Affären Matzneff handlar om mycket mer än en enskild pervers författare. Vem beskyddade honom? Vem gav honom stöd? Och varför?

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att Christophe Girard, Paris kulturborgarråd, nu avgått.

Orsaken är kraven på att en utredning ska inledas om hans kontakter med den kände författaren och pedofilen Gabriel Matzneff.

I svenska media behandlas affären Matzneff ofta som ett bevis på den franska kulurens tillåtande hållning när det gäller sexuella preferenser och beteende. Det är ju inte så att Matzneff dolt sina aktiviteter, han har nästan maniskt katalogfört dem i sina böcker under årtionden, och gärna ställt upp i TV och berättat.

Matzneff betraktas dock som en isolerad person, och problemet är den amoraliskt tillåtande hållningen inför honom i det franska kulturlivet.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Vi försökte dra trådarna bakåt i historien och se de nutida förgreningarna i fransk politik och affärsliv.

Matzneff verkar i en lång tradition, från Proust och Gidé och framåt, och Matzneff skulle aldrig fått sådant utrymme i det franska kulturlivet om hans karriär inte inletts med stöd av en av den franska   litteraturens stora och mäktiga män, Henry de Motherlant, med vilken han delade intresset för småpojkar.

Matzneff är en del av en grupp som beskyddar och stöder varandra, och som åtnjuter stöd från likande grupper i andra sektorer av det franska samhället.

Den nu avgångne kulturchefen i Paris är inte som våra svenska kulturpolitikruker en obildad och kraftlös person.

Girard arbetade sig till ledande positioner i Yves Saint-Laurent-koncernen och därefter ledde han den globala strategiska affärsutvecklingen i lyxproduktjätten LVMH (Moët Hennessy - Luis Vuitton).

När han ger sig in i politiken är det först hos de Gröna, men han skiftar sedan sina lojaliteter och kommer att bli rådgivare åt socialistpartiets ledare Segolene Royal som också blir partiets presidentkandidat. I sin politiska funktion har han inte bara ägnat sig åt kultur utan också drivit HBTQ-frågor hårt, och varit öppen med sin egen homosexualitet.

Han är med svenska politikermått mätt också dessutom märkligt beläst och bildad.

Men när det nu utreds hur det kom sig att han under två år betalade ett hotellrum för Matzneff säger han sig knappt känna Matzneff och skyller på sin mentor i YSL-koncernen.

Han säger dessutom inte haft en aning om Matzneffs pedofila böjelser. Ända har förlaget genom åren skickat alla Matzneffs böcker till Girard, och en av böckerna är dessutom dedicerad till Girard. Men denne beläste och omvittnat litteraturintresserade man har bara bläddrat i en av dem påstår han.

Vad vi nu förhoppningsvis kommer att få se rullas upp är hela detta mäktiga franska nätverk av pedofiler i samhällets toppskikt.

Ni vet, de där nätverken man alltid påstår är påhitt av konspirationsteoretiker, de där nätverken som absolut inte kan bestå av presidentrådgivare, uppburna författare med makt i akademierna och företagsledare för globala koncerner.

Och självklart har vi förstås inte något liknande i Sverige …

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

"Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen."

Samtida målning av pestens härjningar, målad av Michel Serre. Han var annars huvudsakligen efterfrågad som målare av religiösa motiv. Dessutom blev han av Ludvig XIV utnämnd till kronans officiella galärkonstnär, han skulle alltså avbilda de skepp som roddes av straffångar. Det var 500 galärfångar som skickades in för att rensa gator, gränder och hus från döda kroppar.

(Del 1 lades upp tidigare i dag.)

De första dödsfallen som en följd av pesten kommer i slutet på juni 1720 i Marseille. Stadens styresmän vägrar dock att använda ordet ”pest” förrän i september. De väljer istället att tala om ”smittan” eller ”plågsamma febern” eftersom de fruktar våldsamma upplopp om det visar sig att deras beslut inneburit att böld- och lungpest tagit sig in i staden. De hävdar att dödsfallen beror på att stadens fattiga ätit otjänlig föda. En ståndpunkt som blir svår att hävda när dödstalen i augusti når 1000 personer per dag och den tidigare effektiva infrastrukturen för vård kollapsat. Liken ligger i högar och ruttnar på gatorna. Nicolas Pichatty de Croissainte, talman i stadens styrande församling, berättar i sina senare utgivna minnen från pestens tid att han en gång tyckte sig se hur liken i en hög plötsligt började vakna till liv – men det visade det sig att det berodde på att likmaskarna var så ofantligt många att de  fick liken att röra på sig. 

