Kommentarer

På ständig jakt efter bränder och en bättre solbränna

Boris Benulic

Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Intelligens & idioti

Är det bara vita människor som blir dummare?

Boris Benulic

"När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor."

"Avlägsnandet av dumhetens sten". Hieronymus Bosch (1475)

När man dagligen vadar sig igenom ett ständigt stigande hav av dumhet hör man alltid omkring sig konstateranden om hur utvecklingen går framåt. Vi har fått AI. En iPhone – som finns i var mans hand – är kraftfullare än den dator som Nasa använde under Apolloprojektets första månlandning. Ni känner igen tjatet.

Men … 1972 var senaste gången människor trampade runt på månens yta. Under de 51 år som har gått sedan dess har vi gått från lanseringen av de första persondatorerna (1977) till möjligheten för var och en av oss att logga in på Chat GPT.

Och ändå visar alla mätningar av IQ i västerlandet att människors IQ sjunker.

Det finns inget positivt samband mellan ökad datorkraft och allt mer intrikata programmeringar å ena sidan och å andra sidan det förstånd och de färdigheter människor i västerlandet uppvisar.

När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor.

Hur många kan i dag använda en räknesticka?

Ju mer den teknologi som ska hjälpa oss att tänka utvecklas, desto mindre utvecklad blir vår tankeförmåga – och det på ett fullt mätbart sätt. Sedan några år pekar de studier som gjorts i frågan på att i västerlandet sjunker IQ på ett tydligt och mätbart sätt sedan 1975*. Vi började alltså bli dummare vid samma tidpunkt som den explosiva utvecklingen av digitala hjälpmedel ökade (liksom då förstås utvecklingen av strömningstjänster och sociala medier vars syfte var att underhålla).

I DN Kultur diskuterar Kristoffer Ahlström problemet med sjunkande intelligens, mätbart minskande kreativitet och förmåga till att tänka både abstrakt och självständigt – och han är mest oroad för vad det innebär för konstnärligt skapande. Och hans lösning verkar vara att man ska koppla loss sig från det digitala vita bruset, vilket anses vara eländigt därför att: 

”Studier visar att sociala medier normaliserar självupptagenhet, hjärnan tränas i egocentrism trots att människan i grunden är ett flockdjur.”

Hans beskrivning av problemet är något märklig. Sociala media driver ju tvärtom svaga människor att ansluta sig till en flock, och på alla sätt anpassa sig till värderingar, åsikter, till och med till mode.

Att människor driver in i denna digitala variant av Sargassohavet och fastnar i tång och alger beror på att de är svaga och osjälvständiga, att de söker andras erkännande och acceptans.

Den sortens människa är inte något som den digitala tekniken skapat, det är en slags varelse som samhällets utveckling skapat i västerlandet. Allt fler funktioner som människor tidigare hade ett eget ansvar för övertas av experter och den offentliga sektorn, och fårhjorden låter sig vallas in i en digitalt skapad värld där de kan låtsas vara människor. Ute i den riktiga världen nöjer de sig med att bejaka värdegrund och ”lyssna på vetenskapen”.

Givetvis diskuterar inte Ahlström de större sociala sammanhangen, han är DN-skribent och därmed tvungen att bejaka att människor låter sina liv skötas av politiker, byråkrater och medierna. Så han nödgas begränsa sig till att jämra sig över att kreativiteten hos kulturarbetare är hotad.

Ahlström är inte ensam om att på kultursidor nu konstatera att IQ:n i västerlandet sjunker (några år efter att forskare konstaterat detta) – det är intressant eftersom det pekar på något annat – vad vi står inför är ett exempel på västerländsk självspäkning. Det är oproblematiskt att konstatera att vita blir dummare.

Men vad skulle hända om någon hävdade att svarta, bruna eller röda blir dummare? (Gula kan vi räkna bort i sammanhanget. Regimen i Peking bedriver vad som närmast kan betecknas som ett avelsprogram för att höja IQ:n hos landets befolkning).

När det gäller vita är det uppenbarligen numera möjligt att i debatter hävda att kulturens digitalisering gör oss mer korkade och att de kulturella strukturerna spelar roll för IQ.

Därom verkar man kunna vara överens, till och med Wolodarski tillåter sådana diskussioner.

Men hur påverkar de kulturella och sociala strukturerna i länder som Pakistan, Irak, Somalia och Niger befolkningens IQ?

Ahlström säger att den digitala kulturen hindrar västerlänningar från att tänka fritt och självständigt, och de blir därmed mer och mer stupida.

Men i stora delar av den muslimska världen är tankefriheten hårt reglerad och inskränkt, och har varit så sedan den religionens födelse. Rimligen borde Ahlström och de som skrivit texter liknande hans vara medvetna om att mångkultur i västerlandet därför borde vara problematisk. Får i väst finns ju redan problemet med en ständigt pågående fördumning av urbefolkningen.

