En del förstår inte sitt eget bästa. Då får tålmodigt försöka förklara det för dem.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Men givetvis bör det förbjudas på grund av skaderisken. Damspelarna förstår inte att de ägnar sig åt en aktivitet som kan innebära att deras karriär på planen snart är över.

En undersökning visar att spelare i damallsvenskan löper 2,4 gånger större risk att drabbas av allvarliga korsbandsskador än spelare i herrallsvenskan.

Idrottsläkaren Markus Walldén vid institutionen för medicin och hälsa har under flera år studerat denna form av skador i Sverige och Europa konstaterade redan för tio år sedan att:

”… det skulle kunna bero på att kvinnor oftare stretchar … innan de börjar spela … stretching före matchen kan möjligen öka risken.”

Att stretching av fram- och baksida lår innan match skulle vara speciellt problematiskt för kvinnor kan bero på grundläggande skillnader mellan män och kvinnor. På årsmötet för Svensk Idrottsmedicinsk förening 2010 diskuterade experter ingående faktorer som skillnader i anatomi och hormonella faktorer.

Har man skadat främre korsbandet är risken fem gånger så stor att man kommer att drabbas av en ny skada. Dessutom kan artros utvecklas redan innan 30-årsåldern och drabba den som skadat främre korsbandet.

Alltså: totalförbjud fotbollsdamer att stretcha låren före match.

För deras eget bästa.

Om jag är allvarlig?

Tja, jag har ju inte hittat på de möjliga orsakerna till högre skadefrekvens hos damer.

Men … varför skulle jag vara allvarlig med tanke på damlandslagets beteende?

PS. Vi ska förvisso inte skämta bort rasismens djupa rötter i svensk fotboll. Förr var ju hejaramsan "sassa brassa mandelmassa" vanlig under matcherna, och det kan inte ses som något annat än ett positivt användande av benämningen "massa", som svarta slavar använde när de tilltalade sin herre och ägare. En intersektionell analys visar också hur ordet "massa" får ytterligare positiv förstärkning genom kombinationen med "mandel" som i den svenska kulturen är kopplad till behagliga upplevelser; som i seden att lägga en skalad mandel i julgröten.

EU:s politiker och byråkrater vill straffa medlemsländernas medborgare för försyndelser andra begår ... i länder utanför Europa.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Verket kostar 20 miljarder kronor att uppföra och finansieringen har säkrats av Kina och det är deras största direkta investering i Turkiet. Hittills.

Det finns något grundläggande absurt i denna situation. Europa sitter och diskuterar hur man ska hårdreglera människors liv och tillvaro för att minska utsläppen från kontinenten.

Samtidigt bygger Erdogan en gigantisk utsläppsmaskin med kinesisk hjälp.

Och ju mer kineser och turkar satsar på kolkraft (för det gör de), desto mer ökar utsläppen i världen och desto mer kommer EU-byråkraterna att kräva av oss att vi klär oss i säck och aska. Europa måste avindustrialiseras för att världen inte ska gå under är budskapet

Givetvis inser Kina och Turkiet detta; att ju mer de stärker sin förmåga att producera energi, desto mer kommer EU att sträva efter åtgärder som försvagar medlemsländerna, det blir fler fåniga regler som pålagor på plastprodukter. Fler laddstolpar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Erdogans strävan att återupprätta det osmanska väldet och hur Turkiet medvetet bygger ut sina positioner i de länder och områden som tidigare sultanten i Istanbul styrde över – det gäller även i Afrika.

Kina har blivit en viktig partner i detta sammanhang. När Turkiets ekonomi försvagats under de senaste fem åren har kineserna gått in med friska pengar.

Sedan 2016 har Kina investerat 30 miljarder kronor i Turkiet och till nästa år ska den siffran fördubblats.

När den turkiska valutans värde minskade med 40 procent 2018 ställde Kina upp med 40 miljarder kronor i lån.

Parallellt med detta har Turkiet blivit en viktig del av Kinas byggande av de nya Sidenvägarna och i slutförandet av järnvägen som förbinder östra Turkiet med Kaspiska havet och som sträcker sig genom Georgien och Azerbaijan.

Kina äger numera också två tredjedelar av Turkiets största containerhamn.

Och gissa vem som är majoritetsägare av Yavuz Sultan Selim, den största bron över Bosporen?

Kinesiska Alibaba äger numera Trendyol, den största turkiska e-handelsplattformen.

I år har Kina avsatt 50 miljarder kronor för infrastrukturprojekt i Turkiet som är kopplade till framtida Sidenvägsprojekt.

