Hört talas om myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter? Inte? Jag vet inte om det är någon tröst för dig, men medarbetarna på det institutet har nog inte hört talas om sådana som dig heller. Eller förresten. Det har de förstås. Men de bryr sig inte.

Målningen är Leonora Carringtons Bird Bath (1974). Oklart varför jag tyckte den passade. Kanske var det så enkelt som att en surrealistisk målning passade till ämnet.

Det finns förslag på en ny lag som ska stadfästa möjligheten att införa vistelseförbud för gängkriminella – de ska inte längre kunna röra sig fritt i samhället.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och en av instanserna – Institutet för mänskliga rättigheter – säger nej. Institutet anser att: 

”… förslaget inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv på ett oproportionerligt och rättsosäkert sätt”.

Alltså, gängkriminella som skjuter, mördar, spränger och rånar ska inte kunna förbjudas att vistas i vissa zoner eftersom det är ”oproportionellt”.

Det förvånar mig att institutet inte kräver att samhället ska stå för taxikostnaden när de gängkriminella tar sig runt för att ta livet av någon. Ska de verkligen tvingas betala själva?

Men vad är då detta institut? Det är en statlig verksamhet som inledde sin verksamhet i januari 2022. Det nya institutet ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Fint, eller hur? Mänskliga rättigheter är väl bra?

Nåja, jag misstänker att flesta av oss inte räknas in i gruppen ”människor” om man ser till institutets sammansättning. Eller det kanske vi gör, men just våra rättigheter är inte så viktiga.

28 juni i år gick institutet ut med ett pressmeddelande där de stolt förklarade att:

”Några av Sveriges mest kunniga och engagerade personer inom mänskliga rättigheter har utsetts till ledamöter i det nybildade Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådets uppgift är att ge kunskaps- och erfarenhetsbaserade råd till Institutet för mänskliga rättigheter för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.”

Vilka var det då som rekryterats till rådet?

Det var:

• Marie Cham. Merit: ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation.

(Ett av de krav Cham drivit genom åren är: 

”… att mål sätts för ökat afrosvenskt bostadsägande kopplat till åtgärder som gör det lättare för afrosvenskar att få bostadslån. Det kan röra sig om speciellt stöd för till kontantinsatser eller andra åtgärder för att ge afrosvenskar tillgång till överkomliga krediter.”

Alltså rör det sig om en person som är mer intresserad av positiv särbehandling av sin grupp än av mänskliga rättigheter. Om du arbetar, sparar och gnetar är det inte givet att du i dag kan få ett bostadslån, men om det blir som Cham vill så får du en specialkredit för att köpa bostad – om du är afrosvensk.)

Cham är typisk för dem som rekryterats till rådet. De kommer från den arkipelag av organisationer som säger sig företräda missgynnade människor – men organisationerna har skapats av personer som vill göra karriär som självutnämnda representanter för en utsatt grupp. De organisationer de representerar har oftast en minmal förankring i den grupp vars rättigheter de säger sig försvara, men de är desto bättre förankrade i stat, byråkrati och medier.

De grupper som representeras i rådet är:  afrosvenskar (två medlemmar), samer, malmöbor som anser sig diskriminerade (två medlemmar),  finska romer, hbtq-personer (två medlemmar), döva, synskadade, personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag har möjligen fel, men rådets sammansättning ger kanske en lite väl begränsad bild av begreppet ”mänsklighet”.

Antagligen har de som handplockat personerna själva känt detta och så har man tagit med David Lega som får bli språkrör för några grupper till, dels dem med funktionsnedsättningar dels ”barn och unga inom idrotten” samt judar.

De andra medlemmarna i rådet är:

• Rebecka Forsgren. Merit: expert på urfolks rättigheter, same

• Karin Henrikz. Biträdande verksamhetschef på Malmö mot Diskriminering. Agerat ombud för hundratals personers rättigheter i diskrimineringsärenden. 

• Maria Johansson: Merit: projektledare på Fonden för mänskliga rättigheter. 

• Ola Junkka. Merit: arbetat med språkrättigheter för de nationella minoriteterna och mottaganden av asylsökande barn och deras familjer. 

• Domino Kai. Merit: finsk-romsk aktivist 

• Zandra Kanakaris: Merit: generalsekreterare för ungdomsjouren 1000 Möjligheter som arbetar för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer. 

Balqis Lamis Khattab. Merit: driver Möllans Basement som är en nattöppen mötesplats och nätverk för ungdomar och unga vuxna i Malmö 

David Lega. Merit: Europaparlamentariker, paralympier, länge varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter, bland annat för att öka barns och ungas inflytande inom idrotten, värna om religionsfrihet och bekämpa antisemitism.

Jenny Nilsson. Merit: tidigare ordförande i Dövas världsförbunds ungdomssektion 

• Elias Fjellander: Merit: förbundsordförande för RFSL Ungdom, 

Kristina Partyn. Merit: rådgivare hos Svenska missionsrådet (SMR).

Anna Quarnström. Merit: förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, tillika ordförande i Funktionsrätt Stockholm stad. 

• Edward Summanen. Merit: anställd på Transammans förbundskansli i Stockholm och arbetar primärt med psykisk hälsa och suicidprevention för transpersoner.

• Kaisa Syrjänen Schaal. Merit: policyrådgivare i Svenska kyrkan, har arbetat med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

• Hewan Temesghen. Merit: tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige, har varit engagerad i Afrosvenskarna.

•Ignacio Vita: Merit: advokat med fokus på migrationsrätt 

• Therese Wappsell. Merit: projektledare i Allmänna arvfondsprojektet "Relationer som funkar". Therese har egen erfarenhet av intellektuell funktionsnedsättning

• Yngve Gustafson. Merit: professor och expert på äldremänniskors livsvillkor.

• Stellan Gärde. Merit: ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Det problematiska med sammansättningen är förstås att man ställer sig frågan vem som representerar människor som är är svenskar eller invandrare som är rotade och assimilerade i Sverige – alla de som arbetar, försörjer sig själva så gott de går, tar hand om familjen, oroar sig för barnen?

Mot min invändning mot sammansättningen kan man förstås anföra typ:

”Men vad då? Svenskar och rotade invandrare representerar ju majoriteten. De har ju redan partier som tar hand om dem. Det är en privilegierad grupp.”

Frågan är dock hur väl majoritetsbefolkningen blir omhändertagen i Sverige numera. Den förväntas arbeta, tiga och lida och underdånigt genom sitt betalande av skatt bekosta alla de uppenbarligen verkningslösa experiment som stat och politiker ägnar sig åt för att skapa ett ”rättvisare samhälle”.

Ett av de där verkningslösa experimenten är uppenbarligen ”Institutet för mänskliga rättigheter”.

Och den som kritiserar institutet kommer säkert att få höra att han eller hon är vit, priviligierad och en del av de rasistiska strukturerna. (Inte mycket bevänt med de strukturerna, de skyddar vare sig mot sprängningar, rån eller skatteutplundring, eller mot anklagelser om att vara ansvarig för slavhandel på en västindisk ö för 300 år sedan.)

Och det finns ytterligare en märklighet inbyggd i institutets råd. Där finns representanter för grupper med funktionsnedsättningar – samt grupper som till exempel afro-svenskar eller Malmöbor av utländsk härkomst.

Är du döv eller blind – eller har en annan funktionsnedsättning – har du ju inte valt att bli det. Men byråkrater i kommunerna kan ändå välja att vägra dig lagstadgad hjälp. Vilket förekommer dagligen, utan att den med funktionsnedsättning får sin rätt ens efter utslag i domstol.

Är du afro-svensk i Malmö eller Somalia förvägrar dig inte några byråkrater bostad, bidrag, fri skolgång eller möjligheten att söka arbete. Om känner dig diskriminerad av stat, lagstiftning och myndigheter beror det på att du valt att inte utnyttja alla de möjligheter som bjuds. Du har valt att inte utnyttja de rättigheter du har.

