Artiklar

från ”så fan heller!” till ”soffan? hellre!”

Boris Benulic

"Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes..."

Vila efter väl utfört värv. Möjligen till någons fördärv.

Man blir vad man äter. Kanske påverkas inte bara ens kropp utan också de egna idéerna?

Chips lockar till gränslöshet. Man tar ett, man tar två. Och snart är påsen tom. 

Kanske har vi här hela förklaringen till nyliberalismens utveckling?

På Aftonbladets kultursida recenserade Jenny Andersson för ett litet tag sedan nyutgåvan av Johan Norbergs ”Den svenska liberalismens historia” Nyutgåvan är försedd med ett nyskrivet kapitel. Jenny Andersson är forskningsledare för projektet ”Nyliberalism i Norden” på Uppsala universitet och borde väl formellt sett anses vara lämpad för uppdraget.

Hon inleder med att notera den bittra tonen i Norbergs avslutande meningar i det nytillkomna avsnittet:

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.”

Men vad annat var att vänta?

Ser man tillbaka på den unga svenska nyliberalismens teori och praktik vid dess födelse är det svårt att inte lägga märke till klyftan mellan dessa två sidor av rörelsen.

Teorin präglades av en vurm för läsande av liberala klassiker vilket utgjorde plattformen för den ideologiska kampen; det var en strid på tidningssidor och i seminarier för klassiska liberala principer och mer internt kunde en hel del märkliga diskussioner förekomma som inte hade så mycket med reella problem att göra. Men fint var det (och jag är inte ironisk) med deras betoning på individens frihet.

Praktiken hade inte så mycket med faktisk svensk verklighet att göra – den konkreta kampen gällde mest att ”sosse-Sverige” var tråkigt … sprit och droger var reglerade, TV-kanalerna för få, krogen stängde för tidigt, man fick inte dansa hur som helst.

Att svensken i gemen nu har tillgång till obegripligt många TV-kanaler, att krogarna är fler och öppnare och att droger är vanligare (om än inte tillåtna) är dock kanske inte resultatet av nyliberal kamp utan mer en följd av utvecklingen i sig. Nyliberalismen lyckades aldrig få något fotfäste i bredare kretsar eller i det arbetande folket för sina frihetliga idéer (vilket jag nog vill mena inte hade varit omöjligt … syndikalismen var ju en period i Sveriges historia en rörelse som lyckades med just detta innan den blev samlingsplats för allt annat än arbetande människor).

Betonandet av frihet var väldigt abstrakt och Sovjet den stora fienden och därmed blev det mest konkreta, men ändå lite mer storslagna, som kom ut av det, ett pläderande för individens fria rörlighet. 

Berlinmuren blev det exempel i den verkliga världen på vilket man byggde sitt försvar för den fria rörligheten, det blev själva kärnan, ett axiom, en evig sanning.

Och vad gör man när Berlinmuren försvinner?

Då gäller det att leta upp andra människor som hindras från att röra sig hur de vill mellan länder … och se där … skådar mitt norra öga inte flyktingar!

På detta sätt har den svenska nyliberalismen hamnat i en position där dess konkreta politik utgörs av kamp för öppna gränser, legalisering av droger, avvecklande av alkoholmonopolet samt inte att förglömma … rätten att dansa på krogen utan tillstånd.

Detta innebär att man avlägsnar sig än mer från folket som vill se stängda gränser och kanske inte ser de andra frågorna som högprioriterade.

Att folket inte bryr sig bekymrar dock nyliberalismen föga. De har äntligen fått vänner – de ses numera inte som kryptonazister av vänstern och från höger till vänster i medströmsmedia har de numera status som bundsförvanter i kampen mot dem som är motståndare mot fri invandring och islam.

Man måste hålla nyliberalerna räkning för att de faktiskt genomförde manifestationer mot det sovjetiska imperiet - men då höll eliten sig undan.

