"Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar."

Nyamko Sabuni –beredd att göra plats i bagageutrymmet för ännu en "skuld".

Det här med syskonrivalitet är inte lätt.

Man får förstå att Nyamko Sabuni är sur.

Och desperat.

Här har hon äntligen lyckats bli partiledare. Hennes tid i rampljuset väntar. Presskonferenser. Kanske en ministerpost i någon form av regering? Alla möjligheter står öppna.

Men så börjar opinionssiffrorna rasa. Varje gång hon numera ska läsa en sådan undersökning fasar hon för tanken att det inte ska finnas en egen stapel märkt ”L” utan att hennes parti försvunnit in under ”Övriga”.

Samtidigt syns hennes bror Kitimbwa Sabuni mer och mer i media som ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation. Medan däremot inte ens Agenda ringer henne.

”Det finns ingen rättvisa”, tänker Nyamko Sabuni. ”Brorsan leder ju en organisation som om möjligt har ännu färre medlemmar än vad vi har i Liberalerna. Och han är inte svartare än jag”.

Hon grubblar. Vad har han kommit på som inte hon har fattat?

Hon nagelfar broderns uttalanden, studerar de märkliga påståendena och försöker finna en koppling till verkligheten samt logik, vilket visar sig tämligen svårt. Men Nyamko Sabuni ger inte upp, hon är tränad för uppgiften efter harvandet med det egna partiets program och kongressmotioner och kan därför läsa texter utan logik och koppling till verkligheten.

Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar.

Och ordet är ”skuld”. 

Men hon inser att hon inte rakt av kan ta över broderns idéer, det gäller att framföra dem som om det som ska lanseras hade växt fram ur Liberalernas eget program.

”Vi i Liberalerna talar ju alltid om integration”, tänker Sabuni. ”Och så kopplar man ihop det med skuld. Då får man integrationsskuld. Sverige har en integrationsskuld till invandrare. Bingo-superjackpot-royal-imperial-straight-flush! Integrationsskuld! Nu ska vi upp i tio procent”.

Dags för en artikel på DN Debatt.

Den som orkar ta sig igenom Sabunis artikel i dagens DN kommer att mötas av påståenden som:

”En sådan (plan för att minska integrationsskulden. Min anm.) bör bland annat innehålla åtgärder för kunskaper i svenska språket, morötter för kvinnors deltagande i arbetslivet, åtgärder för att till exempel bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, förenklade villkor för små­företag och samverkan för upprustade förorter.”

Men vad har hon för ”plan” för dem som inte är intresserade av att lära sig svenska språket eller ta ett arbete? Det är ju det grundläggande problemet. ”Morötter”?

De som behöver morötter för att lära sig svenska eller ta ett jobb kan förslagsvis söka efter dem i grönsaksland mer söderöver.

”Integrationskulden innebär ett enormt svek mot varje människa som kommit till vårt land utan att ges chansen att lyckas här och mot varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden utan förhoppningar att lyckas i skolan eller att få ett bra jobb.”

Har man fått komma till Sverige har man fått chansen att lyckas. Sverige sviker inte ”varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden”. Dessa barns föräldrar sviker sina barn om de håller dem kvar i efterblivna kulturella och religiösa mönster.

”Vi ska inte vara ett delat land med ett utanförskap som föder förakt, frustration och konflikter.”

Stora grupper invandrare väljer att ställa sig utanför samhället – det skapar delningen. Det är bland de invandrare som kommit de senaste 20 åren det finns en motvilja till att anpassa sig till det svenska samhället – det skapar det ”delade landet”.

Dessutom, om vi ska laborera med Nyamko Sabunis tanke på att man ska börja redovisa ”Sveriges” olika skulder till dem som befinner sig innanför Sveriges gränser, vad sägs om att ta tag i följande skulder:

”Pensionärsskulden”. Vad gör vi åt det faktum att människor som arbetat ett långt liv och betalat skatt i tron att de ska få en pension de kan leva på nu upptäcker att den pensionen är skamligt låg?

”Våldtäktsofferskulden”. Alla de kvinnor som blir våldtagna men får se sina förundersökningar nedlagda eller inte ens inledda?

”Rånofferskulden”.

”Äldreomsorgsskulden”?

”Vårdskulden”?

Nyamko Sabuni har fräckheten att uttala sig om ”Sveriges” skuld, samma fräckhet som Löfven eller för den delen Kristersson eller Lööf visar när de talar om vad ”Sverige” är skyldigt att göra gentemot olika grupper: invandrare i Akalla eller isbjörnar i Arktis. 

Alla de skulder de vill att vi ska betala är skulder de uppfunnit för att vi ska fortsätta betala skatt till överheten så att de kan fortsätta bygga ut staten, denna eländets dysfunktionella stat som bara skapar nya problem och därmed nya ”skulder”.

De enda som har en skuld i det här landet till medborgarna är politikerna, byråkraterna och deras ”kulturarbetande” hovnarrar.

Dags att skicka räkningen.

"Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället."

Publiken under Järvaveckan. En tillställning då svenska politiker tävlar om att få visa att vem som ställer minst krav på invandrare.

Nu diskuteras tak för invandring eller inte.

Igen.

Nu ska åter ältas hur många som ska få asyl.

Och folk sitter och funderar på vilket av partierna i riksdagen som har mest förnuftig politik.

Men alla är de präglade av feghet och irrationalitet.

Själva förutsättningen för de här diskussionerna saknas, och den förutsättningen är att Sverige skulle ha en invandrings- och asylpolitik. 

Det har det här landet inte haft de senaste 20 åren. För det har inte funnit någon syn på vad Sverige är som nation, vad som kännetecknar Sverige. Det har inte funnits en syn på hur allt det som folket byggt upp ska värnas i möten med främmande kulturer. För just det faktum att folket byggt upp något genom seklerna är förutsättningen för att Sverige kan bli en fristad för dem som kommer från kulturer som uppenbarligen saknar denna förmåga.

Det är alltså rimligt att man diskuterar vilka principer som ska gälla när man öppnar dörrarna för den som vill komma in i Sverige.

Men diskussionen om hur det borde vara förs av politiker som bara bekymrar sig om sina positioner, och den förs dessutom på snyltares villkor och då kan den aldrig bli rätt.

Men vänta nu.

Får man säga ”snyltare”?

Klart man får.

En snyltare är en person som har snyftandet som ideologi och kultur. En person som blir insläppt i Sverige och förklarar att han eller hon är förtryckt eftersom de inte tjänar lika mycket eller bor i samma områden eller syns lika mycket i media som de som bott i landet i generationer.

Bilan Osman är ett utmärkt exempel på detta.

Antag att de invandrare som kom till Sverige från perioden som sträcker sig från slutet av andra världskriget till millenieskiftet hade betett sig som Bilan Osman.

Snyftat och snyltat.

Då hade Sverige inte utvecklats så väl som landet trots allt gjorde.

De tidigare invandrarna och flyktingarna insåg att de hade dragit en av de få vinstlotterna i tillvarons tombola. Den lott som gav dem möjlighet att lämna flyktingläger, krig och förföljelse för att istället få möjligheten att arbeta sig in i ett nytt land.

Märk väl. 

”Arbeta”.

De förstod med självklarhet att det gällde att bevisa att de var värda vinstlotten. Och de insåg att de genom hårt arbete kanske skulle lyckas ge sina barn goda förutsättningar i det nya landet. Inget gott skulle komma med en gång. Gratis.

Det här är den första folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Den som släpps in i landet ska också bevisa sig värdig detta förtroende genom att arbeta.

De som kom hit som flyktingar och invandrare insåg också att de kom till ett bättre samhälle än det de tvingats lämna, ett mer välordnat, fungerande och civiliserat samhälle.

De fann det därför rationellt att studera de seder och bruk som kännetecknande det samhället.

Här fanns inga större problem eftersom de alla kom från en europeisk kristen-judisk kulturkrets. Eller från sekulära miljöer i Europa.