Det kan jämställas med att man tar en sax och petar ut ögonen på sig själv, och därefter klagar på att ens mänskliga rättigheter kränks på grund av att man är blind. Men vad vet jag – kan ju vara så att personen från de Synskadades riksförbund representerar just den – något udda – gruppen i institutets råd.

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

En halvtimme in i Lukas Moodyssons nya film Tillsammans 99 börjar jag hoppas på en massaker, och att jag ska få se en splatterrulle. Mitt hopp om detta väcks när den i verklig mening rubbade Lena börjar dra upp tältpinnar ur marken. Tanken att hon skulle hugga ner de andra deltagarna på återföreningsfesten kändes faktiskt inte som en helt orimlig utveckling (inte ens för den som inte är galen som Lena).

Och i sina bästa stunder har ju Moodysson genom åren uppvisat en svärta även i mer humoristiska scener, så varför inte? Att filmen hade premiär fredagen 13:e kanske var avsiktligt tänkte jag; en blinkning till skräckfilmserien Fredagen13:e? Skulle Lena likt Jason dra på sig en hockeymask innan hon började hugga tältpinnarna i den outhärdlige Göran och de andra festdeltagarna?

Tyvärr inte.

Men landets filmkritiker har ändå varit mycket välvilligt inställda i sina recensioner, många har hyllat Tillsammans 99. På AB:s ledarsida förklaras att filmen är en ”väckarklocka” som visar vad som händer utan ett ”vi”. Expressen: ”Oväntat rolig”… ”en mysig och meningsfull uppföljare…”. DN: ”… en befriande galen och underhållande återträff…”.

Värst är kanske tidningen Arbetaren: ”Njutbart oförutsägbar återförening i Tillsammans 99”.

Beröm över hela linjen är nu inte så konstigt – det är en film där flumvänstern och 68-vänstern får syndernas förlåtelse, och filmkritiker i Sverige är ofta flumvänsterns ättelägg i början av karriären eller äldre, lite malätna medlemmar hämtade från kultur&nöjessidornas planktonstim . 

Därför bejakar de alla filmens budskap; flumvänstern kanske var lite naiva, och nu är de lite fåniga – men de ville väl, och vill fortfarande väl. Det är det som räknas och ska hållas dem till godo.

Vad kritikern i Arbetaren menar med ”oförutsägbar” är svårast att förstå. Hade filmen stoppats var tionde minut och någon bett mig berätta vad som skulle utspela sig de kommande tio minuterna så hade jag kunnat göra det med så stor precision att den som lyssnade skulle trott att det var jag som skrivit manus.

Historien är enkel. Det gamla kollektivet som en gång splittrades återförenas efter sisådär 20 år för att hylla veganschamanen Göran som fyller år. Denne bor fortfarande i ett kollektiv – ett väldigt litet sådant dock – den andra medlemmen i kollektivet är textilkonstnären Klasse.

Görans lite uppgivna – och nästan övergivna – dröm om att än en gång få bygga upp ett kollektiv väcks till liv när han ser det gamla gänget dyka upp. Kanske vill någon eller några av dem ansluta sig igen?

Det trista med filmer – och böcker – som har tema som återförening är att man vet vad som kommer att hända – alla deltagare har utvecklats åt olika håll, och det förstärker förstås de motsättningar och spänningar som funnits där i begynnelsen. Efter bråken och uppgörelserna som därför med nödvändighet skildras kommer slutet; och det kan vara av två slag. 

Den ena varianten är att den en gång mobbade triumferar och står som segrare och alla inser hur misslyckade de egentligen är jämfört med honom eller henne. Eller så försonas alla när de nyktrat till och grälat klart, och det blir en försoning i bakrusets tecken i gryningen när alla gråtmilt inser att de egentligen alltid gillat varandra och att saknaden varit stor efter dem man en gång skilts från.

Återföreningsfilmer påminner därför ofta om 1930-talets pilsnerfilmer, där biran ersatts av vin.

Moodysson har satsat på variant två. Sådant kan vara uthärdligt och rentav charmigt om det rör sig om en Hollywoodfilm om en highschoolklass som träffas igen efter 25 år.

Men här är det ett gäng mycket självupptagna pyramidala puckon som återförenas – en har blivit veganschaman och leker med sitt plasttotemdjur, en har vigt sitt liv åt vävstolen, en är uppburen demonregissör, en är på väg in i Svenska Akademien, två arbetar på Svt, och Lena (hon med tältpinnarna) är en är misslyckad målare som väckt mest uppmärksamhet genom att spotta på en tavla av Lena Cronqvist, i övrigt har Lena mest ägnat sig åt att få elchocker och sitta på hispan. Tro för allt i världen inte att jag ser ner på just Lena. Hon är filmens ljuspunkt och har den bästa repliken:

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

Lena var lite rubbad när hon en gång i tiden kom till kollektivet, och hon är spritt språngande galen när hon nu kommer tillbaka för att vara med på återträffen. Ska man ha psykiska problem tycker jag de ska vara av Lenas slag. Det är mer rekorderligt, och sympatiskt, än de andras psykproblem; illa dold självupptagenhet och strävan efter makt. När en person som Lena hamnar i ett kollektiv av det här slaget blir resultatet att de tillfälliga rubbningarna övergår i ett permanent skov.

Det har tjatats i 25 år om att det finns ett nazistiskt hot i Sverige, men det verkliga problemet är inte nazismen utan narcissismen (som allt mer breder ut sig). Det paradoxala är att ett kollektiv alltid kommer att dra till sig en ansenlig samling av narcissister – för där finns det ständigt människor, och det ger därför en möjlighet att konstant få uppmärksamhet och stå i centrum; och det skapar spänningar som till slut spränger kollektivet – eller så vinner en av narcissisterna och det hela omvandlas till en kult eller sekt.

Givetvis använder sig Moodysson av standardgreppet att låta utomstående dyka upp på återträffen; i det här fallet är det demonregissörens unga älskarinna – som efterhand träter alltmer ilsket med demonregissörens första fru Anna (från tiden i kollektivet). En 68:a ställs alltså mot den följande generationen och anklagar den yngre för att inte ha behövt kämpa – för det sägs 68:orna gjort och enligt den avlagda frugan är det den generationen som fixat alla friheter i dagens Sverige.

Själv kliade jag mig i huvudet och funderade vilka friheter hon (och Moodysson) avsåg.

Men allt blir uppenbart när de två kvinnorna till slut försonas genom att den yngre medger att den äldre har rätt, och därför hovsamt tackar henne och hennes kamrater för allt de gjort. Den unga skådespelerskan har under diskussionen insett att om inte flumvänstern erövrat media, och kulturinstitutioner, kanske hon aldrig fått spela på Dramaten.

Och det är så ett samhälles kvalitet avgörs bland dem som arbetar med kultur – finns det plats för mig? Får jag uppmärksamhet? Får jag anslag och stipendier och tjänster och uppdrag?

När filmen är slut och ljuset tänds i salongen ser jag att merparten av publiken är i min ålder. De ser lättade och glada ut. De har fått sin bekräftelse genom filmens budskap, de har genom rörliga bilder meddelats att de åstadkommit något stort trots lite stolligheter i ungdomen. De har förändrat.

När man kommer ut från Filmstaden i Råsunda har man Hallonbergen en kilometer till höger, till vänster en kilometer bort ligger Blåkulla. I båda områdena har gängen kontroll. En kilometer rakt fram ligger Skytteholmsparken där fotbollsplanerna nu ska stängslas in för att gängen inte fritt ska kunna rekrytera bland pojklagen som spelar.

Lite svårt att förstå den lättade stämningen i salongen när filmen är över … när man betänker den verkligheten.

Det man gjort som kulturarbetare ska inte bedömas med hjälp av ett sentida folklustspel som Tillsammans 99.

Det ska bedömas med hjälp av hur verkligheten ska se ut.

Alla i salongen skrattade glatt åt Lenas ord om att hon skulle ”onanera och tänka på döden”. Sicken tokig en, va?

Men hennes reaktion på tillståndet  i världen är – trots att hon är rubbad – mycket begripligare än ryggdunkandet 68:or emellan.

Det är milt uttryckt lite oklart vad av värde vi åstadkom.

