Socialisterna och ”republikens hora”

Allt verkar vara till salu i Frankrike. Men ... anar vi ändå inte att det hela vissa perioder styrs av män som anser att de styrs av värden som står över penningen? Möjligen kan det reta en del att dessa män anser sig stå över lagen.

Roland Dumas och Christine Deviers Joncour.

(Vi fortsätter serien som inleddes med en text om domen mot Nicolas Sarkozy. Seriens syfte är inte att i första hand diskutera hur korrumperade franska politiker är – utan att försöka reda ut vilka politiska linjer som står mot varandra i fransk politik – något som påverkar Europa – och Sverige. Och så diskuterar vi korruption och ställer frågan om vi verkligen har tänkt igenom det här med demokrati.)

Christine Deviers Joncour bodde i en stor lägenhet i Paris, själva fastigheten var från 1700-talet och hennes lilla appartement hade kostat 30 miljoner kronor.

Varje månad spenderade hon en kvarts miljon kronor på nöjen och shopping.

Hennes livstil påminde om den hos en mätresse till någon av Ludvig XVI:s högst uppsatta hovmän, vilket väl inte var så konstigt – hon var ju ändå Roland Dumas, den förre franske socialistiske utrikesministerns, hålldam. 

Vid den tidpunkt när polisen gör en razzia i Christine Deviers Joncours sjangdobla lya har dessutom Dumas nått krönet av sin karriär, han innehar den femte högsta posten i den franska republiken, han är ordförande i Konstitutionsrådet.

Dumas tröstar sin mätresse när polisen gör sitt tillslag 1997 med orden: 

”Lugn, min älskade, allt är glömt om några veckor”.

Så blev det inte.

Razzian kom efter ett tips till myndigheterna om att Deviers Joncours lyxliv bekostades av det statliga oljebolaget Elf, och att det var lite svårt att förstå varför detta bolag betalade ut pengar till henne.

Den långa utredning som inleddes kom till slut att visa att Roland Dumas 1989 hade ordnat en anställning åt henne på Elf, men hon utförde aldrig något arbete där. De följande åtta åren fick hon sammanlagt mer än 80 miljoner kronor från oljebolaget.

När Deviers Joncours släpps ur häktet efter några månader väntar hon på att Roland Dumas ska ta kontakt men det gör han inte, och Deviers Joncours som nu känner sig försmådd och sviken av sin älskare hör av sig till förundersökningsdomaren Eva Joly som leder utredningen av Elfs märkliga affärer. Deviers Joncour vill hämnas. Nu ska hon berätta allt.

Och så skriver också Deviers Joncours en bok som på franska får titeln ”La putain de la République”, alltså: ”Republikens hora”.

Dumas avgår från sin post år 2000  –  något annat är omöjligt med tanke på vad som framkommer under utredningen. Året efter är han en av de åtalade i den stora rättegången mot dem som är inblande i Elf-skandalerna.

Trots miljonrullningen mellan Elf och Deviers Joncours är det ett par skor som kostat 15.000 kronor som får mest uppmärksamhet i media; de är av märket Berluti och har inhandlats av Deviers Joncour som en present till Dumas. Skorna kan verka lite dyra, men då ska man betänka att i priset ingår att man en gång om året får ta med skorna till Berlutis butik och där får man dem rengjorda med champagne.

Utvikning om politikers sexliv: Studerar man fransk politik och landets moderna historia är det en sak man lät förundras över – och det är de folkvaldas sexliv. Ja, inte bara politikernas – det verkar som om hela det styrande skiktet har ett driftliv som absolut inte kan kontrolleras, och det är till och med ibland så att männens älskarinnor kan påverka utgången när viktiga beslut ska fattas. Som när Hélène de Portes får premiärminister Reynaud att vika ner sig och låta Pétain ta kontrollen och kapitulera för Tyskland.

Charles de Gaulle verkar varit den ende president efter andra världskrigt som var sin fru trogen, men Yvonne de Gaulle försökte faktiskt också påverka politiken. Hon ville att generalen skulle förbjuda kortkorta kjolar och inte ha regeringsmedlemmar som var skilda eller var kända för att ha varit otrogna. Det senare önskemålet var förstås omöjligt att tillgodose med tanke på hur franska politiker ser på det här med trohet. Franmännen får vara nöjda om de som har den politiska och ekonomiska makten är trogna fosterlandet.

Efter de Gaulle följer Pompidou som strax innan han ska inleda sin presidentvalskampanj blir inblandad i en sexskandal. En av beståndsdelarna är bilder på hans fru som deltar i en sexorgie. Den som arrangerat orgien och som antagligen ordnat med smygfotograferingen var en jugoslavisk gangster som var skådespelaren Alain Delons livvakt. Juggen återfanns sedemera död på en soptipp och Pompidou blev vald till president.

