Artiklar

När ondskan rullar in räcker det inte med att vara god

Boris Benulic

En del saker bör man inte göra. Oavsett vad man tycker sig få stöd för i Bibeln eller Koranen.

På Expressens kultursida i dag visar Nalin Pekgul – utan att riktigt förstå det – varför jag har rätt och varför det är rimligt att begränsa utövandet av islam i Sverige och Europa.

Nalin Pekgul diskuterar i sin text ett allvarligt problem för en del muslimska föräldrar i Sverige; de kämpar för att hindra sina barn från att ansluta sig till IS eller muslimska andra terrorgrupper. 

Nalin Pekgul berättar om när en panikslagen mor kontaktar henne och hennes man; modern har upptäckt att sonen tittar på rekryteringsfilmer för IS och nu vill hon ha hjälp att stoppa radikaliseringsprocessen … och det går bra förtäljer oss Pekgul:

”Han var fortfarande mottaglig för argument. Ett viktigt skäl till att han lyssnade på oss var att vi kunde ge en annan bild av vad islam står för, samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Låt oss anta att Pekgul och hennes man inte hade varit bra på Korantolkningar och på att lägga ut texten om vad hadither och suror egentligen beordrar den troende muslimen att göra.

Då kunde det antagligen sorgligt nog blivit så att sonen rest och anslutit sig till halshuggarsekten.

Och det problematiska är att Pekgul inte ser det obehagliga i sin egen formulering:

”… samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”

Man måste alltså få gehör för sin tolkning av islam för att unga män av det här slaget inte ska ge sig i väg och massmörda, tortera, våldta och hålla sig med sexslavar. Det räcker inte med att förklara för den klart sinnesförvirrade unge mannen att människor ska ge själva djävulen i att halshugga och våldta varandra. Och fattar han inte får man väl ge honom en omgång eller två och sedan låsa in honom i lämplig källarskrubb.

Jag är synnerligen enkelt funtad och menar att det måste vara något grundläggande fel på en religion där finns en aktuell och pågående diskussion om huruvida man bör döda icke-muslimer eller inte. Typ: ”Men titta nog på den här suran lille Muhammed, den kan faktiskt bara tolkas som att du inte kan få ta kristna flickor som sexslavar eller för den delen våldta dem när du får lust ute på gatan.”

Och – kom inte och säg att det är en nidbild jag ger. Läs Nalin Pekguls text igen. Dagliga diskussioner om att Koranen inte påbjuder ord på otrogna är vad vi får om islam blir en del av samhället.

Det är inte något som jag hittar på.

Och nej, kom nu inte och säg att kristendomen har samma problem. Det finns en och annan dårfink här och där som får monumental uppmärksamhet för att han predikar avlivandet av bögar eller andra för honom misshagliga personer i sin lilla församling på 22 personer där alla är mycket, mycket nära släkt med varandra.

Men då talar vi om företeelser som inte ens är perifera i min tro, och i den kristna kulturkretsen leder sådana tankar till att alla vi andra funderar på om vi ska satsa på tvångströja eller tyngre medicinering. Vi sätter ju inte oss ner med Bibeln och förklarar:

”Hör du Pelle lille, om du läser bergspredikan en gång till så förstår du att Gud faktiskt inte vill att du dödar muslimer. Eller hinduer för den delen. Vad sa du? Nej, för helvete du får inte heller våldta muslimska flickor. Är du inte riktigt frisk i huvudet?”

Ingenstans i kristenheten pågår det sådana hetsiga diskussioner om huruvida vi ska ta livet av muslimska män, ha muslimska barn som trälar och passopper och muslimska kvinnor som sexslavar.

Är det inte dags att vi öppnar ögonen och ser att det finns en kvalitativ skillnad mellan islam och andra religioner?

Är det inte dags att vi inser att det inte finns något som liberala eller moderata eller västerländska muslimer. De må själva vara övertygade om att de faktiskt är det, men det innebär bara att de kommer att bli sittande med mordiskt sinnade unga män som vill halshugga dig och mig … och dessa liberala muslimer måste om och om igen försöka av- och omprogrammera sådana unga män. Den muslimska kulturkretsen alstrar bevisligen ständigt sådana för oss livsfarliga män och kvinnor. 

Jag tvivlar inte på att Nalin Pekgul är en god människa och vill gott. Men hennes ständiga kamp inom islam bidrar bara paradoxalt nog till att förstärka en religion som just alltid kommer att alstra terrorism … vad än de goda muslimerna vill. Man kan utrycka det som att det på sätt och vis är en följd av det deterministiska draget i islam, en religion så formulerad att den alltid kommer att fungera som ideologiskt fundament för regimer i tredje världen som är fientliga mot västerlandet och därmed bidra till att skapa nya terrorister innanför våra egna gränser.

Nalin Pekgul listar dem som är ansvariga; svenska politiker och tjänstemän i olika typer av förvaltning och i rättsapparat. Alla har gjort för lite eller fel.

Men ingenstans funderar Pekgul det minsta lilla på sin religion. Kan inte den i sig bära ett ansvar?

Innan vi fick en stor muslimsk grupp i Sverige hade vi faktiskt inte problem med terrorturister som åkte till Syrien och Irak.

Nalin Pekgul och andra goda och sympatiska muslimer bör börja fundera på vad det är för fel på deras religion, inte på vad det är för fel på ett Sverige vars kultur gjorde landet helt oförberett på att det skulle tvingas hantera en trosuppfattning där man istället för konfirmationsundervisning ägnar sig åt att diskutera med ungdomarna om det är rätt att döda otrogna eller inte.

Artiklar

Varför är det ingen is till punschen?