Alltså måste man fortsätta arbeta för att vrida tiden rätt.

Inte likt de i filmens slutscen förenas runt grötfaten och skicka runt burken med körsbärssylt … som förklaras vara lika god som man själv anser sig vara.

"När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor."

"Avlägsnandet av dumhetens sten". Hieronymus Bosch (1475)

När man dagligen vadar sig igenom ett ständigt stigande hav av dumhet hör man alltid omkring sig konstateranden om hur utvecklingen går framåt. Vi har fått AI. En iPhone – som finns i var mans hand – är kraftfullare än den dator som Nasa använde under Apolloprojektets första månlandning. Ni känner igen tjatet.

Men … 1972 var senaste gången människor trampade runt på månens yta. Under de 51 år som har gått sedan dess har vi gått från lanseringen av de första persondatorerna (1977) till möjligheten för var och en av oss att logga in på Chat GPT.

Och ändå visar alla mätningar av IQ i västerlandet att människors IQ sjunker.

Det finns inget positivt samband mellan ökad datorkraft och allt mer intrikata programmeringar å ena sidan och å andra sidan det förstånd och de färdigheter människor i västerlandet uppvisar.

När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor.

Hur många kan i dag använda en räknesticka?

Ju mer den teknologi som ska hjälpa oss att tänka utvecklas, desto mindre utvecklad blir vår tankeförmåga – och det på ett fullt mätbart sätt. Sedan några år pekar de studier som gjorts i frågan på att i västerlandet sjunker IQ på ett tydligt och mätbart sätt sedan 1975*. Vi började alltså bli dummare vid samma tidpunkt som den explosiva utvecklingen av digitala hjälpmedel ökade (liksom då förstås utvecklingen av strömningstjänster och sociala medier vars syfte var att underhålla).

I DN Kultur diskuterar Kristoffer Ahlström problemet med sjunkande intelligens, mätbart minskande kreativitet och förmåga till att tänka både abstrakt och självständigt – och han är mest oroad för vad det innebär för konstnärligt skapande. Och hans lösning verkar vara att man ska koppla loss sig från det digitala vita bruset, vilket anses vara eländigt därför att: 

”Studier visar att sociala medier normaliserar självupptagenhet, hjärnan tränas i egocentrism trots att människan i grunden är ett flockdjur.”

Hans beskrivning av problemet är något märklig. Sociala media driver ju tvärtom svaga människor att ansluta sig till en flock, och på alla sätt anpassa sig till värderingar, åsikter, till och med till mode.

Att människor driver in i denna digitala variant av Sargassohavet och fastnar i tång och alger beror på att de är svaga och osjälvständiga, att de söker andras erkännande och acceptans.

Den sortens människa är inte något som den digitala tekniken skapat, det är en slags varelse som samhällets utveckling skapat i västerlandet. Allt fler funktioner som människor tidigare hade ett eget ansvar för övertas av experter och den offentliga sektorn, och fårhjorden låter sig vallas in i en digitalt skapad värld där de kan låtsas vara människor. Ute i den riktiga världen nöjer de sig med att bejaka värdegrund och ”lyssna på vetenskapen”.

Givetvis diskuterar inte Ahlström de större sociala sammanhangen, han är DN-skribent och därmed tvungen att bejaka att människor låter sina liv skötas av politiker, byråkrater och medierna. Så han nödgas begränsa sig till att jämra sig över att kreativiteten hos kulturarbetare är hotad.

Ahlström är inte ensam om att på kultursidor nu konstatera att IQ:n i västerlandet sjunker (några år efter att forskare konstaterat detta) – det är intressant eftersom det pekar på något annat – vad vi står inför är ett exempel på västerländsk självspäkning. Det är oproblematiskt att konstatera att vita blir dummare.

Men vad skulle hända om någon hävdade att svarta, bruna eller röda blir dummare? (Gula kan vi räkna bort i sammanhanget. Regimen i Peking bedriver vad som närmast kan betecknas som ett avelsprogram för att höja IQ:n hos landets befolkning).

När det gäller vita är det uppenbarligen numera möjligt att i debatter hävda att kulturens digitalisering gör oss mer korkade och att de kulturella strukturerna spelar roll för IQ.

Därom verkar man kunna vara överens, till och med Wolodarski tillåter sådana diskussioner.

Men hur påverkar de kulturella och sociala strukturerna i länder som Pakistan, Irak, Somalia och Niger befolkningens IQ?

Ahlström säger att den digitala kulturen hindrar västerlänningar från att tänka fritt och självständigt, och de blir därmed mer och mer stupida.

Men i stora delar av den muslimska världen är tankefriheten hårt reglerad och inskränkt, och har varit så sedan den religionens födelse. Rimligen borde Ahlström och de som skrivit texter liknande hans vara medvetna om att mångkultur i västerlandet därför borde vara problematisk. Får i väst finns ju redan problemet med en ständigt pågående fördumning av urbefolkningen.

Något sådant problem ser inte Ahlström, för några månader sedan hyllade han i en artikel de företag som satsade på att vara ”woke” med inkludering och mångkultur som ledord:

”I stället för att utgå från en enda rådande norm förutsätter man att människor är olika och ska känna sig sedda. Det är kapitalism. Den fria marknaden är woke.

Att vara inkluderande är det smartaste affärsdrag ett företag kan göra. Kapital och köpkraft koncentreras i dag kring storstäder, där befolkningen tenderar att ha progressiva värderingar. Och den medvetna generationen född 1980–1995 är numera den största globala konsumentmålgruppen.”

I texten hyllar han också streamingtjänsternas utbud som ”progressivt” och ”inkluderande”.

Alltså; i sig gör den digitala parallell påhittade världen oss mer dumma i huvudet, enligt Ahlström.

Samtidigt tackar han denna värld för att den satsar på woke, och därmed skildringen av en värld där det inte finns IQ-skillnader mellan folkgrupper.

Jag tror inte Ahlström reflekterar över motsättningen mellan de två ståndpunkterna för i hans tankevärld finns ingen motsättning. Där blir de vita i västvärlden allt mer ointelligenta för varje dag som går. Men resten av världen är befolkad av människor som är bärare av ädla egenskaper och visdom, och ju mer dessa inkluderas i det västerländska samhället desto bättre.

Att den idén inte har så mycket att göra med verkligheten är ett mindre problem, det stora problemet är att den idén formar oss en ny verklighet.

I morgon: Man kanske ska lyssna på Arnold Schwartzenegger?

* Några exempel på texter där forskning om sjunkande IQ presenteras.

Technology Is On The Rise, While IQ Is On The Decline

Our IQ is steadily declining

Flynn effect and its reversal are both environmentally caused

IQ Scores Are Falling in "Worrying" Reversal of 20th Century Intelligence Boom

British teenagers have lower IQs than their counterparts did 30 years ago

IQ scores in the US have fallen for the first time in decades, study suggests

”Lite rädd”, ”…inte så glad” var några av de formuleringar Jon Fosse använde i dag för att beskriva sina känslor inför att han fått Nobels litteraturpris.

Andra var mest upprörda – en ilsken bokhandlare som uttalade sig i radion var missnöjd, och undrade vem som skulle vilja köpa och läsa Fosses verk: ”Han är ju dramatiker och skriver bara om människor som inte pratar med varandra”.

Själv hade jag tippat att det skulle bli Dag Solstad, om inte annat för att Svenska Akademien de närmaste åren vill slippa att behöva ge priset till Knausgård. De har ett behov av att kunna säga: ”Men vi gav ju nyss priset till en annan norrman. Det skulle se underligt ut”.

Och norrmannen Fosse är lika användbar i det fallet.

Så sorry Knausgård. Du lär aldrig få Nobelpriset.

Numera är priser och stipendier vad de flesta författare traktar efter, de vet att de aldrig kommer att sälja så stora upplagor att de får en anständig försörjning bara genom att skriva.

Det brukar förklaras med att människor läser mindre numera, och kanske rentav blivit lite dummare eller åtminstone fladdrigare i skallen beroende på digitaliseringen.

