wittgenstein och potatisskalning

Visst, covid-19 kanske tar våra kroppar i besittning. Men ett annat virus verkar redan tagit rätt många själar.

Australiska män skalar potatis. De verkar ju rätt harmoniska. Ca 1915.

Den unge Wittgenstein rekommenderade potatisskalning som verksamhet för den som kände sig deprimerad.
På äldre dagar verkade däremot Wittgenstein istället ha sett en tillvaro där maten aldrig riktigt räcker till som ett tillstånd som renar och klarar tanken.
Möjligen är de två uppfattningarna inte helt oförenliga. Den optimala lösningen kanske är att man först skalar potäterna och sedan slänger bort dem?

I dessa tider av pandemi har jag kommit att fundera allt mer över Wittgensteins förhållande till liv och vardag; för mig som en enkel balkanbonde är det mer upplysande än hans språkfilosofi. Den var bara en följd av hans jordnära och handfasta syn på existensen.

Wittgenstein låter operera sig för gallsten – kräver att få slippa bedövning. Han skänker bort sin förmögenhet. Han utsätter sig för livsfara under Blitzen. Han vill bort från det enkla, det smärtfria – det som gör honom bekväm och gör det omöjligt för honom att förstå vad han egentligen vill och förmår.

Det som i dag mest förvånar mig i alla dessa mediarapporter från människor som befinner sig i karantän i hemmet är att den enda och stora frågan verkar vara: ”Hur snabbt kan jag återgå till livet som det var?”

Ingen av dem skriver eller säger: ”Jag ser klarare nu i min avskildhet. När det här är över ska mitt liv bli annorlunda. Så mycket onödigt jag ägnat mig åt, och mycket viktigt jag underlåtit att göra.”

Visst, covid-19 kanske tar våra kroppar i besittning.
Men ett annat virus verkar redan tagit rätt många själar.

Ändå när jag en förhoppning om att influensan ska få många att tillfriskna när det gäller synen på sig själva, livet och samhället.

Kommentera