Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?

En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

BLM anser sig föra de svartas talan. Men de har fått sina idéer från en vit man som sade sig vilja avskaffa den vita rasen.

Många tror att teorin om ”vitas privilegier” är något som härstammar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Men den som går tillbaka och studerar talen och texterna från den rörelsen och den tiden kommer inte att kunna upptäcka att medborgarrättsrörelsen använde det begreppet.

Istället uppkommer dessa idéer i en liten isolerad maoistisk sekt i USA i mitten på 1960-talet.

I begynnelsen av 60-talet blir snabbt mer än 100 000 personer verksamma inom den amerikanska studentvänstern genom olika aktiviteter organiserade av Students for a Democratic Society.

Olika hårdföra grupper inspirerade av Stalin och Mao Zedong kämpar med varandra för att få kontroll över organisationen och använda den som verktyg. Dessa grupper har alla uppkommit på några av USA elituniversitet.

SDS kommer snabbt att förtvina på grund av de inre striderna. Vid kongressen 1969 finns bara 30 000 medlemmar kvar. Strax därefter kollapsar rörelsen och splittras i många mindre vänsterorganisationer. 

En av dessa är RYM II (Revolutionary Youth Movement II) och i ledningen för den finns Noel Ignatiev som 1967 publicerat manifestet ”White Blindspot” (Den vita blinda fläcken) tillsammans med Ted Allen. I den deklareras att:

”USA:s härskande klass har träffat en uppgörelse med ledarna för den amerikanska arbetarrörelsen och genom dem med den stora massan av vita arbetare. Villkoren … är följande: ni vita arbetare ska hjälpa oss att förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetande befolkning, och vi ska belöna er … med de privilegier som tillkommer er på grund av ert vita skinn.”

De här idéerna blev inte populära hos de flesta vita radikala studenter, vilket bidrog till att SDS krympte snabbt och bröts sönder. Idéerna blev definitivt inte heller populära hos vita arbetare eftersom de ansåg att de hade arbetat och kämpat hårt för att skapa en tillvaro med bra löner, fungerande skolor och sjukvård. Nu kom vita studenter från universiteten och förklarade att de var mutade. De vita arbetarna hade enligt studenterna inte skapat något utan som RYM II uttryckte det: ”… det är de förtryckta folken i resten av världen som skapat överflödet här.”

Men ju mer isolerade Ignatiev och RYM blev från verkligheten och vanliga människor, desto hårdare skärpte de sina angrepp på vita arbetare. I början på 1970-talet krävde de att vita måste ge upp sina ”privilegier”, till och med ”sina TV-apparater, bilar och kläder”.

I dag kan man i rapporteringen från Portland och Seattle se hur de som deltar i upploppen vandrar nerför gator och skriker att de som bor i husen ska överlämna sina bostäder till demonstranterna.

Men finns det verkligen ett samband mellan vad deltagarna i en liten obskyr grupp propagerade för 50 år sedan och de plundringar som sker i dag?

I 15 år arbetade Ignatiev som aktivist i olika grupper för att organisera svarta arbetare i kamp mot vita. Han jobbade på stålverk och i i verkstäder.

Plötsligt efter 15 år utan större framgångar ändrar han kurs och blir antagen till Harvard. Han hade ingen föregående tillräcklig utbildning eller kvalifikationer som i formell mening meriterade honom att bli antagen. Hur det gick till och vem som drog i vilka trådar är än i dag oklart.

Ignatiev arbetar sig snabbt till en position i lärarkåren på universitet. 1995 doktorerar han med avhandlingen ”How the Irish became White”. Här framför han uppfattningen att ”vithet” är en social konstruktion, en falsk föreställning. De som är vita kan bara bli fria genom att ta avstånd från att de är vita. 

Vid Ignatievs bortgång november 2019 skrev New York Times att verket: ”var grundläggande för vad som blivit känt som ”vithets-studier”, ett område som undersöker de strukturer som producerar vita privilegier.”

Från USA:s universitet kom sedan ”vithets-studierna” att sprida sig till Europa och Sverige.

Under de här åren startar Ignatiev också tidskriften ”Race Traitor” som har mottot: ”Förräderi mot vitheten är lojalitet mot mänskligheten”.

