Atlanta: Oändlig rikedom för den själ som bemästrar sig själv*

Att jag har svårt att uthärda medströmsmedias rapporter från USA är begripligt. Det som är svårt att förstå är hur de kan leva med sig själva och sin slapphet och inställsamhet.

Jag tänkte först lägga upp en kravallbild från Atlanta, men … då kom jag att tänka på Leon Stukelj. En slovensk gymnast som framträdde under OS i Atlanta för att hyllas som den då äldste levande OS-guldmedaljören – han var då 97 år. Han hade tränat varje dag alltsedan barndomen och upphörde med det först fyra dagar innan sin död vid 101 års ålder. Stukelj tävlade i tre OS och vann åtta guldmedaljer, två silver och fyra brons.

Jag lyssnar på morgonens nyheter i statsradion. Ett inslag med deras USA-korre som rapporterar från Atlanta där en svart man två dagar tidigare skjutits till döds av polisen. Reportern vet att berätta att hon redan direkt efter sin ankomst talat med ett antal personer som kunnat berätta för henne om hur rasistisk polisen är i Atlanta och att staden har en lång tradition av rasism och förtryck av svarta. Vi får aldrig veta vilka hon pratat med, eller vika exempel de anfört. Eller hur vi ska kunna bedöma dem som trovärdiga.

Lite allmänt prat från reportern och så är utgångspunkten klar. Rasismen är problemet. Sedan kan hon gå vidare och berätta om vad olika politiker sagt om vad de vill göra åt saken.

Och det här är problemet med medströmsmedia. Deras medarbetare har inga kunskaper utan känner av vad de förväntas förmedla och så gör de det. De svamlar ihop något om att ”de redan fått veta strax efter sin ankomst”.

Antagligen har reportern i fråga läst i New York Times att staden länge präglats av rasoroligheter.

Och så upprepar hon det.

Men om man som jag varit med i några hundra år och fortfarande har ett väl fungerande minne vet man att den officiella berättelsen länge varit en annan.

1990 skrev New York Times att de kommande olympiska spelen i Atlanta skulle bli en framgång under rubriken: ”Olympics, Racial Harmony a Key for Atlanta.”:

”In the eyes of many I.O.C. members who picked Atlanta over Athens in the final round of voting, Atlanta symbolized the degree to which racial harmony can unite a city, while in so many other places around the world ethnic differences and racial tensions continue to act far more divisively and destructive.”

1995, ett år innan OS i Atlanta ska gå av stapeln publicerar New York Times en artikel som fortsätter spinna på samma tråd:

”I would maintain that in terms of black and white working together in friendship and cooperation and achieving significant success, we’re the best example of that in the world, Payne said.” (Billy Payne var den affärsman som lanserade idéen om att Atlanta skulls söka oss, som såg till att staden fick spelen och sedan basade för hela tillställningen.)

Vidare i denna lovsång till Atlanta:

”It is home to a large black middle class and six historically black universities. Minority-group members make up more than one-third of the organizing committee’s employees and minority-owned businesses have been the recipients of one-third of the committee’s contracts.”

I svenska tidningar kunde vi också läsa om den välmående staden. Där fanns ju huvudkontoren för Coca–Cola, CNN och Delta Airlines. Fortune hade utnämnt Atlanta till den fjärde bästa staden i världen för den som ville göra affärer. I världen!

Vi fick dåförtiden veta hur Atlanta och sydstaterna visat inte bara nordstaterna utan hela världen hur man får ett mångkulturellt samhälle att fungera, hur man får svarta och vita att skapa välstånd tillsammans.

DN:s Kurt Mälarstedt skrev så här i januari 1996 i ett reportage från ett Atlanta som närmade sig invigningen:

”Visserligen säger förre borgmästaren Maynard Jackson så här när vi står på Woodruff Park mitt i stan framför en nyss avtäckt skulptur som heter Fenix reser sig ur askan.

– Atlanta är inte perfekt.

Sedan tillägger han:

– Men Atlanta är helt enkelt bäst.

Han säger detta på tal om rasrelationerna i staden, men han gör klart att uttalandet äger sin giltighet beträffande det mesta i Atlanta, om man nu vill jämföra staden med andra amerikanska städer.

Den nuvarande borgmästaren Bill Campbell stryker under.

– Det finns något här i Södern som gör att vi kan uträtta saker som andra städer inte orkar med. Toleransen, mångfalden, viljan.”

Märkligt eller hur? 24 år senare berättar alla svenska tidningar och statsmedia om den obrutna traditionen av rasism från slaveriets dagar.

Hur ska de ha det?

