mardröm i marseille 1: prisgivna åt pesten

"Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten."

Samtida målning av den i Katalonien födde konstnären Michel Serre, den främste av de dåtida skildrarna av digerdödens återkomst.

Det sägs oss ofta att vi måste studera historien för att dra nödvändiga lärdomar som förhindrar att vi upprepar tidigare generationers misstag.

Men vad vet väl jag.

Ibland när jag fördjupat mig i någon enskild händelse som timat för länge sedan är den enda slutsats jag kunnat dra att man ska undvika att bete sig som en idiot.

På något sätt borde man väl begripa det ändå – utan att man studerar historia.

.

Som det här med Marseile 1720.

Stadens styrande hörde till dem i Europa som hade dragit de korrekta slutsatserna av alla de pestutbrott som härjat i Europa i århundraden.

Strikt karantän för allt och alla som kom utifrån.

Staden i sig var välmående, och hade byggt upp en stark ställning som centrum för handeln runt Medelhavet.

Men från de andra handelstäderna runt havet kom ju inte bara viktiga varor, utan även sjukdomar.

Alltså byggde man i Marseille upp ett karantänsystem i tre linjer där inkommande skepp kontrollerades innan de efter en viss föreskriven tid fick flyttas in ett steg, och sedan efter ytterligare en tid ett steg till … för att slutligen efter ännu en period fritt få lossa och lasta varor och bedriva handel. Hela proceduren kunde ta upp till tre månader. Ibland mer.

Men handeln blomstrade eftersom Marseille hade monopol på handel med Levanten och staden var fri från epidemier.

Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten. Framförallt Cypern är härjat av återkommande pestutbrott.

Men Marseilles handelsmän är måna om att kunna göra goda affärer på den stora marknaden i Beaucaire som närmar sig, och då behöver de skeppets last. Snabbt.

De sänder representanter som övertalar stadens styresmän om att bara för den här gången kan de väl se genom fingrarna och låta det väntande skeppet slippa karantänen.

De som har makten ger med sig.

Ett år senare har 50.000 av stadens 100.000 invånare dött av böldpest.

Två år senare har pesten spritt sig utanför staden till de närmast omkringliggande bygderna och städerna … totalt dör 100.000 människor i regionen.

Ska vi ändå försöka dra några slutsatser, förutom att man inte ska bete sig som en idiot?

OK, då.Var inte sniken. Låt inte möjligheten till kortsiktiga vinster leda till att du struntar i regler som tidigare gjort att ditt samhälle fungerar och är friskt.

Var alltid misstänksam mot det som kommer utifrån. Låt det ta den tid det tar för att förvissa dig om att det som kommer inte är farligt innan du öppnar din dörr.

Den som liksom jag tror att den sortens lärdomar är riktiga och nödvändiga kommer förstås att komma på kant med den nu officiellt rådande sanningen – att globalisering och öppna gränser är bra.

Förespråkarna för den ståndpunkten kommer att peka på Marseille och säga: Jajaja, Men ni glömmer bort att Marseille bara några år senare åter var en blomstrande stad eftersom handeln då utvidgats till Västindien och Sydamerika. Allt blir alltid bara bättre!

Kanske kan ett sådant budskap glädja dem som i dag kampanjar för öppna gränser.

Själv tänker jag på en stad där halva befolkningen dog.

I onödan.

Jag tvivlar på att de som då dog hade funnit någon tröst i budskapet om framtida rikedomar på grund av utvidgad handel.

Sådant kan man orera om när man själv befinner sig i säkerhet.

Och … det finns ett problem till med det som hände i Marseille 1720 … men det tar vi i nästa avsnitt.

Kommentera