Jag söker mig tillbaka till 1600-talets läkekonst för att finna bot för mina – och samhällets – nutida krämpor.

Komedianter. Kan numera beskådas varje eftermiddag.

Tillvaron på min rehabavdelning är väl att betrakta som en slags existens under lock-down.

Väcks i morse av beskedet att vi nu inte längre får lämna våra rum. Lite extra lock-down. Orsak anges inte.

Men jag antar att det man egentligen vill få stopp på är mina nattliga räder mot avdelningens fika-förråd. Synd, jag tror det mycket stora antal dammsugare jag kapat åt mig har haft en välgörande effekt på mina lungor (märkligt delikata dammsugare för övrigt).

Thomas Sydenham hade säkert bejakat min självmedicinering; en gång när han kallades till en patient som pendlade mellan hysteri och depression konstaterade Sydenham att tillståndet hade sin orsak i alltför många åderlåtningar och en i övrigt mycket trist omgivning. Vad den sjuke behövde var en grillad kyckling och en halvliter starkvin, vilket omgående beställdes.

Patienten blev raskt bättre.

Ser ett nyhetsinslag i morgonteve från dagis. Fyraåringar har så dålig kroppskontroll att de inte kan hoppa jämfota. Hur ointelligenta kommer dessa barn inte att bli när de växer upp?

Men jag kanske inte ska vara så dyster över tillståndet i Sverige. Kanske kan det inte bli bättre! Tänk på Thomas Sydenhams ord:

”Ankomsten av en underhållande clown kommer att ha en mer välgörande inverkan på hälsotillståndet i en stad än 20 åsnor fullastade med medicin.”

Clowner framträder varje eftermiddag och det TV-sänds till och med, och åsnorna har redan börjat anlända med sin last av mediciner.

Thomas Sydenham var puritan och anhängare av Oliver Cromwell och kom med tiden – och för eftervärlden – att framstå som en utvecklare av läkekonsten och som sin tids Hippokrates.

Jag tror det är värt att notera att Thomas Willis, den andre store engelske utvecklaren av läkekonsten och neurovetenskapens fader (som vi diskuterat i tidigare avsnitt) var samtida med Thomas Sydenham, men Willis befann sig på andra sidan i inbördeskriget och kämpade för Karl I.

Willis och Sydenham var således motståndare i både politik och yrkesutövning.

Och en rimlig gissning är att deras olika politiska ideologier spelade roll för hur de såg på läkekonst, människa och medicin.

Sydenham hade föga till övers för Thomas Willis teoretiserande och spekulationer om hur kroppen och dess organ fungerade. Sydenham studerade vad som kunde observeras, föreslog sedan en bot, och fungerade inte den föreslog han en bot till … till slut hade man en lösning. 

Sydenham blev den förste som förklarade sambandet mellan flugor och tyfus, han var den förste att ordentligt beskriva scharlakansfeber och han gav sin samtid insikter om hur kinin kan brukas mot malaria och opium mot det mesta:

”Av alla de botemedel Gud i sin nåd givit människan för att minska hennes lidande, är inget så allmänt använt och effektivt som opium”

I brev, text och uttalanden vände sig Sydenham mot spekulerande och teoretiserande. ”Håll inte på och gissa så så förbannat mycket”, säger han till oss. ”Gå istället och sätt dig hos patienten, studera och observera det du ser. Utgå exakt från det du kan observera och inte från din förmodan om vad som sker under ytan.

Sydenham avvisade på religiösa grunder försök att finna sjukdomars orsak genom anatomiska studier där man karvade i kroppar. Gud hade enbart gett människan förmåga att med sina sinnen förstå tingens yttre natur – på detta skulle man koncentrera sig.

När vi studerar historien är det lätt att förledas att tro att den som står på kungligheternas och det beståendes sida är reaktionär, medan den som vill riva ned det bestående är revolutionär.

Rojalisten Willis och puritanen Sydenham ansåg båda att deras samhälle var sjukt.

Willis försökte förstå vad som hade hänt djupt inne i samhällskroppen, och hitta en bot, på samma sätt tänkte han när det gällde läkekonst. Han var en företrädare för ingenjörskonst både när det gällde samhälle och människa. Det gäller bara att få till ritningen över hela systemet och sedan kan man fingra på ventiler och dra åt skruvar.

Vi kan nog beteckna Willis som revolutionär i sin inställning, han vill förstå hur kroppen fungerar, han vill in och fingra i innanmätet, lägga et snitt här och ett där. 

Sydenham däremot betraktade samhällskroppen som en organism som faktiskt fungerade för det mesta, men ibland kunde den börja fungera sämre. Då gällde det styra de yttre förhållandena så att den kunde hela sig själv.

För Sydenham var det alltid ganska enkelt: ”Sjukdom är inget annat än kroppens försök att göra sig av med ett skadligt ämne”. Och när det gällde samhället ansåg han att det skadliga ämnet var den lättsinnige kungen och hans slösaktiga gunstlingar. Sydenham representerade en ny aristokrati.

Men självklart gjorde även Willis observationer och drog slutsatser utifrån dem. 

En del var dock mindre lyckade: ”Diabetes orsakas av melankoli”, andra var på gränsen till det fånigt självklara; som uttalandet att om man ramlar från en relativt hög höjd med huvudet före riskerar man att ens förståndsgåvor rejält försämras – om man nu överlever.

I dag rapporteras det med utgångspunkt i Unicefs siffror att lika många dött i världen av covid-19 som av restriktionerna i pandemins spår.

”Ja, och …?”, skulle Thomas Sydenham sagt om den nyheten, och därefter påmint oss om att:

”Jag kan med säkerhet bekräfta att de flesta av dem som anses ha dött av gikt har dött av den medicin de fått snarare än av själva sjukdomen – ett påstående som bekräftas av de observationer jag gjort.”

Sydenham misstrodde system som byggdes upp på grundval av teorier som i sin tur genererade teorier och som gjorde att systemet byggdes på än mer.

Den som betraktar dagens svenska no-go-zoner och säger: mer fritidsgårdar, mer socialsekreterare, mer kanelbullar och mysfika, mer av allt de som bor där vill ha … beter sig som de läkare som fortsatte skriva ut mediciner som påskyndade giktpatienters död.

Daniel Suhonen verkar i dessa läkares anda när han i AB på ledarplats nu skriver om gäng och no-go-zoner:

”Genom att lagföra de som begår brott kan ligor lösas upp. Men det spelar ingen roll hur många som döms så länge rekryteringen är större.

Där kommer samhället in. Det är något sjukt när unga dras in i svår kriminalitet av det här slaget. Här behövs sociala insatser, förskola, att föräldrar får stöd och kommer i arbete, att samhället fungerar. Det kan inte polisen lösa.”

”Polisen kan visst lösa allt”, skulle Cesare Mori ha svart Suhonen, ”bara politikerna inte lägger hinder i vägen”.

Vi lämnade ju ”Järnkommissarien” i förra avsnittet när han gått i pension, övertygad om att hans karriär var över nu när fascisterna fått makten. Mori hade ju gjort sig känd för att arrestera alla som störde ordningen i de städer där han var prefekt; det spelade ingen roll om de viftade med röda eller svarta fanor eller med sin älskarinnas underkläder. De låstes in.

Men 1924 ringer det på Cesare Moris dörr i Florens. 

Telegram, kommer hustrun Angelina in och berättar. Det är från inrikesministern Luigi Federzoni, och hon antagligen de senaste åren fått höra många nedsättande utläggningar från sin make om denne Federzoni (som var en sällsynt obehaglig person, halare än nykokt färsk pasta).

Federzoni vill att Mori ska återinträda i tjänst och bege sig till Sicilien för att bekämpa maffian – Il Duce gillar inte att det är maffian som är den verkliga makten på ön och inte den fascistiska staten.

Men, förklarar Federzoni för Cesare Mori, när de möts för att diskutera Moris framtid. Federzoni prisar Moris förmåga att skapa ordning och berättar att Mussolini är väl medveten om denna förmåga … men det finns ett litet problem inför utnämningen (och här kan vi anta att den den slemme Federzoni vred och skruvade på sig innan han vågade framföra det han skulle) … och problemet är inte bara att Mori inte är medlem av fascistpartiet, Il Duce har fått intrycket att Mori rentav är fientligt inställd till partiet och den nya ordningen.

(Och här stannar vi för i dag. I morgon ska vi diskutera portvinstår, Marsalavin och vad Järnkommissarien gjorde på Sicilien … och så ska vi försöka komma fram till vad som är bäst; Willis dystra optimism eller Sydenhams muntra pessimism).

Ta bort eller lägga till, fattas något dig ... eller är det något som tynger dig?

Operationen. Målning av Gaspare Traversi, 1753.

Kopplar av på dagarna med att läsa Richard Suggs ”Mummies, cannibals and vampires. The history of corpse medicine from the Renaissance to the Victorians”. Det är väl precis en sådan bok man ska studera när man befinner sig på ett sjukhus rehabavdelning.

Efter dagens trappträning vandrar jag ett varv runt rehabavdelningens fikabord, men upptäcker ingenting på faten eller i skålarna som påminner om de medikamenter och kurer som beskrivs i Suggs verk, och som skulle kunna påskynda mitt tillfrisknande. Han berättar om de potenta mediciner som fanns på 1600- och 1700-talen, till exempel mossa som växt på mänskliga benknotor, blandat med kakao och människoblod; ett läkemedel som ansågs kunna bota det mesta.

