Essäer

Ursinnigt självständiga bönder … som inte alls försvunnit (Ukraina III)

Boris Benulic

"Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”. Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia. Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet."

(Tredje avsnittet i en serie där jag plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Och kan vi förstå vad som händer i Israel och Gaza om vi inte lärt av Ukrainas historia? Läs första och andra avsnittet.)

”Känner du dig inte lite konstig när du jämt ska förklara ukrainarnas historia för dem. Upplever du inte att du är liksom lite dryg då?”, frågar Tommy mig medan han fundersamt studerar en plastmugg med ukrainsk konjak i ena handen. Han grubblar inte på innehållet i muggen, han är antagligen bara osäker på om det verkligen är plast – eller något för oss i västvärlden tidigare okänt material. Det känns inte som plast, men påminner om det. Vi har bara muggar av den sorten på hotellrummet, men vad ska vi göra? Det skulle kännas mer vanvördigt att halsa den fina konjaken.

Ganska ofta kommer vi då i början på 1990-talet i Ukraina att möta material som är märkliga; och ställa oss frågor som: Är det här verkligen glas? Kan det här vara någon slags stål? Av vilket trädslag är egentligen de här möblerna gjorda?

Det är lite som om vi kommit till en värld där materialen utvecklats på ett annat sätt.

Och en värld där människorna inte utvecklats alls, något som Tommy kommer in på i sin nästa fråga:

”Och känner du dig inte ännu konstigare när du ibland börjar förklara för dem du talar med vad en ukrainare egentligen är? Det vet de väl liksom bäst själva?”

Men ett av problemen med Ukraina och ukrainarna är att de inte känner sitt land, eller sig själva.

Och när jag säger att människorna inte utvecklats alls är det inte ett uttryck för att jag ser ner på dem. Tvärtom, jag har en grundläggande beundran för det ursinnigt anarkistiska som finns genetiskt kodat i delar av det folket, alltsedan tidernas begynnelse.

När jag säger att ukrainarna inte hade utvecklats alls under en lång tid är det inte fråga om nedlåtenhet, utan bara ett konstaterande av hur situationen var efter nästan ett sekel av sovjetiskt styre i Ukraina – och i västra Ukraina rörde det sig om ett halvt århundrade.

Många hade växt upp i ett imperium där deras historia skrevs om så att den skulle passa dem som styrde imperiet. Ukrainarna var inte längre ett folk med en egen historia, utan ett folk som var en variant på ryssar – lite annorlunda, men ändå ryssar. Innebörden i tsartidens benämning levde kvar – ukrainarna var ”lillryssar”. Ett tillnamn som användes också i Sverige fordomdags, till exempel Heidenstam talade om ”lillryssarna”.

Man hör på själva klangen i ordet vad som menas; en inte riktigt fullvuxen ryss, man har att göra med en oregerlig lillebror som skulle uppfostras så att han blev som storebror.

Därför kom den sovjetiska historieskrivningen att förklara för ukrainarna att alla folkliga uppror var ett utslag av deras längtan efter att få förena sig med moder Ryssland. Det var därför de om och om igen sadlade sina hästar, och red ut i strid mot polacker, tyskar, österrikare, turkar och tartarer – de ville hem till mamma, och mamma bodde i Moskva

I traditionell rysk historieskrivning – inte bara sovjetisk – har ukrainarnas mamma alltid suttit i Moskva. Den syn på Ukraina och landets folk, historia och kultur som Vladimir Putin gett uttryck för i sina tal och skrifter är på alla sätt i linje med den syn som alltid varit den rådande i Kreml. Katarina den stora, Peter den store och Stalin skulle nickande gillat om de lyssnat på Putin, de skulle tänkt: ”Härligt, det här är vår kille!”

När jag i dag följer nyhetsbyråernas flöde om kriget ser jag också hur ukrainsk historia utplånas på ett annat sätt – och det är i den västerländska rapporteringen. Mycket noga redogörs för alla Zelenskyjs telefonsamtal med västliga statsöverhuvuden, alla hans videotal till olika parlament refereras mycket noga – och budskapet är ständigt detsamma; från Zelenskyj, från dem som lyssnar och från motparterna: ”Ukrainarna är som västerlänningar … möjligen lite fattigare”.

Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”.

Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia.

Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet.

En ung kvinnlig läkare guidar oss runt på det obehagligt stora sjukhus i Lvivs utkanter där man vårdar cancersjuka barn. Varför sjukhuset var så stort? Det berodde på att cancer bland barn i regionen kring Tjernobyl ökade markant efter kärnkraftsolyckan där, och nu vårdades många av dem i Lviv.

Läkaren verkar mycket trött och uppgiven när hon leder oss runt mellan de olika salarna – men varje gång vi går in i en av salarna, sträcker hon på sig och lyser upp – som för att förmedla lite hopp och styrka till de små skalliga liv som ligger där i sängrad efter sängrad.

I korridorerna hänger reproduktioner av klassiska ryska och ukrainska målningar, och porträtt av historiska figurer.

Jag stannar till framför ett tryck som föreställer Ilja Repins Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen.

Tavlan visar hur Repin föreställde sig hur det såg ut när kosackerna svarade på det högtravande, bombastiska brev där den turkiske sultanen Mehmet IV 1676 krävde att de underkastade sig honom.

Kosackernas brev är berömt, orginalet finns inte bevarat, men de olika avskrifterna (som skiljer sig lite åt) ger en aning om kosackernas inställning. De inledande orden gör mig alltid på något sätt lycklig:

”Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna röv? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! ”

Det känns lite märkligt att se den tavlan hänga i vad som är ett dödens väntrum som är stort som en gigantisk hangar. Den muskulösa musten i målningen, styrkan, känslan den förmedlar av att ”hela-världen–kan–fara-åt–helvete–vi-gör–som–vi–vill” hör inte riktigt hemma på en plats där så många väntar på att ett under ska inträffa.

Läkaren ställer sig bredvid mig. Tittar på tavlan. Säger: ”Long time ago. No more”.

Och det är den allmänna inställningen jag möter när det gäller de ukrainska kosackerna. De hör till en svunnen tid, en grupp som är utplånad. Värda att hedra som förfäder, men inget av deras arv lever kvar. Det är ungefär som när någon i Sverige i dag refererar till Engelbrekt eller Nils Dacke. Svaret blir: ”Jajaja, men det var då det”.

Till detta bidrar förstås den sovjetiska historieskrivningen – och den påverkas oss i väst också. För de flesta i Europa är en kosack en donkosack, någon som numera sjunger i kör och mellan sångnumren dansar kosackdans. Lite ofarligt pittoreskt.

Men då talar vi om ryska kosacker.

Ukrainska kosacker har få i västerlandet en uppfattning om.

Ändå var de i århundraden bärare av tanken på ett fritt och självständigt Ukraina.

Kosackerna börjar växa fram som en enhetlig grupp under 1200-talet. Tänk dig amerikanska nybyggare som försöker värja sig mot att bli en del av USA och som därför värjer sig mot Washingtons försök att inlemma dem i den stora staten.

Men kosackerna hade inte bara en stor stat att kämpa mot. Den bördiga svarta jorden var eftertraktad av alla deras grannar – vi drar listan en gång till: polacker och litauer, tyskar, österrikare, turkar, tartarer och ryssar. När alla dessa riken och imperier försökte erövra Ukraina riskerade kosackerna ständiga krig på två, eller flera fronter. De hade aldrig bara en fiende att värja sig mot.

Så ibland lierade de sig med polacker mot ryssar. Ibland med ryssar mot polacker. Ibland med ryssar mot turkar.

Ibland splittrades kosackerna och en grupp allierade sig med polackerna och en med ryssarna. Kosack kom att stå mot kosack.

En gång slöt kosackerna till och med förbund med Sverige. Den store kosackledaren Mazepa – en av sin tids mest handlingskraftiga, intelligenta och sluga politiker – hade genom en allians med tsaren lyckats försäkra sig om skydd mot polacker och turkar och samtidigt säkrat ett stort mått av självständighet för den del av Ukraina som kosackerna kontrollerade. Landet blomstrade, administration, skolor och kultur utvecklades. Men efter hand började Peter den store en förryskningspolitik av kosackernas rike. Ryska och judiska ämbetsmän fick alltmer makt. Kosackregementena ställdes under ryskt befäl. Tidigare hade det alltid varit en självklarhet att kosackerna valde sina officerare, liksom de alltid valde dem som skulle leda dem i fredstid.

Mazepa ser vart allt är på väg, och när den unge svenske krigarkungen Karl XII marscherar genom Polen, in i Ukraina, med målet att betvinga den ryske tsaren ser Mazepa en ny möjlig allierad som kan säkra ett relativt oberoende för kosackerna och Ukraina. Karl XII och Mazepa ingår ett förbund.

Men efter slaget vid Poltava i juli 1709 tvingas Mazepa fly till Bender tillsammans med Karl XII. Där avlider Mazepa i september.

Därmed brukar man hävda att drömmen om en republik av fria kosacker dog. De som anser det pekar på hur Mazepas allians med Karl XII inte bara slutade med ett stort militärt nederlag, utan också hur det var början på den stora förryskningen av landet.

När Mazepa går i förbund med Sverige svarar Peter den store med att bränna ner hans huvudstad Baturin – först har man dock slaktat män, kvinnor och barn. Och djur. Återigen den totala utplåningen. Därefter rörde sig Peter den stores härskaror in i den andra delen av kosackriket – Zaporogiska Sitj. Återigen eld och aska.

Visst kommer kosackerna att leva kvar, men aldrig mer kommer de att få ledare som i verklig mening försöker bygga ett självständigt rike. Deras ledare kommer istället nöja sig med att försöka få en personligen så stark ställning som möjligt som hantlangare åt något av grannländerna. I bästa fall kommer de att sträva efter rätten att tala ukrainska och att ukrainare ska få ha ämbeten i staten.

