De döda som inte räknas

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte … Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.

Kommentera