Boris Benulic

Visst kan vi vänta oss klimatkatastrofer. Döda hav och skogar. Utsugna jordar. Förintade och försvunna arter. Livet på jorden drar mot askgrå död. Just därför måste vi få en miljöpolitik som inte styrs av krafter och makter som är fientliga mot den svenska nationen.

"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? (Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).

Visst kan man frukta mycket här i världen och tillvaron. Men när du känner hur hjärnan står still medan hjärtat travar som Propulsion på upploppet på Solvalla för ett år sedan … det är då du ska besinna dig och betänka att det finns de som vill att du ska vara rädd.

Låt oss gå tillbaka till 1964.

Då befann sig stora delar av västerlandet i ett tillstånd av malande, förlamande oro. Skulle världen gå under i morgon?

Eller redan framåt kvällen?

Det både vanliga människor och ledare fruktade var kärnvapenkriget. Det allomfattande kärnvapenkriget som skulle få Hiroshima och Nagasaki att påminna om brand i ett kolonistugeområde.

1964 hade USA haft bomben i 20 år. Sovjetunionen i 15 år, Storbritannien i tolv år, Frankrike i två år och nu hade också Kina bomben. Och det var Kina som var det egentliga problemet.

Tidigare hade alla ledare för länder med kärnvapen förkastat tanken på preventiva kärnvapenanfall; alltså tanken på att man skulle slå till först innan motståndaren fattade vad som var på gång – och man skulle i ett slag tillintetgöra motståndarens möjligheter till vedergällning.

Ledarna insåg dock alla att motståndaren alltid skulle ha kapacitet att slå tillbaka.

Men det som oroade mänskligheten var att även om alla stormakters ledare avvisade tanken på preventiva kärnvapenanfall kunde man aldrig bortse från risken att någon ansvarig på lägre nivå hade haft en jobbig helg och av misstag tryckte på fel knapp tidigt en måndagsmorgon … och så brakade allt loss.

Den malande oron som tanken på denna risk ledde till … den var illa nog.

Men så sprängde kineserna sin bomb och deras ledare Mao Zedong förklarade att han inte fattade varför man inte skulle satsa på att klippa till först med allt man hade i sin kärnvapenarsenal:

” Jag är inte rädd för kärnvapenkrig. Det finns 2,7 miljarder människor i världen; det betyder inget om några av dem dör. Kinas befolkning är 600 miljoner; även om hälften av dem dödas återstår 300 miljoner”.

Nu ska man inte bara se Mao Zedongs uttalande som ett försök att skrämma alla oss andra, det var nog också ett tämligen ärligt uttryck för hur kinesiska ledare genom historien och fram till i dag ser på sin befolkning … som en förbrukningsvara. Mister du några hundra miljoner kan du alltid hämta fler på lagret.

Och i dag är de inte 600 miljoner utan 1,4 miljarder. De har att ta av.

Men låt oss för en stund lämna just den rädslan och se på ett annat hot.

Bor du utmed Sveriges kuster?

Var då beredd på att de kommande årtiondena langa sandsäckar och gräva diken breda och djupa som Göta Kanal.

Låter det jobbigt?

Klart det gör … men tyvärr måste det tydligen bli så.

Jag drabbas av denna insikt när jag såg på Aktuellt i går, jag drabbades också av dålig nattsömn. Så blir det ofta när man ser statstelevsionens nyheter. Jag kan se vilken film som helst i Saw-serien eller någon klassisk italiensk skräckfilm som ”Cannibal Holocaust” och sedan gå till sängs och njuta den rättfärdiges djupa och vilsamma sömn.

Men efter Aktuellt? Jag antar att rätt många tvingas knapra i sig en extra Lergigantablett för att kunna få lite vila.

Aktuellt är numera mer som en krönika om ett förebådat dödsfall, det enda som är oklart är dödsorsaken. Dödlig epidemi eller klimatkollaps eller kärnvapenkrig? Eller allt på en gång, en sjuhelvetes kärnvapensmäll medan du ligger ebolablödande på ett sjukhus där inomhustemperaturen är 30 grader (luftkonditioneringen klarar inte av det tropiska klimat vi fått).

Att tala om dessa ting som troliga hot gör det möjligt för politiker att ursäkta att de inte tar tag i de problem som medborgarna upplever som akuta … de frågorna kan de vifta bort med att de är fullt upptagna med att planera för det som kanske möjligen kan inträffa kring år 2100.

Ett utmärkt exempel på dessa mekanismer fick vi i gårdagens Aktuellt. Än än gång intervjuades lokala politruker och regionala byråkrater om sina förberedelser för att möta faran för att delar av Malmö läggs under vatten. Risken för att Malmö börjar översvämmas på grund av höjda havsnivåer tror de kanske kan börja göra sig märkbar kring år 2100. Och för säkerhets skull har planeringen redan påbörjats.

Jag tittar intresserat på kartorna och diagrammen som förevisas och ser hur stadsdel efter stadsdel skuggas som en markering av att folk där kommer att vada runt i vatten som når dem till bröstet (om de är vuxna och av normallängd).

Men det är något fel med kartorna. De som ritat dem har inte tagit hänsyn till att om utvecklingen i Malmö fortsätter som nu så bor det inga människor i den staden om åtta årtionden. Om inte annat har den lämnats öde därför att resten av Sverige inte längre vill skicka pengar som de kan köpa rosa enhörningar för. Några lever väl kvar där och har gått in i Mad Max-läge i Rosengård … å andra sidan innebär det ingen förändring … Mad Max-läge råder alltid i Rosengård.

Mest irriterande i Aktuelltinslaget var inte att Erika Bjerström hade värmt upp en gammal nyhet om Thwaites glaciär i Antarktis och förklarade att den smälter fortare än man trodde och att det kan få oanade följder för havsvattennivåerna. I media brukar det gigantiska ismassivet benämnas ”Domesdagsglaciären” bara för att vi ska fatta att när den tippar i havet kommer vi inte längre att behöva ställa frågan: ”Varför är det ingen is till punschen”.

