Kommentarer

Gula västar mot dem som satt sig på höga hästar

Boris Benulic

Medias bevakning av de Gula västarnas protester i Frankrike verkar ha upphört.

Vad människor minns är något i stil med att: ”Jaja, ännu ett exempel på dålig impulskontroll hos fransmännen. Så fort de blir arga över något börja de elda bildäck och kasta gatstenar. Den gången var det visst höjda bränslepriser som gjorde att de jagade upp sig.

Men protesterna fortsätter, även om de inte får någon större uppmärksamhet – och orsaken till att de gula västarna fortfarande är aktiva beror på att demonstrationerna inte var ett utslag av fransmäns temperament utan följden av en långvarig, metodisk och tydlig försämring av de franska folkliga klassernas ställning i samhället.

Den utvecklingen är dock något medier och politiker i Frankrike inte vill låtsas om. Bättre att beskriva det som om det rör sig om lynnighet och dålig impulskontroll hos dem som bor utanför Paris.

Inte heller i Sverige är medierna benägna att beskriva bakgrunden till de gula västarnas protester – för det skulle kunna göra det mer tydligt i vilken riktning Sverige är på väg.

I De degraderade (Karneval förlag) förklarar Christophe Guilluy varför fransmän om och om igen de senaste åren trotsat tårgas och batonger för att kräva vad de anser vara sin rätt. Han beskriver hur de folkliga klasserna trängs undan från de innerstäder, där de bott, levt och verkat i generationer. De från den övre medelklassen flyttar in, och de som finns där drivs ut – bort till mindre orter, belägna miltals från deras arbetsplatser. 

Och så höjer den franska regeringen bränslepriserna – med ”klimatet” som förevändning – och åtgärden hyllas av den övre medelklassen som ockuperat de större franska städerna.

Men för de hundratusentals över hela landet som tvingats flytta innebär det att deras redan ansträngda hushållsekonomi utsätts för ännu större påfrestningar … nu på grund av att det kostar dem mycket mer när de måste ta sig till och från jobben på sjukhus, kontor, verkstäder och i servicenäringar.

För den övre medelklassen i städer som Bordeaux finns väl utbyggd kollektivtrafik och taxi.

För de folkliga klasser som tvingas ut i periferin men måste jobba kvar i centrum finns bara den egna bilen – och den betraktas av de styrande som en av de faktorer som gör att klimatet är hotat.

Det är vreden över denna utveckling som skapade de gula västarna, och protesterna utlöstes av bränslepriserna. Men den som lyssnat på demonstranterna de få gånger de får komma till tals får hela bilden – och får höra hur de känner sig avhängda av utvecklingen. Deras arbete behövs fortfarande, men de respekteras inte längre av överklassen och den övre medelklassen, som tillåter en utveckling där de folkliga klassernas livsvillkor försämras över hela linjen. De har degraderats.

Det är inte så att de slåss för en annan samhällsordning, det de vill ha en återgång till ett samhälle där de respekterades, eller som Guilluy formulerar det:

”I detta samhälle – som inte längre är ett samhälle – är inte de folkliga klasserna fiender; de är bortglömda. Den nya borgerligheten är inte stridslysten, utan likgiltig för majoritetens öde. Inte cynisk, men inriktad på det materiella. Den har i lugn och ro rört sig mot Margaret Thatchers uttryck ”There is no society”. Efterhand har de som vunnit på utvecklingen, avlägsna arvtagare till ett upplyst borgerskap, övergett de värderingar som under förra århundradet utgjorde grunden för ett sammanhållet samhälle där de styrande klasserna inte trädde tillbaka utan fortfarande arbetade för det allmännas bästa; ett samhälle där konflikten mellan klasserna var strukturell och där eliterna inte systematiskt betraktades som fiender, utan också emellanåt som medresenärer. Gårdagens kommunistparti kan påminna oss om att den alliansen var möjlig och att de folkliga klasserna aldrig a priori har fördömt eliterna.”

De härskande skikten i dagens Frankrike bryr sig alltså inte om det majoriteten av det franska folket, och belastar dem tanklöst med pålagor och regleringar med hänvisning till klimatet, corona eller kriget i Ukraina.

Lite valhänt försöker de samtidigt hantera situationen i de invandrartäta områdena, där republiken förlorat kontrollen (för att använda Macrons egna ord), och islamister och kriminella gäng härskar.

Den som läser Guilluys bok förstår inte bara Frankrike bättre – utan förstår också mer om Sverige av i dag.

Essäer

Socialisterna och “republikens hora”

Boris Benulic

Allt verkar vara till salu i Frankrike. Men ... anar vi ändå inte att det hela vissa perioder styrs av män som anser att de styrs av värden som står över penningen? Möjligen kan det reta en del att dessa män anser sig stå över lagen.

Roland Dumas och Christine Deviers Joncour.

(Vi fortsätter serien som inleddes med en text om domen mot Nicolas Sarkozy. Seriens syfte är inte att i första hand diskutera hur korrumperade franska politiker är – utan att försöka reda ut vilka politiska linjer som står mot varandra i fransk politik – något som påverkar Europa – och Sverige. Och så diskuterar vi korruption och ställer frågan om vi verkligen har tänkt igenom det här med demokrati.)

Christine Deviers Joncour bodde i en stor lägenhet i Paris, själva fastigheten var från 1700-talet och hennes lilla appartement hade kostat 30 miljoner kronor.

Varje månad spenderade hon en kvarts miljon kronor på nöjen och shopping.

Hennes livstil påminde om den hos en mätresse till någon av Ludvig XVI:s högst uppsatta hovmän, vilket väl inte var så konstigt – hon var ju ändå Roland Dumas, den förre franske socialistiske utrikesministerns, hålldam. 

Vid den tidpunkt när polisen gör en razzia i Christine Deviers Joncours sjangdobla lya har dessutom Dumas nått krönet av sin karriär, han innehar den femte högsta posten i den franska republiken, han är ordförande i Konstitutionsrådet.

Dumas tröstar sin mätresse när polisen gör sitt tillslag 1997 med orden: 

”Lugn, min älskade, allt är glömt om några veckor”.

Så blev det inte.

Razzian kom efter ett tips till myndigheterna om att Deviers Joncours lyxliv bekostades av det statliga oljebolaget Elf, och att det var lite svårt att förstå varför detta bolag betalade ut pengar till henne.

Den långa utredning som inleddes kom till slut att visa att Roland Dumas 1989 hade ordnat en anställning åt henne på Elf, men hon utförde aldrig något arbete där. De följande åtta åren fick hon sammanlagt mer än 80 miljoner kronor från oljebolaget.

När Deviers Joncours släpps ur häktet efter några månader väntar hon på att Roland Dumas ska ta kontakt men det gör han inte, och Deviers Joncours som nu känner sig försmådd och sviken av sin älskare hör av sig till förundersökningsdomaren Eva Joly som leder utredningen av Elfs märkliga affärer. Deviers Joncour vill hämnas. Nu ska hon berätta allt.