Det här är den andra folkligt förnuftiga förutsättningen för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Enbart flyktingar från den kristet-judiska kulturkretsen kan få invandra eller få asyl. Detta hindrar inte i sig givande av asyl åt personer från Afrika, Mellanöstern eller Asien eftersom de genom sin tro och kultur kan tillhöra den kulturkretsen. 

Detsamma gäller personer som aktivt tagit avstånd från islam och som förföljs i sitt hemland för detta. Liksom för personer ur den hinduiska eller buddistiska kulturkretsen.

Ur detta följer också förstås att den som aktivt vill utöva sin islamska tro inte i någon begriplig mening av ordet någonsin kan bli svensk. En nation definieras av sitt territorium sin historia, sin kultur, det som präglat dess ekonomiska utveckling och av sin mentalitet. Sverige som nation har alltid tillhört den europeiska kulturkretsen. Den muslimska kulturkretsen har alltid fört krig mot Europa, och fortsätter göra det. Sverige kan inte ha en aktiv femtekolonn i landet.

Det finns absolut inget gott som det alltmer accepterade utövandet av islam i Sverige medfört, det har istället skapat en autonom zon inom vilken efterblivenhet frodas. Där allt det som den svenska arbetarrörelsen i sin begynnelse bekämpade får växa och dessutom ges en möjlighet att sprida sig ut i samhället.

Det finns inget skäl att släppa in personer som för med sig efterblivna föreställningar, motsättningar, seder och stamkrig eller klankontroverser. Och som dessutom öppet uttrycker sin vilja att rasera det land de kommit till – samtidigt som de ofta försörjs av detta land.

Världen är full av goda, flitiga människor som behöver en fristad. Finns inget skäl att ge en fristad åt andra.

Alltså, släng allt tjafs om internationella konventioner och åtaganden åt sidan och grunda framtida flykting- och asylpolitik på ovannämnda två enkla principer.

Men det krävs givetvis också att nationen återställs åtminstone till tillståndet vid millenieskiftet.

Det innebär att ett mycket stort antal personer som kommit till Sverige efter år 2000 måste lämna landet eftersom de inte uppfyller de enkla kraven som ställs som folkligt förnuftiga förutsättningar för en fungerande invandrings- och asylpolitik.

Nu kommer många att tycka att jag är en brutal islamofob.

Men jag har ingen fobi. Jag är inte rädd för islam.

Jag är fientlig.

Och jag bekymrar mig föga om sådana omdömen från snyltare eller svenskar som vill straffa sig själva för synder andra pådyvlat dem.

När jag läser igenom texten igen funderar jag istället på vad min gamle far skulle sagt om han läst den. Härdad av krig och därefter åratal i läger skulle han lagt sidorna på bordet. Bekymrat tittat på mig en stund. Därefter lagt handen på min axel och sagt:

”Vad har tagit åt dig? Varför är du så försiktig?”

Det mesta av det som produceras i svensk kultur i dag med ett politiskt budskap är inte resultatet av missriktad godhet. Det är följden av omsorg om den egna inkomsten och positionen. Och feghet. Och okunskap.

En tredjedel av alla svarta i Sydafrika går till sängs hungriga. Sex miljoner barn är i perioder drabbade av konstant hunger. Samtidigt har det skapats områden av vit slum, där invånarna ibland lever i fruktan för sina liv. Men Rhodes-statyerna är borta.

Allt elände i västvärlden antas numera bero på att våra medvetanden är fångade av ”koloniala föreställningar”, vår syn på historien är falsk. Därför beter vi vita oss fel.

På DN:s kultursida i dag utbreder sig Rebecka Katz Thor över en hel sida i ämnet. Hon har tidigare mest ägnat sig åt att förklara att om vi tittar på gamla fotografier så kommer inte 1930-talet att återupprepas. Lycka till. Själv tror jag det är lite svårare än så om man vill undvika just det.

Hon gillar tanken på att riva statyer. Då befrias de förtrycktas medvetande:

”I Kapstaden kastar fortfarande statyn över apartheidledaren Cecil Rhodes sin skugga, trots att statyn togs ned efter stora protester 2015. Skuggan målas dit gång på gång av lokala konstnärer. Sockeln lämnades tom, som för att visa på frånvaron av statyn, den har nu fått en ny funktion, den hyser performance och tal, och på så sätt har en maktförskjutning skett – sockeln bär inte längre den koloniala historien utan dess motstånd. Samtidig påvisar den spöklika skuggan en närvaro av ett djupare sår av ett historiskt övergrepp som inte försvann med statyn. Historien kan inte göras ogjord, men dess tradering kan inte heller stå fast och sockeln blir i sig som ett slags minnesmärke över de liv som tidigare inte värderats.”

Performance-föreställningar. Härligt, kan de svarta jubla. ”Free at last!”

Men sedan Rhodes-statyn revs har inget blivit bättre i Sydafrika.
Tvärtom.

För problemet är inte att de svarta varit fångna i koloniala föreställningar, utan i sin egen okunnighet som leder till en oförmåga att bruka jorden, utvinna malm och mineraler, producera el, bygga fungerande järnvägar och avlopp. När det gäller avlopp kan man notera att det tidigare bildliga uttrycket ”shitstorm” i Sydafrika blivit bokstavligt. Mänsklig avföring ligger öppet i högar som torkar, med tiden pulvriseras och så kommer de hårda vindarna. Ja, ni kan själva tänka er … inte så kul att stå på den tomma sockeln till Rhodes-statyn då.

Sedan ”befrielsen” i Sydafrika har de svarta och deras huvudparti ANC tagit kontroll över varje sektor av samhället. De har total dominans över all offentlig verksamhet, de ingår i ledningarna för alla stora företag som tidigare styrdes av vita.

Allt har de förstört.

Och som lösning på detta ska de nu böja expropriera medelstora och små företag ägda av vita.

Så att de också kan förstöras.

Så att alla får det ännu sämre och fler svarta dör. 2019 gick en tredjedel av de svarta hungriga till sängs.

Om Rebecka Katz Thor verkligen bekymrade sig om de svartas situation i Sydafrika skulle hon angripa ANC:s blodiga vanstyre. Inte diskutera vilka statyer som får finnas eller inte finnas i Kapstaden.

Men hon vet inget om Sydafrika. Hon bryr sig inte om de svarta i landet, hon struntar i alla dem som i dag mördas, våldtas och rånas mördas, att fler är arbetslösa, att elproduktionen gått ner och man har elransoneringar (förekom aldrig förr), en tredjedel av de järnvägar som byggdes under apartheid förfaller. Sjukhusplatserna är färre än för tio år sedan.

Men strunt i det. Rhodes-statyn är borta.

Detta är att vara fången i en ”kolonial föreställning”, att ursäkta sina egna tillkortakommanden här och nu med något som hände för några generationer sedan.

Rebecka Katz Thor är bara intresserad av att synas på kultursidorna och strössla med lite Judith Butler-citat för att bygga sitt eget varumärke som god och anti-kolonial och på så sätt kunna fixa fram bidrag till olika projekt som kan hålla henne och kompisarna flytande.

Ett sådant projekt är tanken på ett monument över den svenska kolonialismen. Ja, jag vet vad du tänker, typ: ”Det ska väl vara snabbt fixa med tanke på den synnerligen begränsade omfattningen av den.”

Men nej, nej. Här ska vi dra på.

”Detta arbete måste prioriteras för att kunna genomföras. Ett konkret exempel på hur detta skulle kunna påbörjas är att stödja Göteborgs Internationella Konstbiennals arbete kring möjligheten att skapa ett monument till hågkomst av den svenska kolonialismen. Biennalen arbetar i två upplagor med utgångspunkt i den ”Franska tomten” i Göteborg, vilket i dag är en intetsägandeplats men det var den frihandelszon som Frankrike fick år 1784 i utbyte mot ön St. Barthélemy som blev en svensk koloni.”

Detta ska alltså ske i Göteborg, en stad med gängskjutningar, korruptionsskandaler, no-go-zoner. 

Nu. Inte då.

De som utövar våldet, säljer knark, tar mutor eller ”bara” är allmänt inkompetenta skadar inte folk på olika sätt på grund av några ”koloniala föreställningar”.

