Expressens kulturskribent Victor Malm i diskussion med gangsterrapparen Alex Ceesay, dömd för flera grova våldsbrott. På något sätt illustrerar det ganska väl relationen kulturliv och gangsterrap i Sverige.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi … förstås … fallet Einár. Man kan givetvis förundras över kulturskribenters och kulturarbetares mångåriga dyrkan av gangsterrappare.

Men det man måste förstå är att man i det kulturella skiktet alltid har fjäskat för trasproletärer med våldstendenser. Fascinerande nog vördade man en gång i tiden bankrånare som ansåg sig ha nazistiska sympatier (det gällde definitivt även alla kulturarbetare som var vänster). Sedan uppenbarade sig mer mörkhyade rånare och då blev de istället föremål för kulturarbetarnas tillgivenhet. De ansågs väl som mer lätthanterliga och tacksamma.

Det är i det perspektivet man ska förstå kultursidornas tillbedjan av gangsterrappare.

De som deltar i det offentliga samtalet har oerhört svårt att förstå det. Kan bero på att det då skulle de ju vara tvungna att kritiskt syna sig själva – sina liv och motiv. Det lär inte hända. Och eftermordet på Einár och två dygns tystnad är kultursidornas försvarare av gangsterrapen redan igång igen och i Expressen förklarar Martina Montelius att "All gangsterrap glorifierar inte kriminalitet och våld". Det senaste dygnet har det också publicerats tre kultursidestexter som förklarar att kultursidornas problem är att de inte har skribenter som är insatta i gangsterrap ... och därför inte riktigt kan förstå vilken viktig kulturyttring det är.

Nedan finner ni två av de texter jag skrivit i ämnet. Den första är en Metrokolumn från 1998, den andra en Metrokolumn från 2001. Jag räknar med att få skriva ett antal texter till på det här temat innan det blivit ordning i landet. Vem vet vilken del av trasproletariatet som står i tur för att kultförklaras av det svenska kulturlivet.

(Den kompletta samlingen av mina Metrokrönikor beställer du här.)

….

Lördag 28 februari, 1998

De senaste 20 åren har det svenska arbetslivet förändrats. Men det är underlivet, det egna och andras, som de svenska författarna huvudsakligen ägnat sig åt när de skapat. Otrohet, svartsjuka, incest och undertryckt homosexualitet har varit de stora ämnena, samtidigt som pappersbruksarbetare, varvsarbetare och sjuksköterskor vandrat in i den stora tystnad som omger alla dem som förlorar jobben.

  Men i dag verkar författarnas och de intellektuellas samvete ha vaknat, kanske har de snubblat på alltför många uteliggare mellan skrivarlyan och favoritkrogen?

  Ett bra exempel är Lars Norén, vars ”Personkrets 3:1” handlar om samhällets alla utslagna: hororna, knarkarna, A-lagarna och de litet mer allmänt sinnessjuka.

De människor som Norén skriver om hade alla en gång ett jobb, en familj, vänner och människor som älskade dem. De hade en historia och en framtid. Den enda tid som nu existerar för dem är de minuter som återstår till nästa sil eller nästa torsk.

  Men en fråga återkommer hela tiden när jag tar mig igenom Noréns pjäs. Var fanns författaren när de människor han skriver om förvandlades till offer? Varför skrev han ingen pjäs om hur det gick till när de förlorade fotfästet? När det hände var han i stället i färd med att skriva om sina och andras snedsprång och om hur elaka allas morsor är. Och Norén var inte ensam om att blunda i 20 år, för att sedan öppna ögonen först i dag.

I Sverige har det under det senaste året gjorts ett antal fotodokumentärer om utslagna, och det skrivs böcker om hur illa det är på samhällets botten.

  Det kanske mest framgångsrika exemplet av alla är den brittiska filmen ”Brassed Off”, som handlar om hur ett helt samhälle går under när en kolgruva läggs ned. Det är en film som gör betraktaren rasande över samhällets orättvisor och över det slöseri med mänskliga resurser som arbetslösheten är.

  Det märkliga är att filmen gjordes förra året, mer än tio år efter det att det stora slaget om brittisk gruvindustri slutat med arbetarnas totala nederlag. Vilken nytta gör den nu? Gruvarbetarna har supit sig in i apati eller fotbollshuliganism, och gruvorna går ju knappast att öppna igen.

Så varför kommer alla dessa pjäser, filmer och böcker först nu? Givetvis för att det är helt ofarligt. Den konstnär som i går ställde sig upp och sa att det är brottsligt att ta jobbet från folk gjorde sig omöjlig bland dem som kontrollerade fonder och förlag. Men den konstnär som i dag ställer sig upp och säger att det är synd om dem som gått ned sig efter att ha förlorat jobbet betraktas som en fin och human konstnär av dem som kontrollerar fonder och förlag.

  Det finns något mycket sorgligt i att de som har ordet i sin makt först gör karriär genom att hålla tyst om sociala frågor och sedan stärker sin status än mer genom att börja tala högt om just sociala frågor när det är för sent för dem som berörs.

  Fast vad vet väl jag, kanske är det helt enkelt så att dagens kulturarbetare inte förstår vikten av ett hederligt arbete, eftersom de aldrig haft ett?

....

Måndag 28 maj, 2001

Antag att jag jobbar på en biluthyrningsfirma och tre män hyr en bil. Jag får senare veta att de tre männen rånat en bank och under flykten mördat två poliser.