Dock finns det chokladsnittar på fikabordet. Kanske ska jag ta en näve av dem och se vad man kan få till nästa gång de ska ta blodprov på mig … kanske kan jag få behålla ett provrör (det är ju ändå mitt blod) … och sedan blandar jag blodet med chokladsnittarna, gäller bara därefter att också få tag på ambra och pioner så har jag en kraftfull medicin mot olika former av blodproppar. Det hävdade i alla fall den på 1600-talet framstående brittiske läkaren Thomas Willis.

Den som är kräsmagad och grätten kanske har svårt för beskrivningar av recept som innebär att man tager pannbenet på en dödskalle, pulvriserar det och därefter rör ihop mjölet med en moderkaka.

De tänkare, forskare och läkare – från renässans till 1800-tal som Suggs presenterar för oss präglades alla av sin vetenskaplighet, sitt logiska tänkande, sin experimentlust och sin intelligens och integritet … och ibland funderade de på hur omfattande de helande egenskaperna hos gamla benknotor kunde vara.

Man får inte förledas till att tro att de som ägnade sig åt medicin vid den tiden var charlataner och fuskare. Nyssnämnde Thomas Willis, han som brukade röra ihop gamla likdelar med vad som nu råkade ligga framme på hans laboratoriebänkar, samme Willis blir under 1600-talet neurologins fader – och hans beskrivningar av hjärnans och nervsystemets uppbyggnad kom att under flera sekel vara vägledande för vetenskapen.

Men när jag läser Suggs skildring börjar jag undra om inte de som ägnar sig åt de medicinska vetenskaperna kan delas in i två olika grupper; där finns den grupp som Suggs beskriver – de läkare och medicinare som tror att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa …. till exempel blod. (Och jodå, en sådan inställning kunde – om man går längre tillbaka i tiden än vad Suggs gör – leda till kannibalism.)

Den andra hållningen är inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den är inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.

Och går inte samma typer av inställningar igen när vi studerar hur människor vill lösa samhällsproblem?

En del vill tillföra mer av det de tycker fattas. Gängkrig i förorten? Skjuter de på varandra och andra? Kärleksbomba dem. Mer kanelbullar! De har fått för lite kramar.

Så säger de som tror att vi föds goda, och att vi – eller våra samhällen – behöver lite mer bidrag, tyngdtäcken, pizza  eller något annat som fattas oss … eftersom vi inte längre är goda.

Den andra gruppen, den som ser det som nödvändigt att amputera och ta bort, har en helt annan lösning på dessa problem i förorten – eller annorstädes i samhället.

Jag tror vi talar för lite om frågor som dessa, om hur vi var och en ser på människan som varelse.

Om en del av oss sitter och bryner kirurgsågen medan andra ägnar sig åt att försöka blanda till den perfekta smoothien som gör att alla blir snälla är det ingen större idé att vi diskuterar något annat med varandra än just det faktum att vi förbereder oss för att på helt olika sätt kurera samma problem.

Eller så förbereder ingen sida sig i verklig mening. Alla bara pratar ... om annat.

Järnkommissarien Cesare Mori var definitivt en anhängare av idén om att samhällskroppen blir frisk om man kapar bort det som är sjukt.

Cesare Mori var en lagens man, eller snarare var han väl en ordningens man – det är två sätt att vara som inte behöver sammanfalla. Ordning var för Mori något enkelt och självklart, något mer grundläggande än det som stod i lagböckerna.  Som kommissarie och prefekt var det ordningen han såg som sin uppgift att upprätthålla, vad som än krävdes och vem det än drabbade.

Kaos var för Mori ett orättvisans tillstånd eftersom oordning alltid innebar att människor inte fick arbeta och leva i lugn och ro och sköta sitt.

Lagen grubblade inte Mori mycket över, han betraktade verkligheten och gjorde därefter vad som krävdes.

Mori ville egentligen bli militär, men ekonomiska skäl gjorde att han istället blev polis, och han stationerades på olika håll i Italien, som i Emilien-Romagna, på Sicilien och Florens. Mori är effektiv och handlingskraftig och befordras ständigt till allt mer betydelsefulla positioner. Det är därför han får återvända till Sicilien åren efter första världskriget. Uppdraget nu är inte att bekämpa maffian utan att göra något åt de banditer och stråtrövare som härjar på ön. Gängen har bildats av soldater som återvänt hem från första världskriget bara för att finna att det inte fanns så mycket att återvända till.

Mori går snabbt och hårt fram, och genomför en serie massarresteringar, men när han hyllas för att ha krossat maffian konstaterar han torrt att det enda som skett är att han fått bukt med en tillfällig företeelse – gängen av stråtrövare – som uppstått i spåren av kriget. Maffian finns kvar, orörd och starkare än någonsin och ett utplånande av den kräver att man också slår till mot de män som maffian mutat och kontrollerar i statsapparaten.

Innan Mori kan gå vidare i linje med detta förflyttas han av män i Rom som blir nervösa vid tanken på vad han tänker ta sig till.

Men det hela framställs som en befordring, hans framgångar i kampen mot de sicilianska stråtrövarna ger Mori kommenderingar i viktiga städer som Rom,Turin och Bologna.

Men i Bologna får han problem. Som regionens prefekt tolererar han inte de sammandrabbningar mellan kommunister och fascister som sker på Bolognas gator. Att den fascistiska rörelsen befinner sig på uppgång bryr sig inte Mori om. De ska hålla sig i skinnet precis som alla andra.

Ordning måste råda.

Efter fascismens seger och Mussolinis makttillträde tycker Mori att det nog kan vara vara dags för honom att gå i pension. Han känner sig nöjd med vad han åstadkommit, han har en lång karriär bakom sig med många framgångar, men han tvivlar nu på att han – som även slagit till mot bråkande svartskjortor – kan få fortsatt viktiga uppdrag och posteringar.

Så 1922, efter det att Mussolini genomfört ”Marschen mot Rom” lämnar Cesare Mori sitt ämbete och drar sig tillbaka för att tillsammans med hustrun leva ett lugnt liv i Florens.

(Moris titel var prefekt, alltså en ämbetsman i centralmakten som verkade i regionerna och hade stora befogenheter … så egentligen borde han väl på svenska kallas ”Järnprefekten” … men jag tycker det låter som en sträng rektor på på en skola för vanartiga pojkar – så det får bli Järnkommissarien).

Du måste kunna tänka dig en plats utanför dig själv där du är fri – annars är du ingen individ … hävdade Hegel i sina rättsfilosofiska utläggningar.

Han sa inte att du måste ha tillgång till en sådan plats, men du måste kunna tänka dig en sådan plats. Platsen där du är fri.

Låter det som ett enkelt krav?

Jag är inte så säker på det, nu när jag ser hur sociala media fylls av kommentarer om den senaste inskränkningen som Löfven annonserat i coronans spår:

”Bara en person får ingå i ett sällskap när det gäller att äta mat som serveras på en restaurang eller annan verksamhet som är del av en handelsplats.”

Den offentliga debatten kommer att handla om detta något dygn, eller om hur många man får vara i skidliften, eller vad som egentligen sagts om munskydd eller hur många sprutor det krävs innan man får krama någon.

Jag tror debatterna gällande pandemin – och vårt beteende – skulle se helt annorlunda om det fanns många människor i samhället som hade föreställt sig den där platsen utanför sig själva där de är fria. (Och nej, med det menas inte att man funderar på i vilket land man ska förlägga nästa chartersemester eller att man vrider och vänder på vad man har för planer i helgen eller nästa långledighet.)

I morgon fortsätter brevskrivandet från rehab, det blir mer medicinhistoria och mycket mer om Järnkommissarien och vi diskuterar även lämpligheten i att skendränka sicilianska olivodlare.

Om förlåtelse, våld, minnen och uppgivenhet.

"Dödens Triumf" (Konstnär okänd, ca 1446.) Urspungligen en väggmålning i Palazzo Sclafani i Palermo.

(En ny serie brev från sjukhuset, där jag nu rehabiliteras genom att gå i trappor och samtidigt – både på vägen upp och på vägen ner – grubblar på om det finns någon bot för samhället som det ser ut i dag.)

På eftermiddagarna är det trappträning, vilket innebär att jag går upp och ner i trappor alltmedan min syrgastillförsel justeras. Det är tuffare än det kan låta eftersom vi går i en sjukhustrappa, och sådana trappor är liksom inte tänkta att förmedla styrka, mod och munterhet. Tvärtom faktiskt. Av någon anledning är just sjukhustrappor den mest deprimerande form av trappor som finns. Men du har förstås ingen aning om det eftersom du liksom alla andra alltid tar hissen när du besöker en vårdinrättning av något slag.

Målet för denna min träning är att klara många trappor, till slut göra det utan syrgastillförsel, men ända med bra saturation.

Mannen som går före mig stannar på en avsats och andas tungt.

Han lutar sig mot väggen, tittar på mig, lättar lite på masken och säger:

”Här har man arbetat och skött sig prickfritt i 40 år och så ska det bli så här.”

