåden blev ett hot för fredliga barnfamiljer, hur förnedringsrånen blev en del av ungdomskulturen. De lät politiker säga att svenskar var ett folk av barbarer och blivit kultiverade först när det kom invandrare hit.

Den förödmjukelsen, den förödmjukelsen.

Skammen.

Och när allt detta var etablerat som den nya ordningen såg medlemmarna av överheten på varandra och sa:

”Jaha, då var det klart. Nu är de förnedrade också”.

Men då hov en av dem upp sin röst och sa:

”Jag tror vi kan ta det ett steg till. Vore det inte intressant om vi kan få dem att äta vad som helst också.”

De andra trodde inte det var möjligt, svensken var väl ändå mån om sin matkultur och husmanskosten.

Men det tog två årtionden sedan hade svensken vant sig av med slottsstek, kalops, köttbullar, gädda, abborre, strömming och sill och åt istället undermålig snabbmat som pizza, kebab och tacos och såg det som veckans höjdpunkt.

Och när de började beställa samma undermåliga snabbmat fast från Thailand och Kina och fick den levererad hem per bud … ja, då kände de sig som medvetna världsmedborgare.

Återigen samlades överheten och en efter en deklarerade de att ”nu kan vi inte förnedra dem mer” … men då hov återigen samme infernaliskt onde och uppfinningsrike person som förra gången upp sin röst och sa:

”Men tänk om vi kunde få dem att äta mat som egentligen inte är mat?”

De andra frågade vad han då tänkte sig skulle serveras.

”Larver, gräshoppor, insekter”, förklarade han.

De andra skrockade och sa att det fanns nog gränser, men visst. Man kunde försöka, för skojs skull.

Och ni vet hur det gått.

EU och svenska myndigheter har satsat ansenliga belopp på att vi ska äta mask och larver.

Och när vi i går i Radio Bubbla talade om den statligt understödda satsningen på braxenburgare förklarade Martin hur det är ett led i de styrandes förnedringsprojekt. De anser att braxen är en oätlig fisk och därför pumpas det in rejält med pengar i försöken att servera dem till pensionärer och skolbarn.

Men där har överheten fel. Braxen är en knepig fisk, och kan uppträda i oaptitliga former. Men den går att få till. Tyvärr har kunskapen om när och var den ska infångas, och hur den ska tillredas utplånats. En del i destruktionen av den svenska kulturen har varit kapandet av alla band till de många formerna av kokkonst som präglat de olika stånden och landskapen. Svensken i gemen i dag vet inte vad man gör med braxen, en sutare eller en gers.

De flesta vet väl inte ens att dessa fiskar finns – och är delikata om de tillreds på rätt sätt.

Men sörj inte över det.

Överheten håller som sagt på att ordna så att du snart kan beställa olika sorters insektsmat. Leveransen? 

Fixar Foodora! 

Flugor&flatlöss-fajitas!

Det kommer en ny dag även om tuppen inte gal. (Gammalt balkanskt talessätt)

I Tyskland dödas varje år 45 miljoner tuppkycklingar efter kläckningen. Nej, det är inte ett resultat av att det där uppstått en aggressiv radikalfeministisk strömning bland hönorna som anser att hönor klarar sig utan tuppar. Det är vi människor som mot allt förnuft och på grundval av vissa ekonomiska kalkyler dödar tuppkycklingarna. Det kan ske genom att man gasar dem eller kör ner dem i en gigantisk kvarn … levande. Lite nypressad tuppkycklingsjuice någon?

Så här förfar man inte bara i Tyskland utan även i Sverige och i alla andra länder där kycklinguppfödning är industri. Nu kommer det förslag i Tyskland och annorstädes på att man ska införa analysmetoder som gör att man kan avgöra könet på kycklingen innan den kläcks och därmed förhindra miljonmassakrerna.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det grundläggande problemet – vilket kanske inte är hankycklingarnas lidande. Deras öde är mer en funktion av en orimlig ordning och av att den moderna människan hela tiden blir lite mindre mänsklig.

Hönsuppfödarnas har två argument för masslakten på tuppkycklingar.

För det första lägger de inga ägg. Slutsats: dö, tuppkyckling dö!

För det andra lägger de på sig kött för långsamt för att det ska vara ekonomiskt lönsamt att föda upp dem. Slutsats: dö, tuppkyckling dö.

