Jag oroar mig för att Karin Olsson inte kommer att vara utsövd inför sin nästa tjänst. Hon ligger vaken på nätterna och undrar vad medarbetarna egentligen tasslar om i fikarummet. Hörde hon rätt häromdagen; att hon var "för vit"?

Lilla Anna i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Alla vi barn i Bullerbyn" var på sin tid en trevlig bekantskap. Föga anade man vad hon skulle ställa till med när hon växt upp.

Expressens kulturchef Karin Olsson störs över att Rudy Giuliani färgar håret. Hon anser att det säger oss något om Donald Trump.

Kanske det.

Då kanske vi ska fundera över vad det säger om svensk politik att vi har manliga partiledare som färgar håret och att det väl ser ut som om talmannen har toupé à la amerikansk bilhandlare. Vilket väl i och för sig är rimligt när man ska försöka sälja bättre begagnade politiker till folket. Om så behövs genom att erbjuda fem till priset av en, (spelar roll när de alla har en lika begränsad utväxling som en EPA-traktor). Dock måste jag kanske tillägga att om det är en toupé finner jag det tilltalande att talmannen använder en sådan, det visar att han förstår vad det är han försöker sälja. 

Karin Olssons text är i linje med detta ett försök att dölja den egna kultursidans flint, hon försöker kamma hypotek trots att där inte finns några strån som kan användas till detta.

Hon börjar med det amerikanska valet:

”Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.”

Clinton-klanens och George Soros inflytande i amerikansk politik är väl egentligen inget man borde behöva diskutera*. Heller inte frågan om att demokraternas partiapparat har en mer än hundraårig historia av att köpa röster.** Hillary Clinton ägnade mycket av sin tid mellan 2016 och 2020 åt att jämra sig över hur valsegern stulits från henne – med hjälp av bland annat rysk påverkan. Det har varit en trosbekännelse bland demokrater i USA att så var fallet. Och hur var det med Al Gores krånglande? Men framförallt – efter 2004-års val hävdade ledande demokrater att de förlorat på grund av att republikanerna fuskat i Ohio med hjälp av att manipulera rösträkningsmaskiner av märket Diebold.

När demokrater ropar om valfusk är det i sin ordning och visar på att systemet fungerar. När republikaner gör det är det ”statskupp” som Peter Wolodarski i DN hävdar.

Om detta är egentligen inte så mycket att säga. Karin Olsson säger det hon förväntas säga på sin post. Hon kollar in vad New York Times påstår, skriver om och så är det bra med det – hon kan återgå till att hibernera i sitt chefsrum. Men … inte den här gången. Hon gör nämligen en märklig sak till i sin text, något som först kan verka svårbegripligt. Efter att ha fördömt dem som röstade på Trump som (i bästa fall) efterblivna offer för sin egen dumhet ger hon sig på identitetsvänstern:

”De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.”

Detta kommer från chefen för den kultursida som faktiskt gått i spetsen i svenska medströmsmedia för att lansera identitetsvänsterns försök att strypa debatt med hjälp av att tala om vitt privilegium, om behovet för européer att sona skulder för slaveri, kolonialism och miljöförstörelse.

Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand var tidigt ute med idéen om att välta svenska statyer. Till och med innan Black Lives Matter börjat försöka göra det i Sverige. En sann föregångsman. 

På Expressens kultursida har ett antal av identitetsvänsterns skribenter fått bra med svängrum – och ingen av dem har levererat texter som utgör en plattform för rationella samtal. Det har varit historiskt okunniga krav på underkastelse från framförallt vita, manliga heterosexuella.

Valerie Kyeyune Backström som till och med klagade på att den mot den tredje världen alltid inställsamme Stefan Jonsson inte visade tillräcklig vilja att själv ”kräkas upp kolonialismens vita gift” – antagligen nöjer hon sig inte med annat än en seppukku.

På sidorna har Bilan Osman fått utrymme för sina lamentationer. Och så alla dessa välkammade vita intellektuella som ska visa att de minsann förstår hur alla de svarta, gula, röda och bruna lider – liksom alla som inte är heterosexuella; skribenter som Hanna Johansson, Per Wirtén, Jonas Holmberg, Philip Warkander, Anna Hellgren, Jonas Gardell.