Kanske det.

Jag lutar dock åt att det beror på att författare i gemen skriver sämre numera – därför vinner de inte de stora läsarskarorna. I Sverige påminner samtidens skönlitteratur om en slags OnlyFans för författare som klär av sina själar, och där man alltså får titta på narcissister som känner sig missförstådda – och få vill ju betala för något så föga upphetsande.

Men är det möjligt för en författare att vinna hela folkets kärlek?

31 maj 1885 begravs Victor Hugo i Paris. Tre miljoner människor kantar gator och boulevarder när han förs till sin grav i Pantheon.

Hela staden – hela landet – befann sig i sorg. Även de som fann Hugo för vänsterradikal – eller ansåg att han utvecklats till en sentimental gammal gubbe – insåg att han förkroppsligade inte bara Paris, utan också Frankrike, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde.

Edmond de Goncourt noterade att en hög polischef hade berättat för honom att begravningsdagen hade bordellerna stängt, och stadens prostituerade hade markerat sorg genom att klä sina intimare kroppsdelar i svart kräpp. Andrew Hussey menar däremot i sitt historiska verk om Paris mer underjordiska historia att staden horor hyllade den store författaren genom att jobba gratis på gator och torg. Vilket en dåtida engelsk journalist rapporterade med förundrat och aningen förtjust tonfall.

Man får förstå de prostituerades sorg. Victor Hugo var en ofta sedd bordellgäst och känd för sin mannakraft. Han hävdade själv att han lägrade sin fru Adele nio gånger på bröllopsnatten.

När hon fött fem barn på åtta år kände Adele sig lite sliten, och förklarade för Victor att han nog fick ha sex med andra kvinnor i fortsättningen, hon tyade inte längre.

Han höll på långt upp i åren. I sina dagböcker antecknade han noga varje samlag. De fyra månaderna innan han dog (vid 83 års ålder) noterade han 83 samlag, ungefär fem i veckan alltså. Men de var lite ojämnt fördelade. Ibland fick det bli tre om dagen, följt av en dags vila. Ibland bara två samlag per dag, eller till och med bara ett, han måste ju hinna skriva också.

Nu är det ju definitivt inte så att jag menar att en bra författare bör gå på bordell, bara tanken är deprimerande. Men en bra författare – om det är en man – bör nog ändå vara mer som Victor Hugo än Jon Fosse (eller någon annan av de senaste årens nobelpristagare i litteratur). Det behövs lite testosteron för att skriva så bra, levande och realistiskt att man vinner folkets kärlek – och hororna jobbade inte gratis på Victor Hugos begravning bara för att hylla en generös kund. Det var vanligt att man högläste ur hans verk i bordellernas väntrum och salonger.

Det tror jag kanske inte är något man kommer att göra med Jon Fosses texter.

Nej, du behöver inte alltid vara rädd för att höra taktfast stöveltramp. Två exempel ur historien ... Pilsudski samt Nejlikornas revolution.

När jag är dystert stridslysten under mitt skrivande brukar jag komma på mig själv med att vissla på födelsedagsvisan ur Klas Klättermus, ni vet… ”Hip hurra för Bamsefar som är så snäll och rar”.

Men om jag är muntert stridslysten brukar jag istället vissla på Zeca Afonzos ”Grândola, Vila Morena”.

Orsakerna till detta kan ju någon därtill hugad psykolog ägna sig åt att fundera på.

I det här sammanhanget kan vi väl nöja oss med att konstatera att ”Grândola, Vila Morena” är tämligen okänd bland svenska ledarskribenter och kolumnister.

Efter det att det statsministern förklarat att det ska undersökas om svensk militär kan understödja polisen i kampen mot gängterrorn började de mer ”vänster”-lutande delen av kommentariatet samfällt prata och skriva om faran för ett nytt Ådalen 31. Lite svårt att ta till sig den tankegången eftersom den förutsätter att någon enhet ur till exempel Svea Livgarde plötsligt öppnar eld mot ett fredligt demonstrationståg organiserat av Kurdiske räven.

AB:s ledarskribent Lina Stenberg är kanske det bästa exemplet på hysteri:

https://twitter.com/LinaAStenberg/status/1707442447897313512

Och hennes chef Anders Lindberg frammanade Adolf Hitlers spöke, och talade om ett "Reichstag-moment" efter Kristerssons tal.

Stenbergs och Lindbergs linje är riktningsgivande för deras åsiktsfränder i diskussionerna i sociala media; när militären sätts in i det egna landet har det alltid inneburit faror för det egna landet.

Därmed visar nutida svensk vänster bara sin nästan obegripliga historielöshet. Är man vänster och kan sin historia minns man väl med välbehag en del tillfällen i historien då militären skridit till handling … och det är därför jag själv ibland visslar på Grândola, Vila Morena.

24 april kl 00:20 spelades sången på Rádio Renascença – och det var 

 signalen till Movimento das Forças Armadas att inleda sin planerade militärkupp. På mindre än ett dygn tog de av vänsterradikaler ledda trupperna kontrollen över Lissabon och andra viktiga strategiska platser i landet och Caetano-regeringen avgick.

Det har alltså – på ett år när – gått 50 år sedan vänstern genomförde en militärkupp i Portugal, men svensk vänster har fortfarande ångest över Ådalen 31. De har inte ens koll på hur frenetiskt Olof Palme hyllade den ”nejlikornas revolution” militären i Portugal genomförde. (Man skulle ju kunna krångla till diskussionen med att Otelo de Carvalho – som var den organisatoriska hjärnan bakom militärkuppen – med åren blev alltmer vänsterradikal, men samtidigt alltid sörjde det Portugal som fanns under den fascistiske diktatorn Salazar; man kan alltså se den vänsterradikala militärkuppen som en reaktion mot det alltmer nyliberala styret under Caetano – men drar vi diskussionen dithän kortsluts nog hjärnorna på Lindberg&co.)

Eller vi skulle kunna prata om Józef Piłsudski – det moderna Polens skapare. 1892 var han en av grundarna av det polska socialdemokratiska partiet, organiserade gerillaförband som stred mot ryssarna, visade stor militär duglighet, bildade de Polska legionerna under första världskriget, blev krigsminister i den provisoriska regeringen 1917, överbefälhavare 1918, därefter riksföreståndare. Slår tillbaka sovjetiska Röda armén 1920, avgår som statschef 1922. Men han är så missnöjd med det parlamentariska käbblet som han menar hotar nationen att han genomför en militär statskupp 1926 – stödd av socialdemokrater och kommunister.

Man skulle kunna dra fler exempel ur den europeiska historien och peka på tillfällen då militär räddat nationen genom att ta makten – och vänstern deltagit i eller stött detta.

Men vi står inför två problem i Sverige i dag. 

Det första är att vänstern inte har någon större åstundan att rädda nationen. Tvärtom vill de att nationen ska upplösas, och har på olika sätt medvetet arbetet för detta – i samförstånd med ”höger” och nyliberaler.

Det andra är den svenska krigsmaktens tillstånd. När den allmänna värnplikten avskaffades försvann på alla sätt den folkliga förankringen, inte minst genom att man utplånade den stora kadern av stamanställda – ofta lokalt rotade – officerare och underbefäl. Där utplånades den grund som kunde funnits för en svensk nejlikornas revolution i dag.

Tyvärr.

"Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare."

I går genomfördes en rättegång där den åtalade anklagades för hets mot folkgrupp. Jag har skildrat bakgrunden till rättegången här.

Hade jag varit lättkränkt hade jag som åhörare till gårdagens rättegång om koranbränning känt mig utsatt för ett försök till förnedring.

Åklagare Eva Nemec Nord, som haft tre år på sig för förberedelser, agerade som om hon väckts 15 minuter innan rättegången, fått en bunt papper i handen och en order: ”Eva, sätt dit den här personen för hets mot folkgrupp”.

Det gick väl inte över sig bra. 

