umgås med dem som vill att du förgås?

"Inte någonsin ställs frågan om varför inte imamen och de som delar hans åsikter upphör med att besöka moskén."

Det intressanta för mig är inte det som skrivs på kultur- och ledarsidor när det det gäller fri- och rättigheter och religionsfrihet. Som ballonger stiger orden mot skyn, fyllda av all luft i skribenternas tankar. Och dessa ord för oss upp i stratosfären – och där befinner vi oss på en sådan höjd att vi inte längre ser vad som händer där nere på jorden, i vår vardag – just där de där orden ska omsättas i handling.
De handlingarna är motsägelsefulla, ologiska och obegripliga om de utförs av dem som försöker omsätta teorin som svit upp i stratosfären till jordisk praktik.
Så innan vi börjar diskutera religionsfrihet mer principiellt kanske vi bör grubbla över de vardagliga seder och påbud som styr människors umgänge med andra människor liksom med idéer och ideologier.

För det är ju ingen större poäng med att diskutera på ett principiellt plan om majoriteten i sina dagliga handlingar beter sig som om någon kortslutit deras förmåga till logiskt tänkande. Om det där enkla förnuftet vi alla borde vara i besittning av inte används. Eller hur? Den som faktiskt inte förstår att han själv beter sig totalt principlöst kan heller inte delta i ett samtal om huruvida religionsfrihet kan begränsas och på vilka grunder det skulle kunna tänkas ske. Så låt oss försjunka lite i vardagen idiotier till att börja med, de där som är följden av att människor bara känner och tycker – istället för att tänka.
Alltså– innan jag pratar filosofi och anför historiska exempel måste jag nog som enkel balkanbonde försöka bringa reda i de smått obegripliga beteendemönster jag ser i debatten om religionsfrihet i dag.

Hur många artiklar har vi inte kunnat läsa om det inre livet i landets moskéer – en hel del av dem har handlat om hur imamer beklagat sig över att deras moské också besöks av islamister som sprider sitt budskap och värvar proselyter. Ibland ställer journalisten frågan om vad imamen och de som delar hans åsikter gör. Då berättas det att polisen kan inget göra, och själva kan de inget göra.
Så det fortsätter.
Inte någonsin ställs frågan om varför inte imamen och de som delar hans åsikter upphör med att besöka moskén. Det är på något sätt underförstått att det är klart grabbarna måste få gå på fredagsbönen, oavsett i vems sällskap de dunkar pannan i golvet och höjer ändalykten mot skyn.

Och så tänker vi oss ett annat socialt sammanhang. En hembygdsförening någonstans i Bergslagen. Sammankomsterna på fredagarna har börjat frekventeras av medlemmar i vad som väl närmast kan betecknas som en nazistisk organisation. De försöker vid kaffet (efter att någon av de gamla medlemmarna hållit föredrag om händelser som timat för i tiden i bygden) värva hembygdsföreningens medlemmar till sina egna aktiviteter – de vill i Heinrich Himmlers och Alfred Rosenbergs efterföljd återuppväcka asatron och gör därför exkursioner i markerna för att studera hällristningar, domarringar och leta skeppssättningar.
När media ställer frågor förklarar ordföranden att tyvärr tillåter inte stadgarna att de nazistiskt sinnade medlemmarna utesluts.
Ordföranden skulle då omgående få frågan om varför han och de medlemmar som delar hans åsikter inte omgående själva lämnar hembygdsföreningen.
Den frågan ställs dock aldrig till imamer och muslimer som anses sig vara icke-jihadister – den skulle av de flesta anses som förolämpande gentemot dessa utövare av islam.

Det är nämligen helt enkelt så att umgängesreglerna i Sverige är klart uttalade och reglerade när det gäller bärare av olika åsikter, religioner och ideologier – det är när man försöker förstå dem som allt blir oklart och diffust, när man söker en logik. Vi ställs inför något mystiskt; du bör icke inträda i en sal eller förening där det finns företrädare för ideologiska riktningar som mer vardagligt betecknas som ”högerextrema” och ”nationalistiska”. Då kommer det omgående att antas att du inte bryr dig speciellt mycket om ifall någon har dessa åsikter eller att du kanske rentav sympatiserar med dessa åsikter och att du därmed vill vara med och inleda ett blodigt raskrig i Sverige och att du tycker att Auschwitz bara var en semesterby som råkade få dåliga recensioner i den tidens Tripadvisor. Du skulle bli sittande ensam på fikarasterna när ryktet spreds om att du var med i hembygdsföreningen och nådde det framtida potentiella arbetsgivare kunde du glömma alla tankar på att byta jobb.