Tuppars oförmåga att inte lägga ägg är det inte så mycket att göra åt. (Fast det förvånar mig förstås att det inte dykt upp krafter som hävdar att kategorierna tuppar och höns bara är sociala konstruktioner som uppstått i människans medvetande och sedan omsatts i en diskriminerande praktik i kycklinguppfödningsindustrin.)

Det obegripliga argumentet är förstås det där med att det tar för lång tid för tuppkycklingen att lägga på sig kött.

Helt frånvarande i det resonemanget är frågan: hur smakar ungtupp? Försvinner en delikatess ur vårt kosthåll om man inte kan köpa ungtupp till söndagsmiddagen? Och går vi miste om denna läckerhet bara för att det tar för lång tid att föda upp den?

Uppfödarna har en enkel kalkyl; maximalt med köttmassa ska till minimal kostnad och på snabbast möjliga tid födas upp, slaktas och levereras. Smaken är underordnad.

Volym! Kvantitet! Därför är det inte bara ungtuppen du inte hittar i köttdisken, där finns heller inte höna och tupp (perfekt för soppor och grytor som ska puttra länge). Det som finns är kycklingar som fötts upp enligt ovan angivna principer, det som skiljer dem åt är vad de fötts upp på och hur pass fritt de fått röra sig. Får de spatsera lite friare och får bättre kost blir de ekokycklingar och lite dyrare än löpande-band-kycklingarna.

Smak, upplevelse, dräglig djurhållning och ett levande lantbruk? Glöm det.

En ungtupp som fötts upp naturligt är givetvis en större smakupplevelse än någon av de kycklinglik som erbjuds i livsmedelskedjornas diskar i dag.

Och när hade du senast möjligheten att köpa och tillreda en kapun och njuta av dess möra, feta och smakrika kött? En kapun är en kastrerad tupp och givetvis är det något mycket få uppfödare är intresserade av att tillhandahålla.

Det talas alltid om att vi får det bättre, och bättre och bättre.

Ändå nöjer sig människor med att fredagstacos blir veckans höjdpunkt, och de har vare sig kunskaper och vett nog att sakna möjligheten att förtära en mustig soppa på ett gammalt kokhöns, eller en ungtupp i rödvin eller en ugnsstekt kapun kryddad med persilja, oregano och dragon och öst med madeira.

Människor blir vad de äter.

Och det märks att de inte längre äter tupp.

PS 1. Och vi talade också om det patetiska i att Kronfågels VD nu ska avgå för att det uppdagats att några kycklingar skållats till döds i levande tillstånd. 

Som om det var det som var problemet,

PS 2. Studera bilden nedan. Begrunda den skönhet som försvinner ur vår natur och kultur när det inte sprätter omkring en tupp på varje gårdstun. Skulle inte vår tillvaro i verklig mening bli rikare om alla de färger och den prakt som alla de olika raserna erbjuder var en del av vårt samhälle och att fler levde så att det var självklart att man väcktes av tuppen och inte mobiltelefonen.

Förr sa vi att de som hade problemformuleringsprivilegiet hade makten. I dag verkar man inte behöva kunna formulera sig alls för att få makten. Man ynkar sig lite bara (fast man är vuxen ... och så får man som man vill. Barn förväntas däremot lida i tysthet.

Antagligen hade de stora planer för honom när de såg sin lilla telning ligga där i vaggan. Därför gav de sin son namnet Attila; hunnerkungen som på 400-talet e.Kr skapade ett imperium i Europa.

Den Attila vi ska prata om har dock inte byggt ett rike som det Attila hunnerkungen skapade; det sträckte sig från Svarta havet in i Centraleuropa, från Donau upp till Östersjön, han trängde in i Frankrike och Italien. Han kallades Guds gissel.

Vår Attila är väl i och för sig ett litet gissel, men han plågar oss inte som anförare för härjande barbarer, han pinar oss istället i sin egenskap av krönikör i Expressen med ”inriktning på jämställdhet”.

Jag har en känsla av att den gamle hunnerkungen inte riktigt skulle gillat att Attila Yoldas var hans namne.

Atilla Yoldas är en usel skribent, men en smart varumärkesbyggare och det är hans marknadsföringsförmåga av den egna personen som gjort att han lyckats skaffa sig ett utrymme i medströmsmedia. Det drar mot det genialiska att satsa på att mestadels skriva om genusfrågor, feminism och allmän snällhet samtidigt som man försöker se ut som en medlem av den yngre generationen turkiska hallickar på Herbertstraße i Hamburg. De flesta tror att Yoldas varit just det (när de ser hans byline) men att han sett ljuset  – kanske efter att ha läst Expressens kultursida eller något liknande. Värdegrunden gör att vi alla extra mycket älskar män från tredje världen som lärt sig stycken av PK-manualen utantill och deklamerar dem i tid och otid.