För då finns det ingen is. Allt har blivit vatten och du själv snart en av de drunknade. Av jord är kommen men till vatten ska du åter varda. Inget är sig likt, men alla blir vi förtida lik.

Om det nu inte vore för Johan Rockström. Räddaren och frälsaren. Agronomen som numera är professor i miljövetenskap. Han fick kliva fram i Aktuellt och förklara att de styrande i Malmö handlar alldeles rätt, man måste förbereda sig för att Thwaites glaciär tippar ner i havet och så kommer att ske om ”vi” inte minskar våra utsläpp.

Det är den här typen av uttalanden som utgör grunden för alla dessa förslag och pålagor och åtgärder som påverkar din och min vardag, och vår frihet.

Tanken är att ”vi” alla på jorden måste hjälpas åt att minska utsläppen, och eftersom ”vi” i Sverige släpper ut extra mycket per person måste vi köra extra hårt med oss själva, och straffas för allt vi gör som kan knytas till fossila bränslen, eller djurhållning (de är nu nämligen också ute efter kor, grisar och hästar).

Det finns två (minst) problem med det här.

Första har vi det där med Thwaites glaciär. Det framställs som om alla processer kring den är klarlagda.

Men så här säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet:

”Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thwaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer.”

Det Wåhlin talar om är de data som samlats in av en undervattensfarkost som för första gången tagit sig in under Thwaites glaciär och Wåhlin har varit med och utarbetat den studie som Bjerström och Rockström hänvisar till.

Alltså … stor osäkerhet råder, inga säkra beräkningar finns, men det framställs av dem som inte ens studerat frågan som vetenskapsmän som att vi står inför en katastrof om utsläppen inte minskar.

Det andra problemet är att sådana som Bjerström och Rockström inte låtsas om Mao Zedong-mentaliteten i Kina.

Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör så länge Kina inte tänker ingå i något ”vi” som minskar utsläppen. De kommer att bygga ytterligare några hundra kolkraftverk de närmaste åren och nerifrån helvetet vinkar Mao Zedong uppmuntrande upp till Xi Jinping och ropar: 

”Frukta inte klimatkollapsen. Vad spelar det för roll om det dör en miljard kineser – du har i alla fall 400 miljoner kvar.”

Kina deltar gärna på klimatkonferenser och talar om hur viktigt det är med avtal och satsningar på grön teknik och regleringar – för de ser hur det försvagar de länder som försöker leva upp till avtalen och protokollen från Kyoto eller Paris eller Disneyland (va, finns det inte ett från Disneyland … jaja, det är en tidsfråga).

Men visst tror jag att människan håller på att förstöra jorden. Alla dessa knappt tänkande människor som låter sig styras av giriga och korttänkta personer … vad annat kan vi vänta oss än att mänskligheten som art metodiskt men samtidigt tanklöst förstör jord, skogar, hav, sjöar … och allt annat levande.

Och? 

Vem vid sina sinnens fulla bruk tror att lösningen är att vi gör allt för att få internationella överenskommelser till stånd.

Sådana avtal är alltid stora makters sätt att få små stater att anpassa sig. Internationellt samarbete i olika internationella organ och glad globalisering räddar inte klimat och miljö, vare sig i världen eller Sverige. Men det garanterar vår nationalstats undergång som suverän och oberoende entitet.

Alltså … om man tror att vi står inför kommande globala klimatkatastrofer – vilket jag gör –  är det då verkligen rationellt att underkasta sig begränsningar som andra stater inte bryr sig om? Det försvagar ju Sverige på alla områden och gör det svårare att skydda landets invånare, tillgångar och natur.

En rationell miljöpolitik kan bara föras på det nationella planet, och om vi vill kan Sverige bli en grön ö i en allt mer smutsig värld, en värld som annars möjligen till stora delar är dömd att sjunka ner i barbari.

Exakt hur en miljöpolitik ser ut som värnar Sverige kan vi alltid diskutera – men först måste vi bli ense om att vi bryter oss loss ur Kinas, och globalisternas försök att avhända oss möjligheten att bygga det land vi vill ha.

Artiklar

För våra synders skull*

Boris Benulic

I som här inträden ska inte låta hoppet fara. Absolut inte. Inte än.

Jag promenerar under lunchen genom Karolinskas sjukhusområde i Solna. Där finns de gamla stora massiva byggnaderna i mörkrött tegel. Skyltarna talar ordentligt om vad man ägnar sig åt i de olika husen – typ: endoskopi, fostermedicin, hematologi, infektion, koagulation. Ja, ni fattar, jag kan sluta uppräkningen, ni förstår att jag går genom ett område där man ägnar sig åt medicin och läkande.

Människor blir sjuka och skadas.

Människor måste därför helas och botas … på olika sätt.

Det är något tungt och dystert över de här kvarteren, och det beror inte bara på att de ligger alldeles intill den oändliga Norra kyrkogården.

Byggnaderna är befästningar byggda av människor som vet att de står inför en övermäktig fiende; en motståndare man i längden inte kan besegra. Men man kan i alla fall försöka bjuda motstånd.

Förvissningen om att man en dag kommer att förlora förklarar dysterheten – att man avser att ändå försöka försvara sig förklarar stämningen av värdighet.

Men så vandrar jag in i de nyare delarna av Karolinskas sjukhusområde, de som till vissa delar inte är färdigbyggda än.

Byggnaderna är större här.

Mycket större.

Det huvudsakliga byggnadsmaterialet är glas.