Och så skriver också Deviers Joncours en bok som på franska får titeln ”La putain de la République”, alltså: ”Republikens hora”.

Dumas avgår från sin post år 2000  –  något annat är omöjligt med tanke på vad som framkommer under utredningen. Året efter är han en av de åtalade i den stora rättegången mot dem som är inblande i Elf-skandalerna.

Trots miljonrullningen mellan Elf och Deviers Joncours är det ett par skor som kostat 15.000 kronor som får mest uppmärksamhet i media; de är av märket Berluti och har inhandlats av Deviers Joncour som en present till Dumas. Skorna kan verka lite dyra, men då ska man betänka att i priset ingår att man en gång om året får ta med skorna till Berlutis butik och där får man dem rengjorda med champagne.

Utvikning om politikers sexliv: Studerar man fransk politik och landets moderna historia är det en sak man lät förundras över – och det är de folkvaldas sexliv. Ja, inte bara politikernas – det verkar som om hela det styrande skiktet har ett driftliv som absolut inte kan kontrolleras, och det är till och med ibland så att männens älskarinnor kan påverka utgången när viktiga beslut ska fattas. Som när Hélène de Portes får premiärminister Reynaud att vika ner sig och låta Pétain ta kontrollen och kapitulera för Tyskland.

Charles de Gaulle verkar varit den ende president efter andra världskrigt som var sin fru trogen, men Yvonne de Gaulle försökte faktiskt också påverka politiken. Hon ville att generalen skulle förbjuda kortkorta kjolar och inte ha regeringsmedlemmar som var skilda eller var kända för att ha varit otrogna. Det senare önskemålet var förstås omöjligt att tillgodose med tanke på hur franska politiker ser på det här med trohet. Franmännen får vara nöjda om de som har den politiska och ekonomiska makten är trogna fosterlandet.

Efter de Gaulle följer Pompidou som strax innan han ska inleda sin presidentvalskampanj blir inblandad i en sexskandal. En av beståndsdelarna är bilder på hans fru som deltar i en sexorgie. Den som arrangerat orgien och som antagligen ordnat med smygfotograferingen var en jugoslavisk gangster som var skådespelaren Alain Delons livvakt. Juggen återfanns sedemera död på en soptipp och Pompidou blev vald till president.

Giscard d´Estaing anses än så länge varit den president som höll sig med flest älskarinnor, tät följd av Chirac. Hos dessa två verkar affärerna med olika kvinnor nästan antagit formen av en industriell verksamhet och man måste ställa sig frågan om hur de hann med statens affärer.

Hollande och Sarkozy hade båda ett antal omtalade affärer, men de verkar åtminstone nöjt sig med en affär åt gången och inte som Chirac och d´Estaing hållit flera igång samtidigt.

Men hur var det med Mitterand då? Jo, även han hade flera affärer – men han hade också en familj vid sidan av den officiella … något som han gjorde sitt yttersta för att dölja – för han visste att där gick gränsen för vad folket skulle tycka var acceptabelt.

Det finns nämligen en märklig uppfattning om att de franska politikernas liderlighet är en följd av att fransmän i allmänhet är mer lössläppta än andra folk och att alla ligger runt även om de är gifta eller har ett fast förhållande.

Som Pamela Druckerman visar i ”Lust in translation: The rules om infidelity from Tokyo to Tennessee” – en studie av olika folks vanor och moral när det gäller sex så är fransmännen mer återhållsamma än till exempel amerikanerna. I Frankrike är 3,8 procent av männen otrogna, och två procent av kvinnorna, i USA är siffrorna 3,9 procent respektive 3,1 procent.

Och i undersökningar anger franska män och kvinnor att trohet är den egenskap de värdesätter högst hos sin partner.

Så franska politikers skörlevnad är inte något som är en följd av att de delar sitt folks kultur, det är en följd av att de har en egen kultur – skild från folket. 

En klassisk studie på området är ”Sexus Politicus”, de grävande journalisterna Christophe Dubois och Christophe Deloires reportagebok, en slags ”Alla presidentens män” men med ”män” utbytt mot ”kvinnor”. Här är allt kategoriserat efter hur säkert en affär kan beläggas – men de slutsatser som dras är tveksamma – både författarna och de som skrev om boken när den kom för lite mer än tio år sedan var ense om att fransmännen verkade vilja ha politiska ledare som hade många kvinnor – det skulle tyda på förmåga, kraft och potens, typ: kan man hantera en massa kvinnor visar det att man kommer att kunna hantera de många olika frågor och problem man ställs inför som president. 

Själv ställer jag mig tveksam till den tankegången. Dels pekar som sagt alla undersökningar på att fransmänen i gemen är tämligen moraliska och trogna. Varför skulle de se motsatt beteende hos sina ledare som tecken på styrka och kompetens?

Dessutom gör ju politikerna allt för att dölja sina affärer – när de kommer ut är det för att deras politiska motståndare läckt till media. Sarkozy såg ju till att chefredaktören för Paris-Match fick sparken efter det att magasinet publicerat bilder på Sarkozys förra fru på vift med sin dåvarande älskare och dessutom skrivit att detta var följden av att hustrun fått ett brev där hon informerats om alla makens kvinnoaffärer.

Presidenterna (och andra makthavare) vill inte gärna skylta med sina affärer – men om de till slut kommer fram är det ingen katastrof. Undersökningar visar att även om fransmän tycker att man ska vara trogen är de inte beredda att bränna de otrogna på bål, snedsteget är att betrakta som ett misstag, något alla kan göra.

Möjligen är det detta som skulle kunna sägas skapa ett band mellan folket och presidenterna; de senare framstår som mänskliga, som personer med fel och brister

Men det svarar inte på frågan om varför franska presidenter och toppolitiker är notoriskt otrogna, varför alla presidenter utom en sedan 1945 har varit libertiner – och samma beteende präglar premiärministrar, utrikesministrar och inrikesministrar.

Vi ska återkomma till frågan i de utvikningar som följer i serien. (Slut på utvikningen.)

Elf skapades ursprungligen av de Gaulle som en motvikt till USA:s oljebolag – han insåg vilket effektivt verktyg ett oljebolag kunde vara för att säkra Frankrikes intressen i framförallt Afrika och att ett bolag som opererade på olje- och energimarknaden också kunde utvidga landets inflytande på den afrikanska kontinenten. 

Till bolagets ledning för de utländska verksamhetsgrenarna rekryterades ofta personer från den franska säkerhetstjänsten.

Elf-pengar användes för att muta afrikanska politiker och för att föra dem till makten och om så behövdes understödja rena diktaturer.