Jag skakar till på huvudet, mest för att markera att jag uppfattat budskapet, men fortsätter förbi honom.

Vad ska jag säga?

Dels är jag för andfådd för att få fram något begripligt, dels är jag alltför förundrad över det han sagt.

Jag trodde inte att det fortfarande fanns människor i det här landet som hade en föreställning om att det ska råda någon slags rättvisa i tillvaron, typ: om du är god, jobbar bra, bakar fikabröd åt alla på din arbetsplats och dessutom hänger ut talgbollar åt fåglar på vintern då kommer dina lungor inte att fyllas med ett oräkneligt antal små blodproppar och du kommer inte att dagarna i ända tvingas att gå upp och ner i en sjukhustrappa.

Den bittre mannen på avsatsen hör till den lilla grupp människor som alltså trots allt fortfarande har föreställningar om att det borde finnas en slags kosmisk rättvisa. 

Lite vackert och lite tappert. 

Och lite ensamt måste det också vara. 

De flesta andra i Sverige i dag verkar inte tror på någon form av rättvisa alls, inte ens i dess allra enklaste eller mest självklara form. Det får bli som det blir tänker de, man får vara nöjd om man inte drabbas av en uppenbar orättvisa.

De som gömde sig och vägrade infinna sig på torget kunde då och då höra bräkanden, grymtanden och råmanden. 

Och så skott.

Därefter tystnad.

De som gömde sig visste vad som väntade. Dagen efter skulle köttet från de djur som slaktats under natten – boskap och fänad som tillhörde dem som gömde sig – säljas på torget. Säljas billigt så att även de fattiga hade råd att köpa sig en redig stek.

Och om de som gömde sig fortsatte att gömma sig visste de – för det hade de hört från andra byar – att de som letade efter dem skulle förgifta deras brunnar, och bränna deras åkrar. Fängsla deras anförvanter. Prygla deras kusiner.

Lika bra att vandra till torget och ge upp innan ”Järnkommissarien” lade landet än mer öde och förhärjat än det var … och hade varit i århundraden.

För ungefär tre år sedan … finalmatch i schackturneringen på Kolmården. Min motståndare D. beter sig om om det var ett parti blixtschack, själv förhåller jag mig till spelet som juggar brukar förhålla sig till schack … som en aktivitet som befinner sig utanför och bortanför tiden. Jag tillåter mig att grubbla på annat än det pågående partiet, ställer mig upp och går omkring lite, sitter och ritar små streckgubbar. Hämtar kaffe. 

”Man ska låta de rätta dragen komma till sig”, förklarar jag för min motståndare när han än en gång manar på mig. Att han blir uppenbart störd och har svårt att koncentrera sig på grund av min letargiska spelstil bidrar förstås till att jag försöker sänka tempot ytterligare.

Till slut sitter han och vaggar med överkroppen, och han suckar, och stönar och slår sig på låren varje gång han tvingas invänta mitt nästa drag. När det till slut låter som om han snyftar till säger jag:

”Men vad är problemet? Brinner det någonstans?”

Min motspelare slutar sucka, stöna och vagga med överkroppen. Stannar upp i sina rörelser och stirrar granskande på mitt ansikte.

Vår lilla publik verkar också ha på något sätt ha stillat sig.

Till slut verkar min motspelare nöjd med granskningen av mitt ansikte … som antagligen antagit en förvånad min.

”Det är lugnt, säger han, men du kan väl göra ditt drag i dag i alla fall”.

Han kommer långt senare att förklara att han trodde att jag på något sätt försökte göra mig lustig över honom med utgångspunkt i att han var dömd för mordbrand.

Något som jag inte haft en aning om. Många försöker fåfängt dölja för sina medfångar vad de sitter inne för, och D. hade länge levt i villfarelsen att ingen visst att han var mordbrännare. Det var dock bara i fängelset han försökte hålla sitt brott hemligt, på permissioner gällde andra regler, för som han förklarade för mig var mordbrännare mycket populära på Tinder och andra dejtingsajter: 

”Jo, men du vet, killar som mördar, rånar och misshandlar är inte så ovanliga, men vi mordbrännare är ganska få … så vi får ligga mycket.”

En märklig debatt har pågått ett tag om kriminella rappare som Yasin Byn och Jaffar Byn. Ska de spelas i statsradion, ska de vara med på galor och ska de betraktas som viktiga skildrare av samtiden?

De i kultur– och mediasfären som hävdar att kriminella rappare är viktiga att lyssna på tror att de därmed definierar sig som individer som är mer vidsynta och i verklig mening progressivt kultiverade … när de i verkligheten mest påminner om Bert Karlsson eller Fredrik Reinfeldt. Och de som vänder sig mot att Yasin&Jaffar spelas har kanske inte funderat på sin egen kulturkonsumtion.

Den italienska maffian i USA är märkligt omtyckt i västvärlden; i de flesta befolkningsskikt. Ja, egentligen är väl den italienska maffian var den än dyker upp i världen märkligt omtyckt så länge den framträder på filmduken eller TV-skärmen.

För det är förstås den populärkulturella bilden av denna maffia som fångat oss, och det faktum att det rör sig om familjedramer. Kanske fångas många av att de får se sina egna vardagliga konflikter och problem återges i en mer våldsam miljö. Man kanske till vardags jobbar på det kommunala byggnadskontoret, men man har samma grundläggande spänningar i familjen som Tony Soprano; ”Ska jag gå på föräldramötet? Men hur ska jag hinna det. Jag måste ju dumpa resterna av Salvatore Bonpensiero ute till havs – eller tycker du han ska ligga kvar i garaget under vinterdäcken tills han börjar lukta?”

Antagligen uttrycker fascinationen inför maffian en längtan efter fungerande starka familjer, och vi ska antagligen heller inte underskatta det utlopp för våra vardagsaggressioner som en film eller serie om maffian kan ge.

Människor känner missnöjet mola och mala, de saknar sammanhang och gemenskap … att under en timme eller tre låta sig förflyttas till en romantiserad maffiavärld blir som att ta en Alvedon. 

De lite äldre kollade på Sopranos eller nyss på The Irishman. De yngre lyssnar på gangsterrappare.

Fascinationen inför våldsverkare är utbredd.

Och ett tecken på den egna uppgivenheten.

”Om maffian framstår som skrämmande måste staten vara än mer skräckinjagande”, brukade Järnkommissarien säga när någon invände mot hans metoder.

”Förlåtelse finns bara för den som vill ha verklig förlåtelse”, förklarade Järnkommissarien, ”ingen förlåtelse är möjlig för för den som vill kunna dra sig tillbaka och leva på det han stulit från andra”.

Vad menade Järnkommissarien med ”verklig förlåtelse”?

Och vad han än menade är det lite svårt att förstå hur Järnkommissarien kunde få ihop den tankegången med sin uppfattning om att: 

”Den som söker din förlåtelse vill framförallt invagga dig i trygghet så att de senare kan slå till mot dig hårdare.”

Kanske var det så att Järnkommissarien aldrig förlät någon, vilket vore i överensstämmelse med hans ord om att:

”Bara Gud har rätten att förlåta och glömma. Människans plikt är att minnas.”

Järnkommissarien var av den långsinta sorten … och han hade dessutom kort stubin.

Järnkommissarien vann.

Den svenska staten och dess företrädare vinner däremot aldrig, deras idé om brottsbekämpning är ständig förlåtelse och evigt kanelbulleparty på fritidsgården: ”Ojdå, men har du skjutit din förra polare i huvudet? Men du, vi spelar klart den här omgången rullpingis så kan vi kolla om det finns någon plats i den slutna ungdomsvården där du kan sitta nästa år. Om de har pingisbord där också? Men självklart!”

(Del två i serien kommer i morgon, då ska vi prata Sicilien, tyska filosofer, och Hells Angels.) 

Innan allt är försent måste vi hitta tillbaka till just det där "innan"...

Drömde i natt att jag lagade till en gigantisk Choucroute Garnie i en stor gjutjärnskittel över öppen eld. Med små nådiga vinkningar kommenderade jag fram undersätsiga, svartskäggiga män som tömde gigantiska karotter och fat i kitteln; surkål, fläsklägg, Franfurterkorvar men också rökta fläskkorvar från Morteau och grovhackade fläskkorvar från Montbéliard …ja, ni vet av den sort där köttet kommer från grisar som fötts upp på enbart vassle … och jo, det det blev nog också några strassburgare, ordentligt kryddade med muskot och koriander.

Och några lever- och blodkorvar slank också med.

Allt puttrar i gåsfett, och så i med en eller två flaskor riesling, svartpeppar, lagerblad, enbär, vitlök, lök och potatis. 

En enkel förklaring till denna drömorgie i protein och fett skulle kunna vara att jag de senaste dagarna här på intensiven varit konstant hungrig. 

Mycket hungrig. 

Skulle jag äta mig mätt skulle landstingets underskott öka ytterligare, så jag vågar inte stilla min hunger helt – men jag är ändå lite orolig för att mitt ätande kommer att innebära att den trevliga personalen inte får några löneökningar i år. Eller nästa år. 

Och jag tror att också de som väntar på nya t-bane- och tvärbane-linjer får bärga sig lite.