Och när jag går in i dessa områden förklarar många skyltar för mig att jag nu träder in i något som är större och mer komplicerat än sjukvård. Jag befinner mig i ”Life City” och här ägnar man sig – enligt skyltarna på alla dessa mycket stora byggnader av glas – åt ”Life Science”.

Medicin är för bönder som fastnat med armen i skördetröskan eller arbetare som ramlat från en ställning, eller manschettproletärer av olika slag som stressats till magsår.

”Life Science” däremot antar jag är till för de lite finare människorna.

”Life Science” är en beteckning som klingar av obehagligt övermod, mycket långt från den värdiga hållningen i de gamla kvarteren.

Att beteckningarna är på engelska är inte bara för att man vill göra sig finare än man är och för att man vill locka investerare … utan också för att det skulle låta för eländigt löjligt på svenska, med utbyten av det här slaget:

A: Och vad jobbar du med då?

B: Livsvetenskap.

A: Huh?

Eller…

A: Var ligger din arbetsplats?

B: I Livets stad.

A: Ööh?

Men mest stör det mig förstås att i ett samhälle där vi nu inte ska låtsas om att vi lät gamla dö … ibland i onödan (så dumt det låter) och ofta i obehövlig ensamhet och vånda … och alltför smärtsamt … i ett sådant samhälle framställer sig de som bygger och bemannar de nya sjukhuskomplexen som de som ska bli herrar över livet.

Varför ska vi sträva efter det när de flesta ännu inte är herrar över döden, eller snarare över förmerna för hur de dör?

Alla dessa människor i västerlandet som på obegripligt många sätt väljer att misshandla sin kropp – och som därmed bjuder in döden.

Alla dessa människor som beter sig och försöker se ut som de fortfarande var 17 år när de är 47 år – och som därmed bryter upp det naturliga förhållandet mellan generationerna och därmed gör att människor inte riktigt fattar att döden är en realitet.

Och paradoxalt nog är det all denna oförsiktighet, all denna förträngning som gör människor så fega, lata och räddhågsna och ovilliga att stå på sig.

Integritet följer av att man inser att ens tid är begränsad och att man måste nyttja den till det yttersta.

De som inte fattar att deras tid alltid är utmätt väljer ofta att vika undan och anpassa sig i tron att allt löser sig, man får vänta till morgondagen och kolla läget då.

Det är detta som gör att jag tror att i ”Life City” är det lika tyst som i ”Death Valley”.

Och kanske kan de som är verksamma i ”Life City” förlänga människors liv med något år eller två – och därmed anse sig faktiskt ha rätt att – åtminstone på personalfesterna – titulera sig ”Livets herrar”.

Men återigen. Det är frågan om vad man gör av detta liv.

PS. Och när jag passerade huset som inrymmer intensivvårdsenheterna i ”Life City” saktade jag in stegen och bugade lätt vid infarten … som en liten gest av respekt för de människor som räddade livet på mig för två månader sedan. 

Om min inställning är motsägelsefull?

Jo, det är den väl.

Och?

Att sjukvården alltmer industrialiseras och blir underställd intressena hos de gigantiska bolag som producerar läkemedel och medicinska hjälpmedel hindrar inte att de som arbetar i sjukvården på olika nivåer i kraft av sin kunskaper i många enskilda fall ändå botar människor och räddar liv.

* Rubriken syftar förstås på H L Menckens uttalande om att medicinens mål inte är att göra oss till bättre människor utan att hantera följderna av att vi är dåliga människor.

Artiklar

Kate Winslet och sossarna

Boris Benulic

Är det inte dags att öppet och fördomsfritt studera arbetarrörelsens tidiga ledare och lära sig hur man bygger en rörelse som förmår gripa makten och återställa ett organiskt, fungerande samhälle?

Under de närmaste månaderna kommer jag att hålla en serie föredrag om den svenska socialdemokratins uppgång, fall och nutida förfall. Sammanlagt ska det bli sju stycken föredrag.

Men är inte ämnet genomtröskat?

Jo, det kan verka vara på det viset. Partigängare, och politruker har skrivit sina minnen och memoarer. Forskare har sedan präntat sin avhandlingar där de vridit och vänt på dessa hågkomster – skrivna av både socialdemokrater och deras fiender.

Det mesta i avhandlingsväg är skrivet i en moraliserande ton; ljög de? Höll de vad de lovade? Var deras bedömningar riktiga?

Få vågar, vill eller kan diskutera socialdemokratins historia som en vägledning till hur man skapar en rörelse och griper makten. Det beror på att få vågar erkänna att de är intresserade av att erövra makten i verklig menin och på ett så grundligt sätt som socialdemokratin en gång gjorde.

Det borde vara det mest intressanta att studera när det gäller socialdemokraterna – oavsett hur man ser på denna rörelse och partiet.

Man brukar tala om en varg som söker sin flock. I den tidiga socialdemokratins historia är det snarare en fråga om en varg som skapar sin flock.

Eller för att vara mer exakt, vi har att göra med vargar som skapar sin flock och sedan slåss om ledarskapet.

Och nej, jag ser inte detta som något negativt.

Sådana processer ser vi i varje samhälle som går i stå, men som i grunden är friskt.

Återstår att se om vi får se sådana processer i vårt samtida Sverige.

Det inledande föredraget om åren 1880 till 1900 höll jag på första maj och från och med i morgon (söndag 9 maj) publiceras det föredraget i ett antal avsnitt i mitt nyhetsbrev. De kommande föredragen kommer också att publiceras i nyhetsbrevet.

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här – prenumerera i dag så kan du följa serien från början.

Och vad har Kate Winslet med det hela att göra?

I morgon inleder jag också i nyhetsbrevet en serie betraktelser om varför vit arbetar- och medelklass numera nästan alltid skildras som nedgången och demoraliserad i den västerländska populärkulturen, (som till exempel i ”Mare of Easttown” där Kate Winslet har huvudrollen).