Gaullisterna som hade ett säkert grepp om makten fortsatte förstås att använda Elf på detta sätt även efter det att de Gaulle lämnat politiken. Det fanns dock en skillnad i hur Elfs tillgångar brukades – de Gaulle var känd för sitt spartanska leverne. När han upplevde att det var i republikens intresse kunde han framträda som en segerrik romersk kejsare som förväntade sig att omvärlden skulle underkasta sig – och dessutom att världen skulle göra det glatt och villigt, kuvad och bländad av den makt, och överdådiga men raffinerade, rikedom som republiken uppvisade.

Men för övrigt ägnade de Gaulle inte sin personliga komfort och välfärd någon större uppmärksamhet. Lyx för honom var att få tillbringa tid med familjen i Colombey-les-deux-Eglises. De Gaulle var en puritansk krigare som satte nationen och familjen i främsta rummet. När statens affärer så krävde kunde han uppvisa hårdhet, känslokyla och brutalitet, men han var ingen lebeman som efterträdarna, som Georges Pompidou och Valéry Giscard d’Estaing.

1994 upptäcks vid en revision av Elfs räkenskaper att man gjort en investering i en textilindustri som ägs av Maurice Bidermann som byggt upp ett imperium i modebranschen. Sedan 1989 har Elf investerat närmare 200 miljoner kronor i Bidermanns företag. Varför investerar ett oljebolag i textilbranschen?

Nu börjar en utredning som kommer att rulla upp en del av märkliga affärer som försigått mellan franska socialistiska politiker och ledningen för Elf.

Det visar sig att Bidermanns företag i åratal betalat för den tidigare hustrun till Elfs tidigare VD, Loïk Le Floch-Prigent. Dessutom har Bidermanns företag varje månad utbetalar en nätt summa till Loïk Le Floch-Prigent tidigare gemål.

Men detta utgjorde bara en mikroskopisk del av de märklig penningflöden som utgick från Elfs olika konton. Totalt gick minst fem miljarder kronor under Mitterands år vid makten till att smörja, muta, och besticka makthavare och affärsmän samt garantera ett liv i lyx för franska politikers älskarinnor.

Antagligen rör det sig om väsentligt större belopp – utredarna fick aldrig tillgång till allt material de behövde för att kunna få en överblick över Elfs, den franska statens, och socialistpartiets affärer.

Ni minns väl Christine Deviers Joncour, hon som fick inleda det här avsnittet. Man ska inte förledas att tro att hon var ett viljelöst våp. Tvärtom var hennes övertalningsförmåga så omvittnad, och hennes relation med Roland Dumas så stark att Thomson-CSF-koncernen, som bland annat hade intressen i försvarsindustrin, anlitade henne för att övertala Dumas att upphöra med sitt motstånd mot en affär som Thomson-CSF ville se genomförd.

De ville sälja sex Lafayette-fregatter till Taiwan, och med Christine Deviers Joncours övertalningsförmåga samt rundhänta mutor till ett antal beslutsfattare på Taiwan kunde affären till slut genomföras.

Affären inbringade närmare fyra miljarder kronor, och närmare en miljard kronor betalades ut i provisioner. Dessutom damp några miljoner in på Dumas bankkonto.

Roland Dumas förklarade i intervjuer att om namnen på alla mottagare av provisioner i affären skulle bli kända skulle det leda till en internationell kris.

Resultatet av alla förundersökningar och åtal?

När utredningen gick mot sitt slut var gaullisten Chirac president – och han försökte rädda Elfs tidigare VD Loik Le Floch-Prigent (som var en god vän till Mitterand). Den förre detta VD:n fick i uppdrag att strukturera om Frankrikes järnvägar.

Här ser vi hur gaullister och socialister hjälper varandra när det behövs. Mitterand hade på sin tid satt stopp för en utredning som skulle undersöka en märklig Elf-affär där Giscard d´Estaing var inblandad.

Loik Le Floch-Prigent skulle ändå komma at ställas inför rätta och han fick fem år i fängelse. De två andra toppnamnen i företaget fick fem respektive fyra år i fängelse.

Dumas dömdes till sex månader. Ett straff som hävdes i högre rätt.

Men hur kommer det sig att en del i den franska högern och en del socialister skyddar varandras ryggar? Och hur kommer det sig att samtidigt försöker olika fraktioner av den franska högern förgöra varandra?

Det beror på att gaullister och en del socialister ofta har samma syn på Frankrikes roll i världen och vilken utrikespolitik landet ska föras.

Och för att vi bättre ska förstå vad den går ut på ska vi i nästa avsnitt se närmare på Roland Dumas. Han har hunnit med så mycket mer än att hålla sig med älskarinnor och gå omkring Berluti-skor. Betraktar man hans långa liv och karriär kommer man närmast att tänka på en kondottiär som blir renässansfurste.

Och att Dumas som ledartyp är så oförenlig med de officiella politikeridealen i en parlamentarisk demokrati … det kan ju betyda att det är de idealen det är fel på.

Essäer

“Jag ska hänga upp dem på slaktarkrokar”

Boris Benulic

Varför har statstelevisionen så svårt att beskriva vad som händer i Frankrike? Kan man inte? Vill man inte?

Då och då får jag e-post där läsare och lyssnare invänder mot att jag använder uttrycket ”statstelevisionen” och ”medströmsmedia”. De som hör av sig menar oftast att i sak har jag nog mestadels rätt i min kritik av det som sägs i det jag kallar ”medströmsmedia” och ”statstelevision” – men att jag genom att ge tidningar, TV och radio nedsättande beteckningar försvagar styrkan i min kritik.

Varför så skulle vara fallet förstår jag inte, men så är jag ju också en enkel själ – så jag går inte vidare i den diskussionen – utan istället vill jag beröra ett missförstånd som jag i det här sammanhanget märker finns hos många av dem som hör av sig.

Alltså … mitt problem med dem som arbetar i medströmsmedia och statstelevision är inte att de försöker forma vårt medvetande så att det passar överheten.

Det i sig har jag inga problem med. Så ser världen ut. En del säljer sin penna, och sin själ (i de fall de har någon).

Tyvärr.

Det som stör mig är att de är obildade, okunniga och lata. Det försvårar den kulturella kampen för ett bättre samhälle eftersom det tvingar oss att utgå från en nivå som är så låg att det sanna och riktiga knappt kan skymtas därifrån. Det blir som att försöka diskutera interstellär rymdfart med någon som tror att jorden är platt.

Problemet med medströmsmedia och statstelevision är alltså inte att de kunnigt och kompetent förfalskar verkligheten, det är att de i sin okunnighet försumpar och försvårar möjligheten till rationell idékamp.

Konkreta exempel?

1 mars satte statstelevisionen in ett extra nyhetsinslag på eftermiddagen. Det varade hela 15 minuter. Man avhandlade ett enda ämne – den fällande domen samma dag mot Nicolas Sarkozy.

