Artiklar

Svensken – en hårt arbetande mystiker

Boris Benulic

Förr kunde svenska tänkare drabbas av yrsel inför naturens storslagenhet. I dag drabbas vi andra av yrsel på grund av det offentliga samtalets ynklighet.

André Bellesort påminner oss i sin bok Sverige om det storslagna i svensk historia – och om vad som var grunderna för Carl von Linnés gärning.

Det blev inte så mycket av det där med att riva ned statyer av Carl von Linné. Kanske blev för kallt för dem som hade kommit på den märkliga idéen.

För ni har väl inte glömt bort sommarens debatter? Alla dessa individer, nyss hitvandrade från kulturer där slaveriet fortfarande lever, från länder där man sedan tidernas begynnelse delat in människor i lägre och högre stående raser, från områden där man handlat med slavar i årtusenden – och fortsätter med det trots att vi européer upphört med sådana aktiviteter.

Nu ansåg representanter för dessa kulturer att slaveri och rasism var Carl von Linnés fel, de menade att han lade den vetenskapliga grunden.

Man kan ju undra på vilken grund den omfattande slavhandeln i Afrika vilade under alla de sekler som föregick Carl von Linnés vetenskapliga arbete.

Men det var pinsamt tyst från det officiella Sverige i denna fråga.

Få trädde fram och sa: ”Men kan ni då hålla käft. Linné är en av de stora ljusgestalterna i vetenskapen. Här rörs inga statyer. Möjligen ska vi resa några till. Större.”

Men av överhet och det officiella Sverige var förstås egentligen inget annat att vänta än tystnad.

Dock – vi andra bör påminna oss själva om att Linné i sin gärning förkroppsligade något mer än ett idealiskt förhållningssätt till vetenskap.

Fransmannen André Bellessort fångade det väl i den bok han skrev efter sin resa i Sverige de första åren på 1900-talet:

”I dessa dagar resa svenskarna omkring i alla länder för att samla de spridda blad, som för kompassens alla vindar flugit bort från Hammarby. Deras dyrkan af Linné har något ändå starkare och innerligare än en nationell hjältedyrkan. De älska sig själfva i och genom honom och känna sig desto mer svenska, ju mer de närma sig honom. Män, sådana som Rudbeck, Swedenborg, Bellman, Tegnér, ha endast gifvit uttryck åt enstaka sidor af den svenska själen, själfkänslan, mysticismen, sinnesnjutningen, det sjukliga svårmodet, och de ha gjort det så våldsamt, att bilden förvridits i deras spegel. Hos Linné däremot finnes den mest harmoniska jämvikt, som denna svenska själ någonsin lyckats nå. Jag vet ej, om han lämnat någon enda blomma i sitt land utan namn; men det vet jag, att han lyckades ge sitt folks alla goda egenskaper ett ärofullt lif.”

För Bellessorte är alltså Linné någon som kan bli en stor vetenskapsman därför att han innesluter och förkroppsligar allt det bästa i den svenska folksjälen. I några intressanta passager jämför Bellessort den svenske vetenskapsmannens mentalitet med franska forskare och lärde män.

”Linnés religiositet gränsade till mysticism. Han följde och begrundade på jorden spåren af en ofattbar och oändlig makt. Han satte darrande sin fot i Guds egna fotspår och hej- dade sig stundom ”gripen af yrsel”. 

Äfven vår Pasteur bekänner för oss, att han ” i det oändligt lillas stora natt” erfor en sådan själens svindel. Men tonen är annorlunda. Svenskens yrsel blir hos fransmannen till ”en stingande ångest”. Hans förnuft förskräckes, ”han är helt nära att bli gripen af Pascals sublima vanvett”. Linné känner ingen sådan förskräckelse. Hans yrsel skingras som ett lätt rus. Han går och botaniserar på sluttningarna af Tabor. ”

Det lugn och det jordnära, nästan kyliga, som Bellessort ofta noterar som drag i den svenska folksjälen gör att ”yrsel” bekämpas med än hårdare arbete, här finns inte plats för ”sublimt vanvett” och ”stingande ångest”. Visst har svensken en dragning åt det mystiska, men det hanteras med flit, svett, ordning. Det driver person och nation framåt.

Så är det väl inte riktigt beställt längre med den svenska folksjälen.

