Att vara journalist på DN innebär att man måste kunna hålla två uppfattningar i huvudet samtidigt. Och dessutom framföra båda som sanna. Även när de är oförenliga.

Hunter Biden i badet. Han dagdrömmer antagligen om hur han ska göra av med arvodena från Kina och Ukraina.

Juan Flores var en bandit som härjade i Kalifornien på 1850-talet. Han började sin bana som hästtjuv, men kom efter hand att bygga upp ett stort gäng som rånade, mördade, plundrade och våldtog.

Till en början fick Juan Flores bland latinos rykte om sig att vara södra Kaliforniens svar på Robin Hood. Detta eftersom han stal från dem som var mer välbeställda än majoriteten av latinos var, han plundrade alltså nybyggare som nyligen kommit till Kalifornien från de östra delarna av USA, eller direkt från Europa.

Men ska man som Flores hålla ett gäng på 50 tjuvar och våldsverkare nöjda får man plundra var man kommer åt så latinos upptäckte snart att Juan Flores stal från dem också.

Och till slut fångas han in av ett uppbåd som leds av två latinos – eller mer korrekt uttryckt – ”californios” (personer av spanskt eller mexikanskt ursprung födda i Kalifornien). 

Fortfarande kan man i Kalifornien stöta på någon som talar om de nobla banditerna under 1800-talet i Kalifornien;  som Juan Flores, Juan Pico och Joaquin Murietta. Särskilt den senare har försetts med en helgongloria som de fattigas riddare, en gloria som än i dag putsas upp. Vad bryr man sig om att Murietta huvudsakligen ägnade sig åt att stjäla hästar och rånmörda guldgrävare … samt kineser som han hade ett ont öga till. Oklart varför.

Juan Flores verkade ha varit mer benägen att mörda tyskar, polacker och ryssar.

Och eftersom vi talar om Juan Flores och kineser och ”smoking guns” känns det nästan nödvändigt att också tala om DN:s alldeles egen Juan Flores som i dag skriver om Kina … och ”smoking guns”.

Flores har läst New York Times och vet därför att förtälja att Trump har ett bankkonto i en kinesisk bank.

Inget underligt verkar ha försiggått när det gäller transaktioner. 

En kinesisk statligt ägd bank hyresgäst i Trumps skyskrapa i New York fram till förra året, och kinesiska investerare som har köpt in sig i hans fastighetsprojekt nämns också av Flores.

Inget av detta är konstigt, Trump har ägnat sig åt fastighetsaffärer – även med kineser.

Men syftet med Flores artikel är tydligt – försöka få läsaren att tro att Trump på något sätt är köpt av, eller beroende av, kinesiska affärsintressen.

Juan Flores verkar inte läsa sin egen tidning.

En standardartikel de senaste åren i DN – oavsett avdelning – har varit att Trump är en fara därför att hans aggressiva handelspolitik mot Kina är ett hot mot världsekonomin.

Så på en sida i DN kan man hitta en text om hur Trump är på väg att skapa en ny 1930-talskris med hjälp av tullar och tariffer riktade mot Kina, på en annan sida en text om att han är köpt av Kina. 

Schizofreni, ditt namn är Wolodarski.

De som håller sig med DN som informationskanal riskerar givetvis att bli smittade av denna helt störda beskrivning av verkligheten och världen, och uppvisa samma tecken på förvirring.

Samtidigt bör man notera att Flores och hans tidning fortfarande vägrar skriva något om New York Posts avslöjanden om familjen Bidens affärer med Kina. Det är inte bara så att den hårddisk som New York Post fått tillgång till innehåller material om Joe och Hunter Bidens affärer med Ukraina, den innehåller också e-post mellan Hunter Biden och representanter för stora kinesiska koncerner … och avtal mellan kineserna och Hunter Biden där han får miljontals dollar för att verka som konsult i USA för deras räkning och hjälpa dem med sin expertis när affärer ska genomföras.