Något sådant problem ser inte Ahlström, för några månader sedan hyllade han i en artikel de företag som satsade på att vara ”woke” med inkludering och mångkultur som ledord:

”I stället för att utgå från en enda rådande norm förutsätter man att människor är olika och ska känna sig sedda. Det är kapitalism. Den fria marknaden är woke.

Att vara inkluderande är det smartaste affärsdrag ett företag kan göra. Kapital och köpkraft koncentreras i dag kring storstäder, där befolkningen tenderar att ha progressiva värderingar. Och den medvetna generationen född 1980–1995 är numera den största globala konsumentmålgruppen.”

I texten hyllar han också streamingtjänsternas utbud som ”progressivt” och ”inkluderande”.

Alltså; i sig gör den digitala parallell påhittade världen oss mer dumma i huvudet, enligt Ahlström.

Samtidigt tackar han denna värld för att den satsar på woke, och därmed skildringen av en värld där det inte finns IQ-skillnader mellan folkgrupper.

Jag tror inte Ahlström reflekterar över motsättningen mellan de två ståndpunkterna för i hans tankevärld finns ingen motsättning. Där blir de vita i västvärlden allt mer ointelligenta för varje dag som går. Men resten av världen är befolkad av människor som är bärare av ädla egenskaper och visdom, och ju mer dessa inkluderas i det västerländska samhället desto bättre.

Att den idén inte har så mycket att göra med verkligheten är ett mindre problem, det stora problemet är att den idén formar oss en ny verklighet.

I morgon: Man kanske ska lyssna på Arnold Schwartzenegger?

* Några exempel på texter där forskning om sjunkande IQ presenteras.

Technology Is On The Rise, While IQ Is On The Decline

Our IQ is steadily declining

Flynn effect and its reversal are both environmentally caused

IQ Scores Are Falling in "Worrying" Reversal of 20th Century Intelligence Boom

British teenagers have lower IQs than their counterparts did 30 years ago

IQ scores in the US have fallen for the first time in decades, study suggests

Artiklar

En corny syn på mord och våld

Boris Benulic

"Tålamod är en enklare form av förtvivlan förklädd till en dygd". Ambrose Bierce

Får vi ett bussigare samhälle om vi sköter underhållet på busskurerna bättre?

Man måste gilla läget, sägs det. Uthärda. Anpassa sig. Tiden läker alla sår.

Det kommer att bli bättre.

De som ofta säger så är de som av någon outgrundlig anledning fått makten i Sverige.

Fyra skjutningar i natt i Stockholm. Håll ut!

Och för att så där riktigt ordentligt i våra förstånd inpränta att allt löser sig i sinom tid publicerar DN i dag en artikel om hur man arbetar mot skjutningar i ett område i Kanada.

Där förklaras att det tar minst tio till tjugo år att få ungdomar att sluta kliva in på restauranger och tömma magasinet mot någon som sitter där och äter … eller att upphöra med att panga loss på en parkeringsplats full med människor. 

Tålamod!

Och visst. De skjutande galningarna kanske får slut på ammunition någon gång.

De som har makten förklarar alltså för oss att det ordnar sig genom att peka på andra länders erfarenheter. Nu är det alltså därför ett område i Kanada vi ska lära oss av.

”Man vill gärna ha snabba resultat, men det här är långsiktiga prylar. Ska man jämföra med ”Sluta Skjut” i Malmö handlar det projektet mer om att angripa akuta symptom. Här tittar vi på rot-orsakerna. Att vända ett område tar 10-20 år, vi jobbar med den tidshorisonten”, hävdas det i artikeln av polisinspektör Jonas Berg.

Att lära av Kanada innebär att en av de saker man ska göra för att få slut på skjutningar är att fixa busshållplatserna så att de inte utsätts för skadegörelse.

Jag förstår ärligt talat inte sambandet. 

Ska vi föreställa oss en scen liknande den här:

Ung man kommer för att ta bussen in till centrum.

Upptäcker att någon slagit sönder glaset i busskuren och det är graffiti på bänken.

Ung man blir förbannad.

Drar sitt vapen och pangar loss.

Förstår de här människorna överhuvudtaget vad det är de säger?

Jag föredrar faktiskt den gamla strategin. Mer fritidsgårdar i orten. Se till att polisen mumsar mer kanelbulle med kidsen och spelar korgboll med dem. Enfaldigt, men inte riktigt lika enfaldigt.

Och förresten … det finns ju förorter där bussbolagen tidvis ställer in turerna för att det är för ”stökigt”. Är det någon större idé att fixa busshållplatserna då?

Men själva grundförutsättningen är fel - själva antagandet att man i några årtionden måste acceptera förekomsten av stora och omfattande miljöer där våldsbrottsligheten breder ut sig.

Det arbetande folket i dag blir tillsagt: 

”Men sluta gnäll. Tyst. Härda ut några 20 år så blir allt bra och lugnt. Då kommer de kriminella att sluta ockupera era tvättstugor.”

