”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Allt är inte svart och vitt när det gäller historia. Och det som i dag presenteras som svart står i den vita överhetens tjänst.

I Chicago växte en allians fram mellan vit arbetarklass med rötterna i sydstaterna och svarta med samma rötter. En front där den svarta pantern och sydstatsflaggan fanns sida vid sida. Den gemensamma fienden var nordstaternas elit och östkustetablissemanget.

Varje dag försvinner saker som hänt ur människors minnen ... och sinnen. Arkiven rensas. Böcker skrivs om. Nya sanningar etableras. Så har det alltid varit. De som har makten nu vill inte att vi ska påminnas om hur det var i går.

En av de mest omfattande omskrivningsoperationerna som pågår gäller de de svartas historia i USA och i västerlandet. För mig som var politiskt aktiv på 1970-talet – och som har en fungerande hjärna och anständigt bra minnesfunktioner – är det fascinerande att se och höra hur människor som inte var födda på den tiden, eller ens läst en bok från de åren – på grundval av de sett några lipsillsinslag i TV eller läst en kultursidesartikel tror att de kan få ha en åsikt i ämnet.

Med några få undantag – som jag själv – så har 1970-talsvänstern uppenbarligen valt att likt buljongtärningar låta sig upplösas i den stora känslosoppa i vilken vi alla förväntas puttra. Kanske bekvämast och varmast för dem, eller så menade de aldrig vad de sade då.

En av de många troliga felkopplingarna i min enkla hjärna gör att jag stimuleras av att diskutera med människor som inte vet vad de talar om … men som tror att de måste ha en åsikt i det för dagens viktigaste ämnet och att de måste göra denna åsikt känd … vilket innebär att de så högt som möjligt ska säga samma saker som alla andra.

Sedan något år är det Black Lives Matter som gäller som den viktigaste frågan och majoriteten av den svenska befolkningen är plötsligt experter på amerikansk historia, från slaveriet till de senaste upploppen i Minneapolis.

När jag ger mig in i diskussioner om svart kultur tror människor ofta att jag har en negativ syn på svartas intellektuella förmåga. Det är lite märkligt eftersom i grunden för mina åsikter om svartas situation i USA – och annorstädes – hittar man ofta idéer som ursprungligen artikulerats av radikaler som Malcolm X, Booker T Washington, eller Stanley Crouch … eller ibland till och med Bobby Seale och Huey P Newton.

Och de var alla svarta som en forntida skyfflare på en kolpråm.

Men de som i dag böjer knä för BLM har i bästa fall en svag aning om vilka dessa män var … och de har absolut ingen kunskap om deras idéer.

Efter utslaget i rättegången mot Derek Chauvin och i väntan på att domen mot honom ska falla om några veckor kommer diskussionerna om det där förtrycket av svarta att ta förnyad fart.

För den som vill förberedda sig har jag nedan samlat några av mina texter i ämnet.

I.

När popskribenter i Sverige blir gamla och börjar skriva texter som är mötesreferat från deras AA-sittningar … brukar man på redaktionerna säga: låt honom skriva om politik istället.

Det är därför Andres Lokko numera skriver om rasism, fast hans kunskaper om svart historia och kultur är begränsad till vissa former av musik.

Med hjärnan i en plastkasse 1

Med hjärnan i en plastkasse 2

II.

För svenska reportrar har det alltid varit fullt tillåtet att beskriva amerikaner vars åsikter de inte gillar som ”vita, feta, skäggiga, medelålders män”.

Rimligen borde man då få döma hunden efter håren även när det gäller BLM-demonstranter i USA.

Överviktig? Vit? Passa dig!

III.

Okunnigheten om svart kultur och politik visar sig alltid tydligt i hyllningarna till Muhammed Ali. 

Men Ali var ju en vandrande illustration till de rasistiska nidbilderna av svarta: obildad, skränig och feg.

Ingen tankens tungviktare

IV.

Vita okunniga (eller lömska) radikalers dyrkan av svarta gäller även diktatorer i Afrika.

Alla Mugabes kompisar

V.

Möjligen är det som retat mig mest att medströmsmedia det senaste året spridit historien om hur de svarta i sydstaterna alltid varit förtryckta.

Men för 20 år sedan lät det annorlunda.

Hur ska de ha det?

När de svarta var rika, lyckliga och framgångsrika

VI.

Dyrkan av det svarta, och hatet mot sydstaterna leder förstås till hyllandet av Abraham Lincoln och nordstaterna … och då får man blunda för deras folkmord på indianer.

RLDM – Redskin Lives Don´t Matter

VII.

En mer allmän diskussion om olika kulturers bidrag till civilisationen.

Vad är svart kultur?

Be om en bil

VII.

Att det inte börjar brinna i fler debattörers huvuden är för mig ett mysterium. I ena minuten kan de uttala sitt stöd till BLM, i andra minuten hylla FBI:s insatser mot ”vita extremister”. När blev FBI de goda killarna?

Har någon fixat till Federal Bureau of Investigation genom en Harry Potter-formel eller?

Mordbrännare i den djupa statens tjänst

VII.

Nystar man i rottrådarna till dagens idéer om ”vitt privilegium” hittar man de allra mest perverterade och masochistiska formerna av maoism.

Vita män som hatar andra vita män

IX.

Nu går en film om Fred Hampton på biograferna – alla är lyriska över denne fine man och hur han ledde de Svarta Pantrarna i Chicago… och det är samma människor som öser förakt över vita rednecks och sydstatsflaggan. I den här texten berättar jag om hur Fred Hampton och vita arbetarklassradikaler från sydstaterna försökte bygga en allians … men FBI kom emellan.

Svarta och vita sydstatares enade front

X.

De som orerar om hur ond den amerikanska polisen är vet väl inte så mycket om amerikansk verklighet. Inte för att jag är älskare av poliskåren i något land, men man kan inte alltid välja.

Orgie i våld 1

Orgie i våld 2

XI.

Det östkustliberala vita etablissemanget har alltsedan de ordnade så att det tänkande militanta svarta ledarskapet sköts av på 1960-talet använt svarta klientorganisationer som chocktrupper mot vit arbetarklass, ibland har det gått över styr och klientorganisationerna har inlett pogromer mot judar … och då har det tystats ner.

Svarta pogromer

XII.

Den som hatar sitt eget folk kommer förr eller senare att sluta som afrofil (gammalt djungelordspråk).

Artur och Afrika

XIII.

De stora svarta tänkare jag nämnde inledningsvis pekade alltid på att de svarta aldrig kunde bli fria i verklig mening innan de fick en ordning på sig själva, och fick en annan syn på arbete, studier … och familjen.

Kärnfrågan är kärnfamiljen

"SvD Kultur hör till de mest monomana organen för kampen mot fejknews och alternativa fakta – när dessa inte passar."

Robert Menasses, när historien inte överensstämmer med hans åsikter skriver han om den.

"Det absurda inträffar då att identitetspolitikerna och de som tjatar om rasifiering och appropriering försöker skapa en historia där svarta, bruna och röda är offer – och då måste de ur historien rensa bort rätt många svarta, bruna och röda som varit framgångsrika affärsmän..."

"In old Tucson". Målning av Maynard Dixon, den kanske främste skildraren av natur och människor i sydvästra USA.