Kommentarer

Varför måste jag vörda islam och se upp till muslimer?

Boris Benulic

Det är inte bra att vandra runt med huvudet uppe bland molnen, numera kan man krocka med en drönare – och oavsett det är risken stor att man inte ser var man sätter fötterna; och vem vet vems grop man kan ramla ner i då.

Läsningen av Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal, som nyligen utkom i samband med att han fyller 100 år gjorde att jag såg tillvaron klarare. Inte så konstigt eftersom verket är skrivet av en av landets mest bildade personer, en man som dessutom levt längre än de flesta av oss kommer att göra.

Men även en vis man vandrar vilse ibland, och det gjorde Ekerwald i veckan när han i DN lade ut texten om koranens och islams förtjänster, samt förträffligheten hos de människor som anser sig leva efter koranens påbud:

”Koranen påbjuder gästfrihet. I inget land har jag och min familj mött sådan gästfrihet som i Turkiet och Iran. Det var enträgna inbjudningar – och vi var två vuxna och tre barn. I Iran ombads vi att ligga över.”

Man tycker förstås att Ekerwalds kunde ha funderat på vad som hänt om det inte rört sig en familj på fem personer utan 500 000 svenskar som anlänt till Turkiet eller Iran. Hade de möts av samma gästfrihet som Ekerwaldarna?

Givetvis inte. Gästfriheten i muslimska länder har sina gränser – även när det gäller muslimer från andra länder. I Turkiet tävlar alla partier om vem som kräver den snabbaste deporteringen av flyktingar från Syrien. I Iran finns det nästan fyra miljoner afghanska flyktingar, och deras situation präglas enligt människorättsorganisationer av att de flesta lever i misär, och dessutom riskerar att misshandlas eller bli slavarbetare eller tvingas in i prostitution.

Men strunt i det. Iranierna var vänliga mot familjen Ekerwald när den reste genom persernas rike.

Jag är förvånad över att Ekerwald argumenterar på den här låga nivån – men inte alls förvånad över att DN trycker texten, eftersom den också innehåller passager som:

”Under resor runt om i världen har jag fått intrycket att muslimer mer söker lyda Koranen än de kristna att lyda Bibeln. Ett undantag hos oss är när Reinfeldt uppmanar svenskarna att ”öppna era hjärtan” inför invandrarna – det är helt enligt Mose föreskrift: ”Kommer främlingen till ditt land, ta emot honom som en av dina egna.” Människa som människa. ”Älska din nästa så som dig själv.” Människosläktet är en enda stor familj.”

Det är helt i linje med Wolodarski-linjen om att muslimsk närvaro i Sverige gör Sverige till ett bättre land.

Problemet är som sagt att inget, absolut inget i verkligheten visar att de som lever i den muslimska världen anser att ”Människosläktet är en enda stor familj.”

De flesta länder i den muslimska kulturkretsen tillhör helveteshålen på jorden, det vet man om man läser om – och följer utvecklingen – i dessa länder, och inte nöjer sig med att göra sina 30 år gamla personliga reseanekdoter till analyser av tillståndet i den muslimska kulturkretsen i dag.

Ekerwald, som alltid tidigare varit en intellektuell med integritet, försöker nu på ålderns senhöst förtvivlat göra sig relevant i lite mer officiella kultursammanhang genom att anpassa sig till den svenska överhetens tidsanda.

Han borde hålla sig för god för det. Men jag tror inte han fikar efter statliga stipendier, möjligen är ute efter att motta en kraschan ur kungens hand. Kanske Nordstjärneorden för sina insatser som rådgivare till utrikesdepartementet – med formuleringar som:

”Må de svenskar som är muslimer och de stater som är muslimska åter känna ett förtroende för att Sverige behandlar islam vänligt och respektfullt.”

Det ”Sverige” Ekerwald här talar om är den svenska överheten, den som nu kränger, krusar och låter sig kuvas av påbud från diktatorer i länder som Turkiet, Iran, Irak och Pakistan.

Kanske får Ekerwald därför trots allt därför sin orden till slut.

Invävt i Ekerwalds text är stycken som kan användas av dem som hela tiden tjatar om att man inte får dra alla muslimer över en kam. De personerna är åtminstone medvetna om att koranen i dagens värld används för att motivera allt från mord på bögar, kvinnor och konvertiter till slavhandel – det gäller därför för dessa personer att lansera tanken på att majoriteten av alla muslimer inte stöder detta. Möter du en muslim får du därför inte ifrågasätta hans tro eller hävda att koranen utgör det ideologiska fundament som möjliggör att 1,7 miljarder människor lever i kulturer och stater som på alla sätt, och i alla avseenden strider mot alla de värden som en gång gjorde Europa – och Sverige – starkt.

Den svenska överhetens påbud om att du icke skall vara misstänksam mot muslimer – eftersom man inte ska dra alla över en kam – är logiskt sett svårbegripligt.

I dag i västvärlden finns det till exempel två nationer som det anses fullt berättigat att som kollektiv betrakta med misstänksamhet.

Det färskaste exemplet är ryssarna. 

I ett panelsamtal i P1 fick Moskvakorren Maria Persson Löfgren frågan om hur hon tror att Ryssland ser ut den dag kriget i Ukraina tar slut. Hon svarade:

”Jag hoppas att det är ett land fyllt av ångerfulla människor som inser att de har gjort så stor skada bara genom att inte göra tillräckligt för att stoppa kriget”.

Ett äldre exempel är tyskarna, som fortfarande måste vara beredda att nästan 70 år efter andra världskrigets slut axla ansvaret för Hitlerregimen och vara beredda på att i varje givet ögonblick försvara sig mot anklagelser om att det i varje tysk lurar en kryptonazist, och det gäller för dem att ha koll på vad deras farfar eller morfar gjorde under kriget.

Vi har dessutom ett närmare och mycket aktuellt exempel. De senaste åren har man på svenska kultursidor på fullt allvar hävdat att nu levande svenskar bär på en kollektiv skuld eftersom svenskar på 1800-talet deltog i slavhandel i västindien.