Det är antagligen den synen på den egna historien som får läkaren vid min sida att vara så uppgiven – vårt folk försökte en gång, och se hur det gick.

Men de verkliga upproren för självständighet dog inte med Mazepa.

Det är svårt att tänka sig ett mer förhärjat land än det moderna Ukraina i slutskedet av första världskriget och åren därefter.

1919 kämpar fyra utländska arméer om att ta kontroll över Ukraina. Bolsjevikernas Röda armén, de tsartrogna vita styrkorna, den polska armén samt brittiska och franska förband som vill förhindra att oktoberrevolutionen sprider sig till övriga Europa.

Vilka inhemska krafter fanns? En svag armé som styrdes från Kiev där man försökt utropa ett självständigt Ukraina. Svagheten hos den visade sig i att huvudstaden Kiev bytte härskare fem gånger det året.

Och så fanns ”anarkisterna”, som de kallas de gånger de omnämns i historieböckerna.

”Anarkisterna”?

I nyheterna nu stöter vi ofta på namnet Zaporizjzja. Där finns ett av Europas största kärnkraftverk, och striderna runt det har varit hårda, medan omvärlden nervöst betraktat utgången.

I regionen fanns Zaporogkosackernas kärnland, men nu omtalar vi det alltså mest på grund av ett kärnkraftverk.

I området finns den lilla staden Huliaipole, och den var från 1918 till 1922 huvudstaden i en fri bonderepublik med sju miljoner invånare.

Uppenbarligen levde arvet från kosackerna kvar.

Republikens ledare var anarkisten Nestor Machno – men jag har alltid tyckt det är lite fånigt att benämna honom som anarkist. Han var egentligen en typisk kosackledare som återskapade och förverkligade tanken på att fria bönder skulle rå sig själva, och ta till vapen och försvara denna rätt när så behövdes. Machnos kosackarmé bestod som mest av 50 000 man, och som en riktig kosackledare visade han sig vara en skicklig militär strateg, och om igen besegrades de främmande herrarnas försök att ta kontroll över jord som inte var deras.

Men det är som om de som skriver historien inte vill bli påminda om att kosackandan kan leva kvar, det är till och med bättre att kalla det för ”anarkism”.

En dag kliver vi in i en butik i Lviv som säljer antikviteter. En märklig anhopning ting. Ikoner, mängder av böcker. Där finns biblar och Stalins samlade skrifter, verk av Gogol och travar av verk skrivna av franska 1800-talsförfattare. Porträtt av Peter den store och Lenin. Rätt många av Nikita Chrusjtjov.

Och så finns det en byst i gjutjärn. Kan man ens göra byster i gjutjärn? Nåja, vi var ändå i de märkliga materialens land.

Det är en stor byst.

Den visar sig föreställa Nestor Machno.

Tommy ser vad jag funderar på och säger snabbt: ”Tänk inte ens tanken. Den måste väga sisådär fyrtio kilo. Du ska hjälpa till att bära mina kameraväskor”.

Jag överger min impuls att köpa den.

Men kanske mest för att jag känner att den inte ska lämna Ukraina.

Den hör hemma där. Som en påminnelse och inspiration för dem som lever, och dör, där i dag. Uppenbart är att det finns kosacker kvar.

Men riskerar de – liksom sina förfäder – att sluta förbund med krafter som bara vill använda dem för sina egna syften?

Essäer

I går fascist, i dag kommunist, i morgon …? (Angående intellektuellas förmåga till anpassning)

Boris Benulic

I nyhetssändningarna under dagen har det talats om hur några tusen demonstranter i Italien gjort den förbjudna ”romerska hälsningen”, alltså sträckt ut armen på samma sätt som man gjorde i det landet under de år då Mussolini uppenbarade sig på olika balkonger.

Reportern säger att det omgående skapat en hård debatt i Italien – med krav på att upplösa organisationer som betraktas som fascistiska – och reportern konstaterar att ”Italien länge brottats med det fascistiska arvet”. Det sägs nog inte på grund av att reportern vet något om italiensk historia, utan mest för att så ska man säga.

Och väldigt många i dag i Sverige har talat länge om att vi måste lära oss av 1930-talet för att förstå vilket reellt hot fascismen sägs utgöra just nu i Sverige, låt oss då tala om 1930-talet i fascismens Italien – och vad som hände därefter.

För det finns faktiskt sådant vi kan lära av detta – men det har inget att göra med det där lite allmänna dillandet i medier och talarstolar.

Alltså … 

Den italienske filmregissören Roberto Rossellini anses inte bara vara en skapare av ”neorealismen”, och därmed en förnyare av filmkonsten – han var också en stor stjärna på den internationella kulturvänsterns himmel. Med sin ”Rom – öppen stad”, etablerade han sig 1945 som en nyskapande regissör, och som en skildrare av fascismens fasor, och människors kamp mot förtryck. Själv har jag – trots att jag sett om filmen – inte kommit över min ungdoms första intryck; en Disneysentimentalisering av liv, politik och samhälle, för mycket känslor och tårar. Mer en bild av hur någon avskild från människors liv föreställer sig att människor är. En film som – trots att dess skapare talade om att han ville skapa en osminkad, rå och realistisk bild av världen som den är – mer gav mig en känsla av ett försök att skapa en förenklad bild av världen, en okomplicerad saga, med gott och ont, svart och vitt.

2008 publicerade det italienska kulturministeriet en lista på filmer som de ansåg var en del av landets kulturarv, 100 filmer som sedan 1942 ansågs ha ”förändrat Italiens kollektiva minne”. Verk av Rossellini fanns med på listan, givetvis var ”Rom – öppen stad” självklar, den kom på tredje plats. Bland de 20 första filmerna fick Rossellini med tre av sina verk.

Men måste man inte stanna till, och fundera på den där formuleringen från kulturdepartementet? De ville lyfta fram kultur som ”förändrat det kollektiva minnet”.

Låter lite mer som ett ministerium för spridande av korrekta idéer, eller det där företaget som i ”Total recall” ser till att ordna mer behagliga minnen till sina kunder. Själv skulle jag inte vilja vara en del av en kultur som styrs av personer som vill förändra det kollektiva minnet.

Mussolinis son

Rossellini klarade med ”Rom – öppen stad” och sina kommande filmer av att både ändra mångas bild av Italien; och de flestas bild av honom själv.

Få talar numera om Rossellinis arbete inom filmen innan 1945. ”Rom – öppen stad” – var ju inte hans första film. Han började arbeta med den sommaren 1944, när amerikanerna fått fäste i landet, och året efter hade filmen premiär.

Men då hade han en lång rad filmer bakom sig, filmer som han skapat under Benito Mussolinis tid vid makten.

Våren 1943 – alltså ungefär ett år innan arbetet med ”Rom – öppen stad” påbörjas har ”Mannen med ett kors” (L’uomo dalla croce) haft premiär och Rossellini har hyllats av fascistiska potentater och kulturkritiker. ”Ett mästerverk” konstateras det om filmen som skildrar italienska soldater som strider med tyska trupper mot Röda armén i Ukraina. Filmens hjälte är en katolsk, fascistisk fältpräst som blir martyr och offrar sig.

Vem är då hjälte i ”Rom – öppen stad”? En katolsk präst som dör martyrdöden, men den här gången är svartrocken antifascist.

På ett år byter Rossellini politisk hållning. Men han bryr sig inte om att byta dramaturgi och upplägg.

Nu var inte ”Mannen med ett kors” en tillfällighet, den ingick i en trilogi med propagandafilmer skapade av Rossellini där fascismen och den italienska krigsmakten hyllades. Alla filmerna berömdes av dem som hade makten i Italien. Inte så konstigt, den italienska filmindustrin styrdes enväldigt av Rossellinis nära vän – Benito Mussolinis son Vittorio; även verksam som bombpilot i det italienska kriget mot Abessinien. Han kommenterade en gång att det gav honom kontakt med den verkliga skönheten att fälla bomber över abessinska byar och städer: ”… det är som att se blommor slå ut”.

Rosad Rossellini

Med en sådan CV borde Rossellini fått det svårt i ett Italien som skulle göra upp med fascismen.

Men så blev det inte alls.

Efter ”Rom – öppen stad” kommer Rossellini att bli vänsterns älskling, och egentligen allas favoritregissör. Ingrid Bergman skriver brev till honom och bönar och ber om att få en roll i någon av hans filmer, vilket nådigt beviljas – liksom tillträde till Rossellinis bädd. Det blir skandal och skilsmässa, men en dag står Ingrid där övergiven. Roberto har varit i Indien, och ställt till med skandal med en indisk kvinnlig manusförfattare. Rossellinis ombytlighet när det gäller politik, hade sin motsvarighet när det kom till kvinnor; vilket också visar sig i hans filmer. Det jag funnit mest svåruthärdligt med dem är att kvinnor skildras som helt i avsaknad av egen vilja. Desto märkligare att han beundras av många feministiska filmkritiker.

Men varför lägga stor vikt vid fallet Rossellini?

En och annan ryggradslös kulturarbetare kan väl varje land uppvisa – personer som byter politisk åsikt för att få fortsätta göra film, ge ut böcker eller behålla jobbet?

Förvisso sant.

Men problemet är större än en eller annan person i varje land. Problemet i västerlandet är att stora delar av skiktet med människor som livnär sig på att skriva, regissera, skulptera eller komponera är moraliskt korrumperat och benäget att sälja sin skapande förmåga till den som har makten.

Italien är ett belysande exempel på detta, och värt att diskutera just på grund av det där ordet ”fascist”, som nu används så flitigt.

I dag vänder sig en mycket stor del av det italienska kulturetablissemanget mot Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder – och stämplar dem som fascister. Samma fenomen ser vi i Sverige.

