"Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift..."

President Georges Pompidou – de regionala språkens bekämpare.

Den franska revolutionen befriade alltså inte Frankrike, den dödade de många olika kulturerna som fanns i det vi i dag kallar Frankrike, och revolutionärerna (vilken giljotinerande fraktion de än tillhörde) satte sig före att skapa något nytt.

Det skrevs nya författningar och mängder av regler, direktiv och deklarationer avfattades – den som inte halshöggs riskerade istället att dö drunkningsdöden i ett hav av papper. En helt ny stat växte fram, en annan stat än den som funnits under monarkin.

Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift eftersom de flesta medlemmarna av det folket inte talade eller förstod franska. Så sent som 1880 – 100 år efter revolutionen – visade en officiell undersökning att bara en femtedel av dem som bodde i Frankrike var att betrakta som fransktalande; de andra talade dialekter som tillhörde något av de från franskan skilda språken bretonska, occitanska, oï eller frankoprovensalska.

Lika svårt som det visade sig vara att utrota all de där språken som var äldre och mer levande än den franska som formades i Paris med nära omnejd – lika svårt var det att få människorna att överge sina gamla lokala styrelseformer. Dessa hade växt fram under århundraden. De nya för alla gällande styrelseformerna och strukturerna hade skapats av en liten grupp människor i huvudstaden som antingen inte kände till människors mångskiftande verklighet eller så gjorde de det och brydde sig inte – eller rentav störde sig på att människor i olika bygder dristade sig att forma sina samhällen som det passade dem och deras kynne.

Dessa former kunde skifta från region till region, och till och med från by till by. Här borta gällde romersk rätt, där borta någon typ av lokal sedvanerätt. Här borta ett styre av äldste, där borta direkta val av en ledare. Allt detta innefattat i ett sammanhang där byarnas och städernas bönder, hantverkare och handelsmän samsades i en social ordning med adel och prästerskap – och över allt tronade förstås monarken. I det förrevolutionära Frankrike gav systemet och strukturerna människorna en frihet att forma sina liv och gemenskaper på ett sätt som var omöjligt efter revolutionen – då byar och städer berövades sina självstyren och underställdes lagar och en statsapparat vars skapare inte bara ville kontrollera människors liv utan också deras tankar. Och ska man kontrollera tankar måste man kontrollera språket.

Inte ens i Frankrike under någon av sina mest inavlade och till kropp och själ klena kungar kom man i närheten till den totalitära omdaning av landet som inleddes 1789.

I vår samtida debatt anses det självklart att man ska bejaka mångfald, diversitet, mångkultur –. vi ska alla gilla olika – samtidigt är det en nästan lika stor självklarhet att den franska revolutionen innebar ett stort steg framåt för mänskligheten.

En sådan motsägelse är möjlig bara om man inte låtsas om de mordiska kampanjerna som de franska revolutionärerna genomförde mot var och en som – oavsett social ställning – hävdade sin rätt att tänka fritt eller fortsätta att leva som man gjort i den egna bygden sedan århundraden.

Spännvidden i hur byar och städer styrdes och det sociala livet organiserades var stor. I en bälte av byar runt staden Thiers valde alla män som fyllt 20 år en borgmästare. Denne kunde omgående avsättas om han ansågs inkompetent i något viktigt avseende. I byarna fanns ingen privategendom, allt ägdes gemensamt. Barnen var ett gemensamt ansvar och fostrades av dem som ledde de lokala mejerierna (fråga mig inte varför...). Kvinnor arbetade aldrig på åkrarna. Byarna var kända för sitt välstånd.

Jag tror inte jag hade trivts så där särskilt väl i en av dessa byar – men jag hade tyckt att det var väl finfint att dessa människor skapat sig en ordning som passade just dem. De franska revolutionärerna var dock inte lika vidsynta trots de urkommunistiska dragen hos dessa byar – och dessa – liksom alla andra ordningar som inte rimmade med de centrala påbuden försökte man utplåna.