Alltså, den värdegrundskorrekta hållningen är att tyskar har en kollektiv skuld för vad som hände för 70 år sedan, ryssar för vad som händer i dag och svenskar för vad som hände för 200 år sedan.

Av ryssar anses vi kunna kräva ånger för att de ”inte lyckades stoppa kriget”.

Men muslimer däremot kan (enligt den värdegrundskorrekta hållningen) inte som kollektiv hållas ansvarigt för de mord, krig, våldtäkter och den tortyr som deras ledare utövar i koranens namn.

Varför inte? 

Vi har alltså nått den punkt där överheten i sina försök att styra våra tankar inte längre bryr sig om att försöka framställa propagandan som logisk, eller som förenlig med fakta.

… och det verkar tyvärr fungera.

Det ”offentliga samtalet” i dag bör benämnas det ”offentliga svamlet”.

Artiklar

Byssan lull, koka kittelen full … och över

Boris Benulic

”Det självklara är alltid det som begrips minst.” Klemens von Metternich

När jag blir kansler med ansvar för säkerhet och kultur (jo, de hör ihop) blir en av mina första åtgärder att utnämna Dan Korn till föreståndare för ”Sveriges Hederskulturmuseum”. Jag tänker mig att det blir en slags Skansen där man kan vandra runt mellan stugor och små torg. Där kan man se folk ägna sig åt småländsk bältesspänning, och men se …där bakom knuten … minsann … gotländsk rövkrok! Givetvis kommer man kunna få prova på själv under erfarna personers vägledning. I de utländska sektionerna lajvar skådespelare exempel på hederskultur från främmande länder. Vissa avdelningar kommer man dock bara in på om man är över 18 år; där framförs scener som visar bland annat kurdiska hedersmord, sicilianska vendettor, och afghanska steningar av kvinnor.

När man läst Dan Korns serie förstår man att han är synnerligen lämpad att inneha posten som föreståndare. Texterna visar på en fenomenal kunskap om vilka uttryck hederskultur har tagit sig i olika delar av världen; han rör sig från den amerikanska Södern, till Västasien till Sverige och tillbaka.

Och han rör sig också obehindrat i tiden.

När jag läste om hela sviten blev jag nästan lite snuvig av vinddraget som uppstod av dessa ständiga och snabba förflyttningar.

(Givetvis kommer min utnämning av honom att ha rent egoistiska skäl. Det kommer att hålla Dan Korn sysselsatt så han inte skriver artiklar där han klagar på min verksamhet som kansler. Dessutom har han rätt sorts mysiga framtoning. Jag kan se honom vandra runt bland stugorna i Hederskulturmuséet, och då och då stanna upp vid en grupp besökare och berätta om hur förståelse för hederskulturbegreppet kan ge en helt ny upplevelse av ”Borta med vinden”. Lite grann blir det väl som när Bert Carlsson vandrade runt på Skara sommarland, fast upplevelsen med Dan Korn blir förstås lite mer bildande och karaktärsdanande.)

…

Problemet med Dan Korns förflyttningar genom tid och rum är att de har som mål att visa att hederskulturer är ett universellt fenomen och att de tenderar att dö bort över tid när de materiella förhållandena förändras. Mer utveckling leder till mindre hederskultur.

Problem kan dock uppstå när större populationer av bärare av hederskultur finns samlade i ett områden, en stad eller en förort. Då kan hederskulturen leva kvar i den mer utvecklade omgivningen, menar Dan Korn.

Problem uppstår. Dan Korns lösning är att inte låta populationerna växa samt se till att polis håller efter brottslig verksamhet intills dess att utvecklingen hinner ifatt hederskulturen och Borås version av Bagdad blir som Bullerbyn.

Det märkliga är att Dan Korn ägnar sådan tid åt historien och inte åt de nutida sammanhangen i världen. Han ser varje förekomst som isolerad i tid och rum och förbinder dem sedan – skapar en allmängiltig utvecklingslinje.

Men låt oss betrakta världen som den är i dag. Två miljarder människor ingår i den muslimska kulturkretsen. Där finns aggressiva länder som försöker utvidga sina makt i den egna regionen och världen; Turkiet, Saudiarabien, Iran och Pakistan. Där finns också ett antal stater som präglas av inre förtryck och av vilja att arabisera minoriteter i sin egen befolkning, som Algeriet. Där finns helveteshål där alla de muslimska stormakterna slåss med varandra om inflytande, som Libyen och Jemen. 

I regioner där muslimer inte är i majoritet opererar islamistiska rörelser och destabiliserar sina länder, i Afrika (Nigeria, Uganda, Kongo, Mozambique och några till), detsamma gäller de forna sovjetiska centralasiatiska republikerna.

Dan Korn vill få oss att se de långa linjerna i historien.

Ändå undviker han att att diskutera den linje som är så lång och bred att den rinner som en lerflod genom historien, en lerflod som begraver allt i sin väg.

Vi kan se hur islam i 1500 år expanderat. Där den fått fäste och tagit kontroll har forna tiders högkulturer och civilisationer gått under. Vem minns väl längre de storslagna kungarikena i Afrika? Vem minns väl faraonernas mäktiga och högstående samhällen? Eller perserrikena? Eller Bysans?

Där islam blir en bärande del av ett land och ersätter den forna kulturen, där upphör utvecklingen. Den bördiga jorden blir öken och själarna stelnar. Sinnena släcks.

Samtidigt visar sig den muslimska kulturkretsen och dess länder och rörelser hela tiden besitta en stark och envis förmåga till expansion.

Det är i det perspektivet vi måste betrakta områden som Vivalla i Örebro. De kvarteren ingår inte i en enklav som man kan placera några extra kvarterspoliser i för att det inte ska bli för stökigt fram tills dess att utvecklingen hunnit ifatt bärarna av hederskultur och därmed kriminalitet, klanstyre, islamism och kvinnoförtryck dör undan.

Vivalla är en del av en sedan länge pågående muslimsk expansion in i Europa . Om man ser till de långa linjerna. Vivalla och alla dessa ”enklaver” ingår i ett stort och mycket levande sammanhang  i världen som kommer att hålla dem fångna i hederskultur och en hållning som är avvisande till det svenska samhällets värden. 

