Ett barn av vår tid

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.

Kommentera