Vad är det egentligen vi är på väg att förlora? Eller har det redan skett ... på ett sådant sätt att de flesta inte förstår vad de går miste om.

Det är bara när vi drömmer som vi närmar oss sanningen om oss själva och våra liv, säger Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”. Och –  eftersom Conrad alltid vill göra det lite extra besvärligt för oss – låter han den som för ordet konstatera att vi aldrig kan förklara denna sanning för någon …. eftersom vi är ensamma i drömmen. Liksom i livet. Men han påtalar att där också finns en skillnad; när drömmen upphör finns det riktiga mödosamma, kanske rentav smärtsamma, livet kvar.

Medan jag feberhibernerade i hemmet – de två veckor som förflöt innan jag hamnade på intensiven – drömde jag allt oftare att min sedan länge döda mormor hällde i mig hemgjorda dekokter. De gånger jag vaknade till försökte jag följa med i nyhetsflödet. Fann efter hand detta nyhetsflöde allt mer obegripligt – vad pratade de om? Hade jag verkligen varit en del av detta och brytt mig om att försöka kommentera, sätta in i historiska sammanhang och försöka få människor att tänka självständigt? Varför?

Mormors magra, kalla hand på pannan blev allteftersom dagarna gick allt mer verklig i jämförelse med det dödvatten vi kallar nyhetsflöde.

Väldigt många verkar dela en speciell erfarenhet efter att ha drabbats av covid-19; de förlorar lukt- och smaksinnet. Ena sekunden doftar världen nygräddad kanelbulle, i nästa ögonblick doftar tillvaron ingenting, som om varje yta och skrymsle blivit överdraget med Apotekets doftlösa deodorant. 

Att mista förmågan att känna dofter kan väl kanske vara en fördel om man är materialförvaltare för ett hockeylag, annars är nog den sortens förlust mest till besvär.

För min del upptäckte jag dock tvärtom att mina sinnen för smak och doft förstärktes. Jag kunde på lukterna från köket avgöra vilka råvaror Lina tog fram ur kylskåp och skafferi. Och jag upptäckte  skiftningar, och en rikedom av nyanser till och med i den lukt som kom från lite för gamla råa rödbetor; i ena änden av spektrat fanns stråken av kola- och lakrits, som om någon karamelliserat de gamla rödbetorna med muscovadosocker … och i andra änden en aggressiv syrlighet … som om någon kokat och mosat den lätt skrumpna rödbetan och sedan – av en för mig obegriplig anledning – rört ihop den med ättikssprit.

Min förstärkta förmåga att urskilja dofter och smaker blev allt mer tydlig ju mer de första två veckorna av covid-attacken i hemmet fortskred. Jag låg i feber och halvdvala 16 till 18 timmar om dygnet, och för mitt medvetande dessa dagar fungerade allt, precis allt, som en madeleinekaka. Det kunde räcka med en bild i en tidning eller på skärmen för att molnformationer av dofter skulle dyka upp i mitt minne och därefter fylla rummet med mycket påtagliga luktsensationer och sedan flöt associationerna på. 

När jag vaknar efter min första natt på intensiven doftar det gran. Eller mer korrekt, det doftar färska granskott och honung. En doft som de senaste dagarna innan jag hamnat här blivit alltmer påtaglig och verklig när jag feberhibernerat hemma. 

Det är där mormor kommer in i bilden.

För jag har legat så här utslagen en gång tidigare i mitt liv.

En stor del av min barndoms somrar tillbringade min familj på mina morföräldrars gård i Slovenien. Den sommar då jag var 13 år, blev jag nästan omgående sängliggande efter ankomsten. 

Feber, allmän och allomfattande svaghet. Jag låg liksom bara och glödde.

Läkare kom och gick. Ingen kunde riktigt förklara vad jag led av av. Jag tror malaria dryftades som en möjlighet. Barntuberkulosen fanns där som ett latent hot förstås, men ansågs inte ha brutit ut. 

Till och med byns kloka gummor slog sina lovar runt mig. Hade de fått chansen hade de nog åderlåtit mig. Eller inte. För eftersom de var kloka gummor visste de att om man ska åderlåta någon bör man man veta vilken sjukdom man bekämpar så att åderlåtningen sker när stjärnorna står rätt. Annars kan man förvärra patientens tillstånd.

Och då … när allt stillat sig sent på kvällen och jag låg ensam och glödde i mitt rum kom mormor alltid in. Hon lade ett kamomilldoftande våtvarmt omslag på min panna och ett på mitt bröst. Sedan lade hon en arm under mitt huvud, lyfte det lite uppåt och hällde i mig ett snapsglas med en söt, oljig dryck som doftade gran.

Sedan slocknade jag.

Samma procedur kväll efter kväll.

Först ganska många år senare förstod jag att det jag fick att dricka sent varje kväll var en mycket potent likör gjord på granskott. En dryck som hör till husapoteket i många bondehem i det forna Jugoslavien. Liksom förstås ”borovnicka”, spriten som görs på blåbär; lugnande för både mage, tarmar och själ. Och så alla de andra dryckerna, de som destillerades av mäsk gjord på sura körsbär, eller fläder, eller kvitten, eller vad som nu fanns tills hands. Man drack dem för att bota fysiska eller andliga åkommor och krämpor.

Sedan fanns förstås spriten gjord på malört – pelinkovac – men ett jämnt och stadigt intag av den är väl närmast att betrakta som palliativ vård.