De gör det för att de är okunnniga, lata, onda eller rent allmänt dumma i huvudet.

Det har inget att göra med någon historia eller några föreställningar om hur historien har varit. 

De flesta av dem har ingen föreställning om historien. 

De flesta av dem minns inte vad de gjorde i förra veckan.

Men sådant struntar Rebecka Katz Thor i. Nu ska det raggas kulor till nästa konstprojekt.

Under tiden dör barnen. 

Här och i Sydafrika.

Men det bryr sig Rebecka Katz Thor inte det minsta om.

Vad vi måste inse är att varje manifestation, varje text och varje monument människor som Rebecka Katz Thor lyckas få på plats i vårt samhälle leder till att världen blir sämre, att fler dör.

Även svarta.

Men som sagt, spelar roll för henne om hon får kulorna till monumentet i Göteborg.

Paradoxalt nog förverkligas därför Rebecka Katz Thor vanföreställning om hur det var under kolonialismen och blir sann; vita personer från över- och medelklassen bidrar för sin egen vinning skulle och för sin position till att skapa ett tillstånd i världen av vanstyre, ett tillstånd där andra får det sämre.

Rebecka Katz Thor kan alltid ta sin tillflykt till ett luftkonditionerat galleri eller museum.

Förvirrad när du tvingas in i samtal om politik? Var lugn. Här får du hjälp.

Vi kan stå inför ett nyval om Miljöpartiet bestämmer sig för att lämna regeringen. Det som talar mot att partiet väljer att göra det är att det krävs en viss handlingskraft. Troligare är att de sitter där de sitter så länge de får. Sedan förlänas de reträttposter på platser eller i verksamheter som Stefan Löfven hyser speciellt agg till.

Men om det nu drar ihop sig till nyval kommer obegripligt många att diskutera riksdagspartiernas politik. Det nyttar väl lika mycket till som att diskutera vädret. Men för den som ändå hamnar i politiska samtal under en middagsbjudning kan det vara bra med en förnyad orientering om de senaste förändringarna i ords betydelse. Så varsågoda:

A

AMNESI. Glömska. Nödvändig egenskap hos politiker. Än mer hos dem som ska rösta på dem. (Populärkulturella referenser: Ground Hog Day, Eternal Sunshine of the Spotless Mind.)

AMNESTI. Åtgärder riksdagen beslutar om för att hantera amnesi hos flyktingar som inte minns sin ålder.

AMNESTY. Organisation som drabbats av amnesi och inte minns sitt ursprungliga syfte.

B

BARBAR. Svenskar innan de kom i kontakt med utlänningar. Definitionen lanserad av historikerna M Sahlin och F Reinfeldt.

BABAR. Elefant. Står ofta mitt i rummet i valdebatten.

BETING. Bestämt mått av arbete som utförs för att man ska kunna försörja sig.

BETTING. Sysselsättning som vunnit i popularitet gentemot det mer otidsenliga beting. Se bidrag.

BIDRAG. En form av betting där vinst utlovas varje gång. Att detta inte alltid uppfylls leder sällan till något. Se amnesi.

C

CYKEL. Färdmedel. Anbefalles för allmänheten av politiker som själva ofta är ute och cyklar.

CYKEL. Ekonomisk term. Upptäcks för när finansbubblor spricker, och när det händer får vi alla cykla vare sig vi vill eller inte.

COUNTRY. Musikgenre. Populär bland kulturarbetare om texten framförs på engelska. Framförs den på svenska ska den dock avfärdas som dansbandsmusik.

D

DESERTERA. Flykt från verkligheten – i detta fall krigsmakten. Föråldrad term i Sverige för här finns ingen krigsmakt att desertera från.

DESSERTERA. Flykt från verkligheten. Sker genom att man äter mycket bakverk och sötsaker. Se Göran Greider.

DOMARE. Person med juristutbildning som inte fått jobb på en advokatbyrå.

E

ECKLESIASTIKMINISTER. Tidigare benämning på den politiker som var ansvarig för skola och utbildning. Benämningen numera avskaffad eftersom dagens lärare inte kan stava till den – än mindre uttala den korrekt; vilket gör att de inte kan diskutera hur den som är ansvarig gör sitt sitt jobb. Ett vanligt missförstånd är att nuvarande kulturminister är direkt ansvarig för skolfrågor eftersom man ofta hör nyutexaminerade lärare säga ”bah”.

E-POST. Digitalt brev. Om de är lagrade hos myndigheter, så tenderar de att försvinna om medborgare och journalister begär ut dem. Se ”kompost”.

F

FARS (1). Ålderdomligt uttryck. Något som tillhör en far. Företeelsen anses därför vara ett uttryck för patriarkalt förtryck och heteronormativitet och bör inte användas.

FARS (2). Situationskomik. Fars uppstår ofta när någon vänder sig mot användandet av uttrycket fars enligt definition ovan.

FARSI. Språk. Talas i Iran. Den som talar farsi kan fritt i Sverige använda uttrycket fars enligt definition 1 emedan patriarkalt förtryck från Iran inte riktigt räknas. Se även fars enligt definition 2.

G

GUD. Allsmäktig entitet inom kristendomen. Uppenbarade sig förr i tiden, ibland i form av en brinnande buske. Vissa islamister hävdar att deras gud är mäktigare eftersom han uppenbarar sig i form av brinnande bilar.

GÖTEBORG. Tidigare levande industristad – har nu muterat till något annat.

H

HATBRÅTT. Stavades tidigare hatbrott. Den nya benämningen anses bättre spegla det faktum att innebörden av ordet skiftar mycket snabbt. Skämt i går. Hatbrott i dag.

I

INTENSIVVÅRD. Tidigare beteckning för avdelning på sjukhus där det krävdes intensiva insatser för att behålla patienten kvar i jordelivet. Betecknar numera en avdelning där det behövs intensiva insatser för att behålla personalen.

IMBECILL. Typ av bacill som är svår att bekämpa. Sprider epidemisk dumhet.

J

JAKT. Sysselsättning som betraktas med stor misstänksamhet av myndigheter som därför försvårat licenshantering för vapen. Vissa jägare överväger därför att övergå till jakt med handgranat, vilket inte kräver licens. Se älgskav.

JANTE. Fiktiv plats där lagar stiftades, i dag tenderar det dock att vara så att lagarna är fiktiva men platserna verkliga.

K

KOMMUN. Beteckning på svensk förvaltningsenhet med begränsat självstyre. Ordets ursprung kan härledas till det forntida uttrycket ”ur hand i mun”, det vill säga obetänksamt leverne där man inte prioriterar utgifter och tänker på morgondagen; ursprungligen var beteckningen ”kom mun”. Se valfläsk och kommun-ister.

KOREA. Pågående utförsäljning av nötboskap till slakterier. Skylls på vädret – inte på jordbrukspolitiken. Jämför Nordkorea, där kollaps i jordbruket också alltid skylls på vädret.

L

LASSIE. Hund av rasen collie. Fortfarande tillåten i motsats till border collien som inte är anpassad till den gränslösa värld som är påbjuden.

LOKAL. Bot mot all form av social oro. Se ”lokalbedövning”.

M

MERIT. Tidigare viktig faktor vid befordran. Kan numera vara en belastning. Se ”meteorit” och ”stjärnfall”.

MÅNE. När den är full blir en del håriga och farliga. Se "varulv". Liknade fenomen har också observerats hos vissa individer då de ser en halv måne. De blir då skäggiga och aggressiva.

N

NORR. Väderstreck. Kommit ur mode eftersom allt är relativt. Se ”narr” och ”postmodern”.

NÄVE. Ska enligt nutida social kod hållas knuten i fickan. Bör försiktigtvis aldrig sträckas fram för handhälsning. Se ”Arbetsdomstolen”.

O

OMELETT. Comfort food för makthavare eftersom den påminner dem om att ägg är till för att knäckas.

ORIENTERA. Ta ut rätt riktning. Sker numera alltid med hjälp av Orienten. Innan detta tillstånd etablerades fanns en period då alla vägar ledde till en rom.

P

PENSION. Åldern då den ska inträda föreslås alltid öka, pensionen i sig däremot tenderar att minska.