Han förklarade att syftet med hans akademiska arbete var att ”avskaffa den vita rasen”. Under en konferens 1997 på Berkeley utvecklade han detta:

”Det finns ungdomskultur och drogkultur och queerkultur; men det finns inte något sådant som vit kultur. Utan de privilegier som är kopplade till den skulle den vita rasen inte existera och vit hud skulle inte ha mer social betydelse än stora fötter.”

I Ignatievs texter märks alltid en tydlig påverkan från den kinesiska maoismen. Där finns den grundläggande tesen om att västvärldens rikedom är följden av utsugning av Asien, Afrika och Latinamerika. Men där återfinns också synen på hur motsättningar ska lösas i ett samhälle.

Under ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i Kina angreps de som ansågs härstamma från ”borgerliga” miljöer. Först skulle de begå ”självkritik” för sina idéer. De skulle därefter ta ”avstånd” från familjer och anförvanter. Slutligen berövades de arbete och egendom och skickades ut på landsbygden, eller till läger. Eller mördades.

Allt går i dag igen i de krav Black Lives Matter riktar mot vita. 

Ignatiev beskrev sig själv så här i en intervju en månad före sin bortgång:

”Jag arbetade i industrin i 23 år, och på universitet i 33 år medan jag ägnade mig åt mitt verkliga kall som revolutionär”.

Och han lyckades verkligen. Det började med en pamflett 1967 om att vita måste ge upp sina privilegier och 53 år senare står vita ungdomar på Stockholms gator med plakat där det står: ”White people must do more”.

"Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval."

Ytligt sett kan det verka som om media i Sverige noga bevakar USA i allmänhet och presidentvalet i synnerhet.

Men ser man på de största tidningarna de senaste dagarna ägnar de utrymme åt att analysera, eller snarare berömma Michele Obamas senaste tal.

Svenska journalister är lata, de får Kronblom att framstå som maniskt aktiv.

Men om de försökte skulle de ändå inte riktigt kunna passa in det som sker i New York i sin vanliga mall där Trump är så ond att han till och förvisats från helvetet av Satan och därför dväljs i Vita Huset.

Demokraterna är däremot alltid goda.

På dagens presskonferens berättade den demokratiske delstatsguvernören i New York Andrew Cuomo att morden ökat med 29 procent i New York City. Han hotade med att det blir inga pengar till polisen i staden nästa år om de inte genomför reformer. Det är alltså polisens fel att morden ökat. Med reformer menas inte att polisen ska bli effektivare i att bekämpa våldsbrott utan att de ska sluta vara så rasistiska och bygga bättre relationer med alla stadens minoriteter.

Att dessa relationer enligt Cuomo är dåliga är enligt honom förklaringen till mordorgien.

Samma sak som Black Lives Matter hävdar.

Men de som dör på gatorna är inte personer som skjuts av poliser.

De som dör gör det för att det inte finns poliser där som kan ingripa.

Hur ser det ut alltså ut egentligen i staden i dag?

En mordvåg sköljde över New Yorks gator den senaste veckan. Under samma tid förra året registrerades 26 skjutningar – i år 76, av dem ledde 14 till att människor mördades.

Bland dem den 28-årige kriminalvårdaren John Jeff som hittades död på en gata i Queens tidigt på lördagsmorgonen med elva kulor i kroppen.

I Prospect Park mördades 47-årige tvåbarnsfadern Paul Pinkney med ett skott i huvudet när han skulle tända ett ljus till minnet av en granne som färdats på samma plats några dagar tidigare. 

Polisen rapporter från mordvågen berättar om plötsligt oväntat, ibland dödligt våld:

En 40-årig man står och antar på sitt tåg på grand Central på Manhattan. EN person passerar, stannar upp, klappar mannen på axeln, skjuter honom, går sedan vidare.

En ung man sitter utanför sitt hur i Belmont, två män närmar sig honom. Öppnar eld. Försvinner.

Våldsorgien fick president Donald Trump att i en tweet riktad till stadens borgmästare Bill de Blasio förklara att blodbadet måste upphöra: 

“Lag och ordning. Om inte han kan skapa det gör vi det.”