När pesten alltmer uppenbart även börjar få närliggande delar av Provence i sitt grepp ingriper centralmakten. Kung Ludvig XV inför i september undantagstillstånd i Marseille med närliggande regioner. I varje stad utnämns en militärbefälhavare med absolut och enväldig makt för att upprätthålla ordningen och bekämpa pesten. I Marseille blir det marskalk Charles Claude Andrault de Langeron. Marskalken lyckas skapa en viss ordning. Mat distribueras till de behövande, alla stadens hundar och katter avlivas, tavernor och värdshus stängs, offentliga sammankomster regleras strängt. Härjade bostäder desinficeras med rökning, vinäger och örter (nåja, de försökte i alla fall så gott de hade kunskap och förstånd till – dit kan man också hänföra marskalkens order om att kanoner skulle avfyras i tid och otid för att skingra ”miasman”, den dåliga luft som ansågs sprida sjukdomen.)

Redan i juli hade dock parlamentet i Provence beslutat att provinsen skulle isolera sig från Marseille, trots att den stadens styresmän vägrade erkänna att det rörde sig om ett pestutbrott. Det av kungen införda undantagstillståndet skärper isoleringen än mer; handel med staden liksom kontakt med dess invånare kunde straffas med döden. En gränslinje med 90 militärposteringar upprättades och det byggdes också en fyra mil lång och två meter hög ”pestmur” i sten på vissa avsnitt av gränssträckan. Det hjälpte dock föga, närmare 50.000 hann dö även i de omkringliggande områdena innan den pest som börjat i Marseille hade stillat sig.

Detta inträffar just under den period I Frankrikes historia då monarkin stärker sitt grepp om riket. Statens byråkrati professionaliseras och lägger sig allt mer i och kontrollerar det som tidigare varit de lokala eliternas domäner - både på landsbygden och i städerna. Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen. 

Lärdomar av detta? Inga entydiga tror jag, möjligen saker att fundera på.

Som att det är farligt när de som är satta att möta epidemier och smittsamma sjukdomar visar sig inte ha tagit hoten på allvar och beredskapen därför på de flesta områden är usel.

Som i Sverige.

Men framförallt … kanske att vi ständigt ska påminna oss själva om att stater och överstatliga organ gärna utvidgar sin makt och kontroll över medborgarna. Epidemier är utmärkta tillfällen till detta. Man kanske botar själva sjukdomen men skadar samhället och vår frihet.

Ludvig XV:s införande av undantagstillstånd och militära kommendanter i Provence var nog mer dikterat av omsorg om den egna makten och en utvidgning av den än av omsorg om hälsan hos invånarna i Marseille.

Bör vi därför inte fråga oss vad som är den grundläggande orsaken till det budskap vi allt oftare får höra där uppifrån, predikningar om att vi måste vänja oss vid att i många år, kanske för all framtid, leva med karantäner, kontroller och inskränkningar i friheten? För att det är nödvändigt. För vårt eget bästa.

Men jag är väl inte alldeles säker på att det i första hand beror på omsorg om din och min hälsa.

"Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten."

Samtida målning av den i Katalonien födde konstnären Michel Serre, den främste av de dåtida skildrarna av digerdödens återkomst.

Det sägs oss ofta att vi måste studera historien för att dra nödvändiga lärdomar som förhindrar att vi upprepar tidigare generationers misstag.

Men vad vet väl jag.

Ibland när jag fördjupat mig i någon enskild händelse som timat för länge sedan är den enda slutsats jag kunnat dra att man ska undvika att bete sig som en idiot.

På något sätt borde man väl begripa det ändå – utan att man studerar historia.

.

Som det här med Marseile 1720.

Stadens styrande hörde till dem i Europa som hade dragit de korrekta slutsatserna av alla de pestutbrott som härjat i Europa i århundraden.

Strikt karantän för allt och alla som kom utifrån.

Staden i sig var välmående, och hade byggt upp en stark ställning som centrum för handeln runt Medelhavet.

Men från de andra handelstäderna runt havet kom ju inte bara viktiga varor, utan även sjukdomar.

Alltså byggde man i Marseille upp ett karantänsystem i tre linjer där inkommande skepp kontrollerades innan de efter en viss föreskriven tid fick flyttas in ett steg, och sedan efter ytterligare en tid ett steg till … för att slutligen efter ännu en period fritt få lossa och lasta varor och bedriva handel. Hela proceduren kunde ta upp till tre månader. Ibland mer.

Men handeln blomstrade eftersom Marseille hade monopol på handel med Levanten och staden var fri från epidemier.

Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten. Framförallt Cypern är härjat av återkommande pestutbrott.

Men Marseilles handelsmän är måna om att kunna göra goda affärer på den stora marknaden i Beaucaire som närmar sig, och då behöver de skeppets last. Snabbt.

De sänder representanter som övertalar stadens styresmän om att bara för den här gången kan de väl se genom fingrarna och låta det väntande skeppet slippa karantänen.