PRÄST. Såvida P. har anställning i Svenska kyrkan förväntas personen företräda en en tro präglad av hål efter ursprungliga uppfattningar som tagits bort. Se prästost.

Q

QUASIMODO. Ringaren i Notre Dame. Tidig representant för yrkesgrupp som numera är nästan utdöd. Deras uppgift var bland annat att ringa i kyrkklockorna då det var fara å färde. Emedan vi nu dock lever i en värld där allt ständigt blir bättre har detta skäl till klockringning försvunnit och arbetstillfällena drastiskt minskat. Sådan klockringning kan dock fortfarande ske när någon hävdar att samhället inte blir bättre. Se domprost, Visby.

QUISLING. Landsförrädare. Förekomsten av quislingar ses som ett utslag av att något är fel i samhällskroppen. Se kvissla.

R

RAP. Musikgenre eller olämpligt ljud vid måltid. Den konstnärliga betydelsen i båda fallen är likvärdig.

RAPP. Utdelas i Saudiarabien till den som är alltför rapp i sin kritik av tillståndet i landet.

S

SADISM. Viljan att plåga andra för sin egen njutnings skull. Svensk politik präglas av poststress-sadism; viljan att plåga andra utan ett egentligt mål.

SOCKER. Sötningsmedel. Kan komma att straffbeskattas efter krav från Göran Greider. Denne sägs också kräva ett förbud för farinsocker eftersom det är brunt.

T

TALK. Puder som ska dämpa hudirritationer. Se talkshow, som dock kan ge utslag.

TELEPATI. Tankeöverföring. Ännu ej i vetenskaplig mening bevisat fenomen. Kan bero på frånvaron av tankar i det moderna samhället, det finns inget att överföra.

U

UNDER. Mirakel. Inträffar sällan trots att allt fler upplever att de befinner sig i underläge.

UPPSKATTA. Svenska folket är uppskattat av sina politiker. Se Skatteverket samt uttrycket ”med sådana vänner behöver man inga fiender”.

V

VAMPYR. Blodsugare som vänt på dygnet. Att Stockholmspolisen bara vågar visa sig i norr- och västerort på dagtid beror på att de hört att då ligger vampyrerna i Kista och sover.

VINYL. Läte som uppstår på valvakor när det egna partiet gått bakåt och de närvarande druckit upp allt vin.

X

X. Bokstav som finns enbart för att beteckna att något inte finns utan blott är en social konstruktion. Se X-kromosom.

Y

YMNIGHETSHORN. Mytologisk företeelse som garanterade välfärd åt alla. Numera ersatt av skohornet.

YRKE. Verksamhet som utövas för att man ska kunna försörja sig. Beteckningen beror på att mången person känner sig illamående och yr vid tanken på detta.

Z

ZENIT. När solen står som högst på himlen. Används också för att beteckna någons karriär, dock aldrig om politiker eftersom det i objektiv mening aldrig inträffar. Se istället solförmörkelse.

ZOMBIE. Levande döda varelser begivna på människokött. Förutom kostvanor kan de alltså påminna om miljöpartister i regeringsställning.

Å

ÅKER. Enligt vissa något som inte behövs i Sverige eftersom det åker hit båtar med mat. Se globalisering.

ÅNGER. Insikt som följer av att man tidigare fattat fel beslut. Å. är en okänd känsla bland politiker.

ÅS. Naturformation. Återfinns de i Halland är de tydligen näst intill ogenomträngliga.

Ä

ÄDEL. Egenskap som numera är vanligare bland ostar än bland människor.

ÄRVA. Överlåtelse av egendom vid dödsfall. Anses suspekt såvida det inte är Allmänna arvsfonden som är mottagare.

Ö

ÖVER. Sociologisk term. I framtiden kommer samhället att bestå av den som blir över och den som befinner sig över dem.

ÖH. Vanligt samtida tilltalsläte.

Det är dags att välja sida när västerlandet angrips. Det gäller även hbtq-rörelsen.

Representanter för "Madame Legion" marscherar in i Alger för att försvara Republiken.

Nu ska sommarvikarierna in på Stockholmstidningarna och det har mycket länge varit så på kulturredaktionerna att man är noga med representationen. Mångfald, ni vet.

Man rekryterar därför alltid en bög på sommaren.

Nu har jag inga som helst problem med homosexuella skribenter eller homosexuella i sig.

Min aversion gäller kultursidesbögarna.

Expressens exemplar för året heter Philip Warkander.

Han inleder sin säsong med en text som bär rubriken:

”Därför har vi män

börjat raka benen”

Man kan resa flera invändningar mot rubriken. Den första gäller förstås uppfattningen att ”vi män” börjat raka benen.

Skulle inte tro det Philip. 

En snabb okulär besiktning i mitt grannskap ger vid handen att så inte är fallet.

Men vi kanske rör oss i olika kvarter. Vad vet väl jag.

Om vi ska lita på resten av hans text kan vi dock åtminstone vara säkra på att Philip själv samt italienska fotbollsproffs rakar påkarna.

För både fotbollsshorts och moderiktiga shorts just nu kräver det. Philip berättar för oss att:

”Själv köpte jag två av Pradas minishorts förra året och har inte slutat raka benen sedan dess. När jag ser de mörka hårstråna börja spira tar jag numera reflexmässigt fram hyveln.”

Han är en listig liten gynnare, nu har han lagt en plattform för vad han ska skriva om hela sommaren. Texterna ligger antagligen klara. I nästa artikel får vi veta vilket raklödder han använder, därefter en essä om den bästa hyveln, och så en avrundande betraktelse om med vilken olja eller vilket balsam man ska smörja in de nu lena och fina skånkarna.

Jag drabbas onekligen av fasa inför tanken på den artikelserien och vill omgående starta en crowdfunding för att fixa en laserbehandling åt Warkander.

Han avslutar sin text med orden:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Men att män är olika, och att en del föredrar andra män, har inte varit något problem bland vanligt folk på ett bra tag. Oavsett samhällsskikt. Människor bedömdes efter kunskaper och arbetsförmåga. Eller styrka i strid.

Alla har haft en plats. 

Det är först i det senmoderna västerländska samhället som vi fått gnällbögarna – i Sverige anförda av pionjären Jonas Gardell.

De utmålar sig ständigt som förföljda. Och de utmålar sig ständigt som bärare av högre kunskap.

Historiskt har det förvisso varit så att bögar, lesbiska och transpersoner varit ansedda som personer som vet mer och kan se mer – just därför att de överskrider andra människors gränser.

Gardell, Warkander och andra är blott en nutida blek återspegling av detta.

För vilken kunskap anser de sig vara bärare av i dag?

Låt oss se på Warkander, lektor i modehistoria som doktorerat med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me. A study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm”.

Den kan väl bäst beskrivas som en etnografisk studie där Warkander utforskar hur bögar i Stockholm byter klädstil från dag till dag. Eller hur de arrangerar fester, vikten av partyfixandet beskrivs i en intervju i DN:

”I början av avhandlingen beskriver han en situation när konstnären Makode Linde firade sin födelsedag på Berns genom att bjuda sina vänner under temat ”straight acting”, ett begrepp som används för att beskriva homosexuella som uppträder på ett stereotypt heterosexuellt manligt sätt.

Genast arrangerade Tommie X en alternativ fest för fjolliga bögar där han själv klädde sig i vit aftonklänning från 30-talet. För att skapa en motvikt till ”straight acting”-temat.

– På så vis skapas hela tiden alternativa plattformar som utmanar stereotypa föreställningar och vänder upp och ned på normer. Därför är det högst situationsbundet vilken stil som ger inflytande, säger Philip.”

Men att bögar klär sig i vit aftonklänning från 1930-talet förändrar inte verkligheten, det kan däremot ge dem som uttolkar detta som något storslaget och viktigt för mänskligheten inflytande i det offentliga rummet, och på kultursidor.

Den överhet som vill se en helt globaliserad och nivellerad värld, där alla västerländska värden förgås är givetvis intresserade av att det offentliga samtalet domineras av personer som hela tiden för fram tanken på att alla är lika, det finns inga gränser – allt ska vara flytande. Allt ska ner i samma ”pot au feu” och koka tills ingredienserna inte går att identifiera.