Eller så är det inte hunger, utan bara Joseph Conrad som varit i farten och regisserat min dröm. Han kanske tagit över mitt medvetande även när jag sover? Väl bekomme i så fall, någon måste styra och stabilisera mina tankar när syrgasen får dem att virvla.

Var det förresten inte så att den choucroute jag lagade till i drömmen alltmer kom att påminna om bigos? 

Conrad ville antagligen ge mig lite vägledning inför det nyhetsflöde han visste väntade under den kommande dagen och de märkliga diskussioner som där skulle uppenbara sig.

Han ville påminna mig om att han förvisso blev en brittisk gentleman, men att han också stod stadigt i polsk och fransk kultur och tradition. 

Conrad behärskade franskan innan han erövrade engelska språket, och när han skulle diskutera mer komplicerade saker föredrog han att tala franska.

Joseph Conrad var flykting.

Men han utgjorde aldrig någonsin – i något avseende – en kulturell belastning för något av de länder han levde i. 

Eller en belastning på något annat sätt. 

Det var en fråga om val … och att han såg världen på ett sätt som de flesta ännu inte förmår göra.

I en grundläggande mening är vi alla på drift, säger Conrad, utvecklingen driver oss bort från oss själva, från vad vi borde vara. Egentligen riskerar vi alla att bli flyktingar på det mest fundamentala sättet.

Och precis som vår förmåga att hålla fast vid oss själva inte är given, är inte existensen av det egna landet som man känner det givet.

Det är därför han förklarar att vår enda räddning är att surra oss vid masten; vid arbetet, familjen, kärleken. Nationen. De grundläggande sakerna. Glömma politiken.

Jag vaknar av att sköterskan bär in min frukost.

Fruktyoghurt.

Jag påminns åter om att det kommer att ta tid för mig att återvinna de mer än tio kilo jag tappat.

Och större delen av dagen som följer går jag omkring i ett moln av inbillade dofter från fläsk i olika former som puttrat i timmar med gåsfett och surkål. 

Upplever att personalen framåt eftermiddagen börjar titta konstigt på mig. 

Kan de plötsligt också känna lukten från den där drömgrytan?

Eller är det så att både det jag – och möjligen då personalen – tror vi känner doften av … faktiskt inte är en stadig surkålsgryta utan …. de tre sillmackor som jag suttit på större delen av ett dygn?

Numera tillbringar jag några timmar varje dag i en fåtölj vid fönstret. För att jag ska få det lite mjukare och bekvämare har jag placerat två tjocka kuddar på fåtöljens sits.

När jag på eftermiddagen ska fluffa till kuddarna upptäcker jag att under dem finns ett fat med tre av de fantastiskt goda sillmackor vi får till mellanmål här på avdelningen.

Jag har råkat lägga kuddarna över dem … glömt dem.

De visar sig faktiskt dofta lite som en choucroute.

Medan jag äter min frukostyoghurt hör jag på nyheterna om prins Philip som 99 år gammal i går kväll körde till sjukhuset. Han parkerar bilen och promenerar in på akutintaget och typ: ”Jag tror det är något med hjärtat … och en del annat”.

Att uppläsarna inte drar sig för att i samma nyhetsprogram spela upp litanior från svenska politiker och byråkrater som anser sig hotade och hatade finner jag märkligt. Gnället om hur synd det är om dem har nu pågått i mer än ett dygn och kommer väl att fortsätta ett tag till. 

Prins Philip kommer att ha hunnit operera sig själv och köra hem till Bettan på slottet innan de svenska politrukernas klagovisor avklingar; alla dessa uttalanden om hur de fylls av fruktan därför att tonen är så rå i det offentliga samtalet (och i det lite mindre offentliga också förstås.)

Och när Philip väl kommer hem till Bettan kommer han att lite så där i förbigående säga till henne: 

”Jo, men det gick bra mitt lilla kålhuvud, bara pumpen som hackade lite.”

Han kallar henne tydligen för detta …. lilla kålhuvud … rätt charmigt. Dessutom är ju ”chou” – alltså ”kålhuvud” ett inte ovanligt tilltalsord när man vänder sig till sin älskade i Frankrike.

Undrar dock vad Conrad skulle tyckt om mina speciallagrade sillmackor? Med sitt polska ursprung borde han ha gillat inlagd, men jag kan inte minnas att han någonsin nämner den rätten i sina brev eller texter.

Joseph Conrad kunde inte föreställa sig en riktig man … eller kvinna … som gnällde och klagade på att andra inte uppskattade dem tillräckligt mycket:

”Jag bad dem fara åt helvete med sina finstämda känslor! Jag hade inte tid. Jag var tvungen att…” och så följer en uppräkning av rör med ånga som måste tätas, styrsystem och roder kontrolleras, och vem vet vad mer. Är förstestyrman nykter? Blåser det upp till storm?

Conrad hade alltså aldrig kunnat förstå de politiker, makthavare, experter och journalister som nu i ett och ett halvt dygn om och om igen meddelat hur upprörda de är över allt detta ”hotande” och ”hatande”.

Vill de inte i verklig mening leda, forska, utöva myndighetsmakt eller informera kan de väl bara träda åt sidan. Om de orkar beskärma sig över att människor tycker illa om dem och söker vårt medlidande är det ett tecken på att de arbetat för litet.

Ibland blir det märkligt att läsa nutida litterära debatter om Conrad.

Var han en imperialist?

Eller var han tvärtom en anti-imperialist?

Båda ståndpunkterna har sina förespråkare.

Ingen av dem har rätt.

Joseph Conrad befinner sig utanför, bortanför, eller snarare … innan … dessa möjliga tolkningar.

Jag tror Conrads levnadstecknare Zdzisław Najder hade rätt när han menade att man inte kan förstå Joseph Conrad om han inte ser honom som en bärare av den centraleuropeiska och polska aristokratins ideal, där:

”… ära, trohet och plikt var grundläggande moraliska värden som bestämde individens förhållande till samhället och dennes ansvar för samhället; där finns idéen om nationen som en andlig gemenskap och vikten av vänskap…”.

Men samtidigt vågade Najder inte riktigt fullfölja tankegången – och säga att det inte bara är så att Conrad bara kan bli begriplig om man ser honom som bärare av en förgången tids ideal … utan att det också är så att vi bara kan göra oss själva begripliga i vår egen tid om vi själva axlar dessa ideal.

(Det har varit en på många sätt märkligt förlösande upplevelse att återuppta skrivandet medan jag återförs till livet på intensiven. Det här är den sista rapporten i just den här formen.)

Det finns kanske bara en sorts böcker vars syfte inte kan ifrågasättas ...

Jessie & Joseph.

I dag skulle jag provköras. Hur många hundra meter kunde jag stappla mig fram i mitt nuvarande tillstånd?

Inte många visade det sig. 

Får nog skjuta på framtida tänkt deltagande i ett ocr-lopp … kanske 2023?

Men möjligen ansträngde jag mig inte tillräckligt eftersom jag inte luktade konserverad tonfisk och öl efter den mycket korta promenaden.

Den amerikanske boxaren Tony Galento hävdade nämligen att när en man verkligen tog ut sig helt, när han mobiliserade sina sista krafter, i till exempel en match (eller någon annan fysisk aktivitet där mycket …. kanske allt … står på spel) … då skulle med nödvändighet svett plötsligt börja spruta ut ur varje por i hans kropp, svett som just luktade tonfisk och öl. 

Om – och när – det inträffade var man oövervinnelig. 

Förste man i ringen att lukta som en pizza ”Al tonno” och en stor stark vinner alltså på knock-out. I Galentos fall uppnåddes detta oftast genom att han vevade till med sin vänsterkrok (nåja, han var inte så noga med reglerna, kom han åt med en skallning var han inte främmande för det).

Tony Galentos tränare förklarade långt senare att allt det där bara var struntprat. Galento brukade upphöra med att tvätta sig och sin kropp en vecka innan match, och kvällen innan holmgången åt han enorma mängder tonfisk som sköljdes ner med 12 flaskor öl.

Psykologisk krigföring. Han ville lukta så illa att motståndaren inte kunde koncentrera sig.

Galento var en av de få som lyckades golva Joe Louis … möjligen kan det då alltså ha berott på att den elegante ”The Brown Bomber” distraherades av odörerna från Galentos kropp.

Korridorerna här på avdelningen och alla utrymmen jag upptäckt är däremot extremt doftfria. Egentligen ska jag väl vara mycket tacksam för det … eftersom jag befinner mig på ett sjukhus.

När jag efter den övervakade provpromenaden sakta får hasa mig tillbaka till mitt eget rum känner jag dock plötsligt starkt doften av sardiner i olja.

Vad innebär det? 

Har jag trots allt tagit ut mig så att jag närmat mig Galento-stadiet, men inte riktigt nått ända fram? Sardiner är kanske en nia på en tänkt tiogradig Galento-skala.

Eller är det bara så att någon av de andra patienterna sitter på sitt rum och frossar i sardiner?

Eller är det bara Joseph Conrad som vill påkalla min uppmärksamhet igen? 

Han låter mig allt mer sällan vila sedan jag hamnade här. 