I sin senaste kolumn ägnar Atilla Yoldas sig dock inte åt att propagera för allmän mjukhet i alla sammanhang utan nu vill han få oss att förstå att vi inte får håna dem som pratar Rinkebysvenska eller någon annan gatukorsningsslang kännetecknad av gutturala strupljud och gurglingar.

Atilla Yoldas har sett serien ”Snabba Cash” och…:

”Dagarna efter jag sett ”Snabba Cash” tar jag orden till mig igen, känner på dem. Ord som ”abow”, ”yao” och ”bre”. 

Enkla ord som skänkte mig gemenskap i en mångkulturell sfär. Det är ett språk som bygger på integrationen av flera språk, för mig en fantastisk symbol för mångfald.

Samtidigt ser jag nu hur den förvrids i sociala medier. Hur kända, vita komiker gör sketcher där orden enbart används som koppling till våld, hot, kriminalitet. Hur vita influencers skämtar på bekostnad av den socioekonomiska utsatthet som serien skildrar.”

Jo, men vad väntar han sig?

Fast … finns det inte exempel på integration av flera språk som skapar något nytt och vackrare … jo, faktiskt. Se bara på alla sydslaviska språk som genom seklerna utvecklat dialekter som närmast är att beteckna som nya språk, slovenskan har till exempel 48 dialekter som de skiljs åt genom hur de påverkats av italienska, tyska, och österrikiska dialekter, av latin, ungerska, men även genom påverkan från tjeckiska och slovakiska. Ett språk där dualis lever kvar som form.

I USA har vi Texastyska och Pennsylvaniatyska och i Louisiana har vi Louisiana French och Cajun English och så där kan vi hålla på. Människor har ofta befunnit sig på vandring genom historien – för att fly erövrare eller för att själva erövra nya områden. Kulturer och språk skapades. 

Jag använder givetvis imperfekt.

Skapandet av språk och kulturer är ett avslutat dåtida fenomen. Numera skapas inget nytt på dessa områden, numera utvecklas inte ens de existerande språken och kulturerna.

Nu skapas bara rotvälska när det gäller språk.

Allt blir fulare. Vi blir dummare. Vi talar och tänker sämre.

Och en del av oss skyller på ”socioekonomiska förhållanden” för att förklara att de på ett, två eller tre årtionden inte lärt sig tala något som ens påminner om riktig svenska.

Det säger något om bristen på förstånd och energi hos de berörda om ”ord som ”abow”, ”yao” och ”bre” leder till ”gemenskap” dem emellan. Om detta skulle vara ”en fantastisk symbol för mångfald”.

Atilla Yoldas störs över att fikonätarnas fikonspråk kopplas till kriminalitet och våldsdåd … men vilka andra aktiviteter kan man ägna sig åt om man har ett ordförådd som består av ljud som blivit över i olika språk, ljud som ingen verkar velat ha? De som knåpar ihop dessa ljud till något nytt och kallar det ett språk kommer att själva hamna i kategorin för ”dem som ingen vill ha”.

Man kan tycka att det är sorgligt. 

Jag gör det.

Men än sorgligare är försöken att glorifiera att människor talar som om de tvingats sniffa thinner sedan födseln.

I onsdagens Radio Bubbla behandlade vi Attila Yoldas lite kort inledningsvis för att sedan gå över till att diskutera vad som händer när man lägger ner en skola befolkad av sådana elever som Attila tycker talar ett vackert språk och bussar ut dessa till fyra andra skolor i kommunen.

Det var vad som utspelade sig i Örebro när Vivallaskolan lades ner och bussning inleddes.

Nu har man studerat resultatet under de tre år som gått.

Resultaten visade sig bli sämre för de utbussade eleverna. Gymnasiebehörigheten minskade från 59 procent till 42 procent. Integrationen blev heller inte bättre.

De som författat rapporten tror att den bristande integrationen kan bero på ”negativa förväntningar” hos eleverna på de mottagande skolorna.

Men allt annat hade ju varit underligt.

Om man bor i Örebro kan man i princip dagligen läsa om brott och våldsdåd i Vivalla. Dessutom har väl ingen svensk förort haft lika många terroristturister som åkt till Syrien?