Det hbtq-rörelsen inte förstår är att detta i sin förlängning inte ger dem en plats i samhället, det innebär deras egen utplåning. I sinom tid kanske också fysiskt eftersom de om överhetens mångkulturella projekt blir segerrikt kommer att vara lovligt byte för queerhatare från den muslimska kulturkretsen.

I DN-intervjun menar Warkander att:

Synen på kön har också förändrats. Uppdelningen mellan kvinnligt och manligt har börjat ifrågasättas. Särskilt tidigare föreställningar om det manliga som den självklara kärnan och det kvinnliga som yta och utseende.”

Och han avslutar sin text i dagens Expressen med:

”Är det en feminisering av mansidealet som vi bevittnar? En bredare, mer liberal tolkning av vad som kan anses vara manligt? Det vore ju i så fall inte så dumt.”

Dessa två citat avslöjar Warkanders bigotteri.

Gamla folkliga föreställningar om kvinnor inskränker sig inte till att det kvinnliga utmärks av ”yta och utseende”.

Det är fjollbögens uppfattning om vad det är att vara kvinna; smink, ständiga klädbyten och så roa sig.

Och nu ska denna inskränkta syn på vad en kvinna är spridas till heteromännen och forma deras beteende.

Vi ska alltså bli bättre människor genom att uppföra oss som fjollbögar tror att kvinnor är?

Själv vill jag gärna se fler bögar och lesbiska ta plats i det offentliga samtalet, men genom sina kunskaper och förmågor.

Och faktiskt också genom sin erfarenhet – perspektivskiftet det innebär att inte vara hetero ger givetvis vissa insikter som jag som hetero inte har eller kan få.

Men dessa kunskaper, förmågor och erfarenheter är givetvis vida större än det Warkander vill begränsa dem till:

”Deras vårkollektion för män 2019 var sensationell. En enig kritikerkår menade att detta var en av deras starkaste herrkollektioner på länge. Särskilt Pradas shorts – i olika färger, material och snitt – men ständigt i minimalt format, knappt täckande skrevet, blev förra årets stora modesnackis.”

Det är sådant Warkander vill att bögar och män ska ägna sig åt; få dåndimpen av Pradas kollektion av minimala shorts som knappt täcker skrevet.

Jag förväntar mig så mycket mer av bögar och lesbiska. De är bärare av viktiga västerländska traditioner. De är också vana att sluta sig samman och kämpa även när omgivningen är fientlig. Precis vad de västerländska samhällena behöver i dessa tider.

Det bör räcka med två kompanier för att hålla ordning i Stockholm, ett med muskulösa bögar och ett med butchflator.

Formera er.

PS. Det är inte så att jag förnekar förföljelse och förtryck genom historien av dem som inte är heterosexuella. Det har förekommit.

Enkelt uttryckt kan man säga att alla faktiskt förföljts genom historien, tillvaron är ju en kamp och någon förlorar alltid på grund av religion, nationell tillhörighet, klass eller sexuell preferens. Några hamnar alltid underst.

Men bögar och lesbiska har genom historien visat en sällsynt förmåga att hävd sig genom kampen för att – enkelt uttryckt – få ha sex med vem de vill.

Och det som fascinerar mig är den rent krigiska förmågan. Inte bara i Sparta, utan hos de japanska samurajerna, piraterna, Budjonnys röda ryttararmé, eller den franska främlingslegionen som av araberna kallades ”Madame legion” på grund av den utbredda homosexualiteten. Men likafullt sprang araberna åt andra hållet när Legionen kom.

Hbtq-rörelsen står inför ett vägval när västerlandet är hotat. Offerkofta eller uniform.

Hur vill man ta plats i samhället?

Och jag lovar, det finns snyggt skurna uniformer. 

Demokraterna, ett parti där bossarna ägnar sig åt tagande av mutor, utpressning, penningtvätt och ... vapenhandel med islamister.

En capo dei tutti i capi diskuterar med sin företrädare om olika former av "Pay-to-play".

Varje gång Donald Trump skickar iväg en tweet om hur korrumperade Demokraterna är tas det i svenska medströmsmedia som bevis på hur okunnig och förvirrad presidenten är. I statsradions USA-podd tyckte de häromdagen att ett uttalande från Trump om att Demokraterna ägnade sig åt korruption och valfusk var så befängt att de skrattade åt det.

I USA-podden medverkar det statsradion kan uppbåda av egna experter, ibland någon inbjuden.

Vi talar alltså om personer som är betalda att på heltid följa politik i USA och de skrattar åt påståenden om att Demokraterna är ett korrumperat och brottsligt parti? Demokraterna är ju ett blodsugande brottssyndikat som får maffian att framstå som en lite, lite mer påträngande variant av Rotary.

Det vet vi som följer utvecklingen på vår fritid, och utan att göra det på heltid med betalning av staten. Märkligt, eller hur?

Nedan några få exempel på brott och korruption i en del av Demokraternas starkaste fästen i USA. Ett mycket litet urval. Jag skulle kunna skriva en bok i frågan.

Och varför får du aldrig läsa om detta i medströmsmedia? Eller om Obamas, Clintons, Bidens och Pelosis kopplingar till dessa korrupta, penningtvättande politruker?

Alltså, nedan ett axplock gjort på tre timmar och med brott begångna av Demokrater som avslöjats av federala åklagare tillsatta av Donald Trump.

San Francisco

I San Francisco har den federale åklagaren åtalat Mohammed Nuru för tagande av mutor och bestickning. Nuru var chef för stadens enhet för offentliga arbeten och ansvarade därför bland annat för drift, och underhåll av offentliga byggnader samt ibland uppförandet av dessa. Han hade rykte om sig som en man som fick saker gjorda. Möjligen hade inte alla som ansåg det riktigt en aning om hur mycket han fick gjort, och hur han gjorde det.

Han satt i en position där han kunde dela ut lukrativa kontrakt på utförande av tjänster för stadens räkning, och han delade ut dessa kontrakt till dem som betalade bäst.

I samma svep har man klippt till mot Walter Ting Lok Wong, en privat entreprenör som i årtionden arbetat med att ordna byggnadstillstånd. Ville man ha något fixat gick man till Wong slantade upp och så kom han tillbaka med rätt papper, kontrakt och licenser.

När Wong arresterades anande många att det var början på att en större härva skulle nystas upp – eftersom han i decennier arbetat med att påverka stadens styresmän på olika områden. Wong har också lovat bistå den federale åklagaren med dokument och bevis mot andra inblandade.

Och snart kom nästa gripande. Sandra Zuniga greps för sin inblandning i affärerna och dessutom för penningtvätt. Zuniga är inte vem som helst, utan är borgmästarens ”fix-it director” som hon beskrivs i pressen – alltså både borgmästarens högra och vänstra hand. I sig en prestation att hon också hann med att ta mutor och tvätta pengar.

San Francisco har haft en Demokratisk borgmästare i snart 70 år och det är inte första gången Demokraterna skakas av avslöjanden om korrupta och brottsliga högt uppsatta politiker. Det är bara fem år sedan en av Demokraternas delstatssenatorer dömdes för affärer med kinesisk maffia samt vapenaffärer med islamister.

Den senaste affären kommer att pågå ett tag och leda till flera gripanden, nu när man har en person i toppen på maktpyramiden man kan sätta press på. Och det finns flera ”sealed indictments i ärendet” med namnen hemligstämplade. Det är en metod åklagare använder när de vill sätta press på misstänkta och sådana som ännu inte delgivits misstanke.

Michigan

I Michigan har den federale åklagaren väckt åtal mot Demokraten Antonio Morrocco för att i mer än 20 år i sin position som ansvarig för ett countyts offentliga arbeten tagit mutor. Han har dessutom genom en av sina medarbetare två gånger varje år tvingat byggentreprenörer och andra som han ordnat kontrakt till att köpa biljetter till de middagar han anordnade för att få in kampanjpengar. Varje år fick han in några miljoner på detta sätt.