Just därför är det väl värt att läsa Bellesorts nyutkomna bok ”Sverige” – som en påminnelse om vad som riskerar att gå förlorat i denna tid av galopperande galenskap.

Boken beställer du här.

Artiklar

Från Bullerbyn till Bonnierpressen

Boris Benulic

Jag oroar mig för att Karin Olsson inte kommer att vara utsövd inför sin nästa tjänst. Hon ligger vaken på nätterna och undrar vad medarbetarna egentligen tasslar om i fikarummet. Hörde hon rätt häromdagen; att hon var "för vit"?

Lilla Anna i filmatiseringen av Astrid Lindgrens "Alla vi barn i Bullerbyn" var på sin tid en trevlig bekantskap. Föga anade man vad hon skulle ställa till med när hon växt upp.

Expressens kulturchef Karin Olsson störs över att Rudy Giuliani färgar håret. Hon anser att det säger oss något om Donald Trump.

Kanske det.

Då kanske vi ska fundera över vad det säger om svensk politik att vi har manliga partiledare som färgar håret och att det väl ser ut som om talmannen har toupé à la amerikansk bilhandlare. Vilket väl i och för sig är rimligt när man ska försöka sälja bättre begagnade politiker till folket. Om så behövs genom att erbjuda fem till priset av en, (spelar roll när de alla har en lika begränsad utväxling som en EPA-traktor). Dock måste jag kanske tillägga att om det är en toupé finner jag det tilltalande att talmannen använder en sådan, det visar att han förstår vad det är han försöker sälja. 

Karin Olssons text är i linje med detta ett försök att dölja den egna kultursidans flint, hon försöker kamma hypotek trots att där inte finns några strån som kan användas till detta.

Hon börjar med det amerikanska valet:

”Efterspelet till presidentvalet blir bara värre. När Trumps juridiska team ägnade över en och en halv timme åt att förmedla rena dårskaper, som att Clinton Foundation, George Soros och utländska kommunistpengar stulit valet, var det som slutscenen i en fars om demokratins undergång i ett postmodernt samhälle.”

Clinton-klanens och George Soros inflytande i amerikansk politik är väl egentligen inget man borde behöva diskutera*. Heller inte frågan om att demokraternas partiapparat har en mer än hundraårig historia av att köpa röster.** Hillary Clinton ägnade mycket av sin tid mellan 2016 och 2020 åt att jämra sig över hur valsegern stulits från henne – med hjälp av bland annat rysk påverkan. Det har varit en trosbekännelse bland demokrater i USA att så var fallet. Och hur var det med Al Gores krånglande? Men framförallt – efter 2004-års val hävdade ledande demokrater att de förlorat på grund av att republikanerna fuskat i Ohio med hjälp av att manipulera rösträkningsmaskiner av märket Diebold.

När demokrater ropar om valfusk är det i sin ordning och visar på att systemet fungerar. När republikaner gör det är det ”statskupp” som Peter Wolodarski i DN hävdar.

Om detta är egentligen inte så mycket att säga. Karin Olsson säger det hon förväntas säga på sin post. Hon kollar in vad New York Times påstår, skriver om och så är det bra med det – hon kan återgå till att hibernera i sitt chefsrum. Men … inte den här gången. Hon gör nämligen en märklig sak till i sin text, något som först kan verka svårbegripligt. Efter att ha fördömt dem som röstade på Trump som (i bästa fall) efterblivna offer för sin egen dumhet ger hon sig på identitetsvänstern:

”De illiberala tendenserna i USA växer, även från den andra sidan. En möjligen skräckslagen vänster vill också isolera sig i sin egen verklighet. I det uppskruvade tonläget under Trump-åren har intoleransen brett ut sig, som om anständighet vore att aldrig släppa fram någon annan åsikt än sin egen förträffliga.”

Detta kommer från chefen för den kultursida som faktiskt gått i spetsen i svenska medströmsmedia för att lansera identitetsvänsterns försök att strypa debatt med hjälp av att tala om vitt privilegium, om behovet för européer att sona skulder för slaveri, kolonialism och miljöförstörelse.

Biträdande kulturchefen Jens Liljestrand var tidigt ute med idéen om att välta svenska statyer. Till och med innan Black Lives Matter börjat försöka göra det i Sverige. En sann föregångsman. 