En rimlig fråga är förstås varför stora kinesiska företag skulle anlita en hopplös drog- och sexmissbrukare som konsult?

Jo, för att hans pappa var vicepresident – och redan i andra sammanhang hade visat sig vara villig att villfara sonens önskemål.

Flores inleder sin text så här:

”USA:s president Donald Trump har i valkampanjen anklagat rivalen Joe Biden och hans son Hunter Biden för att vara i händerna på Kina, på grund av påstådda affärer med landet. Men en genomgång som New York Times gjort visar att Trump själv haft affärer i landet, och att han har ett dolt bankkonto där.”

Det är allt han har att säga om New York Post avslöjanden – som rimligen borde vara mycket, mycket enkla att avfärda om de inte är sanna. 

Men istället väljer medströmsmedia att liksom Flores tala om Biden-klanens ”påstådda affärer”, och så kontrar man med att Trump har ett kinesiskt bankkonto.

Direkt efter Flores text ligger en redaktionell förklaring från DN:s ledning. Den lyder så här:

”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”

Ser man inte skillnader mellan kulturer och civilisationer förlorar man till slut också förmågan att se skillnaden mellan gott och ont på det individuella planet.

En landsortstidnings redaktion i USA 1946. En tid då tidningar i västvärlden var en levande och viktig del av samhället. Redaktionen vi ser är Monroe County Appeals, en tidning som grundades i Paris, Mississippi 1867. (Målning av Normam Rockwell)

När Dagens Nyheter på ledarsidan ska kommentera en terrorists halshuggning av en fransk lärare måste de förstås förklara att vi egentligen står inför ett helt hanterligt problem.
När DN skriver om klimat, corona eller Trump så står vi alltid inför hot som kan innebära mänsklighetens snara undergång.

Men terrordåd utförda av islamister är inget systemkritiskt hot, förklarar DN:s ledarsida apropå halshuggningen: 

”Detta är inte en civilisationernas kamp, utan en civilisationens kamp mot barbariet. Här står inte kristendom mot islam, eller Europa mot Mellanöstern och delar av Asien. Här står yttrande- och trosfrihet mot censur, förtryck och mord.”

Men i dagens värld är censur, förtryck och mord en intregrerad del av stat, samhälle och kultur i de länder som ingår i den muslimska kulturkretsen.  Offentliga halshuggningar i Saudiarabien, steningar i Afghanistan, barnslaveri i Pakistan, hängningar av oppostionella i Iran. 

Så är det inte i Europa.

Hur kan det då inte vara en kamp mellan civilisationer?

Det var helt oproblematiskt för de trötta liberalerna på DN:s kultursida under den era då Sovjetunionen byggt upp ett imperium i östra- och centrala Europa att tala om en kamp mellan civilisationer, samhällsystem och kulturer.

Man diskuterade inte relationen mellan Europa och Sovjet som en fråga om att yttrande- och trosfrihet stod mot censur. Istället hävdade man att demokrati stod mot kommunism.

Man såg att två olika ideologiska grundföreställningar skapat vitt skilda kulturer.

Kulturer som präglade människor.

Barnen till de flyktingar som tog sig från det sovjetiska imperiet till Europa halshögg inte lärare som uttalade sig kritiskt om Breznjev eller Stalin.

De som då flydde från öst gjorde det för att bevara sin frihet och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

De som kommer i dag som flyktingar från den muslimska kulturkretsen gör det också för att bevara sin frihet, och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

Och det är just det som är problemet. De bär med sig en civilisations värderingar och kultur, företeelser som formats i mer än ett årtusende.

Om man som europé inte ser skillnaden mellan sin egen världsdel och den muslimska kulturkretsen beror det på att man inte längre är en bärare av det europeiska kulturarvet och den europeiska civilisationen.

Men det ligger i förlängningen av DN:s liberalism; allt blir en fråga om individer och hur förhållandet mellan dem ska regleras med hjälp av lagar, regler och förordningar.