…

På landet inledde jag för ett tag sedan arbetet med att få bort en stor syrenbuske. Jag gräver och gräver. Ju djupare jag kommer desto fler grova förgreningar finner jag på roten. Det håller på i några dagar tills dess att jag inser att jag nog inte förstår så mycket av vad en syrenbuske egentligen är. Så jag börjar läsa på i olika odlarforum. Det stående rådet i fall som dessa verkar vara att ta man tar in en liten grävare. Rötterna kan sträcka sig metervis bort från huvudroten och de går ner djupt.

Eftersom jag finner tanken på att beställa in en liten grävmaskin som något omanlig bestämmer jag mig för att fortsätta med spade och spett. Jag ställer frågan i en av trådarna hur djupt jag måste gräva.

”60 centimeter minst. Och räkna med att gropen får en omkrets på en fem meter. Minst.”

Det kan tyckas lite ofint att jämföra kulturer komna från den muslimska kulturkretsen med en syrenbuske vars rotsystem grundligt måste grävas upp.

Men det enda jag gör att jag jämför med den muslimska kulturkretsens expansion. I dag två miljarder människor som lever i andlig och kulturell efterblivenhet och där hundratals miljoner lever i social misär på grundval av ledningarnas oförmåga att skapa organiska, levande fria samhällen.

Den stora utvecklingslinjen i historien är inte hederskulturernas utdöende över tid.

Den stora utvecklingslinjen är de olika muslimska hederskulturernas utbredning över tid och deras förmåga att växa i de mest vitt skilda miljöer.

Istället för att Sverige blir en fristad för fritänkande människor som flyr undan islam har vi blivit en fristad för islam och islamister.

(I morgon ska jag avrunda serien med att försöka förklara vad som bör göras).

Artiklar

Social dumpning i global skala

Boris Benulic

"Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning."

Den stora bilden visar ett slumområde i Paris, i en övergiven del av den järnvägslinje som förr gick i en ring runt staden. Den infällda bilden visar en modell av vad som kommer att vara Egyptens nya huvudstad om några år.

I västvärlden är en av de stora frågorna hur man ska integrera muslimer i det egna landet och göra islam till en del av ett mångkulturellt samhälle. Men i Asien och Afrika är trenden den rakt motsatta – där försöker stora stater och nationer alltmer begränsa – eller till och med utplåna islams inflytande i det egna landet. Och vi kan se hur kulturkrig inleds i stater som har en hinduisk eller buddistisk majoritet och muslimska minoriteter.

Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning. I denna grupp finns Indien och Kina men även Sri Lanka och Burma.

I vissa fall leder detta också till att anti-islamismen i dessa länder förs vidare till länder i västerlandet. 

Ett exempel på detta är Indien. Där har det styrande partiet BJP genom lagstiftning begränsat muslimers frihet i det indiska samhället.

Det har skett bland annat genom förbudet mot den muslimska formen av skilsmässa där en man ögonblickligen kan skilja sig från sin fru genom att uttala ordet ”talaq” tre gånger.

Regeringen upphävde också den relativa självständigheten för Jammu och Kashmir – den enda region som har muslimsk majoritet i Indien – och som nu styrs direkt av den federala regeringen.

2019 kom en ny medborgarskapslag som förenklade för medlemmar av olika religiösa grupper i Indias grannländer att bli indiska medborgare – detta gällde dock inte muslimer.

Premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska linje påverkar inte bara Indiens 200 miljoner muslimer utan har också skärpt motsättningarna i andra länder där det finns större grupper av indiskt ursprung. Medlemmar av dessa grupper har i sociala media framfört angrepp på islam och profeten Muhammed och i flera fall har de avskedats från sina arbeten, bland annat i Förenade Arabemiraten och Kuwait.

I Kanada gick medlemmar av den indiska diasporan i spetsen för protester mot att muslimska böneutrop skulle radiosändas under Ramadan.

I den indiska anti-muslimska kampanjens internationalisering spelar Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) en viktig roll. Organisationen som  grundades 1925 är moderorganisation för det hindunationalistiska nätverk där BJP ingår, och många av partiets ledande medlemmar har fått sin idémässiga fostran i RSS.

Organisationens utländska verksamhet har i dag mer än 500 avdelningar i 39 länder.

Det ligger i regeringen Modis intresse att ha ett starkt stöd i den indiska diasporan eftersom det kan få det land där utlandsindierna bor att inta en mer förstående attityd till den indiska politiken. Både Kanada och USA under Trumps tid som president protesterade inte märkbart då Kashmirs status förändrades eller på grund av den nya medborgarskapslagen.

På Sri Lanka har man av nationella säkerhetsskäl förbjudit inte bara burkan utan också andra plagg och huvudbonader som muslimska kvinnor bär som niqab, hijab, chador, shayla, al-amira och khimar.

Dessutom planerar regeringen att förbjuda de mer än 1000 koranskolor som finns i landet. Ministern för offentlig säkerhet Sarath Weerasekara förklarar det med att skolorna bara ”undervisar i arabiska språket och Koranen, och det är dåligt.”

70 procent av befolkningen i Sri Lanka är buddister, medan 10 procent är muslimer. 

I Kina har regimen infört mycket omtalade och uppmärksammade omskolnings- och arbetsläger för att på så sätt minska islams grepp om den uighuriska befolkningen. 

Burma är det land som valt den hårdaste linjen mot den muslimska minoriteten i landet genom sina kampanjer för att fördriva rohingyerna.

Västerlandets vilja att låta islam ta plats i det egna samhället beror mycket på att man i dessa länder ser det som självklart och nödvändigt att ta hand om grupper som man ser som svaga och i behov av hjälp. Muslimer betraktas alltid som medlemmar av den hjälpbehövande gruppen.

Men befolkningen i västerlandets stater har inte någon erfarenhet av stora muslimska grupper i det egna landet. Och de har heller inte levande minnen av vilken sorts hot muslimska stater och kultur kan utgöra – och förmår därför inte att förstå att terrordåd i de egna länderna inte är enskilda galningarnas verk utan en del av något mycket större.