Sardiner i olja hörde ju till standardkosten i handelsflottan på Conrads tid och  dyker ofta upp i hans noggranna beskrivningar av kosthållet till sjöss; skeppsskorpor, lutfisk, torkat kött, sardiner i olja, eller … tonfisk i olja. Och minsann känner jag inte plötsligt också en doftförnimmelse av just tonfisk. Tänk om det faktiskt är så att alla de andra patienterna här har smygparty i något av rummen och kalasar på en typisk brittisk sjömansbuffé från förförra sekelskiftet. Jag har noterat att några av dem ser ut som gamla skeppare.

Som jag berättat tidigare utlöser det mesta jag läser eller upplever numera minnet av en – eller av flera dofter – det är lukterna som numera ordnar mina idéer och länkar den ena tanken till den andra.

Men ibland flyter allt runt i mitt huvud utan att på minsta sätt kopplas ihop till det mest självklara i min situation. 

Konstigt nog.

Min första någorlunda medvetna kväll, efter det att jag vaknat upp på intensiven, visar en av TV-kanalerna filmen ”Everest”.

Jag tittar. 

Mest för att jag inte orkar byta kanal.

Tänker inte så mycket mycket på att filmen till stor del handlar om människor på väg att dö eller bli galna av syrebrist. 

På eftermiddagen följande dag lyssnar jag på en utmärkt dokumentär i statsradion – den handlar om djuphavsdykare, det är lungor som exploderar, lungor som kollapsar, lungor som imploderar.

Jag kommer inte förrän flera dagar senare att tänka på att det är lite märkligt att jag kan konsumera sådana berättelser utan obehag medan mina egna lungor befinner sig i extremt miserabelt skick.

Människan har en mycket märklig förmåga att intala sig att allting alltid kommer att bli bra.

Eller att det rentav är bra.

Det farliga, och onda finns inte på riktigt. 

Och gör det ändå det så är det bäst att inte låtsas om det.

Någonstans skriver Joseph Conrad:

”Det skulle ta alldeles för lång tid att förklara hur sambanden mellan motsättningarna i den mänskliga naturen gör att kärleken själv ibland antar svekets desperata form.”

Och så kan jag för mitt inre se hur Conrad liksom rycker på axlarna innan han avrundar med orden:

”Kanske finns det förresten ingen möjlig förklaring.”

Fast där smiter han, han har själv i andra sammanhang pekat på en möjlig förklaring: människor förmår inte att som individer förhålla sig till verkligheten och vad den kräver av dem, utan de väljer lösningar som gör att de lättast möjligt får någon slags lindring.

Den de därmed ytterst sviker och förråder är sig själva … och förstås också dem som skulle behöva dem. De gör det av kärlek, välvilja, godhet.

Vår förmåga, även givetvis min egen, till irrationellt beteende är obegripligt stor.

Jag tror det finns en mening med att Joseph Conrad invaderar, för inte säga koloniserar, mina tankar här på intensiven. Han har alltid suttit bidat där i skuggorna och tålmodigt väntat på att jag ska bli mogen att förstå vad han har att säga mig. Och nu är jag ju tämligen orörlig. Kommer inte undan.

Om vi antar att Joseph Conrad har rätt … som art består vi mestadels av varelser oförmögna att förstå vårt eget bästa … vad hjälper det då att i varje givet läge ropa på demokrati, och att hävda att bara vi alla lyssnar på varandra och röstar på ett parti så ska det bli lycka och hallonkola och lakritssnören åt alla.

För vi vet ju att det inte blir så.

Om du ber fem totalt döva människor lyssna efter syrsors sång kommer deras möjligheter att höra något inte att öka om du lyckas hitta ytterligare fem totalt döva personer som får utöka den grupp som redan finns.

Men man får aldrig förledas att tro att Joseph Conrad hade en svart syn på livet. Tvärtom. Han fann alltid glädje i det självklara. 

Hårt arbete. Mat. Kärlek. Familj. Ordning.

Joseph Conrads texter om litteratur och andra författare lämnar dig ofta med en känsla av att han inte riktigt vill berätta allt för dig – och att han gör det av medlidande; han tror inte du kan bära det han har att säga. Det finns ett undantag, det är när han skriver:

”Av alla de böcker som skrivits och skapats av mänsklig förmåga och ihärdighet alltsedan de mest avlägsna tider, är det bara de som behandlar kokkonsten som – från en moralisk utgångspunkt – inte kan ifrågasättas. Avsikten med varje annat stycke prosa kan alltid diskuteras och även misstros; men avsikten med en kokbok är en och bara en. Dess mål kan inte vara annat än att öka mänsklighetens lycka.”

Raderna är hämtade ur hans förord till en liten vacker volym; ”A Handbook of Cookery for a Small House”, som utkom i London 1923. Kokboken var skriven av hans fru Jessie Conrad och verket fick uppskattande recensioner och omdömen både i Storbritannien och USA.

Jag undrar hur Jessie Conrad skulle betraktat mina lukthallucinationer. Hon diskuterar nämligen i sin praktiska bok frågan om ett hem verkligen alltid måste dofta mycket mat eftersom det är en plats där familjens måltider tillreds och råvaror förvaras. Här styckas, saltas, kokas, steks och syltas.

Inte alls, säger Jessie. Doftar det från annat än från det som för tillfället tillreds och ska serveras beror det på att husmodern slarvat med renlighet och ordning.

Precis som maken hade styrt sina skepp med fast hand, skötte hon hus, kök och hem som om hon befann sig på en kommandobrygga.

En gång lyckades Joseph Conrad med nöd och näppe hindra henne från att köra Ford Madox Ford på porten. Denne hade dristat sig att lägga sin trilbyhatt på tork i ugnen … men där fanns också söndagssteken som Jessie skulle bjuda på. Och en blöt hatt på tork bredvid steken riskerade att störa perfektionen i tillagningen.

(Inte blev denna text den text jag hade tänkt skriva från sjuklägret i dag. Det blev en avvikelse från det tänkta spåret, möjligen en nödvändig sådan inför den kommande diskussionen om vem som egentligen står mot vem i Sverige och Europa.)

En del skepp har redan avseglat. Vi missade dem. Föga båtar det att inbilla sig att vi egentligen ändå hann ombord.

Ibland talade Joseph Conrad om ”moralisk ensamhet”. Nej, jag tror inte vi ska tolka det som att han bara avsåg vad vi väl alla ibland kan uppleva; en känsla av att vara ensam i vår uppfattning om vad som är rätt eller fel. 

Tänk om Conrad egentligen och istället talade om ett tillstånd som är mycket värre än så, en tillvaro där man upptäcker att man överhuvudtaget inte ingår i någon annans moraliska universum. Ingen bryr sig egentligen om dina göranden och låtanden, inte ens turken som har kvartersbutiken på hörnet – än mindre de personer som har möjligheten att upprätta regler, lagar och förordningar – och vad som ska föreställa en rättsordning. De inte bara struntar i vad du tycker, de bryr sig inte ens om att reglera och försöka styra ditt beteende och åsikter. De vet att vi i slutändan gör och tänker som vi är tillsagda. För vi fruktar alla det Conrad kallade ”den verkliga ensamhetens nakna skräck” som gör att:

”Även den mest utstötta usling håller fast vid ett minne eller en vanföreställning. Ibland kan ödesdigra och fatala omständigheter riva bort slöjan för ett ögonblick. Bara för ett ögonblick. Och ingen människa kan betrakta detta den moraliska ensamhetens landskap utan att bli tokig.”

När jag och andra talar om att världen drabbats av galenskap och vanföreställningar … är det inte så att vi också missar det Conrad såg för mer än 100 år sedan? Den människa som vet att hon är i verklig mening är ensam kommer att välja vilken illusion som för att slippa hantera denna insikt.

Visst gnölar vi och gnäller över olika politiska förslag – men när det gäller ifrågasätter vi aldrig själva den ordning inom vilken förslagen upprättas. Vi är rädda att hamna utanför.

Vi håller fast vid våra illusioner.

Någon gång i slutet på mitt andra dygn på intensiven lockas mitt medvetande upp till ytan av en röst som talar dalmål. Jag kan inte avgöra varifrån rösten kommer, det är helt mörkt i rummet. Jag är inte så förvirrad att jag inte vet var jag är, och jag vet varför jag är uppkopplad mot en massa maskiner … men … vem är det som står i mitt rum och på dalmål tjatar om samer, judar och svenskar?

Är det en radio- eller tv-sänd högmässa jag hör? 

Men brukar ens svenska kyrkans präster vara så repetitiva …. för nu kom det igen: judar, samer, svenskar.

Vad vill den här predikanten som talar dalmål säga mig egentligen? Och varför börjar han plötsligt prata om grisar och minkar. Vad säger han? Man kan inte göra en mink av en gris? Är det någon som någonsin trott det? Ens i Dalarna?

Någon del av mitt medvetande bestämmer sig dra ner mig under ytan igen. Vissa saker har man ingen nytta av att förstå.

De kommande dagarna kommer jag att bättre begripa vad det är jag hört under mitt tillfälliga uppvaknande på söndagskvällen.

Om och om igen spelas nämligen i media klippet upp från vad som ska föreställa en debatt mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson.

Det är egentligen alltså inte dalmål jag hört utan Hultqvists Stora Tuna-mål,  en dialekt som väl närmast kan beskrivas som västmanländsk gnällbältessvenska modulerad efter dalmålets mer allmänna och grundläggande intonation och prosodi; en tungomål skapat för värnpliktsvägrare som försöker hålla brandtal för att mobilisera andra.