Kinesiskt kapital gör att Turkiet kan fortsätta sin strävan efter att återupprätta sitt gamla muslimska imperium. Kina i sin tur skaffar sig ett säkert fäste i ett land som geografiskt har en central position i deras strävan att koppla ihop öst och väst genom kommunikationsvägar som Kina kontrollerar – och därmed kan de stärka sin ställning i världen.

Och i Europa pratar vi plastpåseskatter.

Öppna gränser, frihandel och globalisering för också med sig en del ovälkomna gäster.

Kastanjerna skördas i Fairmount Park, Philadelphia 1878.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.

Och allt däremellan.

Deras planer är alltid storskaliga.

Men deras planer brukar ju också sluta med kollaps och kaos.

Problemet är väl att de alltid lyckas med en sak.

Vältra över de problem de skapat på oss.

Som det här med lövträden.

I mitten på 1990-talet upptäcktes för första gången den asiatiska långhorningen i Nordamerika.

Och några år senare har den etablerat sig i Europa.

Den asiatiska långhorningen tar kål på lövträd; björk, al, lönn, alm, asp …

Den har svårt att flyga någon längre sträcka, men får den fäste i trädplanteringar finns det bara ett sätt att ta kål på den. Såga ner allt.

I USA ledde den asiatiska långhorningens uppdykande till att man omgående avverkade 50 000 lövträd i New York, Chicago och Washington.

Men faran är inte över, den biter sig fast i Nordamerikas lövträd och i en forskningsrapport från 2015 konstateras att den i värsta fall kan orsaka skador för 700 miljarder kronor och ta kål på en tredjedel av alla lövträd i USA.

Här i Europa finns den nu i tio länder (även i våra grannländer Finland och Danmark) och EU kom förra året med ett direktiv om hur den farliga insekten ska bekämpas.

Men hur dök den då upp i Nordamerika och Europa?

Det börjar för 42 år sedan i Kina. Kommunistpartiet beslutar att det ska planteras träd. Det ska planteras väldigt, väldigt många träd. Man ska i landets norra delar plantera träd som motsvarar en yta lika stor som Tysklands. Det hela skulle vara klart 2050.

Projektets syfte är att bygga en kinesisk trädmur för att skapa en barriär mot sandstormarna från Gobiöknen.

Kommunistpartiets bossar på lokal nivå ville förstås visa resultat och att de kunde plantera träd snabbare än vad planen föreskrev. Man vill ju kliva uppåt i hierarkin.

Alltså blev det poppel man satsade på. Den växte snabbt och var härdig nog att klara de hårda vintrarna i området.

Alltså får man gigantiska trädplantager av ett träd som den asiatiska långhorningen älskar och de serverades på ett sätt som passade skalbaggen perfekt. Tätt mellan träden. De behöver inte flyga. En buffé där man får käka hur mycket man vill.

Träden dog, och de dog i enorma mängder, så det var bara för kineserna att sätta igång och hugga ner miljon efter miljon av träd i början på 1990-talet.

Av virket gjorde man trälårar i vilka man förpackade varor som skulle gå på export till USA och Europa.

Så kom den asiatiska långhorningen hit.

Har kineserna dragit några lärdomar av detta?

Inga som helst. Det megalomana planterandet av träd fortsätter. Och kineserna har ett effektivt propagandamaskineri. Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i västvärldens media som prisar det kinesiska skapandet av skogar och gröna områden i de snabbt växande storstäderna.

Vilken härlig miljöinsats är budskapet. Tack Kina! Man fortsätter att lita på att kineserna vet vad de gör.

Men i en artikel i tidskriften Nature förra året pekar forskare på flera problem med hur planteringarna sker; man satsar fortfarande på monokultur inte levande skogar med flera trädtyper och man planterar på ett sådant sätt och i områden med vattenbrist att man kan komma att förorsaka torka. Just det man ville förhindra.

Dessutom ska man inte lita på kinesernas statistik menar forskare – Kina redovisar träd som planterats, inte som överlevt. Och man inkluderar buskar och planerade ännu ej planterade träd i de skogsarealer som redovisas. Kritiken i den den här rapporten från Royal Society är inte nådig.

Så det kan väl dyka upp fler parasiter här framöver som skövlar skogarna.

1904 upptäcks Cryphonectria parasitica på några träd i Bronx Zoo i New York. Svampparasiten har tidigare inte funnits i USA och har kommit från Japan genom import av kastanjeträdsplantor.

1940 är det amerikanska kastanjeträdet utdött. Fyra miljarder träd har dukat under för svamppesten.

Det var magnifika stora träd, som täckte enorma arealer på östkusten och i Appalcherna. Kastanjemjöl var också ett självklart och dominerande inslag vid bakningen av bröd. Det var en del av kulturen, livsstilen och samhället.