Det är en märklig nyhetsvärdering att just denna händelse skulle anses vara så viktig att den kräver en extra nyhetssändning på 15 minuter. Programledaren inledde lite stolt med att berätta att hon med sig i studion hade Christian Catomeris, ”utrikesreporter” som ”länge bevakat Frankrike”.

Inslaget kan du se här (ligger kvar tre dagar till).

Catomeris analys av det som hänt kan sammanfattas så här:

  • Det som hänt är ovanligt och unikt, det är första gången någon som varit fransk president döms.
  • Det är en sträng dom
  • Sarkozy var en ”färgstark” president som ville spela en roll internationellt
  • Sarkozy hade anhängare i högern som ville att han skulle försöka kandidera igen i presidentvalet, men nu är det kört
  • Sarkozy ser domen som en följd av att vänsterelement i domarkåren förföljer honom
  • Domen mot Sarkozy kan leda till att även Donald Trump ställs inför rätta

Det långa inslaget är plågsamt tomt på fakta och analys.

Catomeris försöker alltså framställa domen mot Sarkozy som unik, därför att det är en före detta president som fälls – men Jaques Chirac dömdes 2011 till två år villkorligt för korruptionsbrott.

Eftersom det är Frankrike som diskuteras bör man kanske också notera att flera premiärministrar, inrikesministrar och utrikesministrar de senaste 30 åren varit föremål för utredning, åtal, rättegång och att flera fällts. Och i vissa fall talar vi om domar som är avsevärt strängare än den som Sarkozy fick – och ofta har de drabbat medlemmar av just Sarkozys eget parti. Och de som har dömts har varit mycket mäktiga politiker – kanske har de inte haft titeln "president" – men flera av dem har haft en ställning som inneburit att de varit med och bestämt vem som ska bli president.

Förra året blev Francois Fillon dömd till fem års fängelse för missbruk av offentliga medel (bland annat ska han ha sett till att parlamentet avlönade hans fru för arbete som hon inte utförde). Fem år ... det är en sträng dom.

Fillon är nu inte vem som helst, han var Republikanernas kandidat i presidentvalet 2017 (det år då avslöjandet kom), och han hade tidigare innehaft ett antal olika ministerposter mellan 1993 och 2005 och hans karriär kröns med att han blir premiärminister 2007 till 2012.

Intressant i just det här sammanhanget är också hårdingen* Charles Pasqua, inrikesminister först under Chirac (1986–198) och därefter Balladur (1993–1995). 2005 döms han för sin inblandning i den så kallade ”Angolagate”-affären. Han hade tillsammans med andra franska politiker ordnat vapenleveranser till regeringen i Angola (vapnen kom framförallt från Slovakien). Pasquas mål var att ge Frankrike en bra position när det gällde oljeutvinningen i Angola och samtidigt ordna finansiellt stöd till sitt eget parti inför valen till Europaparlamentet.

Pasqua fick tre års fängelse varav två villkorligt – han frikändes senare i högre instans.

Premiärminister Balladurs stabschef Nicolas Bazire dömdes i juni förra året till fem års fängelse, varav två villkorligt. Åtalet gällde organiserandet av vapenaffärer med Saudiarabien och Pakistan – affärer som ledde till hemliga inbetalningar till Balladurs kampanjkassa.

Bazire är sedan början av 1990-talet nära vän och rådgivare till Sarkozy. Och efter sin tid i politiken har Bezire varit ett av de tunga namnen i franskt näringsliv.

I den franska högern kan vi alltså se två grupper framträda i det republikanska partiet – en grupp som formerades kring Chirac och en grupp kring Balladur och Sarkozy.

Båda grupperna har varit insyltade i korruptionsskandaler – och rätt många av de ledande medlemmarna i de två grupperna har blivit dömda.

Och dessa två grupper har kämpat om makten i det republikanska partiet genom att använda sig av rättsapparaten och ange motståndaren för dennes skumraskaffärer.

Att Charles Pasqua till slut hamnade inför rätta berodde på att han valde att stödja Balladur istället för Chirac som partiets presidentkandidat. Chiracs anhängare valde då att i tysthet lämna information till skattemyndigheterna om vapenaffärerna som Pasqua var inblandad i.

Anhängarna till Balladur och Sarkozy har inte varit sämre. De har ju haft ingående kunskap om Chirac-sidans givande och tagande av mutor och alla deras svarta affärer.

När Sarkozy blir president är ett av hans mål att krossa Chirac-sidan genom att använda dessa kunskaper. Uppmärksammat är hans uttalande om Chirac-fraktionen 2007 – innan han ännu hunnit installerat sig i presidentpalatser – under ett möte med ledningen för den gigantiska mediakoncernen Lagardère:

”Det kommer att flyta blod. När jag får makten ska vi hänga dem alla från slaktarkrokar.”

Där har vi orsaken till att utredningarna mot Chirac till slut ledde till att han ställdes inför rätta.

Men på vad grundar sig dessa motsättningar mellan Chirac-gruppen och Sarkozy-gruppen?

I första hand har de olika syn på Frankrikes roll i världen och den utrikespolitiska linjen.

De Gaulle drev en linje som markerade Frankrikes självständighet gentemot USA, och Frankrike drog sig i mitten på 1960-talet ur det militära samarbetet inom NATO. De kommande årtiondena markerade man ofta att man ansåg USA:s försök att dominera världen vara av ondo för maktbalans och fred.

Chirac var en stark och tydlig företrädare för de Gaulles politik. Exempel på detta var när Chirac och utrikesministern Dominque de Villepin mobiliserade andra stater (som Ryssland och Tyskland) för att markera motstånd mot Bush invasion av Irak 2003.

Chirac motsatte sig också alltid alla försök att få Frankrike att återinträda i NATO:s militära kommandostruktur.

Sarkozy ser däremot Frankrike om ett land som bara kan hävda sig internationellt om man allierar sig med USA, och är beredd att spela en underordnad roll. Med Sarkozy som president återinträder Frankrike fullt ut i NATO, och Sarkozy upprättar varma relationer med Bush, och än varmare med Barack Obama och Sarkozy visar sin tjänstvillighet i Libyen; där vill Obama se Khadaffi krossas – men han vill inte riktigt gå in med full kraft med tanke på de andra krig USA då är inblandat i. Då ställde Sarkozy upp.

(I morgon fortsätter vi med att gå igenom andra korruptionsskandaler i Frankrike de senaste decennierna – men nu med tonvikt på socialistpartiets roll i dessa. 

Jag kommer också att diskutera Frankrike i mitt nyhetsbrev de kommande dagarna. I kväll kommer jag att resonera kring varför Catomeris mal på i en kvart utan att kunna prestera en verklig analys av skeendet. Vad vill han egentligen uppnå?

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, några minuter innan midnatt.)