Alla levererar de texter utan substans och fakta, de förmedlar känslosamheter som bara är möjliga för den som saknar minne om vad som hände i går eller för tio år sedan och som inte bemödat sig om att skaffa sig kunskaper om vad som hände för 100 eller 500 år sedan.

Skribenter som dessa har skapat det debattklimat som ligger till grund för ”cancel culture” och inställningen att vissa människor inte har rätt att yttra sig därför att de är vita, män och heterosexuella. Det är skribenter som dessa som ställer in debatter med dem som inte har rätt hudfärg eller kön. Eller tro.

Så varför vänder sig Karin Olsson nu mot det hon själv skapat?

Givetvis för att hon står näst i tur att angripas, och hon hör hur det talas i korridorerna och bland frilansare om att Expressen Kultur är ändå lite väl vit. Var är representativiteten? Kan verkligen sidan ledas av en vit äppelkindad kvinna som ser ut som Anna från Bullerbyn i vuxen ålder?

Det måste kännas bittert för Karin Olsson. Först gör hon som man ska göra om man vill säkra sin position som vänsterliberal kulturchef – kvoterar in ett par svarta, en och annan bög och så ser man till att alla alltid skriver om klimatkollaps, rasism, kolonialism och numera corona.

Och vad händer? De otacksamma inkvoterade vill bli fler. De vill till och med åt hennes jobb.

Men Karin Olsson kan trösta sig med att världen blivit skonsammare mot sådana som hon. Förr åt revolutionen sina egna barn genom att ta dem av daga. Bödelskärrornas knarrande var bland det sista hennes föregångare hörde under den franska revolutionen medan de transporterades genom Paris för giljotinering på Place du Carrousel.

Numera blir det inte avrättning utan bara avsättning och deportering till en soffa i morgon-TV. Hoppas du inte är morgontrött av dig Karin.

* Ett urval av de texter jag skrivit tidigare om George Soros inflytande i amerikansk politik. Här är de inriktade på skapandet av Kamala Harris.

valfusk iii: skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

harris hemligstämplade härjningarna

kamala harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

** Ett antal av de texter jag skrivit om hur valfusk är en integrerad del av kulturen och strukturen i det demokratiska partiet i USA.

det demokratiska brottssyndikatet

att rösta i ett ruttet system

usa år noll

valfusk i: i väntan på tomten

valfusk ii: dynamit-harry

valfusk iv: trump och minimjölkshögern

mytoman med mustasch

"Det är till exempel ganska självklart att individer som är benägna att på olika sätt förtrycka andra eller att acceptera eller till och med bejaka och försvara förtryck söker sig till kultursektorn; till teatern, musiken, litteraturen och konsten."

Skådespelaren Andreas T Olsson förklarar i en intervju att han inte tycker om att en del talar om "det inre mörker" som sägs dväljas i en del skådespelare på Dramaten. Han menar att om man skärskådar Dramatenskådespelares själar upptäcker man inte mer mörker där än man gör i andra delar av befolkningen – säg bland korvgubbar eller bilhandlare eller busschaufförer (kanske är mina exempel illa valda, för vi anar ju alla de svarta bråddjup som finns i en SL-chaufförs inre – men vi släpper det för den här gången).

Jag är inte riktigt säker på att Andreas T Olsson tänkt igenom det han säger, utan han värjer sig å kollegorna vägnar genom att anföra tankegångar som numera – obegripligt nog – betraktas som självklarheter. Han varierar bara den märkliga idén om att vi alla är kapabla till ondska, typ: det bor en koncentrationslägervakt i oss alla.
Jag kan bara tala för mig själv och säga att: "Nej, det gör det inte alls."

Möjligen bor det en grinig kolloföreståndare i mig.

Den märkliga idén om allas vår kapacitet till ondska har fått genomslag för att den är till nytta för statens alla själaryktare och ångestbetvingare. Det måste ju till en yttre kraft för att hantera en befolkning där det i varje individ pågår en kamp mellan gott och ont, och där var och en av oss löper risken att omvandlas till mördare eller kvinnomisshandlare eller utövare av tidelag.
Tanken på ett inre mordiskt mörker som vi alla mer eller mindre bär på hör till de idéer som sprids för att de ska hamna i underläge mot överheten, och för att vi ska börja tvivla på oss själva och bli så tacksamma att vi frivilligt går med på att låta oss hjärntvättas med värdegrundstänkande; från fruktstunden på dagis till företagskickoffen.

