från ”så fan heller!” till ”soffan? hellre!”

"Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes..."

Vila efter väl utfört värv. Möjligen till någons fördärv.

Man blir vad man äter. Kanske påverkas inte bara ens kropp utan också de egna idéerna?

Chips lockar till gränslöshet. Man tar ett, man tar två. Och snart är påsen tom. 

Kanske har vi här hela förklaringen till nyliberalismens utveckling?

På Aftonbladets kultursida recenserade Jenny Andersson för ett litet tag sedan nyutgåvan av Johan Norbergs ”Den svenska liberalismens historia” Nyutgåvan är försedd med ett nyskrivet kapitel. Jenny Andersson är forskningsledare för projektet ”Nyliberalism i Norden” på Uppsala universitet och borde väl formellt sett anses vara lämpad för uppdraget.

Hon inleder med att notera den bittra tonen i Norbergs avslutande meningar i det nytillkomna avsnittet:

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.”

Men vad annat var att vänta?

Ser man tillbaka på den unga svenska nyliberalismens teori och praktik vid dess födelse är det svårt att inte lägga märke till klyftan mellan dessa två sidor av rörelsen.

Teorin präglades av en vurm för läsande av liberala klassiker vilket utgjorde plattformen för den ideologiska kampen; det var en strid på tidningssidor och i seminarier för klassiska liberala principer och mer internt kunde en hel del märkliga diskussioner förekomma som inte hade så mycket med reella problem att göra. Men fint var det (och jag är inte ironisk) med deras betoning på individens frihet.

Praktiken hade inte så mycket med faktisk svensk verklighet att göra – den konkreta kampen gällde mest att ”sosse-Sverige” var tråkigt … sprit och droger var reglerade, TV-kanalerna för få, krogen stängde för tidigt, man fick inte dansa hur som helst.

Att svensken i gemen nu har tillgång till obegripligt många TV-kanaler, att krogarna är fler och öppnare och att droger är vanligare (om än inte tillåtna) är dock kanske inte resultatet av nyliberal kamp utan mer en följd av utvecklingen i sig. Nyliberalismen lyckades aldrig få något fotfäste i bredare kretsar eller i det arbetande folket för sina frihetliga idéer (vilket jag nog vill mena inte hade varit omöjligt … syndikalismen var ju en period i Sveriges historia en rörelse som lyckades med just detta innan den blev samlingsplats för allt annat än arbetande människor).

Betonandet av frihet var väldigt abstrakt och Sovjet den stora fienden och därmed blev det mest konkreta, men ändå lite mer storslagna, som kom ut av det, ett pläderande för individens fria rörlighet. 

Berlinmuren blev det exempel i den verkliga världen på vilket man byggde sitt försvar för den fria rörligheten, det blev själva kärnan, ett axiom, en evig sanning.

Och vad gör man när Berlinmuren försvinner?

Då gäller det att leta upp andra människor som hindras från att röra sig hur de vill mellan länder … och se där … skådar mitt norra öga inte flyktingar!

På detta sätt har den svenska nyliberalismen hamnat i en position där dess konkreta politik utgörs av kamp för öppna gränser, legalisering av droger, avvecklande av alkoholmonopolet samt inte att förglömma … rätten att dansa på krogen utan tillstånd.

Detta innebär att man avlägsnar sig än mer från folket som vill se stängda gränser och kanske inte ser de andra frågorna som högprioriterade.

Att folket inte bryr sig bekymrar dock nyliberalismen föga. De har äntligen fått vänner – de ses numera inte som kryptonazister av vänstern och från höger till vänster i medströmsmedia har de numera status som bundsförvanter i kampen mot dem som är motståndare mot fri invandring och islam.

Man måste hålla nyliberalerna räkning för att de faktiskt genomförde manifestationer mot det sovjetiska imperiet – men då höll eliten sig undan.

I dag när nyliberalerna låtit muslimer ersätta östblocksdissidenter som föremål för sina omsorger har däremot nyliberalerna paradoxalt nog omfamnats av eliterna. Förespråkandet av öppna gränser gjorde nyliberalerna användbara för överheten.

Och av nyliberalernas tidigare förtjänstfulla teoretiska angrepp på den stora staten återstår heller inte mycket, staten har ju gått nyliberalerna till mötes, och gjort det oavsett vem som suttit i regeringen – se bara på försvars och utrikespolitiken.

Moderaternas nedmontering av krigsmakten var i linje med den nyliberala ståndpunkten att ”värnplikt är slaveri”.

Socialdemokraternas utrikespolitik under Wallström och Eliasson är likaså i linje med nyliberalernas hållning: öppenhet, samtal, frihandel, förhandlingar … bara vi håller fast vid det kommer allt till slut att präglas av fred, frid och fröjd … då förverkligas Jesaja 11:7:

”Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar.…”.

För mig bestäms inriktningen på kampen för individens frihet av vem som är dess fiende. Jag tillerkänner inte fienden de friheter som jag kämpar för för min egen och de minas del.

Jenny Anderssons slutord i recensionen visar att hon inte alls förmått uppfatta skeendet:

”När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

Men staten och nyliberalerna står ju eniga i diskussionerna om ”fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism.”

De kämpar gemensamt för att dessa rättigheter och denna frihet ska tillerkännas våra fiender under förevändning av att ”pluralism” är nödvändig.

… och det är inte nyliberalerna som somnat framför TV:n … det är vi andra som gör det alla de gånger de numera dyker upp i rutan.

Kommentera