En symbol för frihet och solidaritet

Det är besvärligt att diskutera politik och ras i en tid då folk tror att de vet allt om sydstaterna därför att de sett en Hollywoodrulle om slaveriet.

Bild längst till vänster: Bill ”Preacherman” Fesperman (nr 2 från v.) ledare för Young Patriots talar på ett möte med Svarta Pantrarna 1969. Notera sydstatsflaggan på Fespermans och den andre vite mannens jeansjackor. Bild uppe till höger: Arbetare demonsterar till stöd för Donald Trump. Bild längst ner till höger: Möte mellan ledarna för Young Patriots och Svarta Pantrarna. Notera sydstatsflaggan.

I en ledare i Aftonbladet skriver Anders Lindberg om varför han anser att det är viktigt att utplåna alla symboler för de sydstater som satte sig upp mot Lincoln och den förtryckande centralmakten.

Jag är på mitt allra bästa folkbildarhumör, och ska därför ta mig tid med att försöka bibringa Anders lite kunskaper om sydstatsflaggan, vänstern och vit amerikansk arbetarklass. Tre saker som är en självklar enhet.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Chicago på 1960-talet. I stadsdelen Uptown bor det närmare 300.000 människor. De allra flesta av dem fattiga vita som kommit upp från sydstaterna och Appalacherna för att hitta jobb och försörjning i nordstaternas stora industristäder.

De som kommit är en del av den folkvandring som pågått från sydstaterna till nordstaterna alltsedan inbördeskrigets slut 100 år tidigare.

Lincoln och hans horder hade lämnat en helt förödd landsände efter sig. Ekonomi och sociala strukturer var sönderslagna. Men detta hade ju också varit nordstaternas och den starka centralmaktens mål.

Det finns heller inget skäl för dem att återuppbygga södern. De ser hellre att de som finns där söker sig uppåt landet och bidrar till en stor arme av billig arbetskraft.

Först vandrade de svarta upp.

Sedan kom de fattiga vita efter.

Men när vita börjar slå sig ner i Uptown räcker jobben inte längre till.

Där utvecklas en hård och brutal miljö. Den som vill läsa skildringar av polisbrutalitet kan gå tillbaka till den tiden och den staden och studera hur den demokratiske borgmästare Daleys poliskår bankade inälvorna ur de besvärliga vita sydstatare i Uptown som ville ha jobb, sjukvård och skolor. Och nordstatspoliser som mördade vita eller våldtog eller ägnade sig åt utpressning var inget ovanligt.

Det var som en repris på inbördeskriget. Män i blå uniformer gav sig på vita män som var sydstatare. I en samtida artikel beskrivs invånarna i Uptown som ”stolta, fattiga, primitiva, och snabba med kniven”.

Det de var ”stolta” över var sin kultur. Sydstatsflaggan prydde väggarna i hem, barer, affärer och verkstäder. Man bar den påsydd på kläderna. Man bar hatt och gick i boots eller grova kängor.

Nu kommer förstås alla medlemmar av svensk nutida vänster (samt de flesta andra också förresten) att rysa av fasa. Sydstatsflaggan! Hujedamej, det är ju snudd på lika illa som hakkorset.

Hur kunde de! Sydstatsflaggan måste förbjudas! 

Men speciellt medlemmarna av den svenska vänstern kommer att få svårt att hantera följande. Bland de vita i Uptown utvecklades en radikal vänsterrörelse som formerarde sig i rörelsen ”Young Patriots”. (Smaka på det … de kallade sig ”patrioter”.)

Medlemmarna och ledarna för rörelsen stod fast rotade i sydstaternas kultur. På foton från deras möten ser man alltid sydstatsflaggan.

Och de var föraktfulla och misstänksamma mot vita studentradikaler. Young Patriots kände ingen större lust att sitta på långa möten för att lyssna på uppfostrande föreläsningar och textutläggningar framförda av personer från nordstaternas över- och medelklass.

Var Young Patriots med sin sydstatskultur rasister? I vilket fall tyckte inte Black Panther Party det. Young Patriots och de svarta pantrarna byggde en politisk allians. De insåg att de hade en gemensam fiende; de krafter som krossade och ödelade sydstaterna. Samma krafter som nu gjorde att de alla levde i misär.

Enigheten mellan de två rörelserna var självklar.

Det innebär inte att de i vår tids mening förespråkade mångkultur, och trodde att ju mer man blandar och ger av allt desto bättre blir det.

De unga, arga, vita vänsterradikala männen i Young Patriots var genetiskt kodade och fotade i sydstatskulturen.

Detsamma gällde de arga, unga svarta vänsterradikala männen i Black Panther Party – de var rotade i sin kultur och hade inga tankar på att ge upp den.

Men ur denna allians mot staten kunde något stort växt fram.

Men det gjorde det inte.

Vi fick istället BLM och vit masochistvänster som gillar att pryglas hårt av representanter för tredje världen.

Varför? Det diskuterar jag i det nyhetsbrev som kommer ut i kväll. Där berättar jag också mer om Young Patriots, vad som gick fel och vad man kan lära sig av detta. Prenumererar gör du under fliken uppe till höger: ”Boris Bulletin”.

Kommentera