Berlusconis makt

Det märkliga är att många av dem som är ikoner, portalfigurer och föredömen i det italienska kulturetablissemanget i dag är gamla fascister. Och det är deras lärjungar som ropar ”fascist” när Meloni äntrar talarstolen. Och de har de senaste 70 åren ropat ”fascist” varje gång det dykt upp en politisk rörelse de sett som ett hot.

Man talar ofta i dag om Berlusconis makt över media, det talas aldrig om att de stora förlagshusen, och tidningarna är skapade av personer som inte över en natt, men mycket snabbt, gjorde en ”Rossellini”, och kom ut som kommunistiska anti-fascister.

För att vi ska förstå vidden av det här kan vi begrunda en av den italienska fascismens mest framstående figurer; han är märkligt – eller medvetet – bortglömd. Giuseppe Bottai var en av grundarna av det fascistiska partiet, han blev en ledande ideolog och organisatör, och var också soldat. Han lämnade sin maktposition som guvernör i Rom för att strida i Abessinien, och blev viceguvernör över Addis Abeba.

Han förkroppsligade fascismens ideal om en ny renässansmänniska; intellektuell, kompetent ämbetsman och krigare – när kriget var förlorat 1944 bytte han inte sida eller gömde sig på landsbygden och hoppades på det bästa. Han gick in i franska främlingslegionen, och stannande där till 1948.

Men det han gjorde som verkligen kom att forma efterkrigstidens Italien var att han under 1930-talet skapade två fascistiska tidskrifter i vilka hundratals av den tidens intellektuella medverkade med artiklar och essäer – författare, poeter, dramatiker, skulptörer, formgivare, arkitekter, formgivare. De betalades väl och var försäkrade om att få uppdrag och belöningar av regimen.

Renässansman

Bottai förstod att det gällde att dominera kulturlivet för att kontrollera människors tankar och känslor.

Han insåg att hot och våld skulle få konstnärssjälarna att skrumpna, det skulle låsa sig för dem. Visst skulle de skriva och filma på beställning för att inte hamna i fängelse, men inte lika bra som om staten höll dem mätta, belåtna och varma.

Straffades då alla dessa fascistiska kulturarbetare på något sätt efter kriget?

Nej, tvärtom. De flesta av fascisternas mer framstående kulturarbetare fick en ännu starkare ställning i kulturlivet efter fascismens fall – men nu som medlemmar av det kommunistiska partiet PCI.

Det gick inte över en natt, men på några veckor.

Hur det gick till?

PCI:s generalsekreterare Palmiro Togliatti hade samma inställning som fascisten Bottai till kulturarbetare, bättre muta än skrämma.

Eftersom Togliatti var justitieminister i efterkrigstidens samlingsregering  hade han goda möjligheter att muta. Det skrevs lagar och förordningar som gjorda att man kunde stryka ett streck över kulturarbetarnas aktiviteter de föregående åren. Och pengar, makt och berömmelse gavs till dem som anslöt sig till PCI. De intellektuella stod på kö. Partiet behövde lojala personer i kulturlivet och för att besätta de positioner partiet erövrade i staten, till exempel i utbildningsväsendet.

På universiteten uppstod den mest absurda situationen. Under 1930-talet hade judar en stark ställning i det fascistiska partiet, deras andel av av partiets medlemmar var större än deras andel av befolkningen. Men 1938 infördes raslagar i Italien som innebar att judar rensades ut från partiet, och från utbildningsväsendet.

Efter fascismens fall krävde tusentals judiska lärare på universiteten att få tillbaka sina tjänster.

Utrensning på universitet

Men det nekades många av dem med hänvisning till att de varit fascister fram till 1938, och nu skulle ju universiteten avnazifieras. Och de två skolbyråkrater som ansvarade för blockeringen av att judar fick tillbaka sina tjänster var två av de ansvariga fascistiska statstjänstemän som genomfört fördrivningen av judar från universitetet. Men nu var de medlemmar i PCI och skulle vaka över att inga fascister fick tillbaka sina tjänster.

Alltså, om vi ska lära av 1930-talet, och om vi anses behöva studera fascismen för att förstå vad som kan hända i Sverige – är det då inte rimligt att först av allt ställa sig frågan om man ska lyssna på svenska kulturarbetares åsikter i frågan?

För det första för att de tillhör ett skikt som historiskt sett alltid vänder kappan efter vinden. Italien är bara ett exempel.

För det andra därför att många av dem är formade en kultur, där de italienska kappvändarna ingår med de verk de skapade efter det att de vände kappan senaste gången.

När jag studerade den italienska historikern Mirella Serris verk om alla dessa fascistiska kulturarbetare som över en natt blev kommunistiska kulturarbetare förundrades jag över mängden namn, deras positioner i efterkrigstiden. Jag blev deprimerad när jag fann några av mina favorittänkare på listan. Började grubbla över varför jag fann dem så bra, grubblar på det fortfarande.

Och det är det man måste göra. Försöka förstå själv. Vara misstänksam mot sig själv, och de egna tankarna.

Det är en alltför ovanlig inställning i dag. De flesta väljer att tycka som alla andra i omgivningen.

Kommentarer

Kvarnstad mal på

Boris Benulic

Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.

Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).

Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på. 

Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor. 

Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta. 

En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand. 

Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig  och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.

Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.

På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.

En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.

Det behövs moteld.

Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet. 

P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”. 

Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.

Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.

I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.

Kommentarer

Svenska självförtroendet svårbegripligt svagt

Boris Benulic

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.

Kommentarer

Vem väljer du? Lipsillen eller LOB?

Boris Benulic

Jens Liljestrand, tidigare Expressens biträdande kulturchef har inlett en serie artiklar om hur han söker psykologhjälp.

Jens har till slut insett att han inte är speciellt omtyckt, och att så varit fallet i några årtionden.

Det tyder inte på någon speciellt utvecklad förmåga att avläsa människors reaktioner och beteenden att han inser det först i dag. Jens säger sig numera skriva på en roman – med tanke på de uppenbara begränsningarna i hans förmåga att förstå människor kan jag bara undra vad den ska handla om? Legobitars kärleksliv? En stubbes memoarer?

Det är lättare att känna empati för en parkeringsvakt än för Jens, men det måste medges att den aversion så många av oss känner mot Jens är mer mångfasetterad än den motvilja vi känner mot parkeringsvakten.

Jens har nämligen så många sidor man kan tycka illa om.

För det första självgodheten, som till exempel kom till uttryck i den text där han skröt om hur förmögen han blev genom sin biografi över Vilhelm Moberg:

”Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.”

För det andra föraktet för dem som bor i småstäder och inte är lika rika som Jens. Minnesvärd är hans text om hur tråkigt och trist det var att besöka mindre kommuner och på bibliotek berätta om sin Mobergbok – det var lite oklart vad som gjorde Jens mest deprimerad, de små städerna eller de personer som kom för att lyssna på honom. Men han skryter gärna med att han drog in närmare en miljon på det där hundratalet föreläsningar.

För det tredje, det som Jens betecknar som ”vita män”, som han bland annat gjort ansvariga för alla skogsbränder i Sverige. 

För det tredje alla som inte vill riva ner alla statyer i Sverige som föreställer kungar, fabrikörer och vetenskapsmän – eftersom Jens anser dem alla vara symboler för förtryck och rasism, oftast riktad mot svarta.

För det fjärde alla som inte likt Jens för ”klimatets” skull avstår från att flyga till andra sidan jorden för att dyka bland korallrev. 

Och nu är Jens alltså bekymrad över att han inte är omtyckt. Problemet är att han inte förstår att det inte beror på hur han luktar, eller på att han har mjäll och dålig andedräkt – eller på hans bordsskick, eller på att han blir jobbig när han dricker lite för mycket.

Jens problem är hans åsikter, och det lär inte hjälpa om han lägger sig på en psykoanalytikers schäslong, och babblande stannar där under fyra år medan näringsintaget fixas meddelat dropp. 

Även om han lämnar schäslongen som en artig person som är ödmjuk intill självutplåning kommer han inte att bli mer ”omtyckt” för det.

För… det som gör att det absoluta folkflertalet avskyr Jens är ju de åsikter han så drygt framför. Försvinner drygheten finns ändå åsikterna kvar – och därmed vårt förakt.

Men det som verkligen avslöjar Jens är att han alls bryr sig om ifall han är omtyckt eller inte.

En riktig skribent grubblar inte över den frågan.

Han skriver det han finner sant. Gillar folk inte det kan de fara åt helvete … han börjar inte lipa och leta efter numret till en psykolog som ska hjälpa honom att bli omtyckt. 

LOB bryr sig inte om vad läsaren tycker, han försöker inte ställa sig in. Men han föraktar uppblåsta personer och överhet.

Det är därför hans Excelsior ständigt får nya läsare.

Och om 20 år kommer vi fortfarande att kunna slå upp Excelsior och gapskratta – även om vi inte riktigt minns vem det är han föraktfullt hånar i den passage vi läser.

Och visst. Vi kanske också läser om en av Jens texter om 20 år.

Och gapskrattar.

Men då av en helt annan anledning.

Excelsior köper du här.

Utmärkt julklapp om du vill bli omtyckt – inte för att du är en mes utan för att du har integritet – och tror att mottagaren också har det.

Kommentarer

Blinka lilla stjärna där, är snart kanske hitler här?

Boris Benulic

Får en del intressant e-post om att bokförlaget Cultura Aetatis ger ut Astrologi: Maktens hemligheter. Budskapet i de kritiska e-breven kan sammanfattas som att ”… det var så här det började på 30-talet”.

Avsändarna hävdar att Hitler och nazisterna medvetet använde astrologi, siare, och asatro för att förblinda människor och forma deras medvetande; typ: ”… portvakten herr Schmidt läste dagligen sitt horoskop i i Völkischer Beobachter, och efter ett tag sökte han tjänst som lägervakt i Auschwitz”.