DN:s närsynthet gör det svårt för deras skribenter att uppfatta de stora, lite mer avlägsna, sammanhangen.

Allt blir suddigt, gränserna suddas ut mellan civilsationer och kulturer.

Och därmed försvinner också i praktiken möjligheten att med hjälp av lagar och förordningar skydda människors liv och egendom i det mångkulturella samhället. 

Ett mycket brutalt mord för 25 år sedan används för att utmåla "högerextremism" som en klar och påtaglig fara för Sverige. Om den muslimska faran ska vi däremot inte tala, då "polariseras" debatten.

"Sssssssh", manar oss Susanna Nyström. Tala tyst om islam. Annars kanske högerextremisterna återuppstår i form av nazistiska bataljoner som marscherar på våra gator.

I dag vill DN:s ledarsida att vi ska minnas mordet på John Hron. Susanne Nyströms text är väl närmast att betrakta som en skändning av hans minne.

Den 14-årige John Hron mördades för 25 år sedan på ett intill vansinne gränsande brutalt sätt.

Frid över hans minne. Må hans mördare leva i vanhävd och fredlös ensamhet.

Att tänka sådana tankar är självklart.

Men Susanna Nyström vill att vi ska tänka andra tankar. Hon utnyttjar bara John Hrons död.

Vi ska bli rädda för att John Hrons mördare ska komma tillbaka, nu i tusental och sparka ihjäl oss alla.

”Antalet våldsbejakande islamistiska attentat minskade, från en hög nivå, samtidigt som de högerextremistiska attentaten ökade. De senare utförs ofta av så kallade ensamvargar, som likt Lundin Pettersson och troligtvis även John Hrons mördare radikaliserats av våldsbejakande propaganda som numera bland annat sprids i sociala medier.”

Men om vi ser på islamistiska terrorgruppers utveckling är det ju så att IS, al-Qaida och till dem affilierade grupper breder ut sig i fler länder utanför Europa i dag, och de stärker kraftigt sina positioner i regioner där de inte funnits förut. Den processen ser vi framför allt i Afrika. Där har det den senaste månaden skett terrordåd med sammanlagt hundratals döda i Kamerun, Tchad, Nigeria, Uganda, Mozambique, Niger, Mali, Burkina Faso, Somalia.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med Nordafrika, Västasien, Centralasien, sydostasien och så vidare.

Sedan skulle jag kunna gå vidare med en uppräkning av hur muslimska länder som agerar än mer aggressivt mot västvärlden än tidigare – till exempel Turkiet.

Detta är en korrekt omvärldsanalys.

SÄPO och Susanna Nyström manar till lugn därför att antalet islamistiska terrordåd i väst minskat, något, något lite.

Samtidigt pekar västvärldens underrättelsetjänster på att islamisterna uppenbart strävar efter att skaffa sig stora områden i Afrika som de kontrollerar och där de kan utnyttja råvaror och befolkning – precis som IS gjorde i sitt kalifat.

De skaffar sig starka baser – så att de åter ska kunna slå till i väst. Men nu med större kraft.

Detta är en realistisk bedömning av varifrån faran kommer.

Men Susanna Nyström säger: ”minns John Hron”, hon påminner oss om Anton Lundin Pettersson som mördade i Trollhättan.

Ur detta extrapoleras ett allomfattande högerextremt hot som vi enligt Nyström måste vara vaksamma mot.

Borde vi inte vara vaksamma mot det hundratal IS-terrorister som i dag finns i vårt land. Personer som mördat, våldtagit och plågat andra människor?

Utgör inte de ett reellt, påtagligt hot mot oss?

Och är vi inte alla hotade av att dessa islamistiska nidingar kan verka fritt i landet, rekrytera nya terrorister.

Nyström varnar: 

”Enligt Säpo krävs en våldsbejakande miljö för att attentatsplaner ska uppstå och om ideologin får större räckvidd ökar sannolikheten för att enskilda ska inspireras att begå våldsdåd.”