På Expressens kultursida har ett antal av identitetsvänsterns skribenter fått bra med svängrum – och ingen av dem har levererat texter som utgör en plattform för rationella samtal. Det har varit historiskt okunniga krav på underkastelse från framförallt vita, manliga heterosexuella.

Valerie Kyeyune Backström som till och med klagade på att den mot den tredje världen alltid inställsamme Stefan Jonsson inte visade tillräcklig vilja att själv ”kräkas upp kolonialismens vita gift” – antagligen nöjer hon sig inte med annat än en seppukku.

På sidorna har Bilan Osman fått utrymme för sina lamentationer. Och så alla dessa välkammade vita intellektuella som ska visa att de minsann förstår hur alla de svarta, gula, röda och bruna lider – liksom alla som inte är heterosexuella; skribenter som Hanna Johansson, Per Wirtén, Jonas Holmberg, Philip Warkander, Anna Hellgren, Jonas Gardell.

Alla levererar de texter utan substans och fakta, de förmedlar känslosamheter som bara är möjliga för den som saknar minne om vad som hände i går eller för tio år sedan och som inte bemödat sig om att skaffa sig kunskaper om vad som hände för 100 eller 500 år sedan.

Skribenter som dessa har skapat det debattklimat som ligger till grund för ”cancel culture” och inställningen att vissa människor inte har rätt att yttra sig därför att de är vita, män och heterosexuella. Det är skribenter som dessa som ställer in debatter med dem som inte har rätt hudfärg eller kön. Eller tro.

Så varför vänder sig Karin Olsson nu mot det hon själv skapat?

Givetvis för att hon står näst i tur att angripas, och hon hör hur det talas i korridorerna och bland frilansare om att Expressen Kultur är ändå lite väl vit. Var är representativiteten? Kan verkligen sidan ledas av en vit äppelkindad kvinna som ser ut som Anna från Bullerbyn i vuxen ålder?

Det måste kännas bittert för Karin Olsson. Först gör hon som man ska göra om man vill säkra sin position som vänsterliberal kulturchef – kvoterar in ett par svarta, en och annan bög och så ser man till att alla alltid skriver om klimatkollaps, rasism, kolonialism och numera corona.

Och vad händer? De otacksamma inkvoterade vill bli fler. De vill till och med åt hennes jobb.

Men Karin Olsson kan trösta sig med att världen blivit skonsammare mot sådana som hon. Förr åt revolutionen sina egna barn genom att ta dem av daga. Bödelskärrornas knarrande var bland det sista hennes föregångare hörde under den franska revolutionen medan de transporterades genom Paris för giljotinering på Place du Carrousel.

Numera blir det inte avrättning utan bara avsättning och deportering till en soffa i morgon-TV. Hoppas du inte är morgontrött av dig Karin.

* Ett urval av de texter jag skrivit tidigare om George Soros inflytande i amerikansk politik. Här är de inriktade på skapandet av Kamala Harris.

valfusk iii: skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

harris hemligstämplade härjningarna

kamala harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

** Ett antal av de texter jag skrivit om hur valfusk är en integrerad del av kulturen och strukturen i det demokratiska partiet i USA.

det demokratiska brottssyndikatet

att rösta i ett ruttet system

usa år noll

valfusk i: i väntan på tomten

valfusk ii: dynamit-harry

valfusk iv: trump och minimjölkshögern

mytoman med mustasch

Artiklar

Lidande leder inte till Lidnersk knäpp

Boris Benulic

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.

Artiklar

kan moralkakor mätta?

Boris Benulic

Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?

Artiklar

Bör förbjudas av anatomiska skäl

Boris Benulic

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

Essäer

En man som stolt kallade sig “rasförrädare”

Boris Benulic

BLM anser sig föra de svartas talan. Men de har fått sina idéer från en vit man som sade sig vilja avskaffa den vita rasen.

Många tror att teorin om ”vitas privilegier” är något som härstammar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Men den som går tillbaka och studerar talen och texterna från den rörelsen och den tiden kommer inte att kunna upptäcka att medborgarrättsrörelsen använde det begreppet.

Istället uppkommer dessa idéer i en liten isolerad maoistisk sekt i USA i mitten på 1960-talet.

I begynnelsen av 60-talet blir snabbt mer än 100 000 personer verksamma inom den amerikanska studentvänstern genom olika aktiviteter organiserade av Students for a Democratic Society.