Vi kan för stunden lämna diskussionen om astrologi därhän, och orsakerna till att Cultura Aetatis ger ut en bok i ämnet. Den frågan har jag avhandlat här.

Låt oss istället prata om det här med nazism, astrologi och den i det offentliga samtalet till leda återkommande frasen ”…… det var så här det började på 30-talet”.

Det är en källa till ständig fascination för mig att så många tvärsäkert uttalar sig om vad som hände på 1930-talet, därefter drar paralleller till vår tid, och sedan drar ihop diafragman för att få det rätta eftertrycket i rösten när de ska förklara att nu kommer det snart att mördas några miljoner. Minst. Sådana uttalanden ska skapa intrycket att den som framför dem inte bara är bildad utan också en god individ som på alla sätt bryr sig om sina medmänniskor.

Och visst … självgodhet är väl också en slags form av godhet.

Men … hur såg verkligen ut på 1930-talet i Tyskland när det gällde de här frågorna?

Efter det att Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess på eget bevåg 1941 satte sig i sin Messerschmitt Bf 110 och flög till England för att försöka mäkla fred gav en rasande Hitler order om en kampanj mot ”Ockulta läror och så kallade ockulta vetenskaper”.

Några tusen personer fängslades, en del hamnade i koncentrationsläger, och ett hundratal tidningar och tidskrifter stängdes ner.

Sambandet?

Innan Hess gav sig ut på sitt försök till fredsresa hade han konsulterat en astrolog som tydligen tyckte det var en utmärkt idé. (Astrologen i fråga  – Karl Ernst Krafft – hade tidigare också konsulterats av Himmler och en del högt uppsatta militärer, men fängslades efter Hess-resan. Släpptes för en kort period för att arbeta med propaganda, men arresterades igen och dog under en transport till Buchenwald.)

Hitlers order om förföljelse av astrologer och utövare av ockulta läror kom inte plötsligt.

I ett tal 1938 deklarerade Hitler:

”Nationalsocialismen är en kylig doktrin baserad på verkligheten, och bygger på den mest avancerade vetenskapliga kunskapen.

Vi har ingen önskan att i folket ingjuta mysticism … för den nationalsocialistiska rörelsen är ingen kult … vi kan inte tolerera ockulta sökares försök att undergräva oss i sitt sökande efter det som de tror finns hinsides verkligheten".

Martin Bormann lät också sända ut ett brev till alla funktionärer i partiet där det deklarerades att:

”… ockulta grupper har försökt sprida förvirring och osäkerhet i folket genom ett medvetet spridande av historier om övernaturliga ting, profetior, och astrologiska förutsägelser”

Bormann förklarade att kampen måste intensifieras mot:

 ”… siare, spiritister, kiromantiker, och utövare av tarot”.

Men förföljelserna hade börjat tidigare.

Redan 1934 – som ett led i Gleichschaltung (nazifieringsprocessen av Tyskland) förbjöds utförandet av spådomar (med hjälp av tarot eller kiromanti) mot betalning.

Året efter förklarades antroposoferna vara fiende till staten.

I populärkulturen brukar det berättas om hur Himmler och SS ägnade sig åt ockulta riter, eller åt att anordna expeditioner för att hitta den heliga graalen. Och visst svärmade Himmler för asatro och annat, men det fick inget större eller offentligt genomslag – för SS verksamhet var helt i linje med Hitlers direktiv. I en rapport förklarade SS säkerhetstjänst SD (Sicherheitsdienst des Reichsführers SS) bekymrat att trots nazifieringen fanns det hundratusentals tyskar som var medlemmar i de mer än 300 ockulta sällskap som SD kartlagt. Rapportskrivarna ville se tydligare lagstiftning som gjorde det möjligt att helt utplåna de ockulta sällskapen.

Det är egentligen mycket lätt att förstå varför nazismens förhållande till det esoteriska mytologiseras – det tjänar dubbla syften.

I dag finns hos politiker och makthavare det ständiga behovet av att hålla människor i schack med hjälp av hotet om kommande katastrofer: klimatkollaps, krig, dödliga pandemier och snart förestående nazistiska maktövertaganden.

Därav denna ständiga propaganda om att ”vetenskapen säger” – då kan man avfärda dem som ställer sig tvivlande till att polarisarna smälter i morgon (samtidigt som hakkorsflaggan hissas på Rosenbad, och massgravar fylls med offer för en ny coronavariant). De som tvivlar kan stämplas som vidskepliga varelser som tvivlar på vetenskapen. Och säcken knyts ihop ordentligt om man kan sprida uppfattningen att nazisterna var vidskepliga – plötsligt blir dagens klimat- eller vaccinskeptiker granne med Adolf Hitler (och grannsämjan är god).

Vad jag vill ha sagt med detta?

För det första att man ska nog aldrig lyssna på någon som använder frasen ”… det var så det började på 30-talet”.

För det andra bör man ständigt påminna sig om att totalitära rörelser aldrig har någon tolerans för avvikande uppfattningar eller kritik av makthavares sätt att beskriva verkligheten, inte ens om det rör sig om små spågummor eller stillsamma astrologer. De som har makten i västlandet hänvisar i dag alltid till att de är bärare av den vetenskapliga sanningen – kritikerna stämplas som mystiker och stollar.

I dag kan det bara finnas en sanning, och den fastställs av vetenskapsmän betalade av regeringar och olika världsomspännande företagsjättar.

PS. Den som tror att en ny Hitler står i farstun i Sverige, och att en bok om astrologi är ett av många tecken på detta bör kanske kontemplera fallet Henry Wallace. Man kan lika gärna hänvisa till honom och muttra: ”… det var så det började på 30-talet…”.

Wallace var fascinerad av astrologi, teosofi, zenbuddism och … ja, allt som kan betecknas som esoteriskt.

Men han var också Franklin Delano Roosevelts vicepresident och kanske den ende vicepresidenten i USA:s historia som utverkade verklig makt (bland annat som samordnare av den amerikanska krigsproduktionen).

PPS. Och den som vill träna sitt intellekt, och få en insyn i hur astrologi kan användas kan beställa Alexander Kiedings Astrologi: Maktens hemligheter här (då får du dessutom en biljett till en bourbonprovning).

För som jag konstaterar i den i inledningen länkade artikeln:

”Ingen rationell och förnuftig människa bryr sig väl om astrologi i dag?

Men är frågan så enkel?

Inte alls. Inte ens för mig som tror på förnuft, logik, och fakta och som till och med är så primitiv att jag helst ska kunna känna på saker för att tro på att de existerar."

Essäer

“… som om vi vore skurkar av nödvändighet, idioter genom himlens tvång …”*

Boris Benulic

Astrologi är för mig förknippat med två äldre kvinnor som sitter på kafé. De dricker porter med en äggula i, och äter napoleonbakelser, alltmedan de diskuterar stjärntecken och deras betydelse.

De brukade ofta sitta på det konditori dit vi ibland smet iväg på rasterna för att köpa krämkaka eller kaksmulor. Vad jag minns verkade de alltid sitta med kapporna på, även på sommaren medan de ritade på pappren som låg emellan dem – jag minns dock inte vem som berättade för mig att de mystiska damerna ägnade sig åt stjärntydning.

….

De två porterdrickande astrologdamerna dyker upp i minnet när jag ska svara på frågor från personer som under varför Cultura Aetatis nu ger ut en bok om astrologi.

….

Kvinnor av det slag jag såg på konditoriet är sedan länge borta.

Och vem dricker för övrigt fortfarande porter med en äggula i?

Men astrologin lever kvar.

Mest synligt i form av kvälls- och veckotidningars horoskop, då är det antingen spaltutfyllnad eller riktat till samma vilsna målgrupp som köper trisslotter i hopp om att deras liv ska bli bättre – eller åtminstone inte bli sämre.

Ingen rationell och förnuftig människa bryr sig väl om astrologi i dag?

Men är frågan så enkel?

Inte alls. Inte ens för mig som tror på förnuft, logik, och fakta och som till och med är så primitiv att jag helst ska kunna känna på saker för att tro på att de existerar.

….

1670 fängslas Girolamo Cardano av den italienska inkvisitionen och anklagas för hädelse och kätteri. Han har hävdat att de kristna martyrernas död var förutbestämd av stjärnorna – han hade ställt horoskop för några av de mest kända martyrerna och menade sig kunna visa att deras väg var given från början. Cardano hade även dristat sig att ställa Jesus horoskop, vilket förstås upprörde påven, inkvisitionen och rätt många andra. 

Cardano slapp bålet, men förlorade sin tjänst som professor i Bologna, och alla hans böcker förbjöds – utom hans verk om medicin. Möjligen blev han också av med professorstjänsten på grund av att han visat väl stort intresse för de yngre kvinnor som intresserat deltog på hans föreläsningar.

Dagligen ser du spåren omkring dig av Girolamo Cardanos tänkande. Krånglar kardanknuten på din bil? Betänk då att det var Cardano som för nästan 500 år sedan var den förste som formulerade principen för hur en kardanknut fungerar.

….

Det förvånar mig att inte fler låter sina liv styras av kvällstidningarnas horoskop. Människor låter sig ju nämligen påverkas av så många märkliga saker. Miljoner ungdomar låter sina politiska sympatier bestämmas av vad Taylor Swift för dagen anser. Andra tror att Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida uppenbarar sanningen eller att Ulf Kristersson är en landsfader. Människor fäster gärna sin tilltro till personer som andra betraktar som auktoriteter; enklast så – och man slipper stöta sig med folk.

Alltför många väljer att vara lite dumma.

Alltför många väljer inte söka kunskap.

Men så har det alltid varit. Inget nytt problem.

Vår tids nya problem är istället att det finns så väldigt få personer som Cardano.