Tidigare i år har presidenten beordrat federala polisinsatser i Kansas City, Seattle och Portland i Oregon. 

Nu kan alltså den största staden i USA stå på tur, och presidenten är inte den enda som är oroad över utvecklingen. För första gången i sin historia har den fackförening som organiserar 24 000 av New Yorks 36 000 poliser uttalat sitt stöd för en av kandidaterna i ett presidentval. På fredagskvällen, alltså under det dygn som skördade mest dödsoffer i staden framträdde fackföreningens ordförande på ett möte och förklarade att den unika åtgärden var en följd av att Donald Trump ”förtjänat” fackföreningens stöd och att:

”I dag är det en ära för mig att få stå på denna scen och ge röst åt 24 000 stolta New York-poliser, och stå framför dem av dessa som är här i dag ropar ”USA” och ”Trump som president”.

Presidenten förklarade i sitt tacktal att Joe Biden hade försökt göra allt för att svärta ned poliserna, men att han som president skulle återställa deras värdighet och stolthet efter sin valseger i november.

Förhållandet mellan poliskåren i New York och stadens demokratiska styre har snabbt försämrats under de senaste månaderna, och då har det ändå aldrig varit riktigt bra.

Den tuffe Patrick Lynch satte redan 2014 skräck i Bill de Blasio när han efter det att en två poliser skjutits i Brooklyn, lade skulden på de Blasio: ”Deras blod är på borgmästarens händer.” Det kom efter att de Blasio erkänt att poliskåren ofta använde rasprofilering och att det var fel sätt att arbeta.

På begravningen av de mördade poliserna vände alla poliser som var närvarande ryggen åt de Blasio och han har sedan dess hållit en låg profil och när så behövts uttryckt sitt stöd för polisen.

Fram tills vårens Black Lives Matter-upplopp som tydligen gjorde honom mer rädd än Lynch ledarstil, eller så innebar de att Bill de Blasio fick möjligheten att genomföra det han alltid velat göra, men inte riktigt vågat. 

1 juli år meddelade Bill de Blasio att man i stadshuset kunnat enas om en ny budget för 2021.

En miljard dollar har tagits från de delar som bekostar poliskårens arbete och flyttats till områden som skola, socialtjänst och hälsovård. Detta samtidigt som våldet ökat vecka för vecka under årets första sex månader. 

Bill de Blasio deklarerade stolt på presskonferensen att ”han känt hur viktigt det var att ta pengar från polisen och ge dem till unga människor och områden som befann sig i nöd”.

Ett av resultaten kommer att bli att polisens övertidsbudget skärs ned med 60 procent, och det drabbar i dag en kår som inte hinner rycka ut när det behövs.

Curtis Sliwa, grundare den frivilliga ordningsvakts-organisationen Guardian Angels, förklarade för en vecka sedan att han skulle utöka antalet patruller över hela staden eftersom det rådde ”totalt kaos”. Han berättade om hur medborgare vädjat om hjälp eftersom ”polisen kommer inte när man ringer efter dem.”

På Manhattan finns en av de få personer som gör pengar på ett ökande våld som verkar kunna drabba vem som helst. Brad Peddel är ägare till 221B Tactical och kan berätta att försäljningen av skyddsvästar har ökat med 80 procent sedan 2019.

”Ni kan inte ana hur många det är som kommer in och säger: Jag är livrädd”. De flesta västarna köps av personer som bor i Brooklyn och Bronx.

Joseph Giacalone är före detta polisbefäl i new York, men undervisar nu på John Jay College of Kriminal Justice. Han har en lite uppgiven, men praktisk syn på utvecklingen:

”Vapen och skottsäkra västar säljs som aldrig förr. Det är dags att återinföra gjutjärnsbadkaren. Det är där mammor brukade bädda ner barnen för natten för att de skulle vara skydda när kulorna började vina.”

"White silence is violence" får vi nu lära oss. Men det är fel. White silence is suicide.

I onsdagens program diskuterade vi det mycket tragiska och märkliga fallet Jessica Doty Whitaker.

