Valfusk I: I väntan på tomten

"Santa Claus is coming to town", och även de som inte varit snälla får vad de önskar sig mest. Ställer inte väljarna upp får tomten göra det.

Det är lite märkligt med alla dessa människor som nu uttalar sig så tvärsäkert om amerikansk politik, Donald Trump och Joe Biden.

De har ju aldrig försökt förstå landet där borta, detta Oz där häxan aldrig verkar dö utan bara antar nya skepnader. 

De flesta som uttrycker sig i ämnet har inga som helst kunskaper om USA och dess politiska historia, och för övrigt mycket ringa kunskaper om någon annan aspekt av landets historia. Men de har fått för sig att de måste uttrycka en åsikt ändå.  Det gäller att passa in.

Så här på lördagens förmiddag är jag dock tämligen välvilligt ställd till mänskligheten i stort, till och med till dem som tror att Demokraterna är för USA vad mammas köttbullar var för Ingemar Johansson.

Alltså ska jag försöka att så pedagogiskt jag kan berätta om vissa exempel på valfusk i USA:s historia för att visa hur medias framställning av verkligheten är falsk – liksom den alltid varit. Jag när ett möjligen fåfängt hopp om att texten kan få även en del av dem som hyllar Biden och Demokraterna att se ljuset så att de kan ta sig ut ur den där skogen där de nu irrar omkring. Annars kommer Steve Bannon och tar dem om de är i USA, vem som kommer att fylla den funktionen i Sverige kan man ju fundera på.

Låt oss börja med den magiska förvandling som skett den senaste tiden av amerikanska myndigheter.

Under 1990-verkade alla i den svenska vänstern ha läst Noam Chomskys och Edward Herrmans ”Manufacturing Consent”. En samling texter om vilka mekanismer som gör att massmedia på grund av marknadskrafternas och statens behov skapar falska beskrivningar av verkligheten så att människor uppfattar verkligheten på det sätt som makten vill att den ska uppfattas.

Jag fann dåförtiden boken i sina huvuddrag riktig – om än lite för begränsad i sin analys, och lite för platt. Den var som en plätt alltså, när vi hade behövt en ugnspannkaka. Men även en plätt kan mätt litegrann så jag försökte diskutera boken och upptäckte (som så många gånger förr) att mycket få verkligen hade läst den. De upprepade bara fraser som de hört andra säga (och de hade heller inte läst boken utan upprepade också … ja, ni förstår).

Men i 30 år har det varit en vedertagen sanning i vänstern i USA och (och därmed i Sverige) att massmedia ljuger.

Och nu?

Nu hänvisar alla till att New York Times har sagt, att Los Angeles Times har sagt, att SF Chronicle har sagt, att CNN säger, och så vidare.

Alla de mediakanaler som för några år sedan ansågs vara opålitliga, lögnaktiga och alltid beredda att förleda läsare, tittare och lyssnare är nu lika trovärdiga som Martin Timmel var när han visade hur man kaklar badrum i ”Äntligen hemma”. (Oj, sorry. Dåligt exempel. Eller inte förresten.)

Vilken magisk omvandling hade plötsligt skett av media när vänstern i västvärlden plötsligt kunde börja hävda att New York Times eller för den delen Bonnierpressen skildrade verkligheten korrekt?

Om man nu är vänster utgår man från att institutioner förändras mycket långsamt, såvida det inte sker en omvälvning.

Jag vill gärna av vänstern få veta vilken omvälvning som skedde i media som gjorde att Bonnierpress och amerikanska TV-kanaler började betraktas som den uppenbarade sanningen? När blev hipsterredaktörer viftande med DN eller Aftonbladet att betrakta som nutidens svar på Moses och stentavlorna? 

Men visst hade det skett en slags omvälvning inom media under nittiotalet. Tidningarna gick allt sämre – vilket gjorde att journalister blev mer strykrädda, allt mer följsamma. De ville ju behålla jobbet.

De höll hårt i skrivbordskanten, men inte i sanningen.

De skrev och sa det de ville att redaktionlsedare och tidningsägare ville att de skulle skriva och säga.

Och dessa redaktionsledningar och tidningsägare var sedan mycket länge en integrerad del av makten.

Så sa jag, och så sa ”vi” på 1960-, och 1970-, 1980- och 1990-talet.

Men nu? Nu när man tydligare än någonsin kan se de mekanismer blottlagda som Chomsky och Herrman beskrev – nu har Wolodarski och Anders Lindberg blivit de som man ska hålla sig till om man vill förstå världen.

Ibland får jag fortfarande frågan om varför jag ändrat politisk ståndpunkt.

Men det är ju inte jag som har gjort det.

Och de gånger jag ändrar ståndpunkt går jag till botten med mig själv, går tillbaka. Funderar på varför jag hade fel. Och när jag förstått varför straffar jag mig själv med ett extra träningspass, och i veckor efteråt muttrar jag ”idiot” när jag ser min spegelbild under morgonrakningen.

Men svenska journalister funderar aldrig på vad som är rätt och fel, de funderar på vad de ska förväntas tycka. De har ingen egen ståndpunkt och hållning, och tvingas därför aldrig rannsaka sig själva.

Och största delen av det svenska folket nöjer sig med att låta andra tycka åt dem, även när den uttryckta ståndpunkterna strider mot allt de ser omkring sig.