Skulle eleverna på de mottagande skolorna haft ”positiva förväntningar”?

Här har de vuxna i samhället helt misslyckats med att skapa ordning, frid och ro i områden som Vivalla.

Och det slutar med att barn i högstadiet får skulden för den dåliga integrationen därför att de har ”negativa förväntningar”.

*Rubrikens citat syftar på ett uttalande som tillskrivs Attila, hunnerkungen; där förklarar han att han inte bara vill se sina motståndare förlora, utan det ske på det mest skrämmande sätt medan deras föräldrar tvinges åse det hela.

Många barn i Sverige tvingas dagligen vandra iväg till en skola där de förnedras.

Och givetvis sker det i föräldrarnas åsyn. Men de väljer att blunda. 

Gunnar Hedlund, som ledde Centerpartiet på den tid då bönderna ville ha en knipslug man som sin anförare … han brukade säga att: 

”Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten”.

Nuförtiden håller sig Centern istället med en bakslug ledare – vilket kan bero på att det inte finns några bönder kvar i partiet, så då fick det bli en lömsk stadsbo istället. Annie Lööf skulle aldrig låta sig vägledas av Gunnar Hedlunds ordspråk eftersom hon skulle anta att det var uttryck för homofobi.

I Annie Lööfs värld är en ”björn” en medlem i den homosexuella subkultur som bäst kan beskrivas som ”stora, håriga, ganska tjocka män som tycker om andra stora, håriga och ganska tjocka män” – och man får väl nästan förstå den motvilja hon känner inför tanken på att man skulle skjuta dessa björnar och därefter sälja skinnet … på Vetlanda marknad eller något liknande. Möjligen skulle hon visa förståelse om den sortens jakt och beteende var del av en i Sverige invandrad kultur. Kan vara denna Annies vidsynthet som gjort att så många pedofiler och sexnidingar sökt sig till hennes parti …vad vet väl jag.

Och på tal om invandrade kulturer och björnjakt kommer man osökt att tänka på rumäner. Nej, inte så att jag menar att de rumäner du ser sitta utanför ICA och Coop smiter i väg på kvällarna för att jaga björn i de svenska skogarna. Eller … förresten, varför inte? De brukar ju faktiskt slå läger i skogarna.

Björnjakt har nämligen gamla anor i Rumänien. Mycket gamla anor. Detta är fallet eftersom en kult där man dyrkade – och offrade – björnar  hade en stark ställning i det forntida Rumänien; man har till exempel hittat en grotta med lämningar av mer än 150 björnar som offrats i religiösa riter. 

Stora björnar var det också. Det är mycket möjligt att den kulten lever kvar i Transsylvanien, de är måna om att hålla fast vid gamla seder och bruk därnere.

Rumänska brunbjörnar tenderar dessutom lämpligt nog att vara stora, vilket jag gissar kanske kan bero på att de har mycket grottbjörns-DNA i sig. Grottbjörnen dog ut för 25.000 år sedan men i tiotusentals år dessförinnan hade den interagerat med brunbjörnen (ja, ni förstår vad interagerar betyder i det här sammanhanget, jag är lite pryd på måndagsförmiddagarna … och egentligen vill jag inte heller någon annan dag i veckan föreställa mig två kopulerande varelser av familjen Ursidae.)

Grottbjörnen var 30 procent större än en vanlig brunbjörn och en av de sista stora förekomsterna i vår del av världen var just i Europa.

Varför tar jag upp dessa frågor?

Jo, för i gårdagens Radio Bubbla talade vi om att prins Emanuel von und zu Liechtenstein misstänks för att utan tillstånd i Rumänien ha skjutit vad som antagligen var Europas största brunbjörn.

Och vi misstänkte att det inte berodde på att han var ute efter en storståtlig trofé utan att det snarare hade något att göra med att han antagligen är föreståndare för furstesläktens svartkonst-museum. Kan det vara på det viset attbjörnkulten lever kvar i Liechtenstein?

Visst kanske allt detta låter spekulativt … men om vi för tio år sedan hade frågat dig om du trodde att 2021 så skulle män tävla i kvinnlig tyngdlyftning och CIA skulle anse det som meriterande vid rekryteringar att man hade dubbla psyk-diagnoser och ständigt brottades med ångest även när man demonstrerade för BLM eller gick på studiemöten i sin feministiska, intersektionella studiegrupp?

Nej, just det.

Det hade verkat rätt otroligt.