Mina dagliga nyhetsbrev brukar på just det här sättet röra sig mellan historia, populärkultur, dagspolitik och matlagning … och en hel del andra ämnen.

Artiklar

Napoleon och frågan om man bör ta död på sin inre anhängare av parlamentarism

Boris Benulic

Och i dag är den dag då personer som till vardags är oense om man bör rösta på S eller M ska försöka ha en åsikt om kejsaren.

I dag är det tvåhundra år sedan Napoleon dog i fångenskap. Han somnade in i sin märkligt lilla säng, i ett hus som verkade vara tillhåll för varenda råtta på ön Sankta Helena – i en vrå av det brittiska imperiet som ingen riktigt verkade bry sig om.

De gamla vanliga diskussionerna om Napoleon kommer nu för en dag eller två att ta fart igen. Var han vänster? Var han höger? 

Det är något märkligt med dessa ständiga försök att få stora män som kan liknas vid naturkrafter att passa in i de politiska beteckningar som etablerades i det franska parlamentet kring 1789, och som definierades av ledamöternas lägespositioner. Det är som att försöka ha åsikter om Magdalena Anderssons budget beroende på vilka GPS-koordinater som definierar hennes position när hon undertecknar eländet.

Kan vi verkligen inte föreställa oss människor som går sin egen väg, och inte vill trava fram längs med stigar som redan trampats upp av andra. Till och med Bob Marley insåg att det fanns sådana personer när han konstaterade: 

"Rasta don´t go left. Rasta don't go right. Rasta go straight ahead".

I Marleys fall var väl själva tanken att man skulle vandra ut ur det samhälle som fanns.

I Napoleons fall var det istället frågan om att vandra rakt fram … och rätt in i samhällets maktcentrum för att fylla det vakuum som finns där.

Det är denna insikt om Napoleons karaktär och funktion Hegel visar när han i ett brev till Friedrich Immanuel Niethammer beskriver sitt möte med Napoleon 13 oktober 1806. Brevet författas dagen efter det att kejsaren segrat och intagit Jena:

”Jag såg kejsaren – världsanden – lämna staden för att inspektera sitt rike; det är verkligen en underbar upplevelse att se en sådan individ, som samtidigt som han befinner sig i en enda punkt – sittande på hästryggen – sträcker sig över hela världen och dominerar den”.

Vad få verkar förstå är att Hegel inte ger uttryck för simpel hjältedyrkan. Föreställ er istället Hegel som en vetenskapsman som försöker formulera de lagar som styr historien – han har i omfattande verk och föreläsningar förklarat föregående seklers och årtusendens skeenden och nu ser han framför sig en livs levande gestalt som förkroppsligar hans teorier.

Tänk er en nutida tysk paleontolog som hävdar att den irländska jättehjorten inte alls är utdöd utan existerar i små populationer någonstans i de sibiriska björkskogarna, och mycket väl beroende på klimat och förhållanden i naturen kan en irländsk jättehjort komma att leda Sibiriens björnar, vargar, tigrar och renar i en vandring västerut.

Han förutspår att alla dessa djurarter kan komma att invadera Europa anförda av en irländsk jättehjort. 

Och en dag när vår tyske paleontolog kör på A7 mellan Kassel och Fulda … vad ser han då komma mot sig, fyllande alla körfält på detta sexfiliga avsnitt av autobahn?

Ja, ni förstår förstås …

Vår tyske paleontologs totala lycka kommer inte att bero på att han i sig är glad över det han ser, lyckan beror på att det han ser visar att han hade rätt i sin teori. Lite grand är det väl som de där galna forskarna i Jurassic Park som kan förtrollas av ett jätteödla som snart ska svälja dem hela.

Och Hegel som alltför ofta utmålas som en svårbegriplig filosof helt fången i märkliga uppfattningar om idéers makt – denne Hegel var egentligen en praktiskt lagd person som på ett mycket jordnära sätt – som en antropolog intresserad av maktstrukturer – beskrev oss människor.

Hegel delade in oss i fyra huvudgrupper.

Den första gruppen är ”heroerna” – personer som Napoleon, personer som genom sina egenskaper, handlingskraft, intelligens och karaktär förmår gripa makten. Det kan gälla ett land, en stad, ett företag, kontinent eller världen. Det är personer som förkroppsligar tidens alla motsättningar men som inom sig också har övervunnit dem … och som genom sitt övertagande av makten också gör att samhället övervinner motsättningarna och kan stabiliseras eller expandera.

Den andra gruppen är ”medborgaren”, den balanserade, produktiva personen som har djupa rötter i den samhälleliga gemenskap där de lever.

Den tredje gruppen utgörs av personer som förlorat sin anknytning till samhället och sina band till historien. De flyter fritt i sin samtid men strävar ändå alltid efter att göra rätt för sig och fungera i sin omgivning. Här återfinns person som medvetet valt att göra upp med och lämna den miljö eller det land som format dem, liksom personer som mot sin vilja brutits loss från sitt sammanhang.

Den fjärde gruppen är offren, varelser som är totalt intresserade av historia, de saknar all känsla för rötter, och traditioner. De hör ingenstans hemma utom i TV-soffan med chipspåsen i ett fast grepp.

Om vi ägnar oss åt att diskutera vad som är höger eller vänster, istället för att agera efter vad stunden – och framtiden – kräver av oss …då kan vi inte påverka vilka som ska bli de heroer som framträder och tar makten.

Ett lämpligt sätt att uppmärksamma 200-årsdagen av Napoleons död är att se på sig själv och grubbla lite. Det gäller att utforska och placera sig i historiens kraftlinjer, inte att försöka hitta fram till den bästa partilinjen i riksdagen.