Hon verkade märkligt dåligt orienterad i de bevis hon ansåg sig ha anhopat under de tre åren. Hon kunde kasta ur sig en hänvisning till ett annat mål, utan att kunna precisera vilket mål hon menade, och ursäktande säga: ”Men rätten vet säkert vilket mål jag menade”. Att rättens ledamöter då samfällt tittade ner i bordet kan ha berott på att de inte visste vilket mål hon menade – eller att de skämdes å hennes vägnar för hennes hafsiga framställan.

När Nemec Nord skulle förevisa den videofilm som utgjorde själva utgångspunkten för hennes argumentering fick vi istället se bilder på hennes hund. Verkar i och för sig vara en trevlig jycke … men… eller så var det ett sätt att försöka väcka våra sympatier för Nemec Nord, få oss att tänka: ”… den som har sin hund som bakgrundsbild på datorn måste väl vara en sympatisk person”.

Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare.

Vem bestämmer vad?

Det finns en fara i att fastna i beskrivningar av Nemec Nords slarviga, och lätt liknöjda framträdande under rättegången – och det är att man då missar det insidiösa och försåtliga i hennes framställan.

Åklagare Eva Nemec Nord vet att hon inte kan angripa lagstiftningen om yttrandefrihet öppet – men den praktiska följden av det hon säger under rättegången innebär att lagen om hets mot folkgrupp används för att kraftigt och oberäkneligt begränsa vår yttrandefrihet. Det sker med en argumentering som inte är unik, den har förekommit i förvirrade – eller lömskt baksluga – texter på ledar- och kultursidor – men får nu för första gången ligga till grund för ett åtal som i grund och botten gäller rätten att bränna en koran.

Nemec Nord sa: ”Politiska debatter är starkt skyddade i lagen, och det ska så vara”.

Sedan förklarade hon att hon inte ansåg att det som den åtalade gjort var ett inlägg i den politiska debatten, utan det rörde sig om en ”skändning”.

Den som har minsta lilla kunskap om politiska debatter genom vår historia vet att några av de viktigaste inläggen i olika debatter utgjorts av uttalanden som kan säga vara skändliga; målen har varit symboler, religioner, institutioner och maktorgan – liksom personer som är kopplade till dessa. Det är tur att Nemec Nords verksamhet begränsas av tid och rum, vad kunde hon inte ha ställt till med när det gäller yttrandefriheten i Sverige de senaste 200 åren. Men hennes härjningar i Linköping med omnejd i dag är illa nog.

Texter, handlingar eller målningar som skändar har alltid varit ett naturligt inslag i politiska debatter.

Etablerade debattforum

Nemec Nord menade också att den åtalades aktion var hets mot folkgrupp eftersom formen för handlingen inte var av sådan art att den gick att argumentera mot – och därmed var handlingen inte en del av den politiska debatten, och därmed kunde den inte vara föremål för yttrandefrihetens skydd. Här rör vi oss mot det rent idiotiska. Det innebär att till exempel en text som är så osammanhängande och ologisk att det inte går att resonera förnuftigt mot den inte är skyddad av yttrandefriheten. Här används för första gången ett kvalitetsresonemang i ett åtal, och vem som ska avgöra kvaliteten var oklart – som mycket annat i Nemec Nord framställning.

Nemec Nord framförde också den mycket märkliga ståndpunkten att den åtalades angrepp på islam inte gjorts i något etablerat debattforum – hur hon definierade sådana stod aldrig klart. Detta gör att man får anta att åklagaren anser att Lars Vilks rondellhundar utgjorde hets mot folkgrupp. Det är väl tveksamt om min hemsida, och andras, kan betecknas som etablerade debattforum – så var står vi i hennes ögon? Utanför lagens beskydd?

Svajigheten i Nemec Nords tankegångar visar sig när hon parallellt med detta förde resonemanget att koranbränningen hade nått ut brett genom en YouTube-film och därför utgjorde hets mot folkgrupp. YouTube måste rimligen betraktas som en av de kanaler som ingår i det offentliga samtalet

Alltså, Nemec Nord menade att den åtalade inte skyddades av yttrandefriheten eftersom hans handlingar inte var ett ”inlägg i den politiska debatten”, samtidigt hävdade hon det hade fått stor spridning i en viktig plattform för politisk debatt.

Nemec Nords sätt att argumentera innebär att hon inför extremt subjektiva kriterier i bedömningen av ett brott – och det blir upp till rätten att bedöma vad som är ”politisk debatt”, och ”skyddsvärt” utan att hon ens under sina dragningar föreslår en definition, och märkligt nog saknas det kanske viktigaste av allt i hennes argumentering – företrädare för dem som det anses ha hetsats mot, alltså företrädare för muslimer som anser sig ha blivit kränkta på ett så avgörande sätt att det kan betecknas som hets mot folkgrupp.

Var de omöjliga att uppbåda? Eller kände Nemec Nord sig orolig för att ett framträdande av muslimska företrädare i rätten skulle skada hennes försök att framställa det hela som hets mot folkgrupp?

Mera dragspel!

En muslimsk företrädare skulle nämligen paradoxalt nog direkt kunnat ha underminera hennes försök att visa att brottet i sig inte egentligen var en koranbränning utan själva presentation av brottet i sociala media – och det kokar ner till den musik som lagts på videoklippet. Det rör sig om musik som inte på något sätt är förbjuden, men som använts i tiotusentals olika sammanhang, från mer vardagligt skämtande bort till inbördeskrigen i Jugoslavien och terrorhandlingar i Nya Zeeland.

Ska Nemec Nord argumentering bära innebär det rimligen att den grupp som det ska ha hetsats mot ska känna igen musiken, och känna sig hotade av att de hör en serb spela dragspel. Det kan vara lite svårt att hitta en imam som utan att darra på rösten säger att så var fallet, det kan nog vara svårt nog att hitta en som vet att det är ett dragspel han hör.

Alltså tar Nemec Nord på sig rollen att bli muslimsk taleskvinna och bestämma att muslimer känner sig hotade av en viss kombination av film och musik. Men vi får det aldrig bevisat för oss.

Och även om en muslim hade framträtt och sagt att så var fallet så hade det varit ointressant ur yttrandefrihetssynpunkt – min rätt att uttala mig ska inte begränsas av någons känsloliv utan möjligen av att jag uttalar direkta hot mot en person eller en grupp. Och att så var fallet var inte Nemec Nord i närheten av att leda i bevis.

Det kan dock också vara på det viset att Nemec Nord inte kallade in muslimer för att vittna om den skräck de kände eftersom hon hade sin hund som bakgrundsbild på datorns skrivbord. Hon ville inte riskera att de fick ångestanfall och bröt ihop vid åsynen av det för dem orena djuret.

I vilket fall – om hennes sätt att argumentera leder till en fällande dom innebär det att gummilagen om hets mot folkgrupp kan användas för åtal med hjälp av kautschukargument.

Lurat i vassen

Bevakningen av rättegången i medierna blev tämligen begränsad – antagligen beroende på att man på redaktionerna bedömt att det inte sett så bra ut om man drog på stort om ett mål som detta samma dygn som det börjar diskuteras om man ska ta hjälp av svensk militär för att åtminstone dämpa våldsvågen i Sverige.

Nemec Nord förbannar säkert sin otur – här håller lurar hon i vassen i åratal för att hitta precis rätt tillfälle att låta det här prövas i rätten – och just det dygnet toppar gängens mordvåg i landet … och varje tänkande människa ställer frågan: vad håller hon på med?

DN:s Niklas Orrenius fullgör som vanligt sitt uppdrag. Lite saktmodigt och sorgset skildrar han rättegången, beskriver noga hur åklagaren resonerar, undviker att efteråt ställa frågor till henne om det ologiska och motsägelsefulla i hennes resonemang, berättar inte för läsaren om hur slarvig Nemec Nord framställning är – och ger därmed en mycket märklig bild av tillställningen.

Precis som han dagarna innan gett en märklig egen bild av det Linköping där koranbränningen skedde – en bild av en stad där de enda som känner sig hotade är muslimerna på grund av en uppeldad koran – inte alla de som lever i en stad präglad av mord, skjutningar, sprängningar, våldtäkter och det största antalet ungdomsrån i Sverige.