Men det är precis där vi befinner oss i dag.

I det gamla bondesamhället sa man att "sovande bonde får drömmande dräng". Vad ska det då bli av denna vår tids drängar med husbönder som Gates och Bezos?

Om ni tycker att Liberalernas socialborgarråd Jan Jönsson och Miljöpartiets migrationspolitiska talesman Rasmus Ling är för goda för denna världen kan det bero på att de kanske kommer från en annan.

Den som vill förstå det märkliga och förvirrade beteendet hos dagens vänster kan lockas att studera historien. Ni vet … man letar efter den punkt då allt började gå fel. Var det droger och alkohol som skadade arvsanlagen hos aktivisterna? Eller är människor med vänstersympatier mer känsliga för fenomen i rymden? Solstormarna har ju faktiskt ökat.

Och på tal om rymden … kan det varit så att varelser från främmande planeter kidnappade utvalda kamrater i någon av alla de vänsterrörelser jag tillhörde och så testade de vad som skulle hända om man plocka bort centra i hjärnan för allt som har med logiskt tänkande att göra … och så fipplade man lite med deras arvsanlag också.

Mulder och Scully kanske var något på spåren?

Och för att övervaka hur vänstern skulle utvecklas lät man några av sina egna ta plats bland oss jordmänniskor och de blev aktiva i partier som inte direkt var vänster … men ändå liksom var det … (ifall ni undrar var Jan Jönsson och Rasmus Ling kommer ifrån).

Ibland önskar jag att det här var förklaringen till vänsterns sorgliga förfall – tillvaron skulle bli mer spännande då (jag kämpar ju hellre mot ett intergalaktiskt imperium än mot människor som av mer naturliga orsaker visar sig ha begränsade förståndsgåvor).

Men som vi diskuterade i gårdagens Radio Bubbla kan man också se det samhälleliga mentala förfallet som orsakat av de härskande klassernas sedliga kollaps.

Som ung marxist formades min mentalitet av sådana som Thomas Alva Edison, Theodore Roosevelt och Margaret Thatcher … skulle man en gång vara med och ta ledningen och makten gällde det att vara lika disciplinerad och hårt arbetande som de. Om Thatcher sov fem timmar per natt skulle jag sova 4,5 timmar (kan möjligen förklara en del av de störningar som uppträtt hos mig senare i livet …. sömnbrist helt enkelt … var är melatoninet?).

En politisk rörelse måste alltid lära av sina motståndare – speciellt om de har makten.

Men de rika och mäktiga i världen i dag präglas alltför ofta av sin allmänna sjabbighet. Bill Gates skiljer sig och bilder från hans lilla kärlekskrypin där han och hans ex i 20 år träffats en helg om året för att … (ja, alla verkar anta att de ägnat sig åt mer intima aktiviteter … jag är inte så säker på det. Jag har studerat bilderna i New York Post och den obegripligt smaklösa inredningen – plywood, laminat, spånplattor och plast – gör att det är svårt att föreställa sig Bill och Ann ägna sig åt mer romantiska och intima aktiviteter än att lägga ett pussel med 1500 bitar). 

Forna tiders industrimoguler och byggare av företagsimperier eller koloniala välden försökte vara helgjutna människor – och såg det som självklart att bygga starka familjer. De lyckades långtifrån altid.

Men de försökte.

Deras personliga vandel kunde också lämna en del att önska.

Men deras försök att leva det flitiga, rättrådiga och dygdiga livet fungerade ändå som moraliska riktmärken för alla skikt i samhället  – och det kunde verka stärkande på ledarna för de rörelser som själva ville nå makten att de var mer moraliska än dem de ville ersätta. (Givetvis ingår kungafamiljer i det här sammanhanget – både som förebilder och motståndare till vänstern. Det är klart gårdagens svenska vänster var bättre på grund av kungar som Gustav V och Gustav VI Adolf – dessa monarker skapade en annan dynamik i överbyggnad och kultur än vad vi haft sedan 1970-talet.)

Det ligger något perverterat i alla dessa skilsmässor där de två parterna förklarar att de är gillar varandra och är allra bästa finaste, kompisarna och trivs jättebra ihop men nu ska de skiljas.

Det budskapet finns i pressmeddelanden från både Bezos och Gates och från alla dessa skådisar som skiljer sig en gång i kvartalet – och det sätter förstås tidsandan och därför har vi den där dagliga svärmen i sociala media av par som meddelar att de är ”happy, happy” och nu ska skiljas.