I dag när nyliberalerna låtit muslimer ersätta östblocksdissidenter som föremål för sina omsorger har däremot nyliberalerna paradoxalt nog omfamnats av eliterna. Förespråkandet av öppna gränser gjorde nyliberalerna användbara för överheten.

Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes, och gjort det oavsett vem som suttit i regeringen – se bara på försvars och utrikespolitiken.

Moderaternas nedmontering av krigsmakten var i linje med den nyliberala ståndpunkten att ”värnplikt är slaveri”.

Socialdemokraternas utrikespolitik under Wallström och Eliasson är likaså i linje med nyliberalernas hållning: öppenhet, samtal, frihandel, förhandlingar … bara vi håller fast vid det kommer allt till slut att präglas av fred, frid och fröjd … då förverkligas Jesaja 11:7:

”Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar.…”.

För mig bestäms inriktningen på kampen för individens frihet av vem som är dess fiende. Jag tillerkänner inte fienden de friheter som jag kämpar för för min egen och de minas del.

Jenny Anderssons slutord i recensionen visar att hon inte alls förmått uppfatta skeendet:

”När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

Men staten och nyliberalerna står ju eniga i diskussionerna om ”fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

De kämpar gemensamt för att dessa rättigheter och denna frihet ska tillerkännas våra fiender under förevändning av att ”pluralism” är nödvändig.

… och det är inte nyliberalerna som somnat framför TV:n … det är vi andra som gör det alla de gånger de numera dyker upp i rutan.

Artiklar

det brinner i amazonas – men det har det redan gjort i huvudet på överheten

Boris Benulic

"Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det."

Skogsbränderna i Sibirien är i år hittills 10 gånger mer omfattande än de var förra året.

Det är något märkligt med skogsbränder. Är det någon inneboende egenskap hos elden som gör att människor som betraktar den blir som hypnotiserade och slutar tänka?

Fenomenet kan ju i mindre skala betraktas runt en majbrasa. I större skala visar det sig i medias bevakning av skogsbränder.

Den senast veckan har jag kunnat räkna till 19 artiklar i svensk dagspress om hur Amazonas åter brinner.

Detta oräknat smått omskrivna återgivningar av ett pressmeddelande från Greenpeace som förklarar att ursprungsbefolkningens territorium i Amazonas är mer hotat i år än förra året; årets fyra första månader har 13 kvadratkilometer av det området skövlats. Den siffran föranleder pressmeddelanden som återges i media.

Men under samma period har jag inte sett en enda artikel i svenska dagstidningar om att 4770 kvadratkilometer skog står i lågor i ett Sibirien som ser ut att kunna drabbas värre i år än 2019 då 26000 hektar förhärjades.

13 kvadratkilometer mot 4770.

Och i dagens Aftonbladet handlar ledaren om hur Amazonas måste räddas annars går jorden under. Givetvis är allt Bolsonaros fel enligt samma ledare.

Medströmsmedia som – liksom jorden håller på att gå under – talar varje dag om för oss hur mycket vi behöver dem för att vår världsbild ska kunna vara korrekt. Utan DN och AB och de andra kommer vi att trampa runt förvirrade av falska nyheter. Sägs det.

Men om vi enbart skulle förlita oss på medströmsmedia skulle vi uppenbarligen inte ha en aning om att gigantiska bränder har drabbat Sibirien.

Vi skulle bara bekymra oss för Amazonas.

Medias koncentration på Amazonas är ju följden av att där har man i åratal byggt upp en berättelse om den skogen som jordens lungor. Den berättelsen är användbar på många sätt för att sätta skräck i folk – och det är det som är avsikten.

Målet är inte att ge oss en allsidig bild av verkligheten och göra att vi förstår den bättre.

Avsikten är att få oss att göra som miljöorganisationer och makthavare vill. 

Miljöorganisationerna behöver enkla, slagkraftiga budskap för att få in pengar till verksamheten. Om pengar och medlemmar rullar in varje gång man säger att ”jordens lungor” heller på att brinna upp – varför börja prata om annat? Storyn funkar.