  Jag skulle känna skuld.

Anklaga mig själv.

  Fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Borde jag inte ha sett att det var något underligt med männen? Borde jag inte ha kollat dem noggrannare? Borde jag inte kontakta de anhöriga och be om förlåtelse för mitt slarv. Hade jag varit mer vaksam så kanske … Det vore en fullt mänsklig reaktion.

  Lars Norén hyr inte ut bilar. Han skriver pjäser. Så han kanske tycker att han inte behöver fundera på sin roll i den pjäs som helt andra krafter regisserade och som slutade med avrättningar på en landsväg?

Låt oss tolka alla fakta positivt i detta fall. Låt oss antaga följande: Lars Norén ville skriva en pjäs som avslöjar och varnar för nazismen. Lars Norén ville med sitt teaterprojekt rehabilitera tre brottslingar och nazister.

  Han ville bara gott. Ändå gick det åt helvete. Och det är då jag inte förstår att han inte säger: Jag var en fullblodsidiot. Jag lät mig luras, jag var blåögd, korkad och jag och mina medarbetare var försumliga. Jag är också skyldig till det som hände. Förlåt mig.

  Men nu gör han ju inte det, och kanske borde vi gräva litet djupare och fundera på konstens roll i samhället. Det finns en strömning i kulturlivet som dyrkar styrka — kulturarbetare med insjunken bröstkorg tenderar att i ord, bild och dramatik dras mot det starka och muskulösa, det som de betraktar som mer livskraftigt och starkt än det samhälle de ser omkring sig.

  En del kulturarbetare ser med förakt på människorna omkring sig — de där individerna köper ju aldrig den konst som kulturarbetarna skapar — och de gör det inte för att de är litet dummare än de som producerar konstverken. Så en del kulturarbetare ser sig ibland omkring och upptäcker andra grupper som delar deras förakt för den vanliga människan.

  På 1960- och 70-talet såg vi hur delar av kulturlivet allierade sig med vad som påstods vara vänster. Delar av den vänstern ansåg ju att folk i gemen var litet korkade och behövde ett avantgarde som ledde dem vid näsan till lyckoriket.

  På 1980- och 90-talet var det börsklipparna som betraktade allmänheten som litet bakom flötet, och givetvis sökte kulturarbetare sponsring från börsklipparna.

 Lars Norén vandrar vidare i en tradition där en del kulturarbetare låter sig fascineras av utkantsgrupper som vänder sig mot det samhälle som finns. Här finns ett slags gemensam upplevelse av att man är förmer och inte riktigt förstådd av de andra.

När min längtan efter mycket hårt rökt fläsk blir mig övermäktig vandrar jag bort längs med Råsundavägen, tills jag är nästan ända framme vid Hagaparken. Där, i en mycket liten butik som verkar ockuperat ett utrymme som som tidigare använts för att förvara barnvagnar, saluförs korvar, grisnackar och sidfläsk i oräkneliga tillstånd av rökning. Det jag är ute efter är de bitar som får dig att anta att den ansvarige för rökningen tullat för mycket ur dunken med hemkörd pomovica, och vaknat till när det liksom förflutit för lång tid. Men mycket av mänsklighetens framsteg är följden av misstag och olyckor, dock mer sällan kanske resultatet av berusad slummer.

Till vänster om dörren i denna lilla butik av mer obestämd östeuropeisk karaktär sitter alltid ägaren på en campingstol vid ett oansenligt hopfällbart bord som är belamrat med olika former av tipskuponger. Han är oftast iför en röd träningsoverall, och han röker konstant.

Bara detta att en butiks ägare sitter vid dörren och blossar skulle göra mig beredd att då och då promenera dit och stödköpa – oavsett vad de sålde.

Ägaren nickar välvilligt när jag kommer in, och tar de två kliven fram till disken, bakom vilken en stadig kvinna med barskt utseende med misstänksam blick granskar mig. Jag tror att det alltid är olika kvinnor, men barskheten och den misstänksamma blicken är sig alltid lik. Har butiken tillgång till ett oändligt antal systrar? Blev de arbetslösa när poliskårens enhet för förhör utan restriktioner i någon kaukasisk republik upplöstes? Fint för dem i så fall att de fått jobb här. Men jag har ännu aldrig vågat fråga om jag kan få smaka en skiva av någon av de saker jag inte riktigt kan identifiera.

Jag försjunker i tyst i begrundan över vad som erbjuds och känner plötsligt ett mycket lätt slag i bakhuvudet och hör en röst som säger:

”Tveka inte. Ta ett halvkilo disznófősajt”.

Jag behöver inte vända mig om för att förstå att det är Kurd-Kjell. Artigheten bjuder att jag borde vända mig om och hälsa, men det är som sagt en mycket liten butik och det känns märkligt nog att ha Kurd-Kjell stående så tätt inpå mig. Ansikte mot ansikte? Njae.

Jag: Brukar du vara här och handla? 

Kurd-Kjell: Nej, jag jobbar här. Disznófősajten har jag gjort.

Jag: Fast syltan ser ut att vara en tlačenka.

Kurd-Kjell: Nej, du. Egentligen är det förstås inte en disznófősajt, eftersom jag fått till gelatinet genom att koka grisfötter, så det är en crossover med en caş de cap de porc.