Varför rikta man inte samma uppmaning till förorterna: 

”Men sluta gnäll så förbannat. Härda ut något årtionden till så blir allt bra. Knip igen och försök försörja er själva. Det har varit ett antal skjutningar och mord i Tensta och Rinkeby de senaste veckorna. Ändå invigde vi i somras ett nytt stort utomhusbad i området som kostande några hundra miljoner.”

Men politikerna är inte de lömskaste på det här området.

Den positionen innehas av de intellektuella som drar till med historiska exempel för att förklara för oss varför vi måste visa tålamod.

Bulletins opinionschef Dan Korn har avverkat en serie i fem delar på det temat.

Han har lite längre perspektiv än polis och politiker i Helsingborg. Han vill inte att vi väntar i ett årtionden, han vill att vi ska tänka i sekler.

I sin series fjärde avsnitt förklarar Korn för oss att ”hederskulturen blomstrade” i Småland från medeltiden till 1800-talet.

Denna hederskultur ska ha blomstrat bland annat därför att det var lätt att stjäla andras boskap.

Och i dag i Sverige är det lätt att beröva andra människor deras bilar, cyklar, pengar eller liv.

Klart vi då har hederskultur i Sverige också.

Dan Korn förtäljer oss att:

”Samuel Krook berättar i sitt tal om Urshults sockens invånare från 1749 att invånarna i Urshult inte gjorde som folk i andra bygder, där det var vanligt att barn med ”läshuvud” som inte skulle ta över gården skickades till läroverk i stan. I Urshult skickade man dem hellre i handelslära hos en köpman eller lät dem gå till sjöss. Utbildning lönar sig långsiktigt, men vill du ha inkomster fortare, är det smartare att bli sjöman.”

Tack, Dan Korn, då förstår vi. De i orten är som Urshultsborna. De vill ha stålar snabbt. Men eftersom hela den svenska handelsflottan är utflaggad så kan man inte bli sjöman … alltså blir man istället knarklangare eller torped.

Men vore det då inte enklare och billigare att återetablera en svensk handelsflotta?

Ingår alla de här nya simhallarna och utomhusbaden i förorterna i den planen? Ska man mönstra på ett fartyg bör man ju vara simkunnig.

Rent historiskt är det fel att som Dan Korn jämföra svensk hederskultur med afghansk eller somalisk. Det finns dessutom flera sinsemellan vitt skilda afghanska och somalisk hederskulturer.

Det Korn betecknar som ”hederskultur” skiljer sig genom den svenska historien åt mellan de olika landskapen. Mentaliteten var annorlunda i Småland än i adelsnäster Sörmland, den var likaså väsensskild mellan Skåne och Värmland.

Det här vet Dan Korn lika väl som jag.

Men han väljer medvetet att för oss berätta anekdoter som passar hans syften.

Han undviker också den grundläggande frågan.

Om det arbetande folket – i vid mening – från forna tiders brukspatroner till dagens sjuksköterska på intensiven – slitit och kämpat sig fram till ett samhälle som är välmående, fredligt och fungerande – varför ska de nu sätta sig ner och fridfullt se på när främlingar river ner det som arbetande människor skapat? Varför ska de vars förfäder byggt detta ska sitta kvar där med knäppta händer tills de som nu river ner stillat sig?

Varför? Jag förstår inte.

Om bondeuppror och bildande av fackföreningar var det rätta och riktiga för att återställa balans i samhället när överheten misskötte sig … varför är då inte uppror och kamp när andra plundrar det arbetande folkets visthusbodar? Då ska vi luta oss bakåt istället. 

Det var väl ändå inte så att far i huset i Västra Vingåkers socken 1745 sa så här till mor Anna:

”Nu ska du plocka ihop en korg med det finaste du har i skafferiet och så går du till godsherren och ger korgen till honom. Glöm inte att niga djupt när de överlämnar den. Då ska du nog se att han inte höjer arrendet”.

(I mitt dagliga nyhetsbrev diskuterar jag i kväll vad som ska göras istället för att vi sitter kvar i stolarna och med blicken riktad i fjärran försjunker i fåfäng väntan på att allt ska bli bättre.

Brevet utkommer som vanligt ungefär fem minuter innan midnatt. Så du hinner få det om du prenumererar i dag. Det gör du här.)

Artiklar

Vem ska bort?

Boris Benulic

I dag gäller det i tidningsvärlden att vara anpassningsbar för att man ska betraktas som anställningsbar.

Chefredaktörer (medurs): Perry White, J. Calhoun McCoy, Peter Wolodarski, J. Jonah Jameson

Att svenska tidningar numera är oläsliga beror på att de som arbetar i Bonniers och Schibstedts produktionsanläggningar för lämplig sammansättning av ord växt upp med fel förebilder.

Själv fick jag redan som barn en känsla för hur det skulle gå till på en tidning. Där leddes verksamheten av sådana som Perry White på Daily Planet, eller J. Jonah Jameson på Daily Bugle eller J. Calhoun McCoy på Proof.

En chefredaktör var en person som alltid koleriskt tuggade på en otänd cigarr, skrek åt sina reportrar när han tyckte de var för slöa, och som vägrade ge efter för påtryckningar från makt och myndigheter; var något sant skulle det alltid tryckas – oavsett konsekvenserna.