Utredningen har pågått i två år. Mer än 20 politiker och företagare har hittills dömts i jakten på Antonio Morrocco som hela tiden varit det öppet uttalade målet.

Massachusetts

Här har den federal åklagaren åtalat Demokraten David Nangle för att ha nallat stora belopp av offentliga medel för att kunna bekosta ett liv i lyx samt betala de egna spelskulderna. Pikant nog satt Nangle i en kommitté för etiska frågor.

Samme federale åklagare satte också nyligen fast den Demokratiske borgmästaren i staden Fall River för att denne tagit betalt privat för att dela ut licenser till försäljare av marijuana för medicinskt bruk samt begärt procent på omsättningen.

Eftersom den federale åklagaren Lelling verkar ha en outtömlig energi har han på den senaste tiden också hunnit få två topp-Demokrater i Boston fällda. Stadens turistchef samt den som ansvarade för Bostons samordning med federala myndigheter visade sig ha pressat företag på pengar.

Och nu verkar Lellings sikte inställt på borgmästaren … som förstås är Demokrat.

Maryland

I februari i år dömde Baltimores borgmästare Catherine Pugh (Demokrat) till tre års fängelse för tagande av mutor och skattebrott. Ett av hennes upplägg var att hon krävde av dem so ville ha kontrakt med staden att de skulle köpa stora volymer av en bok hon skrivit.

Skandalerna i stadens Demokratiska parti kommer att bli fler. Nyligen erkände sig Cheryl Glenn, en av ledarna för delstatens svarta Demokrater, skyldig till att ha tagit mutor för att dela ut licenser för marijuana- och alkoholförsäljning. Och hon har lovat att samarbeta med den federale åklagaren och avslöja fler exempel på korruption.

Och så här skulle jag kunna fortsätta. Topp-Demokraten i Los Angeles som nu ska åtalas för tagande av mutor, de demokratiska bidragsskojarna i Florida, den pågående stora utredningen mot demokraterna i Illinois och Chicago.

Och inte minst de federala åklagarnas attack mot fackföreningen UAW, som alltid varit en del av det demokratiska partimaskineriet. Där fick ordföranden avgår när det visade sig att han fifflat till sig tio miljoner kronor. Minst. Men någon gång får man sätta stopp i en utredning.

"Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag."

Det är lite underligt att när Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång debattartikel ska förklara vad som är fel med Sverige i dag så rör de sig helt inom de ramar som statsfeminismen dragit upp.

Martin påtalade i gårdagens Radio Bubbla det mycket märkliga i att familjen inte nämns i Bard & Widbloms debattartikel. Familjen verkar för dem helt överspelad.

De menar istället att vi behöver matriarker för att slippa ett samhälle som kännetecknas av att:

”Det är helt enkelt prinsessan på ärten som är tillbaka i historien, men denna gång som den aktuella makthavaren snarare än som den omyndiga tronarvingen. Och prinsessan tror förstås att uppmärksamhet är något man förtjänar genom sin existens snarare än genom sina handlingar.”

”Prinsessan på ärten har alltså – i dagens maktvakuum och utan egen förskyllan – även blivit flugornas drottning.”

Men skapas inte dessa ”prinsessor på ärten” just genom frånvaron av fungerande familjer, genom att staten övertagit kontrollen över barnens fostran och formar de ungas tänkande?

Och eftersom så är fallet – i vilken mening kan man som Bard & Widblom tala om ”maktvakuum”? Då finns det krafter som har makten. Sedan länge.

Det är ju inte omogna, okunniga, obildade kvinnliga influencers som har den verkliga makten – den innehas av de krafter som skapat det samhälle där de små förvirrade liven hörs och syns och bidrar till att många andra själva kopierar deras beteende i sin egen vardag.

Bard & Widbloms text är definitivt inte utan förtjänster när de beskriver dominerande fenomen i nutida kultur.

Men hur blir dessa fenomen dominerande?

Det kan man inte förstå utan att bland annat studera hur staten krossat familjen.

Artikelförfattarna ser dock en lösning:

”Vi hoppas och ber att matriarken kan hitta henne och leda henne ut i ljuset. För att vi älskar prinsessan och vi vill henne väl. Under tiden gör vi klokt i att överlämna makten till någon med betydligt mer livserfarenhet och högre toleransnivå än dagens flugornas drottning. Var är matriarken när vi behöver henne?”

Men historien visar oss att matriarken inte är någon räddning. I det moderna samhället har det som benämns som "matriark" blivit ett symptom på en social kris.

För att förstå det bättre kan vi gå tillbaka till USA på 1960-talet. Då presenterar den demokratiske senatorn Daniel Moynihan en rapport: ”The Negro Family: The Case For National Action”.

Han menade att  de svarta gettonas problem inte var bristen på arbete, utan berodde på frånvarande svarta fäder. De satte barn till världen och drog. Detta menade han var kulturellt betingat, och frånvaron av fungerande familjer måste med nödvändighet leda till elände, omfattande elände.

Givetvis blev det ett oherrans liv. De skriades om rasism för att Moynihan lugnt och sansat redovisat mängder av statistik som man tidigare inte låtsats om.

En del av dem som angrep Moynihan menade att den svarta gettokulturen istället var ett exempel på fungerande matriarkat.

Hur väl de matriarkaten fungerar ser vi i dag.

Christopher Lasch slöt i den dåtida debatten upp på Moynihans sida och förklarade att man inte kan tänka sig en matriark utanför en miljö av fungerande familjer. Matriarken uppkommer genom det samspel som finns mellan man, kvinna, barn – ett samspel som sträcker sig över generationer. Inget av detta existerade i de svarta gettot.

Matriarker uppstår inte av sig själva. Eller genom att vi önskar att de fanns.

Matriarken som arketyp är en person som anrikat visdom och erfarenhet genom långvarigt leverne i en miljö av fungerande familjer.

Matriarker är inte något som vi kan besvärja fram för att rädda samhället.

Matriarker är resultatet av fungerande familjer.

Men Lasch var också kritisk mot Moynihan – han menade att denne inte såg faran för att strukturer och mentalitet från det svarta gettot skulle sprida sig till den vita delen av samhället.

Där är vi idag.

Man ska göra sin röst hörd. Men man kan väl åtminstone vänta tills man kommit i målbrottet? Karin Pettersson ser sitt partis väljarbas vanvårdas undan i äldreomsorgen. Det gäller att kvickt fixa fram en ny.

Kärnfamiljens kollaps kan ge det statsbärande partiet många nya väljare.

I framtida val kommer socialdemokraterna inte att servera valfläsk.

Det kommer istället att bli valglass.

De kommer att lova väljarna drastiskt sänkta priser på glass, godis och annat gott.

För i framtiden kommer rösträttsåldern att vara sänkt till tio år.

I alla fall om Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson får som hon vill.

Slänger de in löftet om fri Ananas-Fanta kan sossarna dessutom slippa kritik från Göran Greider enligt principen tyst min mun så får du socker.

Karon-Karins förklaring till denna önskade sänkning av rösträttsåldern är att det är barnen som lider mest:

”Unga människor i allmänhet, och som politiska subjekt i synnerhet, utmålas gärna som bortskämda snöflingor med näsan i skärmen och dålig attityd. En grupp som mest gnäller och möjligen välter en och annan staty. Och som därmed bör och kan ignoreras.

Exakt hur mycket de politiska eliterna struntar i unga blev hjärtskärande tydligt under finanskrisen. Europas geronter till statsmän och -kvinnor utformade en politik som räddade banker och pensioner och samtidigt dömde en hel generation till fattigdom.”

Innan vi går vidare, kan någon av läsarna slå en signal och be Karon-Karin berätta för Sveriges pensionärer att pensionerna tydligen är räddade – många av dem har nog antagligen inte märkt det.

Vi lever i ett Sverige där man trixar med mätningar för att visa att eleverna inte har sämre kunskaper på avgörande områden. 

Men är inte kunskap och grundläggande förmåga att orientera sig självständigt en förutsättning för att man ska rösta? (Jag anser ju att man ska ställa vida större krav än så – men det tar vi vid ett annat tillfälle.)