Olika hårdföra grupper inspirerade av Stalin och Mao Zedong kämpar med varandra för att få kontroll över organisationen och använda den som verktyg. Dessa grupper har alla uppkommit på några av USA elituniversitet.

SDS kommer snabbt att förtvina på grund av de inre striderna. Vid kongressen 1969 finns bara 30 000 medlemmar kvar. Strax därefter kollapsar rörelsen och splittras i många mindre vänsterorganisationer. 

En av dessa är RYM II (Revolutionary Youth Movement II) och i ledningen för den finns Noel Ignatiev som 1967 publicerat manifestet ”White Blindspot” (Den vita blinda fläcken) tillsammans med Ted Allen. I den deklareras att:

”USA:s härskande klass har träffat en uppgörelse med ledarna för den amerikanska arbetarrörelsen och genom dem med den stora massan av vita arbetare. Villkoren … är följande: ni vita arbetare ska hjälpa oss att förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetande befolkning, och vi ska belöna er … med de privilegier som tillkommer er på grund av ert vita skinn.”

De här idéerna blev inte populära hos de flesta vita radikala studenter, vilket bidrog till att SDS krympte snabbt och bröts sönder. Idéerna blev definitivt inte heller populära hos vita arbetare eftersom de ansåg att de hade arbetat och kämpat hårt för att skapa en tillvaro med bra löner, fungerande skolor och sjukvård. Nu kom vita studenter från universiteten och förklarade att de var mutade. De vita arbetarna hade enligt studenterna inte skapat något utan som RYM II uttryckte det: ”… det är de förtryckta folken i resten av världen som skapat överflödet här.”

Men ju mer isolerade Ignatiev och RYM blev från verkligheten och vanliga människor, desto hårdare skärpte de sina angrepp på vita arbetare. I början på 1970-talet krävde de att vita måste ge upp sina ”privilegier”, till och med ”sina TV-apparater, bilar och kläder”.

I dag kan man i rapporteringen från Portland och Seattle se hur de som deltar i upploppen vandrar nerför gator och skriker att de som bor i husen ska överlämna sina bostäder till demonstranterna.

Men finns det verkligen ett samband mellan vad deltagarna i en liten obskyr grupp propagerade för 50 år sedan och de plundringar som sker i dag?

I 15 år arbetade Ignatiev som aktivist i olika grupper för att organisera svarta arbetare i kamp mot vita. Han jobbade på stålverk och i i verkstäder.

Plötsligt efter 15 år utan större framgångar ändrar han kurs och blir antagen till Harvard. Han hade ingen föregående tillräcklig utbildning eller kvalifikationer som i formell mening meriterade honom att bli antagen. Hur det gick till och vem som drog i vilka trådar är än i dag oklart.

Ignatiev arbetar sig snabbt till en position i lärarkåren på universitet. 1995 doktorerar han med avhandlingen ”How the Irish became White”. Här framför han uppfattningen att ”vithet” är en social konstruktion, en falsk föreställning. De som är vita kan bara bli fria genom att ta avstånd från att de är vita. 

Vid Ignatievs bortgång november 2019 skrev New York Times att verket: ”var grundläggande för vad som blivit känt som ”vithets-studier”, ett område som undersöker de strukturer som producerar vita privilegier.”

Från USA:s universitet kom sedan ”vithets-studierna” att sprida sig till Europa och Sverige.

Under de här åren startar Ignatiev också tidskriften ”Race Traitor” som har mottot: ”Förräderi mot vitheten är lojalitet mot mänskligheten”.

Han förklarade att syftet med hans akademiska arbete var att ”avskaffa den vita rasen”. Under en konferens 1997 på Berkeley utvecklade han detta:

”Det finns ungdomskultur och drogkultur och queerkultur; men det finns inte något sådant som vit kultur. Utan de privilegier som är kopplade till den skulle den vita rasen inte existera och vit hud skulle inte ha mer social betydelse än stora fötter.”

I Ignatievs texter märks alltid en tydlig påverkan från den kinesiska maoismen. Där finns den grundläggande tesen om att västvärldens rikedom är följden av utsugning av Asien, Afrika och Latinamerika. Men där återfinns också synen på hur motsättningar ska lösas i ett samhälle.