Hade det här hänt när jag varit frisk hade jag reagerat som vanligt. Några rader om förfallet i den politiska debatten, en örfil åt var och en av deltagarna och så en avrundning om att frågan om hur man definierar svenskhet varit uppe och fått sin lösning redan första gången SD:s Björn Söder virrat runt i ämnet för ett decennium sedan.

Men jag vet ju att frågan faktiskt inte fick sin lösning den gången. 

Jag har bara låtsats. 

Jag med.

Det här med svenskhet är inte så lätt.

Joseph Conrad föds 1857 som Józef Teodor Konrad Korzeniowski  i en nationalistiskt sinnad polsk familj i dåvarande Ukraina. Hans föräldrar kämpar mot det ryska tsardömet och den tuberkulos som plågar dem bägge.

De förlorar striden i båda fallen, och den föräldralöse – och i alla avseenden klene – pojken sänds till barnhem och internat och hamnar slutligen i lära på skepp i den franska och engelska handelsflottan, och han blir i sinom tid kapten … men framförallt kommer han att erövra han ett nytt språk i vuxen ålder och bli en av de det engelska språkets stora författare. Han överger sina förhoppningar om ett fritt Polen och blir en i alla avseenden lojal undersåte i det brittiska imperiet.

En självmedveten sådan.

I en diskussion med en infödd engelsman förklarar Conrad för denne att han – Joseph Conrad, född Józef Teodor Konrad Korzeniowski – är mycket mer engelsman än den infödde eftersom Conrad medvetet valt att bli engelsman, att forma sig till en sådan, medan den andre bara råkat bli född på öarna.

Och om man liksom Joseph Conrad skaffar sig ett så fast och mästerligt grepp om sitt nya hemlands kultur, språk, koder och seder som han hade … då kan man uttala sig på det sättet.

Liksom jag – i den meningen – kan se på vem som helst i Sverige och förklara att jag är mer svensk än honom eller henne – var de än är födda och hur svensk deras stamtavla än är.

Men det skulle jag aldrig komma på tanken att göra.

Svensk blir jag aldrig, även om ingen behärskar den kulturen, det språket eller de koderna bättre än jag.

Inte för att jag inte vill bli svensk, utan för att det helt enkelt inte är möjligt. Sedan kan man trixa med juridiska formuleringar och definitioner bäst man vill.

Det vore bara att försöka klamra sig fast vid den där illusionen för att man ska känna sig oproblematiskt tillhörig något.

Och engelsman blev Conrad heller aldrig. Egentligen. Inte på riktigt.

Joseph Conrad har börjat flyta runt i mitt feberridna medvetande redan de två veckorna innan jag transporteras till intensiven. Min aptit är de dagarna obefintlig. Det blir te och skorpor och kanske är det just det magra kosthållet som på något sätt får alla verken av Conrad att lösgöra sig från de platser där de legat så orörda så länge och nu göra sig påminda årtionden efter det att jag läst dem för första gången.

Jo, det är nog skorpor och te som startar processen; den lungklene unge Conrad brukade i brev till vänner klaga på att han länge tvingats leva på skorpor och te (eftersom han festat upp pengarna i Marseille).

Och medan jag sitter där, lite överhettat hopsjunken, med redan pipande lungor, och doppar kardemummaskorpa efter kardemummaskorpa i mitt kanelte,  börjar jag förstå vad Joseph Conrad egentligen talade med oss om. 

Sisådär några årtionden försent kanske.

Men allt kan man inte förstå första gången man läser det.

Och det viktiga är att Conrad ger oss en anvisning om hur vi ska leva, när han skriver:

”Jag tycker inte om arbete – det gör ingen människa – men jag älskar det som är förborgat i arbete – din möjlighet att finna dig själv”.

Vi kan bete oss som den där utstötta, nästan vansinniga personen, som väljer att hålla fast vid vilken illusion som än erbjuds för att slippa se den moraliska ensamhet han befinner sig i. Vi kan vandra in i och bli en del av vår tids galenskap.

Eller så kan vi göra som Conrad; om så behövs välja oss ett nytt språk, en ny kultur –och skapa oss ett liv där arbetet är grunden för familj, kärlek, vänskap. Conrad gjorde det mycket medvetet, införstådd med att han aldrig skulle bli en riktig engelsman, liksom han aldrig skulle kunna bli polack igen; eller som han skrev i ett brev till en vän efter det att han redan skaffat sig greppet om allt det det där engelska: 

”… vart jag än seglar, seglar jag egentligen mot Polen.”

Väl medveten om att han aldrig skulle komma fram.

Även om den på sätt och vis alltid skulle fortsätta att gå.

Det är därför det Hultqvistska Stora Tuna-gnölet blir så mentalt förlamande – det utgår från att vi alla ska klamra oss fast vid illusionen om att vi är lika mycket värda för varandra, att alla kulturer är lika bra och att alla som vill kalla sig svenskar också egentligen är det.

Men så är det ju inte. Att tänka så är inte att vara storsint. Det är att förminska sig själv som människa.

Det är att vägra att inse att livet också är smärta, förlust och oväntade nederlag.

Det är att tro att allt blir bättre bara regeringen skriver en förordning så att Gröna Lund kan hålla öppet i sommar trots covid-19.

(I morgondagens brev från intensiven: Var löper den egentliga rågången mellan oss och de andra? Och vilka är ”de andra”? Och vilka är ”vi”?)

Onda komplex, goda människor och en obegriplig lukt av svart skokräm.

Jag har aldrig kommit på tanken att jag ska pryda mig med en massa armband eller smycken. Känns onaturligt för min del. Till och med reflexbrickor är på gränsen. 

Betraktade därför med en viss motvilja under eftermiddagen min egen kropp när sköterskan tvättade, och donade med alla dessa kranar och slangar som sedan några dagar finns i mina armveck, på handleder och i halsen. Gula, blå, röda och färglösa slangar i knippen. Der ut som om jag förberetts för att genomgå en initiationsrit, som ska innebära att jag överlämnas till en högre makt.

Den högre makten visar sig faktiskt finnas, och materialiserar sig i form av den trevlige läkare som dagligen brukar komma in och förklara för mig vad som händer.

Han är alltid omgiven av en doft av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk. Inte så att han konstant kalasar på dessa ting innan han inträder på mitt rum, det har enbart att göra med att min hjärna har börjat sortera minnen, fakta och lästa texter på grundval av luktassociationer.

Jag blir stadigt bättre får jag veta, och vi kan raskt därför gå över till det jag tror intresserar läkaren mest. Vad hände egentligen innan jag bad Lina ringa efter ambulans? Varför väntade jag i två veckor med att kontakta vården? Jag och läkaren har diskuterat det tidigare, och jag svarar som jag gjort vid de föregående tillfällena att jag faktiskt då tyckte att jag blev bättre för varje dag. Och att anfallet som innebar att jag inte kunde andas kom mycket plötsligt och oväntat. 

Men det är ju inte sant. Till och med jag fattade att jag inte blev bättre. 

Men jag försökte intala mig det.

Läkaren betraktar mig lite förundrat som om han försöker förstå om det kan vara så att jag verkligen menar att en massa blodproppar plötsligt och oväntat bara liksom uppstått i mina lungor sent en fredagskväll. Därefter har dessa blodproppar sett sig omkring och kommit fram till att det var ju ett tråkigt ställe de hamnat på … och därför bestämt sig för att …. typ: nu ger vi juggen vad han tål. 

Jag känner hur lukten av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk blir allt starkare medan läkaren fundersamt tittar på mig.

Jag har nästan börjat säga som det är och är därför på väg att inleda ett litet tal med orden: ”Det hela är lite komplicerat…” när läkaren kallas i väg till mer behövande och antagligen mindre konstiga patienter.

De sista åren av sitt liv fick Ivan Illich ofta använda frasen ”Det hela är lite komplicerat” i samtal med människor som ställde sig frågande till hans utseende … och beteende.

Låter det oartigt att ställa sig frågande till någons utseende? Kanske inte i det här fallet. 1983 diagnosticerades Ivan Illich med en form av cancer i ansiktet. Han vägrade alla typer av behandling, accepterar inte läkares förslag på vård och deklarerar:

”Jag är inte sjuk. Det här är inte en sjukdom.”

När Ivan Illich dör nästan 20 år senare har tumören fått växa fritt på hans ena kind. Den är så stor att den inte bara är smärtsam, ibland framkallar den vad som verkar vara epileptiska anfall.

Men i två decennier framhärdar Illich: ”Det är lite komplicerat. Men jag är faktiskt inte sjuk”.

För dem som inte känner till Ivan Illich sedan tidigare kan det jag nyss berättat få honom att framstå som en något märklig figur.

Jag upptäckte själv hans verk i sjuttonårsåldern, och fullkomligt förtrollades av dem. Långt senare förstod jag att han kom att forma mig som person mycket mer än min ungefär samtidiga läsning av en annan Illich – Vladimir Illich Lenin. 

Jag tror att jag just den perioden på min fotbollstränares inrådan (eller snarare order) tryckte i mig extra stora mängder C-vitamin, protein och fett, därav doftförnimmelserna av apelsinjuice och fläsk varje gång Ivan Illich ande svävar över mina samtal, tankar eller texter.