Media behöver katastrofer man kan hota med för att väcka intresse.

Och politiker och byråkrater behöver bevis på att jordens undergång är nära för att de ska kunna reglera vår tillvaro och utöka sin makt.

Amazonas fyller det behovet mer än väl.

Det är liksom inarbetat.

Men betänk följande.

Amazonas i Brasilien täcker 3,3 miljoner kvadratkilometer.

Den ryska tajgan täcker 12 miljoner kvadratkilometer.

Det i sig borde vara skäl att rikta blickarna mot det som händer i Sibirien.

Eller?

Vi tar det igen.

Inte en artikel om skogsbränder i Sibirien den senaste veckan.

19 artiklar om skogsbränder i Amazonas den senaste veckan.

Och vi sägs behöva medströmsmedia för att förstå världen?

Även sett ur klimataktivisternas perspektiv borde Sibirien vara viktigt. De brukar när så behövs luta sig mot NASA, men verkar inte bry sig om att just det organet slagit fast om Sibiriens tajga:

”… are as important as tropical rainforest ecosystems in terms of global climate dynamics.”

Verkar inte som om det budskapet gått hem hos klimataktivister, miljöorganisationer och politiker.

Om den som inte tror på en klimatkatastrof väljer att bortse från NASA:s fakta då kallas man klimatförnekare av miljöorganisationerna.

När de själva gör det är det tydligen i sin ordning.

Slutsatser av detta?

Jag tror inte på den kommande undergången för jorden på grund av smältande polarisar.

Men det är uppenbart att vi står inför stora miljöproblem.

Men förnuftiga diskussioner om dessa måste föras utan klimataktivister, miljöorganisationer och politiker. Som mitt lilla enkla exempel visar bryr de sig inte i verklig mening om naturen.

De väljer de miljöfrågor som gör det enklast för dem att genomdriva sin agenda för stärkande av den egna ställningen och samtidigt driva på globaliseringen.

Och jag har gott hopp om att många av dem som i dag ser sig som klimataktivister och tror på miljöorganisationernas budskap snart inser att om de vill värna naturen – då måste de söka sig någon annanstans.

Artiklar

ett evigt kinesiskt hot 1

Boris Benulic

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat.

Murmeldjuret ses som en delikatess i Mongoliet och Manchuriet. Senast förra året dog två personer av pest i Mongoliet efter att ha festat på murmeldjur.

När det nya året närmade sig blev det uppenbart för myndigheterna i Kina att de stod inför en dödlig lungpest. För att få stopp på resandet till hemstäder inför den stundande högtiden stängdes alla vägar till och från källan för utbrottet.

Trupper sändes ut och akutsjukhus upprättades i tvångsrekvirerade byggnader; kyrkor, badhus och tempel.

De som hade makten brydde sig föga om traditionella begravningsseder – de döda kremerades omgående.

En helt ny kontrollorganisation skapade i hela landet för att man skulle förhindra spridningen – vilket man också lyckads med. Till slut. 60.000 dog.

Byråkraterna i huvudstaden kunde styra utvecklingen med hjälp av alla de data som samlats in under de folkräkningar som genomfördes var tredje år. Då skaffade man sig kunskaper om allt man ansåg sig behöva veta: hushålls storlek, individers inkomster, civila status, sociala ställning, antal barn, var man bodde och med vem och vilka.

Nu är det inte händelserna i Wuhan för några månader sedan vi talar om utan det stora utbrottet av lungpest i nordöstra Kina 1911.

Det orsakades inte av kinesers förtäring av fladdermöss utan av deras aptit på murmeldjur som jagades i stor omfattning för att köttet ansågs så välsmakande. Lungpesten kan spridas från murmeldjuret genom att det hostar, genom att man blir biten av flugor som för smittan vidare från djuret eller genom att man äter murmeldjurskött.