Även här kan man se en helt motsatt strömning i många länder i Asien och Afrika.  Där strävar man inte efter att ta hand om de svagaste i samhället utan man strävar istället efter att bygga ett nytt samhälle vid sidan av de ofta enormt stora och fattiga befolkningsgrupperna i det egna landet. Man skapar ett parallellsamhälle för dem som har makten och där också de som har pengar och utbildning får plats.

De styrande satsar på de grupper som man anser är starkast och mest livskraftiga. De andra får klara sig bäst de vill och man placerar maktens centra på platser som är isolerade från de stora förslummade städerna och de fattigare delarna av landsbygden.

Exempel på detta är Egyptens nya huvudstad ”New Administrative Capital” som ska ersätta  Kairo. NAC beräknas få sju miljoner invånare jämfört med den gamla huvudstadens mer än 20 miljoner. Här kommer heller inget att finnas som påminner om Kairos slumområden där miljoner människor tvingas bo. Kairo är präglat av trafikstockningar, fattigdom och föroreningar. Större delen av staden utgörs av ”ashwaiyaat” – illegalt byggda områden utan fungerande infrastruktur.

Indonesien har också planer på att bygga en ny huvudstad istället för det överbefolkade Jakarta som inte bara är präglat av föroreningar och vattenbrist utan som också är på väg att sjunka.

Pandemin har försent byggstarten som nu är beräknad till 2024.

Grannlandet Malaysia har redan byggt sig en ny huvudstad där alla administrativa funktioner samlats: Putrajaya.

Och redan 2005 flyttade militärjuntan i Myanmar huvudstaden från Rangoon till det nybyggda Naypyidaw.

Trenden i tredje världen är alltså att man börjar om i samhällsbygget och ibland genomför vad som mest påminner om en kulturell, etnisk men också social rensning.

Om den utvecklingen sprider sig till fler stater i Asien, Afrika och Centralasien pekar erfarenheten på att detta ytterligare kommer att bidra till de strömmar av människor som söker sig till Europa.

Ibland kan man i svenska tidningar läsa reportage om "social dumpning" – alltså hur en del kommuner skeppar iväg oönskade personer; hemlösa och missbrukare till andra kommuner. Det är lättare att se sådana processer när de sker i en begränsad miljö, en miljö som man känner till. Det verkar dock vara mycket svårare att uppfatta när det sker i världsmåttstock, och när Sverige så att säga spelar rollen av "mottagande" kommun.

Artiklar

Den kristna kyrkans konkursförvaltare

Boris Benulic

En del av Svenska Kyrkans företrädare verkar mena att en av samtiden viktigaste frågor är att uppnå samsyn med islam.

Illustrationens dikt är en av KLOT–JOHANS dagsverser. Den är en hyllning till prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson för deras upprop ”Mitt kors”! Deras lott blev att brutalt offras av en muhammedanskt iskall kyrkoledning.* Bilden är Salvador Dalis ”Kristus enligt Johannes av Korset” och målades 1951.

En del av er kanske inte vet vem Jakob Wirén är. Nej, han är inte släkt med Lasse Virén, den fantastiske finske löparen som dominerade de långa distanserna under 1970-talet.

Jakob Wirén är konkursförvaltare för Svenska Kyrkan. Efter det att ärkebiskopen Antje Jackelén kört verksamheten i botten behövs nu någon som avyttrar det hela och därför ser sig om efter någon som kan ta över driften. Att hitta en ny ägare – det är Jakob Wiréns roll – men han är tvungen att verka i det fördolda; det finns tillräckligt många kristna kvar i landet för att de ska tycka att nu går det väl ändå för långt … om de får veta vad som är på gång.

För att det hela ska kunna ske i smyg har Wirén fått titeln ”Ärkebiskopens teologiska sekreterare”, och som ett led i hans värv som konkursförvaltare har han nu i dagarna gett ut en bok: ”Att ge plats för den andre”.

I den hävdar han att vi måste se på ett nytt sätt på Muhammed – ja, ni vet 53-åringen som gifte sig med en nioåring och som också trodde sig motta budskap från någon däruppe och som därför kände sig manad att grunda religionen islam – denne Muhammed bör vi betrakta som en profet, förklarar Wirén i sin bok. 

Den tankegången har utlöst kritik och debatt – bland annat i den kristna tidningen Dagen – och där gick Wirén i svaromål häromdagen. 

Han anför tre tre huvudargument till sitt försvar:

”För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.”

Men det är lite oklart vad Wirén menar med nidbilder. Jag kan ju anföra aktuella fakta och historiska exempel som ett bevis för att islam som religion varit ett fundament i kulturkretsar där den som religion orsakat ekonomisk, vetenskaplig, moralisk och mänsklig förlamning. Det är därför den absoluta majoriteten av dem som lever i muslimska länder saknar elementära mänskliga friheter, men också i många fall en mentalitet som skulle göra dem intresserade av sådana friheter.

Den muslimska världen är fundamentalt annorlunda den del av världen där kristendomen är en bärande del av kulturen. Ja, den är inte bara annorlunda utan direkt fientlig.

Jag gissar att detta av Wirén skulle betraktas som en nidbild. Han vill alltså inte att vi ska se verkligheten som den är. Men visst, det finns ju konkursförvaltare som är beredda att blunda för vandeln hos den är intresserad av konkursboet … bara man blir av med det spelar det ingen roll var köpeskillingen kommer ifrån.

”För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. ”

Detta argument är absurt. Om nu Wirén skulle vara det han låtsas vara – en högt uppsatt operatör i Svenska Kyrkan – då vore det väl rimligt att han diskuterade det stora problemet – att kristendomen har en så svag ställning i Sverige och Europa, det behövs mer inre mission. Människor behöver frälsas.

Men inte då. 

Istället ska vi sätta oss med muslimerna och diskutera med dem hur vi ser på Muhammed.

”För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).”

Alltså, i en tid då människor i den muslimska världen lever i stater präglade av brutalt förtryck, och i en tid då islam dessutom hotar Europa … i en sådan tid ska vi sätta oss och diskutera med företrädare för islam på grundval av att de och vi är monoteister.