Här ser vi en av de mer märkliga företeelser som utmärker Sverige i dag – olika former av kontakt med våldsdyrkande tankeriktningar bedöms på olika sätt och bedömningen har ingen relation till hur farliga tankeriktningarna kan tänkas vara för allmänheten.
Hur man än väger och mäter islamismen som ett hot måste nazismen vid en jämförelse anses vara milt uttryckt försumbar. Ändå vet vi att även en flyktig kontakt med en nazist leder till fördömanden: ”Vad håller du på med! Jag såg dig åka på samma buss som den där nazisten men du protesterade inte.”

Förhållningssättet till islamister och jihadister är diametralt motsatt, i deras fall strävar man efter att de ska känna sig inkluderade så att de ska kunna integreras, och det är som sagt svårt att föreställa sig att en muslim skulle angripas eller rentav fördömas för att han gick till fredagsbönen och vistades i samma lokal som hard-core-jihadister – det skulle anses som ett angrepp på religionsfriheten.

Således kan man i vissa fall fördömas för att man inte uttryckligt, påtagligt och synligt tar avstånd från uppfattningar som anses förkastliga, i andra sammanhang anses det oproblematiskt att man inte gör det.

Vi kan i den fortsatta diskussionen inledningsvis hantera förhållningssättet till religionsfrihet på samma sätt som vi hanterar förhållningssättet till andra fri- och rättigheter: yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet (som ju styr vad som är tillåtet för politiska rörelser). Senare i diskussionen blir det mer komplicerat eftersom vi då måste diskutera den praktik som religioner eller politiska rörelser utvecklar.

I grunden för de olika bedömningarna ligger förstås alltså en uppfattning om hur farliga för mänskligheten de olika rörelserna är.
Att man ska isolera – och helst på olika sätt förbjuda uttryck för – nazismen beror förstås på Förintelsen och nazismens handlingar under 1920-, 1930- och 1940-talet. Det egna förhållningssättet blir ett sätt att visa hur man fördömer det som skett.
OK. Det fattar jag. Men –

Varför kan vi då inte se samma förhållningssätt gentemot personer som Sven Wollter och Torbjörn Säfve – som under sin krafts dagar – då de förklarade att Stalin egentligen varit en hyvens kille – ändå fick de de roller de ville ha (Wollter) eller ge ut böcker (Säfve) – ingen isolerade dem trots att de betedde sig som om Holodmor och Gulag aldrig existerat – och vore de här gossarna lite piggare i dag skulle de fortfarande ha en självklar plats i kulturlivet – liksom de maoister har som låtsas som om ”Det stora språnget” aldrig ägde rum och att 50 miljoner kineser inte dog som en nöjd av det.

Man kan förstås hävda att det inte har något att göra med historien utan att det istället handlar om en rädsla för att historien ska upprepa sig.

Det som menas är kanske således att det vi egentligen ska vara rädda för är vad som kan komma att hända om vi inte isolerar, fördömer och förbjuder nazister därför att de är möjliga bärare att ett framtida fjärde rike. Det spelar ingen roll att nazismen nationellt och internationellt sett i dag är en synnerligen marginell rörelse. Vi ska fokusera på vad som kan komma att hända om de en dag inte är det, och därför ska vi frukta och bekämpa de rörelser ur vilka nazisterna anses kunna hämta styrka och rekryter – och det anses vara (av en för mig svårbegriplig anledning) nationalistiska och högerpopulistiska rörelser. Det är därför SD (eller den polska och ungerska regeringen) ska isoleras och bekämpas – därför att de betraktas som om de befinner sig i samma större sammanhang som nazismen och fungerar som jaktmarker och fiskevatten för de senare.

För tydlighetens skull får jag väl förklara att nyssnämnda tänkande synes mig lite vrickat. Men om vi antar att det är korrekt – måste det då inte innebära följande – måste vi då också inte anse att de principerna ska gälla alla – muslimer.
Islamisterna rör sig i ett muslimskt sammanhang, de anser att det är i moskéer, och muslimska kultur- och fotbollsföreningar de enklast hittar rekryter. De ser värdegrunden som en yta och de befinner sig själva i dess centrum och nu rör de sig i periferin för att dra människor in mot kärnan. Ungefär som nazister gör i vad de ser som sina sammanhang.

När det gäller nazisterna är många beredda att utplåna själva rekryteringsytan – bör man då inte förbjuda själva rekryteringsytan för islamism – det vill säga inte tillåta några synliga uttryck för islam i samhället?

Eller ska vi hålla oss med olika uppsättningar av principer när vi fördelar fri- och rättigheter?

(Här stannar vi för i dag med att påtala det svårbegripliga för den som letar efter logik och konsistens i det samtida Sverige – och de närmaste dagarna ska vi uppehålla oss vid några andra för mig obegripliga motsägelser i Sverige i dag när det gäller religionsfrihet. Därefter går vi vidare och klarlägger varför det är fullt rimligt att förbjuda visst religionsutövande (med hjälp av några upplysningsfilosofers tankar samt historiska exempel på stater som värnat sin frihet genom just sådana förbud.)

Kommentera