*Beteckning "hårding" när det gäller Pasqua kommer att få sin förklaring i ett av de kommande nyhetsbreven. Då ska vi diskutera den privata milis som Charles de Gaulle upprättade för att kunna slå till mot motståndare på sätt som kanske inte alltid var helt lagliga.

Artiklar

De Gaulle 2: Den ödmjuke anti-demokraten

Boris Benulic

Om man tror att andra världskriget i första hand var en kamp mellan demokrati och diktatur – var placerar man då Charles de Gaulle?

Hos dem som försöker beskriva Charles de Gaulles liv och gärning brukar det vanliga vara att man betonar komplexiteten i personligheten, det motsägelsefulla, de många fasetterna. 

Men är det inte egentligen en fråga om att man försöker passa in De Gaulle i vissa givna mönster för hur en ledare ska vara – och man har glömt andra former för ledarskap, eller snarare förträngt dem. Därför ser man De Gaulle som en solitär, en person som skiftar karaktär och åsikt beroende på sammanhang. Man väljer att framställa honom som ”mångfasetterad” och ”motsägelsefull” därför att man annars skulle riskera att framställa en anti-demokrat i positiv dager.

Och det går ju inte för sig numera.

Under en middag där Winston Churchill och Charles de Gaulle deltar diskuteras de senaste månadernas krig på kontinenten. Churchill säger vid ett tillfälle:

”Vi kämpar mot nazismen”.

De Gaulle stelnar till. Lägger ner besticken. Ser på den brittiske premiärministern och replikerar:

”Nej, vi kämpar mot Tyskland.”

De Gaulle såg historien och politiken som en kamp mellan nationer, kulturer, civilisationer och raser.

Där fanns gallerna och germanerna. I öster slaverna.

Det var en kamp som pågått länge, och som skulle fortgå. Det gällde att upprätta allianser som gjorde att krig kunde undvikas.

De politiska system som avlöste varandra i de olika länderna såg De Gaulle som ointressanta. Skum på historiens vågor. Han refererade alltid till Sovjetunionen som Ryssland. De spelade för honom ingen roll att bolsjevikerna tog makten 1917. Ryssland var Ryssland, och hade sina grundläggande intressen oavsett vem som vandrade i Kremls korridorer, och Ryssland var på grund av dessa eviga intressen geopolitiskt sett en allierad till Frankrike, ansåg han.

De Gaulles sätt att se på politik hade inte passat in i dagens värld där människor fått för sig att kampen står mellan demokrati och diktatur, och mellan vänster och höger. Generalen befann sig bortanför och utanför den diskussionen.

Han såg med förundran och förakt på hur de europeiska staternas politiker nästan glatt ägnade sig åt kortsiktiga ränker och intriger för sin egen makts skull, alltmedan deras länder gled in i kaos.

Det gjorde dock inte att han lockades av tanken på att ansluta sig till den franska högern, även om han sympatiserade med stora delar av dess samhällssyn. Problemet var för honom att han fann denna höger alltför tyskvänlig – och germanerna var för honom arvfienden.

Han hade ingen förståelse för vänsterns samhällssyn, men kom i den praktiska politiken under sin korta tid i regeringen innan kapitulationen att samarbeta med extremt marknadsvänliga liberaler som Pierre Reynaud och vänstermän som Georges Mandel. De var som han motståndare till eftergiftspolitik och hade tidigare stött De Gaulles krav på att den franska krigsmakten skulle moderniseras och mekaniseras, mer flygplan. Mer stridsvagnar. Mer lastbilar. Rörlighet.

De Gaulle mätte människor och partier med med nationens väl och ve som måttstock. Vad de kallade sig själva var för honom underordnat. 

De Gaulle kunde under andra världskriget reta allierade som Churchill och Roosevelt genom vad de betraktade som fransmannens förmätenhet. Hans land var ju ändå ockuperat och han ledde styrkor i exil, och i början av hans tid som ledare för motståndet fanns det en stor tveksamhet hos en del brittiska politiker. Skulle man verkligen stödja De Gaulle? Skulle man inte istället rikta in sig på att försöka få Pétain att inte totalt underkasta sig tyskarna? Pétain var ju dessutom formellt sett Frankrikes ledare och hade stöd i parlamentet.

Vid ett tillfälle får De Gaulle den impertinenta frågan: 

”Vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”

De Gaulles svarar lugnt: ”Vad jag vet valde heller ingen Jeanne d´Arc.”

Här ser vi anti-demokraten De Gaulle. Vad som är bäst för nationen avgörs inte alltid i demokratiska val. 

I mytologiseringen av andra världskriget framställs det ofta som en strid mellan demokrati och diktatur.

Nåväl. Var placerar vi då in De Gaulle? En man som i princip helt ensam 1940 vågade säga att han, och bara han förstod vad den franska nationen behövde.

Och vem kan i efterhand säga att han inte hade rätt?

Många fann också De Gaulles vana att tala om sig själv i tredje person som något förmätet. Men generalens vana ska inte förväxlas med dem som gör så på grund av att de tror att de är märkvärdiga och speciella, i de fallen har vi att göra med uppblåsthet, som hos en del kända fotbollspelare.

De Gaulle började tala om sig själv i tredje person efter en resa i Nordafrika då människomassor kantade vägarna och skanderade hans namn. Han berättade efteråt att: ”När jag hörde dem ropa mitt namn kom jag att tro att det fanns en De Gaulle utanför mig och att jag blivit hans fånge”. Att tala om sig själv som ”De Gaulle” och inte ”jag” eller ”vi” blev för honom ett sätt att bevara sig själv och därmed den sorts person som en gång ensam vågat ta upp kampen mot angriparna. Han ville bevara den enkla, djupt troende mannen, fadern som vägrade lämna bort sin handikappade dotter.

Han blev statschefen som under sina resor bad chauffören stanna bilen så att han och hans fru kunde ha en picknick vid vägkanten. Givetvis tillsammans med chauffören.

Hellre en sådan samvaro i all enkelhet än det ståhej som skulle uppstå vid ett restaurangbesök i nästa stad.

Anti-demokrat? Jo, det var han förvisso.

Men behöver vi inte fler ledare av De Gaulles slag?

Artiklar

De Gaulle: Fosterland, fru, familj

Boris Benulic

Varifrån hämtar man styrka i de stora sammanhangen? Det är en fråga som besvaras i en fransk film som haft svensk premiär i dagarna.

Jag kände mig renad när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Gabriel Le Bomins film ”De Gaulle”. Det behövdes efter att i eftermiddagens podsändning ha diskuterat moraliskt förfall i USA och i vilken krets av helvetet familjen Biden hör hemma.

Filmkritikerna har varit lite lagom vänliga mot filmen och tyckt att det är väl fint att den lyfter fram människan De Gaulle och inte bara visar upp honom som militär och politiker, en av skribenterna talar om hur vi får se hur De Gaulle ”slits mellan familjen och plikten”.