Orrenius gav som vanligt ett trött och lite luggslitet intryck under rättegången. Det måste ta på krafterna att ständigt blund för verkligheten, och skriva fram en helt ny verklighet.

Reportagen som ger dig hela bakgrunden

I en serie artiklar för Morgonposten har jag tidigare skildrat situationen i Linköping och förundersökningen av koranbränningen.

I intervjuerna möter du förtvivlade, uppgivna offer för förnedringsrån och politiker som lugnt säger sig kunna vänta i 30 år på att våldet i staden ska upphöra – samt en åklagare som manövrerar efter vad makthavare anser är önskvärt och inte efter lagboken – eller medborgarnas behov ... och poliser som anser det vara misstänkt att man läser Carl von Linné.

https://morgonposten.se/2021/12/29/linkopings-poliser-brinner-for-islam-inleder-stor-utredning-for-att/
https://morgonposten.se/2022/11/23/eva-nemec-nordh-aklagaren-som-blir-profetens-forsvarare/
https://morgonposten.se/2022/01/10/efter-ett-ar-med-13-skjutningar-fem-mord-och-fortsatt/

På vägen till Jönköping i gryningen läser jag Svt:s nyhetssida. Tre döda under de senaste tolv timmarna. En mördad vid ett bombdåd i Uppsala, en skjuten i Fruängen, en i Jordbro.

Fjärde nyheten är att det ska hållas en rättegång i dag. En man som åtalats för att ha bränt en koran ställs nu inför rätta åtalad för hets mot folkgrupp.

Det är därför jag är på väg till Jönköping, där förhandlingarna ska hållas – även om det påstådda brottet begicks i Linköping.

Det har förresten gått ett knapp dygn sedan ett bombdåd i just den senare staden förstörde stora delar av ett bostadshus.

Och så här ser det ut i Sverige i dag. Dagligen sker attentat med dynamit och handgranater, skjutningar och mord.

Men i Jönköping tar sig rättsväsendet tid att hålla en rättegång mot någon som eldat upp en koran. Ett handling utan offer – ändå har åklagaren valt att åtala för hets mot folkgrupp, därför att ett urval av Jönköpings muslimer låtit meddela att de känner sig hotade av att någon bränt en koran i staden där de bor. Att just det gör att de känner sig utsatta för hot kan tyckas märkligt eftersom de bor i en av de städer som skakats mest av gängkrig och en stor våg av ungdomsrån de senaste åren.

Lika märkligt är det att medierna inte uppmärksammat detta.

Tvärtom beskriver de koranbränningen som om den utspelade sig på en rent paradisisk plats, till exempel så nämner DN:s Niklas Orrenius i sin artikel inför rättegången inte med ett ord att Linköping är en av de städer i Sverige som är mest plågade av våldsbrott.

Är detta viktigt?

Ja, för varje tänkande människa måste ju bedöma polisens och rättsapparatens insatser och arbete med utgångspunkt från om de prioriterar rätt – fokuserar de på det som medborgarna ser som mest angeläget?

Medierna har nogsamt undvikit att ställa den frågan, för då måste en bränd koran ställas mot stapeln av lik efter mördade personer, raden av förstörda hus och ungdomar som rånats (där är Linköping värst i landet).

Under rättegången berättar åklagaren Eva Nemec Nordh om hur kommun och polis gick upp i stabsläge när de fick in anmälningar om koranbränningen.

Det låter något märkligt – en av våldsamma kriminella hårt ansatt stad som Linköping … där borde väl kommunens ledning och polis befinna sig i ständigt stabsläge … tills man knäckt gängen.

I Morgonposten följde vi från första början hur fallet med koranbränningen utvecklade sig.

Vi intervjuade åklagaren Eva Nemec Nordh och frågade varför så stora resurser lades på just denna utredning.

Åklagaren Eva Nemec Nordhs förklaring till att hon vägrade släppa greppet om utredningen av koranbränningen var att:

– Det har ett symbolvärde att fullfölja utredningen. Det är viktigt att visa att vi har uthållighet att utreda alla brott som kan leda till åtal. Jag har absolut åtalsplikt och kan inte välja vilka brott jag ska väcka åtal för.

Detta sägs alltså i en stad med ett antal olösta mord, nedlagda förundersökningar om ungdomsrån och en växande gängkriminalitet.

Samtidigt som mördare, våldtäktsmän och förnedringsrånare går fria i Linköping satsar åklagare och polis på att binda en misstänkt man till bränningen av en koran. Grillrester skickas på rättsmedicinsk undersökning, liksom kläder, dator och hårddiskar granskas noga, liksom bankutdrag, kvitton och övervakningsfilmer från butiker – detta ska ställas mot att polisen på grund av ”resursbrist” aldrig ens inlett förundersökningar i de flesta fall av förnedringsrån som förekommit i staden. Det finns till och med ungdomar som rånats på öppen gata flera gånger – utan att polisen lyft ett finger.

Dessa frågeställningar finns överhuvudtaget inte i mediernas beskrivning av fallet; koranbränningen har försiggått i ett tomrum, enbart befolkat av påstått rädda muslimer.

Medan jag lyssnar på hur åklagaren lite förvirrat tar sig igenom sin redogörelse för det påstådda brottet funderar jag på varför det tagit så lång tid från påstått brott till rättegång, det har gått mer än tre år.

När jag intervjuade Eva Nemec Nord senaste gången – för ett och ett halvt år sedan – förklarade Nord att förundersökningen var klar, nu skulle hon fundera på om det räckte till åtal för hets mot folkgrupp.

Hon har uppenbarligen tagit sig en ordentlig funderare – 18 månader tog den.

Nu verkar inte Nord vara landets mest kvicktänkta åklagare, men ett och ett halvt år är ändå väl lång tid.

Enda rimliga förklaringen är att Nord – även om hennes intellekt inte rör sig snabbt – ändå är slug. Hon är mycket väl medveten om att det inte finns någon opinion för att koranbränningar ska anses som hets mot folkgrupp – uppslutningen bakom svensk yttrandefrihet går över hela det politiska fältet.

Nord förstår att hon inte kan åtala för koranbränningen i sig, hon måste bädda in den, kombinera den med andra handlingar och säga att helheten utgör hets mot folkgrupp.

För 18 månader sedan sade hon till mig att hon ansåg att förundersökningen gav underlag för att hävda att det rörde sig om hets mot folkgrupp.

Ändå har hon inte gått till åtal förrän långt senare.

Detta därför att hon förstås inväntade ett annat opinionsläge – vad hon behövde var att företrädare för ett eller flera partier började hävda att koranbränningar var hets mot folkgrupp.

Och vi har sett detta ske den senaste tiden när ledande socialdemokrater och Aftonbladets ledarsida dragit igång en kampanj – och då inser Nord att det är dags. Nu kan ett åtal bli en karriärbefrämjande åtgärd – även om hon skulle förlora målet har hon visar för politiker att hon en åklagare av rätta virket, en person som man kan lita på. Sådant är inte oviktigt för åklagare som vill göra karriär, även om politiken formellt sett inte ska ha något att göra med rättsväsendets dagliga arbete.

Frågan är om medborgarna kan lita på henne – eller på medierna – de senare är ordentligt representerade i rättssalen.

Mattias Gardell är på plats, så mycket annat var väl inte att vänta – hans karriär bygger på att muslimer i västvärlden anses vara mänsklighetens mest utsatta grupp. Krig, svält, förtryck, och massavrättningar i den muslimska världen döljs för Gardell av röken från en enda brinnande koran i Linköping. Jag hade väntat mig att han skulle uppvisa ett visst mått av upphetsning under åklagarens framställan, men han verkar snarare ha svårt att hålla sig vaken.

ETC:s Christoffer Röstlund Jonsson har också infunnit sig – han har tydligen för en stund lyckats slita sig från sin kampanj för pedofilers rättigheter. Han kanske har som mål att alltid ställa sig på fel sida – för jag vet på förhand vad han kommer att skriva – han kommer att måla upp ett hot mot alla muslimer i Linköping, men inte med ett ord nämna den brutala verkligheten i staden i dag. Men Röstlund Jonsson närvaro kanske är betingad av att i filmen med koranbränningen kan man se en skylt med budskapet ”Muhammed var pedofil”. Röstlund Jonsson är här för att han är upprörd över att Muhammeds hängts ut som barnvåldtäksman.