….

Cardano var en av sin tids mest framstående matematiker – hans verk Ars Magna innebar ett språng för algebran, men han var också så framstående som läkare genom sina studier i medicin att monarkerna i Frankrike och Danmark försökte värva honom som livmedikus.

Hans energi verkade vara enorm – även om han formulerade en grundläggande kritik av tanken på perpetuum mobile verkade han själv ha en evighetsmaskins outtömliga kraft. Han konstruerade bland annat verktyg för att skapa chiffer, och han utvecklade metoder för att lära döva läsa och skriva och han skrev verk där han samlade sin tids kunskaper om naturen.

Men hela tiden – parallellt med annat, och liksom lite vid sidan av allt det andra – vigde han sin tid åt astrologin.

Och nej ... jag tror inte på astrologi – men det stämmer mig till ödmjukhet att en hjärna vida överlägsen min en gång i tiden ägnade sig åt att tolka stjärnhimlen.

….

Jag finner nog dagens medialt uppmärksammade astrologer och deras följare skäligen ointressanta eftersom de ingår i olika kluster där man svärmar för det esoteriska och mystiska – men totalt saknar kunskap om så mycket annat – kanske om det mesta – förutom det man tror på; vare sig det sedan är stjärnors betydelse, nummermystik eller att sanningen kan uttolkas genom tarotkorten … eller något annat.

Däremot fascineras jag av renässansgenier som Cardano, där nyfikenheten och viljan att förstå och kontrollera verkligheten driver fram studier och experiment av allt som hör livet till – och till detta liv hör även de egna lasterna och drifterna. Han var en notorisk spelare, och hade svårt att hålla sig borta från tärningar, kort och schackbräde – men lasten drev honom också att i en skrift lägga grunden för beräkning av sannolikhet. Men de insikterna räckte inte till för att alltid hålla honom vid god kassa när han lämnade spelborden. När hans ena son giftmördade sin fru kunde inte Cardano betala den kompensation fruns familj krävde – och Cardanos son halshöggs.

….

Människor har i snart två års tid ägnat sig åt studera tidningarnas bilder på Putin och tillsammans med skribenterna spekulera om den ryske presidentens fysiska och psykiska tillstånd. Har han dödliga tumörer i hjärnan, tjocktarmen eller levern? Parkinson? Visar inte det sätt på vilket han håller händerna framför skrevet när han talar att han är psykotisk?

Ur dessa på vaga grunder ställda diagnoser härleds sedan uppfattningar om tidpunkten för Putins hädanfärd och Rysslands kollaps.

Varje dags lanseras nya framtidsförutsägelser baserade på foton av Putin (gärna i kombination med icke verifierade videoklipp från striderna i östra Ukraina). Någon av dessa hundratals förutsägelser kans säkert en dag i framtiden visa sig vara korrekt.

Än sen? Konstigt vore det annars.

I jämförelse med detta foto- och filmtolkande (typ: går inte Putin lite konstigt nu?) – förefaller det mig nästan rationellt att studera när Putin är född, och analysera hans karaktär och möjliga öde utifrån detta.

….

Påven Paulus III rådfrågade sin astrolog Luca Gaurico om den exakt rätta tidpunkten för att instifta jesuitorden samt för att utfärda en speciell bulla (som kom att återupprätta inkvisitionen och stärka dess makt). Funkade bra, båda institutionerna har nu existerat sedan 1500-talet, och behållit sin inflytande även om inkvisitionen inte är riktigt lika begiven på aktiviteter som tortyr och att bränna folk på bål.

Något paradoxalt kanske det var att en av inkvisitionens uppgifter blev att förfölja astrologer – kanske gav Luca Gaurico påven astrologiskt grundade råd för att han ville bli av med konkurrenter?

Gaurico tolkade också stjärnorna för att hjälpa Paulus III att klara den svåra  – för att inte säga omöjliga uppgiften – att manövrera mellan den franske kungen Frans I och den tysk-romerske kejsaren Karl V; vilket Paulus klarade i mer än ett årtionde, sedan gick det sämre – kanske mest för att Paulus nepotism fick fälla avgörandet vid en del beslut och tillsättningar (och inte Gauricos råd).

Märk väl att detta lilla historiska exempel inte något sätt är ett bevis för att astrologin är sann – dock möjligen, möjligen ett verktyg för den som vill analysera tillvaron – astrologin erbjuder en strikt logisk struktur, den kan ses som ett raster man lägger över något och man ser då möjligen något man inte sett förut – man kanske inte ändrar sin uppfattning om det man ser, men man får en bättre helhetsuppfattning eftersom man upptäckt något man inte sett tidigare.

Eller så är det faktiskt en helt värdelös information man knåpat sig fram till med hjälp av cirklar, kvadrater och trianglar.

Men då har man ändå vunnit något värdefullt intellektuellt genom själva övningen, man har tränat sin hjärna – och det är som med fysisk träning; då och då ska man kasta in några helt oväntade övningar och överraska kroppen.

Det är i det perspektivet jag ser Cultura Aetatis utgivning av Alexander Kiedings Astrologi: Maktens hemligheter.

Jag är själv långtifrån alltid överens med Alexanders analyser av olika makthavare – men jag tvingas finslipa mina egna uppfattningar när jag ställs inför en text som undersöker och beskriver Churchill, Stalin och Roosevelt från helt andra utgångspunkter än mina.

….

Dessutom – den som vill förstå historien måste vinna insikt i hur människor en gång i tiden tänkt – och som Anthony Grafton konstaterade i sin biograd över Cardano – Cardano’s Cosmos: The Worlds and Works of a Renaissance Astrologer – du kan svårligen sätta dig in mentaliteten hos de människor som formade utvecklingen under medeltid, renässans och upplysning i Europa om du inte förstår vilken roll astrologi spelade.

  • Rubrikens citat är förstås hämtat från Shakespeares Kung Lear, första aktens andra scen.

Kommentarer

Johan blir Jenny – byter till pumps för att  staten ska fortsätta pumpa in pengar i ETC

Boris Benulic

Johan Ehrenberg kommer att inom en inte alltför avlägsen framtid bli impotent. Denna tydligen viktiga information tillhör det han delger oss i en serie långa artiklar i ETC. I serien berättar Johan att han bytt namn – till Johan Jenny Ehrenberg – och att han ofta iför sig kvinnokläder, både till vardag och helg.

40 år efter det att han i den egna tidningen och i en intervju i Svt trädde fram och berätta om denna sin böjelse … gör han det igen. Och vi får noga redovisat de kval han lidit under dessa årtionden för att han inte vågat fortsätta framträda som kvinna. Det är inte så att jag tvivlar på att det finns män och kvinnor som har svårt att acceptera att de inte tillhör det motsatta könet – och som plågas av detta; eller som lider av att känna sig bundna av att tillhöra bara ett kön. Men ... är det verkligen detta vi står inför här?

Min första reaktion inför Johans transformation var – kan man kanske tycka – småaktig. Jag hävdade att Johan hade samma skäl nu som då att framträda och berätta om sin kvinnlighet. Förra gången stod hans tidningsprojekt på konkursens rand – det behövdes uppmärksamhet som kunde leda till fler läsare och prenumeranter.

Samma sak i dag. ETC 20 har i år miljoner i press- och mediastöd. Hur mycket de får framöver när den nya mediestödslagens förordning träder i kraft är osäkert.

Kanske ingenting.

Så nu måste det värvas prenumeranter.

Men när jag studerar frågan närmare inser jag att det är mer komplicerat än så, och jag påminns om att Johan är ganska bra på att använda sin list och intelligens när det finns en möjlighet att mjölka staten. Och det är för den som har den förmågan lättare än att värva prenumeranter.

Den nya lagen om mediestöd innebär att det tidigare målet om ”mångfald” i tidningsvärlden skrotas, liksom själva rättigheten att få stöd om man har ett visst antal prenumeranter, och en viss mängd ett producerat material.

Nu är målet att mediestödet ska befrämja ”demokrati” – eller som utredaren Mats Svegfors uttryckt det: ”Vi går från ett mångfaldsstöd till ett demokratistöd”.

Samtidigt kommer de som beviljas stöd att få mindre i stöd. 

Exakt vilka regler som kommer att gälla för att man ska komma ifråga för stöd finns inte beskrivet i lagen. Det finns i en förordning.

Lagen och förordningen föreskriver att lokal rapportering och förankring ska prioriteras:

"Nyhetsmedier som saknar lokal eller regional nyhetsbevakning har möjlighet att få redaktionsstöd om de bedöms vara av särskild vikt för mediemångfalden på nationell nivå eller av betydelse för grupper som är underförsörjda vad gäller nyhetsbevakning."

Därför riskerar mycket små vänstertidningar som försöker vara rikstäckande att bli utan pengar när den nu fasta och minskade totalsumman ska fördelas. Oron har länge varit mycket stor på redaktionerna för tidningar som ETC, Flamman och Arbetaren. Man inser att det knappast är troligt att alla tre får stöd. Och får en, så lär det bli mindre än den tidningen fått tidigare. Kanske får ingen, med hänvisning till att pengarna är slut.

Det är i det perspektivet man ska betrakta Johans tidvisa förvandling till kvinna. Han har funderat på vad som kan få byråkraterna att inte våga annat än att ge stöd till ETC. Att köra med att ”ETC är en viktig vänsterröst” fungerar inte i sig som lagen är skriven. Johan måste hitta något som särskiljer hans tidning från andra små vänstertidningar, helst också markera avstånd.

Det fick bli transfrågan.

Om Johan framträder som Jenny kan ETC profilera sig som landets enda tidning som har en tydlig transprofil. Ett nekat stöd till ETC kan därför angripas som utslag av transfobi, och vilken politiker och byråkrat vågar riskera att få den stämpeln? Det skulle vara som att bombhota en sagostund för barn med Admira Thunderpussy.

