Kommentarer

dn, mattias svensson samt ett korståg eller två

Boris Benulic

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

Kommentarer, Nätmagasin

tiden läker inte alla sår

Boris Benulic

"Onda tankar och ond tro dör inte ut av sig själva, de måste bekämpas – och historien visar att det oftast inte räcker med texter och traktater – då brukar det sluta med att de goda får skriva sina testamenten."

Artiklar, Nätmagasin

Påtvingad omväxling – DN:s magiska nystalinism 2

Boris Benulic

Vi får inte ha skivstänger och hantlar här på anstalten, så jag ägnar istället några timmar varje dag åt att göra chins och pull-ups i ett räcke, samt åt att bära runt på en bautasten.
Alldeles utmärkta övningar som gör mig gott. Man kan också göra knäböj med en olyckskamrat på axlarna.

Träningsvarianter som jag varmt rekommenderar för den som vill stärka sin fysik. Jag drar dock inte några slutsatser om hur man ska förhålla sig till samhället som kan härledas från dessa övningar.

Andra är inte lika försiktiga i sin rådgivning. På ledarsidan i DN berättade Mattias Svensson nyligen att han tränar på ett annat sätt – han springer. Och han nöjer sig inte med att anbefalla sin träningsform till andra för att de ska må bättre, han anser att den ska genomsyra allt vi gör. Rörelse och förflyttning är alltid bra. I alla sammanhang. Rör på påkarna! Ett bra exempel är när han lovsjunger det moderna samhället den 9 augusti:

"Hela det moderna samhället bygger på tanken på att vara på väg mot något nytt och bättre, att röra på oss i utbildning, yrkesliv och konsumtionsval. Dels för att omväxling är kul och att det finns mycket att uppleva, men också för att tillgodose fler behov med mindre ansträngning."

På samma sätt som Brooks diskuterar Mattias Svensson verkligheten som om den var ödesbestämd. Vi är alltid på väg mot något nytt och bättre. Att läsa DN:s ledarsida är som att sitta i historiens spårvagn och höra en högtalarröst förkunna:

"Nästa hållplats Paradiset! Därefter följer Paradiset Extra Allt."

Det magiska ordet och trollformeln kombineras med en rituell handling för att få extra kraft: "Omväxling, rörlighet, nya konsumtionsval."
Men han verkar undermedvetet inse att det finns rätt många människor som inte är överens med honom om detta. Det är därför han förklarar nästan vädjande att "omväxling är kul."

Detta torde vara det kanske svagaste argumentet hittills för att få människor att acceptera samhällsomvandlingen i västvärlden på alla områden.
Jag är inte ens säker på att Mattias Svensson själv egentligen finner argumenteringen hållbar.
Tänk er följande scen:

Menige Svensson: "Men general, jag vill inte dra ut i krig. Värnplikt är slaveri."
Generalen: "Håll käft, skrivbordsknodd, gå ner i skyttegraven. Omväxling förnöjer."

Mattias Svensson, (som i verkligheten inte klarade av att göra sin värnplikt för att det inte var kul nog) skulle inte acceptera generalens argument, och hävdat att omväxling inte alls alltid är kul.

Artiklar, Nätmagasin

Modernitet, muskler och minoriteter – DN:s magiska nystalinism

Boris Benulic

I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".

Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:

"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."

Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?

Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.