Jag: Crossover?! Ja, just det. Du jobbade ju på den där hipsterrestaurangen i Hammarby Sjöstad. Har du slutat där?

Kurd-Kjell: Ja, fast det var ett rätt bra ställe. Ägarna fattade ingenting. Inte gästerna heller. Jag roade mig med vilda experiment och kallade allting cross-over och hittade på namn på det jag serverade. Alla älskade det. Typ: ”Det här är dalyarak, här möts det bulgariska och isländska köket”.

Jag: Men dalyarak är ju turkiska och betyder …

Kurd-Kjell: Just det, jag brukade ge maträtterna turkiska könsord och svordomar som namn. Tänk dig själv när hipstergästen stöter på någon som kan turkiska och säger: ”I går åt jag en fantastisk dalyarak”.

Jag: Då förstår jag att du inte jobbar där längre, du fick väl sparken när någon gäst kom tillbaka blåslagen efter att ha bjudit hem någon på dalyarak eller göt lalesi.

Kurd-Kjell: Hur kommer det sig att de enda turkiska ord du verkar känna till är förolämpningar och kötteder? Och nej, jag fick inte sparken. Jag var synnerligen omtyckt. Spelade ingen roll vad jag serverade. Alla var glada och nöjda hur det än smakade. De tyckte de var så förfinade som tog del av främmande kulturers mat.

Jag: Men du jobbar ju här nu säger du?

Kurd-Kjell: Ja, jag sa upp mig i går och började här. Jag och Florian, ja, han som sitter vid dörren, brukar spela på hästar ihop och han har tjatat länge om att jag ska börja göra korv och syltor här.

Jag: Men varför sa du upp dig?

Kurd-Kjell: Mordet på Einár.

Jag: Trodde inte att ett gatumord skulle skrämma iväg dig från Hammarby Sjöstad. Du växte ju upp i Lice i Diyarbakır?

Kurd-Kjell: Klart jag inte blev rädd. Jag stod inte ut med allt bölande. Plötsligt satt alla i restaurangen och yrade om hur vi alla är medskyldiga till Einárs död. Och gick jag ut på gatan paraderade morsor och farsor på stan i röda jackor. Nattvandring dygnet om liksom. Och de tog selfies på sig själva hela tiden. Och smilade upp sig. Och sedan kom hucklebrigaderna från förorterna och skulle visa sin solidaritet också. Jag orkade inte.

Jag: Du det börjar kännas lite konstigt att stå så här och prata.

Kurd-Kjell: Häng med ut i köket.

(Kurd-Kjell visar vägen in i ett kök som är obetydligt större än butiken).

Jag: Var röker du syltorna och korvarna?

Kurd-Kjell: Jag tillreder allting här och så röker Florian dem hemma i lägenheten.

Jag: I lägenheten?

Kurd-Kjell: Ja, han bor i Hallonbergen, ingen tycker det är konstigt. Han säger att grannarna i hans uppgång tror att han har fått tag på något för dem okänt gräs och frågar om de får köpa. De tror att det är någon extra potent form av Bubba Kush eller Granddaddy Purple. Förresten, på tal om röka, har du en Meharis?

(Jag halar fram ett paket Meharis Brazil och lägger det mellan en hög med fjälster och vad som verkar vara en grishjärna.)

Jag: Och kaffe?

Kurd-Kjell: Självklart. Jag har egen coldbrew färdig. Gjord på Peaberrybönor från Costa Rica.

Jag: Jisses. Du kanske lagade mat åt hipsters för länge. 

Kurd-Kjell: De fick Lindwalls kaffe, men jag sa att det var en blandning av bönor från Sulawesi och Komodo. DN berömde speciellt kaffet i sin recension av restaurangen. Bara det var värt en omväg, skrev de. 

Jag: Tror du att du slipper Einárhysterin här?

Kurd-Kjell: Nej, men det är lättare här än bland alla dessa södermmalmsmediamänniskor.

Jag: Och du undviker tidningar?

Kurd-Kjell: Du tänker på sådant som Björn Wimans ord om att: ”Det är en tragedi som kommer att definiera en generation”:

Jag: Till exempel…

Kurd-Kjell: Björn Wiman brukar gnöla över att läsarna inte verkar ta till sig hans helsideskrönikor om den kommande klimatkollapsen. Men det kan bero på att läsarna vet att Wiman alltid överdriver, som i det här fallet. Varför skulle de tro på Wiman när han säger att polarisarna kommer att smälta när han också säger att en hel generation kommer att påverkas av mordet på Einár. Han har inget grepp om verkligheten eller ords värde och betydelse.

Mordet kommer inte att definiera en generation, eftersom de flesta som lyssnar på Einár har ett tämligen begränsat uppmärksamhetsspann.

(Min och Kurd-Kjells diskussion om Einár, flyktmekanismer, projektioner och gangsterrap fortsätter i morgon).

Vi försker spåra sambandet mellan bland annat Morgan Johansson, örnar och Ordspråksboken.

Folklig visdom har alltid sammanfattats i ordstäv och uttryck som förmedlat klokskap vidare till nya generation. Jag har en känsla av att det är dags att omformulera dem, men också skapa nya formuleringar som bättre speglar vårt samhälles tillstånd.