Samtidigt angriper Johan i sin artikelserie en lång rad av kända vänsterpersoner – och kallar dem för transfoba – därmed är avskiljandet från den ”vanliga” vänstern klar och ETC behöver inte frukta att behandlas i klump med Flamman och ETC.

Miljonerna är säkrade.

I nästa avsnitt går vi djupare in på det här med Johans förvandling. Finns det ytterligare ett skäl till den?

Nästa avsnitt finner du i Cultura Aetatis nyhetsbrev. Det utkommer på fredag morgon. Prenumererar gör du längst ner på sidan här – och det är gratis.

Julfirande

Boris julklappstips! 1

Boris Benulic

Böcker är populära som julklappar.

Men jag misstänker att de flesta som köper en bok som julklapp inte riktigt förstår varför det är en bra gåva.

Nej, jag tänker inte orera om att man blir klokare av att läsa, eller att dörrar öppnas till nya världar – jag vill lovprisa det motstånd och den fysiska upplevelse en bok ger dig.

Med böcker menar jag då förstås böcker tryckta på papper. Helst ska de förstås vara ordentligt inbundna.

En e-bok eller ljudbok avskärmar dig från världen – en tryckt bok är påtagligt närvarande  i dina händer. Den har en viss tyngd, kanske till och med en doft. Du måste anpassa din kropp och ställning till boken. Grossmans Liv och öde läser du näppeligen liggande på rygg.

Har detta någon betydelse?

Ja, och om du inte förstår det – grubbla över det till nästa avsnitt av mina julklappstips – då ska vi gå djupare i ämnet (och svaret är ”nej”, jag kommer givetvis inte att enbart föreslå böcker från Cultura Aetatis).

Till den som är intresserad av historia

Nyss har det mumsats Gustav II Adolf-bakelser, och det har hållits samlingar vid Karl XII-statyer.

Och SvT kör en serie om Sveriges historia.

Jag tillhör dem som hävdar att Sverige haft en stormaktstid – och att den faktiskt är längre än vad de flesta förstår.

Men för att inse det måste man vidga perspektiven och se Sverige i ett större sammanhang. Europes Tragedy, Peter H Wilsons monumentalverk om 30-åriga kriget, gör att du ser sammanhangen. På 996 sidor går Wilson på djupet i hela kontinentens historia under 1500- och 1600-talet, och flätar ihop händelser som på ytan kan verka vara vitt skilda från varandra; allt från Spaniens oförmåga att hantera guld från Sydamerika, till feodalsystemet i Danmark och de inrikespolitiska spänningarna i Frankrike, och allt, precis allt däremellan.

Det är en bok att återvända till för att förstå Europas historia – och för att förstå att de svenska kungarnas krig inte i första hand var ett tecken på erövringslust, utan försvarskrig för att nationen skulle överleva.

Till vilken tidsperiod ska man då förlägga den svenska stormaktstidens födelse? Jag vill nog hävda att man kan se vikingatiden som en inledning. I Empires of the Normans skildrar Levi Roach det som följer på att vikingar erövrar och bosätter sig i nuvarande franska Normandie kring 911. 1066 erövrar deras ättlingar England, och de kommer de följande århundradena att spela en viktig roll på Sicilien och i södra Italien, i Bysans, Nordafrika och under korstågen. Deras mentalitet kommer att påverka skotsk och irländsk kultur – och vikingarnas ingiften i lokala eliter i andra delar av Europa innebär att de tillför sin sedvänjor och kultur till de civilisationer de kliver in i.

Ett exempel på hur vikingarnas kultur påverkat hela västvärldens kultur är berättelsen om Hamlet. I sin ursprungliga form återfinns den i Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Numera finns krönikan i svensk översättning – 800 år efter det att den skapades. Här återfinns även bland annat berättelsen om Ragnar Lodbrok. Och här möter du den koncentrerade karghet i språket som är själva grunden för vikingasagors skönhet – och det är ett sätt att tala som man skulle önska levde kvar i dag bland. Gesta Danorum kan du köpa här.

Till den som är intresserad av hälsa och ett långt, friskt liv

Böcker som talar om vad du ska äta, hur du ska träna och vilka preparat du ska trycka i dig återfinns alltid på listorna över vad som säljer bra – speciellt i juletid.

Det är väl för i och för sig bra. Det vittnar om en vilja hos många att vårda den gåva som kroppen är.

Men samtidigt finns där också ofta en vilja att göra som ”vetenskapen” säger, det blir typ:

”Ska jag ta en spruta till, men jag har ju tagit elva redan? Jaha, OK då … visst, en till”.

Och människor stoppar i sig obegripliga mängder opiodpreparat, adhd-mediciner och anti-depressiva medikamenter.

Det är värt att betänka att de som alltid förordar ”en spruta till” ingår i samma medicinindustriella komplex som langar narkotiska preparat till patienter för att lindra deras fysiska smärtor eller psykiska problem.

Vill man förstå hur det medicin-industriella komplexet fungerar, vad som styr dem som arbetar i och åt detta komplex har man stor behållning av Robert F Kennedy Jr:s Den verklige Anthony Faucci – en faktaspäckad skildring av hur medcinindustri, sjukvård och politik växt ihop till en koloss som inte ser dig som något som i första hand ska botas utan som en marknad för deras produkter – även då möjliga negativa följder är okända, och är de kända tvekar man ofta inte att dölja dem; här ska det krängas piller och vaccin.

Essäer

Vad är en ukrainare? Och vad är en israel? 2

Boris Benulic

"Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad."

Andra avsnittet i den serie där jag för Morgonpostens räkning plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien?

Förstår vi att det som hänt i Ukraina genom historien är en bestämmande förutsättning för vad som som nu sker i Israel och i Gaza?

Han är smal och nervös, och bredvid honom står en hälften så lång äldre kvinna, som är dubbelt så bred som den unge, magre mannen vid hennes sida. Hon är definitivt inte nervös. Han ler förbindligt, hon stirrar bistert. De skulle kunna vara Lvivs svar på Helan och Halvan, men jag känner på mig att de inte är ute efter att roa mig.

Jag och fotografen har nyss blivit nedkallade till hotellets lobby. Receptionisten har ringt och förklarat att två personer vill träffa de utländska journalisterna, men han sänker rösten lite och säger: ”Jag förstår om ni vill att jag ska säga att ni inte är är på ert rum, men jag är rädd att de då sätter sig och väntar på att ni ska komma in”.

Nyfikna som vi är går jag och Tommy ner för att få veta vilka som kan tänkas vara så enträgna.

Efter handskakningar och presentationer förklarar den unge magre mannen att han har något mycket viktigt han vill visa oss.

– Vad? frågar jag förstås.

Efter en kort diskussion på ryska med den bastanta damen säger han:

– Bättre ni ser det med egna ögon.

Vi har ändå inget inplanerat på förmiddagen, och hämtar våra rockar. Vi har inte frågat om hur de känner till vår existens. I början på 1990-talet är utländska journalister lika ovanliga i Lviv som en bit märgpipa, och vi orsakar vissa dagar samma köbildning som en leverans av en nystyckad ko till en matbutik skulle göra. Alla vill tala med oss och berätta hur det är – och hur det var under tiden i Sovjetunionen.

Paret leder oss några kvarter bort till en massiv, men vacker, grå byggnad. Huskroppen verkar i sig utgöra ett helt kvarter. Alla byggnader i staden verkar uppförda i olika nyanser av grått – men ser man närmare efter ser man ofta den ursprungliga färgen. Den här byggnaden har uppenbarligen en gång haft en dovt pastellfärgad fasad. Alltså från tiden då Lviv var polskt. Byggnader som uppfördes när habsburgarna hade makten fick en ljusare pastellfärg.

Vi vandrar in genom den mycket stora träporten, och som den polske författaren Stanisław Lem dystert konstaterade: ”Bakom varje vacker fasad döljer sig alltid något frånstötande”.

På innergården ser vi yngre människor ta bort kullersten, och gräva sig ner i backen. Det är en ganska stor krater de fått till redan. I små grupper runt den stora gropen står små gummor och stirrar. Här och där en benpipa som sticker upp.

– Men för helvete, suckar Tommy. Inte en jävla massgrav till.

Det kan låta vanvördigt eller kallhamrat, men även i dag förstår jag på sätt och vis hans reaktion.

Lviv har alltid varit vad man brukar kalla en mångkulturell stad, som genom historien befunnit sig i skärningspunkten mellan olika stormakters intresseområden. Vilket förstås inneburit att när en erövrare har ersatt en annan har de mördat en del av dem som bott i staden; ibland alla. Och när det rått relativ yttre fred har de som bott där varit ganska duktiga på att slå ihjäl varandra.

I flödet från nyhetsbyråerna den senaste veckan har jag om och om igen sett bilderna från massgraven i Butja – och påmints om alla utgrävningar av massgravar jag såg i Lviv under den här tiden. Massgravar är inte bara en sorgligt självklar del av Ukrainas historia – det är också själva förutsättningen för nutida historieskrivning om Ukraina. Alla folk som levt här har sina egna massgravar och skriver därför landets historia med utgångspunkt från den egna gruppens lidande – det blir också förutsättningen för deras anspråk på att vara offer, de största offren, genom historien; och därmed också få en mer framträdande plats i dagens samhälle.

Vid den här tiden grävs massgravar upp i staden och dess utkanter som inrymmer polacker, ukrainare, ryssar, judar, grek-katoliker, kommunister, icke-kommunister mördade av kommunister, tyskar, rumäner. De må ha levt i samma stad när de var i livet, men i döden skildes de åt och varje grupp fick sin – eller sina – egna massgravar.

Strax innan vi lämnar staden några dagar senare får jag veta att en delegation tatarer ska komma till staden för att leta massgravar.

