Mytoman med mustasch

Som H P Lovecraft konstaterade är det enda sak som räddar mänskligheten från att förlora förståndet i dag, och det är att den är så förbannat dum att den inte funderar på vad som hände i går.

John Bolton, mannen med de detaljerade lögnerna.

Namnet Bolton ger mig alltid obehag, en känsla av något farligt, okänt som försöker omsluta mig. Kanske till och med förgöra mig?

Känslan är inte svår att förstå. Den lilla staden Bolton dyker upp ett antal gånger i H P Lovecrafts skräcknoveller. I ”The rast in te the walls” är det staden Bolton i USA huvudpersonen lämnar från för att bosätta sig på sitt familjegods i England. Det visar sig vara en mindre lyckad förflyttning, såvida man inte har smak för människokött.

Och visst, namnet Bolton fyller mig också med visst obehag när Michael Bolton råkar spelas på radion.

Men självklart är det John Bolton som intar tätplatsen i tävlingen om obehagliga företeelser som bär detta namn.

Nu har han utkommit med ”The room where it happened”, en bok om Donald Trump och sin egen tid i Vita Huset. 

Det är så att man börjar tro på någon slags mystiska förbindelser mellan allt som är förknippat med namnet Bolton. Den här boken kunde fått samma titel som nyssnämnda Lovecraftnovell: The rats in te the wall.

Om jag läst boken? Jag ska givetvis göra det, men har inte hunnit. Men jag kan min John Bolton så jag tänkte passa på och recensera recensenterna i svenska medströmsmedia. För nu passar de på och torgför åter all mytologi om Donald Trump. De visar också upp sin för mig närmast obegripliga okunnighet om amerikansk politik och historia.

Vi börjar med Expressens ledare som avhandlar boken, och där upprepas alla klichéer om Trump och antagligen anser sig skribenten ta till storsläggan när texten avrundas med att Trump ”säger sig lita mer på Rysslands president än USA:s underrättelsetjänst.”

Den grundläggande frågan är förstås varför någon överhuvudtaget skulle betrakta CIA som ett sanningsvittne om tillståndet någonstans i världen.

Det är inte bara frågan om en organisation som agerar i sitt eget intresse, som varje del av byråkratin i den djupa staten. Det är också en organisation som ett flertal gånger visat sin oförmåga och inkompetens när det gäller att objektivt bedöma läget i ett land. Iran under hela 1950-, 1960- och 1970-talet till exempel.

Eller Afghanistan.

Trump är inte ensam om att som amerikansk president misstro amerikansk underrättelsetjänst. Eisenhower ville montera ner eländet och talade om att allt CIA lämnade efter sig var ”a legacy of ashes”.

Och låt oss se på läget under Ronald Reagans tid vid makten. Antag att han när han sitter där vid sitt skrivbord och läser den senaste CIA-rapporten om Sovjetunionens militära styrka och det ökande gapet som innebär att USA hamnar på efterkälken … anta då att han lyfter på luren och slår en pling till Andropov eller Gorbatjov och frågar hur rustade de är.

Vilka uppgifter tror ni hade varit mest korrekta?

Historien har ju visat att CIA medvetet ljög i årtionden om Sovjets styrka på alla plan. Organisationen gjorde det för att få mer resurser. Så fungerar tyvärr parasitära statsapparater.

Ja, det sovjetiska imperiet var en plats präglad av förtryck, dumhet och korruption.

Men ingen amerikansk president har kunnat lita på att underrättelsetjänsten ska ge honom en korrekt bild av tillståndet i ondskans imperium. Amerikanska presidenter har dock inte haft något större problem med det eftersom de varit intresserade av att hålla sig väl med det sig ständigt utbredande träsk som den amerikanska statsapparaten utgör, framförallt det militärindustriella komplexet.

Men så kommer Donald Trump upp på banan med spaden i hand för att dränera träsket, och förklarar att USA ska prioritera att ta hand om sina egna affärer, inte leka Tusse Batong i varje hörn av världen.

Det är grunden till medströmsmedias hat. I Sverige såväl som i USA.

John Bolton har förespråkat ”förebyggande” attacker mot Nordkorea och Iran. Krävt regimbyte i Kuba, Libyen, Nordkorea, Syrien, Venezuela, Jemen och Iran.

När George W Bush lanserade ”en axel av ondska” mellan Nordkorea, Iran och Irak hävdade Bolton snabbt att man inte fick glömma den lika onda axeln mellan Kuba, Libyen och Syrien.

Vem vill inte se nya regimer i de länderna? Men vem vill se det ske genom amerikanska interventioner? Vi vet ju nu hur det blir.

Mannen är spritt språngande galen. Lösningen på allt är att USA ska intervenera och bomba.

Och ledarsidorna berömmer honom.

I Washington Post beskrivs han nu som en ”principfast man” och en orädd kämpe för ”USA:s oberoende och självständighet”.

Men det enda Bolton kämpat för är USA:s rätt att lägga världen i grus och aska genom att starta krig.

Han behöver inte beröm, han behöver rejäla doser fenobarbital och en tvångströja så han inte kommer åt avfyrningsknapparna.

I Dagens Nyheters recension visar Niklas Ekdal en vällovlig motvilja mot Boltons krigsiver, men konstaterar att man måste tro på Boltons beskrivning av Trump därför att ”precis som i hans bok om FN finns en detaljrikedom som ger trovärdighet åt vittnesmålet.”

Varför skulle ”detaljrikedom” innebära ”trovärdighet”. 

Ekdal är obegripligt okunnig om hur Bolton betett sig genom åren. Bolton har aldrig tvekat att fabricera fakta.

När Bolton arbetade i utrikesdepartementet och FN kom han med egna rapporter som sade sig visa att Kuba och Syrien hade massförstörelsevapen. Ingen annan del av den amerikanska underrättelsetjänsten hade några liknande uppgifter, vilket inte bekymrade Bolton. Han ”visste”.

Om CIA och Pentagon är hökorganisationer som vill ha ständiga krig och spänning för att få resurser så är Bolton en superhök.

Han vill släppa loss det totala kriget. Nu.

När Bolton var en av Bushs chefer för att hantera nedrustningsfrågor vittnade han inför en kongresskommitté 2002 om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Han vittnade med utgångspunkt från en rapport som hans ”egen underrättelseorganisation” tagit fram. Ingen vet än i dag vilka som ingick i den organisationen. Antagligen bara Bolton själv. Och massförstörelsevapnen som rapporten talade om har ännu ingen hittat.

Carl Ford som under George W Bush ansvarade för underrättelsefrågor på utrikesdepartementet konstaterade om Bolton att han var en ”serial abuser” när det gällde underrättelserapporter och menade att han aldrig stått på någon som liksom Bolton missbrukade sin makt och auktoritet. Och då talar vi om USA:s statsförvaltning.

Vi har alltså att göra med en konstant ljugande och krigshetsande dåre. Och nu ska vi ta John Boltons ord om Trump som den uppenbarade sanningen? 

Bolton har ljugit om och om igen för att få igång krig. Varför skulle han tala sanning den här gången?

Kommentera