Men den våldsbejakande miljö hon åsyftar är den ”högerextrema”.

Hon talar inte om de moskéer, och muslimska studieförbund, skolor, kulturföreningar och fotbollslag som är en självklar del av det muslimska civila samhället i Sverige och där islamister rör sig med naturlig självklarhet. De är en del i gemenskapen. En gemenskap som omfattar hundratusentals människor.

Islam i västerlandet är i sig just en sådan ”våldsbejakande miljö” som Susanna Nyström talar om.

Även i sin mildaste, nästintill pacifistiska form sprider islam en mentalitet som är oförenlig med europeiska värden och skapar därmed ett avstånd mellan utövaren och det västerländska samhället. Därmed uppstår en kultur där västerlänningen och det västerländska betraktas som något som är mindre värt, undermåligt – vilket i sin tur skapar en attityd som gör att det är väl inte så farligt om ungdomar rånar eller våldtar medlemmar av denna underlägsna nation.

Alltså, att påminna oss om John Hrons död för att varna för faran att högerextremister ska komma tillbaka och denna gång utöva terror i massomfattning är att skända John Hrons minne. Det är att utnyttja honom för att dölja det som är den verkliga faran i dag.

Och tro inte annat än att Susanna Nyström är medveten om vad hon ägnar sig åt. Så här avslutas hennes text:

”Ett första steg är att de folkvalda hyfsar till tonen i debatten. I dag är det alldeles för många som snarare verkar vilja spä på än sudda ut motsättningar och osanningar som växer och frodas i den högerpopulistiska myllan.”

Budskapet är: låtsas inte om islamismen. Då polariseras samhället. Högerextremisterna växer.

En sak är säker, så länge gammelmedia fortsätter skildrar verkligheten som Susanna Nyström gör, så länge kommer det folkliga motståndet att fortsätta växa.

DN lanserar tanken på att ingen ska "kunna behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet". Inte? När blev det en absolut sanning? Charlie Manson applåderar från sin plats i Helvetet.

Stormöte under gruvstrejken i Kiruna 1970. Och nej, med tanke på textens innehåll är inte bildvalet underligt.

Konferensprostitution är ett problem för västerlandet.

Och nej, då menar jag inte damer som flockas i städer där stora tillställningar hålls för försäljare eller politiker (vem kan förresten numera skilja dessa grupper åt?).

De damerna är mer att beteckna som ett privatmoraliskt problem.

Jag talar om konferensprostituerade i samma mening som Arthur Koestler gjorde i ”Call girls”, personer som åker runt i världen och uttrycker åsikter som bekräftar konferensinbjudarnas allmänna inställning. Givetvis kan man också ägna sig åt åsiktsprostitution genom att skriva på ledar- och kultursidor. Jag antar att det väl då är mer att likna vid att utföra chatsex–tjänster. Läsaren får den egna värdegrunden bekräftad – ibland också utvecklad.

Systemet bygger på att det finns vissa saker som anses som omöjliga att diskutera. Lika lite som man kan diskutera jordens form; platt eller rund – kan man diskutera påståenden som detta på dagens ledarsida i DN:

”Att erkänna och bekämpa orättvisor och rasism med alltifrån samtal och upplysning till rättsskipning är nödvändigt. Ingen ska behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet eller sitt utseende och det är viktigt att vara vaksam på eventuella ökande tendenser till diskriminering.”

Det här är bara ord som skribenten yttrar utan att fundera på vad det är hon säger. Ord som behövs när man ska uttrycka en accepterad åsikt.

Börjar vi alla bete oss i enlighet med de orden detta bryter vi med grundläggande folklig visdom som i århundraden ansamlats i alla samhällsskikt – och då tagit sig lite olika uttryck – men det har funnits starka förenande drag.