Nåja, vad ska man säga … i Sverige blir man filmkritiker när man blivit för gammal för att skriva skiv- och konsertrecensioner.

Det som gjorde De Gaulle till ett undantag i fransk modern historia var hans helgjutenhet. Han var familjefar och försvarare av fosterjorden. Inget av det fick ges upp, inget fick förrådas.

Jag tror inte jag sett en film som skildrar historiska händelser med sådan koncentrerad exakthet i detaljerna. Den som inte är särskilt kunnig om den här perioden i fransk historia kan lugnt luta sig bakåt i fåtöljen och få en på alla sätt vacker och elegant historielektion.

För att förstå hur soldaten och politikern De Gaulle innan och under andra världskriget kunde uppvisa mod, integritet och personlig resning som andra franska politiker och militärer saknade är det som Le Bomin gör helt rätt att visa på vad som skilde honom som man, make och familjefar från andra franska politiker. 

Fransk politik är annars en katalog över män som verkar tävla om vem som har samlat på sig mest älskarinnor och barn på bygden; Chirac, d´Estaing, Mitterand, Sarkozy … till och med den lille köttbullen Hollande hade obegripligt många affärer som president.

Om De Gaulle konstaterar hans olika levnadstecknare att i hans föreställningsvärld fanns bara ”la famille” och ”le fusil”.

Familjen och geväret. 

Han värnade familjen och fosterlandet med vad andra betraktade som en obegriplig tjurskallighet, Inget av det fick ges upp eller splittras.

Att inte splittra familjen på 1930-talet när man fått ett barn med Downs syndrom och lämna barnet på barnhem betraktades av många som konstigt. De Gaulle och hans fru hade ju andra barn. Och han hade sin militära karriär att tänka på.

De Gaulle förstod inte ens att det kunde vara ett alternativ att lämna bort barnet. Lilla Anne levde med familjen tills hon dog 1948 vid 20 års ålder med sina föräldrar vid sjuksängen där hon vårdades för lunginflammation. I några av filmens starkaste scener ser vi obevekligheten hos Charles de Gaulle när han ställs inför tanken på att lämna ifrån sig barnet. Aldrig, är hans svar. Samma svar ger han några år senare när han ställs inför alternativet att ge upp sitt land.

De Gaulle kunde inte föreställa sig att man skulle kapitulera inför tyskarna. Frankrike hade ju imperiet, man kunde fortsätta striden från besittningarna i utlandet, och en dag återerövra det franska kärnlandet.

I filmens inledning skildras hur den dåvarande premiärministern Paul Reynaud lyfter in De Gaulle i regeringen som biträdande försvarsminister. De har samma syn på Tyskland och är motståndare till eftergiftspolitik. I några effektiva scener skildras vad som är Reynauds svaghet, vad som gör att han inte förmår kontrollera sitt kabinett utan låter dem som vill ge upp ta över; Reynaud håller sig med en älskarinna som beundrar Hitler och hatar Churchill. Reynauds besatthet av Hélène de Portes gjorde att han accepterade att hon öppet motarbetade hans politik och till och med saboterade regeringssammanträden genom att till hans motståndare dela ut dokument de inte borde ha tillgång till. 

Reynaud kunde vara hård och omedgörlig när han ställdes inför defaitister som Pétain och Weygand, men om älskarinnan framförde samma saker vågade han inte säga emot.

Egentligen blev han fri från hennes inflytande först när han 28 juni 1940 juni tappade kontrollen över bilen han och de Portes färdades i och medan han själv som genom ett under överlevde krocken med ett träd blev de Portes nästan halshuggen.

Hennes omgivning (även de som delade hennes åsikter) betraktade henne som ”charmlös”, ”tjatig” och ”ointelligent”. Churchill kallade henne ”papegojan”. De Gaulle hänvisade till henne som ”kalkonen”. Hon var känd för sina vansinnesutbrott. En av Churchills livvakter hävdade senare att hon gått till angrepp mot Churchill med en fruktkniv.

Ändå utövande hon ett avgörande inflytande på fransk politik.

Reynaud kom senare i tysk fångenskap att inleda en förbindelse med en av sina sekreterare (hon var dock av en helt annan kaliber än de Portes).

Även Pétain som kom att leda landet till underkastelse under Tyskland var känd för sina otaliga kvinnoaffärer. När slaget om Verdun var på väg att inledas under första världskriget stod den som skulle leda de franska styrkorna ingenstans att finna. Pétains stab fick skicka ut ordonnanser till att de adresser där Pétain kunde tänkas vältra sig i sänghalmen.

Och under sin tid som ledare för det franska lydriket i Vichy höll sig Pétain med ett hov av älskarinnor som var några årtionden yngre.

Vi behöver filmer som De Gaulle i en tid då vi ingenstans ser ledare gjutna i ett stycke, män och kvinnor som även på det personliga planet är föredömen.

Istället har vi haft sådana som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Det är därför inte konstigt att landet är i fara.

(Och i morgon ska vi tala om Charles De Gaulle som politiker.)

Artiklar

Kan republiken försvara sig?

Boris Benulic

Är det enbart islamism som är problemet i Frankrike?

Främlingslegionens fallskärmsjägare marscherar in i Alger för att bevara Algeriet franskt. Det gick inte så bra den gången. Algeriet förlorades. Vad förloras nästa gång?

Det var ett vackert tal president Macron höll till minne av den halshuggne läraren Samuel Paty.

Man kan riktigt höra hur Macron uttalar ”republiken” med versalt ”R”. Han är bra på att hålla tal, han Macron:

”Samuel Paty dödades för att han inkarnerade republiken, den som föds på nytt varje dag i klassrummet. Samuel Paty dödades för att islamisterna vill ta vår framtid ifrån oss, och de vet att mot lugna hjältar som honom har de aldrig någon chans.”

Alltså; republiken ska slå tillbaka mot sina fiender, mot dem som inte tillåter yttrande- och religionsfrihet. 

Men var fanns Republiken mellan 5 oktober och 12 oktober?

Frågan ställs med all rätt i dag i den franska kommunistiska dagstidningen L´Humanité, och där går man också igenom tidslinjen fram till halshuggningen.

Den 5 oktober håller Samuel Paty den lektion som upprör föräldrar till muslimska elever. Några inleder en hetskampanj mot Paty. Skolans ledning kontaktas, krav på avskedanden ställs. Videofilmer och hatiska upprop läggs ut på sociala media. Till slut kallas Samuel Paty till ett polisförhör 12 okotober, där han tvingas försvara sig mot lögner om vad han gjort och inte gjort.

16 oktober halshuggs Samuel Paty av tjetjenen.

I elva dagar tillåts människor hetsa mot Samuel Paty, de visar sig vara beredda att ljuga, och ljuga dåligt för att komma åt Paty. Och de gör det i organiserad form.

Slänger rektorn på Patys skola ut dem och ber dem fara åt helvete när de kommer för att klaga?