I mitt dagliga nyhetsbrev resonerar jag i kväll vidare om Napoleon och Hegel och vad de kan betyda för oss i dag. Men givetvis kommer jag också att ta upp Napoleonbakelser och vad som var kejsarens favoritvin. Beställer mitt nyhetsbrev gör du här.

Artiklar

En ny vänster i det amerikanska imperiets tjänst

Boris Benulic

En gång i tiden infiltrerade CIA vänstern. Uppdraget verkar slutfört. Målet uppnått.

En av de saker som förundrat mig länge är att se hur andra som kallar sig vänster numera öppet beundrar CIA och FBI och ser dessa organisationer som det godas företrädare.

Plötsligt började man tro på allt som företrädare för CIA och FBI hävdade, och man såg dem som ljusets riddare som stod mellan resten av världen och Donald Trump.

Bortglömda var alla CIA:s statskupper, alla FBI:s politiska mord var förträngda.

Den här utvecklingen kom parallellt med att vänstern slutförde bytet av marxism mot identitetspolitik, intersektionell analys och ett avståndstagande från logiskt tänkande och förnuft … allt började flyta och allt blev relativt. Det blev också lite fint att ha en psykisk diagnos av något slag (man minns ju med saknad den proletära vänstern, där gällde diagnoserna sådant som ryggproblem, stendammslunga, eller förslitna knän).

Man skulle kunna tro att den nutida vänstern var en enda stor påverkansoperation från det amerikanska imperiets underrättelsetjänster för att undergräva Europa – till exempel med hjälp av BLM.

Men så kan det väl inte vara … 

Inte?

Varför inte studera den här nya rekryteringsfilmen från CIA?

Artiklar

Gör korv av kusen, kasta aktersnurran i sjön

Boris Benulic

Du förväntas numera alltid sitta still i båten ... både bildligen och bokstavligen. Helst ska båten också vara helt still.

En gång i tiden övervägde våra ledare faktiskt möjligheten av att Sverige skulle kunna angripas.

Ledarna såg då till att med bland annat  telefonkatalogens hjälp göra klart för oss att:

”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!”

Det är länge sedan man såg det meddelandet där uppifrån. 

Kanske har de redan gett upp?

Dock ägnar sig ledarna fortfarande åt att meddela oss saker. Andra saker.

Kärnan i många av de nuvarande budskapen är att vi inte ska förflytta oss.

Vi har i åratal fått förklarat för oss att allt som framdrivs av en motor hotar mänskligheten och miljön.

Bilar, lastbilar, bussar. Flygplan. Fartyg.

Så vad gör den svenska menigheten då?

Rätt många börjar fundera på att dra sig tillbaka till en öde ö och bara en gång i månaden besöka närmsta livsmedelsaffär för att köpa snus, Gustafskorv och havregryn … och då tar man sig in till fastlandet i sin lilla båt med aktersnurra.

Men se det gick inte heller …

Nu är Per Bolund ute även efter tvåtaktsmotorer. Lita aldrig på en vuxen man som ser ut som en korgosse.

Men svensken är en tålig person. Om nu överheten helst ser att man inte färdas med bil, båt eller flygplan … då går man amish och spänner hästen för kärran när man ska någonstans.

Men, men … det är sedan i dag heller inte lämpligt. De som kan det här med miljö vet nu att berätta för oss att hästen är en värre miljöbov än inrikesflyget.

I dag uppmanas vi att bejaka öppna gränser, det ständiga utbytet (verkar snart inte spela någon roll vad som utbyts, bara det byts).

Men samtidigt som vi uppmanas att bejaka själva rörelsen över alla dessa öppna gränser  får vi det förklarat för oss att varje gång vi själva försöker röra på oss (om det inte är till fots eller till cykel) så är det en våldtäkt av Moder Jord.

”Världen måste öppnas”, säger överheten.

Du måste sitta still för dina förflyttningar är skadliga, förklarar samtidigt samma överhet.

Och visst, det fungerar ju.

Hela världen verkar komma hit. De rörelserna är aldrig problematiska.

Dock finns det ett undantag.

Turister som har råd att komma till Sverige ska inte uppmuntras till detta. Nu krävs det förbud mot marknadsföring av Sverige som turistland i länder som ”ligger allt för långt bort”. Betalande turister, nej tack. Miljöfarligt.

Som vanligt när jag försöker finna min egen väg bland alla överhetens påbud så vänder jag mig till Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”.

Hans slutsats om att det viktigaste är att stegen är hållbar har en lång förankring i folkligt tänkande. Är vägarna stängda i alla riktningar får man röra sig uppåt.

Avlatsbrev 

Om flygbränslens stabilitet
är det ingen som tillräckligt vet, men gröna, det måste de vara
för den som vill uthålligt fara
och hållbart uti evighet,
åt den stjärnögda, troende skara som glad åt regeringsdekret
i labb kokar hop något klet
vilket världen åt oss ska spara
från dess dystra undergång snara
så som spåtts av var självlärd profet man kan undra – är folk på det klara om sin gränslösa godtrogenhet? 

Klot-Johans samling ”I dag jag drömde” kan du beställa här. Rim som gör att du bättre kan hantera en samtid som saknar rim och reson.

Artiklar

När utlänningen hyste aktning för svenska politiker

Boris Benulic

Arbetarhövdingen Hjalmar Branting i samspråk med kung Gustav V.