Under ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i Kina angreps de som ansågs härstamma från ”borgerliga” miljöer. Först skulle de begå ”självkritik” för sina idéer. De skulle därefter ta ”avstånd” från familjer och anförvanter. Slutligen berövades de arbete och egendom och skickades ut på landsbygden, eller till läger. Eller mördades.

Allt går i dag igen i de krav Black Lives Matter riktar mot vita. 

Ignatiev beskrev sig själv så här i en intervju en månad före sin bortgång:

”Jag arbetade i industrin i 23 år, och på universitet i 33 år medan jag ägnade mig åt mitt verkliga kall som revolutionär”.

Och han lyckades verkligen. Det började med en pamflett 1967 om att vita måste ge upp sina privilegier och 53 år senare står vita ungdomar på Stockholms gator med plakat där det står: ”White people must do more”.

Artiklar

New York: En orgie i våld

Boris Benulic

"Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval."

Ytligt sett kan det verka som om media i Sverige noga bevakar USA i allmänhet och presidentvalet i synnerhet.

Men ser man på de största tidningarna de senaste dagarna ägnar de utrymme åt att analysera, eller snarare berömma Michele Obamas senaste tal.

Svenska journalister är lata, de får Kronblom att framstå som maniskt aktiv.

Men om de försökte skulle de ändå inte riktigt kunna passa in det som sker i New York i sin vanliga mall där Trump är så ond att han till och förvisats från helvetet av Satan och därför dväljs i Vita Huset.

Demokraterna är däremot alltid goda.

På dagens presskonferens berättade den demokratiske delstatsguvernören i New York Andrew Cuomo att morden ökat med 29 procent i New York City. Han hotade med att det blir inga pengar till polisen i staden nästa år om de inte genomför reformer. Det är alltså polisens fel att morden ökat. Med reformer menas inte att polisen ska bli effektivare i att bekämpa våldsbrott utan att de ska sluta vara så rasistiska och bygga bättre relationer med alla stadens minoriteter.

Att dessa relationer enligt Cuomo är dåliga är enligt honom förklaringen till mordorgien.

Samma sak som Black Lives Matter hävdar.

Men de som dör på gatorna är inte personer som skjuts av poliser.

De som dör gör det för att det inte finns poliser där som kan ingripa.

Hur ser det ut alltså ut egentligen i staden i dag?

En mordvåg sköljde över New Yorks gator den senaste veckan. Under samma tid förra året registrerades 26 skjutningar – i år 76, av dem ledde 14 till att människor mördades.

Bland dem den 28-årige kriminalvårdaren John Jeff som hittades död på en gata i Queens tidigt på lördagsmorgonen med elva kulor i kroppen.

I Prospect Park mördades 47-årige tvåbarnsfadern Paul Pinkney med ett skott i huvudet när han skulle tända ett ljus till minnet av en granne som färdats på samma plats några dagar tidigare. 

Polisen rapporter från mordvågen berättar om plötsligt oväntat, ibland dödligt våld:

En 40-årig man står och antar på sitt tåg på grand Central på Manhattan. EN person passerar, stannar upp, klappar mannen på axeln, skjuter honom, går sedan vidare.

En ung man sitter utanför sitt hur i Belmont, två män närmar sig honom. Öppnar eld. Försvinner.

Våldsorgien fick president Donald Trump att i en tweet riktad till stadens borgmästare Bill de Blasio förklara att blodbadet måste upphöra: 

“Lag och ordning. Om inte han kan skapa det gör vi det.”

Tidigare i år har presidenten beordrat federala polisinsatser i Kansas City, Seattle och Portland i Oregon. 

Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval. På fredagskvällen, alltså under det dygn som skördade mest dödsoffer i staden framträdde fackföreningens ordförande på ett möte och förklarade att den unika åtgärden var en följd av att Donald Trump ”förtjänat” fackföreningens stöd och att:

”I dag är det en ära för mig att få stå på denna scen och ge röst åt 24 000 stolta New York-poliser, och stå framför dem av dessa som är här i dag ropar ”USA” och ”Trump som president”.

Presidenten förklarade i sitt tacktal att Joe Biden hade försökt göra allt för att svärta ned poliserna, men att han som president skulle återställa deras värdighet och stolthet efter sin valseger i november.

Förhållandet mellan poliskåren i New York och stadens demokratiska styre har snabbt försämrats under de senaste månaderna, och då har det ändå aldrig varit riktigt bra.