Ibland uppstod det trätor om vilka offer som egentligen låg i en massgrav – de rättsmedicinska resurserna var ganska begränsade i Ukraina vid den här tiden.

Och de massgravar jag talar om här var bara det senaste seklets massgravar.

Den stadiga damen börjar berätta vad vi ser, och den unge mannen tolkar. Så mycket förstår jag av språket att jag märker att han censurerar vissa ord. Damen har nämligen en märklig förmåga att blanda köttiga svordomar, med sentimental veklagan – i en och samma mening. Typ ”Åh, våra döda! Himlen gråter blod! Skitiga söner av horhundar som gjorde detta!”

Vi får veta att det vi betraktar är en judisk massgrav. Här låg offren för tyskarnas härjningar 1942 begravda. Två liknande massgravar skulle finnas strax utanför staden. Och inne i staden skulle det också finnas judiska massgravar med offer som Stalins säkerhetstjänst NKVD avrättat. En av massgravarna utanför staden menade den unge mannen och damen att polska partisaner bar skulden för.

Den unge mannen avslutar sin uppräkning med att förklara att judarna alltid varit de ständiga offren. Jag svarar med att så faktiskt ju inte är fallet.

När jag sagt det tittar han misstroget på mig, inleder ett upprört samtal med damen, varav jag förstår att hon menar att jag måste vara någon slags nazist, medan den yngre mannen hävdar att jag nog bara är lite allmänt efterbliven och måste bibringas kunskap. Den yngre mannen lyckas övertyga henne om att jag måste bildas, de kan ha nytta av en ”korrespondent” och att vi därför bör gå till ett kafé. Vi hamnar på ett Tea House, vilket är märkligt av två skäl. Dels att namnet är engelskt – Ukraina har en egen gammal tekultur, dels därför att i västra Ukraina är kaffe lika vanligt som te, vilket är en av många saker som skiljer landets mat- och dryckeskultur från den ryska.

Det engelska namnet förklaras av att det i Lviv märks att man vill betona att man ser sig som en del av västerlandet, att det är ett tehus och inte ett kafé beror antagligen på att man vill visa att man har något säreget att tillföra västerlandet. Te gjort på örter och bär har en lång tradition i landet, min egen favorit blev under den här tiden blåbärste. Men vanligast är förstås svart te, väldigt ofta smaksatt med bär, frukt, marmelad, honung. Jag ser när vi kommer in att tehuset satsar moderna tepåsar i ett stort urval. Men där finns också utrustning för den som är konservativ i sin syn på hur ukrainskt te ska avnjutas; mindre samovarer, och metallkannor i vilka man håller zavarkan varm – det är en sats med mycket starkt te som bryggt länge, och som man sedan späder ut i sin kopp eller i sitt glas till önskad styrka. Eller så dricker man sitt te från fat. Ibland med en sockerbit mellan tänderna – som man drack kaffe ibland i Sverige förr.

Tekultur

Ägaren gissar att två av de nya gästerna är västerlänningar och börjar direkt plocka med de speciella högkantade faten för att ge oss en lektion i ukrainsk tekultur. Våra värdar förklarar dock för innehavaren att vi måste serveras i glas. Den unge mannen försvinner sedan ut, och vi sitter kvar under besvärad tystnad med damen. När han återkommer har han en flaska ukrainsk konjak med sig, inköpt i närmsta kiosk. Han slår i en redig skvätt i vart och ett av våra glas.

Min utvikning här beror på att jag måste ta sats för att fortsätta att skriva i den här frågan – folk tenderar att sällan lyssna på vad man säger när man ska förklara Ukrainas historia.

Diskussionen i tehuset blir lång, och vi blir aldrig överens, men jag kommer att när den är avslutad att självklart lova att skriva om den judiska massgraven vi sett.

Vad jag försöker få de två att förstå – och misslyckas med – är att alla massmord på judar genom historien inte är ett uttryck för någon slags kulturellt betingad anti-semitism som med automatik leder fram till Auschwitz, utan en följd av kampen mellan olika folkgrupper som har olika intressen – eller som låter sig utnyttjas av andra grupper för att säkra sin egen överlevnad.

En gång avbryter den unge mannen mig och säger: ”Men de dödade också våra kvinnor och barn”.

Det enda jag kunde svara var att i Ukraina har man alltid dödat kvinnor och barn. Jo, jag vet. Klen tröst för den som förlorat sina nära. Men jag sade det inte i ett försök att trösta – hade varit förmätet – utan som ett försök att få dem att förstå. Morden på barn och kvinnor i Ukraina genom historien har inte varit ”collateral damage” (som man säger i dag för att liksom göra det mer kliniskt och neutralt. Typ: hoppsan … råkade vår kryssningsrobot slå ner mitt i en bröllopsfest. Ack ja, collateral damage. Då låter det ungefär lika allvarligt som en felparkering). Men kvinnorna och barnen som mördats genom tiderna i Ukraina har inte råkat bli indirekta offer. Målet i de ukrainska krigen genom århundradena har alltid varit att förinta motståndaren. Totalt. Då dödar man kvinnor och barn också.

För säkerhets skull.

Man kan inte förstå det som händer i dag i Ukraina om man inte inser detta. En vendetta på Sicilien är en ganska stillsam företeelse jämfört med vad som pågått i Ukraina sedan 800-talet.

Tsarväldet

Jag kan väl i sammanhanget inleda med några påpekanden, som lätt kan missförstås av dem som vill missförstå. Åren innan första världskriget kontrollerade de rikaste judarna i Ukraina 90 procent av all sprittillverkning i landet, hälften av alla sågverk och hälften av all tobaksproduktion och en tredjedel av sockerproduktionen. Tre fjärdedelar av den judiska befolkningsgruppen levde på handel och affärsverksamhet, och den absoluta merparten av gruppen bodde i städerna eller i egna mindre samhällen där de ofta utgjorde 80 procent av invånarna. I alla de olika områden av nuvarande Ukraina som kontrollerades av Ryssland, Polen eller Österrike-Ungern var judarnas frihet inskränkt för att de inte skulle konkurrera med erövrarnas egna ekonomiska intressen. I de ryska delarna  föreskrevs vilka ekonomiska sektorer judar inte fick verka i – och det var förstås de områden där det fanns ryssar som var verksamma. Situationen var likadan i de övriga delarna av det som nu är Ukraina. Det krävde sammanhållning och extrem flit för att bygga sig en framtid, vilket judarna lyckades med på de områden där de inte var förbjudna att verka. Samtidigt såg tsarens ämbetsmän judarna som en motvikt till de oregerliga ukrainarna, och de rikaste och bäst utbildade integrerades i det styrande ryska skiktet i Ukraina. Detsamma skedde i de polska och österrikisk-ungerska delarna.

På så sätt kom de olika yttre stormakterna att isolera judarna från ukrainarna, och samtidigt ge dem en stark ställning – vilket gjorde att ukrainska nationalister i princip alltid såg dem som ockupanternas hantlangare – och de återkommande pogromerna mot judarna var fruktansvärda, och i sin omänsklighet för mig obegripliga.

När jag påpekade just det där med ”omänskliga” och ”obegripliga” lyste den unge mannen och damen upp; ”Aha”, såg de ut att tänka, han fattar trots allt vad vi utsatts för.

Men deras lättnad försvann när jag räknade upp alla andra liknande försök att utplåna en folkgrupp genom Ukrainas historia – försök som drabbat andra.

Det här är inte en fråga om historiska spetsfundigheter – synen på judarnas speciella roll i historien påverkar nyhetsflödet och presentationen av det som sker i Ukraina. Vi ser i dag hur den judiska frågan används i krigspropagandan. Ryssland talar om Ukraina som ett land kontrollerat av nazister.

Den judiske presidenten Zelenskyj å sin sida talar om ”Putler” och hävdar att raketattacken mot kommunikationstornet i Kiev egentligen var ett försök att förstöra minnesmärket över massmordet på judar i Babij Jar.

Båda sidor gör den judiska saken till sin och säger sig kämpa mot nazister och anti-semiter. På så sätt ställer man sig på vad som allmänt sett betraktas som rätt sida i historien. Samtidigt ställer man den verkliga historien åt sidan.

Inte bara historien utan nutiden blir obegriplig om vi hela tiden ska utgå från just det judiska lidandet. Men vi kan däremot utgå från de förhållanden och mekanismer som orsakar det judiska lidandet för att förstå det som händer i dag.

Men de mekanismerna har som sagt drabbat alla folkgrupper i Ukraina.

Under diskussionerna känner jag doften av kaffe. På ett tehus? Ser bort mot disken och där står ägaren och gör kaffe i en liten kanna som värms över en gaslåga. Jag anar vad som komma skall. Snart kommer ägaren att dyka upp vid vårt bord och förklara för mig och Tommy att vi också måste prova kaffet – och lägga till att det var en ukrainare som införde kaffet till Europa.

Och, efter en stund glider han fram till vårt bord med en liten bricka och fyra små koppar och förklarar just det; att vi har en ukrainare att tacka för att vi dricker kaffe i Europa. Han gör också tillägget att det passar utmärkt till ukrainsk konjak (inget krånglande om att den unge mannen hämtat en flaska och ställt på bordet – de må ha en tendens till att ta livet av varandra i Ukraina – men är på ett plan väldigt civiliserade).

Det märks på ägaren att han förväntar sig att vi ska ställa frågor, men den unge mannen och den stadiga damen är koncentrerade på att försöka få mig att anta deras syn på Ukrainas historia – och jag på att försvara och förklara mig.

Ställd inför vårt av olika orsaker uppkomna ointresse drar ägaren sig tillbaka.

Men han hade förstås rätt. Det som förvånade mig var att han inte också sa att att det var en man från trakten av Lviv som introducerade kaffet i Europa. Vilket hade varit sant. Kanske.

