När jag läst en bok av Naomi Wolf har jag alltid kommit att tänka på en 400-meterslöpare som är först upp ur startblocken … och som är först ut ur första kurvan, och andra kurvan, men i tredje kurvan försvinner hon ut ur banan i tangentens riktning.

Hon blev på något sätt löparlöftet som aldrig infriade förväntningarna.

Och numera får Wolf inte ens komma till start.

Men det beror inte på det där med att försvinna i tangentens riktning.

Eller så gör det på sätt och vis det, tänker jag efter att ha läst Se odjuret i vitögat (Karneval förlag) – hennes självbiografiska bok om försöken att tränga ut henne ur det offentliga samtalet.

Ibland funderar jag på varför litteratur, konst, teater, film är så viktigt för mig i min tillvaro – jag tycker ju nämligen tämligen rätt sällan om de människor som i någon form ägnar sig åt sådant skapande.

De är så ängsliga av sig.

Pengarna ska in, bröd ställas på bordet, bolånet betalas.

Då får man inte förtörna dem som betalar ut arvoden, honorar, bidrag, stipendier och lön till det kulturarbetande skiktet; alltså ylar man med ulvarna, men morrar och visar tänderna åt dem som befinner sig utanför den egna flocken. Det är därför du möts av menskonst i tunnelbanan, och det är därför skönhet, värdighet och stolthet inte har någon plats i den offentliga konsten – eller litteraturen.

Det kulturarbetande skiktet borde utmana och angripa de idéer makthavarna försöker trycka in i våra hjärnor, men istället väljer de flesta i detta skikt att hjälpa till med att utplåna arbetande människors sunda och kritiska förnuft, och deras uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Makthavarna flyttar hela tiden fram sina positioner, och inte alla kulturarbetare hinner riktigt med i offensiven; de håller fast vid vad de tidigare tyckt.

Resultat?

Flocken vänder sig mot dem.

Se odjuret i vitögat är en fascinerad beskrivning av denna flockmentalitet.

I nästan 30 år tillhörde Wolf en av västvärlden mest uppmärksammade och publicerade feministiska författare. Mängder av kvinnor vittnade om hur Wolf öppnat deras ögon för patriarkala strukturer och förtryck … men så skrev hon en tweet under covidtiden där hon deklarerade sin oro för hur mNRA kan påverka kvinnokroppen – hon uttryckte också åsikter om att nedstängningar och social distansering inte var nödvändiga under coronatiden, och att sådana åtgärder var skadliga för individ och samhälle.

Och ungefär där började utstötningsmekanismens kugghjul att snurra. Att covid var som digerdöden och vaccinet vår enda frälsning var evangelium i flocken – för så hade makthavare beslutat.

Wolf fick uppleva hur bokkontrakt revs, redaktörer för stora magasin och tidningar – som tidigare slagits om att få publicera henne – besvarade inte längre hennes samtal eller e-post.

Tidigare vänner tog offentligt avstånd från henne. Slut på inbjudningar till galor och premiären.

Wolfs kamp mot tvångsvaccinering och social distansering ledde för hennes del till en alltmer tilltagande social isolering.

Den som vill läsa en utmärkt fallstudie av hur villkorat deltagandet i det officiellt godkända offentliga samtalet är i länder som USA – och Sverige – ska definitivt läsa Se odjuret i vitögat.

Själv tänker jag efter läsningen – som man bäddar får man ligga; och där ligger egentligen det egentliga, och riktigt stora – värdet med denna bok. Men jag har en känsla av att de viktiga aspekterna aldrig kommer att diskuteras – vare sig i medströmsmedia eller alternativa media.

Den offentliga debatten är alltför förstörd för det.

Men jag gör väl ett försök här.

När jag i början på 1990-talet läste The Beauty Myth – Wolfs första bok – ser jag nu i mina marginalanteckningar att jag uppskattade hennes konkreta kritik av olika moderna skönhetsideal, men irriterades av hennes bristande förmåga att diskutera skönhetsideal historiskt – liksom av hennes totala oförmåga att ens närma sig tanken på att det faktiskt skulle kunna finnas ett skönhetsideal som är så att säga tidlöst. Här ser vi den där tendensen jag talade om i början – Wolf tar ledningen i loppet men försvinner i tredje kurvan, något som också gäller Promiscuities, som kom några år senare. I det verket var det så uppenbart att hon inte var tillräckligt skönlitterärt beläst för att belysa och bevisa sin tes att unga män initieras in i sexualiteten genom att många stora manliga författare skildrat tonåringens och den unge mannens första trevande möten med sin egen sexualitet och det motsatta könet, men detsamma gäller inte för unga kvinnor.

Själva ansatsen är dock intressant, men leder ingenvart, och istället börjar Wolf skutta mellan olika kulturer och historiska perioder, något som slutar med att hon hävdar att kvinnor måste omfamna sin ”inre slampa”. Lite oklart var det för mig varför kvinnor skulle göra det – men visst, jag tillhörde inte målgruppen.

De här två böckerna gjorde Wolf mäkta populär bland många feminister (hennes inflytande började ganska omgående märkas också i Sverige). Problemet jag såg med henne, var att hon – liksom alla feminister – ställde kvinnor mot män. Därmed gick hon överhetens ärenden. De som har makten har alltid velat krossa kärnfamiljen, eftersom den är vanliga människors yttersta värn mot överheten och otryggheten i den värld denna överhet kontrollerar.

De här böckerna, tillsammans med andra verk, gjorde att Wolf fick skriva i New York Times, Guardian, och Politico … och att Oprah hyllade henne.

Men hon hade inte bara en uppburen ställning i det kulturella skiktet – hon hade makthavarnas öron; först var hon Bill Clintons rådgivare när denne kampanjade för att bli president, och sedan fick hon spela samma roll när Al Gore försökte ta sig in i Vita Huset. Hennes uppgift var att hjälpa Bill och Al att säkra kvinnoröster. Man kan förstår tycka att feministen Wolf borde ha hållit sig för god för att hjälpa två män kända för att tvinga sig till sig sex, och för att använda sin ställning och makt för att komma undan med det. Än mer absurt blir det med tanke på att Wolf 2004 offentligt förklarade att hon led av sviterna av att Harold Bloom tjugo år tidigare tagit henne på insidan av låret.

Dock, när jag bläddrar i Vagina: A New Biography från 2012 förstår jag varför jag ändå liksom uppskattar Wolf, och man kan i efterhand se att det är i samband med denna bok sprickan verkligen börjar uppstå mellan henne och resten av det kulturella skiktet. Kritiken mot boken var ganska omfattande, och bestod i påståendet att Wolf försökte reducera kvinnor till varelser styrda av sin vagina och vad den på olika sätt får uppleva.

Kritikerna var mer cerebrala män och kvinnor i ett kulturskikt som redan helt omfamnat tanken på att kön är en social konstruktion. Något som lade grunden för ett totalt avvisande av att biologi spelar någon som helst roll, och där befinner vi oss nu … i ett landskap kännetecknat av att det finns 36 kön … ungefär.

Verket om vaginans historia visar Wolfs styrka – hon står med båda fötterna på jorden, drar slutsatser som är sunda – men när hon ska belägga dem vandrar hon ut i historien och försöker skapa teorier som bevisar att hon har rätt – och hennes teoribyggen är något märkliga och har öppnat för angrepp på henne.

Hennes böcker The End of America och Give Me Liberty – två verk om USA:s utveckling –kännetecknas just av detta problem. Hon pekar tydligt ut hur de stora industriella komplexen (inom medicin, krigsmateriel, vård, IT) kontrollerar politiken och statsapparaten, och marknaden – och allt mer beskär människors frihet (hennes förutsägelser kom att besannas under coronaperioden).

Men tyvärr ska hon försöka underbygga iakttagelserna med hjälp av ett teoribygge, och prompt ska förstås Hitler, nazismen och fascismen släpas in i konstruktionen. Hon är stark nog att beskriva hur den amerikanska staten är på väg att minimera människors frihet, men förmår inte undvika en historieskrivning där fascismen är både utgångspunkten och den hotande slutpunkten (genom sin återkomst). Hon klarar det inte därför att hon inte är tillräckligt exakt och fokuserad på fakta.

Det finns en hel del att lära av att läsa Se odjuret i vitögat, man förstår hur flocken fungerar – ur hur Wolf faktiskt själv fortfarande uppvisar de beteenden som kännetecknar flockens medlemmar. Man märker så tydligt hennes saknad efter den upphöjda ställning hon hade tidigare, och det är just denna denna vilja att tillhöra flocken som en gång gjorde att så många av Wolfs verk aldrig blev riktigt gedigna, aldrig riktigt helt användbara, den amerikanska vänstern och liberalismen har sedan länge avlägsnat sig från 1970-talets klarsynta kritik av det egna landet och den djupa staten. Wolf var en del i vandringen bort från kritiken mot militär- och medicin-industriella komplexen.

Men när det verkligen gällde vågade hon ändå hålla fast vid vissa självklara sanningar om vem som styr USA och vart.

Det har hon all heder av. 

Och även om hon försvunnit ut ur loppet i tangentens riktning fortsätter hon i alla fall att springa.

Till slut når hon säkert något slags mål.

När Emmanuel Le Roy Ladurie vaknade på morgonen och hörde nyheterna klev han ut, satte sig på cykeln – fortfarande iförd pyjamas. Han trampade ner till stadens partihögkvarter och kastade in sin partibok i Parti Communiste Française.

Året var 1956. Det var dagen då Sovjetunionen invaderade Ungern.

Emmanuel Le Roy Ladurie undervisade vid den tiden i historia på universitetet i Montpellier samtidigt som han arbetade på sin doktorsavhandling om böndernas liv i Languedoc under tre sekler; från år 1500 och framåt.

Utträdet ur kommunistpartiet innebar inte att han lämnade politiken, han grundade en egen liten vänstergrupp som senare kom att uppgå i det socialistiska partiet.

Men när han erbjuds en tjänst i Paris på Centre de recherches historiques vid École Pratique des Hautes Études lämnar han Montpellier (och även det socialistiska partiet). Möjligheten att verka i Annalesskolans högborg under Fernand Braudel absorberar honom helt. 

Men det innebar inte att han lämnade marxismens historiesyn bakom sig – han utvecklade och fördjupade den – till den punkt där vänstern kom att stämpla honom som ”reaktionär” och ”höger”.

Jag har rätt ofta sedan Emmanuel Le Roy Laduries död i november förra året funnit mig sittande med en av hans volymer och bläddrat mig fram och studerat de nästan för många anteckningarna i marginalen. Han hör definitivt till dem som bidragit till min – möjligen ändå för begränsade – förmåga att tänka självständigt.

Annaleshistorikerna kännetecknades av sin vilja att koppla ett totalt grepp på historien; jordmån, mineraltillgångar, naturens utseende och beskaffenhet, typ av skog och vattendrag – allt tillsammans formade människors mentalitet – och dessa mentaliteter kunde fortleva långt efter de förhållanden som frambringat dem förändrats. Annaleshistorikerna studerade de långa linjerna i historien, och de strävade alltid efter att gräva ner sig i fakta och anhopa fakta, de utgick från historien som den verkligen utspelat sig. Marxistiska historiker utanför denna riktning tenderade istället att utgå från Marx eller Engels ståndpunkt om en historisk epok eller händelse – och sedan började de leta efter fakta som kunde belägga den etablerade marxistiska ståndpunkten.

Den debatt som kom att utvecklas kring Emmanuel Le Roy Laduries avhandling om bönderna i Languedoc var typisk. Den traditionella marxistiska synen på utvecklingen på den franska (eller engelska) landsbygden var att klasskampen drev utvecklingen framåt; fejder mellan fattiga och rika bönder, eller mellan bönderna som grupp och jordägande adel, och som ytterligare en komponent ett framväxande skikt av industriidkare och handelsmän – Robert Brenner är kanske den som utvecklat den ståndpunkten bäst, och målat upp en bild där historien går som på räls.

Men … konstaterade Emmanuel Le Roy Ladurie … så var det ju inte alls. I sin avhandling kunde han visa hur den franska landsbygden under dessa århundraden genomled cykler av evig misär. Inget rörde sig framåt, allt var en kamp mot förhållanden skapade av en motsträvig natur och en trots allt ständigt växande befolkning. Först när staten och centralmakten i Paris börjar pressa landsbygdens alla skikt med allt större skattepålagor skapas en dynamik på landsbygden, och det gamla börjar brytas sönder, och motståndet tar sig en mängd olika former – mestadels ineffektiva och verkningslösa. Det är historien som kaos, och människors medvetande lunkar trött några steg bakom de krafter som påverkar historien.

Man kan ställa Emmanuel Le Roy Laduries historiesyn mot den som Putin gav uttryck för i intervjun med Tucker Carlsson. Putin utgår från vad han ser som statens intresse när han skriver historien – och den blir därmed obegriplig, möjligen dock användbar för honom.

Och det här är något som kännetecknar i princip all form av ”historia” som används i politiska debatter och offentliga samtal; varje aspekt av andra världskrigets historia kommer att tolkas med utgångspunkt från Auschwitz – och blir därmed dunkel och mystisk, men mycket använder för dagens makthavare.

I Sverige – liksom i många andra länder – kom Emmanuel Le Roy Ladurie med tiden att bli en bästsäljande författare genom sina verk om katharerna i Montaillou samt Karnevalen i Romans, men det var inget som ledde till ett ökat intresse för hans övriga historiska verk. En bidragande orsak till det var antagligen att han gjorde sig omöjlig genom att börja studera den franska statsapparatens historia och maktens mekanismer. Resultatet blev omfattande verk, skrivna helt utan någon form av moraliserande – han ville helt enkelt förstå auktoritetens anatomi.