Nu är allt det borta. Ingen minns det längre.

Den som ser på foton av amerikansk landsbygd från den tiden ser bilder av en försvunnen värld.

De svenska vårdköerna är långa. De lär inte kortas med hjälp av fantasier.

I dag dök det upp en bild i mitt FB-flöde som jag tyckte var ganska sensationell.

Här är vi många som de senaste åren diskuterat problemen med invandring av personer som inte vill studera, arbeta och assimileras.

Men vad skådar jag om inte en grupp nyutexaminerade somaliska läkare.

Oj!

Den som ursprungligen lägger upp bilden kommenterar med orden:

”Apropå konsekvensen av invandring till Sverige. Här är några utexaminerade läkare med somalisk bakgrund!”

1200 personer har gillat det hela. 928 har delat bilden och budskapet. Det var så den dök upp i mitt flöde.

Och det hela är ju lite glädjande.

Nästan 20 nyutexaminerade somaliska läkare som ”konsekvens av invandring till Sverige”.

Jag kan ju rimligen inte tolka bild och text på annat sätt än att det jag ser är somaliska invandrare i Sverige som utbildats till läkare.

Den som lagt upp bilden får i tråden frågan var de utbildats.

Svaret blir:

”Jag tror att det är Rumänien. Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands. Både Polan, Rumänien, Litauen är populära ställe.”

Synnerligen vagt och förvirrande. ”Tror att det är Rumänen.” ”Många åker från Sverige och utbildar sig utomlands.”

Plötsligt är det osäkert vad bilden föreställer, men det är tämligen säkert att den inte har något att säga oss om somaliska invandrare i Sverige.

Lite senare i diskussionen utvecklar den som lagt upp bilden sitt resonemang.

”Inlägget och bilden är en kritik till högerns bild av invandring. Jag tycker det är självklart att många utbildar sig.”

Plötsligt rör sig det hela bara om en mer symbolisk framställning av att han inte gillar ”högerns bild av invandring”.

Det har inget att göra med något som verkligen inträffat. 

928 människor har glatt delat detta.

Och sedan har andra i sin tur delat och spritt budskapet: Nästan 20 somalier som invandrat till Sverige har blivit läkare.

Jag har studerat kommentarerna hos dem som delat uppdateringen.

Några axplock:

”Tänk att Sverige får vara med om detta. Vilken investering för framtiden i vår värld.”

”Det är enkelt att förstå att många av de som tar sig hit är dom smartaste, driftigaste och hungrigaste. Vi behöver invandring!”

”Tack gode Gud för dessa som gör skillnad i Sverige.”

”Dessa människor kommer jobba varje dag för att rädda svenskars liv.”

”Som svar på tal att alla som påstår att alla invandrare lever på bidrag. Inte afghanska pojkar men de är ju inte gamla nog än…”

”Bravo och tack för att ni pluggade och pluggade och pluggade och....

Annars var vårdkön ännu längre.”

Plötsligt har en ”sanning” etablerats som sprids av tusentals människor. Den kommer att återanvändas i nya inlägg, i debatter och diskussioner i vardagen, typ: ”Du ska vara tacksam för alla somalier som kommer hit. De räddar svenska liv.”

Av detta kan man dra slutsatsen att många som är positiva till invandring helt saknar förmåga till kritiskt tänkande … eller så är de medvetna om att det är ett lögnaktigt inlägg de sprider vidare men gör det ändå därför att det tjänar ett i deras ögon ”gott” ändamål.

Man bör notera att den ursprungliga uppdateringen gillats av den politiske redaktören på en större liberal tidning.

Men ingen, inte ens den som lagt upp det första inlägget vet om några av dem på bilden har en koppling till Sverige. Antagligen inte – för då hade det klart utsagts.

Men vem är då Mubarik Abdirahman som skrev det första inlägget för att få oss att tro att somaliska läkare växer som svampar ur marken i Sverige?

En förvirrad godtrogen människa som vill väl?

Nåja.

Han är socialdemokrat och sitter i Malmös kommunstyrelse.  

PS 1. Påståendet flyter också runt med avsändare i andra länder.

Den här hävdar att det rör sig om somalier som invandrat i Finland.

Den här för vidare lögnen om att det har något att göra med Sverige.

PS 2. Under den tid det tog för mig att lägga upp det här inlägget ökade antalet gillande delningar av Abdirahmans inlägg med 16. Hör ni hovarna? Det är ljudet av galopperande galenskap.

I dag fick jag åhöra hur Anna Serners senaste idé förlöste två filmskapares kreativitet.