Man kan alltid använda den senare Illichs (alltså Lenins) uppfattningar och teorier för att försöka göra världen bättre. Vi är ju rätt många som försökt med det.

Hur det gick? Kanske för tidigt att säga.

Jag förundras dock över att den enda koppling Lenin har i mitt nuvarande tillstånd till en doft är den till svart skokräm. Jag tänker inte utforska det spåret vidare för då slutar det bara med någon blackface-grej och jag får BLM på mig. Har vare sig tid eller ork med det riktigt nu.

Att försöka använda Ivan Illich till projekt för att förbättra världen blir genast knepigare. Han förväntar sig nämligen att du först ska ändra på dig själv i första hand, inte på världen.

Du måste lita till dig själv, förklarade Ivan Illich – och det gällde vilket ämne han än behandlade: skolan, transporter, eller sjukvård. 

Du får inte ge upp och låta stat och institutioner ta hand om dig eller gå med på deras erbjudanden om att lindra dina bördor. Det gör dig till en sämre människa.

Lidande och smärta hör till livet, deklarerade han i början på 1970-talet i sitt verk ”The Medical Nemesis: The expropriation of health” – där bombarderas läsaren med statistik och exempel på hur det gigantiska industriella komplex som utgörs av läkemedelsindustrin i förening med sjukvård ofta förvärrar människors hälsotillstånd eller till och med ger dem nya sjukdomar, skador eller beroenden.

Egentligen är det samma sak som Joseph Conrad förklarar för oss när han säger: frågan är inte hur du ska botas, frågan är hur du ska leva.

När man ställs inför sådana tankegångar i dag kanske man tycker att det mest låter som om Bertil Enstöring sagt hejdå till Skrotnisse för att ge sig ut i världen och profetera om folkhälsa.

Men så tänker man på opiodkrisen i USA, eller massförskrivningen av preparat till alla barn i Sverige som fått en diagnos.

Illich menade att en bättre sjukvård och folkhälsa inte hade så mycket att göra med den tekniska utvecklingen utan mer berodde på individens vilja och förmåga att ta hand om sig själv.

Friska människor behövde meningsfulla arbeten, starka familjer, kulturella aktiviteter, ritualer för fest och för sorg, nationell samhörighet … och riktig mat.

Friska människor var för Illich självständiga människor – som just därför att de var autonoma individer – kunde upprätta starka kollektiv.

Och varje gång jag de här dagarna försöker förstå min situation bättre, förstår jag mer och mer hur viktig Illich varit för mig, och jag begrundar det i ett rum där isolering och slussar inte håller undan de där starka dofterna från apelsinjuice och nystekt fläskt.

Det finns en vantolkning av Illich som går ut på att han menade att själva storleken på, och tillväxten av, vårdapparaten gjorde att den befolkades av anställda som av likgiltighet, okunskap eller oförmåga inte förmådde ge verklig hjälp och vård.

Visst finns sådana exempel.

När Lina sent på kvällen för snart två veckor sedan ringer efter ambulans därför att jag håller på att kvävas, tvingas hon två gånger ringa och mana på larmcentralen och förklara att det är bråttom, att jag är på väg in medvetslöshet. Vid det andra samtalet kan de inte hitta någon notering om det första samtalet, eller hennes mobilnummer.

Efter en kvart blir hon uppringd.

”Vi är här nu. Kan ni komma ner”.

”Nej, det kan vi inte. Min man kan inte andas. Han kan inte röra sig.”

”Jo, men han måste komma ner. Vi kan inte komma upp. Du har ju covid.”

”Jag är frisk och förresten har min man också covid. Hur har ni tänkt er det här? Ni måste hämta honom.”

”Jaja, vilken våning?”

Alla uppgifter som behövs för att de ska kunna ta sig upp till vår våning har redan lämnats till larmcentralen. Det blir ett varv till, men ambulanspersonalen får inte upp porten och min fru får lämna mig och ta sig ner och släppa in dem.

När de väl kommer upp till sjätte våningen försöker de kommunicera med mig, för att säkerställa att jag verkligen behöver vård – men till och med de inser att det är ungefär lika görligt som att försöka lära en månsten prata spanska.

Provtagningen visar också att det nog är bäst att omgående ta mig till Karolinska, och att jag behöver syrgas och det med en gång. 

Men syrgasen har de lämnat kvar i ambulansen.

Den måste först hämtas.

Vid det laget är jag helt väck.

Lina berättar att när de forslar ut mig pekar en av dem på saker som de lämnat efter sig på hallmattan och förklarar för Lina att hon kan slänga ”skräpet”.

När de åkt städar Lina i sitt chockade och förvirrade tillstånd upp efter dem. Åker ner på gården och kastar soporna.

Åker upp igen. Sätter sig klarvaken på sängkanten och väntar på att någon ska ringa och berätta vad som händer.

Klockan två på natten ringer hennes mobil.

”Ja, hej, det är X från ambulansen. Det var vi som var och hämtade din man.”

”Ja…”.

”Jo, vi glömde en del saker …”

”Men du sa att jag skulle kasta dem.”

”Va, har du kastat dem? Det var ju stetoskop och blodtrycksmätare.”

”De ligger i sopcontainern”.

”Går det att komma åt dem.”

”Jo, kanske, den var ganska full så påsen ligger högt upp.”

”Fint. Kan du inte komma ner och möta oss. Vi är där om 20 minuter.”

Halv tre på natten får min fortfarande chockade fru hjälpa ambulanspersonalen att fiska upp sin utrustning ur en sopcontainer.

Hon samlar sig och undrar om inte hela operationen är lite ohygienisk, men får svaret att det löser de, och att det blir ett sådant liv om det slarvar bort mätutrustning.

Visst kan man finna många sådana exempel i de svenska vårdkomplexens myrstackar.

Men det är inte Illich poäng.

Poängen är att de flesta som arbetar i dessa gigantiska komplex är precis som de som tagit hand om mig sedan jag kom till intensiven: kunniga, starka, goda. 

Vårdsektorns elitsoldater.

Och det är här det skär sig i mitt huvud.

För Illich har ju rätt – den där sektorn som är en del av den stat som vill göra dig beroende av politiker, parlament och byråkrater är samtidigt befolkad av många goda människor. Det är därför den växer.

Människor som ser till att även ursinnigt envisa, statsfientliga personer som jag överlever.

Men överlever samhället – om vi nu vill se ett samhälle befolkat av fria, starka och frimodiga människor – denna apparats och detta komplex fortsatta tillväxt?

(Och berättelsen fortsätter i morgon).

Vad är det egentligen vi är på väg att förlora? Eller har det redan skett ... på ett sådant sätt att de flesta inte förstår vad de går miste om.

Det är bara när vi drömmer som vi närmar oss sanningen om oss själva och våra liv, säger Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”. Och –  eftersom Conrad alltid vill göra det lite extra besvärligt för oss – låter han den som för ordet konstatera att vi aldrig kan förklara denna sanning för någon …. eftersom vi är ensamma i drömmen. Liksom i livet. Men han påtalar att där också finns en skillnad; när drömmen upphör finns det riktiga mödosamma, kanske rentav smärtsamma, livet kvar.

Medan jag feberhibernerade i hemmet – de två veckor som förflöt innan jag hamnade på intensiven – drömde jag allt oftare att min sedan länge döda mormor hällde i mig hemgjorda dekokter. De gånger jag vaknade till försökte jag följa med i nyhetsflödet. Fann efter hand detta nyhetsflöde allt mer obegripligt – vad pratade de om? Hade jag verkligen varit en del av detta och brytt mig om att försöka kommentera, sätta in i historiska sammanhang och försöka få människor att tänka självständigt? Varför?

Mormors magra, kalla hand på pannan blev allteftersom dagarna gick allt mer verklig i jämförelse med det dödvatten vi kallar nyhetsflöde.

Väldigt många verkar dela en speciell erfarenhet efter att ha drabbats av covid-19; de förlorar lukt- och smaksinnet. Ena sekunden doftar världen nygräddad kanelbulle, i nästa ögonblick doftar tillvaron ingenting, som om varje yta och skrymsle blivit överdraget med Apotekets doftlösa deodorant. 

Att mista förmågan att känna dofter kan väl kanske vara en fördel om man är materialförvaltare för ett hockeylag, annars är nog den sortens förlust mest till besvär.

För min del upptäckte jag dock tvärtom att mina sinnen för smak och doft förstärktes. Jag kunde på lukterna från köket avgöra vilka råvaror Lina tog fram ur kylskåp och skafferi. Och jag upptäckte  skiftningar, och en rikedom av nyanser till och med i den lukt som kom från lite för gamla råa rödbetor; i ena änden av spektrat fanns stråken av kola- och lakrits, som om någon karamelliserat de gamla rödbetorna med muscovadosocker … och i andra änden en aggressiv syrlighet … som om någon kokat och mosat den lätt skrumpna rödbetan och sedan – av en för mig obegriplig anledning – rört ihop den med ättikssprit.

