Erdogan passar på när världen är upptagen med annat och ser sin möjlighet att fortsätta återuppbygget av det osmanska väldet.

I gårdagens Radio Bubbla behandlade vi de ökade spänningarna mellan Turkiet och Grekland. Erdogan är ute efter de naturtillgångar som finns i Medelhavet – på vad som egentligen är grekiskt territorium.

Han har därför deklarerat att Turkiet inte längre erkänner Lausannefördraget från 1923.

Alltså betraktar han öar som Rhodos, Patmos, Leros och Kos som turkiska, liksom omgivande vatten.

Tanken på att EU skulle kunna vara en kraft som håller Turkiet tillbaka är enbart fånig.

Det har gått exakt ett år sedan Turkiet började borra efter olja utanför Cypern. En av de åtgärder som då diskuterades i EU som en sanktionsåtgärd var: ”En minskning av EU-bidrag som ges för att förbereda landet för ett framtida medlemskap.”

Blotta förekomsten av ett sådant bidrag är absurd. Turkiet har inget att göra i EU.

Det här är som om de tre små grisarna swishade taxipengar till Stora Stygga Vargen så att han kunde komma över och hälsa på.

De dominerande staterna i EU vågar inte vara pådrivande för sanktioner mot Turkiet.

I Tyskland finns närmare tre miljoner turkar. Enligt en undersökning 2018 har de starkare sympatier för Turkiet än för Tyskland, och de som känner sig mer hemma i Tyskland än Turkiet kan nog antas göra det för att delar av tyska städer är turkifierade.

Merkel kommer inte att driva på för hårdare tag mot Turkiet oavsett hur aggressivt Erdogan uppträder mot Grekland, hon vill inte ha två miljoner (eller fler) arga turkar på gatorna.

Vilket Erdogan vet, den turkiska staten ser till att ha kontakt och kontroll över turkar i andra europeiska länder.

Och i Frankrike är de en miljon, i Storbritannien en halv. I Holland en kvarts miljon, i Österrike 200.000, även så i Belgien.

I Sverige cirka 100.000. (I sammanhanget kan man påminna sig om den påbjudna politiskt korrekta hållningen till dessa kolonier – det är bara att ta det lugnt som Lisa Magnusson uttryckte det i DN förra året, det ger sig. Tanken är att man ska låta islam slå rot och efter tre, fyra generation har de blivit europeiserade. Ett besök i Paris eller Marseilles förorter skulle förhoppningsvis övertyga Lisa Magnusson om att det inte räcker med att låta tiden ha sin gång. Det blir värre.

Därför måste vi börja diskutera hur de kulturella uttrycken för islam aktivt ska begränsas.)

Erdogan kan räkna med omfattande och öppet stöd från delar av dessa kolonier, tillräckligt stort stöd för att europeiska politiker ska tycka det är obekvämt.

Samtidigt kan han hota med att öppna sina gränser för de flyktingar som vill in i Europa.

Han sitter med alla trumf på hand.

Och det är Europas ledare som försett honom med de korten.

Låt oss hoppas Grekland klarar av att stå ensamt.

Centerns och moderaterna representanter klipper sina sista band till verkligheten.

Nu står det nya utomhusbadet i Järva färdigt. Jo, jag vet vad ni tänker. Är verkligen frånvaron av ett utomhusbad dessa områdens stora problem?

Men det finns vissa praktiska fördelar. 

När bilbränder ska släckas behöver inte brandkåren rycka ut och riskera att bli utsatt för stenkastning utan stadsdelsnämndernas politiker kan organisera langningskedjor från badets pooler till de parkeringsplatser där bilar brinner.

På tal om langning ger det nya badet en praktisk fördel för en del av dem som bor i området. De behöver inte längre ta bilen in till stan för att ge någon ståplats i Nybroviken efter en gänguppgörelse. 

Det här badet är ett exempel på hur politikerna och byråkraterna gått från välmenande anpassning inför muslimska invandrare till en total underkastelse inför islam.

En del av er tycker nu kanske att jag överdriver.

Men betänk då följande.

Utomhusbadets 50-metersbassäng som är delad i två avdelningar har fått ett unikt och speciellt vattenreningssystem.