Tragiskt är fallet för att hon mördades ur ett bakhåll när hon promenerade hem genom Indianapolis i sällskap med sin fästman och två andra personer. De hade deltagit i firandet av USA:s nationaldag.

De kom i gräl med en grupp svarta män, som skriker ”Black Lives Matter”. Någon i Jessicas grupp yttrar orden ”All Lives Matter”. Efter ytterligare ordväxling går grupperna åt var sitt håll. De svarta männen rör sig uppför en backe mot en bro som går över kanalen.

Skott avlossas från bron. Jessica Doty Whittaker träffas och dör strax efter sin ankomst till sjukhuset. Hon lämnar en treårig son efter sig.

Detta är det tragiska.

Det märkliga är att det inte uppmärksammas i media. Det tar mer än en vecka innan en större tidning tar upp det – och då är det engelska Daily Mail. 

Men i medströmsmedia annars är det tyst.

Man kunde nästan tro att de inte bryr sig om ifall en småbarnsmamma mördas ur ett bakhåll.

Inte om hon är vit.

För nu är det ”Black Lives Matter” som gäller.

Alla dessa svarta som sägs mördas av vita poliser ni vet.

Men som vi kunde berätta i programmet har vi tittat lite närmare på mordstatistiken i just Indianapolis. Staden där Jessica Doty Whitaker mördades.

Det är en rå och brutal stad. Ligger på en vanhedrande fjärde plats i antal mord per 100.000 invånare.

För året 159 mord.

De flesta av morden med kända förövare utfördes av svarta som mördade andra svarta. 

Därefter kom svarta som mördade vita.

Antal svarta som mördades av vita?

0.

Noll.

Zero.

Ingen.

Däremot är det alltid ett antal vita som mördas varje år.

Ofta kvinnor.

Varje år. År ut och år in.

En del av dem mördas på obeskrivligt brutala sätta. Mest uppmärksammat blev kanske fallet med Amanda Blackburn för fem år sedan. Ung, vit, gravid, gift med en pastor. Hon befinner sig ensam hemma med sitt ett år gamla barn när är gäng unga svarta män tränger sig in i hennes hem, våldtar henne och avslutar med att skjuta henne i huvudet.

Någon för dödsstraff?

Så här skulle man kunna fortsätta uppräkningen. Problemet är enligt all tillgänglig statistik för Indianapolis inte att vita dödar svarta. Hävdar man det är man inte riktigt frisk i huvudet. Problemet är att mördarna nästan alltid är svarta. De dödar vita.

Men de dödar framförallt sina egna.

PS. I statistiken ingår inte personer som skjutits av polisen i Indianapolis. Och då skulle man förstås kunna tänka sig att det antalet är så stort att det är det som driver BLM-pöbel och den vita Starbucks-vänstern ut på gatorna i staden för att demonstrera. 

Och att den svarte Dreasjon Reed sköts till döds av polisen i staden 6 maj utlöste förvisso demonstrationer.

Men det är en fullt rimlig hållning av poliser i Indianapolis att hela tiden vänta sig det värsta i sin tjänsteutövning. Några timmar efter att Reed skjutits, dödas en annan ung svart man av poliser. Det är 19-årige McHale Rose som larmar polisen, de rycker ut och när de anländer öppnar han eld mot dem. De besvarar elden. Rose dödas. Poliserna rullade alltså in i ett förberett bakhåll.

9 april i år skjuts den kvinnliga 24-åriga polisen Breann Leath. Småbarnsmamman mördades när hon skulle avfyra ett lägenhetsbråk.

Hon var dessutom svart.

Med tanke på sådana händelser är det nästan underligt att poliserna i staden ligger så långt ner i statistiken när det gäller personer som dödats av poliser. 

Och nu ställs om och om igen kraven på ”Defund the police.”

Jamenvisst. Då kan Jessica Doty Whitakers mördare avrätta fler vita kvinnor.

PPS. Och till den som stör sig över mitt repeterande av ordet ”vit”. Betänk att vi nu sedan några månader fått lära oss att hudfärgen på offren spelar roll. Ja, rentav är det avgörande.

Liksom hudfärden på den som dödar. Det är därför jag så ofta använt ordet ”svart”.

Jag följer bara – för en gångs skull – PK-manualen.