Min förstärkta förmåga att urskilja dofter och smaker blev allt mer tydlig ju mer de första två veckorna av covid-attacken i hemmet fortskred. Jag låg i feber och halvdvala 16 till 18 timmar om dygnet, och för mitt medvetande dessa dagar fungerade allt, precis allt, som en madeleinekaka. Det kunde räcka med en bild i en tidning eller på skärmen för att molnformationer av dofter skulle dyka upp i mitt minne och därefter fylla rummet med mycket påtagliga luktsensationer och sedan flöt associationerna på. 

När jag vaknar efter min första natt på intensiven doftar det gran. Eller mer korrekt, det doftar färska granskott och honung. En doft som de senaste dagarna innan jag hamnat här blivit alltmer påtaglig och verklig när jag feberhibernerat hemma. 

Det är där mormor kommer in i bilden.

För jag har legat så här utslagen en gång tidigare i mitt liv.

En stor del av min barndoms somrar tillbringade min familj på mina morföräldrars gård i Slovenien. Den sommar då jag var 13 år, blev jag nästan omgående sängliggande efter ankomsten. 

Feber, allmän och allomfattande svaghet. Jag låg liksom bara och glödde.

Läkare kom och gick. Ingen kunde riktigt förklara vad jag led av av. Jag tror malaria dryftades som en möjlighet. Barntuberkulosen fanns där som ett latent hot förstås, men ansågs inte ha brutit ut. 

Till och med byns kloka gummor slog sina lovar runt mig. Hade de fått chansen hade de nog åderlåtit mig. Eller inte. För eftersom de var kloka gummor visste de att om man ska åderlåta någon bör man man veta vilken sjukdom man bekämpar så att åderlåtningen sker när stjärnorna står rätt. Annars kan man förvärra patientens tillstånd.

Och då … när allt stillat sig sent på kvällen och jag låg ensam och glödde i mitt rum kom mormor alltid in. Hon lade ett kamomilldoftande våtvarmt omslag på min panna och ett på mitt bröst. Sedan lade hon en arm under mitt huvud, lyfte det lite uppåt och hällde i mig ett snapsglas med en söt, oljig dryck som doftade gran.

Sedan slocknade jag.

Samma procedur kväll efter kväll.

Först ganska många år senare förstod jag att det jag fick att dricka sent varje kväll var en mycket potent likör gjord på granskott. En dryck som hör till husapoteket i många bondehem i det forna Jugoslavien. Liksom förstås ”borovnicka”, spriten som görs på blåbär; lugnande för både mage, tarmar och själ. Och så alla de andra dryckerna, de som destillerades av mäsk gjord på sura körsbär, eller fläder, eller kvitten, eller vad som nu fanns tills hands. Man drack dem för att bota fysiska eller andliga åkommor och krämpor.

Sedan fanns förstås spriten gjord på malört – pelinkovac – men ett jämnt och stadigt intag av den är väl närmast att betrakta som palliativ vård.

Ville man koppla av eller rusa sig höll man sig till plommonbrännvinet.

Efter fyra veckor hade min feber till slut sjunkit till en nivå som gjorde det möjligt för oss att åka hem. Men egentligen tror jag inte att det var febern och min svaghet som mest oroade mina föräldrar och min omgivning de där veckorna. Det som skrämde dem var att jag inte ens orkade läsa.

Tänker jag nu hävda att det faktiskt var mormors granskottslikör som botade denna märkliga feber läkarna inte kunde förklara?

Nej, det tänker jag inte. Möjligen gjorde likören att jag fick sova djupt och lugnt. Vilket säkert bara var bra.

Alldeles i början på färden tillbaka till Sverige passerade vi Postojna. Där hade vi stannat till under resan ner till mina morföräldrars by för att att vandra i de stora grottsystemen. Mer fladdermöss där än i Bruce Waynes källare.

Tänker jag nu hävda att jag var den förste i världen att drabbas av fladdermussjukan … mer än 50 år innan den uppträdde i Wuhan?

Självklart inte.

Jag antar nämligen att andra, långt innan mig drabbats, av virus från fladdermössflottiljerna i Balkans grottor, liksom av fladdermusburna sjukdomar i nordvästra Italien. För att inte tala om Kina.

Patient 0 finns alltid längre tillbaka i tiden än vi vill tro, eller kanske ens kan begripa. Vilken sjukdom det än gäller.

Vi ser vad vi vill se.

Vi ser vad vi vågar se.

Det verkar vara förutbestämt, säger Joseph Conrad, att vi ska vara lojala mot de mardrömmar vi valt att göra till våra.

Vi väljer vad vi ska frukta.

Och vi blir allt sämre på att göra de valen.

Vi vill inte se de verkliga problemen.

Andra dagen på intensiven, när jag fortfarande är ett kolli men ändå börjar bli ett lite mer kontaktbart kolli, frågar sköterskan om jag vill ha TV:n på.

Jag nickar jakande. 

När hon slår på den hamnar vi i inledningen på statstelevisionens ”Fråga doktorn” och de hurtiga programledarna förklarar för oss tittare att nu ska vi få lära oss hur man kan lära sig att uppleva orgasm i h-e-l-a kroppen, oavsett om man är man eller kvinna.

Sköterskan förstår att jag nog inte anser att just den frågan är vad som intresserar mig mest för stunden, så hon zappar vidare.

Det slutar med det blir statsradions P1 som får stå på, och på ganska hög volym för att höras över all utrustning i rummet.

Och när jag än vaknar till då och då under de kommande dagarna och lyssnar på rösterna som svävar runt hör jag politiker, byråkrater, professorer och varjehanda experter diskutera samma sak – en framtid där pandemier anses vara givna och självklara inslag i våra liv. Det rösterna ibland bråkar om är att hur våra liv ska regleras, en grundläggande enighet råder mellan dem om att de har den rätten.

De talar om den tredje vågen, den fjärde vågen, om mutationer.

Om vem som kan bygga den bästa äldreomsorgen.

Som den italienske filosofen Giorgio Agamben försökte få oss att förstå när coronan kom: nu förstår ni väl att det makten alltid, alltid strävat efter är att kontrollera allt i våra liv. 

Om det behövs hotar makten oss med död och pest om vi inte överlåter oss helt i dess händer.

I Sverige är vi redan så vana vid att överlåta allt till staten att regleringarna inte behöver bli så hårda. Och statens effektivitet är ändå inte sådan att den skulle kunna genomdriva större nedstängningar.

Maktens mål är inte att skydda oss. Maktens mål är att utvidga sin makt.

För om de ville skydda oss skulle de där rösterna diskutera det som är det verkliga problemet.

Vi kommer aldrig undan det faktum att influensavågorna alltid om och om igen kommer att uppstår i Kina och Sydostasien.

Och så har det varit i årtusenden – här har grisar, höns och ankor levt nära, för att inte säga, tillsammans med människor. De bevattnade risfälten har varit naturliga habitat för flyttfåglar som för med sig nya virus hit, och för att sedan föra dem vidare bort efter det att det de hade med sig hoppat mellan gris, människa och tillbaka, och muterat i olika avseenden.

Och så fladdermössen. Alla dessa fladdermöss.

Visst. Covid-19 är inte Digerdöden 2.0. Den är inte livsfarlig för alla, bara för vissa av oss. En flunsa som som slår brutalare mot en del grupper.

Om detta borde man kunna ha en rask och effektiv diskussion och så vidtar man nödvändiga åtgärder för att skydda dem som behöver skydd.

Så är det klart.

Eller?

De urgamla strukturerna i södra Kinas jordbruk kommer inte att förändras, och om inte nästa influensa som kommer därifrån är Digerdöden 2.0, så lär det bli nästa, eller nästa.

Men pratar de som ska föreställa våra ledare om detta?

De gruffar istället om vad den möjliga tredje vågen ska innebära. 

De ifrågasätter inte en världsordning som bara fungerar om människor underkastar sig vad som kallas utveckling och avsäger sig sin frihet och autonomi … och sin särart, som individer, folk och nationer.

Kanske är det inte så att många människor förlorat sin förmåga att känna smak och lukt när de fått covid-19. Kanske är det mer än fråga om att allt bromsat upp, saker går lite långsammare, är lite annorlunda. Det är då man ser det man annars inte ser. Eller på andra sätt märker det man inte märkt tidigare.

Som att samhället och tillvaron inte doftar något längre.

Men man väljer att tro att det är man själv som förlorat en förmåga.

Man är lojal mot den mardröm man kan uthärda.

(Del tre i morgon: Varför blir man sjuk?)

Det är först när man varit lite väl nära sitt eget sista andetag, som man inser kraften i sin egen – och andra människors – förmåga att undvika att se verkligheten som den är. Det må gälla den egna syrebristen eller den i samhället. Vad som tar en först får man se.

När en individ drabbas av hypoxi kan den låga syremättnaden i blodet göra att kroppsdelar och hud blåfärgas. Samma sak gäller antagligen ett samhälle som drabbats av hypoxi. (Alexander Dejneka ”Blå skymning”. 1960.)

”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.

För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.

Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.

Trodde jag.

För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.

Men nu är det gjort. Nästan färdig.

Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”,  det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne. 

Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19. 

23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.

Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.

Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)

Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna;  övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.

Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.

Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).

Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?

Nej då. 

Inte alls. 

Det är de inte.

Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas. 

Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….

Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss. 

Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem ... utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.

Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.

Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.

Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.

För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?

De har tjänat ut.

Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?

Nej, just det.

Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.

Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?

Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?

Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)