Jag fick alltså – som ni förstår – mina förebilder genom att läsa Stålmannen, Spindelmannen och Steve Roper&Mike Nomad.

Uppenbarligen en mycket bättre utbildning för en skribent än journalisthögskola (eller … hemska tanke … ”Författarskolor” och ”Skrivarkurser”.) 

Jag har en känsla av att Gleen Greenwald växte upp med samma sorts förebilder som jag, vilket gjort att han blivit en av vår tids främsta grävande journalister. Vilket egentligen är märkligt, hans personliga politiska böjelser gör att han hamnar mycket nära den i dag påbjudna, politiskt korrekta ideologin; kramar, fred, allas lika värde, sopsortera för klimatet, käka mycket linser … så blir allt finfint.

Men eftersom han alltså också med största säkerhet läste Steve Roper&Mike Nomad som barn skriver han som det är. Om han får veta att makthavare som officiellt har samma mjukisbrallattityd som han själv har egentligen ljuger – då skriver han det och drar ner mjukisbrallorna på dem.

Och tar konsekvenserna.

Glenn Greenwald lämnade en uppburen position på The Guardian för att istället vara med och starta The Intercept. Målet var att skapa ett magasin som skrev som det är. Utan hänsyn till makter av något slag.

Men när han nyligen skrev en artikel där han hudflängde medströmsmedia för att de tiger om New York Posts avslöjanden om vad som fanns på Hunter Bidens portabla dator stoppade The Intercepts ledning Greenwalds text.

New York Post har ju publicerat e-post som visar att Hunter Biden tjänat grova pengar i Ukraina och Kina med hjälp av pappa vicepresidenten, och Joe har dessutom själv sett till att få en del av kakan.

Joe Biden har vägrat kommentera uppgifterna och amerikanska medströmsmedia vägrar ställa frågor till honom om det som publicerats. De tiger eller talar om rysk desinformation.

Svenska media förfar likadant.

Glenn Greenwald skriver inte i sin artikel att New York Posts avslöjanden är den uppenbarade sanningen – men han hudflänger medströmsmedia för att de försöker tysta ner affären och inte själva gräver vidare. Sanningen måste fram, även om det innebär att de man själv stöder avslöjas som hycklande, hopsjunkna säckar av skinn fyllda av moralisk och politisk svartröta.

Under Snowden-affären 2013 utsattes The Guardian och Glenn Greenwald för hårda påtryckningar från makten i USA och Storbritannien. Greenwalds partner arresterades på Heathrow med hjälp av terrorlagar och fick mobiler och datorer beslagtagna och hotades med fängelse om han inte avslöjade sina lösenord. Brittisk säkerhetstjänst klev in på Guardians redaktion och övervakade destruktionen av hårddiskar.

Peter Wolodarski undertecknade tillsammans med andra chefredaktörer ett protestbrev till David Cameron med budskapet att så här får det inte gå till.

Genom åren har Wolodarski och hans DN fortsatt lyfta fram Greenwald som ett föredöme.

Men då har han gjort avslöjanden som passar dem.

Nu är det tyst från DN.

Men det har det varit länge när det gäller att lägga alla fakta på bordet. Även fakta som är obekväma och inte passar in i den egna världsbilden.

Och Wolodarski själv verkar mest engagerad i att försvara och förklara varför Greta Thunberg ska bli chefredaktör för en dag på DN.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi affären Greenwald.

Och i mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll eller i morgon vandra in i serievärlden och diskutera vad vi kan lära av mina föredömen som chefredaktörer. Nyhetsbrevet prenumererar du på här.

Artiklar

Mjuk men kvävande liberalism i skolan

Boris Benulic

En liberal ledarskribent förklarar hur ett problem ska lösas. Men hon förstår inte ens vad som är problemet.

I DN angriper i dag ledarskribenten Susanne Nyström dem som vänder sig mot stängning av skolor i förorterna och utplacering av eleverna i skolor som fungerar bättre.

Nyström ställer inte frågan varför skolorna i förorten fungerar sämre.

Och det är den viktiga frågan.

Det vi talar om är inte att lära barn och unga att bygga fusionsreaktorer eller att genomföra operativa ingrepp i tjocktarmen.

Det vi talar om är att lära barn och unga läsa, skrivna, räkna. Förmedla basala kunskaper.

Det som krävs då är lugn, ro och ordning och elever som fattar att de ska sitta still och insupa kunskap.

Läraren behöver inte vara ett pedagogiskt snille för att bibringa dem denna kunskap om de har rätt inställning.

Om de inte har rätt inställning är det fel på deras hemförhållanden och uppfostran.

Hemförhållanden botas inte annat än i undantagsfall genom byte av skola.

Vad vi nu riskerar är att stora grupper elever slussas över till nya skolor dit de tar med sig sin attityd, och försämrar undervisningen på skolan för alla.