Det är förändringar av den här typen som gör att vår tids vänster är så förvirrad och jagsvag (eller så är det orsakat av mjöldryga).

För i tiden var vi vänstern och kapitalisterna ense om att familjen var viktig. För kapitalisterna var den en tilltalande produktions- och konsumtionsenhet, något som marknadsekonomin kunde vila på.

För det arbetande folket var familjen en trygg hamn i en osäker värld.

Nu när vi gått in i det senilmoderna samhället angrips familjen från stat och kapital … de är mer intresserade av ett hav av individer utan band till varandra.

Och vänstern har hakat på och i sin andefattigdom ser de familjens förfall och samhällets upplösning som en befrielse.

Och förutom skilsmässor bland Gates och hans kompisar diskuterade vi den italienska Femstjärnerörelsens utveckling och så förklarade Martin varför Basecamp är ett intressant företag.

Själv inledde jag programmet med att undra hur kan kan komma sig att Alexander Bard har så kraftiga vader.

Det är ont om fäder ... gudfäderna verkar dock bli vanligare.

Många har gjort sig lustiga över att statstelevisionen vill göra en mer uppdaterad version av ”Vi på Saltkråkan”. Man får väl anta att den ska bli mer inkluderande, mer mångkulturell och mer politiskt korrekt … alla som framträder i serien är certifierade av alla de rätta instanserna – Diskrimineringsombudsmannen, Svenska Naturskyddsföreningen, prinsessan Victorias fond för pälsdjurens bevarande, Stocholms skönhetsråd, och så har nyinspelningen välsignats i en speciell ceremoni av ärkebiskopen och Jonas Gardell (när det är dags för denna tilldragelse kan det förvisso ha blivit så att Gardell upphöjts till ärkebiskop).

I allt detta berättigade gycklande glömmer man bort att den gamla ”Vi på Saltkråkan” inte är alldeles oproblematisk.

Fundera en stund på Farbror Melker, denne individ som står så handfallen inför allting att man undrar hur kan kan ha satt två barn till världen. (Eller har han det? Det här utspelar sig på den tid då vi hade pilsner- och läskedrycksutkörare som med bryggarhäst och vagn åkte runt i städerna och levererade drycker vid dörren. Kanske levererades det mer än svagdricka och Loranga till det Melkerssonska hushållet? Nåväl … det får vi grubbla över en annan gång).

Farbror Melker ställer in sig i en lång rad av män i den svenska populärkulturen, män som inte bara har tummen mitt i handen utan som verkar sakna tummar, möjligen också händer. En del av dessa män är dessutom lata.

Där återfinns Kronblom, Åsa-Nisse, Klabbarpar´n, Lilla Fridolf … och så farbror Melker.

I västerlandet kan man se en förändring av hur en familjefar skildras i film och litteratur. Från den som varit familjens värn och dess beskyddare under den första halvan av 1900-talet, till den som enbart är värd fruns och barnens löje … i bästa fall. Efterhand tillkommer också en typ av fadersfigur som är utpräglat ond, den förtryckande våldsamma patriarken, som i de mest extrema fallen också ägnar sig åt incest. Allt för att vi ska förstå att familjebildningar inte är bra.

Familjen blir en löjlig eller en förtryckande institution. Den har inget värde i sig.

Vill man i populärkulturen hitta kraftfulla fäder som värnar sin familj, tänker på dess välstånd och fortbestånd och vill ge den allt bättre materiella förhållanden … ja, då får man söka sig till skildringen av gangsterklaner.

Starka familjeband och kraftfulla fäder finner man i Coppolas Gudfader-trilogi, eller i serien om Tony Soprano … eller varför inte i nyinspelningen av ”Snabba Cash”.

Jag tror att dessa filmers och seriers dragkraft till stor del beror mer på att de mer är berättelser om en familj än skildringar av våld och brottslighet.

Det säger oss något om människans behov av en familj … även om statens ideologiproducenter sprider idéen om att familjen inte behövs och till och med är skadlig så finns en längtan ändå där; om än i en form som till slut är omedveten hos individen … men den finns och den tränger fram i fascinationen inför de familjesagor som utspelar sig i gangstervärlden.

Om detta talade vi i gårdagens Radio Bubbla … men också om tjackschack, och hur Ryssland genom politiska kampanjer blivit sittande med Svarte Petter när det gäller doping … eftersom USA trixade med korten när de delades ut..