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

"Kaffe kaffetåren den är bra/ kaffe kaffetåren vill ja ha" ... kunde man sjunga förr. Vad man får sjunga framöver är mer osäkert. Liksom det mesta.

Starbucks grundades i Seattle. På något sätt gör det väl denna stad till det moderna samhällets fika–huvudstad, kanske också till en slags Mecka för alla västvärldens poliser. Någon gång i sitt liv som polisman förväntas man besöka Seattle och genomföra de heliga fikaritualerna under ett besök på den första Starbucks vid Pike Place.

Men vad händer nu när Black Lives Matter utropat delar av Seattle till en polisfri zon? Inga pilgrimsfärder för pojkarna och flickorna i blått?

Vi hann inte ta upp just den frågan när vi diskuterade raskravallerna i västvärlden i gårdagens program, men vi grubblade desto mer över om det är så att det finns religiösa aspekter av rasupploppen. Vårt svar blev i stort sett nej. De som diskuterar sådant gör det i vissa fall för att slippa prata masspsykologi i det moderna samhället, rotlöshet, ångest, hysteri och allmän feghet … i kombination med tilltagande dumhet.

Vi funderade också över vad Macron ska hitta på när USA minskar sin militära närvaro i Tyskland. Och vi enades om att få saker antagligen kan tävla med känslan av att hitta och få gräva upp en riktig skatt.

"Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för."

Matterhorn? Varför välja en bild av Matterhorn? Givetvis för att underlätta tillvaron för Isobel Hadley-Kamptz. I brist på kunskap om världen och ideologier väljer hon att definiera sina motståndare genom att studera hur de håller fingrarna eller om de bär Hawaiiskjortor och dricker mjölk. Vem vill inte veta hur hon kommer att tolka en bild av en alp?

Yttrar man sig i det offentliga samtalet numera måste man först inleda med att man sett filmen där George Floyd kvävs. Man ska sedan omgående följa upp med att förklara att man är skakad i sitt innersta.

Snart har vi nått den punkt där varje samtal måste inledas med formuleringar av detta slag, även väderleksrapporterna:

”Bilderna på George Floyd liggande med en polismans knä tryckt mot sin hals var fruktansvärda. Morgondagen uppvisar sol över stora delar av Götaland …”

Om man inte förfar på detta sätt kommer man av Isobel Hadley–Kamptz anklagas för att vara högerextrem och nazist.

Men om man gör som hon kräver visar man ju bara att man mycket länge befunnit sig i kryogenisk sömn på grund av man har varit djup nedkyld. 

I just Isobel Hadley–Kamptz fall kan det faktiskt vara fallet. Jag kan tänka mig att hon för några år sedan vandrade iväg till kylskåpet för att få sig en nattmacka, öppnade fel dörr och ramlade in i frysboxen istället. Somnade.

Och nu har någon fått för sig att tina frysboxen och vips är Isobel Hadley–Kamptz tillbaka i debatten.

Inte uppdaterad men sugen på att få tala om för oss andra som varit vid medvetande hela tiden vad som är viktigt och oviktigt, vad som är rätt och vad som är fel.

Vad alla andra som är upprörda över George Floyds död har för förklaring till sitt beteende vet jag inte. 

Min egen reaktion inför George Floyds död är att den lämnar mig oberörd. 

Inte på grund av att jag är känslomässigt störd, saknar empati eller är allmänt ond.

Tvärtom så berör mig människors lidande mycket.

Men ser jag mig ut över världen ser jag mängder av mord, krig, överfall, skändningar och uppvisningar i satanisk och infernalisk grymhet som det är svårt att förstå att mänskliga varelser kan utsätta andra mänskliga varelser för.

Den fråga man då som tänkande människa måste ställa sig är vilka strider och vilken kamp som är viktig om man vill se en friare värld där individen råder över sitt eget öde.

När tillvaron är fylld av människor som inte bryr sig om vad som händer i Mexiko, Kina, Turkiet eller Iran utan istället låter amerikanska media och skådespelare bestämma vad som för dagen är den viktigaste frågan … i en sådan tillvaro kan man ibland stå ganska ensam. Men vem vill bidra till att vi uppnår flockidioti?