För mig är det här hans storverk, L’État royal, 1460-1610 och L’Ancien Régime, 1610-1770 (1991) – och de gör att jag bättre förstår hur makt utövas i dag, och hur den har olika komponenter, ideologisk (de styrda tror att makthavarna trots allt vet bäst), ekonomisk (makthavarna sitter på skattkistan), våldsmonopolet (de kontrollerar polis och militär. Men till detta kommer att han också i de verken studerade och beskrev makthavarnas mentalitet; hur de fångas i sina egna seder, och traditioner. Till slut är de så invävda i dessa mönster att de inte förmår för en politik som är rationell, ens med avseende på deras egna intressen.

Alltså; Emmanuel Le Roy Ladurie övergav inte marxismens historiesyn – men hans strävan efter att utgå från fakta gjorde att han hamnade mycket långt bort från vänsterns sätt att se på (och använda historia).

På senare år har dock vissa vänsterteoretiker gjort ansatser att ta Emmanuel Le Roy Ladurie till nåder. Orsaken är hans verk om klimatet.

Redan från början av sin forskargärning kom han att intressera sig för klimatet och hur det påverkar människor och samhälle. I årtionden bedrev han vid sidan av allt annat studier av klimatet, han studerade till exempel utfall av vinskörden i Frankrike under hundratals år.

Ett av målen var att fördjupa vår kunskap om den ”lilla istiden” mellan 1350 och 1850.

Vänsterteoretiker började hylla honom eftersom ”klimatet” för många av dem blivit den stora och viktiga kampfrågan.

Men det enda det egentligen visar är att de inte läst ens hans sammanfattning av klimathistorien Abrégé d'histoire du climat eller det verk som kom på 1980-talet om klimatets historia sedan år 1000.

Det säger sig självt att människans aktiviteter inte kunde ha orsakat den lilla istiden – men den kom att forma människors mentalitet – och ibland förstärktes vidskepelse och efterblivenhet, och domedagstankar eller uppgivenhet.

Ungefär som i dag alltså.

Men mest ska vi nog beundra Emmanuel Le Roy Ladurie för hans glupande kunskapshunger – han ville verkligen veta och förstå allt, inget var honom främmande. Förutom de monumentala verken lämnade han också efter sig ett berg av texter och essäer om de mest märkliga ämnen; symboliska kastrationers betydelse, guldbrytning i Brasilien, platser som fått namn efter helgon, eller studier av häxor och beskattning av salt.

Men min favorit här är nog ändå hans utredning av åsnefjärtens roll i det folkliga berättandet.

Tillfrågad om sin politiska hållning på ålderns höst förklarade han att han nog närmast var att beteckna som en "inte särskilt progressiv katolik".

Och samtidigt höll han fast vid den marxistiska historiematerialismen.

"Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”. Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia. Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet."

(Tredje avsnittet i en serie där jag plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Och kan vi förstå vad som händer i Israel och Gaza om vi inte lärt av Ukrainas historia? Läs första och andra avsnittet.)

”Känner du dig inte lite konstig när du jämt ska förklara ukrainarnas historia för dem. Upplever du inte att du är liksom lite dryg då?”, frågar Tommy mig medan han fundersamt studerar en plastmugg med ukrainsk konjak i ena handen. Han grubblar inte på innehållet i muggen, han är antagligen bara osäker på om det verkligen är plast – eller något för oss i västvärlden tidigare okänt material. Det känns inte som plast, men påminner om det. Vi har bara muggar av den sorten på hotellrummet, men vad ska vi göra? Det skulle kännas mer vanvördigt att halsa den fina konjaken.

Ganska ofta kommer vi då i början på 1990-talet i Ukraina att möta material som är märkliga; och ställa oss frågor som: Är det här verkligen glas? Kan det här vara någon slags stål? Av vilket trädslag är egentligen de här möblerna gjorda?

Det är lite som om vi kommit till en värld där materialen utvecklats på ett annat sätt.

Och en värld där människorna inte utvecklats alls, något som Tommy kommer in på i sin nästa fråga:

”Och känner du dig inte ännu konstigare när du ibland börjar förklara för dem du talar med vad en ukrainare egentligen är? Det vet de väl liksom bäst själva?”

Men ett av problemen med Ukraina och ukrainarna är att de inte känner sitt land, eller sig själva.

Och när jag säger att människorna inte utvecklats alls är det inte ett uttryck för att jag ser ner på dem. Tvärtom, jag har en grundläggande beundran för det ursinnigt anarkistiska som finns genetiskt kodat i delar av det folket, alltsedan tidernas begynnelse.

När jag säger att ukrainarna inte hade utvecklats alls under en lång tid är det inte fråga om nedlåtenhet, utan bara ett konstaterande av hur situationen var efter nästan ett sekel av sovjetiskt styre i Ukraina – och i västra Ukraina rörde det sig om ett halvt århundrade.

Många hade växt upp i ett imperium där deras historia skrevs om så att den skulle passa dem som styrde imperiet. Ukrainarna var inte längre ett folk med en egen historia, utan ett folk som var en variant på ryssar – lite annorlunda, men ändå ryssar. Innebörden i tsartidens benämning levde kvar – ukrainarna var ”lillryssar”. Ett tillnamn som användes också i Sverige fordomdags, till exempel Heidenstam talade om ”lillryssarna”.

Man hör på själva klangen i ordet vad som menas; en inte riktigt fullvuxen ryss, man har att göra med en oregerlig lillebror som skulle uppfostras så att han blev som storebror.

Därför kom den sovjetiska historieskrivningen att förklara för ukrainarna att alla folkliga uppror var ett utslag av deras längtan efter att få förena sig med moder Ryssland. Det var därför de om och om igen sadlade sina hästar, och red ut i strid mot polacker, tyskar, österrikare, turkar och tartarer – de ville hem till mamma, och mamma bodde i Moskva

I traditionell rysk historieskrivning – inte bara sovjetisk – har ukrainarnas mamma alltid suttit i Moskva. Den syn på Ukraina och landets folk, historia och kultur som Vladimir Putin gett uttryck för i sina tal och skrifter är på alla sätt i linje med den syn som alltid varit den rådande i Kreml. Katarina den stora, Peter den store och Stalin skulle nickande gillat om de lyssnat på Putin, de skulle tänkt: ”Härligt, det här är vår kille!”

När jag i dag följer nyhetsbyråernas flöde om kriget ser jag också hur ukrainsk historia utplånas på ett annat sätt – och det är i den västerländska rapporteringen. Mycket noga redogörs för alla Zelenskyjs telefonsamtal med västliga statsöverhuvuden, alla hans videotal till olika parlament refereras mycket noga – och budskapet är ständigt detsamma; från Zelenskyj, från dem som lyssnar och från motparterna: ”Ukrainarna är som västerlänningar … möjligen lite fattigare”.

Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”.

Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia.

Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet.

En ung kvinnlig läkare guidar oss runt på det obehagligt stora sjukhus i Lvivs utkanter där man vårdar cancersjuka barn. Varför sjukhuset var så stort? Det berodde på att cancer bland barn i regionen kring Tjernobyl ökade markant efter kärnkraftsolyckan där, och nu vårdades många av dem i Lviv.

Läkaren verkar mycket trött och uppgiven när hon leder oss runt mellan de olika salarna – men varje gång vi går in i en av salarna, sträcker hon på sig och lyser upp – som för att förmedla lite hopp och styrka till de små skalliga liv som ligger där i sängrad efter sängrad.

I korridorerna hänger reproduktioner av klassiska ryska och ukrainska målningar, och porträtt av historiska figurer.

Jag stannar till framför ett tryck som föreställer Ilja Repins Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen.

Tavlan visar hur Repin föreställde sig hur det såg ut när kosackerna svarade på det högtravande, bombastiska brev där den turkiske sultanen Mehmet IV 1676 krävde att de underkastade sig honom.

Kosackernas brev är berömt, orginalet finns inte bevarat, men de olika avskrifterna (som skiljer sig lite åt) ger en aning om kosackernas inställning. De inledande orden gör mig alltid på något sätt lycklig:

”Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna röv? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! ”

Det känns lite märkligt att se den tavlan hänga i vad som är ett dödens väntrum som är stort som en gigantisk hangar. Den muskulösa musten i målningen, styrkan, känslan den förmedlar av att ”hela-världen–kan–fara-åt–helvete–vi-gör–som–vi–vill” hör inte riktigt hemma på en plats där så många väntar på att ett under ska inträffa.

Läkaren ställer sig bredvid mig. Tittar på tavlan. Säger: ”Long time ago. No more”.

Och det är den allmänna inställningen jag möter när det gäller de ukrainska kosackerna. De hör till en svunnen tid, en grupp som är utplånad. Värda att hedra som förfäder, men inget av deras arv lever kvar. Det är ungefär som när någon i Sverige i dag refererar till Engelbrekt eller Nils Dacke. Svaret blir: ”Jajaja, men det var då det”.

Till detta bidrar förstås den sovjetiska historieskrivningen – och den påverkas oss i väst också. För de flesta i Europa är en kosack en donkosack, någon som numera sjunger i kör och mellan sångnumren dansar kosackdans. Lite ofarligt pittoreskt.

Men då talar vi om ryska kosacker.

Ukrainska kosacker har få i västerlandet en uppfattning om.

Ändå var de i århundraden bärare av tanken på ett fritt och självständigt Ukraina.

Kosackerna börjar växa fram som en enhetlig grupp under 1200-talet. Tänk dig amerikanska nybyggare som försöker värja sig mot att bli en del av USA och som därför värjer sig mot Washingtons försök att inlemma dem i den stora staten.

Men kosackerna hade inte bara en stor stat att kämpa mot. Den bördiga svarta jorden var eftertraktad av alla deras grannar – vi drar listan en gång till: polacker och litauer, tyskar, österrikare, turkar, tartarer och ryssar. När alla dessa riken och imperier försökte erövra Ukraina riskerade kosackerna ständiga krig på två, eller flera fronter. De hade aldrig bara en fiende att värja sig mot.

Så ibland lierade de sig med polacker mot ryssar. Ibland med ryssar mot polacker. Ibland med ryssar mot turkar.

Ibland splittrades kosackerna och en grupp allierade sig med polackerna och en med ryssarna. Kosack kom att stå mot kosack.

En gång slöt kosackerna till och med förbund med Sverige. Den store kosackledaren Mazepa – en av sin tids mest handlingskraftiga, intelligenta och sluga politiker – hade genom en allians med tsaren lyckats försäkra sig om skydd mot polacker och turkar och samtidigt säkrat ett stort mått av självständighet för den del av Ukraina som kosackerna kontrollerade. Landet blomstrade, administration, skolor och kultur utvecklades. Men efter hand började Peter den store en förryskningspolitik av kosackernas rike. Ryska och judiska ämbetsmän fick alltmer makt. Kosackregementena ställdes under ryskt befäl. Tidigare hade det alltid varit en självklarhet att kosackerna valde sina officerare, liksom de alltid valde dem som skulle leda dem i fredstid.

Mazepa ser vart allt är på väg, och när den unge svenske krigarkungen Karl XII marscherar genom Polen, in i Ukraina, med målet att betvinga den ryske tsaren ser Mazepa en ny möjlig allierad som kan säkra ett relativt oberoende för kosackerna och Ukraina. Karl XII och Mazepa ingår ett förbund.

Men efter slaget vid Poltava i juli 1709 tvingas Mazepa fly till Bender tillsammans med Karl XII. Där avlider Mazepa i september.

Därmed brukar man hävda att drömmen om en republik av fria kosacker dog. De som anser det pekar på hur Mazepas allians med Karl XII inte bara slutade med ett stort militärt nederlag, utan också hur det var början på den stora förryskningen av landet.

När Mazepa går i förbund med Sverige svarar Peter den store med att bränna ner hans huvudstad Baturin – först har man dock slaktat män, kvinnor och barn. Och djur. Återigen den totala utplåningen. Därefter rörde sig Peter den stores härskaror in i den andra delen av kosackriket – Zaporogiska Sitj. Återigen eld och aska.

Visst kommer kosackerna att leva kvar, men aldrig mer kommer de att få ledare som i verklig mening försöker bygga ett självständigt rike. Deras ledare kommer istället nöja sig med att försöka få en personligen så stark ställning som möjligt som hantlangare åt något av grannländerna. I bästa fall kommer de att sträva efter rätten att tala ukrainska och att ukrainare ska få ha ämbeten i staten.

Det är antagligen den synen på den egna historien som får läkaren vid min sida att vara så uppgiven – vårt folk försökte en gång, och se hur det gick.

Men de verkliga upproren för självständighet dog inte med Mazepa.

Det är svårt att tänka sig ett mer förhärjat land än det moderna Ukraina i slutskedet av första världskriget och åren därefter.

1919 kämpar fyra utländska arméer om att ta kontroll över Ukraina. Bolsjevikernas Röda armén, de tsartrogna vita styrkorna, den polska armén samt brittiska och franska förband som vill förhindra att oktoberrevolutionen sprider sig till övriga Europa.

Vilka inhemska krafter fanns? En svag armé som styrdes från Kiev där man försökt utropa ett självständigt Ukraina. Svagheten hos den visade sig i att huvudstaden Kiev bytte härskare fem gånger det året.

Och så fanns ”anarkisterna”, som de kallas de gånger de omnämns i historieböckerna.

”Anarkisterna”?

I nyheterna nu stöter vi ofta på namnet Zaporizjzja. Där finns ett av Europas största kärnkraftverk, och striderna runt det har varit hårda, medan omvärlden nervöst betraktat utgången.