Jerzy Franciszek Kulczycki föddes 1640 i det lilla samhället Kulchytsi i Lviv-regionen. Han var först i polsk tjänst, men kom senare att hamna i Wien och i habsburgsk tjänst. Kulczycki  visade stort mod under turkarnas belägring av Wien – han tog sig igenom turkarnas linjer för att få kontakt med Jan Sobieskis armé, fick kontakt med dem och kunde återvända med det besked som fick Wien att fortsätta hålla ut. (Även Jan Sobieski har – förstås – med Lviv att göra. I staden finns ett av Ukrainas få barockpalats, och det tillhörde familjen Sobieski, en hel del av de fördrag och traktat som gällde nuvarande västa Ukraina har genom historien förhandlats fram och undertecknats där).

När turkarna bröt belägringen av Wien och flydde, lämnade de allt efter sig – även kaffebönor. Det sägs att Kulczycki var den ende som visste hur de skulle användas, och att han var den som öppnade Europas första kafé … i Wien. Om han verkligen var först är lite omstritt – dock inte i Lviv.

Omstridd där på tehuset är dock min syn på Ukrainas historia. För våra judiska värdar definieras allt som hänt deras folk i Ukraina landets historia. Och det gäller alla folkgrupper i landet, och de är fortfarande många. Skrapa på en ukrainare och du hittar ofta en polack, en tysk, en ryss, eller en serb (Katarina den stora flyttade in dem för att de skulle kolonisera delar av det som varit kosackernas land).

Om jag skrapade lite på en ukrainare under resorna visade det sig oftast att han definierade sig efter den plats han bodde på; Kiev, Lviv, Odessa, eller en bondby utanför Ivano-Frankivsk. Så typiskt för en nation som aldrig riktigt varit sin egen; människor definierar sig efter plats, tro eller etnisk tillhörighet.

Det är då det blir lättare att ta kål på de andra, de som kommer från andra platser – eller som skiljer sig från en själv av andra skäl, och ingenstans hade jag mött ett land där klyftan var så stor mellan stad och land. Även det hade historiska rötter.

Fattiga bönder

I det Galicien där Lviv alltid varit centrum bestod den landägande adeln, szlachtan, under det långa polska herraväldet ursprungligen av en mängd nationaliteter; polacker förstås, men också tyskar, moldavier, rumäner, böhmare, judar och en och annan tartar. Det fanns också några få rutener – dagens ukrainare. Men de flesta av ukrainarna framsläpade sina liv som fattiga bönder, daglönare eller livegna. De levde som djur, och när de gjorde uppror – vilket de ofta gjorde – förintade de allt i sin väg; män, kvinnor och barn. Under några sekel var det så att ukrainare bara fick bo på en enda gata i staden. Mångkulturen i städerna byggde på ukrainskt trälande på åkrarna.

Våra två värdar tar som exempel på den ukrainska antisemitismen upp ryttarstatyn av kosackhövdingen och nationalhjälten Bogdan Michajlovitj Chmelnytskyj. Den står i Kiev, framför Sanka Sofias katedral. Ursprungligen var det tänkt att hästen skulle trampa ner en polsk adelsman, en katolsk präst och en jude. För den ryske tsaren – som tog initiativet till statyn – var Chmelnytskyj mannen som befriade ukrainarna (och därmed senare gjorde det lättare för ryssarna att förslava dem). Lite mer försiktiga ryska byråkrater såg dock till att det blev en mer normal ryttarstaty.

Där står han än i dag. Och våra judiska värdar har rätt –  Chmelnytskyjs bondehärar mördade mängder med judar. Men också mängder av andra människor. När kosackhövdingen Chmelnytskyj inledde upproret mot det polska väldet 1648 dränktes landet i blod. Ett ögonvittne beskriver förödelsen:

”Överallt där de fann medlemmar av szlachtan, kungliga ämbetsmän eller judar, dödades de alla, även kvinnor och barn. De plundrade judarnas och adelns herrgårdar, brände ner katolska kyrkor och mördade prästerna, ingenting lämnades levande eller helt. Det var ovanligt att träffa på en man vars händer inte hade dränkts i blod.”

Men polackerna och szlachtan slog tillbaka. Den polske magnaten Jeremi Wiśniowiecki, som hade en egen armé på 6000 man samlade adeln, städernas rikaste invånare och judarna och inledde ett blodigt korståg mot kosacker och ukrainska bönder. By efter by ödelades i västra Ukraina. Även Wiśniowieckis armé mördade kvinnor och barn, dock ofta först efter att offentligt ha torterat dem.

Motståndaren skulle förintas, utplånas. Det fanns alltid andra folkslag man kunde flytta in för att bruka jorden.

När jag skriver det här ser jag i nyhetsflödet hur EU:s utrikeskommissionär uttalar sig om att sedan kriget i Ukraina började har EU:s medlemsländer betalat 350 miljarder kronor till Ryssland för energileveranser. Samtidigt har Ukraina fått vapen och militär materiel från EU till ett värde av tio miljarder kronor.

Ingen i omvärlden bryr sig i verklig mening om ukrainare, de betraktas som en förbrukningsvara i det geopolitiska spelet och i stormakternas maktkamp.

Och för att överleva har de olika befolkningsgrupperna i Ukraina valt att luta sig mot än den ena, än den andra stormakten – vilket gjort att de ofta kommit att också börja avliva varandra. Valen om vem man skulle alliera sig med gjordes ofta i ren och verklig desperation – utgången var aldrig given.

Till slut kommer stora delar av de ukrainska kosackerna att ställa sig under tsarens beskydd för att inte helt slaktas av polackerna – och det leder till en utveckling där Peter den store år efter år skickar dem ut i strid för det ryska imperiet. Förlustsiffrorna är enorma. Kosackregementena uppvisar årligen förlustsiffror på 70 procent.

Och när ryssen knäckt kosackerna fanns det ingen kraft kvar som kunde skydda de ukrainska bönderna och sakta drivs de tidigare fria bönderna in i livegenskapen – just det som de vill undkomma när de gjorde uppror mot polackerna.

”Problemet är inte att Gud spelar tärning, det är att han inte låter oss se vad han slår”, konstaterade Stanisław Lem dystert. Han blev känd för världen som en polsk författare, men han föddes i Lviv i en välbärgad judisk familj – och lyckades överleva den tyska ockupationen av staden under andra världskriget.

Han lyckades också överleva den sovjetiska ockupationen av staden, och hörde därmed till den lilla grupp på några hundra judar som överlevde i en stad där en fjärdedel av invånarna var judar, alltså ungefär 75 000.

Stalins säkerhetstjänst

Och i förintandet av judenheten i Lviv ser vi tydligt de mekanismer jag talar om. 1939 styckar Stalin och Hitler Polen, västra Ukraina och Lviv blir ryskt. Säkerhetstjänsten NKVD:s närvaro blir snabbt märkbar – och leder till hat mot judar. NKVD:s ledning har medvetet bemannat sina enheter i staden med så många judar de kan hitta – kring sekelskiftet och efter första världskriget har det förekommit pogromer – alltså räknar man med att judiska NKVD-män inte kommer att visa någon misskund när operationerna inleds för att rensa Lviv på varje tänkbar motståndare till det sovjetiska väldet. 400 000 människor från regionen kommer att deporteras till Sibirien. NKVD väljer ut de ledande personerna i staden och samhällena runtomkring. Politiker, affärsmän, höga ämbetsmän. Väldigt många av de som blir infösta i boskapsvagnar för att transporteras bort som ”fiender till folket” är judar.

I de delar av Ukraina som Sovjetunionen redan kontrollerade hade då sex miljoner ukrainare dött av svält i början på 1930-talet under den kollektivisering av jordbruket som Stalin beordrat. Holodomor som denna utplåning av män, kvinnor och barn kallas lade åter delar av landet öde.

När Tyskland angriper Sovjetunionen tvingas Röda armén retirera från Lviv. Som en avskedshälsning avrättar NKVD på några dagar 10 000 personer, många är judar som arresterats – men ännu inte deporterats.

Och när tyskarna intar staden inleds den verkliga förintelsen av judenheten. Ryssarna dödade på grund av klass, nazisterna gör det på grund av ras.

Det är några av ättlingarna till de få överlevande vi sitter med i tehuset. De verkar få en slags inre styrka av att tro att just deras folk är utvalt att alltid vara offer för historiens allra mest onda krafter. Jag förstår det på sätt och vis.

Men ändå har de fel om historien. De tillhör en folkgrupp i ett geografiskt område som skulle kunna vara ett av världens rikaste.

Men som just på grund av geografin aldrig tillåtits bli det.

När vi skiljs från den magre unge mannen och den bistra damen är de uppenbart dystra. Det har inte hjälpt att jag under slutet av samtalet om och om igen försökt förklara att jag är väldigt medveten om det judiska folkets lidanden i Ukraina, och att min hjärna ibland värjer sig mot allt det jag läst i frågan, jag vill inte ta in det. Men det innebär inte att min hjärna slutar fungera, om det är något man lär sig av Ukrainas historia är det att man inte får låta känslor ta överhanden. Andra kommer alltid att utnyttja det.

När jag avrundar det här avsnittet har jag i nyhetsflödet sett hur Zelenskyj under dagen videotalat till Spaniens parlament och till EU-parlamentet. Mycket stora känslor spelas upp från videoskärmen.

Samma dag framträder Rysslands utrikesminister Lavrov på en presskonferens. Lugn, med samma sorts sardoniska leende som sin husbonde Putin, besvarar han frågorna. Inga stora känslor. Han kan sin historia. Han vet hur det går. Han vet att det egentligen inte spelar någon roll om ryska soldater genomfört massakrer i Butja.

Det som spelar roll är vem som vinner till slut.