Vad Wirén inte förstår är att om fler kristna potentater börjar tänka som han gör, och se monoteismen som ett övergripande värde som förenar människor och kulturer – då öppnar han för att de som inte accepterar utvecklingen i västvärlden istället vänder sig till sina egna folks urtida religiösa uppfattningar för att få andlig styrka och vi får se polyteismens återkomst i Europa, och Oden, Tor, Dabog, Svarog, Zeus, Jupiter och Mithras kommer åter att åkallas. 

Kanske inte något att trängta efter om man är kristen …

Alltså, vad kristendomen behöver är inte fler konkursförvaltare som Wirén, den behöver förkämpar … i alla meningar av ordet.

* Klot-Johans dagsverser finns samlade i ”I dag jag drömde” som du kan köpa här. Här finns alla de dikter som i fem år utgjort höjdpunkter i Radio Bubblas sändningar.

Podd

Vända alla kinder till?

Boris Benulic

Håller kristen ödmjukhet på att övergå till allmän undfallenhet?

Luca Giordano: Sisteras nederlag (vid slaget på Tabor), c. 1692.

Ibland låter vi oss påverkas av att det är söndag och de gångerna handlar stora delar av Radio Bubbla om religion.

Så blev det i går – och vi hann med att avhandla Gud, Allah och Buddha … hinduismen kom undan … den här gången.

Vi nämnde i förbigående Jenny Strömstedts förlöpning i TV4 på lördagsmorgonen. 

Den kom efter ett inslag där en kvinna från Irak berättade om hedersförtryck, därefter fick Morgan Johansson orera om åtgärder (som aldrig kommer att genomföras) och när inslaget skulle avrundas insåg väl Jenny Strömstedt att de gångna 15 minuterna enbart handlat om islam. Inte bra!

Alltså avslutar hon med att säga:

”Sen ska vi ju säga att det finns ju…äh äh äh ...den här typen av normer inom delar av frikyrkan”.

Vilket rimligen måste innebära att Jenny Strömstedt lever i föreställningen att medlemmar av Pingstkyrkan eller Livets ord eller någon annan frireligiös rörelse då och då välter för dem misshagliga fruar eller döttrar över balkongräcket.

Jag utgår från att ingen representant för någon frikyrka kommer att protestera mot, eller angripa, TV4 och Jenny Strömstedt. Bäst att ligga lågt.

När sådana som Strömstedt slinter med tungan får man en bild av hur de anställda i medströmsmedias fabriker tänker. Deras världsvild är enkel. Västvärlden är ond, och västvärlden är skyldig till allt elände i världen – om muslimer begår våldsdåd är det för att de provocerats av den västerländska ondskan.  Man måste visa dem förståelse (ett annat färskt exempel på detta var när SvT:s Christian Catomeris förklarade att den franske läraren Samuel Paty som halshöggs av en terrorist hade uppträtt provocerande).

Inför allt detta visar västvärldens kristna undergivenhet och eftergivenhet, en vilja till anpassning för att … ja, för att vad då? Bli omtyckta?

Kristendomens framväxt var ju inte följden av att de första troende strävade efter att bli omtyckta och omkramade … de gjorde inte allt för att anpassa sina åsikter till omgivningens.

Men i dag …? 

I dag tror de kristna kyrkorna att de ska kunna hindra sitt sönderfall genom att anpassa sig till det moderna samhället och dessutom till det nya icke-Europa som växer fram.

På sin höjd kvider de troende lite när de behandlas illa.

Och de som inte är kristna verkar tycka att det är naturligt att man hånar kristna.

Februari 2020 kom en rapport från Sveriges kristna råd.

Där konstaterades att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan.

Och vad hände efter några artiklar i media?

Ingenting.

I gårdagens sändning hävdade jag (som kristen) att ett av problemen med den organiserade kristendomen och kyrkorna är att de i sin trosföreställningar och teologiska konstruktioner sedan begynnelsen har tankegångar inbyggda som i sig försvagar Europa och västerlandets kultur och samhälle.

Dessa faktorer framträder på lika sätt och i olika form när det gäller den katolska kyrkan, de lutherska, de ortodoxa eller den anglikanska – men i grunden rör det sig om en vilja att säkra den byråkratiska organisationen – det må sedan vara Vatikanen och påvedömet eller en luthersk statskyrka som den svenska (även om den numera formellt sett inte är en statskyrka).

Ett utmärkt exempel på en sådan farlig teologisk tankegång är Luthers idé om att kristna hellre skulle välja att bli martyrer än bekämpa dem som angrep dem för deras tro.

Sådan försvar var den kristne furstens ansvar, hävdade Luther.

Och där står vi i Sverige i dag. 

Kulturen är impregnerad med att människor ska vända andra kinden till … för den som har makten över stat och samhälle kommer att försvara dem.

Och så är det ju inte riktigt …

Artiklar

Måste kristna lägga sig i fosterställning?

Boris Benulic

Numera kan jag längta tillbaka till Hasse Alfredssons Pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Hellre det än alla dessa nutida efterföljare som har fel åsikter.

Ungefär så här föreställer sig kanske Aftonbladets kulturskribenter den amerikanska frikyrkliga högerradikala våg som är på väg in över Sverige. Pastorerna där ser ut som ”surfer dudes”. På bilden ser vi en typisk ”surfer chick”, Tulsi Gabbard. Men hon är demokratisk senator från Hawaii så kanske ändå acceptabel för kulturskribenterna … om det nu inte var så att hon också är major och tjänstgjort i Irak och Kuwait. Så där föll hon igenom. Och så gillar Trump henne. Och så är hon hindu. Ja, det kan inte vara lätt att var kulturskribent på AB. Inget är någonsin vad det synes vara.

Oj. Expressen ägnar i dag sin kultursida åt två böcker om Knutby.

Oj, igen. Aftonbladet ägnar i dag sin kultursida åt en text som varnar för högerradikalism i de svenska frikyrkorna.

Ibland är det tydligen helt rimligt att utgå från att en religiös riktning i sig kommer att generera handlingar som fel.

I AB skriver Tomas Poletti Lundström varnande:

”Mer troligt är att det hela tiden funnits en tendens till högerradikalitet inom den svenska frikyrkan. Den behövde bara hitta rätt tidsanda för att få luft.”