I regionen fanns Zaporogkosackernas kärnland, men nu omtalar vi det alltså mest på grund av ett kärnkraftverk.

I området finns den lilla staden Huliaipole, och den var från 1918 till 1922 huvudstaden i en fri bonderepublik med sju miljoner invånare.

Uppenbarligen levde arvet från kosackerna kvar.

Republikens ledare var anarkisten Nestor Machno – men jag har alltid tyckt det är lite fånigt att benämna honom som anarkist. Han var egentligen en typisk kosackledare som återskapade och förverkligade tanken på att fria bönder skulle rå sig själva, och ta till vapen och försvara denna rätt när så behövdes. Machnos kosackarmé bestod som mest av 50 000 man, och som en riktig kosackledare visade han sig vara en skicklig militär strateg, och om igen besegrades de främmande herrarnas försök att ta kontroll över jord som inte var deras.

Men det är som om de som skriver historien inte vill bli påminda om att kosackandan kan leva kvar, det är till och med bättre att kalla det för ”anarkism”.

En dag kliver vi in i en butik i Lviv som säljer antikviteter. En märklig anhopning ting. Ikoner, mängder av böcker. Där finns biblar och Stalins samlade skrifter, verk av Gogol och travar av verk skrivna av franska 1800-talsförfattare. Porträtt av Peter den store och Lenin. Rätt många av Nikita Chrusjtjov.

Och så finns det en byst i gjutjärn. Kan man ens göra byster i gjutjärn? Nåja, vi var ändå i de märkliga materialens land.

Det är en stor byst.

Den visar sig föreställa Nestor Machno.

Tommy ser vad jag funderar på och säger snabbt: ”Tänk inte ens tanken. Den måste väga sisådär fyrtio kilo. Du ska hjälpa till att bära mina kameraväskor”.

Jag överger min impuls att köpa den.

Men kanske mest för att jag känner att den inte ska lämna Ukraina.

Den hör hemma där. Som en påminnelse och inspiration för dem som lever, och dör, där i dag. Uppenbart är att det finns kosacker kvar.

Men riskerar de – liksom sina förfäder – att sluta förbund med krafter som bara vill använda dem för sina egna syften?

I nyhetssändningarna under dagen har det talats om hur några tusen demonstranter i Italien gjort den förbjudna ”romerska hälsningen”, alltså sträckt ut armen på samma sätt som man gjorde i det landet under de år då Mussolini uppenbarade sig på olika balkonger.

Reportern säger att det omgående skapat en hård debatt i Italien – med krav på att upplösa organisationer som betraktas som fascistiska – och reportern konstaterar att ”Italien länge brottats med det fascistiska arvet”. Det sägs nog inte på grund av att reportern vet något om italiensk historia, utan mest för att så ska man säga.

Och väldigt många i dag i Sverige har talat länge om att vi måste lära oss av 1930-talet för att förstå vilket reellt hot fascismen sägs utgöra just nu i Sverige, låt oss då tala om 1930-talet i fascismens Italien – och vad som hände därefter.

För det finns faktiskt sådant vi kan lära av detta – men det har inget att göra med det där lite allmänna dillandet i medier och talarstolar.

Alltså … 

Den italienske filmregissören Roberto Rossellini anses inte bara vara en skapare av ”neorealismen”, och därmed en förnyare av filmkonsten – han var också en stor stjärna på den internationella kulturvänsterns himmel. Med sin ”Rom – öppen stad”, etablerade han sig 1945 som en nyskapande regissör, och som en skildrare av fascismens fasor, och människors kamp mot förtryck. Själv har jag – trots att jag sett om filmen – inte kommit över min ungdoms första intryck; en Disneysentimentalisering av liv, politik och samhälle, för mycket känslor och tårar. Mer en bild av hur någon avskild från människors liv föreställer sig att människor är. En film som – trots att dess skapare talade om att han ville skapa en osminkad, rå och realistisk bild av världen som den är – mer gav mig en känsla av ett försök att skapa en förenklad bild av världen, en okomplicerad saga, med gott och ont, svart och vitt.

2008 publicerade det italienska kulturministeriet en lista på filmer som de ansåg var en del av landets kulturarv, 100 filmer som sedan 1942 ansågs ha ”förändrat Italiens kollektiva minne”. Verk av Rossellini fanns med på listan, givetvis var ”Rom – öppen stad” självklar, den kom på tredje plats. Bland de 20 första filmerna fick Rossellini med tre av sina verk.

Men måste man inte stanna till, och fundera på den där formuleringen från kulturdepartementet? De ville lyfta fram kultur som ”förändrat det kollektiva minnet”.

Låter lite mer som ett ministerium för spridande av korrekta idéer, eller det där företaget som i ”Total recall” ser till att ordna mer behagliga minnen till sina kunder. Själv skulle jag inte vilja vara en del av en kultur som styrs av personer som vill förändra det kollektiva minnet.

Mussolinis son

Rossellini klarade med ”Rom – öppen stad” och sina kommande filmer av att både ändra mångas bild av Italien; och de flestas bild av honom själv.

Få talar numera om Rossellinis arbete inom filmen innan 1945. ”Rom – öppen stad” – var ju inte hans första film. Han började arbeta med den sommaren 1944, när amerikanerna fått fäste i landet, och året efter hade filmen premiär.

Men då hade han en lång rad filmer bakom sig, filmer som han skapat under Benito Mussolinis tid vid makten.

Våren 1943 – alltså ungefär ett år innan arbetet med ”Rom – öppen stad” påbörjas har ”Mannen med ett kors” (L’uomo dalla croce) haft premiär och Rossellini har hyllats av fascistiska potentater och kulturkritiker. ”Ett mästerverk” konstateras det om filmen som skildrar italienska soldater som strider med tyska trupper mot Röda armén i Ukraina. Filmens hjälte är en katolsk, fascistisk fältpräst som blir martyr och offrar sig.

Vem är då hjälte i ”Rom – öppen stad”? En katolsk präst som dör martyrdöden, men den här gången är svartrocken antifascist.

På ett år byter Rossellini politisk hållning. Men han bryr sig inte om att byta dramaturgi och upplägg.

Nu var inte ”Mannen med ett kors” en tillfällighet, den ingick i en trilogi med propagandafilmer skapade av Rossellini där fascismen och den italienska krigsmakten hyllades. Alla filmerna berömdes av dem som hade makten i Italien. Inte så konstigt, den italienska filmindustrin styrdes enväldigt av Rossellinis nära vän – Benito Mussolinis son Vittorio; även verksam som bombpilot i det italienska kriget mot Abessinien. Han kommenterade en gång att det gav honom kontakt med den verkliga skönheten att fälla bomber över abessinska byar och städer: ”… det är som att se blommor slå ut”.

Rosad Rossellini

Med en sådan CV borde Rossellini fått det svårt i ett Italien som skulle göra upp med fascismen.

Men så blev det inte alls.

Efter ”Rom – öppen stad” kommer Rossellini att bli vänsterns älskling, och egentligen allas favoritregissör. Ingrid Bergman skriver brev till honom och bönar och ber om att få en roll i någon av hans filmer, vilket nådigt beviljas – liksom tillträde till Rossellinis bädd. Det blir skandal och skilsmässa, men en dag står Ingrid där övergiven. Roberto har varit i Indien, och ställt till med skandal med en indisk kvinnlig manusförfattare. Rossellinis ombytlighet när det gäller politik, hade sin motsvarighet när det kom till kvinnor; vilket också visar sig i hans filmer. Det jag funnit mest svåruthärdligt med dem är att kvinnor skildras som helt i avsaknad av egen vilja. Desto märkligare att han beundras av många feministiska filmkritiker.

Men varför lägga stor vikt vid fallet Rossellini?

En och annan ryggradslös kulturarbetare kan väl varje land uppvisa – personer som byter politisk åsikt för att få fortsätta göra film, ge ut böcker eller behålla jobbet?

Förvisso sant.

Men problemet är större än en eller annan person i varje land. Problemet i västerlandet är att stora delar av skiktet med människor som livnär sig på att skriva, regissera, skulptera eller komponera är moraliskt korrumperat och benäget att sälja sin skapande förmåga till den som har makten.

Italien är ett belysande exempel på detta, och värt att diskutera just på grund av det där ordet ”fascist”, som nu används så flitigt.

I dag vänder sig en mycket stor del av det italienska kulturetablissemanget mot Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder – och stämplar dem som fascister. Samma fenomen ser vi i Sverige.

Berlusconis makt

Det märkliga är att många av dem som är ikoner, portalfigurer och föredömen i det italienska kulturetablissemanget i dag är gamla fascister. Och det är deras lärjungar som ropar ”fascist” när Meloni äntrar talarstolen. Och de har de senaste 70 åren ropat ”fascist” varje gång det dykt upp en politisk rörelse de sett som ett hot.

Man talar ofta i dag om Berlusconis makt över media, det talas aldrig om att de stora förlagshusen, och tidningarna är skapade av personer som inte över en natt, men mycket snabbt, gjorde en ”Rossellini”, och kom ut som kommunistiska anti-fascister.

För att vi ska förstå vidden av det här kan vi begrunda en av den italienska fascismens mest framstående figurer; han är märkligt – eller medvetet – bortglömd. Giuseppe Bottai var en av grundarna av det fascistiska partiet, han blev en ledande ideolog och organisatör, och var också soldat. Han lämnade sin maktposition som guvernör i Rom för att strida i Abessinien, och blev viceguvernör över Addis Abeba.

Han förkroppsligade fascismens ideal om en ny renässansmänniska; intellektuell, kompetent ämbetsman och krigare – när kriget var förlorat 1944 bytte han inte sida eller gömde sig på landsbygden och hoppades på det bästa. Han gick in i franska främlingslegionen, och stannande där till 1948.

Men det han gjorde som verkligen kom att forma efterkrigstidens Italien var att han under 1930-talet skapade två fascistiska tidskrifter i vilka hundratals av den tidens intellektuella medverkade med artiklar och essäer – författare, poeter, dramatiker, skulptörer, formgivare, arkitekter, formgivare. De betalades väl och var försäkrade om att få uppdrag och belöningar av regimen.

Renässansman

Bottai förstod att det gällde att dominera kulturlivet för att kontrollera människors tankar och känslor.

Han insåg att hot och våld skulle få konstnärssjälarna att skrumpna, det skulle låsa sig för dem. Visst skulle de skriva och filma på beställning för att inte hamna i fängelse, men inte lika bra som om staten höll dem mätta, belåtna och varma.

Straffades då alla dessa fascistiska kulturarbetare på något sätt efter kriget?

Nej, tvärtom. De flesta av fascisternas mer framstående kulturarbetare fick en ännu starkare ställning i kulturlivet efter fascismens fall – men nu som medlemmar av det kommunistiska partiet PCI.

Det gick inte över en natt, men på några veckor.

Hur det gick till?

PCI:s generalsekreterare Palmiro Togliatti hade samma inställning som fascisten Bottai till kulturarbetare, bättre muta än skrämma.

Eftersom Togliatti var justitieminister i efterkrigstidens samlingsregering  hade han goda möjligheter att muta. Det skrevs lagar och förordningar som gjorda att man kunde stryka ett streck över kulturarbetarnas aktiviteter de föregående åren. Och pengar, makt och berömmelse gavs till dem som anslöt sig till PCI. De intellektuella stod på kö. Partiet behövde lojala personer i kulturlivet och för att besätta de positioner partiet erövrade i staten, till exempel i utbildningsväsendet.

På universiteten uppstod den mest absurda situationen. Under 1930-talet hade judar en stark ställning i det fascistiska partiet, deras andel av av partiets medlemmar var större än deras andel av befolkningen. Men 1938 infördes raslagar i Italien som innebar att judar rensades ut från partiet, och från utbildningsväsendet.

Efter fascismens fall krävde tusentals judiska lärare på universiteten att få tillbaka sina tjänster.

Utrensning på universitet

Men det nekades många av dem med hänvisning till att de varit fascister fram till 1938, och nu skulle ju universiteten avnazifieras. Och de två skolbyråkrater som ansvarade för blockeringen av att judar fick tillbaka sina tjänster var två av de ansvariga fascistiska statstjänstemän som genomfört fördrivningen av judar från universitetet. Men nu var de medlemmar i PCI och skulle vaka över att inga fascister fick tillbaka sina tjänster.

Alltså, om vi ska lära av 1930-talet, och om vi anses behöva studera fascismen för att förstå vad som kan hända i Sverige – är det då inte rimligt att först av allt ställa sig frågan om man ska lyssna på svenska kulturarbetares åsikter i frågan?

För det första för att de tillhör ett skikt som historiskt sett alltid vänder kappan efter vinden. Italien är bara ett exempel.

För det andra därför att många av dem är formade en kultur, där de italienska kappvändarna ingår med de verk de skapade efter det att de vände kappan senaste gången.

När jag studerade den italienska historikern Mirella Serris verk om alla dessa fascistiska kulturarbetare som över en natt blev kommunistiska kulturarbetare förundrades jag över mängden namn, deras positioner i efterkrigstiden. Jag blev deprimerad när jag fann några av mina favorittänkare på listan. Började grubbla över varför jag fann dem så bra, grubblar på det fortfarande.

Och det är det man måste göra. Försöka förstå själv. Vara misstänksam mot sig själv, och de egna tankarna.

Det är en alltför ovanlig inställning i dag. De flesta väljer att tycka som alla andra i omgivningen.