”Om riksdagen ej hunnit sina göromål till den 15 maj, fortfara de att sammanträda utan att få ett öres ersättning. Detta förlängande af deras vistelse i Stockholm, som är ofördelaktigt för deras ekonomi, bedröfvar dem mycket. De beklaga sig ändå inte; de fördraga, att staten, som inte alls betalar arfvode åt första kammaren, ger en summa i ett för allt åt de folkvalda riksdagsmännen; de anse det ej för ett kränkande af deras värdighet, att man betraktar dem som entreprenörer för offentliga arbeten och att man betalar dem för det arbete de fullgjort och ej för den tid dess fullbordande kräft. De äro i sanning ej underhållande för utlänningen! Men utlänningen hyser aktning för dem och ser i dem kungariket Sveriges stora kommunalstämma.” (Sverige s. 173)

När den franske författaren André Bellessort reser genom Sverige vid förrförra sekelskiftet förtrollas han av landskapet, skogarna, människorna, kulturen och politiken.

Begrunda hans beskrivning av riksdagens arbete. De valda får sitt arvode när deras värv är klart och fullgjort till belåtenhet. De får inte betalt beroende på den tid det tagit.

Jämför det med dagens riksdagsmän och deras inställning. Myglandet med var man är skriven eller med sin föräldraledighet. Långsamheten i tanke och handling när man väl är i tjänst. Snikenheten som tar sig uttryck i att man uppbär ersättning när man lämnar riksdagen … istället för att söka arbete.

Så visst var det bättre förr. Även om befolkningen inte bytte kylskåp vart femte år.

Om du vill övertyga dig om det, och bli påmind om vilket tillstånd som ska återställas, kan du läsa André Bellessorts ”Sverige”. Boken beställer du här.

Artiklar

I huvudet på en utrikesminister

Boris Benulic

Ett namn betyder så mycket. Och kan uppenbarligen vara rent livsfarligt.

Det sägs att Ann Linde tror att Anatolien har namngivits till hennes ära.

Telefonen ringde hemma hos utrikesministern mycket tidigt i morse. Klockan var 05.30 och en mycket förvirrad Ann Linde grep luren. Jag har fått en inspelning av samtalet (kontakter ni vet).

Ann: Öööh, va. Hallå?

Stefan: Väckte jag dig?

Ann: Ja, jag brukar sova vid den här tiden. Vem är det?

Stefan: Det är jag. Stefan. Hör du inte det?

Ann: Stefan? Stefan Sauk? Ojojojoj! Är du arg? Har någon av flickorna på UD skvallrat? Jag berättade ju för dem häromdagen att jag drömt om dig … och … ja, du förstår väl. Du är väl inte sur för att jag berättade om vad vi gjorde? Det var bara en dröm och du var faktiskt med på allt.

Stefan: Men för helvete Ann. Ryck upp dig. Det är statsministern som talar till dig.

Ann: (Sätter sig spikrakt upp i sängen) Ojojojoj. Du förstår väl att jag bara skämtade. Ja, det där med den andre Stefan …

Stefan: Ingen fara. Vad jag förstår brukar Ulla också drömma om honom. Det var inte det jag ville prata om.

Ann: Utan?

Stefan: När jag vaknade i morse såg jag att det var ett jävla liv i tidningar och sociala media om den här folkmordsgrejen.

Ann: Ah, du menar …

Stefan: Ja, jag menar ditt uttalande om att när åtta procent av Turkiets befolkning försvann 1915 så var det en fråga om ”massövergrepp” och inte om folkmord. Alla verkar rasande på oss för det. Visste du att turkarna korsfäste armenier och andra kristna?

Ann: Stefan, det är aldrig ens fel att två träter.

Stefan: Vad menar du?

Ann: Turkarna vid den tiden var jättejättejättenervösa. Korstågen, de kristna korstågen du vet.

Stefan: Korstågen? Det hade gått 600 år sedan det senaste kristna korståget när turkarna börjde korsfästa armenier, greker och andra.

Ann: Stefan, det märks att du inte varit ute och rest i världen … som jag har gjort. Har du varit på den anatoliska slätten? Där existerar inte tiden. Inget har hänt, inget kommer att hända. Igår är som i dag. Korstågen hände för dem i förra veckan. Och när de insåg att de hade en massa kristna i landet bev de nervösa …

Stefan: Men för helvete …

Ann: Stefan, svär inte åt mig. Det är härskarteknik. Och det fanns faktiskt ett bra skäl för turkarna att gå till angrepp mot armenierna.

Stefan: Och det var?

Ann: Namnet.

Stefan: Namnet?

Ann: Ja, det hörs ju på namnet vad det är för folk. Bara ett krigiskt och aggressivt folk skulle kalla sig armenier.

Stefan: Aha. Jag fattar. Armé. Armenier. Men du Ann, då beklagar jag att jag väckte dig. Du kan väl somna om nu och drömma om den andre Stefan.

Ann: Blir svårt, men jag ska försöka. Det är ju ändå söndag, då måste man unna sig lite efter en slitsam vecka som utrikesminister.

Artiklar

Tänk om allt de säger inte är sant?

Boris Benulic

Allt är inte svart och vitt när det gäller historia. Och det som i dag presenteras som svart står i den vita överhetens tjänst.

I Chicago växte en allians fram mellan vit arbetarklass med rötterna i sydstaterna och svarta med samma rötter. En front där den svarta pantern och sydstatsflaggan fanns sida vid sida. Den gemensamma fienden var nordstaternas elit och östkustetablissemanget.

Varje dag försvinner saker som hänt ur människors minnen ... och sinnen. Arkiven rensas. Böcker skrivs om. Nya sanningar etableras. Så har det alltid varit. De som har makten nu vill inte att vi ska påminnas om hur det var i går.

En av de mest omfattande omskrivningsoperationerna som pågår gäller de de svartas historia i USA och i västerlandet. För mig som var politiskt aktiv på 1970-talet – och som har en fungerande hjärna och anständigt bra minnesfunktioner – är det fascinerande att se och höra hur människor som inte var födda på den tiden, eller ens läst en bok från de åren – på grundval av de sett några lipsillsinslag i TV eller läst en kultursidesartikel tror att de kan få ha en åsikt i ämnet.