Min rapportering från rättegången fortsätter senare i dag.

"Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal."

Man får ju förstå att Olof Lagercrantz inte hade några högre tankar om sonen Davids begåvning.

Det räcker inte med ständig solariebränna och vit uppknäppt skjorta för att man ska bli en bra författare. David Lagercrantz framstår alltmer som Björn Ranelids tråkiga lillebror. När kommer tatueringen?

På Expressens kultursida utrycker David Lagercrantz nu sin vånda över de psykiska problem han antar drabbar de minderåriga som mördar mot betalning från sådana som Kurdiska röven och andra ledare för kriminella gäng.

På ett märkligt sätt hamnar texten i en betraktelse över nazismen och reservpolisbataljon 101 vars härjningar Christopher Browning skildrat i sitt verk ”Helt vanliga män”. 

Det här är ett av de stora problemen med den svenska offentliga debatten i dag. Ondskan har alltid nazismen som en referenspunkt, och våld, krig våldtäkter, och mord kan inte diskuteras utan att nazismen kommer på tal. Forna tiders uttryck om att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” har omvandlats till att ”det börjar med en knappnål och slutar med att du gör tvål” (av andra, i läger som upprättats av Tidöregeringen … typ).

Och så kan man ju inte föra en begriplig diskussion.

Lika lite som fotboll kan förklara världen, kan nazismen göra det.

Lagerkrantz – och alla andra som liksom han – bara kan diskutera samhällets utveckling genom att göra jämförelser med nazism riskerar att smitta läsare och omgivning med sin egen brist på bildning och logik. Dumhet kan – som vår tid visar – anta pandemisk karaktär.

Hårda ord?

Inte alls.

Finns inga skäl att diskutera den mentala statusen hos 12-åriga mördare i Sverige genom att dra paralleller till stadgade familjefäder från Hamburg som ingår i en reservpolisbataljon under andra världskriget. Ni hör väl självs hur barockt det låter.

Världen i dag utanför Sverige bjuder oss tyvärr nämligen på många mycket färska exempel på barn som mördar och dödar.

I Mexiko räknar man med att kartellerna rekryterat så många som 30 000 medlemmar under 15 års ålder, och en del av dem används för morduppdrag. Det torde vara lite relevantare att diskutera likheter mellan den situationen och den svenska än att som Lagercrantz fråga sig om 12-åriga mördare i Sverige i dag får magkramper likt de kapten Wolfgang Hoffmann fick för 80 år sedan i en annan tid och i ett helt annat sammanhang?

Men Lagercrantz hjärna har gått i baklås – dels för att han är programmerad med två kommandon; om man diskuterar ondska måste man alltid få in nazismen, och man ska  inte diskutera konkreta aktuella exempel på mordiska barn ute i världen – för då kanske makthavarna i Sverige framstår som lika usla som de i den kollapsade staten Mexiko.

Ett annat relevant exempel man skulle kunna diskutera är 13-årige Mohammad Hossein Fahmideh som blev hyllad i Iran efter att han offrade sig själv 1980 under kriget mot Irak –genom att kasta sig under en fientlig stridsvagn och detonera en granat.

Ayatollah Khomeini hade deklarerat att föräldrar inte behövde ge sitt medgivande om deras barn ville till fronten – det var dessutom en religiös plikt, även för barn, att delta i kriget. Ungefär 400 000 pojkar under 18 år stred i kriget på Irans sida. En del – likt Mohammad Hossein Fahmideh var bara 13 år.

Enligt rapporter från FN-organ beräknas det i dag globalt finnas mer än 300 000 barnsoldater i, oräknat alla dem som över hela världen ingår i kriminella gäng och är beredda att döda (likt de 30 000 i Mexiko). När det gäller barnsoldater – som tvingas eller rekryteras – till olika miliser är de flest i Somalia, Syrien, Jemen, Sydsudan, Afghanistan, samt Nigeria och Demokratiska republiken Kongo.

Man bör lägga märke till att barnsoldater i dag huvudsakligen är ett problem i den muslimska kulturkretsen. Men vänta, Nigeria och Demokratiska republiken Kongo är väl inte muslimska länder? Förvisso inte, men de organisationer som tvingar barnen att strida är muslimska.

Här skulle man också nyktert, lugnt och sakligt kunna göra jämförelser med Sverige av i dag. Men det är förstås Lagercrantz förhindrad att göra, den påbjudna sanningen är ju att vi förstår orsakerna till gängkriminalitet bättre om vi läser om vad som hände reservpolisbataljon 101 1942 än om vi studerar fenomenet med regementen av barnsoldater i världen i dag.

Vill vi vara mer vetenskapliga kanske vi istället ska tänka så här: hur kommer det sig att barnsoldater huvudsakligen är en styggelse som förekommer i den muslimska kulturkretsen – och hur kommer det sig att merparten av de gängkriminella kommer från den kulturkretsen och från de länder där barnsoldater är ett vanligt fenomen? Det innebär inte att vi behöver diskutera om islam med nödvändighet skapar barnsoldater. Vi kan nöja oss med att avgränsa diskussionen till att bara diskutera hur det kommer sig att fenomenet är vanligast i muslimska länder och miljöer.

Kanske är det dags att vi ser världen som den är i dag, inte som den var för 80 år sedan.

Men de som ska föreställa intellektuella har sett några dokumentärfilmer från vedervärdigheter under Tredje riket – och det de såg brände sig fast i hornhinnorna, som likt brinnande cellofan gick upp i rök, och nu är de intellektuella därför inte längre förmögna att se det som sker i samtiden.

Eller så vill de bara inte.

"För det första är inte problemet en begränsad grupp män i kulturlivet och medierna – en grupp som man kan benämna ”kulturmän”. Problemet utgörs nog av de allra, allra flesta män som är verksamma i kulturlivet, liksom av de allra, allra flesta kvinnorna. Vi har att göra med ett helt samhällsskikt som är djupt stört när det gäller relationen mellan män och kvinnor..."

Målningen är Jean-Jacques Henners "Naken kvinna i vila läsande en bok" (1883)

Ännu en kulturman anklagas nu för sexövergrepp på kvinnor, och över en natt har Russel Brand straffats av YouTube (och förlorar kanske tio miljoner kronor årligen), hans nästa bok har stoppats och en turné avbrutits. Skulle han gå in på något av de vegankaféer han brukar frekventera skulle säkert baristan spotta i sojamjölken innan hon skummade den till den beställda cappuccinon.

Den en gång hyllade vänsterfiguren och anarkisten.är nu allas niding och anklagad för sexövergrepp, våldtäkter och grooming – som sägs ha begåtts för tiotalet år sedan. Då var Brand den västerländska vänsterns egen lilla stå-upp-komiker-favorit. Då var han liksom fredad.

Numera – och sedan några år – är han hånad och hatad av sina forna beundrare eftersom han attackerat coronanedstängningar, och vaccintvång, talat väl om Trump men angripit Obama, Biden och Bill Gates, och uttryckt tvivel om att Ryssland är ensamt ansvarigt för kriget i Ukraina … allt sådant som man inte ska säga om man ska få god kritik på DN:s kultursidor – eller The Guardians.

The Times grävande i Brands sexliv började för fyra år sedan och det är först nu de ansett sig ha så mycket bevis att de kan slå på stort med avslöjandet. Men sådana gräv är svåra att genomföra utan att föremålet för undersökningen får reda på vad som pågår, och det kan förklara att Brand rört sig i en riktning i sina podramträdanden som gjort det möjligt för honom att samla på sig sex miljoner följare som gillar kritik av den djupa staten – och så räknar Brand med att de nu ska bli hans trogna försvarare och säga att avslöjandena är ett försök att tysta Brand.

