Förrädiska föräldrar

"Då kan man ju förvisso fråga sig varför så många fortsätter att föröka sig. Jag kan inte riktigt begripa det."

Fyra timmars sömn och så sitter man på tåget ut på landsbygden.
Kaffet räcker inte för att få igång hjärnan, och jag inser att det måste till en adrenalinchock.
En sladdrig DN Stockholm ligger kvar på bordet i den ostädade vagnen och jag inser genast att det är precis vad jag behöver.
Och det tar inte lång tid innan jag hittar ett uttalande som får binjurarna att gå igång.
I en artikel intervjuas ett kommunalråd i Sollentuna om våld, bråk och skjutningar i kommunen. Denne förklarar att det är:
”… viktigt att få alla föräldrar att förstå hur viktiga de är för sina barn.”
I ett normalt samhälle sätter människor barn till världen med insikten om att de påtar sig ett ansvar för att fostra dem.
I ett onormalt samhälle sätter människor barn till världen i tron att staten har ansvaret för barnen.
Då kan man ju förvisso fråga sig varför så många fortsätter att föröka sig. Jag kan inte riktigt begripa det.
Det här leder givetvis till ungdomar som blir dumma i huvudet (ja, låt oss inte krångla till saker och ting) och de bildar kluster och gäng med andra lika korkade individer och när det gäller dumhet och idioti är det definitivt så att helheten är större än delarna och vi ställs inför kretinism av monumentala proportioner.
Då börjar politiker och byråkrater prata om vikten av att driva kampanjer som får föräldrar att inse att de är viktiga för sina barn.
Ingen verkar stanna upp och begrunda det skrämmande i den tankegången.
Det innebär att vi fått ett samhälle där inte bara de sociala och kulturella förbindelserna mellan människor är borta utan också att de naturliga sambanden mellan föräldrar och barn brutits.
Vad annat kan man säga om ett samhälle där en politiker säger (vi tar det igen): ”… vi måste förklara för alla föräldrar att de är viktiga för sina barn.”
Men, men, men – luta er nu inte bakåt och tänk : ”Det där gäller ju bara utanförskapsområden”.
Stadigt visar sig det att svenska elever presterar sämre – grundläggande kunskaper som att läsa, skriva och räkna är inte längre självklara, och deras förmåga att orientera sig i tid och rum med hjälp av historia och geografi är synnerligen begränsade.
Inte ser vi några föräldrauppror mot tillståndet i skolan – utan föräldrar sitter tyst framför TV:n och betraktar hur Björklund eller Fridolin orerar och fantiserar om hur skolan ska fås att fungera.
Inte heller ser vi några föräldrar som tar sina barn ur skolan för att själva ge dem de kunskaper skolan inte förmår förmedla – kanske beroende på att de då riskerar förföljelse från myndigheterna.
Så inte heller utanför utanförskapsområdena verkar insikten finnas om att ”… alla föräldrar är viktiga för sina barn”.
Till detta bidrar antagligen att alltför många som sätter barn till världen i dag själva är barn och inte förmått lämna det stadiet bakom sig. När de får barn tror de att de fått en Tamagotchi som staten har ansvar för.

Have your say