Jag gillar tanken på mångfald i filmer. Några av min barndoms favoritfilmer präglades just av detta. Som ”Tolv fördömda män”. I det fördöma dussinet ingick en italienare, en litauer, två greker, en svart och en mexikan. Men det är kanske inte sådana rullar Svenska Filminstitutets VD Anna Serner vill se?

Stannade till på morgonen och tog en kopp kaffe på vägen till Vasalundshallen. Vid bordet bredvid satt två unga män inbegripna i en hetsig diskussion som verkade ha utlösts av gårdagens utspel från Svenska Filminstitutets VD Anna Serner; det ska bli hårdare mångfaldskrav för svensk film.

Vi kan kalla de unga männen Axel och Bengt:

Axel: Vi måste skriva om det här manuset.

Bengt: En gång till?

Axel:  Ja, titta inte på mig. Inte mitt fel. Mångfald. Mycket mer mångfald, kräver Anna.

Bengt:  Men vi har rena regnbågsfilmen. En etiopier, en burmes och du fick ju till och med tag på en inkaindian.

Axel:  Ja, han säger att han är det i alla fall. 

Bengt:  Är han inte det då? Han brukar ju sitta och blåsa i den där panflöjten när vi går igenom manuset.

Axel:  Tutandet i panflöjten kan innebära att han är en före detta rumänsk fåraherde.

Bengt:  Aj då. Men det funkar väl med en sådan?

Axel:  Tror inte det. En rumänsk rom vore nog guld värt. Men en rumänsk rumän … jag vet inte. Tror inte det är så gångbart längre. Har nog aldrig varit.

Bengt:  Men varför ska vi skriva om manuset? Vi har allt … till och med en gäng juggar i handlingen.

Axel:  Ja, fast just det känns bara så 2005.

Bengt:  Men det är en thriller vi gör. Vem ska annars utföra brotten om vi inte har någon som heter Dragan som går omkring och driver in pengar och med ett vemodigt leende misshandlar folk?

Axel:  Jag vet. Men det blir bara så verklighetsfrånvänt. Speglar inte samhället i dag.

Bengt:  Spegla verkligheten? Tänk om! Annars får vi spegla oss i den blanka ytan i botten på vår tomma kassakista. Vi måste ha kriminella med om det är en thriller. Vi kan ju inte ha några från mellanöstern eller Afrika som spelar de rollerna. Det skulle anses som rasistiskt. Men juggar funkar alltid. 

Axel: OK. The jugge stays in the picture.

Bengt:  Men vad är det som fattas i manuset?

Axel: Vi måste bryta sönder fler normativa narrativ i vår story. No normbrytning, no money.

Bengt:  Och det betyder? Tala svenska.

Axel:  In med fler bögar, flator och handikappade.

Bengt:  Räcker det? Var finns Sammy Davis Jr när man behöver honom, han skulle vara rena Kinderäget för oss.

Axel:  Va?

Bengt:  Svart, jude, enögd. Han hade allt.

Axel:  Och en svensk fru! Mångfald!

Bengt: Kan vi inte peta ut ett öga på somaliern och ge honom en kalott och säga att det är Sammy Davis?

Axel: Sammy Davis är död.

Bengt: OK. Jag är förresten inte så säker på att somaliern skulle gått med på det.

Axel: Vi hade kunnat strunta i att fråga, typ … ”oooops, sorry, var det ditt öga?” … men nu slipper vi ju det.

Bengt:  Men vi har kvar det där med de sexuella minoriteterna.

Axel:  Hur menar du att vi ska få in dem i den här storyn? Den handlar ju om ett fotbollslag som bestämmer sig för att råna en värdetransport för att kunna köpa kunna marken där deras arena ligger så att den inte blir riven  för att Amazon ska bygga lager där.

Bengt:  Jag vet. Vi har kanske fått till en alldeles för mucho-macho-hetero story. Förvisso kryddad med folk från hela världen. Men inga sexuella minoriteter eller funktionshindrade.

Axel:  Och så har vi problemet att när det nya manuset är klart så har det dykt upp en ny minoritet som vi inte har med i handlingen.

Bengt:  Jag har det! Vi låter alla ha en flytande könsidentitet och etnicitetet.

Axel:  Typ pappa var korean, mamma afrikan och hon hade en kiowa-indian som mamma och en sunnimuslimsk berber som pappa och ena sekunden känner personen sig som tjej och andra som kille och tredje som en spjutbräken i en kruka? Allt flyter, etnicitet såväl som vem man vill ligga med.

Bengt:  Perfekt! Om alla i filmen är på det sättet täcker vi in allt. Vi har en film där alla som är med tillhör den yttersta minoriteten – de som inte vet vilka de är.

Axel:  Men funktionshindren då?

Bengt:  Borde väl funka om alla har någon form av diagnos? Och inkaindianen är ju krumbent, låghalt, hostar mycket och fattar långsamt.