1. Det börjar med en tullunion, slutar med att medlemsländerna måste tulla på självbestämmandet.

Polen hotas nu av sanktioner eftersom de intar den rimliga ståndpunkten att landets egna lagar står över EU:s. 

2. Det börjar med ett folkhemsbygge, slutar med att man brygger folköl hemma.

En gång i tiden byggde människor efter utfört arbete egna hem åt sig och sina familjer, något som gjordes hantverksmässigt och skickligt på kvällar och helger.

Nu går folk istället hem efter jobbet och brygger hantverksmässigt sitt öl, som ska drickas på kvällar och helger.

3. Något manglar i riket sa statsministern, åkte till Bryssel för nattmangling.

Stefan Löfven förklarar i en av sina otaliga avskedsintervjuer att han fann de långa nattliga mötena mellan EU:s ledare ansträngande. 

Det första ”mangla” används förstås i sin ursprungliga betydelse: ”fattas”, ”saknas”

4. Man ska inte ropa hej förrän man fått ett bäcken, sa gamlingen på långvårdsavdelningen där det fattades personal.

5. Rappa på, sa läraren förr till lata elever, rappa på säger läraren i dag till lata elever.

Alltför många i lärarkåren har gett upp hoppet om att eleverna ska lära sig skriva, och för att slippa bråk i klassrummet försöker de hålla dem lugna genom att låta dem försöka göra en skiva.

6. Bättre fly än illa häkta, sa polisen satte sig i fikarummet.

7. Liten huva stjälper ofta stort lass, sa fjortonåringen i orten och drog på sig hoodien.

8. Av multikultur är du kommen, multikultur skall du åter varda.

Orden i den tidigare begravningsritualen – ”av mull är du kommen, mull skall du åter varda” – har uppdaterats för att passa nutida svensk historieskrivning. Där får man lära sig att det egentligen inte finns något som är svenskt utan all lärdom, kunskap och dådkraft har kommit utifrån, och så skall det åter bli.

....

Det svenska språket har också berikats med vad vi bör benämna ”morganismer”, små levande uttryck som alstras ur vår nuvarande inrikesministers overksamhet. De kan ta sig olika former, som rimmade ramsor:

9. Tummeliten har tummen mitt i handen.

allt han gör rinner ut i sanden

Eller ordspråk:

10. Bra karl reder sig sig själv, sämre karl utreder sig själv

Och morganismerna har till och med börjat påverka Bibelöversättningen:

11. "Ormens väg över strandhälleberget"

Nyöversättningen ingår i nästa utgåva och återfinns då i Ordspråksboken 30:18-19 som för närvarande lyder:

”Tre ting övergår mitt förstånd, fyra kan jag inte fatta: örnens väg över himlen, ormens väg över hälleberget, skeppets väg över havet och mannens väg i kvinnan.”.

En del medarbetare i den nya Bibelkommissionen hävdar att dessa bibelverser redan nu till vissa delar är profetiska med avseende på Morgan Johansson. ”Örnen” bör syfta på den art som på engelska benämns ”Bald Eagle”. De menar också att även de andra sakerna man inte kan förstå enligt ordspråket bör ha att göra med ministern, men påpekar försynt att en vidare forskning kring det avslutande exemplet skulle kunna bära iväg åt ett alltför osedligt håll.

"Att vara poet är ett tillstånd, inte ett yrke" (Robert Graves)

Klart poeter kan skapa stor - och användbar - konst. Här en reklamaffisch för den sovjetiska cigaretten Mosselprom. Text&form: Vladimir Majakovskij, 1923.

De styrande i en liten kommun i Västergötland får för sig att de behöver en kommunpoet. Och en sådan uppenbarar sig också med hjälp av stipendier och statliga bidrag.

Sedan dess har kommunpoeten i Tranemo diskuterats på varenda ledar- och kultursida i resten av landet.

Den årliga kostnaden är 900 000 kronor.

Man kan undra varför den kostnaden leder till så omfattande diskussioner. Hur många hundratals miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har bara de senaste fem åren inte avsatts för att uppnå det där med ”integration”. Jag sitter just och tittar på de kulturbidrag som betalas ut i Spånga, Tensta och Rinkeby av kommunala instanser. Till detta kommer alla statliga projektpengar. Bäckarna är många som rinner till föreningar som ”Somaliska kultur och författarorganisationen”.

Den typen av satsningar diskuteras inte med samma iver som kommunpoeten i Tranemo.

Inte heller diskuteras de kommunala satsningar som innebär att ett enda projekt kan komma att kosta hundratals miljoner för att ”integration” ska kunna uppnås, som utomhusbadet på Järvafältet.

Alltså; 900 00 för en kommunpoet i lilla tätorten Tranemo i Sjuhäradsbygden … låt oss diskutera hela natten om det är rätt eller fel.

Jämför det med hundra gånger så mycket på kultur i landets ”utsatta” förorter – satsningarna som har som mål:

”• Att öka jämställdheten i stadsdelen.

• Att öka kulturella evenemang.

• Att det bedrivs öppen verksamhet för barn och ungdomar som främjar jämlika uppväxtvillkor för unga och där de kan få vara mer delaktiga i utvecklingen av sitt närområde och i formandet av mötesplatser.