Susanne Nyström hävdar att skolstängningar och bussning av elever inte är statssocialism.

I detta är jag enig. 

Statssocialism kan uppvisa mer eller mindre motbjudande former, men tvekar inte om att barnen ska lära sig elementära saker – och att det sker genom ordning, reda och disciplin.

Skolstängningar och bussningar enligt Susanne Nyströms modell är istället exempel på kuddrumsliberalism.

Och i det rummet kan ingen höra dig skrika när du får en kudde tryckt över munnen.

Artiklar

DN tvättar en “bad boy”

Boris Benulic

Att vara journalist på DN innebär att man måste kunna hålla två uppfattningar i huvudet samtidigt. Och dessutom framföra båda som sanna. Även när de är oförenliga.

Hunter Biden i badet. Han dagdrömmer antagligen om hur han ska göra av med arvodena från Kina och Ukraina.

Juan Flores var en bandit som härjade i Kalifornien på 1850-talet. Han började sin bana som hästtjuv, men kom efter hand att bygga upp ett stort gäng som rånade, mördade, plundrade och våldtog.

Till en början fick Juan Flores bland latinos rykte om sig att vara södra Kaliforniens svar på Robin Hood. Detta eftersom han stal från dem som var mer välbeställda än majoriteten av latinos var, han plundrade alltså nybyggare som nyligen kommit till Kalifornien från de östra delarna av USA, eller direkt från Europa.

Men ska man som Flores hålla ett gäng på 50 tjuvar och våldsverkare nöjda får man plundra var man kommer åt så latinos upptäckte snart att Juan Flores stal från dem också.

Och till slut fångas han in av ett uppbåd som leds av två latinos – eller mer korrekt uttryckt – ”californios” (personer av spanskt eller mexikanskt ursprung födda i Kalifornien). 

Fortfarande kan man i Kalifornien stöta på någon som talar om de nobla banditerna under 1800-talet i Kalifornien;  som Juan Flores, Juan Pico och Joaquin Murietta. Särskilt den senare har försetts med en helgongloria som de fattigas riddare, en gloria som än i dag putsas upp. Vad bryr man sig om att Murietta huvudsakligen ägnade sig åt att stjäla hästar och rånmörda guldgrävare … samt kineser som han hade ett ont öga till. Oklart varför.

Juan Flores verkade ha varit mer benägen att mörda tyskar, polacker och ryssar.

Och eftersom vi talar om Juan Flores och kineser och ”smoking guns” känns det nästan nödvändigt att också tala om DN:s alldeles egen Juan Flores som i dag skriver om Kina … och ”smoking guns”.

Flores har läst New York Times och vet därför att förtälja att Trump har ett bankkonto i en kinesisk bank.

Inget underligt verkar ha försiggått när det gäller transaktioner. 

En kinesisk statligt ägd bank hyresgäst i Trumps skyskrapa i New York fram till förra året, och kinesiska investerare som har köpt in sig i hans fastighetsprojekt nämns också av Flores.

Inget av detta är konstigt, Trump har ägnat sig åt fastighetsaffärer – även med kineser.

Men syftet med Flores artikel är tydligt – försöka få läsaren att tro att Trump på något sätt är köpt av, eller beroende av, kinesiska affärsintressen.

Juan Flores verkar inte läsa sin egen tidning.

En standardartikel de senaste åren i DN – oavsett avdelning – har varit att Trump är en fara därför att hans aggressiva handelspolitik mot Kina är ett hot mot världsekonomin.

Så på en sida i DN kan man hitta en text om hur Trump är på väg att skapa en ny 1930-talskris med hjälp av tullar och tariffer riktade mot Kina, på en annan sida en text om att han är köpt av Kina. 

Schizofreni, ditt namn är Wolodarski.

De som håller sig med DN som informationskanal riskerar givetvis att bli smittade av denna helt störda beskrivning av verkligheten och världen, och uppvisa samma tecken på förvirring.

Samtidigt bör man notera att Flores och hans tidning fortfarande vägrar skriva något om New York Posts avslöjanden om familjen Bidens affärer med Kina. Det är inte bara så att den hårddisk som New York Post fått tillgång till innehåller material om Joe och Hunter Bidens affärer med Ukraina, den innehåller också e-post mellan Hunter Biden och representanter för stora kinesiska koncerner … och avtal mellan kineserna och Hunter Biden där han får miljontals dollar för att verka som konsult i USA för deras räkning och hjälpa dem med sin expertis när affärer ska genomföras.

En rimlig fråga är förstås varför stora kinesiska företag skulle anlita en hopplös drog- och sexmissbrukare som konsult?

Jo, för att hans pappa var vicepresident – och redan i andra sammanhang hade visat sig vara villig att villfara sonens önskemål.

Flores inleder sin text så här:

”USA:s president Donald Trump har i valkampanjen anklagat rivalen Joe Biden och hans son Hunter Biden för att vara i händerna på Kina, på grund av påstådda affärer med landet. Men en genomgång som New York Times gjort visar att Trump själv haft affärer i landet, och att han har ett dolt bankkonto där.”