Astrologi är för mig förknippat med två äldre kvinnor som sitter på kafé. De dricker porter med en äggula i, och äter napoleonbakelser, alltmedan de diskuterar stjärntecken och deras betydelse.

De brukade ofta sitta på det konditori dit vi ibland smet iväg på rasterna för att köpa krämkaka eller kaksmulor. Vad jag minns verkade de alltid sitta med kapporna på, även på sommaren medan de ritade på pappren som låg emellan dem – jag minns dock inte vem som berättade för mig att de mystiska damerna ägnade sig åt stjärntydning.

….

De två porterdrickande astrologdamerna dyker upp i minnet när jag ska svara på frågor från personer som under varför Cultura Aetatis nu ger ut en bok om astrologi.

….

Kvinnor av det slag jag såg på konditoriet är sedan länge borta.

Och vem dricker för övrigt fortfarande porter med en äggula i?

Men astrologin lever kvar.

Mest synligt i form av kvälls- och veckotidningars horoskop, då är det antingen spaltutfyllnad eller riktat till samma vilsna målgrupp som köper trisslotter i hopp om att deras liv ska bli bättre – eller åtminstone inte bli sämre.

Ingen rationell och förnuftig människa bryr sig väl om astrologi i dag?

Men är frågan så enkel?

Inte alls. Inte ens för mig som tror på förnuft, logik, och fakta och som till och med är så primitiv att jag helst ska kunna känna på saker för att tro på att de existerar.

….

1670 fängslas Girolamo Cardano av den italienska inkvisitionen och anklagas för hädelse och kätteri. Han har hävdat att de kristna martyrernas död var förutbestämd av stjärnorna – han hade ställt horoskop för några av de mest kända martyrerna och menade sig kunna visa att deras väg var given från början. Cardano hade även dristat sig att ställa Jesus horoskop, vilket förstås upprörde påven, inkvisitionen och rätt många andra. 

Cardano slapp bålet, men förlorade sin tjänst som professor i Bologna, och alla hans böcker förbjöds – utom hans verk om medicin. Möjligen blev han också av med professorstjänsten på grund av att han visat väl stort intresse för de yngre kvinnor som intresserat deltog på hans föreläsningar.

Dagligen ser du spåren omkring dig av Girolamo Cardanos tänkande. Krånglar kardanknuten på din bil? Betänk då att det var Cardano som för nästan 500 år sedan var den förste som formulerade principen för hur en kardanknut fungerar.

….

Det förvånar mig att inte fler låter sina liv styras av kvällstidningarnas horoskop. Människor låter sig ju nämligen påverkas av så många märkliga saker. Miljoner ungdomar låter sina politiska sympatier bestämmas av vad Taylor Swift för dagen anser. Andra tror att Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida uppenbarar sanningen eller att Ulf Kristersson är en landsfader. Människor fäster gärna sin tilltro till personer som andra betraktar som auktoriteter; enklast så – och man slipper stöta sig med folk.

Alltför många väljer att vara lite dumma.

Alltför många väljer inte söka kunskap.

Men så har det alltid varit. Inget nytt problem.

Vår tids nya problem är istället att det finns så väldigt få personer som Cardano.

….

Cardano var en av sin tids mest framstående matematiker – hans verk Ars Magna innebar ett språng för algebran, men han var också så framstående som läkare genom sina studier i medicin att monarkerna i Frankrike och Danmark försökte värva honom som livmedikus.

Hans energi verkade vara enorm – även om han formulerade en grundläggande kritik av tanken på perpetuum mobile verkade han själv ha en evighetsmaskins outtömliga kraft. Han konstruerade bland annat verktyg för att skapa chiffer, och han utvecklade metoder för att lära döva läsa och skriva och han skrev verk där han samlade sin tids kunskaper om naturen.

Men hela tiden – parallellt med annat, och liksom lite vid sidan av allt det andra – vigde han sin tid åt astrologin.

Och nej ... jag tror inte på astrologi – men det stämmer mig till ödmjukhet att en hjärna vida överlägsen min en gång i tiden ägnade sig åt att tolka stjärnhimlen.

….

Jag finner nog dagens medialt uppmärksammade astrologer och deras följare skäligen ointressanta eftersom de ingår i olika kluster där man svärmar för det esoteriska och mystiska – men totalt saknar kunskap om så mycket annat – kanske om det mesta – förutom det man tror på; vare sig det sedan är stjärnors betydelse, nummermystik eller att sanningen kan uttolkas genom tarotkorten … eller något annat.

Däremot fascineras jag av renässansgenier som Cardano, där nyfikenheten och viljan att förstå och kontrollera verkligheten driver fram studier och experiment av allt som hör livet till – och till detta liv hör även de egna lasterna och drifterna. Han var en notorisk spelare, och hade svårt att hålla sig borta från tärningar, kort och schackbräde – men lasten drev honom också att i en skrift lägga grunden för beräkning av sannolikhet. Men de insikterna räckte inte till för att alltid hålla honom vid god kassa när han lämnade spelborden. När hans ena son giftmördade sin fru kunde inte Cardano betala den kompensation fruns familj krävde – och Cardanos son halshöggs.

….

Människor har i snart två års tid ägnat sig åt studera tidningarnas bilder på Putin och tillsammans med skribenterna spekulera om den ryske presidentens fysiska och psykiska tillstånd. Har han dödliga tumörer i hjärnan, tjocktarmen eller levern? Parkinson? Visar inte det sätt på vilket han håller händerna framför skrevet när han talar att han är psykotisk?

Ur dessa på vaga grunder ställda diagnoser härleds sedan uppfattningar om tidpunkten för Putins hädanfärd och Rysslands kollaps.

Varje dags lanseras nya framtidsförutsägelser baserade på foton av Putin (gärna i kombination med icke verifierade videoklipp från striderna i östra Ukraina). Någon av dessa hundratals förutsägelser kans säkert en dag i framtiden visa sig vara korrekt.

Än sen? Konstigt vore det annars.

I jämförelse med detta foto- och filmtolkande (typ: går inte Putin lite konstigt nu?) – förefaller det mig nästan rationellt att studera när Putin är född, och analysera hans karaktär och möjliga öde utifrån detta.

….

Påven Paulus III rådfrågade sin astrolog Luca Gaurico om den exakt rätta tidpunkten för att instifta jesuitorden samt för att utfärda en speciell bulla (som kom att återupprätta inkvisitionen och stärka dess makt). Funkade bra, båda institutionerna har nu existerat sedan 1500-talet, och behållit sin inflytande även om inkvisitionen inte är riktigt lika begiven på aktiviteter som tortyr och att bränna folk på bål.

Något paradoxalt kanske det var att en av inkvisitionens uppgifter blev att förfölja astrologer – kanske gav Luca Gaurico påven astrologiskt grundade råd för att han ville bli av med konkurrenter?

Gaurico tolkade också stjärnorna för att hjälpa Paulus III att klara den svåra  – för att inte säga omöjliga uppgiften – att manövrera mellan den franske kungen Frans I och den tysk-romerske kejsaren Karl V; vilket Paulus klarade i mer än ett årtionde, sedan gick det sämre – kanske mest för att Paulus nepotism fick fälla avgörandet vid en del beslut och tillsättningar (och inte Gauricos råd).

Märk väl att detta lilla historiska exempel inte något sätt är ett bevis för att astrologin är sann – dock möjligen, möjligen ett verktyg för den som vill analysera tillvaron – astrologin erbjuder en strikt logisk struktur, den kan ses som ett raster man lägger över något och man ser då möjligen något man inte sett förut – man kanske inte ändrar sin uppfattning om det man ser, men man får en bättre helhetsuppfattning eftersom man upptäckt något man inte sett tidigare.

Eller så är det faktiskt en helt värdelös information man knåpat sig fram till med hjälp av cirklar, kvadrater och trianglar.

Men då har man ändå vunnit något värdefullt intellektuellt genom själva övningen, man har tränat sin hjärna – och det är som med fysisk träning; då och då ska man kasta in några helt oväntade övningar och överraska kroppen.

Det är i det perspektivet jag ser Cultura Aetatis utgivning av Alexander Kiedings Astrologi: Maktens hemligheter.

Jag är själv långtifrån alltid överens med Alexanders analyser av olika makthavare – men jag tvingas finslipa mina egna uppfattningar när jag ställs inför en text som undersöker och beskriver Churchill, Stalin och Roosevelt från helt andra utgångspunkter än mina.

….

Dessutom – den som vill förstå historien måste vinna insikt i hur människor en gång i tiden tänkt – och som Anthony Grafton konstaterade i sin biograd över Cardano – Cardano’s Cosmos: The Worlds and Works of a Renaissance Astrologer – du kan svårligen sätta dig in mentaliteten hos de människor som formade utvecklingen under medeltid, renässans och upplysning i Europa om du inte förstår vilken roll astrologi spelade.

  • Rubrikens citat är förstås hämtat från Shakespeares Kung Lear, första aktens andra scen.

"Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad."

Andra avsnittet i den serie där jag för Morgonpostens räkning plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien?

Förstår vi att det som hänt i Ukraina genom historien är en bestämmande förutsättning för vad som som nu sker i Israel och i Gaza?

Han är smal och nervös, och bredvid honom står en hälften så lång äldre kvinna, som är dubbelt så bred som den unge, magre mannen vid hennes sida. Hon är definitivt inte nervös. Han ler förbindligt, hon stirrar bistert. De skulle kunna vara Lvivs svar på Helan och Halvan, men jag känner på mig att de inte är ute efter att roa mig.

Jag och fotografen har nyss blivit nedkallade till hotellets lobby. Receptionisten har ringt och förklarat att två personer vill träffa de utländska journalisterna, men han sänker rösten lite och säger: ”Jag förstår om ni vill att jag ska säga att ni inte är är på ert rum, men jag är rädd att de då sätter sig och väntar på att ni ska komma in”.

Nyfikna som vi är går jag och Tommy ner för att få veta vilka som kan tänkas vara så enträgna.

Efter handskakningar och presentationer förklarar den unge magre mannen att han har något mycket viktigt han vill visa oss.

– Vad? frågar jag förstås.

Efter en kort diskussion på ryska med den bastanta damen säger han:

– Bättre ni ser det med egna ögon.

Vi har ändå inget inplanerat på förmiddagen, och hämtar våra rockar. Vi har inte frågat om hur de känner till vår existens. I början på 1990-talet är utländska journalister lika ovanliga i Lviv som en bit märgpipa, och vi orsakar vissa dagar samma köbildning som en leverans av en nystyckad ko till en matbutik skulle göra. Alla vill tala med oss och berätta hur det är – och hur det var under tiden i Sovjetunionen.

Paret leder oss några kvarter bort till en massiv, men vacker, grå byggnad. Huskroppen verkar i sig utgöra ett helt kvarter. Alla byggnader i staden verkar uppförda i olika nyanser av grått – men ser man närmare efter ser man ofta den ursprungliga färgen. Den här byggnaden har uppenbarligen en gång haft en dovt pastellfärgad fasad. Alltså från tiden då Lviv var polskt. Byggnader som uppfördes när habsburgarna hade makten fick en ljusare pastellfärg.

Vi vandrar in genom den mycket stora träporten, och som den polske författaren Stanisław Lem dystert konstaterade: ”Bakom varje vacker fasad döljer sig alltid något frånstötande”.

På innergården ser vi yngre människor ta bort kullersten, och gräva sig ner i backen. Det är en ganska stor krater de fått till redan. I små grupper runt den stora gropen står små gummor och stirrar. Här och där en benpipa som sticker upp.

– Men för helvete, suckar Tommy. Inte en jävla massgrav till.

Det kan låta vanvördigt eller kallhamrat, men även i dag förstår jag på sätt och vis hans reaktion.

Lviv har alltid varit vad man brukar kalla en mångkulturell stad, som genom historien befunnit sig i skärningspunkten mellan olika stormakters intresseområden. Vilket förstås inneburit att när en erövrare har ersatt en annan har de mördat en del av dem som bott i staden; ibland alla. Och när det rått relativ yttre fred har de som bott där varit ganska duktiga på att slå ihjäl varandra.

I flödet från nyhetsbyråerna den senaste veckan har jag om och om igen sett bilderna från massgraven i Butja – och påmints om alla utgrävningar av massgravar jag såg i Lviv under den här tiden. Massgravar är inte bara en sorgligt självklar del av Ukrainas historia – det är också själva förutsättningen för nutida historieskrivning om Ukraina. Alla folk som levt här har sina egna massgravar och skriver därför landets historia med utgångspunkt från den egna gruppens lidande – det blir också förutsättningen för deras anspråk på att vara offer, de största offren, genom historien; och därmed också få en mer framträdande plats i dagens samhälle.

Vid den här tiden grävs massgravar upp i staden och dess utkanter som inrymmer polacker, ukrainare, ryssar, judar, grek-katoliker, kommunister, icke-kommunister mördade av kommunister, tyskar, rumäner. De må ha levt i samma stad när de var i livet, men i döden skildes de åt och varje grupp fick sin – eller sina – egna massgravar.

Strax innan vi lämnar staden några dagar senare får jag veta att en delegation tatarer ska komma till staden för att leta massgravar.

Ibland uppstod det trätor om vilka offer som egentligen låg i en massgrav – de rättsmedicinska resurserna var ganska begränsade i Ukraina vid den här tiden.

Och de massgravar jag talar om här var bara det senaste seklets massgravar.

Den stadiga damen börjar berätta vad vi ser, och den unge mannen tolkar. Så mycket förstår jag av språket att jag märker att han censurerar vissa ord. Damen har nämligen en märklig förmåga att blanda köttiga svordomar, med sentimental veklagan – i en och samma mening. Typ ”Åh, våra döda! Himlen gråter blod! Skitiga söner av horhundar som gjorde detta!”