De som i dag går i flock i västvärlden och ropar ”Black Lives Matter” i tron att amerikanskt polisvåld mot svarta skulle vara det som håller miljarder människor i misär och förtryck har valt att göra det trots att de har alla möjligheter i världen att orientera sig.

Om de betraktar bilden av människor som hängts från lyftkran i Iran, Boko Haram-mördade i Afrika, kristna slavar i Pakistan, kartellernas massmord i Mexiko, morden på vita farmare i Zimbabwe och Sydafrika … och Kinas metodiska tagande av kontroll över hela världen … på vilket sätt blir då denna masshysteri för Black Lives Matter möjlig att försvara?

Den är ju ett hån mot miljoner människor som dödas när de stora, farliga krafterna i världen rycker fram.

Mot oss.

Och vi ska förväntas oroa oss över hur polisen i Minneapolis är organiserad?

Isobel Hadley–Kamptz kommer givetvis att betrakta mig som högerextremist för att jag inte tycker som hon och pöbelhoparna. Det kan jag ta lätt på eftersom jag fortfarande alltid bär med mig ett mycket tummat exemplar av ett litet häfte med Lenins ”Aprilteser”. Då och då tar jag fram det och begrundar vad som måste göras. När jag ställs inför sådana som Isobel Hadley Kampz går jag till stycket om att: 

”Det är naturligtvis mycket lättare att skrika, klaga, okväda och yla än att försöka förstå och klargöra.”

Men Isobel Hadley Kamps har inte som jag ett behov av att förstå för att kunna förstöra en ond ordning. Hon har ett behov av att yla för att säkra sig en plats i den onda ordningen.

Hon vill in ordentligt på de stora ledarsidorna efter att ha varit ute i några år. Därför tycker hon högljutt det hon förväntas tycka, därför ger hon sig på Mats Skogkär. Det är svårt att bli kvar på DN, kanske kan man säkra sig en plats på Sydsvenskan nu när det blir en stol tom på ledarredaktionen, tänker hon.

De européer som i dag tror sig protestera mot den värsta formen av övervåld och förtryck bör innan de går ut på gatorna igen sätta sig ner och studera hur världen ser ut. Se vilka krafter som är i rörelse, vilka krafter som hotar andra med döden och dem själva med framtida starkt beskuren frihet.

Därefter är det dags att skrida till verket.

Men då kommer inte George Floyd och Black Lives Matter vara något som kampen kretsar kring.

Vad gör man när amerikaniseringen förlamat människors hjärnor och de fyller gatorna?

I gårdagens sändning diskuterade vi realismen i Boris Johnsons inbjudan till tre miljoner invånare i Hongkong: Kom hit om Xi Jinpings styre blir för brutalt. 

Man kan ju inte annat än beundra Boris Johnsons mod och principfasthet. Brittiska banker och byggbolag har slutit mycket stora avtal med kineserna för deltagande i olika delprojekt i Sidenvägen. Att utmana Kina lär inte vara populärt bland dem.

Egentligen har västvärlden i nuläget bara två ledare som i verklig mening vågar utmana kineserna och trycka till dem: Boris Johnson och så hans vars namn man snart inte får nämna för då blir man avstängd från Twitter, Facebook och Instagram och får antagligen inte ens handla snus nere på ICA eller Coop. 

Men ni vet vem jag menar.

Därefter blev det ett långt parti där det för den som kommer in mitt i programmet kan låta som om vi samtalar om ett avsnitt av ”The Walking Dead”, mycket zombies på gatorna. Vad ska man göra? Hur gick det till? 

Men det är torsdagens BLM-demonstration i Stockholm vi diskuterar och utifrån den linjerade vi upp de olika motståndsstrategier som är möjliga.

Jag blev upplivad av Martins försäkran att om vi som bor kvar här tvingas gå under jorden kommer han då och då dyka upp och förse mig med livets nödtorft. Han nämnde inte cigarrer, men jag antar att han tyckte det var så självklart att det inte behövde nämnas.

  • Rubrikens citat är förstås en av Ricks repliker i "The walking Dead". Kändes lämplig med tanke på avsnittets ämnen.