En vanlig tillagningsmetod är att man benar ur djuret, tar ut inälvorna men låter magsäcken vara kvar för att den ska fyllas med upphettade stenar. Sedan knyter man igen djuret och låter det stekas inifrån.

Vad vi ser i och med den pågående pandemin är inte ett relativt nytt fenomen – förebådat av andra utbrott de senaste 20 åren. Det är något som pågått i århundraden … och alltid varit ett hot mot västerlandet.

Den andra faran som följer i spåren på dessa återkommande sjukdomsutbrott i Kina är att västerlandet ansluter sig till uppbygget av en kinesiskt inspirerad kontrollapparat. Vi ser det inte bara i dag – man såg redan under bekämpningen av det senaste ebolautbrottet i Afrika hur forskarna studerade de kinesiska myndigheternas reaktioner och åtgärder under 1911 års utbrott av lungpest.

Vilket inte är så konstigt. Den första internationella läkar- och forskarkonferensen för gemensamt bekämpande av epidemier hölls i Mukden 1911.

Historiska lärdomar? 

För det första ska man notera att den starka, centraliserade kinesiska staten inte är något nytt fenomen som skapades 1948. Mao Zedong övertog vid revolutionen strukturer, stärkte dem och använde dem för massmord på det egna folket.   

För det andra ska man kanske med bekymmer notera den tradition som finns av att västerländsk överhet med viss förtjusning gärna lär av Kina när det gäller kontroll av det egna folket – med hänvisning till att man månar om dess hälsa.

Artiklar

mardröm i marseille 2: sjukdom stärker staten

Boris Benulic

"Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen."

Samtida målning av pestens härjningar, målad av Michel Serre. Han var annars huvudsakligen efterfrågad som målare av religiösa motiv. Dessutom blev han av Ludvig XIV utnämnd till kronans officiella galärkonstnär, han skulle alltså avbilda de skepp som roddes av straffångar. Det var 500 galärfångar som skickades in för att rensa gator, gränder och hus från döda kroppar.

(Del 1 lades upp tidigare i dag.)

De första dödsfallen som en följd av pesten kommer i slutet på juni 1720 i Marseille. Stadens styresmän vägrar dock att använda ordet ”pest” förrän i september. De väljer istället att tala om ”smittan” eller ”plågsamma febern” eftersom de fruktar våldsamma upplopp om det visar sig att deras beslut inneburit att böld- och lungpest tagit sig in i staden. De hävdar att dödsfallen beror på att stadens fattiga ätit otjänlig föda. En ståndpunkt som blir svår att hävda när dödstalen i augusti når 1000 personer per dag och den tidigare effektiva infrastrukturen för vård kollapsat. Liken ligger i högar och ruttnar på gatorna. Nicolas Pichatty de Croissainte, talman i stadens styrande församling, berättar i sina senare utgivna minnen från pestens tid att han en gång tyckte sig se hur liken i en hög plötsligt började vakna till liv – men det visade det sig att det berodde på att likmaskarna var så ofantligt många att de  fick liken att röra på sig. 

När pesten alltmer uppenbart även börjar få närliggande delar av Provence i sitt grepp ingriper centralmakten. Kung Ludvig XV inför i september undantagstillstånd i Marseille med närliggande regioner. I varje stad utnämns en militärbefälhavare med absolut och enväldig makt för att upprätthålla ordningen och bekämpa pesten. I Marseille blir det marskalk Charles Claude Andrault de Langeron. Marskalken lyckas skapa en viss ordning. Mat distribueras till de behövande, alla stadens hundar och katter avlivas, tavernor och värdshus stängs, offentliga sammankomster regleras strängt. Härjade bostäder desinficeras med rökning, vinäger och örter (nåja, de försökte i alla fall så gott de hade kunskap och förstånd till – dit kan man också hänföra marskalkens order om att kanoner skulle avfyras i tid och otid för att skingra ”miasman”, den dåliga luft som ansågs sprida sjukdomen.)