Jaha. Hans text förklarar inte riktigt vad det är som är så farligt med den där ”högerradikaliteten” han fruktar.

De exempel han nämner är predikanter som bett tillsammans med Trump, eller som sagt att Black Lives Matter splittrar samhället och leder till kaos. (Lite svårt är det väl ända att inte hålla med om att BLM lett till kaos, kravaller, misshandel och plundring. Eller?)

En av de amerikanske väckelsepredikanter Lundström särskilt fruktar ser ut som en ”surferdude”. Hans inflytande i den svenska frikyrkligheten är svår att mäta menar Lundström.

Då börjar jag förstå hans oro. Även jag skulle av estetiska skäl finna det rätt motbjudande om alla i frikyrkorna skulle börja se ut som Patrick Swayze i ”Point Break”.

Men … det har varit så att, det är så att och kommer med största säkerhet att vara så att det frivilliga hjälparbete de svenska frikyrkorna gör för människor i Sverige och Tredje världen inte motsvaras av liknande verksamheter som utvecklas av andra religiösa eller politisk riktningar i Sverige.

Det vilar en förblindad förmätenhet över den kritik som sådana som Lundström riktar mot frikyrkorna; han varnar för dem utan att riktigt kunna förklara hur de skulle utgöra en fara för det svenska samhället (ja, förutom då det där med att alla skulle börja se ut som ”surfer dudes” … och kanske stödja Trump. Förresten, undrar hur Lundström ser på ”surfer chicks”? Är de lika farlig? Tulsi Gabbard, senator från Hawaii är ju en typisk ”surfer chick” och dessutom demokrat. Borde väl vara acceptabel ändå?)

Vad Lundström själv gör för att bidra till en bättre värld förutom att sitta och häcka på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet är oklart. Att dricka te med inbjudna imamer bidrar väl inte riktigt till att världens fattiga och förslavade får det bättre.

Frikyrkorna arbetar för att människor i tredje världen ska lära sig att hjälpa sig själva.

Sådana som Lundström vill istället att Europa och kristenheten ska lägga sig i fosterställning och be om ursäkt för sin existens. Varför? På de svenska kultursidorna är det vanligt med svepande, antydande texter om hur farligt det är med kristendom, framförallt av det frireligiösa slaget. Där framförs också ofta tankegången att religiös extremism är en naturlig följd av den kristna tron.

Kan ni tänka er en artikel på kultursidorna som hävdade att islamism är en naturlig följd av islam.

Nej, just det.

Ett uttryck för allt detta självhat är intresset för Knutby. Trodde ni marknaden var mättad efter alla dessa böcker, reportageserier, filmer, dokumentärer och poddar?

Inte då.

I dag skriver Expressens huspastor Joel Halldorf om två nya böcker i ämnet. Han anser att de ger honom såväl ”teologiska som mänskliga insikter”.

Tillåt mig tvivla – utan att ha läst böckerna. En av böckerna är skriven av Peter Gembäck som var en av pastorerna i församlingen, den andra är en bok som skildrar hur det var att växa upp i församlingen.

Att Halldorf skriver som han gör beror på att om man som kristen i dag vill få det utrymme som Halldorf får … ja, då måste man visa sig bekymrad över den egna tron och vad den kan leda till. Evangelium måste i Sverige predikas med böjt huvud.

Fast risken då är förstås att ingen hör vad man säger.

Borde inte Halldorf istället i sin text konstaterat att intresset för Knutby är ett utslag av just västerländsk självbestraffning, man letar efter sådana sjuka celler i samhällskroppen som Knutby utgjorde och ägnar sedan all sin kraft åt att utforska dem för att de inte ska metastasera ut i resten av kroppen.

Det har gått 15 år sedan morden i Knutby. Än har vi väl inte nåtts av rapporter om andra perversa frikyrkopastorer som anstiftar mord på sina fruar med hjälp av älskarinnor?

Misshandel och trakasserier verkar heller inte vara något problem i församlingarna.

Förvisso var församlingen i Knutby sjuk. Men den är borta.

Den sjukdom som lever kvar är den som yttrar sig i det fortsatta och omfattande intresset för Knutby. Kanske dags att vi pratar om vad det intresset är ett symptom på.

Och medan det på kultursidrona ältas hur farliga frikyrkorna är omskärs i Sverige muslimska pojkar med lödkolv, muslimska flickor med rakkniv och i den religionens namn förtrycks – och även mördas – kvinnor.

De offren är många, men dokumentärerna, poddarna och TV-programmen om dem är få.

Artiklar, Tre Bojor

“Va! Tog du den sista biten baklava!?”

Boris Benulic

Jag drar mig till minnes att det bland muslimer kan var helt oproblematiskt att anse att deras religion kanske inte är det bästa som hänt sedan hjulet uppfanns.

Det offentliga samtalet i friheten präglas av mindre frihet än internsamtalen innanför murarna. (Tillgången på baklava var däremot en känsligare fråga. Dock var även då diskussionerna stillsammare än de mellan Schillinger och Kareem Said i Oz).

Märkvärdigt ofta kommer jag på mig med att sakna trätorna med muslimerna på kåken. Det sker alltid när jag här på utsidan kritiseras för att vara alltför fientlig mot islam.

Under många och långa diskussioner innanför murarna mötte jag aldrig den kritiken från muslimer. Det enda som kunde göra dem irriterade på mig var de gånger jag kom åt att köpa de sista bitarna baklava på Tre Bojor. Att bränna Koranen skulle de betraktat som en mindre förseelse i jämförelse med detta.

Nej, istället är det så att de som kritiserar min fientlighet nästan alltid är svenskar som har märkligt begränsade kunskaper om den sociala verklighet islam alstrar. Kunskaperna är ofta lika begränsade som deras umgänge med muslimer. Det närmaste de kommit en muslim är när de sett någon göra hummus i ett matlagningsprogram i TV.

Oavsett om jag därinne munhöggs med personer som på utsidan hade skyddsväst som vardagsplagg – eller mer stillsamma personer utsedda av sina trosbröder att leda fredagsbönen – har jag från muslimer bara mött förståelse för min hållning. Inte så att de delat mina åsikter. Tvärtom (milt uttryckt). Men de har förstått dem.