Giscard d´Estaing anses än så länge varit den president som höll sig med flest älskarinnor, tät följd av Chirac. Hos dessa två verkar affärerna med olika kvinnor nästan antagit formen av en industriell verksamhet och man måste ställa sig frågan om hur de hann med statens affärer.

Hollande och Sarkozy hade båda ett antal omtalade affärer, men de verkar åtminstone nöjt sig med en affär åt gången och inte som Chirac och d´Estaing hållit flera igång samtidigt.

Men hur var det med Mitterand då? Jo, även han hade flera affärer – men han hade också en familj vid sidan av den officiella … något som han gjorde sitt yttersta för att dölja – för han visste att där gick gränsen för vad folket skulle tycka var acceptabelt.

Det finns nämligen en märklig uppfattning om att de franska politikernas liderlighet är en följd av att fransmän i allmänhet är mer lössläppta än andra folk och att alla ligger runt även om de är gifta eller har ett fast förhållande.

Som Pamela Druckerman visar i ”Lust in translation: The rules om infidelity from Tokyo to Tennessee” – en studie av olika folks vanor och moral när det gäller sex så är fransmännen mer återhållsamma än till exempel amerikanerna. I Frankrike är 3,8 procent av männen otrogna, och två procent av kvinnorna, i USA är siffrorna 3,9 procent respektive 3,1 procent.

Och i undersökningar anger franska män och kvinnor att trohet är den egenskap de värdesätter högst hos sin partner.

Så franska politikers skörlevnad är inte något som är en följd av att de delar sitt folks kultur, det är en följd av att de har en egen kultur – skild från folket. 

En klassisk studie på området är ”Sexus Politicus”, de grävande journalisterna Christophe Dubois och Christophe Deloires reportagebok, en slags ”Alla presidentens män” men med ”män” utbytt mot ”kvinnor”. Här är allt kategoriserat efter hur säkert en affär kan beläggas – men de slutsatser som dras är tveksamma – både författarna och de som skrev om boken när den kom för lite mer än tio år sedan var ense om att fransmännen verkade vilja ha politiska ledare som hade många kvinnor – det skulle tyda på förmåga, kraft och potens, typ: kan man hantera en massa kvinnor visar det att man kommer att kunna hantera de många olika frågor och problem man ställs inför som president. 

Själv ställer jag mig tveksam till den tankegången. Dels pekar som sagt alla undersökningar på att fransmänen i gemen är tämligen moraliska och trogna. Varför skulle de se motsatt beteende hos sina ledare som tecken på styrka och kompetens?

Dessutom gör ju politikerna allt för att dölja sina affärer – när de kommer ut är det för att deras politiska motståndare läckt till media. Sarkozy såg ju till att chefredaktören för Paris-Match fick sparken efter det att magasinet publicerat bilder på Sarkozys förra fru på vift med sin dåvarande älskare och dessutom skrivit att detta var följden av att hustrun fått ett brev där hon informerats om alla makens kvinnoaffärer.

Presidenterna (och andra makthavare) vill inte gärna skylta med sina affärer – men om de till slut kommer fram är det ingen katastrof. Undersökningar visar att även om fransmän tycker att man ska vara trogen är de inte beredda att bränna de otrogna på bål, snedsteget är att betrakta som ett misstag, något alla kan göra.

Möjligen är det detta som skulle kunna sägas skapa ett band mellan folket och presidenterna; de senare framstår som mänskliga, som personer med fel och brister

Men det svarar inte på frågan om varför franska presidenter och toppolitiker är notoriskt otrogna, varför alla presidenter utom en sedan 1945 har varit libertiner – och samma beteende präglar premiärministrar, utrikesministrar och inrikesministrar.

Vi ska återkomma till frågan i de utvikningar som följer i serien. (Slut på utvikningen.)

Elf skapades ursprungligen av de Gaulle som en motvikt till USA:s oljebolag – han insåg vilket effektivt verktyg ett oljebolag kunde vara för att säkra Frankrikes intressen i framförallt Afrika och att ett bolag som opererade på olje- och energimarknaden också kunde utvidga landets inflytande på den afrikanska kontinenten. 

Till bolagets ledning för de utländska verksamhetsgrenarna rekryterades ofta personer från den franska säkerhetstjänsten.

Elf-pengar användes för att muta afrikanska politiker och för att föra dem till makten och om så behövdes understödja rena diktaturer.