Ville man koppla av eller rusa sig höll man sig till plommonbrännvinet.

Efter fyra veckor hade min feber till slut sjunkit till en nivå som gjorde det möjligt för oss att åka hem. Men egentligen tror jag inte att det var febern och min svaghet som mest oroade mina föräldrar och min omgivning de där veckorna. Det som skrämde dem var att jag inte ens orkade läsa.

Tänker jag nu hävda att det faktiskt var mormors granskottslikör som botade denna märkliga feber läkarna inte kunde förklara?

Nej, det tänker jag inte. Möjligen gjorde likören att jag fick sova djupt och lugnt. Vilket säkert bara var bra.

Alldeles i början på färden tillbaka till Sverige passerade vi Postojna. Där hade vi stannat till under resan ner till mina morföräldrars by för att att vandra i de stora grottsystemen. Mer fladdermöss där än i Bruce Waynes källare.

Tänker jag nu hävda att jag var den förste i världen att drabbas av fladdermussjukan … mer än 50 år innan den uppträdde i Wuhan?

Självklart inte.

Jag antar nämligen att andra, långt innan mig drabbats, av virus från fladdermössflottiljerna i Balkans grottor, liksom av fladdermusburna sjukdomar i nordvästra Italien. För att inte tala om Kina.

Patient 0 finns alltid längre tillbaka i tiden än vi vill tro, eller kanske ens kan begripa. Vilken sjukdom det än gäller.

Vi ser vad vi vill se.

Vi ser vad vi vågar se.

Det verkar vara förutbestämt, säger Joseph Conrad, att vi ska vara lojala mot de mardrömmar vi valt att göra till våra.

Vi väljer vad vi ska frukta.

Och vi blir allt sämre på att göra de valen.

Vi vill inte se de verkliga problemen.

Andra dagen på intensiven, när jag fortfarande är ett kolli men ändå börjar bli ett lite mer kontaktbart kolli, frågar sköterskan om jag vill ha TV:n på.

Jag nickar jakande. 

När hon slår på den hamnar vi i inledningen på statstelevisionens ”Fråga doktorn” och de hurtiga programledarna förklarar för oss tittare att nu ska vi få lära oss hur man kan lära sig att uppleva orgasm i h-e-l-a kroppen, oavsett om man är man eller kvinna.

Sköterskan förstår att jag nog inte anser att just den frågan är vad som intresserar mig mest för stunden, så hon zappar vidare.

Det slutar med det blir statsradions P1 som får stå på, och på ganska hög volym för att höras över all utrustning i rummet.

Och när jag än vaknar till då och då under de kommande dagarna och lyssnar på rösterna som svävar runt hör jag politiker, byråkrater, professorer och varjehanda experter diskutera samma sak – en framtid där pandemier anses vara givna och självklara inslag i våra liv. Det rösterna ibland bråkar om är att hur våra liv ska regleras, en grundläggande enighet råder mellan dem om att de har den rätten.

De talar om den tredje vågen, den fjärde vågen, om mutationer.

Om vem som kan bygga den bästa äldreomsorgen.

Som den italienske filosofen Giorgio Agamben försökte få oss att förstå när coronan kom: nu förstår ni väl att det makten alltid, alltid strävat efter är att kontrollera allt i våra liv. 

Om det behövs hotar makten oss med död och pest om vi inte överlåter oss helt i dess händer.

I Sverige är vi redan så vana vid att överlåta allt till staten att regleringarna inte behöver bli så hårda. Och statens effektivitet är ändå inte sådan att den skulle kunna genomdriva större nedstängningar.

Maktens mål är inte att skydda oss. Maktens mål är att utvidga sin makt.

För om de ville skydda oss skulle de där rösterna diskutera det som är det verkliga problemet.

Vi kommer aldrig undan det faktum att influensavågorna alltid om och om igen kommer att uppstår i Kina och Sydostasien.

Och så har det varit i årtusenden – här har grisar, höns och ankor levt nära, för att inte säga, tillsammans med människor. De bevattnade risfälten har varit naturliga habitat för flyttfåglar som för med sig nya virus hit, och för att sedan föra dem vidare bort efter det att det de hade med sig hoppat mellan gris, människa och tillbaka, och muterat i olika avseenden.

Och så fladdermössen. Alla dessa fladdermöss.

Visst. Covid-19 är inte Digerdöden 2.0. Den är inte livsfarlig för alla, bara för vissa av oss. En flunsa som som slår brutalare mot en del grupper.

Om detta borde man kunna ha en rask och effektiv diskussion och så vidtar man nödvändiga åtgärder för att skydda dem som behöver skydd.

Så är det klart.

Eller?

De urgamla strukturerna i södra Kinas jordbruk kommer inte att förändras, och om inte nästa influensa som kommer därifrån är Digerdöden 2.0, så lär det bli nästa, eller nästa.

Men pratar de som ska föreställa våra ledare om detta?

De gruffar istället om vad den möjliga tredje vågen ska innebära. 

De ifrågasätter inte en världsordning som bara fungerar om människor underkastar sig vad som kallas utveckling och avsäger sig sin frihet och autonomi … och sin särart, som individer, folk och nationer.

Kanske är det inte så att många människor förlorat sin förmåga att känna smak och lukt när de fått covid-19. Kanske är det mer än fråga om att allt bromsat upp, saker går lite långsammare, är lite annorlunda. Det är då man ser det man annars inte ser. Eller på andra sätt märker det man inte märkt tidigare.

