dn, mattias svensson samt ett korståg eller två

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling – må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar.”

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

Kommentera