Axel:  Men det beror på att han inte kan svenska.

Bengt:  Men det vet inte biopubliken.

Axel:  Fast du … tänk efter. Vi späckar filmen med personer som inte riktigt vet vilka de är i något avseende, en del av dem klarar inte ens av att ställa sig den frågan.

Bengt:  Exakt, vi har klarat det!

Axel:  Inte alls. Det låter inte som en film om minoriteter – det låter som en beskrivning av majoriteten i landet.

Bengt:  Du har rätt. Jag orkar inte. Vi skiter i det här.

Axel:  Sökte inte SL busschaufförer?

Bengt:  Jag har en bättre idé. Vi söker bidrag från de där 1,5 miljarderna som Amanda Lind pyttsar ut till kulturarbetare som drabbats av coronans följder.

Axel: Men vi har ju inte gjort någon film än. Och det är inte corona som hindrar oss från att göra det.

Bengt:  Men det vet inte Amanda Lind. I vår ansökan skriver vi att vi skulle börja spela in en film där alla i produktionen, till och med sminkösen, tillhörde en minoritet. Och alla vet att minoriteter är de som drabbas hårdast av corona. Det har stått i DN. Så nu står du och jag där samtidigt som hela vårt team och alla skådespelare ligger sjuka. Snacka om att vi är berättigade till bidrag.

Axel:  Du är ett geni. Hit med blanketterna!

Beror alla problem på växthuseffekten? Eller är orsaken offentligt subventionerad tillväxt?

Arnold Schwarzenegger har ju hyllats av Fredrik Reinfeldt, Greta Thunberg och många andra för sina insatser för ett grönare Kalifornien. Men under hans tid som guvernör accelererade den utveckling som gör att delstaten går mot kollaps.

Det brinner i Kalifornien och reportrar med andan i halsen förklarar för oss att domedagen är nära. Politiker där och här nickar instämmande.

Alla säger de att det egentligen är Donald Trumps fel.

Men det som sker i Kalifornien har egentligen inget att göra med växthuseffekten och användandet av fossila bränslen.

Vi kan väl prata lite kalifornisk historia?

Tio av de 20 skogsbränder som skördat flest dödsoffer i Kalifornien sedan 1950 inträffade innan år 2000.

Om vi istället utgår från år 2010 så visar det sig att 16 av de skogsbränder som skördat flest dödsoffer utspelade sig innan det året.

Ser man till yta som förhärjats sker tio av de största skogsbränderna i staten innan 2010.

Ändå framställer media och politiker det som om det vi nu ser i Kalifornien är någonting nytt och otroligt och farligt. Klimatet kollapsar!

Låt oss sätta saker och ting i perspektiv.

1950 var Kaliforniens befolkning 10 miljoner.

I dag är den 40 miljoner.

Det har alltid brunnit i Kalifornien, men den ohämmade befolkningstillväxten gör att städer som Los Angeles växer rätt ut i områden där risken är som störst för skogsbränder. Ett slags lämmelbeteende. De små liven påstås ju störta sig utför stup ibland. Jag vet inte hur det är med den saken, men jag vet däremot att människor i Kalifornien utan närmare eftertanke flyttar till områden där det kommer att brinna.

Att skogsbränder alltid varit vanliga i Kalifornien beror på natur och klimat – torrare och varmare perioder innebär mer skogsbränder. Gud råkade placera bergskedjor på ett sådant sätt att det aldrig kommer att regna speciellt mycket i Kalifornien. Just den här dagen av skapelsen var han nog på sällsynt dåligt humor eftersom han också försåg delstaten med naturlig växtlighet som gör att bränder blir ett naturligt inslag i tillvaron.

Att dessutom skylla torkan i delstaten på klimatförändringar är också lite märkligt. 

En avocado kräver 70 liter vatten. I Kalifornien odlas 90 procent av alla avokades man käkar i USA. Och de sätter i sig mycket avokados.

Mandelodlingarna i Kalifornien har fördubblats i yta de senaste tio åren och står för en fjärdedel av delstatens intäkter från jordbruksexport. Kalifornien står för 80 procent av världens mandelproduktion. Ett kilo mandel kräver 17 liter vatten.

I delstatens odlas också vattenkrävande nötter som pistage och valnöt.

Vinodlingarna har expanderat kraftigt de senaste 25 åren. Vinproduktionen har dubblats och Kalifornien är nu världens fjärde vinproducent.

Sedan har vi sedan tidigare vattenkrävande odlingen av sallad, tomater och frukt.

Och till detta kommer som sagt den snabba befolkningstillväxten.