Som att samhället och tillvaron inte doftar något längre.

Men man väljer att tro att det är man själv som förlorat en förmåga.

Man är lojal mot den mardröm man kan uthärda.

(Del tre i morgon: Varför blir man sjuk?)

Det är först när man varit lite väl nära sitt eget sista andetag, som man inser kraften i sin egen – och andra människors – förmåga att undvika att se verkligheten som den är. Det må gälla den egna syrebristen eller den i samhället. Vad som tar en först får man se.

När en individ drabbas av hypoxi kan den låga syremättnaden i blodet göra att kroppsdelar och hud blåfärgas. Samma sak gäller antagligen ett samhälle som drabbats av hypoxi. (Alexander Dejneka ”Blå skymning”. 1960.)

”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.

För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.

Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.

Trodde jag.

För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.

Men nu är det gjort. Nästan färdig.

Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”,  det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne. 

Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19. 

23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.

Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.

Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)

Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna;  övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.

Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.

Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).

Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?

Nej då. 

Inte alls. 

Det är de inte.

Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas. 

Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….

Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss. 

Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem ... utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.

Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.

Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.

Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.

För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?

De har tjänat ut.

Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?

Nej, just det.

Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.

Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?

Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?

Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.

I svenskt kulturliv blir besvärliga personer först riktigt användbara i och med sin bortgång.

Nekrologer i det svenska kulturlivet är väl till sin karaktär inte så mycket minnesord om den hädangångne och dennes betydelse, som en möjlighet för den som skriver eller talar att lyfta fram sig själv.

Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.

Ett exempel på detta är Jonas Gardell som i Expressen skriver:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Den brunstige Gardell följer upp med:

”Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.”

Man förvånas inte över att Lars Norén några år senare skrev en roll speciellt för Gardell som skulle gestalta en: ”babblande psykopat”.

I Aftonbladet passar Lidija Praizovic också på att bli smord för egen hand med den dödes aska.

Även hon har ju känt Lars Norén. Bekantskapen börjar med att hon skriver en text där hon kalla Norén ”gubbe” och deklararer att hon inte vill skriva som denne (som om hon skulle kunna även om hon ville.)

Norén hör av sig och frågar vänligt om de inte kan träffas och prata. Ett möte blir av med Norén, Praizovic och den också inbjudna Dimen Abdulla.

Norén vill veta vad de har för tankar om teater. Om de fick bestämma, vad skulle de vilja göra?

Praizovic berättar:

”Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen.”

Kanske inte så nyskapande, det är ett gammalt koncept på illegala porrklubbar.

Efter det är kontakten mycket begränsad.

Han mailar ibland uppmuntrande. Hon svarar ”kort och artigt”.

Det beror förstås på att vi då befinner oss i en period där Norén inte längre är en kungamakare i svensk teater. Hans förakt, för att inte säga hat, mot kotterierna gör att han ständigt river upp de strukturer som finns omkring honom, de strukturer som behövs om man vill ha makt eller göra karriär. 

Praizovic behöver en stadig stege att klättra på. Det Norén erbjuder är lektioner i bouldering.

Nu rör sig inte Norén längre. Då passar hon på att kliva upp och ställa sig på honom.

Obegripliga är också alla dessa hyllningar från svenska skådespelare som berättar vad Norén betytt för dem. Hur han som person – eller möjligheten att få spela hans pjäser – ”transformerat” dem (väldigt ofta talas det i minnesorden om just ”transformation”, eller hur han ”förlöst” dem) – inte bara som skådespelare utan också som människor.

Men det är lögn.

Begrunda några av de karriärer som nådde sina höjdpunkter i Norén-uppsättningar: Michael Nyqvist, Peter Andersson, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. 

De har aldrig varit bättre än i Personkrets 3:1. Där visade de sin kapacitet. (Jag skulle kunna ytterigare 30 exempel. Minst.)

Och det var väl då de ”transformerades”.

Inte till det bättre i alla fall.

Sedan dess har de medverkat i oändligt långa svenska deckar- och thrillerproduktioner, de har sålt sin förmåga.

När dessa och andra skådespelare hyllar Noréns betydelse för dem själva låtsas de heller inte om den glödande kritik Norén riktar mot dem i sina dagböcker; för hur de förfallit i sin skådespelarkonst – inte bara genom att de deltar i ”Beck 47” eller ”Wallander 79” utan också när de står på Stadsteaterns eller Dramatens scen.

Inte var jag överens med Norén om mycket, men han var aldrig en örontasslare och trappspringare … som de som i dag hyllar honom.

Varje nation måste ha en krigarkast. Ibland kan man tvingas rekrytera från oväntat håll.

Benjamin och Meyer – räddande radarpar.

Reuven Dafni var en härdad hårding. Han hade släppts bakom fiendens linjer ett antal gånger under andra världskriget.

Men nu var han nervös. Mannen som hade presenterat sig som Smiley hade förklarat att hans chef ville träffa Dafni.

Tid och plats bestäms och Dafni möter Smiley på restaurang LaRue. Ja, vi befinner oss förstås i Los Angeles. Året är 1946.

Smiley för Dafni in i ett avskilt tomt rum längst bak i restaurangen, han avlägsnar sig och in i rummet kommer två mycket stora män som metodiskt genomsöker det.

Nu sitter Dafni där ensam. Som sagt något orolig. Vad ska ske.

In kommer en man, han sätter sig mitt emot Dafni och frågar vad denne gör i Los Angeles.