De som har makten ger med sig.

Ett år senare har 50.000 av stadens 100.000 invånare dött av böldpest.

Två år senare har pesten spritt sig utanför staden till de närmast omkringliggande bygderna och städerna … totalt dör 100.000 människor i regionen.

Ska vi ändå försöka dra några slutsatser, förutom att man inte ska bete sig som en idiot?

OK, då.Var inte sniken. Låt inte möjligheten till kortsiktiga vinster leda till att du struntar i regler som tidigare gjort att ditt samhälle fungerar och är friskt.

Var alltid misstänksam mot det som kommer utifrån. Låt det ta den tid det tar för att förvissa dig om att det som kommer inte är farligt innan du öppnar din dörr.

Den som liksom jag tror att den sortens lärdomar är riktiga och nödvändiga kommer förstås att komma på kant med den nu officiellt rådande sanningen – att globalisering och öppna gränser är bra.

Förespråkarna för den ståndpunkten kommer att peka på Marseille och säga: Jajaja, Men ni glömmer bort att Marseille bara några år senare åter var en blomstrande stad eftersom handeln då utvidgats till Västindien och Sydamerika. Allt blir alltid bara bättre!

Kanske kan ett sådant budskap glädja dem som i dag kampanjar för öppna gränser.

Själv tänker jag på en stad där halva befolkningen dog.

I onödan.

Jag tvivlar på att de som då dog hade funnit någon tröst i budskapet om framtida rikedomar på grund av utvidgad handel.

Sådant kan man orera om när man själv befinner sig i säkerhet.

Och … det finns ett problem till med det som hände i Marseille 1720 … men det tar vi i nästa avsnitt.

"Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift..."

President Georges Pompidou – de regionala språkens bekämpare.

Den franska revolutionen befriade alltså inte Frankrike, den dödade de många olika kulturerna som fanns i det vi i dag kallar Frankrike, och revolutionärerna (vilken giljotinerande fraktion de än tillhörde) satte sig före att skapa något nytt.

Det skrevs nya författningar och mängder av regler, direktiv och deklarationer avfattades – den som inte halshöggs riskerade istället att dö drunkningsdöden i ett hav av papper. En helt ny stat växte fram, en annan stat än den som funnits under monarkin.

Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift eftersom de flesta medlemmarna av det folket inte talade eller förstod franska. Så sent som 1880 – 100 år efter revolutionen – visade en officiell undersökning att bara en femtedel av dem som bodde i Frankrike var att betrakta som fransktalande; de andra talade dialekter som tillhörde något av de från franskan skilda språken bretonska, occitanska, oï eller frankoprovensalska.

Lika svårt som det visade sig vara att utrota all de där språken som var äldre och mer levande än den franska som formades i Paris med nära omnejd – lika svårt var det att få människorna att överge sina gamla lokala styrelseformer. Dessa hade växt fram under århundraden. De nya för alla gällande styrelseformerna och strukturerna hade skapats av en liten grupp människor i huvudstaden som antingen inte kände till människors mångskiftande verklighet eller så gjorde de det och brydde sig inte – eller rentav störde sig på att människor i olika bygder dristade sig att forma sina samhällen som det passade dem och deras kynne.

Dessa former kunde skifta från region till region, och till och med från by till by. Här borta gällde romersk rätt, där borta någon typ av lokal sedvanerätt. Här borta ett styre av äldste, där borta direkta val av en ledare. Allt detta innefattat i ett sammanhang där byarnas och städernas bönder, hantverkare och handelsmän samsades i en social ordning med adel och prästerskap – och över allt tronade förstås monarken. I det förrevolutionära Frankrike gav systemet och strukturerna människorna en frihet att forma sina liv och gemenskaper på ett sätt som var omöjligt efter revolutionen – då byar och städer berövades sina självstyren och underställdes lagar och en statsapparat vars skapare inte bara ville kontrollera människors liv utan också deras tankar. Och ska man kontrollera tankar måste man kontrollera språket.

Inte ens i Frankrike under någon av sina mest inavlade och till kropp och själ klena kungar kom man i närheten till den totalitära omdaning av landet som inleddes 1789.

I vår samtida debatt anses det självklart att man ska bejaka mångfald, diversitet, mångkultur –. vi ska alla gilla olika – samtidigt är det en nästan lika stor självklarhet att den franska revolutionen innebar ett stort steg framåt för mänskligheten.

En sådan motsägelse är möjlig bara om man inte låtsas om de mordiska kampanjerna som de franska revolutionärerna genomförde mot var och en som – oavsett social ställning – hävdade sin rätt att tänka fritt eller fortsätta att leva som man gjort i den egna bygden sedan århundraden.