Och tro inte att media slutade beskriva Atlanta som ett rasblandat paradis efter 1996. Så sent som juli 2016 rapporterade Therese Larsson Hultin i SvD att:

”De senaste femton åren har över en halv miljon afroamerikaner flyttat till Atlanta i den amerikanska Södern. Inflödet har inte bara gjort Atlanta till något av en inofficiell huvudstad för svarta, ett ekonomiskt centrum där det är lätt att göra karriär – det kan också få politiska konsekvenser. Delstaten Georgia kan förvandlas från ett traditionellt republikanskt fäste till en stat som Hillary Clinton kan vinna.”

Artikeln fortsätter sedan:

”Musiken dunkar så högt att man nästan inte kan prata. Solen håller på att gå ner över Atlantas skyskrapor och överallt dansar människor, dricker färgglada drinkar och njuter av att vara unga i en stad som affärsmagasinet Forbes utsett till den som är bäst att bo i om man är svart.”

En stad där det är lätt att göra karriär för svarta.

Den bästa staden för svarta.

Men i dag, fyra år senare beskrivs Atlanta i SvD (och i DN, AB, och Expressen) som en stad där svarta är, och alltid har varit, strukturellt förtryckta på grund av sin hudfärg.

I dag skriver man i SvD att:

”Under måndagen har medborgarrörelsen NAACP kallat till en större manifestation i Atlanta kallad ”A March for Georgia”.

”Vi marscherar inte enbart i solidaritet utan för varje Georgiabo som fallit offer för polisbrutalitet, rasistisk terrorism, våld och väljarförtryck”, heter det i ett uttalande från NAACP.”

Tänk vad mycket som kan hända på bara fyra år.

Från den bästa staden för svarta till en stad där svarta tydligen riskerar att mördas utan orsak av polisen. Där de är drabbade av strukturellt förtryck.

Erik Bergin, nyhetschef på SvD och tidigare tidningens USA-korrspondent skriver om detta ”strukturella förtryck” i USA och i Georgia:

”En sådan orättvisa handlar om möjligheten att delta i val, hävdar rösträttsaktivister. När minnet av den blodiga rösträttsmarschen 1965 i Selma högtidlighölls i mars i år sa en aktivist, Ida från Georgia, så här när hon intervjuades av SvD:

– Afroamerikaner, men även andra minoriteter, har haft problem länge med att deras röster stjäls. Lagen må ha tryckts på papper, men folk har fortsatt att blockeras från att rösta och utnyttja rättigheten de stred för.

Nivån på rasism i ett samhälle är förstås svår att mäta. Men det går en rak linje från dagens orättvisor tillbaka till en av de tidiga ekonomiska hörnstenarna i det amerikanska nationsbygget, slaveriet, enligt medborgarrättsaktivister. De menar att USA aldrig gjort upp om sitt mörka förflutna.”

En nyhetschef på en tidning som bara några år tidigare gett oss bilden av en fantastisk stad för svarta, ser det nu som helt oproblematiskt att kolportera bilden av ett samhälle där de inte ens tillåts att rösta och där man aldrig gjort upp med rasism.

Men sambanden är egentligen ganska enkla. Den gamla bilden av Atlanta, berättandet av framgångssagan, den som medströmsmedia i USA och Sverige framfört – den kolporterades som mest högljutt under de perioder då demokrater var presidenter (Clinton och Obama).

Man kan se hur berättelsen började vävas åren innan OS 96 och då vi ska komma ihåg att det här är åren då en man från sydstaterna är president i USA. Bill Clinton, bördig från Arkansas och en gång delstatens guvernör. En viktig del i hans strategi för att kontrollera väljare i södern är ha svarta ledare som kan föra hans talan och berätta om hur sydstaterna utvecklas väl under den kloke presidentens ledarskap. En av dem blir Atlantas svarta borgmästare Andrew Young, som tidigare varit USA:s FN-ambassadör (utsedd av den demokratiske presidenten Jimmy Carter, också en av Georgias söner.)

Från 1855 till i dag har Atlanta haft en borgmästare från Demokraterna. Vi talar alltså om ett parti som innehaft borgmästarposten i 165 år.

Från 1871 till 2002 har Georgia haft en guvernör som varit Demokrat.

Demokraterna har haft den kontrollerande makten i Atlanta.

När en Demokrat var president skapade de en bild av staden.

När Donald Trump är president skapar de en annan bild av staden.

Men det är samma stad.

En stad som inte fungerar.

* Citatet i rubriken syftar på några rader i en dikt av den svarta poeten Georgia Douglas Johnson. Hennes dikter präglade av en skön stränghet har alltid talat till mig eftersom de bär på en tung men nödvändig insikt om tillvaron; den är en ständig kamp och du vinner bara om du först övervinner dig själv.

(I mitt dagliga nyhetsbrev som går ut i kväll kommer jag att diskutera Atlantas historia lite djupare, och peka på en annan väg man kunde valt. Om du vill prenumerera på nyhetsbrevet går du in under fliken Boris Bulletin i menyraden.)

Kommentera