Dafni förklarar att han befinner sig i USA på uppdrag av Haganah för att samla in pengar till vapen till kampen för en judisk stat.

Mannen verkar förvånad över förklaringen, han sitter tyst och begrundar det Dafni sagt, säger sedan:

”Du försöker säga mig att judar kämpar?”

Ja, svarar Dafni.

Den andre mannen lutar sig bakåt. Jag föreställer mig att han tar fram sitt cigarrfodral  i guld. Det som är graverat med en menora och som han fick som tack när han organiserade likvideringen av Salvatore Maranzano. Han tänder en av sina Partagas, betraktar Dafni och lutar sig slutligen framåt igen, ställer en ny fråga:

”Med judar som kämpar menar du judar som kämpar för att döda?”

Ja, svarar Dafni.

”OK, då är jag med.”

Den andre mannen var Bugsy Siegel. Maffians man på västkusten som hade fått sin förläning efter lång och trogen tjänst i Murder, Inc och som Meyer Lanskys torped.

Siegel såg till att Dafni varje vecka fick en resväska fylld med fem och tiodollarssedlar.

Men den ännu ej bildade judiska statens samarbete med maffian i USA började inte med det här mötet.

David Ben-Gurion hade tidigare sänt Yehuda Arazi som sin emissarie till USA för att inhandla det armén behövde: jaktflyg, stridsvagnar, artilleri, och luftvärnsjäser.

Pengarna finns, för i det underjordiska judiska nätverket i USA ingår tusentals människor. Men hur ska man få vapnen till Israel? USA har utfärdat ett vapenembargo riktat mot både judar och arabstater.

Ledningen för det judiska nätverket har tidigare avvisat att ta emot hjälp av den judiska maffian. Omtalat är det möte då två välklädda män dyker upp på Teddy Kolleks kontor i New York (då var han samordnare för insamlingsarbetet, senare blev han Jerusalems borgmästare.)

De två männen presenterar sig artigt, frågor om Kolleks organisation behöver någon hjälp, De erbjuder sina tjänster och avrundar med:

”Om ni vill ha någon mördad sätt bara ihop en lista så fixar vi det.”

Den förskräckte Kollek tackar förskrämt men belevat nej.

Yehuda Arazi är gjuten i en annan form än Kollek, han har varit Haganahs agent i Ungern, Rumänien och Italien under kriget. Vapnen måste skeppas. Han kontaktar Meyer Lansky.

Lansky talar med Albert Anastasia och Joe Adonis som kontrollerar hamnarbetarfacket och allt som sker i hamnen. De maskerar all materiel som ska till de judiska styrkorna, och ser till att inga frågor ställs och inga kontroller görs.

I morgon är det Förintelsens Minnesdag, en dag som väl rimligen ska vara en dag då judar samlas och ihågkommer sina döda.

Men med åren  har det blivit något helt annat av det hela, mer av ett spektakel där politiker tävlar om att få synas och höras. 

I morgon sker det genom att Stefan Löfven framträder, och så ska Margot Wallström tala om våldtäkter.

Några historiker ska tala om hur historia används och hur man kan förhindra uppkomsten av nya folkmord.

Förhindrandet av nya folkmord är mycket enkelt.

Man utgår från att i denna värld kommer det alltid att finnas människor, rörelser, och stater som vill erövra mer (av vad det nu vara månde), och de är beredda att förinta det som står i deras väg.

Alltså måste varje människa, och nation vara beredd att kunna försvara sig. Varje människa, och nation har den rätten om de är hotade. 

Om någon hotar ditt folk med utplåning dödar du honom.

Det är vad vi kan lära av Förintelsen. Meyer Lansky och Benjamin Siegel förstod det utan att ha bevistat Förintelsens Minnesdag.

Men det är som om den dagen numera är till för att komplicera frågan och tuta i människor att vi pratar för lite med varandra, att vi måste visa större förståelse, och så måste vi se till att Margot Wallström alltid har ett jobb i FN.

Då blir det inga mer folkmord.

En sådan inbilsk aningslöshet gör att vi kan vara säkra på att det sorgligt nog kommer att grävas nya massgravar i framtiden.

Om icke-judiska svenskar vill diskutera lärdomarna av Förintelsen bör de rimligen avhandla hur landet ska stå starkt för att kunna skydda sig mot yttre och inre fiender.

Det finns en märklig tro på att man kan prata ihop sig om allting. Att det går att hitta principer som gör alla nöjda … bara alla följer dem.

För det judiska folket fanns inget annat alternativ 1945 än att kapa ett land. 

Det innebär inte att varje given handling för oss som befinner oss utanför den direkta konflikten framstår som berättigad.

Men historien är inte rättvis. Och historien finns inte där för att vi ska kunna visa oss rättfärdiga när vi uttalar oss om den.

Det gäller dock att se till att orättvisorna inte drabbar en själv.

Och att när man segrar ... så är man ridderlig. Om så är möjligt.

Den gamla ursprungliga krigarkasten i Haganah hade nog med avsmak betraktat hur den israeliska regeringen hanterar situationen på Gaza och i Västbanken.

Men nu styrs landet av politruker avlönade av casinomiljardärer, dessa politruker som ska samla röster, inte för att säkra sin nations existens utan sin regeringsställning.

Och så finns det ett problem till med Förintelsen. Det är att den används som ett verktyg för fördumning och skrämsel.