• Att främja och utveckla miljö- och klimatarbetet i

stadsdelsområdet. (Ur Spånga- Tenstas riktlinjer för bidrag)

När det gäller dessa satsningar – som uppenbarligen inte har någon större effekt – är enigheten stor om att då måste man nog slänga på lite mer pengar; typ: 

Om stadsdelar som Rinkeby ska överleva behövs det inte fler poliser, utan fler konstnärliga ledare med rötter i Hiphop-kulturen. Fler öppna platser för spontana möten, som till exempel graffitiväggar, som vi vet lockar ungdomar från stadens alla delar.”

Uttalandet är från 2016. Hur kulturen med ”rötter i hiphop-kulturen” utvecklats sedan dess kan man fundera på.

Visst kan man diskutera om kommuner ska hålla sig med egna poeter, men då kanske vi ska vidga debatten lite. Eller är en spoken-word-poet i Rinkeby mer värd än en kommunpoet i Tranemo. I så fall … varför?

Vad vi pratade om i övrigt i gårdagens Radio Bubbla? Allt möjligt. Vi uttryckte bland annat vår misstro mot nyheten om att 100 unga snattare frivilligt bekänt och begärt ”amnesti” i Lerum, vi diskuterade att det inte bara finns något som en djup stat utan också djupa kommuner, och så vred och vände vi på David Graebers teorier om mänsklighetens historia.

* Rubriken utgår från ett citat av William Butler Yeats: “We make out of the quarrel with others, rhetoric, but of the quarrel with ourselves, poetry.”

”Det har alltid varit så att tyranner, för att stärka sin makt, har gjort varje möjlig ansträngning för att träna sitt folk, inte bara i lydnad och underdånighet, utan också i dyrkan” (Etienne de La Boetie)

Karriärknekten (t.h) innan han börjat stiga i graderna.

Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Tänk dig att du bidrar till att hundratusentals oskyldiga människor dör. Tänk dig att du medvetet ljuger för att bomber, missiller, granater och kulor ska regna och vina över vägar och städer intill dess att de döda är så många att de förkolnade liken måste dumpas i massgravar.

Minnesorden över en sådan person skulle inte bli nådiga. Men eftersom svenska media är inställsamma till en viss sorts avlidna kommer han inte benämnas ”mordisk praktröv utan ryggrad” utan i AB kan vi istället läsa formuleringar som:

”Han var en lugn och kompetent röst i en orolig värld.” Eller ”Han var en imponerande person med stor personlig integritet och värme.”

Vi har alltså att göra med just en ”viss sorts” avliden.

Den döde vi talar om är karriärknekten Colin Powell, som var utrikesminister under George W Bush. En man som valde att medvetet ljuga inför FN för att samla stöd till angreppet på Irak.

Men i AB blir han alltså en man med ”stor personlig integritet”. Omdömet fälls av Jan Eliasson, Sveriges evigt närvarande byråkrat i FN. En man som har oförtjänt gott rykte som diplomat i svenska media eftersom han spelar tennis med kända politiker. Det spelar mindre roll att under hans tid har FN varit ungefär lika handlingkraftigt som en alkoholiserad portvakt i ett hyreshus bebott av gängkriminella.

Många svenska tidningar noterar också att Powell gillade ABBA, Volvobilar och Anna Lindh.

Men då så. 

Fin kille. 

Glöm några hundratusen döda, och sätt på en ABBA-skiva till massmördarens minne.

Och varför skulle han inte gillat Anna Lindh? Hon lydde ju hans minsta vink. Om USA ville ha två personer smygdeporterade till ett egyptiskt fängelse där de kunde torteras flöjtade Lindh glatt ett ”ja” och frågade till vilken flygplats de skulle levereras.

Till svenska medias och politikers kärvänliga hållning till Powell bidrog förstås att han var svart. Som DN skriver:

”Men den tidigare utrikesministern som avled på måndagen kommer också att bli ihågkommen som en man som banade väg för svarta i USA – och en mittenpolitiker som stod upp mot Trump.”

I vilken begriplig mening Powell skulle varit bra för svarta i USA är svårt att förstå. 

Lika svårt att förstå som att en annan aktiv massmordsorganisatör – Madeleine Albright – i Sverige fått god press eftersom hon är kvinna och påstått ha banat väg för kvinnor. Hon har ju också banat väg för att rätt många kvinnor dött. Men de kanske hade fel färg eller fel politisk uppfattning?

Det drar åt det sinnessvaga att i Sverige kan vem som helst hyllas som stiger till de högre nivåerna i det amerikanska imperiet; det spelar ingen roll i hur många invasioner de varit med och planerat, det spelar ingen roll att de är ansvariga för massdöd – är de svarta, latinos eller kvinnor hyllas de som banbrytare för en god sak.

I minnesorden över Powell nämns heller inget i svenska media om massakern i Song My under Vietnamkriget. 

16 mars 1968 mördar en pluton amerikanska soldater 504 män, kvinnor och barn i två små byar. Män och kvinnor torteras, många av kvinnorna våldtas innan de skjuts.

Dåvarande majoren Colin Powell får i uppdrag att utreda vad som hänt. I hans rapport kan man läsa att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameser är ”excellent”.

Där visade han sin användbarhet.

Efter det bar karriären spikrakt uppåt.

”Naturen bär evig vittnesbörd mot människan som medvetet har valt det fula framför det sköna”. (William Morris)

Vad är det vi egentligen ser?