Nu skulle jag ju förstås kunna gå på Ebba Witt-Brattström-linjen och i hennes efterföljd deklarera att kulturmannen är en ”narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen”.

Och Russel Brand är urtypen för den sortens man; en kulturman.

Men det gör jag inte för Witt-Brattström har fel på två sätt.

För det första är inte problemet en begränsad grupp män i kulturlivet och medierna – en grupp som man kan benämna ”kulturmän”. Problemet utgörs nog av de allra, allra flesta män som är verksamma i kulturlivet, liksom av de allra, allra flesta kvinnorna. Vi har att göra med ett helt samhällsskikt som är djupt stört när det gäller relationen mellan män och kvinnor – och på något annat sätt kan det nog heller inte vara i det sönderfallande senmoderna samhällets kultursektor.

För det andra kan nog knappast männen i denna grupp sägas vara patriarkala i ordets ursprungliga och verkliga bemärkelse.

Men låt oss börja med det där om att de flesta män och kvinnor i kultursektorn är bärare av förfall och dåliga egenskaper.

Nu börjar ni tyst för er själva att räkna upp alla era favoritförfattare och förbereder försvarstal.

Men tänk om just det att vara – eller vilja vara – författare, journalist eller kulturinriktad skribent av något slag i sig är ett tecken på dåliga karaktärsdrag? 

I dagarna läste jag Anna Funders Wifedom: Mrs Orwell’s Invisible Life, en biografi över Eileen O’Shaughnessy – George Orwells första fru.

Eileen är knappt omnämnd i de biografier som skrivits över George Orwell, och han verkade knappt själv medveten om hennes existens, förutom när hon inte tog hand om honom och den lilla gården tillräckligt enligt hans mening. Nu skulle man förstås kunna hävda att George satt och skrev för att dra in pengar till hushållet. Skrev gjorde han förvisso, men det var inte så att plitandet gav familjen en anständig försörjning. Det är väl förvisso så att det är många författarhustrurs lott att hålla ihop hushållet, och samtidigt torka ångestsvetten ur makens panna och trösta honom för att hans storhet aldrig blir erkänd. Men det räcker inte för George med en kvinnas omsorg och tröstande – han är ständigt otrogen mot Eileen. Antagligen inte för att han gillar sex och kvinnor, utan mest för känslan av att vara någon. 

Gissningar från min sida?

Inte alls. Eileen anförtror en vännina att George inte är över sig intresserad av sex. Och George noterar i sina anteckningsböcker att:

”Det finns två viktiga saker om kvinnor som man bara kan lära sig genom att gifta sig och som totalt motsäger den bild av dem själva som kvinnor lyckats få världen att tro på. Den ena är deras ohjälpliga smutsighet och slafsighet. Den andra är deras förskräckliga, allt förtärande sexualitet…”

Vad vi möter här är en klen krake som egentligen inte tycker om kvinnor – och George ständiga otroheter kan möjligen förklaras med att han var på jakt efter en kvinna med bacillskräck som inte ville ha samlag alltför ofta.

Eller så var det egentligen inte en kvinna han ville ha? I sin bok Nere för räkning i Paris och London berättar George hur han blir bestulen i Paris av en lömsk, svartmuskig italienare med polisonger. I verkligheten var tjuven en kvinna som hette Suzanne och som han själv betecknade som en ”slampa” – men hon blev Georges älskarinna (tills hon snodde hans prylar och stack). Georges beskrivning av henne drar mot det besatta: ”Hon var vacker och hade figur som en pojke, mansfrisyr och var på alla sätt åtråvärd”.

"Figur som en pojke", "...mansfrisyr...". Verkar som om ränderna aldrig går ur dem som gått på engelsk internatskola.

De få av Eileens brev till George som finns bevarade är sorgsna men värdiga. Georges brev till Eileen är dock inte bevarade, men man kan gissa att han inte hade så mycket att säga henne.

1945 har Eileens hälsa allvarligt försämras, hon måste opereras. I brev våndas hon över vilken sorts behandling och operation hon ska välja. Det är ju så dyrt. Hon väger sin hälsa mot familjens ekonomi – familjen har utökats, hon och George har adopterat ett barn, något George var helt med på – men han ger sig i väg på uppdrag innan adoptionen är klar.

Det verkar som om Eileen inte valde den dyraste behandlingsmetoden. Hon dör på kirurgernas bord i mars 1945 under en operation för att avlägsna hennes livmoder.

George kommer på begravningen. Men redan de följande veckorna börjar han desperat att fria till andra kvinnor – han klarar sig inte själv. En del friar han till redan efter ett första möte.

Anna Funders biografi var dyster läsning, Orwell hörde till mina husgudar. Ännu en i raden av manliga författare jag fått plocka ner från piedestalen – det var till och med värre än att ta ner Brecht, eller pedofilen Thomas Mann … och … ja, listan kan bli lång.

Alla de nyssnämnda är förvisso fortfarande läsvärda – svaga människor med usel karaktär utvecklar ofta en förmåga se klart på världen och andra människor, en egenskap som är nödvändigt för att de ska kunna klara sig, och insikterna kan omsättas i texter, till och med för oss andra mycket användbara texter.

Men samtidigt skapar alla dessa skrivande kulturmän ett hat – ett berättigat hat – hos de kvinnor som lever eller har levt med dem – eller på annat sätt utnyttjats.

Resultatet har på senare tid blivit #metoo och nu senast anklagelserna mot Russel Brand (som jag utgår från är sanna och mer kommer säkert fram).

Den som läser samtida romaner av västerländska kvinnor kommer om och om igen att möta skildringar av lömska, självupptagna kulturmän.

Problemet är att det framställs som om de är produkter av ”manssamhället” och ”patriarkala strukturer” – och därmed blir alla vi män en del av problemet. Men de usla kulturmännen är resultatet av att det moderna samhället skapar narcissister – och de värsta av dem anrikas i kultursektorns centrifug. Där hamnar inte de få normala män som finns kvar i västerlandet.

En viktig aspekt i sammanhanget är dock att kulturmannen inte är möjlig utan många kulturkvinnors frivilliga underkastelse, problemet är själva valet de gör; att låta sig förföras och utnyttjas av en självupptagen man bara för att han har en ställning i kulturlivet som kan förbättra den egna statusen. 

De ständiga debattartiklarna på kultursidor och annorstädes om manligt och kvinnligt har egentligen inget att göra med de liv människor lever utanför kultursektorn – men påverkar ändå de där vanliga liven. De många kulturkvinnornas formulerande av de egna begränsade erfarenheterna som något allmängiltigt formar också medvetandet hos de kvinnor som inte riskerar att stöta på en kulturman, och de kommer att betrakta de fullt normala männen i sin omgivning – och sig själva – i helt fel belysning (därmed inte sagt att den moderne västerländske mannen inte är ett problem – det är han – även om han inte är en kulturman).

Så kanske vi ska strunta i feministiska traktater skrivna av kvinnor i kulturvärlden, den striden gäller inte oss andra, vare sig vi är män eller kvinnor – den striden är närmast att beteckna som en träta inom ett statsunderstött skrå.

Det är inte så att jag inte begriper och inser vilket elände man som kvinna kan ha i det skrået – som läsaren förstår placerar jag kulturmannen rätt långt ner på utvecklingsstegen, några pinnhål under mårdhunden. Men varför som kvinna stanna i den omgivningen?

Skulle jag vilja ställa den frågan till Eileen om hon nu inte dött på operationsbordet medan de försökte karva bort hennes livmoder; typ: ”... varför stannade du kvar Eileen?”

Nej, det behövs inte. 

Hon valde förvisso att leva med en kulturman, men man märker hur hon i brev till vänninor beskriver honom med roat överseende. Hon var ju inget undergivet våp utan var ansvarig för att organisera logistik och propaganda för den republikanska sidan i Barcelona under spanska inbördeskriget. George var också där, men i en långt mer underordnad ställning.

Men det är hans personliga minnen från tiden i Spanien vi känner till genom hans verk Hyllning till Katalonien. Där förekommer Eileen bara i förbigående, utan namns nämnande.

Allt ljus på George, den lille fjanten.

Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.