Lärdomarna av Förintelsen är som sagt enkla.

Men sedan några år har de som överlevde Förintelsen blivit bärare av en slags högre visdom, en djupare kunskap; just därför att de är överlevare.

Men att ha överlevt ett helvete gör dig inte klokare än andra. Du kan berätta för oss andra om hur det var. Men vi blir inte i egentlig mening klokare av det.

Det är därför märkligt när de som överlevt Förintelsen menar sig besitta speciell kunskap som gör att de kan förklara vad som händer i Europa och i Sverige i dag. Och de gör det inte i egenskap av att de är historiker, sociologer eller ekonomer. De gör det i egenskap av just överlevare.

Visst finns det judar som på olika sätt undkom Förintelsen och som har något att lära oss om Europa under 1900-talet och i dag. Men det beror på att de studerat ämnet; historiker som Sternhell, Yehuda Bauer och Arno Mayer.

En av programpunkterna i morgon är ”Demokratifrukost”. Där avhandlas:

”Julie Lindahl talar. Hon är författaren till boken Pendeln. Där utforskar hon sin familjs förflutna med en morfar som tidigt gick med i nazistpartiet och SS. Julie anger som en drivkraft för bokens tillkomst att "när en generation ansvarig för ondskefulla handlingar frånsäger sig sin skuld kryper den försåtligt in i hjärtan och sinnen hos barn och barnbarn". 

Dessutom berättar Hédi varför vi måste minnas och Adolphson & Falk framför specialskriven musik.”

Hashtagen är ”Vimåsteprata”.

Jamenvisst, låt oss samlas till psykoanalytisk frukostkramfest och fördriva de onda andarna genom att lyssna till personliga berättelser.

Det är som om en del vill att historien ska upprepa sig.

Förintelsen har blivit något som utnyttjas av svenska politiker för att de vill underbygga sin inrikespolitik. 

Inte så mycket bättre än att välta gravstenar på Norra kyrkogården.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

De som påstår att de för oss ömmar, krossar också våra drömmar.

Jag förstår inte kritiken mot att Stefan Löfven är otydlig i sina ståndpunkter och osynlig i media.

Själv får jag mitt Löfven-behov mättat med råge.

På kort tid har statstelevisionen fört oss i närkontakt med Stefan Löfven.

Vi har i en två delars dokumentär fått veta att vår statsminister läst Ulf Lundells ”Jack” fem gånger och att han äger fyra målningar av Lundell. Jo, jag vet att ni vill ha svar om pandemier, utrikespolitik, skolan och gängkriminalitet, men sådant tar tid att formulera – det måste ni väl begripa för den som läst ”Jack” fem gånger. Ingen tar sig igenom den så många gånger för att det är en stor läsupplevelse, man gör det för att man inte fattar riktigt vad den handlar om första gången, och inte andra heller, och inte tredje och så vidare. Ni får ge er till tåls med att statsministern formulerar svar på de frågor ni tycker är viktiga. Ni kan bara hoppas på att han inte påbörjat sin sjätte omläsning.

Och i Carina Bergfeldts nya talkshow fick vi i fredags en ingående beskrivning av hur Stefan Löfven badar bastu på fredagskvällarna och att han brukar raka sig i bastun. 

När vi diskuterade detta i gårdagens Radio Bubbla uttryckte jag min förvirring. Nyss var Stefan Löfven ute och i gallerior på jakt efter en reservdel till en rakapparat. Nu visar det sig att han rakar sig med hyvel i bastun.

Martin försökte locka mig till att spekulera om statsministerns intimhygien men jag låg lågt där, dels på grund av min blyghet när det gäller att tala om sådant, dels på grund av att vi ändå i grund och botten gör ett familjeprogram.

Förr kunde man ställd inför våra makthavares begränsningar trösta sig med tanken på tillvarons mystiska rikedom och universums oändlighet. 

Flyktvägar fanns alltid.

Men det var förr …

I gårdagens program talade vi nämligen också om att det nu verkar som om universum är mycket, mycket mindre än vad vi tidigare antagit.

Om det spelar någon roll? 

Jo, men faktiskt gör det nog det.

Känslan av oändlighet, av att något nytt alltid finns att upptäcka … bara man viker om hörnet … går ut ur eller in i skogen … bestiger berget  … öppnar dörren … eller kliver in i rymdskeppet … känslan av då kommer något nytt, stort, omätbart stort eller oväntat att uppenbara sig för oss … den känslan är viktig för människor.

Även om man liksom jag är nöjd med att vara omgiven av bokhyllor, av att ha en ek att sitta under och av att ha familj och vänner … även då är det viktigt att det bortom detta finns något som för det egna förståndet är oändligt och svårgripbart … men ändå så lockande att erövra.

I övrigt diskuterade vi den politiska situationen i Tyskland där man öppnat inrättningar för att få läger där man kan koncentrera dem som bryter mot karantänregler.

Och vi pratade om Italien som ser ut att gå mot sin 67:e regering sedan 1948. Nu har man i årtionden provat varje upptänklig kombination av partier. Som en italiensk tänkare påpekade en gång i sina fängelseanteckningar:

”Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; under detta interregnum kommer ett stort antal monstruösa fenomen att uppträda”

Jag tror vi kan anta att Antonio Gramsci med ”monster” avsåg företeelser som den EU-kontrollerade expeditionsministär som nu antagligen kommer att styra landet till nästa val. Gramsci hade nog velat se (den numera velande) Salvini rycka upp sig, om så nödvändigt stärkt med en liten Fernet Branca, för att sedan ge sig ut och rycka upp landet.