Att i det läget tala om torkan i Kalifornien som ett resultat av att inte tillräckligt många stater skrivit på ett papper i Köpenhamn, Paris eller Kyoto gränsar till det fåniga.

Det kommer inte att regna mer i Kalifornien om så Kina följer Kyotoavtalet.

Sjöar, floder och deltan kommer inta att fyllas på med mer vatten.

Så länge Kaliforniens jordbruk ser ut som det gör kommer delstaten att drabbas av återkommande, och alltmer långvariga perioder av torka.

Kalifornien driver redlöst mot katastrofen på alla möjliga sätt. Tillväxten av odlingar av vattenkrävande grödor beror ju på att vattnet ansetts som gratis. Det är inte en fri marknad som gjort att det ser ut som det gör utan det är tanken på att allt är fritt och gratis. Allt ska räcka till alla. 

Vill jordbruksindustrin ha vatten ska de få vatten.

Vill de ha billig arbetskraft ska de få det. De finns två miljoner illegala invandrarna i delstaten. Minst.

Kaliforniens budgetunderskottet blir 54 miljarder dollar i år.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att hi-tech-företagen nu flyr därifrån. Vad kan det komma att innebära för USA?

Och i mitt dagliga nyhetsbrev tar jag i dag och i morgon upp Kalifornien och vad utvecklingen där har att säga oss om begränsningarna i människors förstånd.

Istället för att konkret se på vad man själv kan göra åt sitt liv gör man som alla andra. Och så skyller man på väder, vind och krafter långt bort när man sedan riskerar att gå under.

Nyhetsbrevet prenumerera du på under fliken uppe till höger ”Boris Bulletin”. Prenumerera idag så hinner du få dagens nyhetsbrev.

Visst, av jord är jag kommen och allt det där. Men jag ser nog ändå inte maskar som mina jämlikar.

Korven har två ändar, fulheten hos den samtida konsten verkar dock ändlös.

Visst har du väl funderat ibland på det här med jämlikhet? Jo, men det är klart du har.

Jag kan nu berätta för dig att du varit för inskränkt i ditt funderande. Du kanske tänkt i termer av klasser och sociala skikt. Etnicitet? Kön?

Hur ska man få till den där jämlikheten?

Men ska du finna svaret måste du vidga ditt perspektiv – det inser jag när jag i dag läser Expressens kultursida. Där ställs den grundläggande och avgörande frågan i en konstrecension:

”Mask eller människa – är vi jämbördiga trots allt?”

Du inser förstås som jag att vi står inför ett gigantiskt omvandlingsarbete av samhället och tillvaron om den frågan besvaras med ett ”ja”.

Det är kritikern Sara Berg som funderar på oss och maskarna efter att hon varit i Köpenhamn och sett den: 

”… brittiske konstnären David Shrigleys pågående utställning. ”Do not touch the worms” är en hög med tjugo gigantiska, rosa daggmaskar i duschdraperimaterial. Med jämna mellanrum blåses de upp till tjocka korvar – några reser sig rakt upp i luften, likt fuck you-fingrar eller erigerade penisar. Kritikerna är förtjusta.”

Det kan ju vara så att kritikerna egentligen blir glada för att de när de ser de stora ljusröda korvarna påminns om att de faktiskt kan lämna utställningslokalen, gå ut i solen, och trycka i sig en dansk röd nitritsprängd korv, halsa en öl och återvända till verkligheten.

Eller så kan de slå följe med Sara Berg och vandra vidare i staden:

”På Refshaleøen i Köpenhamn kan man se maskarna som ett uppror mot tillvarons kvävande konformitet eller som en hyllning till alla de organismer som är långt viktigare än människan på den här planeten. Bara några hundra meter bort ligger till exempel restaurang Amass, där den klimatmedvetna kretsloppsideologin i köket även innefattar en egen kompost.”

Mycket av den samtida konsten strävar medvetet efter att förfula världen och försvaga människan, ständigt ska konsten försöka få oss att förstå vår begränsning. Att hävda att vi är underlägsna en massa andra organismer är dock nog svårslaget.

Vem kunde väl därför glädja sig när Amanda Lind i veckan meddelade att det blir 1,5 miljarder i extra stöd till kultursektorn under 2020 och att staten ska ”skjuta till mer pengar för inköp av konst för att stötta svenska konstnärer”.

Våra offentliga byggnader och miljöer ska alltså bli ännu fulare.

Om jag är motståndare till offentlig utsmyckning?

Inte alls.

Jag är motståndare till fulhet.

Och jag kan inte riktigt förstå hur jag hamnat i en tid då föraktet för människan och dyrkandet av det fula och svaga blivit en självklar del av konsten.