Det är allt han har att säga om New York Post avslöjanden – som rimligen borde vara mycket, mycket enkla att avfärda om de inte är sanna. 

Men istället väljer medströmsmedia att liksom Flores tala om Biden-klanens ”påstådda affärer”, och så kontrar man med att Trump har ett kinesiskt bankkonto.

Direkt efter Flores text ligger en redaktionell förklaring från DN:s ledning. Den lyder så här:

”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”

Artiklar

DN:s brist på civilisation

Boris Benulic

Ser man inte skillnader mellan kulturer och civilisationer förlorar man till slut också förmågan att se skillnaden mellan gott och ont på det individuella planet.

En landsortstidnings redaktion i USA 1946. En tid då tidningar i västvärlden var en levande och viktig del av samhället. Redaktionen vi ser är Monroe County Appeals, en tidning som grundades i Paris, Mississippi 1867. (Målning av Normam Rockwell)

När Dagens Nyheter på ledarsidan ska kommentera en terrorists halshuggning av en fransk lärare måste de förstås förklara att vi egentligen står inför ett helt hanterligt problem.
När DN skriver om klimat, corona eller Trump så står vi alltid inför hot som kan innebära mänsklighetens snara undergång.

Men terrordåd utförda av islamister är inget systemkritiskt hot, förklarar DN:s ledarsida apropå halshuggningen: 

”Detta är inte en civilisationernas kamp, utan en civilisationens kamp mot barbariet. Här står inte kristendom mot islam, eller Europa mot Mellanöstern och delar av Asien. Här står yttrande- och trosfrihet mot censur, förtryck och mord.”

Men i dagens värld är censur, förtryck och mord en intregrerad del av stat, samhälle och kultur i de länder som ingår i den muslimska kulturkretsen.  Offentliga halshuggningar i Saudiarabien, steningar i Afghanistan, barnslaveri i Pakistan, hängningar av oppostionella i Iran. 

Så är det inte i Europa.

Hur kan det då inte vara en kamp mellan civilisationer?

Det var helt oproblematiskt för de trötta liberalerna på DN:s kultursida under den era då Sovjetunionen byggt upp ett imperium i östra- och centrala Europa att tala om en kamp mellan civilisationer, samhällsystem och kulturer.

Man diskuterade inte relationen mellan Europa och Sovjet som en fråga om att yttrande- och trosfrihet stod mot censur. Istället hävdade man att demokrati stod mot kommunism.

Man såg att två olika ideologiska grundföreställningar skapat vitt skilda kulturer.

Kulturer som präglade människor.

Barnen till de flyktingar som tog sig från det sovjetiska imperiet till Europa halshögg inte lärare som uttalade sig kritiskt om Breznjev eller Stalin.

De som då flydde från öst gjorde det för att bevara sin frihet och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

De som kommer i dag som flyktingar från den muslimska kulturkretsen gör det också för att bevara sin frihet, och sitt gamla sätt att tänka, sina gamla värderingar, sin gamla kultur.

Och det är just det som är problemet. De bär med sig en civilisations värderingar och kultur, företeelser som formats i mer än ett årtusende.

Om man som europé inte ser skillnaden mellan sin egen världsdel och den muslimska kulturkretsen beror det på att man inte längre är en bärare av det europeiska kulturarvet och den europeiska civilisationen.

Men det ligger i förlängningen av DN:s liberalism; allt blir en fråga om individer och hur förhållandet mellan dem ska regleras med hjälp av lagar, regler och förordningar.

DN:s närsynthet gör det svårt för deras skribenter att uppfatta de stora, lite mer avlägsna, sammanhangen.

Allt blir suddigt, gränserna suddas ut mellan civilsationer och kulturer.

Och därmed försvinner också i praktiken möjligheten att med hjälp av lagar och förordningar skydda människors liv och egendom i det mångkulturella samhället. 

Artiklar

DN och nazispöket

Boris Benulic

Ett mycket brutalt mord för 25 år sedan används för att utmåla "högerextremism" som en klar och påtaglig fara för Sverige. Om den muslimska faran ska vi däremot inte tala, då "polariseras" debatten.

"Sssssssh", manar oss Susanna Nyström. Tala tyst om islam. Annars kanske högerextremisterna återuppstår i form av nazistiska bataljoner som marscherar på våra gator.

I dag vill DN:s ledarsida att vi ska minnas mordet på John Hron. Susanne Nyströms text är väl närmast att betrakta som en skändning av hans minne.

Den 14-årige John Hron mördades för 25 år sedan på ett intill vansinne gränsande brutalt sätt.

Frid över hans minne. Må hans mördare leva i vanhävd och fredlös ensamhet.

Att tänka sådana tankar är självklart.

Men Susanna Nyström vill att vi ska tänka andra tankar. Hon utnyttjar bara John Hrons död.

Vi ska bli rädda för att John Hrons mördare ska komma tillbaka, nu i tusental och sparka ihjäl oss alla.