Ett av dem är tanken på att man med självklarhet kan behandla människor illa ”på grund av … grupptillhörighet.” Med ”illa” antar jag ledarskribenten menar fängsla, utvisa, förbjuda innehav av vissa arbeten, neka anställning eller andra rättigheter som tillkommer befolkningen i stort.

Och visst kan man behandla grupper illa på detta vis.

Denna utstötningsmekanism har – om vi håller oss till min del av det sociala och politiska spektrat – varit en självklar sak för arbetarrörelsen när den växte fram. Man bekämpade dumhet, efterblivenhet, våldsamhet mot kvinnor och barn, dryckenskap, lathet.

Den som inte trots förmaningar, uppsträckningar eller ibland en och annan dagsedel (jodå, det förekom) hyfsade till sig stöttes ut. Det gamla bondesamhällets grundläggande normer överförda och anpassade till en ny tid.

Inget underligt i det.

En fråga om sammanhållning för bevarande av kulturen och samtidigt utvecklande av välståndet. En fråga om överlevnad.

Varför skulle det arbetande folket i dag inte kunna återgå till gamla hållning när de ställs inför kulturer och individer som uppvisar beteenden som inte är möjliga att förena med den traditionella moral och kultur som en gång gjorde det arbetande folket och nationen starkt?

Om det en gång var riktigt och nödvändigt att avlägsna individer och grupper som innebar ett hot ur den egna kretsen och närheten; en utstötning av dem som hävdade sin rätt att vara lata, oföretagsamma och leva av andras arbete eller än värre –leva av andras olycka – varför skulle det inte vara riktigt i dag?

Om det en gång var riktigt och nödvändiga att avlägsna människor ur sin närhet som hävdade rätten att förtrycka kvinnor och barn, och även fysiskt misshandla dem, eller begå andra övergrepp mot dem, vare sig de tillhörde familjen eller var främlingar – varför skulle det inte vara nödvändigt i dag?

”På många sätt är vi ett generöst och vidsynt land och det ska vi vara stolta över.”

Den svenska kulturen och det arbetande folkets moral har historiskt sett präglats av just sin vidsynthet. Den vidsyntheten tog sig uttryck i att man inte brydde sig särdeles mycket om vad folk gjorde så länge de arbetade och skötte sitt.

Det är verklig vidsynthet. Den finns människor bland människor som har fullt upp med att sköta sitt och faktiskt inte orkar bry sig om vad andra gör så länge det inte utgör ett hot för dem själva.

Nu vill DN:s ledarsida att denna vidsynthet ska utvidgas till att gälla dem som anser att mitt är deras och att deras religioner och kulturer har samma rättigheter som den kultur, tro och moral som det folket och nationen gemensamt arbetat och slitit sig fram till. 

Och tidigare försvarat.

Den vidsynthet ska alltså uträckas till individer och kultur som inte i någon mening själva präglas av vidsynthet i svensk, traditionell mening.

Den vidsyntheten behöver vi inte.

Den behöver bara den del av överheten som vill uppgå i en global elit. De låtsas omsorg om de invandrarbarn som till exempel växer upp i en muslimsk miljö – även om en sådan uppväxt innebär att barnen kommer att bli mindre vetande och intellektuellt och moraliskt sett sämre människor.

Jag som lider med dessa barn hade velat se ett kulturkrig mot efterblivenheten i förorten. Jag hade velat se dessa barn assimileras i en europeisk kultur och bli produktiva.

Men sorgligt nog är den möjligheten försutten.

Återstår att skydda, värna och återuppbygga svensk kultur.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

"Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare."

Jan Jönsson är socialborgarråd i Stockholm.

Jan Jönsson är ledsen.

Jan Jönsson känner sig hotad och missaktad.

Det får vi veta över en helsida i DN.

Åldringar dör i sjukvården, människor mördas för att de har en mobiltelefon, skjutningar, sprängningar, rånare tränger in i hem.

Men det som oroar media och politiker mest är vad de själva betecknar som ”trakasserier, hot och våld”. Detta anses på något sätt vara värre än alla andra former av ”trakasserier, hot och våld” eftersom det påstås hota hela samhällets grundval.