Gaullisterna som hade ett säkert grepp om makten fortsatte förstås att använda Elf på detta sätt även efter det att de Gaulle lämnat politiken. Det fanns dock en skillnad i hur Elfs tillgångar brukades – de Gaulle var känd för sitt spartanska leverne. När han upplevde att det var i republikens intresse kunde han framträda som en segerrik romersk kejsare som förväntade sig att omvärlden skulle underkasta sig – och dessutom att världen skulle göra det glatt och villigt, kuvad och bländad av den makt, och överdådiga men raffinerade, rikedom som republiken uppvisade.

Men för övrigt ägnade de Gaulle inte sin personliga komfort och välfärd någon större uppmärksamhet. Lyx för honom var att få tillbringa tid med familjen i Colombey-les-deux-Eglises. De Gaulle var en puritansk krigare som satte nationen och familjen i främsta rummet. När statens affärer så krävde kunde han uppvisa hårdhet, känslokyla och brutalitet, men han var ingen lebeman som efterträdarna, som Georges Pompidou och Valéry Giscard d’Estaing.

1994 upptäcks vid en revision av Elfs räkenskaper att man gjort en investering i en textilindustri som ägs av Maurice Bidermann som byggt upp ett imperium i modebranschen. Sedan 1989 har Elf investerat närmare 200 miljoner kronor i Bidermanns företag. Varför investerar ett oljebolag i textilbranschen?

Nu börjar en utredning som kommer att rulla upp en del av märkliga affärer som försigått mellan franska socialistiska politiker och ledningen för Elf.

Det visar sig att Bidermanns företag i åratal betalat för den tidigare hustrun till Elfs tidigare VD, Loïk Le Floch-Prigent. Dessutom har Bidermanns företag varje månad utbetalar en nätt summa till Loïk Le Floch-Prigent tidigare gemål.

Men detta utgjorde bara en mikroskopisk del av de märklig penningflöden som utgick från Elfs olika konton. Totalt gick minst fem miljarder kronor under Mitterands år vid makten till att smörja, muta, och besticka makthavare och affärsmän samt garantera ett liv i lyx för franska politikers älskarinnor.

Antagligen rör det sig om väsentligt större belopp – utredarna fick aldrig tillgång till allt material de behövde för att kunna få en överblick över Elfs, den franska statens, och socialistpartiets affärer.

Ni minns väl Christine Deviers Joncour, hon som fick inleda det här avsnittet. Man ska inte förledas att tro att hon var ett viljelöst våp. Tvärtom var hennes övertalningsförmåga så omvittnad, och hennes relation med Roland Dumas så stark att Thomson-CSF-koncernen, som bland annat hade intressen i försvarsindustrin, anlitade henne för att övertala Dumas att upphöra med sitt motstånd mot en affär som Thomson-CSF ville se genomförd.

De ville sälja sex Lafayette-fregatter till Taiwan, och med Christine Deviers Joncours övertalningsförmåga samt rundhänta mutor till ett antal beslutsfattare på Taiwan kunde affären till slut genomföras.

Affären inbringade närmare fyra miljarder kronor, och närmare en miljard kronor betalades ut i provisioner. Dessutom damp några miljoner in på Dumas bankkonto.

Roland Dumas förklarade i intervjuer att om namnen på alla mottagare av provisioner i affären skulle bli kända skulle det leda till en internationell kris.

Resultatet av alla förundersökningar och åtal?

När utredningen gick mot sitt slut var gaullisten Chirac president – och han försökte rädda Elfs tidigare VD Loik Le Floch-Prigent (som var en god vän till Mitterand). Den förre detta VD:n fick i uppdrag att strukturera om Frankrikes järnvägar.

Här ser vi hur gaullister och socialister hjälper varandra när det behövs. Mitterand hade på sin tid satt stopp för en utredning som skulle undersöka en märklig Elf-affär där Giscard d´Estaing var inblandad.

Loik Le Floch-Prigent skulle ändå komma at ställas inför rätta och han fick fem år i fängelse. De två andra toppnamnen i företaget fick fem respektive fyra år i fängelse.

Dumas dömdes till sex månader. Ett straff som hävdes i högre rätt.

Men hur kommer det sig att en del i den franska högern och en del socialister skyddar varandras ryggar? Och hur kommer det sig att samtidigt försöker olika fraktioner av den franska högern förgöra varandra?

Det beror på att gaullister och en del socialister ofta har samma syn på Frankrikes roll i världen och vilken utrikespolitik landet ska föras.

Och för att vi bättre ska förstå vad den går ut på ska vi i nästa avsnitt se närmare på Roland Dumas. Han har hunnit med så mycket mer än att hålla sig med älskarinnor och gå omkring Berluti-skor. Betraktar man hans långa liv och karriär kommer man närmast att tänka på en kondottiär som blir renässansfurste.

Och att Dumas som ledartyp är så oförenlig med de officiella politikeridealen i en parlamentarisk demokrati … det kan ju betyda att det är de idealen det är fel på.

Have your say