...

*Rubriken syftar förstås på några av Woody Guthries rader som vackert fångar förhållandet mellan vardagens slit och drömmen om vad som finns däruppe ovanför oss:

"I'd like to rest my heavy head tonight
On a bed of California stars
I'd like to lay my weary bones tonight
On a bed of California stars
I'd love to feel your hand touching mine
And tell me why I must keep working on
Yes, I'd give my life to lay my head tonight
On a bed of California stars

I'd like to dream my troubles all away
On a bed of California stars
Jump up from my starbed and make another day
Underneath my California stars
They hang like grapes on vines that shine
And warm a lover's glass like a friendly wine
So, I'd give this world
Just to dream a dream with you
On our bed of California stars"

Lyssna på låten kan du göra här.

Tittelitut i rutan, statstelevisionen kan du klara dig utan.

... och när Televinken växte upp blev han TV-journalist.

I Östeuropa kunde man under 1980-talet uppleva hur makthavarnas drängar i media ljög allt sämre. De hade tidigare stretat och slitit med att få ihop orden och budskapet med verkligheten och det ska villigt erkännas att en del av dem var skickliga.

Men i efterhand blev alla ord och fraser utslitna och eftersom verkligheten som omgav dem var än mer sliten gav de upp alla försök att försöka skapa en bild av att realsocialismen var som Skara Sommarland … fast ännu lite bättre, typ: åkbandet var gratis.

Nyhetsuppläsare och skribenter bara fortsatte att mala på, de struntade nu i om det de sade var ologiskt eller omöjligt – de visste att ingen ändå lyssnade eller läste. Och om någon gjorde det så trodde de i alla fall inte på något av det som framfördes.

Nu väntar sig alla att jag ska skriva att så där har det blivit i Sverige också.

Men det har det ju inte blivit.

Märkligt nog.

Fortfarande är det många som använder sig av DN eller statstelevisionen och statsradion för att få veta hur verkligheten ser ut och för att underrättas om vad de ska tycka.

Vilket blir allt mer märkligt för varje dag som går eftersom de som är verksamma i Bonnierpress och statsmedia uppvisar samma beteende som journalisterna på Neues Deutschland eller Izvestija kring 1985; de bryr sig inte länge. De förmedlar bara maktens olika budskap utan att försöka fullgöra sin tidigare funktion; att få de olika budskapen att inte alltför uppenbart vara motstridiga i sin beskrivning av verkligheten. 

Ändå fortsätter en del människor i Sverige att lyssna på dem eller läsa dem.

Och tro på dem.

Betrakta bara dagens svt.se.

Först ett inslag om att Kina trots alla löften de avgett och avtal de undertecknat om att minska utsläppen kör på för fullt. Den ledande principen verkar vara att varje kines ska få ett eget kolkraftverk.

Som andra inslag ännu en rapport om att utsläppen ökar och att prognoserna säger att temperaturerna kommer att stiga till ohållbara nivåer om vi (alltså du och jag) inte gör något.

I det tredje inslaget konstaterar Erika Bjerström, ”klimatkorrespondent” att:

”2020 var en bra start. Då minskade världens kol- och oljeproduktion med sju procent , framtvingat av coronapandemin.  Användningen av olja-och kol måste fortsätta att minska med sex procent om året. Men flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen.”

Det här är ett exempel på det jag inledningsvis talade om, man bryr sig inte längre om att få budskapen logiskt begripliga.

Ett ”bra” år är ett år då:

– nedstängningar slår ut produktion och näringar så energiförbrukningen minskar och människor ställs utan försörjning

– flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen (länder som Kina)

Jag har lite svårt att förstå vad Erika Bjerström skulle beteckna som ett ”dåligt” år. Ett år då ebola muterar och kan spridas via 5G-nätet?

Det var så här de uppgivna journalisterna gjorde till slut i Östeuropa. De berättade på ett ungefär vad som hände. Men förklarade att det var ”bra”. Det var ändå sist och slutligen alltid ”bra”.

Men inte satt vanligt folk runt kaféborden i Östberlin och höll med och sa att det är nog ”bra”. Det sa de ju på ”Aktuelle Kamera” i går. (Aktuelle Kamera var ungefär DDR:s Agenda).

Den avgörande likheten är dock det som alltid avslutade en ledarartikel eller en nyhetsuppläsning i statsmedia i öst – budskapet att även om läget kanske var lite, lite besvärligt skulle man lita på ledarna så skulle allt lösa sig.

Erika Bjerströms slutkläm blir:

”Men nu när det börjar bli dags att summera 2020 kan man konstatera att det absolut inte är kört. Om politikerna håller sina löften vill säga.”

På så sätt uppmanas vi till lydnad och lojalitet.

Om regeringen säger att vi måste betala mer för plastkassarna för att inte polarisarna ska smälta så ska vi göra det för att underlätta för dem att uppfylla sina löften.

Och flyg inte någonstans (såvida du inte är generaldirektör på MSB) – då sprider du både virus och bidrar till öknarnas utbredning.

Gör som du är tillsagd så blir allt bra. 

Ifrågasätt aldrig.

I DDR kunde många ta in västtysk TV, helt omöjligt var det i dock i trakterna runt Dresden  – och det området kom att kallas ”De aningslösas dal”.