Hör du till dem som förfasar sig över modern arkitektur? Alla dessa lådor av cement, glas och betong. Det som skiljer dem åt är mängden glas som använts och hur högt byggnaderna sträcker sig mot skyn. För övrigt är de lika tilltalande för ögat och själen som en cementfylld skokartong som ställts på tvären.

En deprimerande tanke är att den moderna arkitekturen är orsakad av människans tilltagande dumhet och därmed följande oförmåga att ta till sig det i verklig mening sköna i tillvaron och skapelsen. Man fastnar lätt i tanken att det bara kan bli värre och fulare. Man fastnar därför att man inte vill tänka vidare och försöka föreställa sig hur det kommer att se ut i framtiden.

Men häromdagen snubblade jag över en teori, som i sin storslagna dysterhet paradoxalt nog fyllde mig med ett visst hopp. Jag insåg förvisso att den teorien kunde placeras på den väg där man väger galna idéer, och att den då skulle visa sig väga bara ungefär tre gram mindre än tanken på att jorden är platt.

Men ändå.

Jag blev tilltalad.

Inte minst därför att hypotesen uppfyllde mitt behov av en storslagen konspirationsteori. Vi som gillar sådana har fått nöja oss med lite illa hopkomna och fantasilösa varianter de senaste årtiondena.

Typ; Olof Palme lever och bor på en Söderhavsö eller att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum.

(Teorier om att Hillary och Bill Clinton är medlemmar av en pedofilring eller att Dan Eliasson har usb-minnen med bilder på svenska politiker i mindre påklätt tillstånd i mindre lämpliga situationer kvalar inte in i kategorin konspirationsteorier. Inte efter Epstein-affären).

Den teori jag talar om är den om det Tartariska riket. Enligt anhängarna av denna historiehypotes fanns det en gång ett rike som sträckte sig över en stor del av världen. Detta teknologiskt mycket avancerade imperium hade sitt centrum i norra Centralasien och markerade den ständiga utvidgningen av sitt rike och sitt inflytande med att uppföra fantastiska byggnader som präglades av ornamentering, utsmyckningar, av rum och salar med rymd och ljus, valv och pelare, av vindlande men breda trapport. Storslagenhet men samtidigt omsorg om de allra, allra minsta detaljerna. Enligt teorin om det Tartariska Riket kan vi se lämningar av denna arkitektur i byggnadsverk från gotiken, renässansen, och 1700- och 1800-talen, till och med i det sena 1800-talets USA.

Men vad hände? När gick det Tartariska riket och dess arkitektur under?

Svaret är kanske det mest fantasieggande med hela teorin. Det skedde för ungefär 100 år sedan.

Rikets mäktigaste byggnader raserades och de som besegrat riket försökte utplåna alla spår i historien av dess existens. 

Försöken att rensa verkligheten – och det kollektiva minnet – har enligt teorin bland annat lett till de två världskrigen (förstörelsen av Dresden, WarWarszawazawa och Hamburg … till exempel. Man satte igång krigen för att det inte skule bli så uppenbart vad man höll på med).

Tycker du att det finns lite väl många luckor i denna hypotes? Då svarar anhängarna att det är väl inte så konstigt. De som segrade har ju målmedvetet strävat efter att förringa allt som kan minna oss om det storslagna som en gång var. Luckorna beror på att de inte bara skrivit om historien utan skapat en helt ny historia. Men här och där finns rester kvar i form av byggnader som segrarna låtit stå som inspiration för sig själva och som de försökt kopiera … men misslyckats. Och då fick det bli skokartongsarkitektur.

Jag skrev inledningsvis att teorien uppfyllde mitt behov av storslagna konspirationsteorier. Men egentligen ska man väl tala om vårt behov. Och det behovet är en perversion av människans behov av att fångas och inspireras av storslagna utopier. Alla kan inte skapa en sådan utopi eller vision. Men vi har alla behov av dem … och deras skapare.

Världen och naturen må ha förlorat sin förtrollning, men vi behöver bli förtrollade.

Men eftersom människan blivit dummare får vi nöja oss med konspirationsteorier – alltså hypoteser som skapas i ett samhälle där allt fler känner sig maktlösa.

(I dagens nyhetsbrev … som vanligt kommer det ut fem minuter innan midnatt … resonerar jag mer om den här konspirationsteorin och sambandet mellan rysk och amerikansk arkitektur. Prenumererar gör du här.)

Nu vill partiet Nyans att Lars Vilks träkonstverk Nimis ska brännas ner. I en debattartikel i GP förklarar ledande personer i partiet att:

”Det ingen kan frångå är att han genom sin "konst" var drivande i arbetet för att polarisera det svenska samhället. Det är viktigt att påtala att det inte enbart var hans konst som var problematisk. 

De konstaterar vidare:

”För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner av länsstyrelsen. Det vore inte en dag för sent.”

I går var Nimis bara en vagel i ögat på en lokal byggnadsnämnd, i dag på dem som säger sig företräda landets muslimer.

Jag är besviken. Det är så vardagskorkat och torftigt. Jag väntar mig mer av kryptoislamisterna i Nyans. Gå full tokfrans vetja. Det blir så tråkigt om ens motståndare inte har mer storslagna visioner än en slags majbrasa.

Begär att Vilks aska ska strös för vinden så att ingen kan lägga blommor på hans grav. Avpublicera allt som finns av honom på nätet. Skicka ut censorer på skallgång i bibliotek och antikvariat för att leta efter han verk. Och så ordnas det bokbål. Burn, baby, burn!