Men så är det ju inte. 

Det är tvärtom. 

Mord, misshandel, sprängningar, våldtäkter och rån som drabbar den vanlige medborgaren är ett hot mot hela samhällets grundval. Det hotar den inre ordningen, det hotar den sammanhållning som i grund och botten ska finnas där.

”Trakasserier, hot och våld” mot journalister och politiker hotar inte samhällets grundvalar. Det är tyvärr en del av tillvaron. Bara att hacka i sig om man valt den karriären.

Den går inte att reglera och propagera bort. ”Våld” mot journalister i det här landet är ju dessutom synnerligen, synnerligen ovanligt. Att man från Journalistförbundet har mage att gnälla när det tillhör vardagen för kollegor i andra länder – som Mexiko – att riskera att bli mördad eller misshandlad är bortskämt självupptaget.

De som har fått makt som politiker, statstjänstemän eller journalister har myndighet och möjlighet att påverka människors liv. Det kommer alltid att finnas individer i samhället som inte kan hantera detta på annat sätt än att de skickar hotfull e-post eller illaluktande snigelpost med avföring; sin egen eller kattens.

Det får man ta.

Det hör till jobbet. Tyvärr.

Om man inte begriper att verkligheten ser ut på det sättet och att det alltid kommer att finnas människor som inte kan artikulera sitt missnöje på ett vettigt sätt – vare sig missnöjet är berättigat eller inte – är man olämplig att leda människor (som politiker) eller skildra människor (som journalist).

Man blir inte politiker eller journalist för att bli omtyckt av alla. 

Många fiender, stor ära är ett bra motto om man är politiker och journalist. Och alla bör inte ägna sig åt dessa verksamheter, vilket vår riksdag och vårt medielandskap bevisar. De veka, rädda och osjälvständiga har i årtionden befordrats till kommandohöjderna just därför att de har dessa egenskaper. Och det får alla andra lida för. Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare.

Om de som är politiker och journalister inte tar ett fast grepp om verkligheten och dess problem utan fortsätter gnälla över hur synd det är om dem och hur hotade och missförstådda de känner sig … då upphör förvisso säkert hoten mot dem.

Då tar folk saken i egna händer och löser problemen.

Och det är nog i vilket fall den bästa lösningen.

Och just det. Jan Jönsson, hur var det med honom?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att Jan Jönsson inte ska känna sig hotad och förolämpad, men att vara socialborgarråd i en stad med de problem som Stockholm har … och visa upp sig lyckligt skuttande i Stadshuset iförd solglasögon innebär inte att (som de som e-postar honom hävdar) att han är ”omanlig” och ”fjollig”.

Det innebär att han saknar verklighetsförankring på ett sätt som gör det troligt att hans begåvning är av det mer begränsade slaget och att han därför är olämplig för sitt uppdrag.

Eller så hade H P Lovecraft rätt: ”Nästan ingen dansar nykter, såvida de inte är galna.”

Om det stämmer och gäller Jan Jönsson innebär det inte att han blir mer lämplig för sitt uppdrag. 

Men självklart vill jag honom inte något ont, jag vill bara att han lämnar sitt uppdrag så att andra inte lider skada av hur han sköter sitt uppdrag.

*Rubrikens citat är förstås Friedrich Nietzsche. Men jag tror inte Jan Jönsson är inspirerad av den gamle tyske filosofen eftersom denne menade att dansen var ett uttryck för människans vilja att röra sig i samklang med andra, och ett uttryck för att man var herre över sin kropp och över skeendet.

Men han talar också om att dans ibland kan vara uttryck för raka motsatsen, för individens inre kaos.

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

"Onda tankar och ond tro dör inte ut av sig själva, de måste bekämpas – och historien visar att det oftast inte räcker med texter och traktater – då brukar det sluta med att de goda får skriva sina testamenten."