Ingriper polisen mot de hotfulla upprop och filmer som postas på nätet, bland annat på en moskés hemsida? Nej, de kallar Paty till förhör.

Den officiella berättelsen är nu att det är ”islamismen” som ledde till mordet på Samuel Paty.

En annan möjlig berättelse är att kriminella, våldsamma kulturer i årtionden fritt fått etablera sig i Frankrike. Kulturer som inte haft en tanke på att acceptera någon republik, den må sedan stavas med gement eller versalt ”r”.

Och republiken har inte gjort något åt detta.

Vi lyssnar på president Macron igen:

”Hela nationen måste enas, mobilisera, handla. Vi kan bara vinna om vårt land står upp och kämpar mot den underjordiska islamism som fördärvar Frankrikes barn”.

Det säger han på 8 oktober 2019 på en minneshögtid för fyra personer som dödats på en polisstation i ett terrordåd.

På ettårsdagen av terrordådet i Nice 14 juli 2016 deklarerade Macron:

”Jag känner den vrede som många av er fortfarande bär på. Allt kommer att göras för att republiken, staten och myndigheterna ska återfå ert förtroende.”

Det var ett fint tal Macron höll till Samuel Patys minne. Men han har hållit ungefär samma tal varje gång fransmän mördats i terrordåd.

Det har han haft tillfälle till 26 gånger sedan han tillträdde som president.

Ända blev Samuel Paty halshuggen. Republiken skyddade inte honom men han levde. Men han fick Hederslegionen efter sin död.

Jag kommer de närmaste dagarna att diskutera utvecklingen i Frankrike, och och försöka se de långa linjerna i utvecklingen. Ge det perspektiv som aldrig finns medias bevakning. De verkar aldrig minnas vad som hände i går. Än mindre för ett år eller tio år sedan. Eller 1902.

jag gör det på bloggen men också i mitt nyhetsbrev. Det blir djupdykningar i fransk historia, diskussioner om kaukasiska seder, idolporträtt av Charles de Gaulle, och en problematisering av själva idéen om ”Republiken” och en stark fransk stat (det är inte så enkelt som många tror). Merparten av texterna kommer bara att finnas i mitt nyhetsbrev – och det prenumerar du på här.

Podd

Radio Bubbla: Pampar och pedofiler

Boris Benulic

Affären Matzneff handlar om mycket mer än en enskild pervers författare. Vem beskyddade honom? Vem gav honom stöd? Och varför?

I gårdagens Radio Bubbla talade vi bland annat om att Christophe Girard, Paris kulturborgarråd, nu avgått.

Orsaken är kraven på att en utredning ska inledas om hans kontakter med den kände författaren och pedofilen Gabriel Matzneff.

I svenska media behandlas affären Matzneff ofta som ett bevis på den franska kulurens tillåtande hållning när det gäller sexuella preferenser och beteende. Det är ju inte så att Matzneff dolt sina aktiviteter, han har nästan maniskt katalogfört dem i sina böcker under årtionden, och gärna ställt upp i TV och berättat.

Matzneff betraktas dock som en isolerad person, och problemet är den amoraliskt tillåtande hållningen inför honom i det franska kulturlivet.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Vi försökte dra trådarna bakåt i historien och se de nutida förgreningarna i fransk politik och affärsliv.

Matzneff verkar i en lång tradition, från Proust och Gidé och framåt, och Matzneff skulle aldrig fått sådant utrymme i det franska kulturlivet om hans karriär inte inletts med stöd av en av den franska   litteraturens stora och mäktiga män, Henry de Motherlant, med vilken han delade intresset för småpojkar.

Matzneff är en del av en grupp som beskyddar och stöder varandra, och som åtnjuter stöd från likande grupper i andra sektorer av det franska samhället.

Den nu avgångne kulturchefen i Paris är inte som våra svenska kulturpolitikruker en obildad och kraftlös person.

Girard arbetade sig till ledande positioner i Yves Saint-Laurent-koncernen och därefter ledde han den globala strategiska affärsutvecklingen i lyxproduktjätten LVMH (Moët Hennessy - Luis Vuitton).

När han ger sig in i politiken är det först hos de Gröna, men han skiftar sedan sina lojaliteter och kommer att bli rådgivare åt socialistpartiets ledare Segolene Royal som också blir partiets presidentkandidat. I sin politiska funktion har han inte bara ägnat sig åt kultur utan också drivit HBTQ-frågor hårt, och varit öppen med sin egen homosexualitet.

Han är med svenska politikermått mätt också dessutom märkligt beläst och bildad.

Men när det nu utreds hur det kom sig att han under två år betalade ett hotellrum för Matzneff säger han sig knappt känna Matzneff och skyller på sin mentor i YSL-koncernen.

Han säger dessutom inte haft en aning om Matzneffs pedofila böjelser. Ända har förlaget genom åren skickat alla Matzneffs böcker till Girard, och en av böckerna är dessutom dedicerad till Girard. Men denne beläste och omvittnat litteraturintresserade man har bara bläddrat i en av dem påstår han.

Vad vi nu förhoppningsvis kommer att få se rullas upp är hela detta mäktiga franska nätverk av pedofiler i samhällets toppskikt.

Ni vet, de där nätverken man alltid påstår är påhitt av konspirationsteoretiker, de där nätverken som absolut inte kan bestå av presidentrådgivare, uppburna författare med makt i akademierna och företagsledare för globala koncerner.

Och självklart har vi förstås inte något liknande i Sverige …

Kommentarer

Branting och svarta soldater

Boris Benulic

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

Artiklar

mardröm i marseille 2: sjukdom stärker staten

Boris Benulic

"Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen."

Samtida målning av pestens härjningar, målad av Michel Serre. Han var annars huvudsakligen efterfrågad som målare av religiösa motiv. Dessutom blev han av Ludvig XIV utnämnd till kronans officiella galärkonstnär, han skulle alltså avbilda de skepp som roddes av straffångar. Det var 500 galärfångar som skickades in för att rensa gator, gränder och hus från döda kroppar.

(Del 1 lades upp tidigare i dag.)

De första dödsfallen som en följd av pesten kommer i slutet på juni 1720 i Marseille. Stadens styresmän vägrar dock att använda ordet ”pest” förrän i september. De väljer istället att tala om ”smittan” eller ”plågsamma febern” eftersom de fruktar våldsamma upplopp om det visar sig att deras beslut inneburit att böld- och lungpest tagit sig in i staden. De hävdar att dödsfallen beror på att stadens fattiga ätit otjänlig föda. En ståndpunkt som blir svår att hävda när dödstalen i augusti når 1000 personer per dag och den tidigare effektiva infrastrukturen för vård kollapsat. Liken ligger i högar och ruttnar på gatorna. Nicolas Pichatty de Croissainte, talman i stadens styrande församling, berättar i sina senare utgivna minnen från pestens tid att han en gång tyckte sig se hur liken i en hög plötsligt började vakna till liv – men det visade det sig att det berodde på att likmaskarna var så ofantligt många att de  fick liken att röra på sig. 

