Artiklar

”Förlorad är varje dag då man inte dansat”*

Boris Benulic

"Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare."

Jan Jönsson är socialborgarråd i Stockholm.

Jan Jönsson är ledsen.

Jan Jönsson känner sig hotad och missaktad.

Det får vi veta över en helsida i DN.

Åldringar dör i sjukvården, människor mördas för att de har en mobiltelefon, skjutningar, sprängningar, rånare tränger in i hem.

Men det som oroar media och politiker mest är vad de själva betecknar som ”trakasserier, hot och våld”. Detta anses på något sätt vara värre än alla andra former av ”trakasserier, hot och våld” eftersom det påstås hota hela samhällets grundval.

Men så är det ju inte. 

Det är tvärtom. 

Mord, misshandel, sprängningar, våldtäkter och rån som drabbar den vanlige medborgaren är ett hot mot hela samhällets grundval. Det hotar den inre ordningen, det hotar den sammanhållning som i grund och botten ska finnas där.

”Trakasserier, hot och våld” mot journalister och politiker hotar inte samhällets grundvalar. Det är tyvärr en del av tillvaron. Bara att hacka i sig om man valt den karriären.

Den går inte att reglera och propagera bort. ”Våld” mot journalister i det här landet är ju dessutom synnerligen, synnerligen ovanligt. Att man från Journalistförbundet har mage att gnälla när det tillhör vardagen för kollegor i andra länder – som Mexiko – att riskera att bli mördad eller misshandlad är bortskämt självupptaget.

De som har fått makt som politiker, statstjänstemän eller journalister har myndighet och möjlighet att påverka människors liv. Det kommer alltid att finnas individer i samhället som inte kan hantera detta på annat sätt än att de skickar hotfull e-post eller illaluktande snigelpost med avföring; sin egen eller kattens.

Det får man ta.

Det hör till jobbet. Tyvärr.

Om man inte begriper att verkligheten ser ut på det sättet och att det alltid kommer att finnas människor som inte kan artikulera sitt missnöje på ett vettigt sätt – vare sig missnöjet är berättigat eller inte – är man olämplig att leda människor (som politiker) eller skildra människor (som journalist).

Man blir inte politiker eller journalist för att bli omtyckt av alla. 

Många fiender, stor ära är ett bra motto om man är politiker och journalist. Och alla bör inte ägna sig åt dessa verksamheter, vilket vår riksdag och vårt medielandskap bevisar. De veka, rädda och osjälvständiga har i årtionden befordrats till kommandohöjderna just därför att de har dessa egenskaper. Och det får alla andra lida för. Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare.

Om de som är politiker och journalister inte tar ett fast grepp om verkligheten och dess problem utan fortsätter gnälla över hur synd det är om dem och hur hotade och missförstådda de känner sig … då upphör förvisso säkert hoten mot dem.

Då tar folk saken i egna händer och löser problemen.

Och det är nog i vilket fall den bästa lösningen.

Och just det. Jan Jönsson, hur var det med honom?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att Jan Jönsson inte ska känna sig hotad och förolämpad, men att vara socialborgarråd i en stad med de problem som Stockholm har … och visa upp sig lyckligt skuttande i Stadshuset iförd solglasögon innebär inte att (som de som e-postar honom hävdar) att han är ”omanlig” och ”fjollig”.

Det innebär att han saknar verklighetsförankring på ett sätt som gör det troligt att hans begåvning är av det mer begränsade slaget och att han därför är olämplig för sitt uppdrag.

Eller så hade H P Lovecraft rätt: ”Nästan ingen dansar nykter, såvida de inte är galna.”

Om det stämmer och gäller Jan Jönsson innebär det inte att han blir mer lämplig för sitt uppdrag. 

Men självklart vill jag honom inte något ont, jag vill bara att han lämnar sitt uppdrag så att andra inte lider skada av hur han sköter sitt uppdrag.

*Rubrikens citat är förstås Friedrich Nietzsche. Men jag tror inte Jan Jönsson är inspirerad av den gamle tyske filosofen eftersom denne menade att dansen var ett uttryck för människans vilja att röra sig i samklang med andra, och ett uttryck för att man var herre över sin kropp och över skeendet.

Men han talar också om att dans ibland kan vara uttryck för raka motsatsen, för individens inre kaos.

Artiklar

Annika Medström Melin lugnar oss: Inte kan det bli som i Amerika

Boris Benulic

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.

Kommentarer

dn, mattias svensson samt ett korståg eller två

Boris Benulic

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

Kommentarer, Nätmagasin

tiden läker inte alla sår

Boris Benulic

"Onda tankar och ond tro dör inte ut av sig själva, de måste bekämpas – och historien visar att det oftast inte räcker med texter och traktater – då brukar det sluta med att de goda får skriva sina testamenten."

Artiklar, Nätmagasin

Påtvingad omväxling – DN:s magiska nystalinism 2

Boris Benulic

Vi får inte ha skivstänger och hantlar här på anstalten, så jag ägnar istället några timmar varje dag åt att göra chins och pull-ups i ett räcke, samt åt att bära runt på en bautasten.
Alldeles utmärkta övningar som gör mig gott. Man kan också göra knäböj med en olyckskamrat på axlarna.

Träningsvarianter som jag varmt rekommenderar för den som vill stärka sin fysik. Jag drar dock inte några slutsatser om hur man ska förhålla sig till samhället som kan härledas från dessa övningar.

Andra är inte lika försiktiga i sin rådgivning. På ledarsidan i DN berättade Mattias Svensson nyligen att han tränar på ett annat sätt – han springer. Och han nöjer sig inte med att anbefalla sin träningsform till andra för att de ska må bättre, han anser att den ska genomsyra allt vi gör. Rörelse och förflyttning är alltid bra. I alla sammanhang. Rör på påkarna! Ett bra exempel är när han lovsjunger det moderna samhället den 9 augusti:

"Hela det moderna samhället bygger på tanken på att vara på väg mot något nytt och bättre, att röra på oss i utbildning, yrkesliv och konsumtionsval. Dels för att omväxling är kul och att det finns mycket att uppleva, men också för att tillgodose fler behov med mindre ansträngning."

På samma sätt som Brooks diskuterar Mattias Svensson verkligheten som om den var ödesbestämd. Vi är alltid på väg mot något nytt och bättre. Att läsa DN:s ledarsida är som att sitta i historiens spårvagn och höra en högtalarröst förkunna:

"Nästa hållplats Paradiset! Därefter följer Paradiset Extra Allt."

Det magiska ordet och trollformeln kombineras med en rituell handling för att få extra kraft: "Omväxling, rörlighet, nya konsumtionsval."
Men han verkar undermedvetet inse att det finns rätt många människor som inte är överens med honom om detta. Det är därför han förklarar nästan vädjande att "omväxling är kul."

Detta torde vara det kanske svagaste argumentet hittills för att få människor att acceptera samhällsomvandlingen i västvärlden på alla områden.
Jag är inte ens säker på att Mattias Svensson själv egentligen finner argumenteringen hållbar.
Tänk er följande scen:

Menige Svensson: "Men general, jag vill inte dra ut i krig. Värnplikt är slaveri."
Generalen: "Håll käft, skrivbordsknodd, gå ner i skyttegraven. Omväxling förnöjer."

Mattias Svensson, (som i verkligheten inte klarade av att göra sin värnplikt för att det inte var kul nog) skulle inte acceptera generalens argument, och hävdat att omväxling inte alls alltid är kul.

Artiklar, Nätmagasin

Modernitet, muskler och minoriteter – DN:s magiska nystalinism

Boris Benulic

I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".

Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:

"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."

Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?

Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.