Vem längtar inte efter att vår tid får konstnärer som liksom Grant Wood strävar efter att skildra det starka och vackra hos människor, och skönheten i arbete och vardag.

Vi som vill se ett samhälle där fria människor tänker fritt förstår vikten av att sätta eld på en och annan Koran.

Som förberedelse för ett super-Ramadan-grillparty med massor av kebab och halakorv eldar muslimer här upp exemplar av Salman Rushdies Satansverserna.

Till de näpnaste inslagen i den samtida svenska journalistiken hör de inslag där man intervjuar en muslimsk kvinna eller flicka som bär slöja.

Är det TV ges hon alltid några extra sekunder av blickande in i kameran innan hon säger: 

”Jag har valt att bära slöja frivilligt. Jag gör det för att jag är stolt över min kultur.”

Det blir aldrig några följdfrågor från reportern som exempelvis: 

”Kan du berätta för oss exakt vad det är du är stolt över. Vad har skapats och åstadkommits i den muslimska kulturkretsen?”

Svaret på en sådan följdfråga skulle inte förlänga inslaget med många sekunder, om ens några.

I dag, efter det att Koranen fått brinna i Rinkeby, förklarar på Expressen Debatt Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson att:

”Ty otaliga är de bokbål som genom historien förebådat diktatoriska regimers våld och massmord på oliktänkande och minoriteter i det egna landet.”

Just därför deklarerar Jönsson att Stram Kurs inte är välkomna till Stockholm för att sätta fyr på Koranen:

”Brinnande böcker är dock en stark varningssignal till det liberala, öppna och toleranta samhället.”

Men jag som anser att det är en rimlig och måttfull handling att bränna Koranen gör det just därför att jag ser ett öppet och tolerant samhälle som något viktigt.

Brännandet av Koranen är en signal om att utövande av islam inte ska tolereras i Sverige eftersom det är ett hot mot civiliserade meningsutbyten, forskning och tankefrihet, ja mot varje nödvändig mänsklig frihet.

Jan Jönsson och de där naiva beslöjade flickebarnen vill värna och vårda det muslimska kulturarvet – därför att de saknar kunskaper om det.

Islams historia kännetecknas av brutalt våld och förtryck – det är en myt att vi i västerlandet skulle ha islam att tacka för att antikens kulturarv bevarats. De var de främsta förstörarna av det.

Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader – då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

I den muslimska kulturkretsen har man genom historien med lustfylld iver ägnat sig åt destruerandet av böcker, och förtrycket av människor som vill ta del av förbjudna tankar fortsätter i dag i Saudiarabien, Turkiet, Afghanistan, Iran, Irak … och så vidare.

Att bränna Koranen är ett försök att lysa upp det andliga mörker som sänker sig över varje land där Profetens budskap får spridning och fäste.

Ett försök att fördriva detta mörker.

PS. Och brännandet av Koranen för att visa att man anser att islam är en farlig religion som inte har en plats i Europa kan inte jämställas med att man sätter sig före att elda upp och och förbjuda hela det muslimska kulturarvet. Det skulle vara att bete sig som muslimer gjort mot andra kulturer och religioner genom historien.

*Ur Vilhelm Ekelunds "Båge och lyra" (1912)

Om det går som en anka, ser ut som en anka, låter som en anka... då är det en svensk politiker.

Kanske kan Karl XI:s drabanter få ett mer ärofullt uppdrag i framtiden.

Vad hade ni väntat er? 

Avböner och avgångar? Ministrar och ledarskribenter som hoppar från fönstren i skam över att de avslöjats som förledare av folket?

Nej, klart ni inte hade.

Det är ju Sverige.

Men erkänn att ni ändå föreställde er att mängder av politiker, byråkrater, och personer verksamma inom media i all tysthet skulle lämna sina tjänster för att slippa försvara sina ord, texter och handlingar de senaste åren.

Kanske har ni det senaste dygnet stått vid Hornstull och väntat på att få se hur en lång kolonn av forna makthavare under tystnad vandrar ut ur staden för att någonstans därute i den svenska verkligheten hitta en barmhärtig själ som vill anställa dem trots den skada de åsamkat samhället. Att ni när ni stod där kunnat peka och säga: ”Men se, där går Löfven, Lööf och Lövin och titta, Wolodarski, redaktionerna för Aktuellt och Rapport och där … är det inte Anders Lindberg”.

Men inte ens det.

De sitter kvar.

De låter fortfarande.

De kvackar inte ens till och försöker förklara och urskulda sig och säga: 

”Ja, men jag har ju bostadsrätten att tänka på, och sommarstället, och jag vill inte bli osams med de andra på jobbet. Jag vet, jag är en lat, okunnig, inställsam ynkrygg. Förlåt mig!”