Märkligt många i Sverige verkar frivilligt mentalt ha förflyttat sig till den sänkan.

I mitt dagliga nyhetsbrev i kväll (runt midnatt) kommer jag bland annat diskutera allt beröm som medströmsmedia öser Joe Bidens klimatlöften. Prenumererar gör du här.

Människan har förflyttat sig långt bort från djungel och skog. Men mytens mekanismer finns kvar och berättelserna handlar nu om annat än oss, naturen och djuren. Men en del namn verkar återkomma.

Ett av de första mötena mellan Mowgli och Shere Khan. I sinom tid kommer deras bekantskap att sluta med att Mowgli dödar och flår Shere Khan.

Joseph Amrito Lal Singhs ändrade sin berättelse. Först hade han 1920 fått de två flickorna i gåva av en man som höll dem i en bur.

Några år senare kom han att hävda att han räddade flickorna från vargar.

”Räddade” tycks mig som en ganska orättvis benämning på handlingen eftersom Singh (oavsett vilken variant av berättelserna vi vill tro på) påstod att de två flickorna måste ha övergivits och sedan hade tagits om hand av vargar. 

Singh var föreståndare för ett hem för föräldralösa i indiska Bengalen och sade sig under tio år ha fört dagbok där han noterade sina resultat av försöken att återbörda de två förvildade flickorna till mänskligt beteende.

Enligt dessa noteringar var de två förvildade flickorna nattvarelser som brukade yla mot månen. De åt bara rå föda och gick alltid på alla fyra.

Singhs försök att lära flickorna ett mer mänskligt beteende rönte föga framgång, och den ena av dem dog 1921 av en njurinfektion. Den andra dog ett åtta år senare i tuberkulos – men hon hade enligt Singh då börjat kunna gå på två ben korta stunder, och lärt sig några få ord.

Eftervärlden fick lita på Joseph Amrito Lal Singhs berättelser om de två vargflickorna; och många ville göra det. Vi har ju en märklig förmåga att vilja tro på – och skapa – berättelser och myter om barn som fostrats av djur; från Romulus och Remulus till Mowgli.

Där finns sentida berättelser som den om Ivan Mishukov som rymde hemifrån vid fyra års ålder och levde med en flock vilda hundar. Han infångades 1998 och kom senare att tjänstgöra i Rysslands armé. 

Världen har många berättelser om barn som fostrats av djur; motivet finns i de allra första berättelserna och under antiken, och århundrade för århundrade återkommer historierna; litauiska björnpojkar på 1600-talet, de nutida fallen med strutspojken Hadara i Sahara, och den chilenske pumapojken Vicente.

Och visst finns det ibland ett visst mått av sanning i berättelserna, annat vore konstigt. Genom historien har barn – som av olika skäl setts som en börda – satts ut i skogarna av föräldrarna, andra barn har blivit lämnade ensamma när föräldrarna dött eller så har barnen rymt. De har blivit förvildade, och ibland tytt sig till djur. 

En del av barnen har från början behandlats som djur av föräldrarna och förpassats till hundgården eller fått leva med getter eller får.

I de fall som är äkta har de lärt sig överleva – och den nyssnämnde Ivan Mishukov blev till och med alfahanne i sin flock av vilda hundar.

De berättelser som är falska har ofta skapats av människor som vill ha uppmärksamhet och pengar.

Så hur var det med de två indiska vargflickorna?

Det tog några årtionden – men sedan kunde det bevisas att Singh ljugit. De dagboksanteckningar han sade sig ha fört under sin behandling av barnen skrevs efter det att båda flickorna hade dött och foton som ska ha visat de två vargflickornas beteende togs nästan tio år senare – med hjälp av barn som fick låtsas bete sig som vargar.

Det verkar som om han iscensatte det hela för att kunna få pengar för att driva sitt barnhem vidare. Förvisso i sig en vällovlig handling.

Människans behov av att skapa myter om människor uppkommer för att verkligheten ska bli mer hanterlig eller till och med för att man ska kunna hantera denna verklighet i så hög grad att man får kontroll över den. 

Myten är ofta till för att en del ska få makt.

Hade Joseph Amrito Lal Singhs vargflickor några namn?

Ja, han döpte den ena till Amala.

Och den andra till Kamala.

Det känns lite konstigt att även vår tids mest kända Kamala är ett påhitt.

Denna gång dock inte i ett vällovligt syfte.

....

*Rubriken har lånats från Povel Ramels låt "Hej på dej naturen" som skrevs 1965 till revyn "Ta av dej skorna". Förstastämmans avslutande rader lyder så här:

"Tju’fyra vandringsmän,

tvåtusen vandringsmän,

ökat antal!

Mantalslängderna skrivs

av så’na som oss!"

Känns som en aktuell och korrekt beskrivning av hur det går till i en del val.

Rätta till kravatten och västen, nu ska vi prata mode och Göran Greider.

”Som man är klädd blir man hädd”, sades det förr. Hädd är ju en böjningsform av ”häda” och har med tiden fått en mildare betydelse, mer som ”bedömd”.

Läser man om hur Thoreau såg på kläder inser man kanske att det gamla svenska uttrycket skulle byggas ut till:

”Den som är rädd är klädd så han inte blir hädd”.

Människor vill inte bedömas, vill inte sticka ut, och osäkra som de är på vilka de egentligen är klär de sig som sin omgivning och klädfabrikanterna kan kränga en säsongkollektion till.