Och vad utmärker detta vattenreningssystem?

Jo, på i ett av premiärreportagen i lokalpressen får man veta att:

”… reningssystemet är anpassat för bad med kläder på.”

Så alla dessa kvinnor som vandrar runt som enmanstält ska kunna plumsa direkt ner i poolerna.

Fint va?

Eller tämligen snuskigt.

I årtionden har det i svenska badhus varit en självklarhet att man tvagar sig utan badkläder innan man hoppar ner i det badvatten som man delar med andra. Liknande förhållningsregler har gällt i badhusen.

Självklart, enkelt, förnuftigt, hygieniskt.

Men numera står sig renlighetskrav slätt mot efterblivna religionsutövares krav på frihet.

Politikerna som var med på invigningen verkar på fullt allvar tro att de gjort något bra:

”Eftersom Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har varit de enda stadsdelarna som saknar tillgång till ett utomhusbad nära sig, är Järvabadet mycket välkommet. Barnen kommer att få fler möjligheter att lära sig att simma och därför fyller badet en oerhört viktig funktion. ”, sa Centerns Karin Ernlund vid invigningen.

”Järva har fram tills idag varit ett område utan utomhusbad. Sedan 70-talet har diskussionen pågått och nu har vi äntligen nått fram. Jag hoppas att badet kommer att bli en somrig samlingsplats för hela Järva, och bidra till att fler lär sig simma, myste moderaternas Dennis Wedin vid samma invigning.

Bristen på utomhusbad har alltså varit ett av de stora problemen för Rinkeby och Tensta enligt politikerna?

Nu ska gängbildningar, arbetslöshet, bidragsberoende och usla skolresultat sköljas bort i utomhusbadets vågor.

Härligt.

Eller komplett idiotiskt.

En gång i tiden var svenska politiker ense om att landet måste röra sig framåt. Lubbe Nordström reste runt i slutet på 1930-talet och rapporterade om ”Lort-Sverige”, om misär baserad på okunnighet.

Då fanns en grundläggande enighet över partigränserna om kamp mot bristande hygien.

Numera verkar den enigheten gälla nödvändigheten av att återinföra Lort-Sverige.

Och när den här satsningen för ungefär en kvarts miljard visar sig bara skapa fler problem kommer politikerna säga något i stil med: ”Det kunde man ju inte förutse.”

Men även en enkel balkanbonde kunde för rätt många år sedan förklara varför idéerna om behovet av ett utomhusbad i Järva mest förde tankarna till väl använt diskvatten i den här texten om historiska erfarenheter och den här om den totala oförmågan att ta itu med de verkliga problemen, antagligen beroende på en kombination av feghet och dumhet.

DN lanserar tanken på att ingen ska "kunna behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet". Inte? När blev det en absolut sanning? Charlie Manson applåderar från sin plats i Helvetet.

Stormöte under gruvstrejken i Kiruna 1970. Och nej, med tanke på textens innehåll är inte bildvalet underligt.

Konferensprostitution är ett problem för västerlandet.

Och nej, då menar jag inte damer som flockas i städer där stora tillställningar hålls för försäljare eller politiker (vem kan förresten numera skilja dessa grupper åt?).

De damerna är mer att beteckna som ett privatmoraliskt problem.

Jag talar om konferensprostituerade i samma mening som Arthur Koestler gjorde i ”Call girls”, personer som åker runt i världen och uttrycker åsikter som bekräftar konferensinbjudarnas allmänna inställning. Givetvis kan man också ägna sig åt åsiktsprostitution genom att skriva på ledar- och kultursidor. Jag antar att det väl då är mer att likna vid att utföra chatsex–tjänster. Läsaren får den egna värdegrunden bekräftad – ibland också utvecklad.

Systemet bygger på att det finns vissa saker som anses som omöjliga att diskutera. Lika lite som man kan diskutera jordens form; platt eller rund – kan man diskutera påståenden som detta på dagens ledarsida i DN:

”Att erkänna och bekämpa orättvisor och rasism med alltifrån samtal och upplysning till rättsskipning är nödvändigt. Ingen ska behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet eller sitt utseende och det är viktigt att vara vaksam på eventuella ökande tendenser till diskriminering.”