Vi får veta att det vi betraktar är en judisk massgrav. Här låg offren för tyskarnas härjningar 1942 begravda. Två liknande massgravar skulle finnas strax utanför staden. Och inne i staden skulle det också finnas judiska massgravar med offer som Stalins säkerhetstjänst NKVD avrättat. En av massgravarna utanför staden menade den unge mannen och damen att polska partisaner bar skulden för.

Den unge mannen avslutar sin uppräkning med att förklara att judarna alltid varit de ständiga offren. Jag svarar med att så faktiskt ju inte är fallet.

När jag sagt det tittar han misstroget på mig, inleder ett upprört samtal med damen, varav jag förstår att hon menar att jag måste vara någon slags nazist, medan den yngre mannen hävdar att jag nog bara är lite allmänt efterbliven och måste bibringas kunskap. Den yngre mannen lyckas övertyga henne om att jag måste bildas, de kan ha nytta av en ”korrespondent” och att vi därför bör gå till ett kafé. Vi hamnar på ett Tea House, vilket är märkligt av två skäl. Dels att namnet är engelskt – Ukraina har en egen gammal tekultur, dels därför att i västra Ukraina är kaffe lika vanligt som te, vilket är en av många saker som skiljer landets mat- och dryckeskultur från den ryska.

Det engelska namnet förklaras av att det i Lviv märks att man vill betona att man ser sig som en del av västerlandet, att det är ett tehus och inte ett kafé beror antagligen på att man vill visa att man har något säreget att tillföra västerlandet. Te gjort på örter och bär har en lång tradition i landet, min egen favorit blev under den här tiden blåbärste. Men vanligast är förstås svart te, väldigt ofta smaksatt med bär, frukt, marmelad, honung. Jag ser när vi kommer in att tehuset satsar moderna tepåsar i ett stort urval. Men där finns också utrustning för den som är konservativ i sin syn på hur ukrainskt te ska avnjutas; mindre samovarer, och metallkannor i vilka man håller zavarkan varm – det är en sats med mycket starkt te som bryggt länge, och som man sedan späder ut i sin kopp eller i sitt glas till önskad styrka. Eller så dricker man sitt te från fat. Ibland med en sockerbit mellan tänderna – som man drack kaffe ibland i Sverige förr.

Tekultur

Ägaren gissar att två av de nya gästerna är västerlänningar och börjar direkt plocka med de speciella högkantade faten för att ge oss en lektion i ukrainsk tekultur. Våra värdar förklarar dock för innehavaren att vi måste serveras i glas. Den unge mannen försvinner sedan ut, och vi sitter kvar under besvärad tystnad med damen. När han återkommer har han en flaska ukrainsk konjak med sig, inköpt i närmsta kiosk. Han slår i en redig skvätt i vart och ett av våra glas.

Min utvikning här beror på att jag måste ta sats för att fortsätta att skriva i den här frågan – folk tenderar att sällan lyssna på vad man säger när man ska förklara Ukrainas historia.

Diskussionen i tehuset blir lång, och vi blir aldrig överens, men jag kommer att när den är avslutad att självklart lova att skriva om den judiska massgraven vi sett.

Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad.

En gång avbryter den unge mannen mig och säger: ”Men de dödade också våra kvinnor och barn”.

Det enda jag kunde svara var att i Ukraina har man alltid dödat kvinnor och barn. Jo, jag vet. Klen tröst för den som förlorat sina nära. Men jag sade det inte i ett försök att trösta – hade varit förmätet – utan som ett försök att få dem att förstå. Morden på barn och kvinnor i Ukraina genom historien har inte varit ”collateral damage” (som man säger i dag för att liksom göra det mer kliniskt och neutralt. Typ: hoppsan … råkade vår kryssningsrobot slå ner mitt i en bröllopsfest. Ack ja, collateral damage. Då låter det ungefär lika allvarligt som en felparkering). Men kvinnorna och barnen som mördats genom tiderna i Ukraina har inte råkat bli indirekta offer. Målet i de ukrainska krigen genom århundradena har alltid varit att förinta motståndaren. Totalt. Då dödar man kvinnor och barn också.

För säkerhets skull.

Man kan inte förstå det som händer i dag i Ukraina om man inte inser detta. En vendetta på Sicilien är en ganska stillsam företeelse jämfört med vad som pågått i Ukraina sedan 800-talet.

Tsarväldet

Jag kan väl i sammanhanget inleda med några påpekanden, som lätt kan missförstås av dem som vill missförstå. Åren innan första världskriget kontrollerade de rikaste judarna i Ukraina 90 procent av all sprittillverkning i landet, hälften av alla sågverk och hälften av all tobaksproduktion och en tredjedel av sockerproduktionen. Tre fjärdedelar av den judiska befolkningsgruppen levde på handel och affärsverksamhet, och den absoluta merparten av gruppen bodde i städerna eller i egna mindre samhällen där de ofta utgjorde 80 procent av invånarna. I alla de olika områden av nuvarande Ukraina som kontrollerades av Ryssland, Polen eller Österrike-Ungern var judarnas frihet inskränkt för att de inte skulle konkurrera med erövrarnas egna ekonomiska intressen. I de ryska delarna  föreskrevs vilka ekonomiska sektorer judar inte fick verka i – och det var förstås de områden där det fanns ryssar som var verksamma. Situationen var likadan i de övriga delarna av det som nu är Ukraina. Det krävde sammanhållning och extrem flit för att bygga sig en framtid, vilket judarna lyckades med på de områden där de inte var förbjudna att verka. Samtidigt såg tsarens ämbetsmän judarna som en motvikt till de oregerliga ukrainarna, och de rikaste och bäst utbildade integrerades i det styrande ryska skiktet i Ukraina. Detsamma skedde i de polska och österrikisk-ungerska delarna.

På så sätt kom de olika yttre stormakterna att isolera judarna från ukrainarna, och samtidigt ge dem en stark ställning – vilket gjorde att ukrainska nationalister i princip alltid såg dem som ockupanternas hantlangare – och de återkommande pogromerna mot judarna var fruktansvärda, och i sin omänsklighet för mig obegripliga.

När jag påpekade just det där med ”omänskliga” och ”obegripliga” lyste den unge mannen och damen upp; ”Aha”, såg de ut att tänka, han fattar trots allt vad vi utsatts för.

Men deras lättnad försvann när jag räknade upp alla andra liknande försök att utplåna en folkgrupp genom Ukrainas historia – försök som drabbat andra.

Det här är inte en fråga om historiska spetsfundigheter – synen på judarnas speciella roll i historien påverkar nyhetsflödet och presentationen av det som sker i Ukraina. Vi ser i dag hur den judiska frågan används i krigspropagandan. Ryssland talar om Ukraina som ett land kontrollerat av nazister.

Den judiske presidenten Zelenskyj å sin sida talar om ”Putler” och hävdar att raketattacken mot kommunikationstornet i Kiev egentligen var ett försök att förstöra minnesmärket över massmordet på judar i Babij Jar.

Båda sidor gör den judiska saken till sin och säger sig kämpa mot nazister och anti-semiter. På så sätt ställer man sig på vad som allmänt sett betraktas som rätt sida i historien. Samtidigt ställer man den verkliga historien åt sidan.

Inte bara historien utan nutiden blir obegriplig om vi hela tiden ska utgå från just det judiska lidandet. Men vi kan däremot utgå från de förhållanden och mekanismer som orsakar det judiska lidandet för att förstå det som händer i dag.

Men de mekanismerna har som sagt drabbat alla folkgrupper i Ukraina.

Under diskussionerna känner jag doften av kaffe. På ett tehus? Ser bort mot disken och där står ägaren och gör kaffe i en liten kanna som värms över en gaslåga. Jag anar vad som komma skall. Snart kommer ägaren att dyka upp vid vårt bord och förklara för mig och Tommy att vi också måste prova kaffet – och lägga till att det var en ukrainare som införde kaffet till Europa.

Och, efter en stund glider han fram till vårt bord med en liten bricka och fyra små koppar och förklarar just det; att vi har en ukrainare att tacka för att vi dricker kaffe i Europa. Han gör också tillägget att det passar utmärkt till ukrainsk konjak (inget krånglande om att den unge mannen hämtat en flaska och ställt på bordet – de må ha en tendens till att ta livet av varandra i Ukraina – men är på ett plan väldigt civiliserade).

Det märks på ägaren att han förväntar sig att vi ska ställa frågor, men den unge mannen och den stadiga damen är koncentrerade på att försöka få mig att anta deras syn på Ukrainas historia – och jag på att försvara och förklara mig.

Ställd inför vårt av olika orsaker uppkomna ointresse drar ägaren sig tillbaka.

Men han hade förstås rätt. Det som förvånade mig var att han inte också sa att att det var en man från trakten av Lviv som introducerade kaffet i Europa. Vilket hade varit sant. Kanske.

Jerzy Franciszek Kulczycki föddes 1640 i det lilla samhället Kulchytsi i Lviv-regionen. Han var först i polsk tjänst, men kom senare att hamna i Wien och i habsburgsk tjänst. Kulczycki  visade stort mod under turkarnas belägring av Wien – han tog sig igenom turkarnas linjer för att få kontakt med Jan Sobieskis armé, fick kontakt med dem och kunde återvända med det besked som fick Wien att fortsätta hålla ut. (Även Jan Sobieski har – förstås – med Lviv att göra. I staden finns ett av Ukrainas få barockpalats, och det tillhörde familjen Sobieski, en hel del av de fördrag och traktat som gällde nuvarande västa Ukraina har genom historien förhandlats fram och undertecknats där).

När turkarna bröt belägringen av Wien och flydde, lämnade de allt efter sig – även kaffebönor. Det sägs att Kulczycki var den ende som visste hur de skulle användas, och att han var den som öppnade Europas första kafé … i Wien. Om han verkligen var först är lite omstritt – dock inte i Lviv.

Omstridd där på tehuset är dock min syn på Ukrainas historia. För våra judiska värdar definieras allt som hänt deras folk i Ukraina landets historia. Och det gäller alla folkgrupper i landet, och de är fortfarande många. Skrapa på en ukrainare och du hittar ofta en polack, en tysk, en ryss, eller en serb (Katarina den stora flyttade in dem för att de skulle kolonisera delar av det som varit kosackernas land).

Om jag skrapade lite på en ukrainare under resorna visade det sig oftast att han definierade sig efter den plats han bodde på; Kiev, Lviv, Odessa, eller en bondby utanför Ivano-Frankivsk. Så typiskt för en nation som aldrig riktigt varit sin egen; människor definierar sig efter plats, tro eller etnisk tillhörighet.

Det är då det blir lättare att ta kål på de andra, de som kommer från andra platser – eller som skiljer sig från en själv av andra skäl, och ingenstans hade jag mött ett land där klyftan var så stor mellan stad och land. Även det hade historiska rötter.

Fattiga bönder

I det Galicien där Lviv alltid varit centrum bestod den landägande adeln, szlachtan, under det långa polska herraväldet ursprungligen av en mängd nationaliteter; polacker förstås, men också tyskar, moldavier, rumäner, böhmare, judar och en och annan tartar. Det fanns också några få rutener – dagens ukrainare. Men de flesta av ukrainarna framsläpade sina liv som fattiga bönder, daglönare eller livegna. De levde som djur, och när de gjorde uppror – vilket de ofta gjorde – förintade de allt i sin väg; män, kvinnor och barn. Under några sekel var det så att ukrainare bara fick bo på en enda gata i staden. Mångkulturen i städerna byggde på ukrainskt trälande på åkrarna.

Våra två värdar tar som exempel på den ukrainska antisemitismen upp ryttarstatyn av kosackhövdingen och nationalhjälten Bogdan Michajlovitj Chmelnytskyj. Den står i Kiev, framför Sanka Sofias katedral. Ursprungligen var det tänkt att hästen skulle trampa ner en polsk adelsman, en katolsk präst och en jude. För den ryske tsaren – som tog initiativet till statyn – var Chmelnytskyj mannen som befriade ukrainarna (och därmed senare gjorde det lättare för ryssarna att förslava dem). Lite mer försiktiga ryska byråkrater såg dock till att det blev en mer normal ryttarstaty.

Där står han än i dag. Och våra judiska värdar har rätt –  Chmelnytskyjs bondehärar mördade mängder med judar. Men också mängder av andra människor. När kosackhövdingen Chmelnytskyj inledde upproret mot det polska väldet 1648 dränktes landet i blod. Ett ögonvittne beskriver förödelsen:

”Överallt där de fann medlemmar av szlachtan, kungliga ämbetsmän eller judar, dödades de alla, även kvinnor och barn. De plundrade judarnas och adelns herrgårdar, brände ner katolska kyrkor och mördade prästerna, ingenting lämnades levande eller helt. Det var ovanligt att träffa på en man vars händer inte hade dränkts i blod.”

Men polackerna och szlachtan slog tillbaka. Den polske magnaten Jeremi Wiśniowiecki, som hade en egen armé på 6000 man samlade adeln, städernas rikaste invånare och judarna och inledde ett blodigt korståg mot kosacker och ukrainska bönder. By efter by ödelades i västra Ukraina. Även Wiśniowieckis armé mördade kvinnor och barn, dock ofta först efter att offentligt ha torterat dem.

Motståndaren skulle förintas, utplånas. Det fanns alltid andra folkslag man kunde flytta in för att bruka jorden.