Censorerna bör givetvis få mandat att besöka hem där Vilks verk kan tänkas stå i bokhyllorna eller hänga på väggarna.

Bötfäll alla som nämner Vilks namn eller gärning i tal eller skrift.

Förbjud alla ord i svenska språket som kan påminna om Lars Vilks; typ: villkor, vilka, vilken.

Mens vi ändå är igång kan vi också förbjuda ordet ”vilja” – det är inget för individer. Man behöver inte ha en vilja eftersom rätt handlingsmönster är fastlagt i svensk värdegrund och Koranen.

Nu kan det här verka vara överdrivet från min sida. Inte skulle väl Nyans vilja gå så långt?

Låt oss då komma ihåg att de verkar i en kulturell och religiös tradition vars ledare en gång i tiden konsoliderade sina välden med att bränna ner biblioteken i Cordoba, Rayy, Ghazna, Nishapur, Matthias Corvinus bibliotek och några till. 

Allt för att där fanns material som var kränkande för islam.

”Kränkt” kan härledas från det gamla svenska ordet för sjuk: ”krank”.

Alltså kan vi väl hålla med Nyanserna om att de är kränkta. Men det var de långt, långt innan Lars Vilks var född.

Vilket behov har vi egentligen av att lyssna på Uffe, Stefan, Per och deras kollegor?

En del förundrar sig över varför det fanns de som tittade på partiledardebatten i går. Men deras förundran utgår från felaktiga förutsättningar. De tycker att en politisk debatt ska föras mellan personer som har genomtänkta uppfattningar och som företräder olika produktiva gruppers intressen (till dessa grupper räknas förstås också de som varit produktiva a.k.a pensionärer, och de som kommer att bli det, a.k.a barn). De som för debatten ska också ta ansvar för egna, begångna fel (jo, jag vet – då skulle ingen av de som deltog i debatten ha varit med i går.)

Partiledardebatten uppfyllde inte dessa grundläggande krav. 

Ändå tittade folk.

Och det beror på vårt behov av förnedring; vår vilja att se andra bete sig än mer korkat än vi själva. Vi när alla en önskan att få se andra uppföra sig på ett sådant sätt att vi själva fylls av en känsla av att vi är sorterade, kloka, eftertänksamma men samtidigt handlingskraftiga. Denna vår önskan är omättlig.

Det är därför en del följer Jocke och Jonna eller Paradise Hotel i TV.

Partiledardebatten når dock inte riktigt upp i Paradise Hotel–klass. Kanske skulle Ebba och Nooshi kunnat kvala in där på grund av utseende och personlig läggning –kombinationen av bakslughet och förmåga till ränksmideri och komplotter skulle passat bra där.

Men de andra.

De ser ut och beter sig som statister i Galenskaparnas ”Roy och Roger”, personer som spelar den förvirrade kunden som kommer in på macken och glömt bort vad det var han skulle köpa.

Men … just det ger oss kanske en inre tillfredsställa? Kan någon av männen jag ser eller Annie Lööf bli partiledare – då är jag nog skapelses krona i det här landet.

Jag gissar att vi hade bra lyssnarsiffror i går på Radio Bubbla. De som sökte något annat än förnedringsteve kom till oss, bättre att lyssna på radio som förnedrar makthavarna.

Vad vi pratade om?

Vi berörde den dysfunktionella familjen Reinfeldt som på alla sätt förkroppsligar uppgivenheten och de låga energinivåerna i den svenska borgerligheten. Lille Gustaf Reinfeldt vill fira jul tre månader om året. Räcker det inte med att han har en pappa som konstant går omkring med tomtar på loftet?

Och så pratade vi Indien och indianer.

När det gällde Indien så diskuterade vi familjen Tata som målmedvetet byggt upp ett världsomspännande industriimperium och när det gällde indianerna samtalade vi om hur de 574 indianstammarna fortfarande konstant förnedras av centralmakten i Washington.

Det är värt att påminna om detta om och om igen i en värld där USA:s ledare försöker framställa sig som den kraft som måste fungera som världspolis och garantera allas vår frihet, var vi än befinner oss.

Kanske skulle de börja på hemmaplan. 

I USA:s konstitution beskrevs ursprungligen indianstammarna som ”oberoende nationer” med vilka den federala staten skulle sluta fördrag.

I dag har de reducerats till ”inhemska beroende nationer”.

Och det är väl den ställning som det styrande skiktet vill att resten av världen ska ha; ”beroende nation”.

Men som vi kunde konstatera i vår diskussion om indiansk lag och rätten till självstyre – en del av stammarna har börjat röra på sig.

”Ett kycklings huvud kan inte bära upp en turban.” (Ordspråk från Zanzibar)

(Scen: Hissarna i Rosenbad. Amanda Lind och Annika Strandhäll springer på varandra när de ska in i samma hiss.)

Amanda: Men vad kul att du är här och hälsar på!

Annika: Ja, Morgan ville att jag skulle komma förbi och ge honom hårbottenmassage.

Amanda: För att …

Annika: Han vill att håret ska växa ut så att han kan slita sitt hår. Han tror han blir lugnare då. Och så tror han att han kommer att se längre ut med hår. Då kan han kamma upp det.

(De kliver in i hissen.)