Det här är bara ord som skribenten yttrar utan att fundera på vad det är hon säger. Ord som behövs när man ska uttrycka en accepterad åsikt.

Börjar vi alla bete oss i enlighet med de orden detta bryter vi med grundläggande folklig visdom som i århundraden ansamlats i alla samhällsskikt – och då tagit sig lite olika uttryck – men det har funnits starka förenande drag.

Ett av dem är tanken på att man med självklarhet kan behandla människor illa ”på grund av … grupptillhörighet.” Med ”illa” antar jag ledarskribenten menar fängsla, utvisa, förbjuda innehav av vissa arbeten, neka anställning eller andra rättigheter som tillkommer befolkningen i stort.

Och visst kan man behandla grupper illa på detta vis.

Denna utstötningsmekanism har – om vi håller oss till min del av det sociala och politiska spektrat – varit en självklar sak för arbetarrörelsen när den växte fram. Man bekämpade dumhet, efterblivenhet, våldsamhet mot kvinnor och barn, dryckenskap, lathet.

Den som inte trots förmaningar, uppsträckningar eller ibland en och annan dagsedel (jodå, det förekom) hyfsade till sig stöttes ut. Det gamla bondesamhällets grundläggande normer överförda och anpassade till en ny tid.

Inget underligt i det.

En fråga om sammanhållning för bevarande av kulturen och samtidigt utvecklande av välståndet. En fråga om överlevnad.

Varför skulle det arbetande folket i dag inte kunna återgå till gamla hållning när de ställs inför kulturer och individer som uppvisar beteenden som inte är möjliga att förena med den traditionella moral och kultur som en gång gjorde det arbetande folket och nationen starkt?

Om det en gång var riktigt och nödvändigt att avlägsna individer och grupper som innebar ett hot ur den egna kretsen och närheten; en utstötning av dem som hävdade sin rätt att vara lata, oföretagsamma och leva av andras arbete eller än värre –leva av andras olycka – varför skulle det inte vara riktigt i dag?

Om det en gång var riktigt och nödvändiga att avlägsna människor ur sin närhet som hävdade rätten att förtrycka kvinnor och barn, och även fysiskt misshandla dem, eller begå andra övergrepp mot dem, vare sig de tillhörde familjen eller var främlingar – varför skulle det inte vara nödvändigt i dag?

”På många sätt är vi ett generöst och vidsynt land och det ska vi vara stolta över.”

Den svenska kulturen och det arbetande folkets moral har historiskt sett präglats av just sin vidsynthet. Den vidsyntheten tog sig uttryck i att man inte brydde sig särdeles mycket om vad folk gjorde så länge de arbetade och skötte sitt.

Det är verklig vidsynthet. Den finns människor bland människor som har fullt upp med att sköta sitt och faktiskt inte orkar bry sig om vad andra gör så länge det inte utgör ett hot för dem själva.

Nu vill DN:s ledarsida att denna vidsynthet ska utvidgas till att gälla dem som anser att mitt är deras och att deras religioner och kulturer har samma rättigheter som den kultur, tro och moral som det folket och nationen gemensamt arbetat och slitit sig fram till. 

Och tidigare försvarat.

Den vidsynthet ska alltså uträckas till individer och kultur som inte i någon mening själva präglas av vidsynthet i svensk, traditionell mening.

Den vidsyntheten behöver vi inte.

Den behöver bara den del av överheten som vill uppgå i en global elit. De låtsas omsorg om de invandrarbarn som till exempel växer upp i en muslimsk miljö – även om en sådan uppväxt innebär att barnen kommer att bli mindre vetande och intellektuellt och moraliskt sett sämre människor.

Jag som lider med dessa barn hade velat se ett kulturkrig mot efterblivenheten i förorten. Jag hade velat se dessa barn assimileras i en europeisk kultur och bli produktiva.

Men sorgligt nog är den möjligheten försutten.

Återstår att skydda, värna och återuppbygga svensk kultur.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

"På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt."

Att en del muslimer i västerlandet tycker det är viktigt att diskutera den diskriminering de anser sig utsatta för är ett hån mot dem som utsätts för barbariet i deras hemländer.