Därmed inte sagt att det inte är så att det finns människor med en obehaglig inre möjlighet att bete sig ondskefullt.
Och det är givetvis så att de dras till vissa sysselsättningar och yrken. Det är till exempel ganska självklart att individer som är benägna att på olika sätt förtrycka andra eller att acceptera eller till och med bejaka och försvara förtryck söker sig till kultursektorn; till teatern, musiken, litteraturen och konsten.

Det senmoderna samhället skapar individer som är beroende av andra människors uppskattning, eller åtminstone deras godkännande och acceptans. Vi ser det i jakten på “gilla” på Facebook och Instagram, vi ser det i undfallenheten mot rådande uppfattningar eller moden i skolor och på arbetsplatser.
Samhället skapar en norm som gör att du bedöms (och bedömer dig själv) utifrån hur du passar in i det sociala samspelet – det värdesätts mer än din konkreta förmåga att prestera något i ditt arbete. Social kompetens blir viktigare än yrkesmässig kompetens.

I sig är begreppet “social kompetens” märkligt. Förr talade vi om artighet, hövlighet och att kunna föra sig; hälsa, ta i hand, bocka – inte snyta sig i näven eller tugga med öppen mun. Sådant åsätts inget värde i sig i dag – “social kompetens” är något helt annat – det är att visa sin förmåga att anpassa sig. Detta innebär förstås att behovet av hövlighet försvinner – sådana seder är ju till för att på ett civiliserat sätt hantera att vi är olika – i ett samhälle där vi alla påstås vara lika och dela värdegrund minskar det behovet, och kan ersättas med kramar och kindpussar som en slags kletiga fusionshandlingar när amöbor klustrar.

Denna inre tomhet som kännetecknar så många i det senmoderna samhället är ofta kombinerad med en yttre oförmåga; man besitter inte kunskaper som är av verkligt värde för oss andra; man producerar vare sig varor eller tjänster som behövs – för man saknar kunskaperna – eller är för lat – eller är helt enkelt besatt av tanken på att bli uppmärksammad och berömd. Därför dessa köer till Talang, Idol och realitysåpor eller tävlingsprogram där man ska hålla andan eller gissa på antal kulor i en burk.

Och därför vill förstås många bli skådespelare, eller författare, eller musiker – eller något inom “media”. Till dessa sektorer söker sig människorna med ett tomt inre. De som är beredda att vara den de måste vara för att få uppmärksamhet, uppskattning, applåder, anställning eller bidrag.

Sådana individer tvingas göra sig av med de moraliska spärrar som gör att de reflekterar över gott och ont, de formateras till att söka ständig behovstillfredställelse i form av applåder och uppskattning, och när de nått en position där de är etablerade kommer de att konstant kräva detta av sin omgivning – inte bara på arbetsplatsen utan också i hemmet. Och upplever de att de inte blir tillräckligt servilt bemötta utlöser de terrorn.

Denna form av jag-svaga individer med ett tomt inre är dock alltid beredda att underkasta sig än högre makter. Där ser vi förklaringen till att många nu ropar efter styrningsdokument, ny ledning och värdegrundseminarier på Dramaten. Det är inte en självklarhet för människor verksamma i den sektorn att man inte ska förtrycka eller misshandla – det måste komma ett påbud ovanifrån.

Modern stadsplanering är ett försök att koka ihop olika kulturer i en och samma gryta. Det blir en oaptitlig soppa.

Egnahemsvillor i Snopptorp, Eskilstuna. De som bodde i husen blev inte strävsamma och rediga arbetare av att bo i husen. Husen uppfördes av dem själva – åt dem själva – för att de redan var strävsamma och redliga arbetare.

"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"

Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.

Den som inte ser bakåt på historien kommer snart att få uppleva hur den slår honom i nacken.

Fari Lleshi a.k.a 2Gunz kom till Storbritannien som illegal immigant. Byggde upp en organisation som smugglade in nya immigranter samt sålde kokain. Numera deporterad tillbaka till Albanien.