Redan i juli hade dock parlamentet i Provence beslutat att provinsen skulle isolera sig från Marseille, trots att den stadens styresmän vägrade erkänna att det rörde sig om ett pestutbrott. Det av kungen införda undantagstillståndet skärper isoleringen än mer; handel med staden liksom kontakt med dess invånare kunde straffas med döden. En gränslinje med 90 militärposteringar upprättades och det byggdes också en fyra mil lång och två meter hög ”pestmur” i sten på vissa avsnitt av gränssträckan. Det hjälpte dock föga, närmare 50.000 hann dö även i de omkringliggande områdena innan den pest som börjat i Marseille hade stillat sig.

Detta inträffar just under den period I Frankrikes historia då monarkin stärker sitt grepp om riket. Statens byråkrati professionaliseras och lägger sig allt mer i och kontrollerar det som tidigare varit de lokala eliternas domäner - både på landsbygden och i städerna. Pesten i Provence ger centralmakten ett utmärkt tillfälle att bygga ut sin administration och hävda sin auktoritet även på områden som tidigare varit helt förbehållna de lokala myndigheterna och styresmännen. 

Lärdomar av detta? Inga entydiga tror jag, möjligen saker att fundera på.

Som att det är farligt när de som är satta att möta epidemier och smittsamma sjukdomar visar sig inte ha tagit hoten på allvar och beredskapen därför på de flesta områden är usel.

Som i Sverige.

Men framförallt … kanske att vi ständigt ska påminna oss själva om att stater och överstatliga organ gärna utvidgar sin makt och kontroll över medborgarna. Epidemier är utmärkta tillfällen till detta. Man kanske botar själva sjukdomen men skadar samhället och vår frihet.

Ludvig XV:s införande av undantagstillstånd och militära kommendanter i Provence var nog mer dikterat av omsorg om den egna makten och en utvidgning av den än av omsorg om hälsan hos invånarna i Marseille.

Bör vi därför inte fråga oss vad som är den grundläggande orsaken till det budskap vi allt oftare får höra där uppifrån, predikningar om att vi måste vänja oss vid att i många år, kanske för all framtid, leva med karantäner, kontroller och inskränkningar i friheten? För att det är nödvändigt. För vårt eget bästa.

Men jag är väl inte alldeles säker på att det i första hand beror på omsorg om din och min hälsa.

Artiklar

mardröm i marseille 1: prisgivna åt pesten

Boris Benulic

"Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten."

Samtida målning av den i Katalonien födde konstnären Michel Serre, den främste av de dåtida skildrarna av digerdödens återkomst.

Det sägs oss ofta att vi måste studera historien för att dra nödvändiga lärdomar som förhindrar att vi upprepar tidigare generationers misstag.

Men vad vet väl jag.

Ibland när jag fördjupat mig i någon enskild händelse som timat för länge sedan är den enda slutsats jag kunnat dra att man ska undvika att bete sig som en idiot.

På något sätt borde man väl begripa det ändå – utan att man studerar historia.

.

Som det här med Marseile 1720.

Stadens styrande hörde till dem i Europa som hade dragit de korrekta slutsatserna av alla de pestutbrott som härjat i Europa i århundraden.

Strikt karantän för allt och alla som kom utifrån.

Staden i sig var välmående, och hade byggt upp en stark ställning som centrum för handeln runt Medelhavet.

Men från de andra handelstäderna runt havet kom ju inte bara viktiga varor, utan även sjukdomar.

Alltså byggde man i Marseille upp ett karantänsystem i tre linjer där inkommande skepp kontrollerades innan de efter en viss föreskriven tid fick flyttas in ett steg, och sedan efter ytterligare en tid ett steg till … för att slutligen efter ännu en period fritt få lossa och lasta varor och bedriva handel. Hela proceduren kunde ta upp till tre månader. Ibland mer.

Men handeln blomstrade eftersom Marseille hade monopol på handel med Levanten och staden var fri från epidemier.