Spännvidden i hur byar och städer styrdes och det sociala livet organiserades var stor. I en bälte av byar runt staden Thiers valde alla män som fyllt 20 år en borgmästare. Denne kunde omgående avsättas om han ansågs inkompetent i något viktigt avseende. I byarna fanns ingen privategendom, allt ägdes gemensamt. Barnen var ett gemensamt ansvar och fostrades av dem som ledde de lokala mejerierna (fråga mig inte varför...). Kvinnor arbetade aldrig på åkrarna. Byarna var kända för sitt välstånd.

Jag tror inte jag hade trivts så där särskilt väl i en av dessa byar – men jag hade tyckt att det var väl finfint att dessa människor skapat sig en ordning som passade just dem. De franska revolutionärerna var dock inte lika vidsynta trots de urkommunistiska dragen hos dessa byar – och dessa – liksom alla andra ordningar som inte rimmade med de centrala påbuden försökte man utplåna.

Den som inte är riktigt överens om att linjen från 1789 till Macron är obruten i alla viktiga avseenden kan med fördel begrunda Abbé Grégoires rapport i språkfrågan till det revolutionära parlamentet, den betitlades: "Om nödvändigheten av, och medlen för, att utrota de lokala språken och göra bruket av franska allmänt". Som det skulle visa sig var man om det så var nödvändigt genomföra detta genom att utrota själva bärarna av de lokala språken.

Därefter kan man fundera över president Pompidous uttalande nästan 200 år senare, 1972: "Det finns ingen plats för regionala språk i ett Frankrike som är ödesbestämt att utöva inflytande i Europa."

"Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom."

Det förklaras dagligen för oss att vi måste lära av historien för att vi inte ska drabbas av alla de olyckor som hemsökt föregående generationer. Studieråden är inte så där väldigt rationella, vid en jämförelse skulle anmodanden av slaget "Använd handsprit annars är digerdöd och lungpest snart åter över oss!" framstå som användbara.

I princip är det alltid några få år på 1930-talet i Tyskland vi ska studera – som om all historisk kunskap som är nödvändig finns koncentrerad där. Här skulle jag kunna göra en fuling och peka på att med den tidens mått mätt uppvisade nazisterna en förvånansvärt stor miljömedvetenhet och en insikt om vikten av att skydda ekosystem. Ekonazism och ekofascism är förvisso intressanta fenomen men för att vi inte ska fastna i 1930-talet skulle jag i all blygsamhet ändå vilja föreslå att vi vidgar de historiska perspektiven något.

År 1212 beger sig ett tåg av tyska barn mot det Heliga landet. Korståg! Jerusalem ska befrias! Tåget går mot sin upplösning i Italien. Många av barnen och ungdomarna kommer att säljas som slavar. Få återvänder hem.
Samtidigt samlar en herdepojke i Frankrike stora skaror barn. Även han vill leda dem ut i ett korståg. Jerusalem ska befrias! När han fått ett i kungens tycke oroande stort antal följare låter denne skingra skarorna.

Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom. De var inte lämpade att genomföra ett korståg för att befria Den heliga staden, och förberedda världen för den domedag som var nära förestående.
Till en början hade barnkorstågen överhetens beskydd och stöd, för på så sätt kunde ju de rika visa hur goda och botfärdiga de var och att de ville se en verklig förändring.

I dag samlas återkommande tiotusentals ungdomar i skolstrejker över hela världen. Planeten måste räddas! Politikerna är handlingsförlamade. Något måste göras! Undergången är nära!

Makthavarna visar sin välvilja och bjuder in miljöbarnkorstågets representanter till sina möten och lyssnar på dem mellan middagar och mingel, och nickar instämmande – för att visa sin medvetenhet och beredskap till bot och bättring.

1200-talets barnkorståg växte fram i Europa i en tid av stor social upplösning. Själva samhällets urceller drabbades – familjer kollapsade och samtidigt var det yttre trycket från den muslimska världen starkt. Världen var inte längre som man kände den.

Även om överheten nickar instämmande till Greta Thunbergs domedagsprofetior i dag, så lär de inte göra det i morgon. Det är lika lönlöst att vädja till dem som till medeltidens präster, adel och kungar.

Den dag kommer då de nutida barnkorstågens företrädare inte längre bjuds in till Davos och en upplösning av rörelsen framtvingas.
De kommer dock undgå ödet att säljas som slavar.
Tror jag.

Strävar man efter "Fantasin till makten" tar fan makten.

Henrik IV, en regent som visste vad som behövs för att man ska kunna regera.

En kavallerichock hade större möjligheter att vara framgångsrik om lansiärerna först trakterats med chocklad.

"Chocolate soldier" har i historien använts för att beteckna en soldat som är tämligen värdelös trots sitt utseende och uppträdande. Och så finns förstås den amerikanska drycken som påminde om Pucko. Men i verkligheten var ju choklad en dryck för riktiga krigare.