Den tuffe Patrick Lynch satte redan 2014 skräck i Bill de Blasio när han efter det att en två poliser skjutits i Brooklyn, lade skulden på de Blasio: ”Deras blod är på borgmästarens händer.” Det kom efter att de Blasio erkänt att poliskåren ofta använde rasprofilering och att det var fel sätt att arbeta.

På begravningen av de mördade poliserna vände alla poliser som var närvarande ryggen åt de Blasio och han har sedan dess hållit en låg profil och när så behövts uttryckt sitt stöd för polisen.

Fram tills vårens Black Lives Matter-upplopp som tydligen gjorde honom mer rädd än Lynch ledarstil, eller så innebar de att Bill de Blasio fick möjligheten att genomföra det han alltid velat göra, men inte riktigt vågat. 

1 juli år meddelade Bill de Blasio att man i stadshuset kunnat enas om en ny budget för 2021.

En miljard dollar har tagits från de delar som bekostar poliskårens arbete och flyttats till områden som skola, socialtjänst och hälsovård. Detta samtidigt som våldet ökat vecka för vecka under årets första sex månader. 

Bill de Blasio deklarerade stolt på presskonferensen att ”han känt hur viktigt det var att ta pengar från polisen och ge dem till unga människor och områden som befann sig i nöd”.

Ett av resultaten kommer att bli att polisens övertidsbudget skärs ned med 60 procent, och det drabbar i dag en kår som inte hinner rycka ut när det behövs.

Curtis Sliwa, grundare den frivilliga ordningsvakts-organisationen Guardian Angels, förklarade för en vecka sedan att han skulle utöka antalet patruller över hela staden eftersom det rådde ”totalt kaos”. Han berättade om hur medborgare vädjat om hjälp eftersom ”polisen kommer inte när man ringer efter dem.”

På Manhattan finns en av de få personer som gör pengar på ett ökande våld som verkar kunna drabba vem som helst. Brad Peddel är ägare till 221B Tactical och kan berätta att försäljningen av skyddsvästar har ökat med 80 procent sedan 2019.

”Ni kan inte ana hur många det är som kommer in och säger: Jag är livrädd”. De flesta västarna köps av personer som bor i Brooklyn och Bronx.

Joseph Giacalone är före detta polisbefäl i new York, men undervisar nu på John Jay College of Kriminal Justice. Han har en lite uppgiven, men praktisk syn på utvecklingen:

”Vapen och skottsäkra västar säljs som aldrig förr. Det är dags att återinföra gjutjärnsbadkaren. Det är där mammor brukade bädda ner barnen för natten för att de skulle vara skydda när kulorna började vina.”

Artiklar

Radio Bubbla: Mördaren är nästan alltid svart

Boris Benulic

"White silence is violence" får vi nu lära oss. Men det är fel. White silence is suicide.

I onsdagens program diskuterade vi det mycket tragiska och märkliga fallet Jessica Doty Whitaker.

Tragiskt är fallet för att hon mördades ur ett bakhåll när hon promenerade hem genom Indianapolis i sällskap med sin fästman och två andra personer. De hade deltagit i firandet av USA:s nationaldag.

De kom i gräl med en grupp svarta män, som skriker ”Black Lives Matter”. Någon i Jessicas grupp yttrar orden ”All Lives Matter”. Efter ytterligare ordväxling går grupperna åt var sitt håll. De svarta männen rör sig uppför en backe mot en bro som går över kanalen.

Skott avlossas från bron. Jessica Doty Whittaker träffas och dör strax efter sin ankomst till sjukhuset. Hon lämnar en treårig son efter sig.

Detta är det tragiska.

Det märkliga är att det inte uppmärksammas i media. Det tar mer än en vecka innan en större tidning tar upp det – och då är det engelska Daily Mail. 

Men i medströmsmedia annars är det tyst.

Man kunde nästan tro att de inte bryr sig om ifall en småbarnsmamma mördas ur ett bakhåll.

Inte om hon är vit.

För nu är det ”Black Lives Matter” som gäller.

Alla dessa svarta som sägs mördas av vita poliser ni vet.

Men som vi kunde berätta i programmet har vi tittat lite närmare på mordstatistiken i just Indianapolis. Staden där Jessica Doty Whitaker mördades.

Det är en rå och brutal stad. Ligger på en vanhedrande fjärde plats i antal mord per 100.000 invånare.