Tills den olycksaliga dag 1720 då ett skepp kommer lastat med silke och bomull. Det har på sin färd anlöpt hamnar på Cypern och i Libyen. Man kan med fog anta att risk för att skeppet därför också har sjukdomar med sig i lasten. Framförallt Cypern är härjat av återkommande pestutbrott.

Men Marseilles handelsmän är måna om att kunna göra goda affärer på den stora marknaden i Beaucaire som närmar sig, och då behöver de skeppets last. Snabbt.

De sänder representanter som övertalar stadens styresmän om att bara för den här gången kan de väl se genom fingrarna och låta det väntande skeppet slippa karantänen.

De som har makten ger med sig.

Ett år senare har 50.000 av stadens 100.000 invånare dött av böldpest.

Två år senare har pesten spritt sig utanför staden till de närmast omkringliggande bygderna och städerna … totalt dör 100.000 människor i regionen.

Ska vi ändå försöka dra några slutsatser, förutom att man inte ska bete sig som en idiot?

OK, då.Var inte sniken. Låt inte möjligheten till kortsiktiga vinster leda till att du struntar i regler som tidigare gjort att ditt samhälle fungerar och är friskt.

Var alltid misstänksam mot det som kommer utifrån. Låt det ta den tid det tar för att förvissa dig om att det som kommer inte är farligt innan du öppnar din dörr.

Den som liksom jag tror att den sortens lärdomar är riktiga och nödvändiga kommer förstås att komma på kant med den nu officiellt rådande sanningen – att globalisering och öppna gränser är bra.

Förespråkarna för den ståndpunkten kommer att peka på Marseille och säga: Jajaja, Men ni glömmer bort att Marseille bara några år senare åter var en blomstrande stad eftersom handeln då utvidgats till Västindien och Sydamerika. Allt blir alltid bara bättre!

Kanske kan ett sådant budskap glädja dem som i dag kampanjar för öppna gränser.

Själv tänker jag på en stad där halva befolkningen dog.

I onödan.

Jag tvivlar på att de som då dog hade funnit någon tröst i budskapet om framtida rikedomar på grund av utvidgad handel.

Sådant kan man orera om när man själv befinner sig i säkerhet.

Och … det finns ett problem till med det som hände i Marseille 1720 … men det tar vi i nästa avsnitt.

Artiklar, Nätmagasin

wittgenstein och potatisskalning

Boris Benulic

Visst, covid-19 kanske tar våra kroppar i besittning. Men ett annat virus verkar redan tagit rätt många själar.

Australiska män skalar potatis. De verkar ju rätt harmoniska. Ca 1915.

Artiklar, Nätmagasin

Kulturens kappvändare

Boris Benulic

Ett perfekt plagg för opportunister. Blå eller röd? Beror på vilken sida man vänder utåt.

Artiklar, Nätmagasin

Långsamhet och ledarskap

Boris Benulic

"Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det."

Jefferson vid sitt skrivbord – utan dator.

När Thomas Jefferson 1809 träder in i den festsal där man firar att James Madison under dagen installerats som USA:s president känner han sig lättad. Ansvaret är inte längre hans, men han är litet osäker på hur han ska föra sig. Efter en stund blir han stående med John Quincy Adams, tidigare en av Jeffersons hårdaste motståndare. De står en mycket lång stund och diskuterar Homeros, Vergilius samt några av antikens mindre kända diktare. Därefter bjuder Jefferson ett artigt farväl och drar sig tillbaka för kvällen.

Svenska politikers framträdanden de senaste dagarna får mig att tänka på det mötet och det samtalet. Vi har påmints om årsdagen av förre statsministern Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-tal, dels har nuvarande statsminister Stefan Löfven hållit sommartal och lovat att de ska skatteutjämna så att rika kommuner ger mer till små och fattiga landsbygdskommuner. (Finns det några rika kommuner kvar?)