Annika: Vad tycker du om nobelpristagaren i litteratur då?

Amanda: Jag som inte trodde at Zanzibar fanns på riktigt. Trodde att det var, ja, liksom ett Tintin-land.

Annika: Men det borde du väl fattat att det inte kunde vara ett Tintin-land. Tintin är ju rasistisk. Tror du Svenska Akademien hade gett priset till något som förekommer i en Tintin-bok?

Amanda: Nej, det har du rätt i. Har du läst honom? Ja, Gurnah eller vad han nu heter.

Annika: Nej, men Morgan har.

Amanda: Va? Läser han?

Annika: Nja, han gillar väl inte att läsa skönlitteratur. Men han är så snål.

Amanda: Vad har det med saken att göra?

Annika: Han var i bokhandeln och frågade efter någon roman som handlar om migranter. Han ville ha lite känslosamma citat till ett tal han skulle hålla. Och då frågade mannen bakom disken om Morgan kunde tänka sig någon författare med rötterna i Afrika. ”Ja! Gärna”, svarade Morgan. Men han i kassan hörde inte riktigt vad Morgan sa. Han når ju inte upp till diskkanten. Så biträdet tyckte Morgan sa ”Gurnah”. Alltså fick Morgan lomma hem med sjuhundra sidor om svarta immigranter i Londons förorter. Han är väl halvvägs nu.

Amanda: Tycker han den är bra då?

Annika: Han är väl mest förbannad på Akademien.

Amanda: Varför?

Annika: För att han känner på sig att nu kommer Black Lives Matter att marschera ut på gatorna igen i Sverige.

Amanda: Eh?

Annika: Jo, men Gurnah härstammar från de arabiska slavhandlarna på Zanzibar. Du kan tänka dig vilket liv det bli på ”Ghana-Svenskarnas kommitté för kamp mot rasistiska strukturer” när de får veta det här. På med sådana där färggranna tunikor och så ut på gatorna. Tänk vilket liv det blev för att några svenskar för 200 hundra år skeppade lite slavar. Här har vår Svenska Akademi gett priset till en kille som härstammar från ett folk som på Zanzibar skapade vad som blev centrum för slavhandeln i Östafrika. 17 miljoner slavar skickades vidare från ön enligt en del forskare. Förhållandena var vidriga. Tre av fyra dog innan de kom till marknaden där de skulle säljas.

Amanda: Men det där var väl för länge sedan?

Annika: Den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner upphörde först 1873 på Zanzibar.

Amanda: Aj fan. Men du det kanske inte räknas om det är araber som är slavhandlare.

Annika: Nej, det gör det inte. De håller ihop numera. Mot oss. Men de kommer att ge sig på oss för att någon som är släkt med slavhandlare får priset. Allt blir som vanligt vår fel. De får väl in Linné på något sätt också.

Amanda: Men vad ska jag göra? Jag kanske får den här Gurnah till bordet när det är dags för Nobelmiddag?

Annika: Men den är inställd i år vet du väl?

Amanda: Det har ingen berättat för mig. Och jag som beställt en ny klänning för 62 papp. 

(Ett tydligt pling hörs från hissen och den stannar.)

Annika: Här ska jag av.

(Amanda ger Annika en hastig kram.)

Amanda: Lycka till med massagen!

Annika: Lycka till med att hitta något tillfälle då du kan ha klänningen.

”Han var annorlunda … skild från sitt förflutna av ett enormt avstånd, och från sin framtid genom sin okunnighet. (Joseph Conrad)

Ja, då ska man väl säga något om Nobelpristagaren i litteratur.

Gurnahs problem är att han ältar exilen. Han har i ett antal intervjuer och sammanhang deklarerat att det inte är ett brott att vara ”ekonomisk flykting”. Han pekar på att européer genom historien rört på sig för att få ett bättre liv. 

Och intervjuarna blir så upphetsade att de knappt kan hålla mikrofonen stadigt.

Vad Gurnah inte diskuterar – eller får frågor om – är varför de som ser sig som ”ekonomiska flyktingar” också för med sig kultur, sedvänjor och mentalitet från just de länder vars kultur, sedvänjor och mentalitet de flyr ifrån.

Om mentalitet och kultur i ett afrikanskt eller arabiskt land gör det till ett helvetshål på jorden – varför ska man tillåta att en sinnesförfattning från den regionen inplanteras i ett europeiskt land?

En sådan förflyttning utan problem är väl rimligen bara möjlig om den som rör på sig mycket, mycket medvetet tar avstånd från den kultur de säger sig fly ifrån?

Jag diskuterar vidare i mitt dagliga nyhetsbrev om Gurnah och frågan om vad exil egentligen betyder.

Svenska Akademien och de flesta svenska kulturarbetare befinner sig också i exil. 

Inre exil.

Avskilda från svenska folket och ett normalt liv.

Har alltid varit det.

Det förklarar en hel del.

Mitt nyhetsbrev prenumererar du på här. Det utkommer dagligen, ungefär fem minuter innan midnatt.

*Rubriken anspelar på Roberto Bolaños luriga ord om att:

”Immigranten, nomaden, resenären, sömngångaren, de existerar alla, men inte en person som i sig kan kallas en exilerad, eftersom varje författare går in i exilen genom att vandra in i litteraturen, och varje läsare förflyttar sig in i exil bara genom att öppna en bok.”