När jag skriver det här ser jag i nyhetsflödet hur EU:s utrikeskommissionär uttalar sig om att sedan kriget i Ukraina började har EU:s medlemsländer betalat 350 miljarder kronor till Ryssland för energileveranser. Samtidigt har Ukraina fått vapen och militär materiel från EU till ett värde av tio miljarder kronor.

Ingen i omvärlden bryr sig i verklig mening om ukrainare, de betraktas som en förbrukningsvara i det geopolitiska spelet och i stormakternas maktkamp.

Och för att överleva har de olika befolkningsgrupperna i Ukraina valt att luta sig mot än den ena, än den andra stormakten – vilket gjort att de ofta kommit att också börja avliva varandra. Valen om vem man skulle alliera sig med gjordes ofta i ren och verklig desperation – utgången var aldrig given.

Till slut kommer stora delar av de ukrainska kosackerna att ställa sig under tsarens beskydd för att inte helt slaktas av polackerna – och det leder till en utveckling där Peter den store år efter år skickar dem ut i strid för det ryska imperiet. Förlustsiffrorna är enorma. Kosackregementena uppvisar årligen förlustsiffror på 70 procent.

Och när ryssen knäckt kosackerna fanns det ingen kraft kvar som kunde skydda de ukrainska bönderna och sakta drivs de tidigare fria bönderna in i livegenskapen – just det som de vill undkomma när de gjorde uppror mot polackerna.

”Problemet är inte att Gud spelar tärning, det är att han inte låter oss se vad han slår”, konstaterade Stanisław Lem dystert. Han blev känd för världen som en polsk författare, men han föddes i Lviv i en välbärgad judisk familj – och lyckades överleva den tyska ockupationen av staden under andra världskriget.

Han lyckades också överleva den sovjetiska ockupationen av staden, och hörde därmed till den lilla grupp på några hundra judar som överlevde i en stad där en fjärdedel av invånarna var judar, alltså ungefär 75 000.

Stalins säkerhetstjänst

Och i förintandet av judenheten i Lviv ser vi tydligt de mekanismer jag talar om. 1939 styckar Stalin och Hitler Polen, västra Ukraina och Lviv blir ryskt. Säkerhetstjänsten NKVD:s närvaro blir snabbt märkbar – och leder till hat mot judar. NKVD:s ledning har medvetet bemannat sina enheter i staden med så många judar de kan hitta – kring sekelskiftet och efter första världskriget har det förekommit pogromer – alltså räknar man med att judiska NKVD-män inte kommer att visa någon misskund när operationerna inleds för att rensa Lviv på varje tänkbar motståndare till det sovjetiska väldet. 400 000 människor från regionen kommer att deporteras till Sibirien. NKVD väljer ut de ledande personerna i staden och samhällena runtomkring. Politiker, affärsmän, höga ämbetsmän. Väldigt många av de som blir infösta i boskapsvagnar för att transporteras bort som ”fiender till folket” är judar.

I de delar av Ukraina som Sovjetunionen redan kontrollerade hade då sex miljoner ukrainare dött av svält i början på 1930-talet under den kollektivisering av jordbruket som Stalin beordrat. Holodomor som denna utplåning av män, kvinnor och barn kallas lade åter delar av landet öde.

När Tyskland angriper Sovjetunionen tvingas Röda armén retirera från Lviv. Som en avskedshälsning avrättar NKVD på några dagar 10 000 personer, många är judar som arresterats – men ännu inte deporterats.

Och när tyskarna intar staden inleds den verkliga förintelsen av judenheten. Ryssarna dödade på grund av klass, nazisterna gör det på grund av ras.

Det är några av ättlingarna till de få överlevande vi sitter med i tehuset. De verkar få en slags inre styrka av att tro att just deras folk är utvalt att alltid vara offer för historiens allra mest onda krafter. Jag förstår det på sätt och vis.

Men ändå har de fel om historien. De tillhör en folkgrupp i ett geografiskt område som skulle kunna vara ett av världens rikaste.

Men som just på grund av geografin aldrig tillåtits bli det.

När vi skiljs från den magre unge mannen och den bistra damen är de uppenbart dystra. Det har inte hjälpt att jag under slutet av samtalet om och om igen försökt förklara att jag är väldigt medveten om det judiska folkets lidanden i Ukraina, och att min hjärna ibland värjer sig mot allt det jag läst i frågan, jag vill inte ta in det. Men det innebär inte att min hjärna slutar fungera, om det är något man lär sig av Ukrainas historia är det att man inte får låta känslor ta överhanden. Andra kommer alltid att utnyttja det.

När jag avrundar det här avsnittet har jag i nyhetsflödet sett hur Zelenskyj under dagen videotalat till Spaniens parlament och till EU-parlamentet. Mycket stora känslor spelas upp från videoskärmen.

Samma dag framträder Rysslands utrikesminister Lavrov på en presskonferens. Lugn, med samma sorts sardoniska leende som sin husbonde Putin, besvarar han frågorna. Inga stora känslor. Han kan sin historia. Han vet hur det går. Han vet att det egentligen inte spelar någon roll om ryska soldater genomfört massakrer i Butja.

Det som spelar roll är vem som vinner till slut.

"... som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar."

Lidandet i Ukraina upprör många, och vem berörs inte av modet hos dem som försvarar sitt land? Känslorna hos människor som ser allt detta är starka och mycket förståeliga – men vad händer om nyhetsflödet börjar styras av känslor? Om de som rapporterar inte vet något om det land de rapporterar från – och om de som läser eller ser på tv-nyheterna vet ännu mindre?

Jag plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Artiklarna blev en serie i Morgonposten.

Det blev en resa från Lviv, till Kiev och Odessa – och genom historien; från 800-talet fram till i dag. Långt och vindlande, men sådan är Ukrainas historia.

Men jag ser i efterhand att serien egentligen också kom att handla om – och ge en bakgrund till – det som i dag sker i Israel och i Gaza. Kanske hade inte ens dagens Israel existerat utan gårdagens Ukraina?

Därför publicerar jag nu också serien här.

De följande tre artiklarna publiceras de kommande dagarna.

..................

Den stadiga kvinnliga servitrisen stirrar på mig medan jag beställer. Hon rör inte en min. Stirrar bara. Stirrar ogillande. När min beställning är klar står hon kvar. Tyst.

Hon påminner lite för mycket om Rosa Klebb i Agent 007 ser rött.

När hon slutligen tydligen bestämt sig för att säga något visar det sig att hon också låter som Rosa Klebb. Mycket långsamt, lite trevande, men på korrekt engelska säger hon:

”Sitt inte så där. En man sitter inte så där. Sitt upp. Sitt rakt. Vi serverar inte personer som sitter på det sättet.”

Jag sitter förvisso liksom lite uthälld i stolen av pur utmattning. Min följeslagare fotografen Tommy sitter mer upprätt, men sträcker ändå på sig för säkerhets skull.

Vi är båda rätt utmattade. På det hotell vi först tagit in på visar det sig att en koloni med stora råttor ockuperat utrymmet under badrummets badkar.

I receptionen har de en mycket begränsad förståelse för våra klagomål; den ansvarige ger uttryck för en stillsam förvåning över att vi vill byta rum – det är typ: ”Ja, jag förstår ni har råttor i badrummet … och?”

Han kan heller inte lämna några garantier för att det inte finns några råttor på de lediga rum som finns på hotellet, och vi frågar om han kan rekommendera något annat hotell i staden där råttor inte är en del av inventarierna.

Han tänker efter och förklarar till sist att:

”På Grand Hotel finns det nog inga råttor”, men ”It is very, very, very expensive”.

Det är något vi redan är införstådda med. Staden har två hotell, vårt råtthotell och Grand Hotel. Fotografen föreslår att vi ändå ska stanna. Han påminner mig om att på vart och ett av hotellets våningsplan sitter det en kvinna vid ett litet bord – hon ska vaka över gästerna – men hon säljer också små tvålar och stora flaskor med vodka.

Om råttorna låter för mycket går du bara ut och köper en flaska vodka till, säger Tommy. Men till slut förstår han att det finns inte tillräckligt med vodka i ens i denna del av världen för att hålla min råttfobi i schack.

När vi väl vandrat genom hela staden med all packning (taxibilar är lika ovanliga här som hotell) visar det sig att det finns ett stort rum ledigt på Grand Hotel. Att ringa visar sig vara omöjligt.

Den förbindlige mannan i receptionen säger att det lediga rummet håller på att städas och sedan kan vi få det.

Om en timme kanske då, frågar jag.

Nej, om några timmar, svarar receptionsmannen med en beklagande skakning på huvudet.

Om några timmar!?

Ja, den förre gästen blev mördad på rummet i natt. Skjuten i huvudet. Det tar lite tid att få det i ordning … ”much blood … and brains”.

Ni har inga andra rum?

Nej, men ni kan vänta i vår utmärkta restaurang. Den som mördades i ert rum uppskattade restaurangen mycket. Mycket världsvan man. Han var en kanadensisk affärsmän som var här för att investera i jord och skog.

Mord på ett hotellrum? Inget underligt alls vid den tiden i Ukraina. Eller senare heller för den tiden. När jag i dag i nyhetsflödet ser namnet på ukrainska oligarker känner jag ofta igen namnen från 1990-talet. Det var då de började sin resa mot rikedom och makt. Inte genom sparsamhet eller kloka investeringar, utan genom att låta konkurrenter försvinna – om inte annat genom att spränga dem i luften. Men märkligt nog förekommer dessa i dag mäktiga mäns namn sällan i nyhetsflödet – det är nästan enbart ryska oligarker vi hör talas om.

Under de fem timmar vi får vänta i restaurangen sjunker jag allt längre ner i stolen av pur uttråkning och utmattning. Det mest underhållande är att betrakta hur de andra gästerna i restaurangen ägnar sig åt att vispa bubblorna ur sin champagne.

Det är i den ihopsjunkna positionen jag befinner mig när jag försöker göra en ny beställning.

Vi befinner oss i Lviv, det har gått fyra år sedan Ukraina blev självständigt, men jag kommer under vår reportageresa att upptäcka att den där formella självständigheten inte på något sätt egentligen innebar att landet nu är fritt. Inte bara så att årtionden av sovjetisering format människor och mentalitet, människorna är fortfarande fångna i en tusenårig historia av krig, inbördes splittring, massmord – som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar.

Men den ”gårdag” Babel talade om sträckte sig åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och den har format ukrainares beteende och deras sätt att se på andra ukrainare – och på ryssar … och européer.

En del talar om att Ukraina skapades på 800-talet. Men det är egentligen först här i Lviv man börjar tala om ukrainare som ett eget särskilt folk –  som en nation.

I dag betraktas Ukraina som en nation – såvida man inte är anhängare av Vladimir Putins historieuppfattning – som i dag beskrivs i svenska media som ”förryckt”, ”galen”, ”lögnaktig”; ord som SVT:s reporter Bert Sundström använde sig av när han stod i Kiev och skulle göra ett nyhetsinslag om situationen under krigets första dagar. Det blir lite konstigt när Aktuellts nyhetsreportrar börjar läsa upp ledarartiklar.

Men Sundström är en av många som håller sig till sanningen för dagen, och därför har Ukraina alltid existerat – men den som befinner sig i Lviv lär sig snart att så inte är fallet.

Dock kan det bli så att Ukraina nu genom det som sker blir en verklig och självständig nation.

Jag som besökt landet, och lärt känna människorna känner nog mer än de flesta när jag ser bilderna på flyende kvinnor och barn som vandrar på väg mot den polska gränsen. Möjligen kommer deras män som stannar för att kämpa kunna visa att Ukraina är en verklig nation.

Men kan man tala om verkliga och overkliga nationer? Jo, jag tror det.

Icke-historiska nationer

1848 publicerar den unge Friedrich Engels en text i Neue Rheinische Zeitung. Det är de stora nationella upprorens år i Europa – folken i Central- och Östeuropa reser sig och försöker bryta sig loss från imperier och statsbildningar där de ser sig som förtrycka minoriteter. Hela det habsburgska väldet skakar. Engels förklarar i sin artikel att det finns ”historiska” och ”icke-historiska” folk. Till de historiska folken hör tyskar, ungrare och polacker. Till de icke-historiska räknar han tjecker, sydslaver, ukrainare, slovaker, rumäner och saxare.

De icke-historiska folken är för Engels dömda, kanske inte att försvinna som morgeter eller etrusker, men till att sakta men säkert försvinna och blandas upp tills de bara lever kvar i minnet hos människor som är så gamla att ingen lyssnar på dem. Engels betraktade de icke-historiska folken som farliga för utvecklingen – de var beredda att liera sig med vem som helst för att få bilda egna stater – och därmed stod de i vägen för de historiska folkens frihetskamp.

Nu måste man förstå att den unge Engels inte var ensam om sin uppfattning, den var allmänt vedertagen i de tyska staterna, i Frankrike, England och Ryssland – inte bara under 1800-talet utan ända fram till andra världskriget. En stor del av mellankrigstiden ägnade Europas politiker åt att försöka reparera vad de ansåg vara kontinentens stora problem – Versaillesfördraget hade skapat en mängd, svaga och instabila mindre stater som inom sina gränser hade stora nationella minoriteter. Ukraina existerade inte under denna period som en självständig stat, bara som ett territorium som Ryssland, Polen och Tyskland såg som ett område som till stora delar borde tillhöra dem.