Jag föreställer mig vad dessa två statsministrar skulle kunna konverserat om ifall de mötts vid vaktombytet en gång i tiden. Magnus Ugglas senaste skiva? Om Camilla Läckberg eller Mari Jungstedt skriver bäst? Hade någon anslutit sig till dem och försökt diskutera Homeros hade de väl båda svarat att de inte var intresserade av trav.

Nu kan det verka snobbigt att jämföra dessa fyra politiker. Men brist på bildning är ett problem. Obildade politiker gör ett samhälle dummare.

Sverige skiljde sig inte en gång i tiden principiellt från 1700- och 1800-talets USA. De främsta ur de olika klasserna, stånden och de sociala skikten gav sig högst motvilligt in i politiken. Det gäller inte bara dem som hade gods, gårdar och bruk – I Sverige märks det tydligt i ledande socialdemokraters dagböcker hur de då och då sorgset frågar sig varför de ödar sin tid med slitet i regering och kammare under 1900-talets första hälft. Det kan ha berott på deras genuina bildning.

Därmed inte sagt att bildning är en garant för att en person ska bli en klok politiker. Det enda jag säger är att brist på bildning är en garanti för att vi står inför en dålig ledare för nationen.
Men när jag tänker på Reinfeldt och Löfven funderar jag dock på om vi faktiskt inte står inför ett ännu värre fenomen; politikern som inte ens inser att han är obildad – eller fasansfulla tanke – kanske till och med är stolt över det.

Och glöm invändningen att tillvaron är mer komplex i det moderna samtida samhället, och att politiker inte har tid med att vara mer än just politiker. Jefferson hade ett stort gods som han ägnade mycket tid åt, han vigde också sina dagar åt grundliga studier i allt från botanik till främmande språk, ekonomi och antikens historia. Han upprätthöll en extremt omfattande korrespondens, han grundlade universitet och lärosäten, skrev självständighetsförklaringen och några grundläggande konstitutionella dokument – Och så stack han emellan med att vara president, politiker och diplomatiskt sändebud.
Och det var innan internet, mobiler och 5G.

Artiklar, Nätmagasin

Påtvingad omväxling – DN:s magiska nystalinism 2

Boris Benulic

Vi får inte ha skivstänger och hantlar här på anstalten, så jag ägnar istället några timmar varje dag åt att göra chins och pull-ups i ett räcke, samt åt att bära runt på en bautasten.
Alldeles utmärkta övningar som gör mig gott. Man kan också göra knäböj med en olyckskamrat på axlarna.

Träningsvarianter som jag varmt rekommenderar för den som vill stärka sin fysik. Jag drar dock inte några slutsatser om hur man ska förhålla sig till samhället som kan härledas från dessa övningar.

Andra är inte lika försiktiga i sin rådgivning. På ledarsidan i DN berättade Mattias Svensson nyligen att han tränar på ett annat sätt – han springer. Och han nöjer sig inte med att anbefalla sin träningsform till andra för att de ska må bättre, han anser att den ska genomsyra allt vi gör. Rörelse och förflyttning är alltid bra. I alla sammanhang. Rör på påkarna! Ett bra exempel är när han lovsjunger det moderna samhället den 9 augusti:

"Hela det moderna samhället bygger på tanken på att vara på väg mot något nytt och bättre, att röra på oss i utbildning, yrkesliv och konsumtionsval. Dels för att omväxling är kul och att det finns mycket att uppleva, men också för att tillgodose fler behov med mindre ansträngning."

På samma sätt som Brooks diskuterar Mattias Svensson verkligheten som om den var ödesbestämd. Vi är alltid på väg mot något nytt och bättre. Att läsa DN:s ledarsida är som att sitta i historiens spårvagn och höra en högtalarröst förkunna:

"Nästa hållplats Paradiset! Därefter följer Paradiset Extra Allt."