Det här är den logiska följden av en utveckling i socialdemokratin som inleddes kring andra världskriget. Den utgick från att den enskilde medborgaren inte var riktigt lämpad att ta hand om sig själv – och definitivt inte sina barn. Omhändertagandet skulle ske via daghem och skola – där skulle barnen bibringas kunskaper och fostran.

Kunskaper som att läsa, skriva, räkna är numera mindre viktiga än att känna, uppleva och kräva (man ska ju inte ta skit).

Barn utan grundläggande kunskaper om historia, geografi, ekonomi och fysik ska uppbådas som valboskap för att de ska kunna ge uttryck för sin fruktan för att tvingas leva på en jord som enligt Karon-Karin alltså kommer att ”koka”. Den fåniga överdriften i hennes text är ett exempel på hur sossarna och de gröna skrämmer upp barn: Vi kommer alla att dööööööö! Vi kommer att koooooka till döööööds! Hjälp! Rösta på Stefan! Han har en isklamp i bakfickan han kan kasta i det kokande vattnet.

Karin-Karin hävdar också att:

”… unga människor i dag i allt för stor utsträckning saknar politisk representation.”

Men Karin-Karon, det beror ju på att ni slagit sänder kärnfamiljen, att ni bedrivit krig mot den. I ett normalt fungerande samhälle representerar ju föräldrarna ett litet fungerande kollektiv med gemensamma intressen. Föräldrarna uttrycker barnens intressen, eftersom dessa faktiskt inte är förmögna att göra det själva på ett tillräckligt kunnigt och erfaret sätt.

När Karon-Karins stat övertagit ansvaret för barnens ”fostran” så står barnen förvisso utan politisk representation. Vad annat var att vänta än att denna stat nu också vill kommendera barnen till valurnorna; ”annars kommer ni att döööööö!”.

Ett annat märkligt påstående är följande:

”Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många andra radikala rörelser bestod till stor del av unga människor. Men i vår tid och i denna del av världen är det inte de unga som är många, utan de gamla som blir fler och fler. Det blir därmed politiskt riskfritt att strunta blankt i de yngres krav.”

Ja, men den tidiga arbetarrörelsen ställde också krav på arbetarklassen. Den sade till arbetarna, de unga arbetarna: Du skall ta ledningen och makten och därför:

”Lär dig det enklaste! Gör det nu,

ty nu är stunden här

det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!

Inget får hejda dig, börja nu

Allting bör du veta”.

Arbetarrörelsen krävde kunskap, disciplin och mognad  av sina medlemmar – det gällde att visa att man inte var en förvirrad, försupen hop.

Karon-Karin har inga sådana kräv. För henne räcker det att ungdomar runt om i världen skolkat från skolan på fredagarna, samt nu kastar sten och välter statyer (ofta utan att veta vilka personer statyerna föreställer).

Det räcker för att de ska få rösträtt.

Det är uppenbart att sossarna siktar på att få egen majoritet om några val. 

Först skrämmer man livet ur småttingarna och så har man importerat någon miljon människor där många är beroende av välvilja och bidrag från den som har regeringsmakten.

Godis åt barnen och året-om-ramadan-superparty åt de som kommit hit så får man 50 procent. Minst.

De generationer som byggde upp landet dör ju undan (och låter man bara bli att få fason på äldreomsorgen kan det gå fortare än väntat) – då förlorar man många väljare som varit obegripligt trogna.

Det gäller att fylla på med nytt, och de nya kan mutas med frukterna av det de föregående generationerna skapat.

Och när det tar slut?

Ja, du Karon-Karin – det är då att det är dags att du skriar: ”Hjälp, vi kommer alla att dööööööö!”

PS. Karon-Karin har redan förebådat lösningen på att många av de invandrade inte har och inte verkar vilja ha gedigna kunskaper i svenska. Det kan bli en del invändningar mot att sådana personer ska få rösträtt. Hon påpekar nämligen att:

”Den brittiske statsvetarprofessorn David Runciman har gått ännu längre och föreslagit att människor bör få rösta från sex års ålder, när de kan förväntas kunna läsa hjälpligt.”

Förväntas läsa hjälpligt kommer att definieras som förmåga att välja rätt bidragsblankett – och så var den egna majoriteten tryggad.

Som H P Lovecraft konstaterade är det enda sak som räddar mänskligheten från att förlora förståndet i dag, och det är att den är så förbannat dum att den inte funderar på vad som hände i går.

John Bolton, mannen med de detaljerade lögnerna.

Namnet Bolton ger mig alltid obehag, en känsla av något farligt, okänt som försöker omsluta mig. Kanske till och med förgöra mig?

Känslan är inte svår att förstå. Den lilla staden Bolton dyker upp ett antal gånger i H P Lovecrafts skräcknoveller. I ”The rast in te the walls” är det staden Bolton i USA huvudpersonen lämnar från för att bosätta sig på sitt familjegods i England. Det visar sig vara en mindre lyckad förflyttning, såvida man inte har smak för människokött.

Och visst, namnet Bolton fyller mig också med visst obehag när Michael Bolton råkar spelas på radion.

Men självklart är det John Bolton som intar tätplatsen i tävlingen om obehagliga företeelser som bär detta namn.

Nu har han utkommit med ”The room where it happened”, en bok om Donald Trump och sin egen tid i Vita Huset. 

Det är så att man börjar tro på någon slags mystiska förbindelser mellan allt som är förknippat med namnet Bolton. Den här boken kunde fått samma titel som nyssnämnda Lovecraftnovell: The rats in te the wall.

Om jag läst boken? Jag ska givetvis göra det, men har inte hunnit. Men jag kan min John Bolton så jag tänkte passa på och recensera recensenterna i svenska medströmsmedia. För nu passar de på och torgför åter all mytologi om Donald Trump. De visar också upp sin för mig närmast obegripliga okunnighet om amerikansk politik och historia.

Vi börjar med Expressens ledare som avhandlar boken, och där upprepas alla klichéer om Trump och antagligen anser sig skribenten ta till storsläggan när texten avrundas med att Trump ”säger sig lita mer på Rysslands president än USA:s underrättelsetjänst.”

Den grundläggande frågan är förstås varför någon överhuvudtaget skulle betrakta CIA som ett sanningsvittne om tillståndet någonstans i världen.

Det är inte bara frågan om en organisation som agerar i sitt eget intresse, som varje del av byråkratin i den djupa staten. Det är också en organisation som ett flertal gånger visat sin oförmåga och inkompetens när det gäller att objektivt bedöma läget i ett land. Iran under hela 1950-, 1960- och 1970-talet till exempel.

Eller Afghanistan.

Trump är inte ensam om att som amerikansk president misstro amerikansk underrättelsetjänst. Eisenhower ville montera ner eländet och talade om att allt CIA lämnade efter sig var ”a legacy of ashes”.

Och låt oss se på läget under Ronald Reagans tid vid makten. Antag att han när han sitter där vid sitt skrivbord och läser den senaste CIA-rapporten om Sovjetunionens militära styrka och det ökande gapet som innebär att USA hamnar på efterkälken … anta då att han lyfter på luren och slår en pling till Andropov eller Gorbatjov och frågar hur rustade de är.

Vilka uppgifter tror ni hade varit mest korrekta?

Historien har ju visat att CIA medvetet ljög i årtionden om Sovjets styrka på alla plan. Organisationen gjorde det för att få mer resurser. Så fungerar tyvärr parasitära statsapparater.

Ja, det sovjetiska imperiet var en plats präglad av förtryck, dumhet och korruption.

Men ingen amerikansk president har kunnat lita på att underrättelsetjänsten ska ge honom en korrekt bild av tillståndet i ondskans imperium. Amerikanska presidenter har dock inte haft något större problem med det eftersom de varit intresserade av att hålla sig väl med det sig ständigt utbredande träsk som den amerikanska statsapparaten utgör, framförallt det militärindustriella komplexet.

Men så kommer Donald Trump upp på banan med spaden i hand för att dränera träsket, och förklarar att USA ska prioritera att ta hand om sina egna affärer, inte leka Tusse Batong i varje hörn av världen.