”Antalet våldsbejakande islamistiska attentat minskade, från en hög nivå, samtidigt som de högerextremistiska attentaten ökade. De senare utförs ofta av så kallade ensamvargar, som likt Lundin Pettersson och troligtvis även John Hrons mördare radikaliserats av våldsbejakande propaganda som numera bland annat sprids i sociala medier.”

Men om vi ser på islamistiska terrorgruppers utveckling är det ju så att IS, al-Qaida och till dem affilierade grupper breder ut sig i fler länder utanför Europa i dag, och de stärker kraftigt sina positioner i regioner där de inte funnits förut. Den processen ser vi framför allt i Afrika. Där har det den senaste månaden skett terrordåd med sammanlagt hundratals döda i Kamerun, Tchad, Nigeria, Uganda, Mozambique, Niger, Mali, Burkina Faso, Somalia.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med Nordafrika, Västasien, Centralasien, sydostasien och så vidare.

Sedan skulle jag kunna gå vidare med en uppräkning av hur muslimska länder som agerar än mer aggressivt mot västvärlden än tidigare – till exempel Turkiet.

Detta är en korrekt omvärldsanalys.

SÄPO och Susanna Nyström manar till lugn därför att antalet islamistiska terrordåd i väst minskat, något, något lite.

Samtidigt pekar västvärldens underrättelsetjänster på att islamisterna uppenbart strävar efter att skaffa sig stora områden i Afrika som de kontrollerar och där de kan utnyttja råvaror och befolkning – precis som IS gjorde i sitt kalifat.

De skaffar sig starka baser – så att de åter ska kunna slå till i väst. Men nu med större kraft.

Detta är en realistisk bedömning av varifrån faran kommer.

Men Susanna Nyström säger: ”minns John Hron”, hon påminner oss om Anton Lundin Pettersson som mördade i Trollhättan.

Ur detta extrapoleras ett allomfattande högerextremt hot som vi enligt Nyström måste vara vaksamma mot.

Borde vi inte vara vaksamma mot det hundratal IS-terrorister som i dag finns i vårt land. Personer som mördat, våldtagit och plågat andra människor?

Utgör inte de ett reellt, påtagligt hot mot oss?

Och är vi inte alla hotade av att dessa islamistiska nidingar kan verka fritt i landet, rekrytera nya terrorister.

Nyström varnar: 

”Enligt Säpo krävs en våldsbejakande miljö för att attentatsplaner ska uppstå och om ideologin får större räckvidd ökar sannolikheten för att enskilda ska inspireras att begå våldsdåd.”

Men den våldsbejakande miljö hon åsyftar är den ”högerextrema”.

Hon talar inte om de moskéer, och muslimska studieförbund, skolor, kulturföreningar och fotbollslag som är en självklar del av det muslimska civila samhället i Sverige och där islamister rör sig med naturlig självklarhet. De är en del i gemenskapen. En gemenskap som omfattar hundratusentals människor.

Islam i västerlandet är i sig just en sådan ”våldsbejakande miljö” som Susanna Nyström talar om.

Även i sin mildaste, nästintill pacifistiska form sprider islam en mentalitet som är oförenlig med europeiska värden och skapar därmed ett avstånd mellan utövaren och det västerländska samhället. Därmed uppstår en kultur där västerlänningen och det västerländska betraktas som något som är mindre värt, undermåligt – vilket i sin tur skapar en attityd som gör att det är väl inte så farligt om ungdomar rånar eller våldtar medlemmar av denna underlägsna nation.

Alltså, att påminna oss om John Hrons död för att varna för faran att högerextremister ska komma tillbaka och denna gång utöva terror i massomfattning är att skända John Hrons minne. Det är att utnyttja honom för att dölja det som är den verkliga faran i dag.

Och tro inte annat än att Susanna Nyström är medveten om vad hon ägnar sig åt. Så här avslutas hennes text:

”Ett första steg är att de folkvalda hyfsar till tonen i debatten. I dag är det alldeles för många som snarare verkar vilja spä på än sudda ut motsättningar och osanningar som växer och frodas i den högerpopulistiska myllan.”

Budskapet är: låtsas inte om islamismen. Då polariseras samhället. Högerextremisterna växer.

En sak är säker, så länge gammelmedia fortsätter skildrar verkligheten som Susanna Nyström gör, så länge kommer det folkliga motståndet att fortsätta växa.

Artiklar

rätten att behandla “illa”

Boris Benulic

DN lanserar tanken på att ingen ska "kunna behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet". Inte? När blev det en absolut sanning? Charlie Manson applåderar från sin plats i Helvetet.

Stormöte under gruvstrejken i Kiruna 1970. Och nej, med tanke på textens innehåll är inte bildvalet underligt.

Konferensprostitution är ett problem för västerlandet.

Och nej, då menar jag inte damer som flockas i städer där stora tillställningar hålls för försäljare eller politiker (vem kan förresten numera skilja dessa grupper åt?).

De damerna är mer att beteckna som ett privatmoraliskt problem.