Med några få undantag – som jag själv – så har 1970-talsvänstern uppenbarligen valt att likt buljongtärningar låta sig upplösas i den stora känslosoppa i vilken vi alla förväntas puttra. Kanske bekvämast och varmast för dem, eller så menade de aldrig vad de sade då.

En av de många troliga felkopplingarna i min enkla hjärna gör att jag stimuleras av att diskutera med människor som inte vet vad de talar om … men som tror att de måste ha en åsikt i det för dagens viktigaste ämnet och att de måste göra denna åsikt känd … vilket innebär att de så högt som möjligt ska säga samma saker som alla andra.

Sedan något år är det Black Lives Matter som gäller som den viktigaste frågan och majoriteten av den svenska befolkningen är plötsligt experter på amerikansk historia, från slaveriet till de senaste upploppen i Minneapolis.

När jag ger mig in i diskussioner om svart kultur tror människor ofta att jag har en negativ syn på svartas intellektuella förmåga. Det är lite märkligt eftersom i grunden för mina åsikter om svartas situation i USA – och annorstädes – hittar man ofta idéer som ursprungligen artikulerats av radikaler som Malcolm X, Booker T Washington, eller Stanley Crouch … eller ibland till och med Bobby Seale och Huey P Newton.

Och de var alla svarta som en forntida skyfflare på en kolpråm.

Men de som i dag böjer knä för BLM har i bästa fall en svag aning om vilka dessa män var … och de har absolut ingen kunskap om deras idéer.

Efter utslaget i rättegången mot Derek Chauvin och i väntan på att domen mot honom ska falla om några veckor kommer diskussionerna om det där förtrycket av svarta att ta förnyad fart.

För den som vill förberedda sig har jag nedan samlat några av mina texter i ämnet.

I.

När popskribenter i Sverige blir gamla och börjar skriva texter som är mötesreferat från deras AA-sittningar … brukar man på redaktionerna säga: låt honom skriva om politik istället.

Det är därför Andres Lokko numera skriver om rasism, fast hans kunskaper om svart historia och kultur är begränsad till vissa former av musik.

Med hjärnan i en plastkasse 1

Med hjärnan i en plastkasse 2

II.

För svenska reportrar har det alltid varit fullt tillåtet att beskriva amerikaner vars åsikter de inte gillar som ”vita, feta, skäggiga, medelålders män”.

Rimligen borde man då få döma hunden efter håren även när det gäller BLM-demonstranter i USA.

Överviktig? Vit? Passa dig!

III.

Okunnigheten om svart kultur och politik visar sig alltid tydligt i hyllningarna till Muhammed Ali. 

Men Ali var ju en vandrande illustration till de rasistiska nidbilderna av svarta: obildad, skränig och feg.

Ingen tankens tungviktare

IV.

Vita okunniga (eller lömska) radikalers dyrkan av svarta gäller även diktatorer i Afrika.

Alla Mugabes kompisar

V.

Möjligen är det som retat mig mest att medströmsmedia det senaste året spridit historien om hur de svarta i sydstaterna alltid varit förtryckta.

Men för 20 år sedan lät det annorlunda.

Hur ska de ha det?

När de svarta var rika, lyckliga och framgångsrika

VI.

Dyrkan av det svarta, och hatet mot sydstaterna leder förstås till hyllandet av Abraham Lincoln och nordstaterna … och då får man blunda för deras folkmord på indianer.

RLDM – Redskin Lives Don´t Matter

VII.

En mer allmän diskussion om olika kulturers bidrag till civilisationen.

Vad är svart kultur?

Be om en bil

VII.

Att det inte börjar brinna i fler debattörers huvuden är för mig ett mysterium. I ena minuten kan de uttala sitt stöd till BLM, i andra minuten hylla FBI:s insatser mot ”vita extremister”. När blev FBI de goda killarna?

Har någon fixat till Federal Bureau of Investigation genom en Harry Potter-formel eller?

Mordbrännare i den djupa statens tjänst

VII.

Nystar man i rottrådarna till dagens idéer om ”vitt privilegium” hittar man de allra mest perverterade och masochistiska formerna av maoism.

Vita män som hatar andra vita män

IX.

Nu går en film om Fred Hampton på biograferna – alla är lyriska över denne fine man och hur han ledde de Svarta Pantrarna i Chicago… och det är samma människor som öser förakt över vita rednecks och sydstatsflaggan. I den här texten berättar jag om hur Fred Hampton och vita arbetarklassradikaler från sydstaterna försökte bygga en allians … men FBI kom emellan.

Svarta och vita sydstatares enade front

X.

De som orerar om hur ond den amerikanska polisen är vet väl inte så mycket om amerikansk verklighet. Inte för att jag är älskare av poliskåren i något land, men man kan inte alltid välja.

Orgie i våld 1

Orgie i våld 2

XI.

Det östkustliberala vita etablissemanget har alltsedan de ordnade så att det tänkande militanta svarta ledarskapet sköts av på 1960-talet använt svarta klientorganisationer som chocktrupper mot vit arbetarklass, ibland har det gått över styr och klientorganisationerna har inlett pogromer mot judar … och då har det tystats ner.

Svarta pogromer

XII.

Den som hatar sitt eget folk kommer förr eller senare att sluta som afrofil (gammalt djungelordspråk).

Artur och Afrika

XIII.

De stora svarta tänkare jag nämnde inledningsvis pekade alltid på att de svarta aldrig kunde bli fria i verklig mening innan de fick en ordning på sig själva, och fick en annan syn på arbete, studier … och familjen.

Kärnfrågan är kärnfamiljen