Men låt oss vara lite konkreta i studiet av fördumningens mekanismer. Visartavlan på klockan som anger fel tid är borttagen och nu kan vi se både balanshjulet, drivfjädern och gångverket.

De flesta verkar nu vara överens om att valfusk inte förekommit i det nu pågående presidentvalet.

Och se det är i sanning ett mirakel! Ett mirakel ska till sin karaktär vara obegripligt, och det plötsliga upphörandet av valfusk i USA befinner sig i samma klass av underverk som när Moses viftade med sin stav och delade Röda havet så judarna kunde gå torrskodda över till andra sidan. Undrar vem som viftat med staven den här gången?

Det är inte jag som just nu, i denna minut, och i första hand ska förklara och bevisa att valfusk förekommit de senaste dagarna i USA.

Det är de som säger att det inte förekommit som ska förklara för mig varför något som varit en självklar och integrerad del av amerikansk politik plötsligt upphört.

Vad hände?

Ser man till historien var Trumps oro 2016 befogad, liksom den är i årets val. Den demokratiska  partiapparaten har alltid fuskat.

I mitt förra nyhetsbrev diskuterade jag lite kort ett av de mest skamlösa, och på något sätt roande, exemplen på valfusk. Det sker inför senatsvalet 1948 i Texas. Den som vann demokraternas primärval var garanterad seger i det riktiga valet (republikanerna var en icke-existerande kraft vid den tiden i Texas).

Den förre guvernören Coke Stevenson vinner primärvalet, utmanaren Lyndon B Johnson förlorar. Men sex dagar efter att alla röster är räknade hittar någon i valkrets 13 i Jim Wells county en bortglömd valurna! Fantastiskt eller hur? Den innehåller 206 röstsedlar. Alla till Lyndon B. Johnsons fördel och han vinner primärvalet med 85 röster (av nästan en miljon avlagda). Han blir senator och med tiden president.

Men vänta – det kunde väl inte accepteras? 206 röster som hittas när valet redan är klart.

Kom igen.

Men vaddå? Det är USA och demokraterna vi talar om.

Stevenson klagar till demokraternas partiledning. De avvisar klagomålet eftersom Johnson är deras man.

Stevenson går till federal domstol, som förbjuder Johnson att kandidera till senaten eftersom de anser sig stå inför ett öppet och skamlöst valfusk.

Men demokraternas partiledning kontrollerar Högsta Domstolen, och en ledamot där som leder appellationsdomstolen för Texas avvisar den underliggande federala domstolens beslut och förklarar att den inte ska lägga sig delstatliga valprocedurer.

Så går det alltså till internt i det demokratiska partiet.

Men jaja säger ni kanske, det var 1948.

Visst. Då kan vi gå till 2016.

Då kunde man även i medströmsmedia läsa om hur demokraternas primärval riggades och hur det fuskades för att Hillary Clinton skulle kunna besegra Bernie Sanders (vars huvudsakliga funktion är att fungera som flugpapper för dem som tror sig vara vänster. När de surrande små liven fastnat har Sanders fyllt sin funktion för partiet.)

I vilket fall … 2016 förlorar Sanders mot Clinton i primärvalen Illinois. Amerikansk vänster skrek så det hördes ända till Sverige om det öppna och brutala fusket för att Madame Deep State skulle segra:

”… Chamberlain, Michelle Suzanne Gale, Rebecca Kerlin, and William Shipley stated that problems included erasure of tally sheet votes when they didn’t match (then adding some to get to the correct, pre-determined number), attempts to hide the work that was being done or to block the view of monitoring citizens, rapid adding of tallies to tally sheets near the end of the day to make things work, inconsistencies in the way names were read leading employees tallying the results to say “wait, I’m confused” without real redress, most stations having a single person to tally results for particular machines rather than two tally-ers, tally-ers falling asleep or absenting themselves to the bathroom while the results continued to be read-out, double reading of votes that had already been tallied, and multiple methods for cheating or fudging the results when they didn’t match, which was apparently quite often.”

Alltså, de som räknade rösterna i det demokatiska primärvalet i Illinois visste redan vad resultatet skulle bli och de fixade till siffrorna på det sätt som förväntades.

Citatet är hämtat från en artikel av vänsteraktivisten (och mennonitprästen) Doug Johnson Hatlem i Counterpunch. Jag har valt det av pedagogiska skäl. Dels är Hatlem värd att läsa i allmänhet för den som är intresserad av amerikanska val och den teknik (eller brist på teknik) som kännetecknar dem, dels kan ingen hävda att jag lutar mig mot Rudy Guiliani. 

Och de mer allmängiltiga frågeställningarna blir förstås:

  1. Hur tror ni rösträknare i Illinois beter sig när det är republikanska röster som ska räknas?
  2. Den politiska kultur som citatet ger exempel på – tror ni den har utplånats de senaste fyra åren … eller har den förstärkts?

(Här sätter jag punkt för stunden. Nu ska jag åka ut till landet. Tända en brasa och fortsätta skriva i detta ämne. Flödet ska under hela helgen fyllas med mängder av exempel på den förruttnelse som präglar – och i mer än ett sekel – präglat det demokratiska partiet – och exempel på hur medströmsmedia alltid ljuger. Vilket som sagt är en gammal förnuftig vänsterståndpunkt … men nuförtiden verkar de flesta blivit folkpartister.)

1 comment

Have your say