När pesten alltmer uppenbart även börjar få närliggande delar av Provence i sitt grepp ingriper centralmakten. Kung Ludvig XV inför i september undantagstillstånd i Marseille med närliggande regioner. I varje stad utnämns en militärbefälhavare med absolut och enväldig makt för att upprätthålla ordningen och bekämpa pesten. I Marseille blir det marskalk Charles Claude Andrault de Langeron. Marskalken lyckas skapa en viss ordning. Mat distribueras till de behövande, alla stadens hundar och katter avlivas, tavernor och värdshus stängs, offentliga sammankomster regleras strängt. Härjade bostäder desinficeras med rökning, vinäger och örter (nåja, de försökte i alla fall så gott de hade kunskap och förstånd till – dit kan man också hänföra marskalkens order om att kanoner skulle avfyras i tid och otid för att skingra ”miasman”, den dåliga luft som ansågs sprida sjukdomen.)

Redan i juli hade dock parlamentet i Provence beslutat att provinsen skulle isolera sig från Marseille, trots att den stadens styresmän vägrade erkänna att det rörde sig om ett pestutbrott. Det av kungen införda undantagstillståndet skärper isoleringen än mer; handel med staden liksom kontakt med dess invånare kunde straffas med döden. En gränslinje med 90 militärposteringar upprättades och det byggdes också en fyra mil lång och två meter hög ”pestmur” i sten på vissa avsnitt av gränssträckan. Det hjälpte dock föga, närmare 50.000 hann dö även i de omkringliggande områdena innan den pest som börjat i Marseille hade stillat sig.

Detta inträffar just under den period I Frankrikes historia då monarkin stärker sitt grepp om riket. Statens byråkrati professionaliseras och lägger sig allt mer i och kontrollerar det som tidigare varit de lokala eliternas domäner - både på landsbygden och i städerna. Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen. 

Lärdomar av detta? Inga entydiga tror jag, möjligen saker att fundera på.

Som att det är farligt när de som är satta att möta epidemier och smittsamma sjukdomar visar sig inte ha tagit hoten på allvar och beredskapen därför på de flesta områden är usel.

Som i Sverige.

Men framförallt … kanske att vi ständigt ska påminna oss själva om att stater och överstatliga organ gärna utvidgar sin makt och kontroll över medborgarna. Epidemier är utmärkta tillfällen till detta. Man kanske botar själva sjukdomen men skadar samhället och vår frihet.

Ludvig XV:s införande av undantagstillstånd och militära kommendanter i Provence var nog mer dikterat av omsorg om den egna makten och en utvidgning av den än av omsorg om hälsan hos invånarna i Marseille.

Bör vi därför inte fråga oss vad som är den grundläggande orsaken till det budskap vi allt oftare får höra där uppifrån, predikningar om att vi måste vänja oss vid att i många år, kanske för all framtid, leva med karantäner, kontroller och inskränkningar i friheten? För att det är nödvändigt. För vårt eget bästa.

Men jag är väl inte alldeles säker på att det i första hand beror på omsorg om din och min hälsa.

Artiklar

mardröm i marseille 1: prisgivna åt pesten

Boris Benulic

"Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten."

Samtida målning av den i Katalonien födde konstnären Michel Serre, den främste av de dåtida skildrarna av digerdödens återkomst.

Det sägs oss ofta att vi måste studera historien för att dra nödvändiga lärdomar som förhindrar att vi upprepar tidigare generationers misstag.

Men vad vet väl jag.

Ibland när jag fördjupat mig i någon enskild händelse som timat för länge sedan är den enda slutsats jag kunnat dra att man ska undvika att bete sig som en idiot.

På något sätt borde man väl begripa det ändå – utan att man studerar historia.

.

Som det här med Marseile 1720.

Stadens styrande hörde till dem i Europa som hade dragit de korrekta slutsatserna av alla de pestutbrott som härjat i Europa i århundraden.

Strikt karantän för allt och alla som kom utifrån.

Staden i sig var välmående, och hade byggt upp en stark ställning som centrum för handeln runt Medelhavet.

Men från de andra handelstäderna runt havet kom ju inte bara viktiga varor, utan även sjukdomar.

Alltså byggde man i Marseille upp ett karantänsystem i tre linjer där inkommande skepp kontrollerades innan de efter en viss föreskriven tid fick flyttas in ett steg, och sedan efter ytterligare en tid ett steg till … för att slutligen efter ännu en period fritt få lossa och lasta varor och bedriva handel. Hela proceduren kunde ta upp till tre månader. Ibland mer.

Men handeln blomstrade eftersom Marseille hade monopol på handel med Levanten och staden var fri från epidemier.

Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten. Framförallt Cypern är härjat av återkommande pestutbrott.

Men Marseilles handelsmän är måna om att kunna göra goda affärer på den stora marknaden i Beaucaire som närmar sig, och då behöver de skeppets last. Snabbt.

De sänder representanter som övertalar stadens styresmän om att bara för den här gången kan de väl se genom fingrarna och låta det väntande skeppet slippa karantänen.

De som har makten ger med sig.

Ett år senare har 50.000 av stadens 100.000 invånare dött av böldpest.

Två år senare har pesten spritt sig utanför staden till de närmast omkringliggande bygderna och städerna … totalt dör 100.000 människor i regionen.

Ska vi ändå försöka dra några slutsatser, förutom att man inte ska bete sig som en idiot?

OK, då.Var inte sniken. Låt inte möjligheten till kortsiktiga vinster leda till att du struntar i regler som tidigare gjort att ditt samhälle fungerar och är friskt.

Var alltid misstänksam mot det som kommer utifrån. Låt det ta den tid det tar för att förvissa dig om att det som kommer inte är farligt innan du öppnar din dörr.

Den som liksom jag tror att den sortens lärdomar är riktiga och nödvändiga kommer förstås att komma på kant med den nu officiellt rådande sanningen – att globalisering och öppna gränser är bra.

Förespråkarna för den ståndpunkten kommer att peka på Marseille och säga: Jajaja, Men ni glömmer bort att Marseille bara några år senare åter var en blomstrande stad eftersom handeln då utvidgats till Västindien och Sydamerika. Allt blir alltid bara bättre!

Kanske kan ett sådant budskap glädja dem som i dag kampanjar för öppna gränser.

Själv tänker jag på en stad där halva befolkningen dog.

I onödan.

Jag tvivlar på att de som då dog hade funnit någon tröst i budskapet om framtida rikedomar på grund av utvidgad handel.

Sådant kan man orera om när man själv befinner sig i säkerhet.

Och … det finns ett problem till med det som hände i Marseille 1720 … men det tar vi i nästa avsnitt.