De tänker inte ändra på sina seder, bruk och sin mentalitet bara för att de kommit till ett nytt land.

Och de har total förståelse – och respekt – för att jag inte tänker ändra på mig.

Vad de inte förstår sig på är hur alla andra tänker, de som tror att kulturella skillnader inte spelar någon roll.

Mitt motstånd bemötte de lite godmodigt överseende. Kanske därför att de egentligen redan är övertygade om att de vunnit.

Alltså … några minnesanteckningar i ämnet från samtal på Tre Bojor.

Artiklar

“Världen är eld; blif eld och du har hem i världen”*

Boris Benulic

Vi som vill se ett samhälle där fria människor tänker fritt förstår vikten av att sätta eld på en och annan Koran.

Som förberedelse för ett super-Ramadan-grillparty med massor av kebab och halakorv eldar muslimer här upp exemplar av Salman Rushdies Satansverserna.

Till de näpnaste inslagen i den samtida svenska journalistiken hör de inslag där man intervjuar en muslimsk kvinna eller flicka som bär slöja.

Är det TV ges hon alltid några extra sekunder av blickande in i kameran innan hon säger: 

”Jag har valt att bära slöja frivilligt. Jag gör det för att jag är stolt över min kultur.”

Det blir aldrig några följdfrågor från reportern som exempelvis: 

”Kan du berätta för oss exakt vad det är du är stolt över. Vad har skapats och åstadkommits i den muslimska kulturkretsen?”

Svaret på en sådan följdfråga skulle inte förlänga inslaget med många sekunder, om ens några.

I dag, efter det att Koranen fått brinna i Rinkeby, förklarar på Expressen Debatt Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson att:

”Ty otaliga är de bokbål som genom historien förebådat diktatoriska regimers våld och massmord på oliktänkande och minoriteter i det egna landet.”

Just därför deklarerar Jönsson att Stram Kurs inte är välkomna till Stockholm för att sätta fyr på Koranen:

”Brinnande böcker är dock en stark varningssignal till det liberala, öppna och toleranta samhället.”

Men jag som anser att det är en rimlig och måttfull handling att bränna Koranen gör det just därför att jag ser ett öppet och tolerant samhälle som något viktigt.

Brännandet av Koranen är en signal om att utövande av islam inte ska tolereras i Sverige eftersom det är ett hot mot civiliserade meningsutbyten, forskning och tankefrihet, ja mot varje nödvändig mänsklig frihet.

Jan Jönsson och de där naiva beslöjade flickebarnen vill värna och vårda det muslimska kulturarvet – därför att de saknar kunskaper om det.

Islams historia kännetecknas av brutalt våld och förtryck – det är en myt att vi i västerlandet skulle ha islam att tacka för att antikens kulturarv bevarats. De var de främsta förstörarna av det.

Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader – då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

I den muslimska kulturkretsen har man genom historien med lustfylld iver ägnat sig åt destruerandet av böcker, och förtrycket av människor som vill ta del av förbjudna tankar fortsätter i dag i Saudiarabien, Turkiet, Afghanistan, Iran, Irak … och så vidare.

Att bränna Koranen är ett försök att lysa upp det andliga mörker som sänker sig över varje land där Profetens budskap får spridning och fäste.

Ett försök att fördriva detta mörker.

PS. Och brännandet av Koranen för att visa att man anser att islam är en farlig religion som inte har en plats i Europa kan inte jämställas med att man sätter sig före att elda upp och och förbjuda hela det muslimska kulturarvet. Det skulle vara att bete sig som muslimer gjort mot andra kulturer och religioner genom historien.

*Ur Vilhelm Ekelunds "Båge och lyra" (1912)

Artiklar

Bered dig på att betala din blodsskatt

Boris Benulic

Det är populärt att tala om förtryckande rasistiska strukturer i Sverige. Vissa verkar det dock vara omöjligt att upptäcka.

Då det varslades om att sultanatets heliga bok skulle brännas av otrogna hundar kallade imamen ledarna för sina kristna och judiska undersåtar till sig. De lämnade alla genast sina värv och sysslor för att betyga imamen sin trohet; den kristne, såväl som juden. I skaran som ilade för att hörsamma imamens kallelse fanns kaplaner och rabbiner samt världsliga ämbetsman.

Alla ville de visa sin underdånighet och vördnad.

Nej, det är är inte ett utdrag ur någon krönika som beskriver icke-muslimers frivilliga underkastelse under sultanen i det ottomanska väldet på 1700- och 1800-talen.

Händelsen inträffade i Malmö häromdagen då representanter för olika kyrkor och partier följsammt hörsammade kallelsen från stadens muslimska ledare om att infinna sig för att visa sin solidaritet inför Rasmus Paludans påtänkta Koran-bränning.

”Det här blev bättre än vi tänkt”, förklarade inbjudaren Ramadan Boussaidi, ordförande för Islamiska förbundet i Malmö.

Utvecklingen i Malmö visar varför islam är en omöjlig religion i Sverige. Vi har att göra med hundratusentals människor som är bärare av traditioner och mentaliteter från en helt annan kulturkrets.

Såvida de inte direkt vid inträdet i det nya landet har möts av krav på verklig assimilering kommer de att leva i enlighet med sin tradition, kultur och mentalitet.

Men de har inte möts av det utan tvärtom hälsats som en grupp som ska bidra till Sveriges utveckling just i sin egenskap av kommande från den muslimska kulturkretsen.

Därför ser vi nu hur ottomanernas sätt att historiskt sett utöva makt över erövrade områden växer fram i Sverige.

Och fostrade som muslimerna är i en kulturkrets där muslimer anses överlägsna kristna, judar, hinduer och vad det nu vara månde kommer de att se överlägsenhet även här som självklart. De må sedan vara djupt troende eller sekulära muslimer. Deras mentalitet är densamma; det hör till den naturliga ordningen att vi betalar tribut till till dem.