Jag talar om konferensprostituerade i samma mening som Arthur Koestler gjorde i ”Call girls”, personer som åker runt i världen och uttrycker åsikter som bekräftar konferensinbjudarnas allmänna inställning. Givetvis kan man också ägna sig åt åsiktsprostitution genom att skriva på ledar- och kultursidor. Jag antar att det väl då är mer att likna vid att utföra chatsex–tjänster. Läsaren får den egna värdegrunden bekräftad – ibland också utvecklad.

Systemet bygger på att det finns vissa saker som anses som omöjliga att diskutera. Lika lite som man kan diskutera jordens form; platt eller rund – kan man diskutera påståenden som detta på dagens ledarsida i DN:

”Att erkänna och bekämpa orättvisor och rasism med alltifrån samtal och upplysning till rättsskipning är nödvändigt. Ingen ska behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet eller sitt utseende och det är viktigt att vara vaksam på eventuella ökande tendenser till diskriminering.”

Det här är bara ord som skribenten yttrar utan att fundera på vad det är hon säger. Ord som behövs när man ska uttrycka en accepterad åsikt.

Börjar vi alla bete oss i enlighet med de orden detta bryter vi med grundläggande folklig visdom som i århundraden ansamlats i alla samhällsskikt – och då tagit sig lite olika uttryck – men det har funnits starka förenande drag.

Ett av dem är tanken på att man med självklarhet kan behandla människor illa ”på grund av … grupptillhörighet.” Med ”illa” antar jag ledarskribenten menar fängsla, utvisa, förbjuda innehav av vissa arbeten, neka anställning eller andra rättigheter som tillkommer befolkningen i stort.

Och visst kan man behandla grupper illa på detta vis.

Denna utstötningsmekanism har – om vi håller oss till min del av det sociala och politiska spektrat – varit en självklar sak för arbetarrörelsen när den växte fram. Man bekämpade dumhet, efterblivenhet, våldsamhet mot kvinnor och barn, dryckenskap, lathet.

Den som inte trots förmaningar, uppsträckningar eller ibland en och annan dagsedel (jodå, det förekom) hyfsade till sig stöttes ut. Det gamla bondesamhällets grundläggande normer överförda och anpassade till en ny tid.

Inget underligt i det.

En fråga om sammanhållning för bevarande av kulturen och samtidigt utvecklande av välståndet. En fråga om överlevnad.

Varför skulle det arbetande folket i dag inte kunna återgå till gamla hållning när de ställs inför kulturer och individer som uppvisar beteenden som inte är möjliga att förena med den traditionella moral och kultur som en gång gjorde det arbetande folket och nationen starkt?

Om det en gång var riktigt och nödvändigt att avlägsna individer och grupper som innebar ett hot ur den egna kretsen och närheten; en utstötning av dem som hävdade sin rätt att vara lata, oföretagsamma och leva av andras arbete eller än värre –leva av andras olycka – varför skulle det inte vara riktigt i dag?

Om det en gång var riktigt och nödvändiga att avlägsna människor ur sin närhet som hävdade rätten att förtrycka kvinnor och barn, och även fysiskt misshandla dem, eller begå andra övergrepp mot dem, vare sig de tillhörde familjen eller var främlingar – varför skulle det inte vara nödvändigt i dag?

”På många sätt är vi ett generöst och vidsynt land och det ska vi vara stolta över.”

Den svenska kulturen och det arbetande folkets moral har historiskt sett präglats av just sin vidsynthet. Den vidsyntheten tog sig uttryck i att man inte brydde sig särdeles mycket om vad folk gjorde så länge de arbetade och skötte sitt.

Det är verklig vidsynthet. Den finns människor bland människor som har fullt upp med att sköta sitt och faktiskt inte orkar bry sig om vad andra gör så länge det inte utgör ett hot för dem själva.

Nu vill DN:s ledarsida att denna vidsynthet ska utvidgas till att gälla dem som anser att mitt är deras och att deras religioner och kulturer har samma rättigheter som den kultur, tro och moral som det folket och nationen gemensamt arbetat och slitit sig fram till. 

Och tidigare försvarat.

Den vidsynthet ska alltså uträckas till individer och kultur som inte i någon mening själva präglas av vidsynthet i svensk, traditionell mening.

Den vidsyntheten behöver vi inte.

Den behöver bara den del av överheten som vill uppgå i en global elit. De låtsas omsorg om de invandrarbarn som till exempel växer upp i en muslimsk miljö – även om en sådan uppväxt innebär att barnen kommer att bli mindre vetande och intellektuellt och moraliskt sett sämre människor.

Jag som lider med dessa barn hade velat se ett kulturkrig mot efterblivenheten i förorten. Jag hade velat se dessa barn assimileras i en europeisk kultur och bli produktiva.

Men sorgligt nog är den möjligheten försutten.

Återstår att skydda, värna och återuppbygga svensk kultur.

Artiklar

Fronten breddas med en nyfiken liberal

Boris Benulic

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.”

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.