De undviker nu nogsamt att ägna sig åt att diskutera att landets statsminister medgett att de andra hade rätt, de som förklarade att stor, oreglerad utomeuropeisk invandring med automatik skapar kriminalitet som till slut kommer att hota hela samhället.

Överheten låtsas som ingenting.

Överheten fortsätter som förut.

Och de som hållit med dem under dessa år, och varit ordentliga med att inte tänka själva ser sig lite försiktigt om och undrar vem de ska behöva ty sig till härnäst.

Det är därför dags att börja fundera på vad det är för fel på ett samhälle där detta är möjligt.

Och diskutera det lika fördomsfritt som här …

Något känns fel när landets näst högste polischef säger att "Vi i Sverige är ganska naiva".

Dan Eliasson och Mats Löfving på den tid då det begav sig. Mats Löfving är kvar, och gör allt för att förbli det.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving är på allas läppar eftersom han tagit bladet från den egna munnen.

I Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio 5 september angrep han makthavare i politiken och på myndigheter:

”Det är många som måste göra mycket mer. Det behöver vara samordnat hela tiden och man kan inte åka jojo i sitt engagemang och lite anpassa sig efter hur högt mediatrycket är.”

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

I intervjun talar Löfving om en utveckling som pågått länge.

Han har dock aldrig själv tidigare under sin tid som en av de högsta polischeferna i landet beskrivit situationen på detta sätt.

2015 blir Löfving ställföreträdande rikspolischef samt chef för Polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA). 

Han borde rimligen för länge sedan för allmänheten beskrivit den situation han talar om nu.

2017 skriver han och dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt:

"Det kommer inte att räcka med tidsbegränsade insatser utan det krävs långsiktig förstärkning av basverksamheter som skolor, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och annan grundläggande samhällsservice. Vi behöver också ett lyft i stadsmiljön där otrygga platser byggs bort."

I dag säger Löfving istället att:

”De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Frågan är dock om det är naivitet i Löfvings fall?

Kunskapen kan inte varit något som kom till Löfving dagarna innan han intervjuades av Ekot. Som chef för den Nationella Operativa avdelningen bör han rimligen vara en av de två bäst informerade personerna i riket när det gäller kriminell verksamhet.

Naiv kan han inte heller antas vara. Löfving anses vara en mycket skicklig maktspelare och beskrivs av många inom polisen som en person som bestämde vad hans chef Dan Eliasson skulle göra och tycka. Och när Eliasson avgick klarade sig Mats Löfving kvar, oskadad av all kritik mot Eliasson.

Alltså, Löfving har kunskaperna, och han kan inte antas vara naiv.

Varför har han då hållit tyst i så många år?

Svaret får man om man läser SvD:s rapportering från ett studiebesök Mats Löfving gör i Tyskland tillsammans med Håkan Wall, chef för beredningsenheten. De är i Essen oktober 2019 för att studera hur polisen där bekämpar kriminella. Stadens polischef Frank Richter beskriver en stad där klaner regerar i olika områden efter sina egna lagar, de tvekar inte att attackera poliser. I områdena säljs narkotika, tvättas pengar. Människosmuggling och bidragsfusk är vardagliga aktiviteter. Här härskar hederskultur och patriarkat, här förbinder blod och släktskap de kriminella.

Frank Richter konstaterar att:

”Faderns ord är lag och unga män lyder blint” 

Beskrivningen kommenteras av Håkan Wall med orden:

”I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet.”

Den högsta polisledningen har alltså i åratal ägnat sig åt att beskriva verkligheten på det sätt som de finner politiskt lämpligt, inte på ett sätt som beskriver verkligheten. I Tyskland organiserar man polisen i enheter som ska bekämpa "etniska kriminella sub-kulturer". I Sverige har mördare som är icke-européer ingen etnicitet, ingen familj. De liksom bara finns därför att i förorterna råder brister på aktiviteter och lite allmänt utanförskap.

20 juni 2017 skriver Mats Löfving och Dan Eliasson på DN Debatt om våld och kriminella gäng:

”För komplexa samhällsproblem som detta finns inga givna svar. Det som är förvånande är påståenden om att vi i polisledningen skulle vilja dölja utvecklingen.”

Det måste ha varit en spelad förvåning, för dölja utvecklingen är uppenbart vad polisledningen gjort.

Mats Löfving drabbades nog inte i lördags av ånger och ångest över att ha mörkat situationen och dess orsaker så länge. Det som driver honom nu är driften att säkra jobbet. Han känner väl att det kan vara nya krafter som står för utnämningarna på Polismyndigheten efter nästa val.

Vi kommer att få se många kursändringar av det här slaget bland byråkrater och mediafolk framöver.