Det magiska ordet och trollformeln kombineras med en rituell handling för att få extra kraft: "Omväxling, rörlighet, nya konsumtionsval."
Men han verkar undermedvetet inse att det finns rätt många människor som inte är överens med honom om detta. Det är därför han förklarar nästan vädjande att "omväxling är kul."

Detta torde vara det kanske svagaste argumentet hittills för att få människor att acceptera samhällsomvandlingen i västvärlden på alla områden.
Jag är inte ens säker på att Mattias Svensson själv egentligen finner argumenteringen hållbar.
Tänk er följande scen:

Menige Svensson: "Men general, jag vill inte dra ut i krig. Värnplikt är slaveri."
Generalen: "Håll käft, skrivbordsknodd, gå ner i skyttegraven. Omväxling förnöjer."

Mattias Svensson, (som i verkligheten inte klarade av att göra sin värnplikt för att det inte var kul nog) skulle inte acceptera generalens argument, och hävdat att omväxling inte alls alltid är kul.

Artiklar, Nätmagasin

Modernitet, muskler och minoriteter – DN:s magiska nystalinism

Boris Benulic

I en av morgonsofforna intervjuas två kvinnor som talar om vikten av skapa gym enbart för kvinnor eftersom dessa rara och sköra väsen känner sig skrämda av gymmiljön då den är så "manlig".

Själv har jag tillbringat rätt många timmar av mitt liv på gym, och visst upplever jag där en könsproblematik – till exempel känner jag mig omanlig när jag ser min fru ta mer än mig i knäböj.
I sig finner jag det inte fel att människor vill sluta sig samman och göra saker ihop med andra som de känner sig trygga med. För min del får det gärna skapas gym som bara tillåter medlemmar som är rödhåriga eller sådana som enbart använder tjärtvål när de tvagar sig eller som tillber fjällugglan.
Problemet med denna våg av separatism är att att de som förespråkar avskildhet baserat på kön, etnicitet eller av religösa skäl – de står också i främsta ledet när det gäller att kräva inkludering och förståelse och att alla ska anpassa sig efter deras bruk och sedvänjor. Dagens Nyheters ledarsida brukar propagera det senare budskapet, som i dagarna då David Brooks där formulerade det så här:

"Till sist: pluralism är världens äventyr. Pluralism är inte bara att ha en brokig samling människor samlade på ett ställe. Det är att ge sig in i andras liv.
Det är en ständig dialog utan slut för att det inte finns något entydigt svar på hur vi kan leva våra liv (–) det är förändring, rörlighet och rörelse för hela slanten."

Hans budskap är att vi som tar avstånd från att främmande kulturers seder och bruk ska få en självklar plats i samhället är motståndare till "pluralism", "förändring" och "rörlighet".
Underförstått: var nu inte så skrajsna för islam.
Brooks undviker att konkret diskutera vilka riktningar kulturer och rörelser som ska ingå i denna pluralism. Hur hanterar vi sunnikulturens mentalitet som innebär att dess medlemmar förväntar sig att samhället ska anpassa sig efter deras önskemål och behov? Det är en kultur som dominerat vissa regioners tänkande i 1 500 år. Räcker det med att vi säger det magiska ordet "pluralism" för att de ska ändra inställning?
Räcker det att vi säger "rörlighet" för att de skall låta tankar och beteenden förflyttas utanför de gränser islam tillåter? Räcker det att ropa "förändring" för att de i verklig mening ska anpassa sig till Europa?
Kan pluralismen bli verklig om den inkluderar kulturer och mentaliteter som inte är pluralistiska?

Sanningen är alltid konkret. Gym är sällsynt jämställda platser. Män med muskler är inte osäkra sparrisar som de som strök efter väggarna i Arnaults källarhåla. Men nu ska verkligheten beskrivas utifrån vad en liten, liten minoritet hävdar.
Den förskräckta lilla hopen kommer DN:s ledarsida aldrig att uppmana att bejaka "brokiga samlingar med människor".
Den uppmaningen riktas bara till alla andra.