Sättet att se på historien som en tidsrymd där nationer måste bevisa sin livskraft kan verka obehagligt – och dessutom felaktigt. För den som studerar en karta över dagens Europa kommer att upptäcka att – minsann finns där inte ett Tjeckien, ett Slovakien, och rentav fem sydslaviska stater, ett Rumänien och … ett Ukraina. Men är det verkligen givet att det som finns uppritat på en karta i dag existerar som något annat än en konstruktion, som något skapat av segrarmakterna i första och andra världskriget? Och kan det vara så att många av de stater som vi ser som självklara i dag i Europa inte har blivit det av egen kraft utan på grund av att det varit till nytta för någon stormakt?

I nyhetsflödet i dag beskrivs Lviv som en del av Ukraina, vi möter i reportagen en bild av en stad som är flyktingarnas sista anhalt innan Polen. Gränsen ligger mindre tio mil bort. I går när jag uppdaterade Morgonpostens livetråd om kriget skrev jag om hur stora rökmoln låg över staden. Under ett ryskt raketanfall hade ett oljeraffinaderi träffats.

De som intervjuas i reportagen från Lviv talar om sig som ukrainare – det gjorde de alla också när jag var där. Men med ukrainare menade de ”vi i Lviv”, och under alla dessa måltider där tonfisk utgjorde det bärande inslaget, kom det alltid fram att ”vi i Lviv”, egentligen inte innefattade alla i staden. Vad som avsågs var istället de som tillhörde samma etniska grupp, folkslag eller trosuppfattning som den man talade med. Eller så var det en fråga om vilket socialt skikt man tillhörde, en del menade att just deras samhällsgrupp var bärare av det verkliga Ukraina.

Men varför talar jag om tonfiskmåltider?

Jag har aldrig förr eller senare ätit så mycket konserverad tonfisk som jag gjorde under den här perioden i Lviv. På besök i människors hem kunde man få tonfisk om man kom till frukost. Då till exempel serverad på bröd och dekorerad med finhackad saltgurka. Till lunch? Mosad tonfisk som rullats till bollar, panerats med brödsmulor och sedan stekts. Till middag tonfiskgryta.

All denna tonfisk kom från västerländska hjälpsändningar. Ukraina må ha blivit självständigt, och vara en av världens största exportörer av spannmål – likväl verkade basfödan då utgöras av tonfisk; morgon, middag och kväll.

Den spannmål som inte exporterades verkade gå till att producera vodka som salufördes överallt – det fanns till med små vodkakiosker i varje gathörn. Men som Tommy förklarade för mig – äter man så mycket kattmat måste man ta sig en jamare då och då.

Medan jag skriver om vad man åt i Lviv vid den tiden noterar jag i dagens nyhetsflöde att tyskarna hamstrar solrosolja. Ukraina står för 90 procent av den solrosolja som säljs i Tyskland, och för hälften av världens produktion av solrosolja. Samtidigt meddelar Ukrainas jordbruksminister att den månatliga exporten av spannmål kommer att minska från fem miljoner ton till ”några hundratusen ton”. Om kriget märks på priset när du tankar din bil, så kan det snart också komma att märkas på kostnaden för det bröd du köper.

Men återigen – varför börja en berättelse om Ukraina i Lviv? Jo, därför att berättelsen om Ukraina börjar där – inte i Kiev, och Ukraina går inte att förstå utan att man förstår Lviv.

Om att vara rädd för sin egen skugga - och om fackföreningsledare som tog till nävarna fö ratt få ordning på medlemmarna.

(Första brevet finns här, och det andra här.)

Kommentarerna till förra brevet var intressanta. Ni vänder er mot att jag försöker definiera vad en flykting är – men inte genom att bemöta mina definitioner utan genom att säga: ”men Sverige har råd”, ”det finns plats i Sverige”, ”det är en fråga om solidaritet”.

Ståndpunkter som dessa har kommit att röra till vad som definieras som ”vänster” och ”marxism”. Men i verkligheten rör det sig om något helt annat.

De senaste 30 åren har vad som kallas svensk vänster omvandlats till en skara människor som tror att det på något sätt är ”vänster” att se sig om i världen och leta efter människor i nöd som man kan hjälpa. De delar utrymme i det politiska rummet – och samhället – med personer som anser sig vara offer och i nöd. Ibland samsas de båda typerna i en och samma individ.

Tanken på att man ska hjälpa andra på grund av att de är ”offer” – svaga varelser som inte kan hjälpa sig själva – är en tämligen ny företeelse i vänstern. Man hittar aldrig tankegången hos Karl Marx.

Mitt favoritcitat från Marx och Engels är det där de konstaterar ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”.

Alltså – ingen utifrån kommande hjälp kan rädda dig. Ja, jag skriver ”dig” och menar även dig här och nu – för deras uppfattning gäller överallt och alltid; oavsett om det rör sig om individer eller ett folk, eller ett socialt skikt. En del har fått för sig att Marx och Engels såg historien som något som utvecklar sig i en viss given riktning. Men i sina brevväxlingar diskuterar de med självklarhet att allt kan gå åt helvete – precis allting. Inget är givet. Som de konstaterar i Den heliga familjen: 

”Historien är ingenting annat än följden av att människor strävar efter att uppnå sina mål”.  

Märk väl: ”strävar”.

”Det som är äkta visar det när det utsätts för eldprov”, skriver Engels 1841 i sin pamflett ”Anti-Schelling”, och fortsätter: ”Det som är falskt har vi ingen användning av för i våra led”.

Dagens vänster kräver ”skyddade rum”, den vill att vissa ord inte ska få uttalas, vissa tankar inte tänkas, dagens vänster kräver ständigt beskydd, den är rädd för allt. Den fruktar allt.

Och av vem kräver denna vänster beskydd? Jo, av staten, av lagarna, av dem som har makten. Vänster är i dag i Sverige liktydigt med människor som anser sig tillhöra någon skyddsvärd minoritet, eller som anser sig vara speciellt utvalda att bli talesmän och representanter för dessa speciellt skyddsvärda minoriteter.

För min del får man givetvis inta en sådan position – även om jag finner den märklig.

Men vad man inte då kan göra är att kalla sig marxist.

1843 skriver Marx i Deutsch-Französische Jahrbücher:

”Det är inte vår sak att konstruera framtiden och ordna upp allt för all framtid, det är desto mer uppenbart vad vi måste åstadkomma för närvarande: jag tänker på den obarmhärtiga kritiken av allt som existerar, hänsynslös både genom att den inte är rädd för de slutsatser kritiken leder till, och hänsynslös därför att den inte är det minsta rädd för att komma i konflikt med dem som har makten”.

Jämför den orädda inställningen med dagens vänster, den som räds sin egen skugga, för att inte tala om dess panik inför inbillade fascistiska hot.

Marx och Engels talade om kritik av allt som existerade, om kamp mot dem som har makten  - medan dagens vänster tar skydd bakom dem som har makten och ber om hjälp mot sådant som inte existerar.

Något mycket märkligt har hänt.

Och det är inte bara så att den svenska vänstern har avlägsnat sig från Marx och Engels, den har helt övergivit den svenska arbetarrrörelsens traditioner – de traditioner som gjorde den stark.

När den gamle sjömannen Charles Lindley i slutet på 1890-talet organiserade svenska Transportarbetarförbundet hände det ibland att han klev ner på golvet under möten och spöade upp oregerliga, odisciplinerade eller berusade hamnarbetare för att skapa ordning i de egna leden. Klassen skulle disciplineras. Man hutar åt de sina först. Bultar dem i form om så behövs, för att få dem att vakna upp och inse att bara de själva kan rädda sig själva.

Jämför det med dagens svenska vänster. Ställda i samma situationer som Lindley skulle dagens svenska vänsterpartister eller syndikalister ropa på statliga åtgärder och sociala hjälpinsatser för dem de försökte organisera; de skulle så att säga försöka muta sig till massornas stöd, med bidrag och förmåner. Det vore dem främmande att se hamnarbetarna som något annat än offer som man måste ordna hjälp åt. Därmed beter de sig som några av Lindleys samtida, de liberala överklasstanter som i slutet på 1800-talet vandrade runt på söder och delade ut småslantar och broschyrer om vägen till frälsning till de fattiga, men som drevs på dörren av den ursinniga snickaren i Strindbergs Röda Rummet med orden: ”Ge oss arbete, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet.”

Men svensk vänster har valt att ränna omkring på just det där sättet, som forna tiders välgörenhetstanter, den lilla energi vänstern har spenderar den på att hitta nya grupper som går med på att låta sig frälsas och bli lovade beskydd … i utbyte mot en röst, då ska det skrivas motioner, göras interpellationer och ordnas bidrag.

Alltså, den svenska arbetarrörelsen byggs upp, och disciplineras genom att dess ledare går hårt fram – de förklarar för dem de möter på bruk, fabriker, fält och i hamnar att nu gäller det att sluta supa, tvätta öronen, bli skötsam. Om inte går det åt helvete. De har bara sig själva att lita till. Och ledarna går hårt fram mot efterblivna idéer, gnäll och uppgivenhet. Och de kvinnliga agitatorerna förklarar för kvinnor vad preventivmedel är. Vare sig individ eller klass kan bli fri om varje familj har fem barn.

Arbete, familj och individens förkovran var ledorden i arbetarrörelsen – därför att dess ledare rörde sig i samma idétradition som Marx och Engels.

Min enkla fråga är: om arbetarrörelse och vänster en gång i tiden i Marx anda lyfte den svenska arbetarklassen ut ur materiellt och själsligt mörker genom att ställa krav på den – varför betraktas det som ”höger” och att ställa krav på dem som betecknar sig som flyktingar?

Om jag åkte i väg till Rinkeby och talade till de sysslolösa männen på kaféerna på det sätt som Fabian Månsson eller Fredrik Ström talade till svenska arbetare för 100 år sedan skulle svensk vänster kalla mig ”nazist”.

Men varför skulle jag inte kunna ställa samma krav på en flykting i Rinkeby 2022 som Fabian Månsson gjorde på stökiga svenska arbetare i Ronneby 1922?

Så, nej – det är inte jag som blivit nazist.

Det är svensk vänster som befinner sig mycket, mycket långt från Marx.

Carl Hamilton, en gång i tiden medlem av en svensk vänster som inte lämnat Marx, skrev nyligen i DN om det irrationella i svensk invandringspolitik, och de svängningar av pendeln, som alltid krockar med verkligheten – hur pendeln än slår.

”Därmed har makthavarna snurrat 180 grader i förhållande till 70-talets multikulturalism – som då var det goda. Det som då var det onda och skulle bekämpas, är nu det nya goda. Varje beskrivning av verkligheten i termer av ”vi-och-dom”, var då förkastligt. Nu är ”vi-och-dom” huvudlinjen.”

Så även om Hamilton inte förlorat analysförmågan, vågar han inte riktigt säga vad som är fel och vem som är ansvarig. Kanske för att han inte längre vågar tänka tanken på att ställa krav, utan nöjer sig med att fundera på vad statens tjänstemän ska göra och politiker ska tycka, och möjligen göra.

Min egen syn på kraven som ska ställas?

Den framgår nog av den här ett år gamla texten – som också knyter an till de två första delarna i den här serien.

Andra brevet vari vi diskuterar vem som egentligen är en flykting och förhållandet mellan egna känslor, teori och logik.

(Första delen i serien här.)

Varje gång vi försöker diskutera ideologi och vad marxism egentligen är blockeras diskussionen av två konkreta ämnen; invandrar- och flyktingfrågan samt islam.

Det märkliga är att flyktingfrågan har kommit att bestämma vad som är vänster och höger i Sverige. Håller du upp en skylt med texten ”Refugees welcome” är du vänster. Håller du inte upp en sådan skylt är du höger. 

Eller förresten, vänta. De senaste tio åren har även delar av vad som förr kallades höger hållit upp den där skylten som välkomnar alla flyktingar till Sverige. Numera ser indelningen ut så här: de som anses som någorlunda goda håller uppe den där skylten, den som däremot inte håller upp skylten blir stämplad som fascist eller nazist. Definitivt aldrig som marxist. Och de som kallar sig vänster blir mildare till sinnes mot dem som vill privatisera all tänkbar statlig verksamhet – bara de säger ”Refugees welcome”.

Någon som anser det är sinnesjukt att arbetande människor ska betala pengar till staten i skatt och att staten sedan ger pengarna till privata aktörer – men som inte säger: ”Välkomna alla som vill, och som anser sig vara flyktingar” – den personen kommer däremot inte få vara med i vänstergemenskapen. 

Märkligt nog. 

Vänster mot höger har i praktiken ersatts av för eller mot flyktingar.

Det är märkligt därför att det i landet inte råder någon enighet om vad en flykting är.

Är det flyktingen själv som bestämmer det? Eller är det Migrationsverket? Eller kan vi alla hålla oss med en egen definition? Eller bestäms statusen av internationella avtal Sverige ingått?

Eller är flyktingen den som uppfyller någon kombination av allt detta?

Ingen av definitionerna är på något sätt användbar.

Om en individ är en flykting avgörs av hur han eller hon beter sig i det land där de fått en fristad. Låter det konstigt? 

Inte för en marxist. 

I andra paragrafen av Marx teser om Feuerbach konstaterar han:

”Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet - är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet - utan hänsyn till praxis - är en rent akademisk fråga.”

Alltså, utgår man från Marx spelar det ingen roll om en individ kallar sig flykting, det spelar heller ingen roll om han utnämns till flykting av välmenande personer eller av myndigheter. Det avgörs av praxis, av beteendet hos den som kallar sig flykting.

Vill du avgöra om någon är en flykting tittar du på hur han beter sig efter att ha anlänt till Sverige.

Men då måste vi ha en definition som gör det möjligt att väga, mäta och bedöma handlingarna hos dem som vill bli sedda som flyktingar.