Om jag längtar efter forna tiders poeter, författare, litteratörer och kritiker? 

Jo, det gör jag. De som rusade sig med absint, opium eller vad som nu fanns till hands och skrev ihop sina egna små världar. 

Storslaget blev det ibland. 

Dagens författare tenderar också ibland att skriva ihop sina egna världar. Dock är jag lite osäker på vad en del av dem rusat sig med. Krokodil? Thinner och bensin? Storslaget blir det aldrig i de fallen, inte ens lite, lite bra. Kanske för att de blir gråtmilda över dem de ser som "jordens fördömda". Slapp sentimentalitet befrämjar sällan skrivförmågan.

På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt.

Varför de gör det är jag osäker på. Är de skyldiga Farokzhad pengar?

Eika & Friis tycker att:

”… ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.”

Verkligheten är ju den rakt motsatta. I inget nordiskt land behandlas islam och ”det icke-västliga” som något ”lägre stående”. 

Och det är ett problem. Den muslimska kulturkretsen består av stater som när det gäller civilisationsgrad är vida underlägsna norden och Europa, det rör sig dessutom också om stater som är aggressiva mot västerlandet och utgör ett hot.

Att man ens ska behöva diskutera skillnaden i civilisation och frihet mellan exempelvis Sverige och arabstaterna, Pakistan och Turkiet är obegripligt. Det är en förolämpning mot varje tänkande människa. 

Och med tanke på dessa staters aggressivitet är det självklart att de mer civiliserade staterna i Europa skyddar sig, om inte annat genom att med lagstiftning kringskära fri- och rättigheterna för dem som kommer från den muslimska kulturkretsen – såvida dessa individer inte kraftfullt och tydligt tar avstånd från kultur, tro och värderingar från sina hemländer. Och det gör de ju synnerligen sällan. 

Det gränsar till det sinnessjuka att det accepteras att människor som kommer från länder där man stenar kvinnor och håller sig med slavar får breda ut sig och orera om vilken fin kultur de kommer ifrån. 

Möjligen blir jag så rabiat i de här frågorna därför att sådana som Eika & Friis framställer sig som vänster och radikala – men innan den ideologiska beteckningen shanghajades av välmenande, osäkra, obildade socialbyråkrater och kulturbidragstagare bekämpade vänstern oförnuft, vidskeplighet, ofrihet, förtryck – allt det som kännetecknar den muslimska kulturkretsen.

I årtionden har jag som politiskt aktiv med flyktingar diskuterat situationen i deras hemländer – och vi har varit rörande överens om att de kommer från helveteshål. Det är därför de är här.

Men de senaste tjugo åren har flyktingströmmarna till stor del bestått av människor från den muslimska kulturkretsen – och de har nästan alltid präglats av en stolthet över sitt kulturarv (som är något svårt att urskilja under alla lager av levrat blod.)

Problemet är alltså inte att människor från den muslimska kulturkretsen behandlas misstänksamt och som andra klassens medborgare – för så är inte fallet. 

Problemet är att vi inte betraktar dem med tillräcklig misstänksamhet och vaksamhet.

Min ståndpunkt är ju fullt rimlig om min beskrivning av den muslimska kulturkretsen är korrekt.

De som liksom Eika & Friis ömmar för personer från den delen av världen måste kunna visa att jag har fel – annars faller deras argumentation – såvida de inte vill mena att vi inte har rätt att skydda oss från människor som är bärare av en efterbliven och aggressiv och därmed farlig kultur.

Det är detta debatten ska gälla. Inte fri- och rättigheter i största allmänhet. 

"Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar ..."

Erik ”LIllis” Persson var i nästan 20 år landslagsman i fotboll, bandy och ishockey. Här gör han ett av landslagets (och sina) två mål mot Japan 1936. Men Japan gjorde tre.

Det var då ett sanslöst tjat om 1930-talet. Så fort en politiker eller kultursidesskibent ska markera sin framstegsvänlighet slänger de in ett ”… för vi vill ju inte ha det som på 1930-talet i Sverige.”

Visst, det var ett dystert årtionde, Japan slog Sverige i fotboll under OS i Berlin. Tre mål mot två. Obegripligt.