En som menar sig ha läst Thoreau är Göran Greider som nu i Aftonbladet går till mjukisbyxans försvar:

”Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreaus idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.”

Men Thoreau säger så mycket mer om kläder och deras funktion än att det ska vara möjligt att klä sig i mörker. Vilket i sig inte är ett kriterium inte talar till mjukisbyxans fördel. Drar man på sig ett par kostymbyxor, jeans eller chinos i mörker kan man inte gärna ta fel på vad som är fram och bak på byxorna. Det kan man med mjukisbyxorna, vilket möjligen kan förklara Greiders egen utstyrsel ibland. Han vaknar tidigt i mörkret, drar på sig mjukisbrallorna utan att tända lampan för att hinna i tid till morgonprogrammens soffa för att uttala sig om något och brallorna åker på bak-och-fram, de blir felvända.

Men eftersom allt är så vist ordnat i naturen så strävar den efter symmetri – det är därför det alltid är något fel också med Greiders ståndpunkter.

Antagligen har dock Greider inte läst sin Thoreau. Det Thoreau gör är att han vänder sig mot människors följsamhet inför modets växlingar. Man ska klä sig som man behöver, man ska klä sig som den man är och med utgångspunkt från det man gör.

Man ska känna sig själv och sin omgivning, inta apa efter som Thoreau uttrycker det:

”Ledarapan i Paris sätter på sig en keps, och alla apor i Amerika gör detsamma”.

Den som klär sig efter ”vad en apa i Paris” anbefaller har förlorat sig själv.

Och om man nu ska tänka som Thoreau – och med utgångspunkt från vad man själv gör – vad ägnar sig egentligen Greider då åt. Han klär sig inte som han gör därför att han inte har råd med annat – han skryter ju själv i slutet av artikeln om de feta arvoden han får av bankdirektörer när han underhåller dem. 

Thoreau talar ofta om att dana sig själv, om att härda kropp och vilja och lära sig att förstå vad man egentligen behöver. Det kräver viljestyrka att stå mot modets växlingar och klä sig efter omständigheter och egen smak.

Det innebär att vi är fjärran från Göran Greiders tankar – han förklarar att han klär sig i mjukisbrallor för att:

”Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.”

För Thoreau är den egna klädseln ett sätt att visa vilja – Greider klär sig i mjukisbrallor för att han är slapp, han har själv i ett antal artiklar förklarat att han är ”överviktig” på grund av sin omåttliga konsumtion av ananasfanta, kakor och smågodis – och han vill därför att man ska införa en sockerskatt (Mer skatt? Klart man kan tycka när bankdirektörer slantar 25.000 för ett föredrag).

Greider försöker nu göra sin egen bekvämlighet till något dygdigt.

Jag känner rätt många människor som enligt ett eller annat ideal skulle anses vara överviktiga, men som klär sig med smak och självständigt.

Och om andningen nu verkligen underlättas av resårer i midjan och framträdanden i paneldebatter därför blir bättre – varför mumlar då alltid Greider så grötigt där i TV-soffan?

Dessutom försöker Greider göra politik av mjukisbrallan.

”Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.”

Här blir det riktigt märkligt. 

Studerar man bilderna som finns på dem som tog sig in i Kapitolium är det få som bär mjukisbyxor. Där finns jeans, manchesterbyxor, cargopants, och arbetsbyxor – antagligen av märket Carhartt (som alla hipsters på Söder har).

Mjukisbrallorna är få.

Greider utgår som vanligt inte från verkligheten – i det här fallet utgår han från en obegriplig tweet av Ivar Arpi som förklarade att stormningen inte var så mycket att bry sig om eftersom den utfördes av ett gäng iförda mjukisbrallor.

Av denna – på många sätt – felaktiga tweet spinner sedan Greider en hel teori om att Trump lyckats förföra vita arbetare i mjukisbyxor som känner sig förnedrade av att de som har makt och pengar inte visar sig i mjukisbrallor offentligt.

Greiders tänkande har med åren förslappats lika mycket som resårerna i hans brallor.

Ska jag analysera klädkoden bland dem som protesterade på gatorna i USA under 2020 så var väl mjukisbrallorna vida mer förekommande på BLM-demonstrationerna än på Trumps valmöten.

Och? Vad säger det oss? Inte så värst mycket annat än att Greider bara går loss och yrar som vanligt. 

Själv har jag definitivt invändningar mot hur de som stormade Kapitolium var klädda. 

Om man ska storma imperiets och maktens boningar ska man vara klädd i oömma men eleganta kläder.

* Rubrikens citat är från en av de många passager i första bandet av Kapitalet där Karl Karx diskuterar textilindustrins behov av ständiga växlingar i modet.

PS. Den som vill läsa mer om Göran Greiders tankevärld kan ta del av min essä i det digitala magasinet QLN nr 2. Det laddar man ner här.

Nu har de ersatt balaklavan och hipsterkepsen med en halmhatt.

Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?

Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.

Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.

Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*

Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet? 

Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?

”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.

Jag finner det personligen högst roande.

Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?

Folkpartister.

Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).

Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.

Varför just ta 1972 som utgångspunkt?

Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).

Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.

De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.

Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.

Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten. 

Nixon återställde rättigheterna.

En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA. 

Så tyckte vänstern 1972.

Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.

Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.

Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger: 

”Men så får man inte göra”

… det är då man blivit folkpartist.

I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.

Beställer nyhetsbrevet gör du här.

Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.

*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years". Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.