Det är grunden till medströmsmedias hat. I Sverige såväl som i USA.

John Bolton har förespråkat ”förebyggande” attacker mot Nordkorea och Iran. Krävt regimbyte i Kuba, Libyen, Nordkorea, Syrien, Venezuela, Jemen och Iran.

När George W Bush lanserade ”en axel av ondska” mellan Nordkorea, Iran och Irak hävdade Bolton snabbt att man inte fick glömma den lika onda axeln mellan Kuba, Libyen och Syrien.

Vem vill inte se nya regimer i de länderna? Men vem vill se det ske genom amerikanska interventioner? Vi vet ju nu hur det blir.

Mannen är spritt språngande galen. Lösningen på allt är att USA ska intervenera och bomba.

Och ledarsidorna berömmer honom.

I Washington Post beskrivs han nu som en ”principfast man” och en orädd kämpe för ”USA:s oberoende och självständighet”.

Men det enda Bolton kämpat för är USA:s rätt att lägga världen i grus och aska genom att starta krig.

Han behöver inte beröm, han behöver rejäla doser fenobarbital och en tvångströja så han inte kommer åt avfyrningsknapparna.

I Dagens Nyheters recension visar Niklas Ekdal en vällovlig motvilja mot Boltons krigsiver, men konstaterar att man måste tro på Boltons beskrivning av Trump därför att ”precis som i hans bok om FN finns en detaljrikedom som ger trovärdighet åt vittnesmålet.”

Varför skulle ”detaljrikedom” innebära ”trovärdighet”. 

Ekdal är obegripligt okunnig om hur Bolton betett sig genom åren. Bolton har aldrig tvekat att fabricera fakta.

När Bolton arbetade i utrikesdepartementet och FN kom han med egna rapporter som sade sig visa att Kuba och Syrien hade massförstörelsevapen. Ingen annan del av den amerikanska underrättelsetjänsten hade några liknande uppgifter, vilket inte bekymrade Bolton. Han ”visste”.

Om CIA och Pentagon är hökorganisationer som vill ha ständiga krig och spänning för att få resurser så är Bolton en superhök.

Han vill släppa loss det totala kriget. Nu.

När Bolton var en av Bushs chefer för att hantera nedrustningsfrågor vittnade han inför en kongresskommitté 2002 om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Han vittnade med utgångspunkt från en rapport som hans ”egen underrättelseorganisation” tagit fram. Ingen vet än i dag vilka som ingick i den organisationen. Antagligen bara Bolton själv. Och massförstörelsevapnen som rapporten talade om har ännu ingen hittat.

Carl Ford som under George W Bush ansvarade för underrättelsefrågor på utrikesdepartementet konstaterade om Bolton att han var en ”serial abuser” när det gällde underrättelserapporter och menade att han aldrig stått på någon som liksom Bolton missbrukade sin makt och auktoritet. Och då talar vi om USA:s statsförvaltning.

Vi har alltså att göra med en konstant ljugande och krigshetsande dåre. Och nu ska vi ta John Boltons ord om Trump som den uppenbarade sanningen? 

Bolton har ljugit om och om igen för att få igång krig. Varför skulle han tala sanning den här gången?

"Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III."

En framsynt man som hade landets bästa för ögonen. Porträtt utfört av Alexander Roslin 1775. Vi kan snart vänta oss krav på att målningen ska eldas upp, liksom Roslins porträtt av Linné.

Snart kommer vi att få se medlemmar av RFSL brottas med aktivister ur Afrosvenskarnas Riksorganisation. Dessa kraftmätningar kommer att utspela sig vid och runt Gustaf III:s staty på Skeppsbrokajen. Och nej, de kommer inte att göra det för sitt höga nöjes skull.

Afrosvenskarna kommer att vilja riva ned statyn av skäl som deras anförare formulerat så här Kitimbwa Sabuni:

”Jag tror det står något i stil med segerherre och fredens återskapare på den statyn och liknande glittriga resonemang. Den här personen var något annat också, han var personen som tog tillbaka Sverige in i den transatlantiska slavhandeln.” 

HBTQ-aktivisterna kommer däremot att försvara statyn därför att Gustaf III i praktiken avskaffade dödsstraffet för sodomi.

I den proposition kungen lade dra inför riksdagen 1778–1779 och som gällde dödsstraffets tillämpning stadgades att alla dödsstraff var underkastade kungens underskrift.

Gustav III skrev aldrig under en dödsdom mot någon som fällts för sodomi

Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff, och med sodomi avsågs inte bara homosexualitet utan alla sexuella praktiker förutom vaginalt samlag mellan man och kvinna.

Rimligen borde Pride-paraden i Stockholm varje år utgår från Skeppsbrokajen och Gustav III:s staty. Han bör skrivas in i hbtq-rörelsens annaler som en beskyddare.

Kanske är det egentligen det som retar Kitimbwa Sabuni mest; att kungen inte ville avrätta bögar? Sabuni är ju inte bara afroevenskarnas anförare, han är också en förkämpe för alla de muslimer som påstås vara förtryckta i Sverige – och Sabunis verksamhet på området och de organisationer han verkar med tyder på att han ser med förståelse på att man i många länder i den muslimska kulturkretsen avrättar folk som mullorna anser har fel sexuell läggning.

Vi kan utgå från att RFSL-aktivisterna kommer att avgå med segern i holmgången runt statyn därför att de kommer att få förstärkning av gamla före detta israeliska fallskärmsjägare och krigsveteraner när informationen når judiska församlingen om att afrosvenskarna vill riva Gustav III:s staty. Denne konung genomdriver 1782 ”judereglementet” som ger judar rätt att flytta till Sverige, bosätta sig i tre städer, idka näringsverksamhet och handel samt bygga synagogor.

De svenska judarna ser rimligen Gustav III som en framsynt och kultiverad konung och även de bör betrakta honom som sin skyddsherre.

Ja, brottningsmatcherna runt statyn blir ett fascinerande skådespel. Segrarna får väl som belöning klättra upp och sätta sig på den restaurerade obelisken på Slottsbacken. Möjligen vill dock Sabuni riva den också eftersom den uppfördes av Gustav III.

Förr hade vi i Sverige en samhällspyramid. Under de bästa perioderna genom historien existerade vad Fabian Månsson beskrev som ett samhälle med ”många avsatser”. Det fanns plats för alla beroende på läggning, fallenhet, förmåga och intelligens. Och det fanns en ömsesidighet och en insikt om att man behövde varandra mellan dem som fanns på de olika avsatserna. 

Och man kunde röra sig mellan avsatserna eftersom det fanns en fungerande ståndscirkulation.

Den samhällspyramiden existerar inte längre. Vi har istället en kränkthetspyramid. Överst befinner sig den grupp vars påstådda företrädare i media lyckats utmåla sig som speciellt förföljda och förtryckta. Det har blivit ett yrke att vara kränkt.

Just nu har afrosvenskarna klättrat högst upp.

Vi kommer att få se spännande uppgörelser.

Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III.

Han säkrade Sveriges oberoende genom att dels kväsa de delar av adeln som lät sig styras av Ryssland dels genom slaget vid Svensksund där en tredjedel av tsarens flotta förintades och segern ledde till ett fredsfördrag som gav Sverige en viss ro.

Sammanfattningsvis kan man se Gustav III som en upplyst monark med god blick för vad som behövdes för att skapa ett starkt, och livskraftigt samhälle med ömsesidighet mellan klasser och skikt.

Frihamnen på St Barthelemy är i en samlad bedömning av hans liv och verk av så ringa vikt att frågan bara kan tillmätas betydelse av den som har ett förmörkat förstånd.

Och om det inte blir slut på det här tjafsandet snart får vi väl återgå till tillämpliga delar av den förordning av 1741 som Gustav III:s mer toleranta lagar kom att ersätta. Där stadgas det att:

"alle … lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades.”

* Rubrikens citat är förstås hämtat från Bellmans hyllningsdikt till Gustav den III i samband med statskuppen 1772.

(Jag har en känsla av att vi kommer att tala mer om Gustav III i dagens sändning av Radio Bubbla. Lyssna.)