Fast de som är oroliga är det kanske mer med tanke hur det såg ut på politikens område och socialt?

I så fall finns det ännu mindre skäl till oro.

1930-talets Sverige befann sig i en värld som fortfarande präglades av den stora depressionen, och alla fruktade ett kommande storkrig.

Men det politiska läget i Sverige var kanske bättre än det någonsin varit tidigare. De olika partierna hade manövrerat landet genom den ekonomiska krisen i relativt samförstånd. Det fanns också en gemensam vilja att om det skulle komma till storkrig att man skulle hålla landet enat och utanför kriget.

På arbetsmarknaden ingicks i slutet av årtiondet Saltsjöbadsavtalet.

Det var alltså en tid då alla de som representerade olika klasser och skikt förenades i en insikt om att det inte var riktigt läge att gunga båten.

Och det gick ju bra.

De ledare arbetarrörelsen hade fostrat kunde kliva fram och ta ett nationellt ansvar.

Så varför i hela världen skulle vi inte vilja återvända till 1930-talet?

En som inte vill det är Susanna Gideonsson, hon väntas bli ny ordförande för LO, och förklarar i en stor artikel på DN Debatt att hon inte vill se en: ”… återgång till villkor som rådde på svensk arbetsmarknad på 1930-talet. Mössan i hand, tack och hej.”

En lite klen beskrivning av vad som utvecklades under 1930-talet. Och en förolämpning mot hennes företrädare.

En ny ordförande för LO som inte vet något om historia, inte ens sin egen rörelses, hade förr varit en omöjlighet. 

Det finns en gnällig ton i hela texten. Hon kan inte argumentera för sina medlemmar sak på samma sätt som hennes föregångare August Lindberg förmådde under det där fruktade 1930-talet. Han angrepp dem i näringslivet som inte förstod att det var till båtnad för nationen och därmed dem själva om borgfred upprätthölls och alla parter stod enade mot omvärlden.

Det perspektivet saknas helt i Gideonsson text, som bara är ett allmänt vädjande.

Å andra sidan bör det ju påpekas att Svenskt Näringsliv är lika gnälliga i tonen i sina inlägg i det offentliga samtalet och att även där saknas det nationella perspektivet.

Det ser illa ut för Sverige om de som ska representera näringsliv och fackföringar inte förmår tänka större tankar än att de ska bli lite bättre utdelning till aktieägarna eller lite mer i plånboken hos medlemmarna. Medan parterna smågnabbas förbereder sig Kina för att grabba åt sig det som kan vara värdefullt när det gäller bolag, teknologi och kunskap i Sverige.

Och en sak till saknas i Gideonssons text, ett avsnitt som hade varit självklart för en LO-ordförande de första årtiondena på 1900-talet; vikten av kampen mot efterblivna seder, vidskeplighet, dumhet och lathet. 

LO:s forna ledare tvekade inte att ta de egna medlemmarna i öronen och att ta strid mot mörkrets ideologiska krafter utanför fackföreningsrörelsens led. Man såg sig som bärare av upplysning och förnuft.

För en LO-ordförande i dag borde det innebära att man manade till strid mot de idéer, seder och bruk som nu inplanteras från den muslimska kulturkretsen.

De slöhetens mentaliteter som fackföreningarna bekämpade under 1930-talet kommer inte i närheten av efterblivenheten som präglar länder under islams kontroll. De forna ledarna skulle sagt att sådana kulturer hade ingen plats i Sverige.

Men i denna fråga har Gideonsson inget att säga.

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.

"Onda tankar och ond tro dör inte ut av sig själva, de måste bekämpas – och historien visar att det oftast inte räcker med texter och traktater – då brukar det sluta med att de goda får skriva sina testamenten."

"Jag menar att det för alla, ateister såväl som troende, inte bara möjligt, utan också nödvändigt att göra skillnad på religioner och att peka på att det finns krafter som dag för dag växer sig starka i den muslimska kulturkretsen och som utgör ett hot mot Europa."

"Ateism i Dawkins, Harris, Hitchens och Dennets tappning är bara ett sätt att försöka fly den verkliga striden."