För året 159 mord.

De flesta av morden med kända förövare utfördes av svarta som mördade andra svarta. 

Därefter kom svarta som mördade vita.

Antal svarta som mördades av vita?

0.

Noll.

Zero.

Ingen.

Däremot är det alltid ett antal vita som mördas varje år.

Ofta kvinnor.

Varje år. År ut och år in.

En del av dem mördas på obeskrivligt brutala sätta. Mest uppmärksammat blev kanske fallet med Amanda Blackburn för fem år sedan. Ung, vit, gravid, gift med en pastor. Hon befinner sig ensam hemma med sitt ett år gamla barn när är gäng unga svarta män tränger sig in i hennes hem, våldtar henne och avslutar med att skjuta henne i huvudet.

Någon för dödsstraff?

Så här skulle man kunna fortsätta uppräkningen. Problemet är enligt all tillgänglig statistik för Indianapolis inte att vita dödar svarta. Hävdar man det är man inte riktigt frisk i huvudet. Problemet är att mördarna nästan alltid är svarta. De dödar vita.

Men de dödar framförallt sina egna.

PS. I statistiken ingår inte personer som skjutits av polisen i Indianapolis. Och då skulle man förstås kunna tänka sig att det antalet är så stort att det är det som driver BLM-pöbel och den vita Starbucks-vänstern ut på gatorna i staden för att demonstrera. 

Och att den svarte Dreasjon Reed sköts till döds av polisen i staden 6 maj utlöste förvisso demonstrationer.

Men det är en fullt rimlig hållning av poliser i Indianapolis att hela tiden vänta sig det värsta i sin tjänsteutövning. Några timmar efter att Reed skjutits, dödas en annan ung svart man av poliser. Det är 19-årige McHale Rose som larmar polisen, de rycker ut och när de anländer öppnar han eld mot dem. De besvarar elden. Rose dödas. Poliserna rullade alltså in i ett förberett bakhåll.

9 april i år skjuts den kvinnliga 24-åriga polisen Breann Leath. Småbarnsmamman mördades när hon skulle avfyra ett lägenhetsbråk.

Hon var dessutom svart.

Med tanke på sådana händelser är det nästan underligt att poliserna i staden ligger så långt ner i statistiken när det gäller personer som dödats av poliser. 

Och nu ställs om och om igen kraven på ”Defund the police.”

Jamenvisst. Då kan Jessica Doty Whitakers mördare avrätta fler vita kvinnor.

PPS. Och till den som stör sig över mitt repeterande av ordet ”vit”. Betänk att vi nu sedan några månader fått lära oss att hudfärgen på offren spelar roll. Ja, rentav är det avgörande.

Liksom hudfärden på den som dödar. Det är därför jag så ofta använt ordet ”svart”.

Jag följer bara – för en gångs skull – PK-manualen.

Artiklar

De döda som inte räknas

Boris Benulic

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

Podd

Radio Bubbla: Ingen mjölk i kaffet?

Boris Benulic

"Kaffe kaffetåren den är bra/ kaffe kaffetåren vill ja ha" ... kunde man sjunga förr. Vad man får sjunga framöver är mer osäkert. Liksom det mesta.

Starbucks grundades i Seattle. På något sätt gör det väl denna stad till det moderna samhällets fika–huvudstad, kanske också till en slags Mecka för alla västvärldens poliser. Någon gång i sitt liv som polisman förväntas man besöka Seattle och genomföra de heliga fikaritualerna under ett besök på den första Starbucks vid Pike Place.

Men vad händer nu när Black Lives Matter utropat delar av Seattle till en polisfri zon? Inga pilgrimsfärder för pojkarna och flickorna i blått?

Vi hann inte ta upp just den frågan när vi diskuterade raskravallerna i västvärlden i gårdagens program, men vi grubblade desto mer över om det är så att det finns religiösa aspekter av rasupploppen. Vårt svar blev i stort sett nej. De som diskuterar sådant gör det i vissa fall för att slippa prata masspsykologi i det moderna samhället, rotlöshet, ångest, hysteri och allmän feghet … i kombination med tilltagande dumhet.

Vi funderade också över vad Macron ska hitta på när USA minskar sin militära närvaro i Tyskland. Och vi enades om att få saker antagligen kan tävla med känslan av att hitta och få gräva upp en riktig skatt.