Prästernas och rabbinernas uppslutning i Malmö påminner om den grekisk-ortodoxa kyrkans underkastelse under sultanatet i Konstantinopel där hovet kontrollerade utnämningar, avsättningar och vem som skulle bli patriark i den kristna kyrkan. (Den en gång kristna socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet fick i helgen en muslimsk ordförande.)

Den svenska statens beredvillighet att betala bidrag till individer samt en miljard i stöd till muslimska föreningar och förbund är att betrakta som en nutida svensk variant av ”jizyah” – den speciella skatt kristna tvingades erlägga till sina muslimska härskare.

När vi ser hur förortsgängen rekryterar svenska barn och ungdomar på skolgårdarna som knarkkurirer och återförsäljare är det en moderniserad variant av ”devshirme”, det som de kristna på Balkan minns som ”blodsskatten”, och som innebar att sultanens ämbetsman årligen kunde ta barn från deras kristna föräldrar för att fostra dem till soldater eller byråkrater i sultanens tjänst.

Förnedringsrånen är något som växer fram ur samma mentalitet. Svenskars barn är inget värda.

Om jag överdriver?

Inte alls. Jag diskuterar i enlighet med politiskt korrekt och påbjuden doktrin. Vi har ju i åratal nu fått höra om hur gamla mentaliteter lever kvar i det svenska samhället. Nationen påstås fortfarande ha strukturer som är baserade på (en tämligen minimal) delaktighet i slavhandel. Varje skola och myndighet sägs ha väggar inpyrda med rasism.

I dessa fall går det alldeles utmärkt att tala om, och med förstoringsglas och mikroskop leta efter, spår av strukturer, mentaliteter och kultur som är tecken på en levande svensk rasism. 

Men vi talar aldrig om den mentalitet och kultur som växt fram under århundraden i brutalt styrda samhällen i Västasien. Mentaliteter och kulturer som i högsta grad är levande där – och som nu förts hit. och som börjat forma vårt samhälle.

Podd

Radio Bubbla: En remake av “Exorcisten”

Boris Benulic

"Pleased to meet you / Hope you guess my name, oh yeah / Ah, what's puzzling you / Is the nature of my game, oh yeah" (Richards/Jagger)

När fader Lankester Merrin i filmen ”Exorcisten” ska instruera sin medhjälpare Damien Karras inför den stundande demonutdrivningen går han igenom vad ritualen föreskriver:

”Speciellt viktigt är varningen att undvika att samtala med demonen. Vi kan fråga vad han vill, men allt utöver det är farligt. Han är en lögnare. Han kommer att ljuga för att förvirra oss. Men han kommer också att blanda sanning med lögn för att angripa oss. Angreppet är psykologiskt, Damien, och kraftfullt. Så lyssna inte på honom. Kom ihåg det – lyssna inte.”

Lankaster Merrin utgick från de gamla ritualerna i katolska kyrkan, men se … nu finns det en ny uppdaterad version – den katolska kyrkans handbok i djävulsutdrivning 2.0 eller som den lite mer officiellt heter:

“Guidelines for the Ministry of Exorcism: In Light of the Current Ritual”.

I gårdagens sändning diskuterade vi denna skrift. Den sägs vara tillkommen för att vara ett led i utbildningen av exorcister, samt för att ge riktlinjer till instanser i kyrkan för urval av dem som ska utbildas till uppgiften som exorcister. Tydligen är det så att katolska kyrkan noterat en stor ökning av personer som anser sig vara besatta, eller som av omgivningen anses vara besatta.

I de nya riktlinjerna poängteras att utdrivningsritualen ska präglas av ”ljus, frid och glädje”.

Det där är först lite svårt att ta till sig. Om man nu antar att en person i verklig mening är besatt innebär det enligt den katolska kyrkans egen tro att Djävulen tagit över en människas kropp och medvetande, eller så har Satan skickat någon underhuggare att göra jobbet – han är ju själv en ganska upptagen person.

Ställs man inför Djävulen befinner man sig öga mot öga med den absoluta ondskan.

Är det inte då lite svårt att förstå de nya riktlinjerna för demonutdrivning? Hur får man till det där med ”ljus, fred och glädje.”?

En nyinspelning av ”Exorcisten” som följde de ny riktlinjerna skulle antagligen innehålla följande replikskiften.

Fader Merrin: ”Ja, men se god dag. Är det du som är Regan? Jag är här för att titta till dig. Din mamma är lite bekymrad för dig.”

Regan: ”F**king c********r, die!”

Fader Merrin: ”Luktar lite konstigt här. Svavel? Har du något emot att jag tänder ett doftljus? Det här tycker jag själv om. Det sprider en härlig vaniljdoft omkring sig. Eller ett med kaneldoft kanske? Vet du vad, vi tänder båda. Supermys liksom.

Regan: ”P*********r, die!”

Fader Merrin: Lite musik kanske? Vad tycker du om att lyssna på?

Regan: ”Ääääääääääääääääääärgh” (Lägger en kaskadspya på fader Merrin)

Fader Merrin: (Tittar på sin prästrock som nu är täckt av en illgröna sörja.) Jag tror bestämt du ätit pistageglass? Tycker du om glass? Ska jag kanske kila ner på hörnet och köpa ett paket? Gillar du Ben&Jerry, jag tycker om deras sorter. Inte bara det att de är goda, de har också alltid ett så gott budskap, gemenskap, kärlek, allas lika värde.

Regan: ”Eat s**t”

Fader Merrin: Är det en ny sort? Chokladglass förstås? Den smaken gillar jag också. Du ser vi är inte så olika trots allt du och jag. Vi kan alltid hitta något vi är överens om. Det är som med oss katoliker och muslimer. Som påven Franciscus påpekat flera gånger – muslimerna tror på en gud, vi katoliker tror på en gud. Då är vi ganska lika. Kanske rentav samma.

Regan: Va? Är ni OK med muslimer numera? Men då så. Det är my people liksom. Vet du vad? Då kan du pinna ner till kvartersbutiken och köpa lite glass. Men inte Ben&Jerry. Jag vill ha Häagen Dazs ”Chocolate Salted Caramel”.

Fader Merrin: Ska bli! Jag lägger min mobil här också så kan väl du välja något på Spotify vi kan lyssna på när jag kommer tillbaka.