Och då måste vi på sätt och vis lämna marxismen som en utgångspunkt för en stund - men samtidigt inte. Marx ansåg inte att det fanns en evig allmängiltig moral, regler som gällde alltid och överallt i varje given situation. Moralen bestämdes av vad en grupp, klass eller nation ansåg gynnade dem – ytterst gällde det överlevnad.

En marxist är aldrig mer än en människa, man är inskriven i sin tid och i ett givet sammanhang. Man kan välja att vilja bevara det sammanhanget, eller lämna det – eller förstöra det. 

Ser jag mig om upptäcker jag människor som kallar sig vänster och som överger grundläggande moraliska värderingar som varit förhärskande i Sverige – värderingar som inte skilt klasser, skikt och kön åt utan varit grundläggande och förenande. Det är värderingar som tar sig uttryck i hur man beter sig gentemot varandra till vardags, och är givetvis även tillämpliga i mer extrema situationer. Grundläggande anständighet är ju precis vad vi behöver i extrema situationer för att uthärda dem.

Nu försöker jag skriva det här saktmodigt och försiktigt eftersom det ibland sägs att jag blir så ”obalanserat rasistisk” när jag diskuterar invandrar- och flyktingfrågor.

Samma typ av personer brukar ofta säga: 

”Men hur kan du tycka som du gör i flyktingfrågor! Dina föräldrar var ju flyktingar!”.

Men det är just därför jag har de åsikter jag har. Jag kan inte föreställa mig att mina föräldrar efter att de kom till Sverige inte vaknade upp minst en gång varje natt, och förundrat såg sig om i rummet, och tänkte: ”Det är sant. Det är på riktigt. Jag drömmer inte. Jag överlevde. Jag lever i frihet”. 

Och så somnade de om, för nästa dag väntade arbetet.

Min ständiga ilska – eller snarare vrede – i denna fråga grundar sig på uppfostran och uppväxt. En verklig flykting har fått lära sig att världen är orättvis. Den är alltid orättvis. Och farlig. Alltför många av dem får dessutom uppleva att den är rent livsfarlig. Den verkliga flyktingen är därför tacksam för en fristad – och en möjlighet till arbete. Så att flyktingens barn en dag ska få ett arbete. Mer kan man inte förvänta sig i en orättvis värld. Mina föräldrar undrade säkert varför just de dragit vinstlotten där det stod: ”Du är fri”. 

Mer begärde de inte.

De skulle med förundran sett på många av dem som kallar sig flyktingar i dag och som förväntar sig vinst varje gång. Varje dag.  

Min vrede bottnar alltså i en moral härledd ur en uppväxt i en flyktingfamilj.

Och den vreden får ytterligare näring av en klasskänsla, den arbetande människans inställning: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

När jag skriver klasskänsla menar jag inte enbart arbetarklassen – en gång i tiden var inställningen om vem som har rätt att äta självklar för alla sociala skikt i Sverige (och nej, den innebär inte att den som sitter i rullstol, är blind, döv, stum och har en förlamad arm måste arbeta).

Men givetvis ställer jag dessa två känslor och moraluppfattningar mot teorin – hur såg Marx på det hela?

Hur ”vänstern” och stora delar av ”högern” ser på det hela i dag är uppenbart. Sveriges förorter än fyllda med människor som det är synd om, de måste tas om hand, få hjälp. Man måste ta det med lämpor. Inte ställa krav på dem.

När man konfronterar de som har den åsikten och pekar på arbetslöshetsstatistiken så svarar de bara: ”Javisst, vi måste göra mera. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att man har ett arbete. Vi måste förklara för dem att det är viktigt att de lär sig svenska så att de kan få ett arbete.”

Men vad är det för en flykting som man måste ”förklara” för att de ska lära sig språket och ta ett arbete. Vilket arbete som helst.

Hör inte de som säger så hur dumt det låter?

Vi som vet vad en flykting är hör det i alla fall.

Vad vi ser är stora grupper människor som inte beter sig som verkliga flyktingar.

Rimligen måste du hålla med mig om detta.

Möjligen blir ditt svar att: ”Men alla är inte sådana!”

Och där har du rätt.

Men från din utgångspunkt sett – du vill ju att Sverige ska ta emot flyktingar, riktiga flyktingar – är det då inte åtminstone rimligt att du blir lika vred som jag över dessa falska flyktingar. Kokar du inte över när du ser till exempel två tv-inslag de senaste veckorna. En om en flyktingfamilj som har sex barn och en som har tio barn (alla barn har fötts sedan de kom till Sverige), Ingen av föräldrarna har arbetat. De talar sällsynt usel svenska.

Rimligt? 

Eller är det bara en form av utsugning av arbetande människor?

En praktisk lösning på våra motsättningar är att ni och jag inte träter om hur många flyktingar Sverige ska ta emot – utan att vi börjar med det jag hoppas vi kan enas om: de som inte är flyktingar ska lämna landet.

Om vi inte är ense om detta måste ni förklara varför. Observera att jag här inte inte begär att någon av er ska överge sin grundläggande ståndpunkt. Det jag vill är att ni argumenterar logiskt sammanhängande. Annars är det svårt att diskutera. Ni kan förvisso hävda att vem som helst får komma till Sverige om de ser sig som flyktingar, och befolkningen har ett ansvar för att ta hand om dem, även om de vägrar arbeta för sin egen försörjning. Men då måste ni formulera det, och säga det tydligt. Om ni inte är det måste ni enkelt och tydligt, som jag gör, förklara vilka som ska ses som flyktingar, och vad man gör med den grupp som inte är det. Vare sig ni eller jag kan ju vara säkra på några exakta tal. Men det kan vi faktiskt bortse från i nuläget. Det är principerna vi ska försöka bli ense om.

Marx var mycket tydlig i de här frågorna. Hans studier hade fått honom att förstå att det finns människor i alla samhällsklasser som inte vill arbeta, som väljer att parasitera, en amorf, ständigt föränderlig massa han betecknar som ”trasproletariatet” i Louis Bonapartes adertonde brumaire, där han beskriver denna grupp på följande vis:

”Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème”.

Lazzaronerna hade fått sitt namn från Bibelns spetälske Lazarus – och kan historiskt sett ursprungligen varit just en grupp spetälska i Neapel. Men efterhand kom beteckningen att gälla hela skiktet av de allra fattigaste och medellösa i staden.

Marx konstaterar flera gånger i andra sammanhang hur farlig denna grupp var – den kunde lätt köpas för vilka politiska ändamål som helst, och hade utvecklat en egen kultur där tjuvnad, tiggeri och våld var självklara beståndsdelar.

Om ni vill kan jag gärna diskutera exempel på hur trasproletariatet sett ut i olika länder under olika århundraden och vilken inverkan de haft på sina samhällen. Säg bara till - jag tror er förståelse förvad som sker i Sverige i dag skulle öka.

Och det fanns en viss homogenitet i trasproletariatet, litteratörerna romantiserade gärna lazzaronerna – ungefär som producenter och programledare i Svt och P3 i dag romantiserar gangsterrappare.

Och Marx noterar hur det fanns en tendens att tycka synd om trasproletariatet, och att de bättre beställda i samhället mer än gärna suckade över dessa samhällets olycksbarn – de ansågs som offer för omständigheterna när de tiggde, stal, mördade och misshandlade. Men samma humanistiska och snälla överhet blottade huggtänderna om hantverkare eller arbetare ville ha mer betalt för det arbete de utförde.

Att man höll upp den där skylten med ”Refugees welcome” innebar att man bidrog till uppkomsten av ett nytt, stort trasproletariat. Det finns inget som är marxistiskt i ett sådant beteende.

Men fundera nu på mina konkreta frågor – så återkommer jag när någon av er har svarat.

"Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande)."

I årtionden har det ju varit så att jag fått brev eller e-post där det framförs synpunkter på det jag skrivit eller sagt. Mestadels är det invändningar, klagomål och ilskna attacker. De som tycker att jag intar en förnuftig hållning hör mer sällan av sig, vilket väl är ganska naturligt. Kommer däremot gärna fram på gymmet eller när jag är ute går och går, vilket förstås är trevligt.

Attackerna har jag inga större problem med. Tvärtom. Det är oftast uppiggande att under en och samma vecka kallas både nazist och judebolsjevik. Inte så mycket att gå i svaromål på. Har aldrig riktigt förstått dem som jämrar sig över hatmail, eller till och med skriver artiklar om det. Här tävlar högern och vänstern.

Sedan Morgonposten lanserades i december 2021 har min egen e-post-skörd ökat, och antalet utfall om min antagna bolsjevism har gått mot noll – däremot har de brevskrivare som kallar mig fascist, högerextremist eller rasist ökat. Hittills har det enda angreppet jag funderat mer på varit anklagelsen om att jag är en ”jävla biltjuv”. Den personen har jag svarat och nyfiket frågat vad han menar. Dock ej fått svar.

En del av breven besvarar jag – ibland – det är de som kommer från personer som säger sig vara ”vänster” – och där jag anklagas för att vara en förrädare mot den goda saken, och sedan kommer attackharangerna; sällan som sagt fantasifulla (bästa hittills är ”nazischnitzel” – dock inte perfekt som okvädingsord, ett sådant ska ju kunna vrålas högt, helst upprepade gånger. Försök skrika nazischnitsel några gånger på raken får ni se, eller snarare höra).

Men mer och mer har jag kommit att grubbla på hur jag som har en marxistisk världsåskådning kan komma att stämplas som högerextremist av människor som betecknar sig själva som ”vänster”. Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta – men jag börjar känna ett visst behov av att gå till botten med frågan – inte för att jag är särskilt intresserad av att människor ska dela min världsåskådning, utan för att sanera diskussionen, göra den konkret, sansad och utgående från dagens verklighet – och från historien. 

E-posten som kommer till mig kommer till mig alltsomoftast i min egenskap av chefredaktör för Morgonposten. Men diskussionerna som kan uppstå kring breven kan inte riktigt föras i Morgonposten. När jag kliver in och jag sätter mig på chefredaktörsstolen har jag ett enda mål, se till att vi skapar en tidning som beskriver verkligheten, som tar upp det andra inte tar upp – därför att de inte vill av politiska hänsynstaganden, därför att de inte anser sig orka eller därför att de är för korkade och har blivit journalister för att de vill synas – men aldrig kom på hur man fixar ett Instagramkonto som har ett upplägg som gör att man får många följare.

Så diskussionen med dessa mina belackare och vedersakare för jag här.

Det gör tillvaron rationellare för mig – jag kan hänvisa brevskrivare hit – om de verkligen vill förstå hur jag tänker, och vill diskutera. Och med ”hit” menar jag min egen blogg, som jag återupplivar. 

Så från och med nu blir det en serie brev som riktar sig till en tänkt mottagare (ett slags kondensat av unga personer som skrivit till mig, och som gått en kvällscirkel i marxism och som vill förklara världen för mig) – men jag tror breven kan vara intressanta även för andra, alltifrån pensionerade folkpartistiska lärare till helt apolitiska lastbilschaufförer. Jag gissar i nuläget på att det kommer att bli ett 30-tal brev.

Skrivandet här blir alltså ett försök att återställa ords betydelse, dämpa hysteri, råda bot på uppgivenhet och offermentalitet (det enda människor numera verkar vilja kämpa för är rätten att betraktas som offer – eller blivande offer, det gäller över hela den politiska skalan – det är ett förbannat gnällande).

Och det blir samtidigt en resa in i mitt eget inre och det som driver mig.

Jag tror mig enkelt kunna bevisa att dagens svenska vänster inte är marxister.

Men är jag själv det?

Det visar sig under resans gång. 

För mig är marxismen en europeisk ideologi, det innebär att den står mot och bekämpar USA:s kulturella och militära hegemoni i världen, och mot islam. Marxismen är inte bara europeisk – nationen är en självklar utgångspunkt för Marx och Engels historiska resonemang, mer än en gång diskuterar de olika folks ”själ”.

Förutom att marxismen är europeisk, och nationell är den också kulturkonservativ (Balzac och Monteverdi istället för Alex Schulman och Einar, och det har inget att göra med att Marx levde i en annan tid) och den är definitivt individualistisk. Marx hämtade sitt motto från Dantes ord: ”Gå din egen väg, och låta människorna prata.” (Nu ska jag inte gå in på en finlirande diskussion om varför Marx inte citerar Dante ordagrant – men vill någon diskutera det så är det bara att maila.)

Och bärande för mig i min marxism är den fasa jag som ung mötte när jag läste Marx Parismanuskript – beskrivningen av ett samhälle och en utveckling där människan skiljs från det hon producerar, och Marx insikt om att kapitalismen innebär ett språng, som kanske omöjliggör antikens tanke om den hela människan. I den fasansfulla tankens nästan omöjliga förlängning låg tanken på att människan skiljs från sin kropp.

Och det är den tiden vi lever i nu. 

Eftersom marxismen är en europeisk ideologi är dess kulturella källsprång inte på något sätt unika för den; mängder av tankesystem och riktningar utgår från samma rötter.

Att i dag – när Europa är hotat av både USA och islam – i konkreta dagspolitiska frågor som marxist hamna på samma ståndpunkt som andra ideologiska riktningar är fullt naturligt. 

Det har hänt om och om igen sedan 1848 för marxister.

Med detta sagt – det innebär inte att jag anser att något parti i den svenska riksdagen står på rätt sida när det gäller de stora frågorna.

Men det är inte det vi ska diskutera i den här serien brev.

Och om den fungerar har jag frälst några själar, och fått dem att lämna den svenska jag-är-ett-offer-vänstern och fått dem att bli stridslystna, muntra och individualistiska marxister.