Den som inte är riktigt överens om att linjen från 1789 till Macron är obruten i alla viktiga avseenden kan med fördel begrunda Abbé Grégoires rapport i språkfrågan till det revolutionära parlamentet, den betitlades: "Om nödvändigheten av, och medlen för, att utrota de lokala språken och göra bruket av franska allmänt". Som det skulle visa sig var man om det så var nödvändigt genomföra detta genom att utrota själva bärarna av de lokala språken.

Därefter kan man fundera över president Pompidous uttalande nästan 200 år senare, 1972: "Det finns ingen plats för regionala språk i ett Frankrike som är ödesbestämt att utöva inflytande i Europa."

"Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom."

Det förklaras dagligen för oss att vi måste lära av historien för att vi inte ska drabbas av alla de olyckor som hemsökt föregående generationer. Studieråden är inte så där väldigt rationella, vid en jämförelse skulle anmodanden av slaget "Använd handsprit annars är digerdöd och lungpest snart åter över oss!" framstå som användbara.

I princip är det alltid några få år på 1930-talet i Tyskland vi ska studera – som om all historisk kunskap som är nödvändig finns koncentrerad där. Här skulle jag kunna göra en fuling och peka på att med den tidens mått mätt uppvisade nazisterna en förvånansvärt stor miljömedvetenhet och en insikt om vikten av att skydda ekosystem. Ekonazism och ekofascism är förvisso intressanta fenomen men för att vi inte ska fastna i 1930-talet skulle jag i all blygsamhet ändå vilja föreslå att vi vidgar de historiska perspektiven något.

År 1212 beger sig ett tåg av tyska barn mot det Heliga landet. Korståg! Jerusalem ska befrias! Tåget går mot sin upplösning i Italien. Många av barnen och ungdomarna kommer att säljas som slavar. Få återvänder hem.
Samtidigt samlar en herdepojke i Frankrike stora skaror barn. Även han vill leda dem ut i ett korståg. Jerusalem ska befrias! När han fått ett i kungens tycke oroande stort antal följare låter denne skingra skarorna.

Barnkorstågen kännetecknades av kritik mot överheten. De kavata krabaterna ansåg att adeln och prästerskapet var lata och bekväma, och bara intresserade sig för världslig makt och rikedom. De var inte lämpade att genomföra ett korståg för att befria Den heliga staden, och förberedda världen för den domedag som var nära förestående.
Till en början hade barnkorstågen överhetens beskydd och stöd, för på så sätt kunde ju de rika visa hur goda och botfärdiga de var och att de ville se en verklig förändring.

I dag samlas återkommande tiotusentals ungdomar i skolstrejker över hela världen. Planeten måste räddas! Politikerna är handlingsförlamade. Något måste göras! Undergången är nära!

Makthavarna visar sin välvilja och bjuder in miljöbarnkorstågets representanter till sina möten och lyssnar på dem mellan middagar och mingel, och nickar instämmande – för att visa sin medvetenhet och beredskap till bot och bättring.

1200-talets barnkorståg växte fram i Europa i en tid av stor social upplösning. Själva samhällets urceller drabbades – familjer kollapsade och samtidigt var det yttre trycket från den muslimska världen starkt. Världen var inte längre som man kände den.

Även om överheten nickar instämmande till Greta Thunbergs domedagsprofetior i dag, så lär de inte göra det i morgon. Det är lika lönlöst att vädja till dem som till medeltidens präster, adel och kungar.

Den dag kommer då de nutida barnkorstågens företrädare inte längre bjuds in till Davos och en upplösning av rörelsen framtvingas.
De kommer dock undgå ödet att säljas som slavar.
Tror jag.

Strävar man efter "Fantasin till makten" tar fan makten.

Henrik IV, en regent som visste vad som behövs för att man ska kunna regera.

En kavallerichock hade större möjligheter att vara framgångsrik om lansiärerna först trakterats med chocklad.

"Chocolate soldier" har i historien använts för att beteckna en soldat som är tämligen värdelös trots sitt utseende och uppträdande. Och så finns förstås den amerikanska drycken som påminde om Pucko. Men i verkligheten var ju choklad en dryck för riktiga krigare.