Veckans bok

Jag vill inte bli en mexikansk grottfisk

Boris Benulic

"I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska leva längre, behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer. Och nästan alla predikar om alla människors lika värde. Men hur många vet egentligen vad en människa är?"

I HG Wells roman Tidsmaskinen hamnar huvudpersonen i en värld befolkad av eloi och morlocker. Eloi är skönandar som lever ett stilla paradisiskt liv, då och då avbrutet av att morlockerna dyker upp från underjorden och käkar upp dem. Vad gör man om man inte vill bli vare sig en eloi eller morlock? Kan man välja? Eller är det försent? (Illustrationen gjordes av Virgil Fay till en utgåva 1950).

Christian Dior konstaterade en gång att en kvinnas parfym säger mer om henne än vad hennes handstil gör.

Det var en ganska grund tankegång tankegång när den först uttalades, och den har inte blivit djupare med tiden. För hur många människor i dag har vad man kan kalla en handstil? En mycket liten grupp.

Innebörden i Diors uttalande är därför lika användbart som att säga att en kvinnas parfym säger mer om henne än hennes personbästa i stavhopp; män därmed säger det oss ändå något om kvinnor – och män – i dag.

Blind: Det finns arter av en mexikansk grottfisk som lever i så djupa och mörka vatten att de fiskarna saknar ögon. Finns liksom inget de kan se, så väck med ögonen, sa evolutionen.

Undrar vilken förmåga som försvinner hos människan när hon helt slutar skriva för hand? Kommer arten i sinom tid få annorlunda händer? Kommer kopplingarna hjärna-kropp förändras, kommer en del av dessa kopplingar att bara finnas där likt gamla kopparkablar i en sedan länge övergiven fabriksbyggnad?

Elon Musk: Om jag inte är fysiskt trött fungerar inte min hjärna (jodå, jag vet att det finns de som anser att den aldrig fungerar som den borde, vare sig jag är fysiskt trött eller inte). Jag blir dummare i huvudet om inte mina armar, axlar och ben värker. Jag måste dagligen späka mig på gymmet. Liksom jag blir dummare om jag inte en del av dagen skriver för hand, eller gör andra saker för hand.

I går avhölls en stor konferens i London som premiärminister Rishi Sunak bjudit in till. Ämnet var hur politiker ska styra utvecklingen av AI. Elon Musk var givetvis en av talarna och förklarade:

”Vi står inför historiens mest destruktiva krafter. Vi kommer att nå en punkt där inget arbete behövs. Visst kan du ha ett arbete om du vill … men AI kommer att ha förmågan att göra allt.”

I går kom också en rekommendation från Barnläkarföreningen; ingen skärmtid för barn under två år.

Okinawa?: Nu kan man förvisso ändå få intrycket av att det finns utbredd medvetenhet om vikten av att använda sin kropp och sina mentala förmågor; kvälls- och morgontidningar har dagliga råd om vad du ska äta och hur du ska motionera för att leva längre. I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer.

Frågan är dock förstås – vad är det för en sorts varelse som ska leva så länge som möjligt, och samtidigt framstå som om tidens tand aldrig gnagde på honom eller henne? Är det en människa? Möjligen. Än så länge i alla fall.

Mitt predikande om att ständigt befinna sig i fysisk rörelse och att skriva för hand eller gräva i jorden – eller göra saker som betraktas som otidsenliga och onödiga därför att maskiner eller AI kan utföra dem – skiljer sig på ett avgörande sätt från de livsstilsråd som fyller tidningar och magasin.

Totalt motstånd: I det senare fallet rör det som om handledningar för hur man ska leva för att klara av de ständiga förändringarna i det moderna samhället, man ska lära sig hur man smidigast anpassar sig. Bli flexibel och förändringsbenägen, men med ett oanfrätt yttre.

Det jag förespråkar rör sig mer om en enkla handlingar av totalt motstånd mot de förändringar det moderna samhället erbjuder. Jag vill utveckla mina förmågor, jag vill inte låta samhällets utveckling ersätta mina förmågor. Jag vill inte överlämna mig själv åt vare sig statens omsorger eller åt AI, eller åt den framtida allians mellan dem vi redan kan se börja ta form.

Jag vill inte bli en mexikansk grottfisk.

Pythagoras: I dag käftas det om hur vi ska förflytta oss; höghastighetståg? Elbil? Flyga eller inte flyga? Vätgasdrivna bussar?

Rousseau konstaterade:

”Att resa till fots är att resa på samma sätt som Thales, Platon och Pythagoras. Jag förstår inte hur en filosof kan förmå sig själv att resa på något annat sätt”.

Men inte ens jag fotvandrar när jag förflyttar mig till medelhavets städer (även om tanken är tilltalande). 

Men annars? Varför överhuvudtaget huvudsakligen förflytta sig i en svensk stad på annat sätt än till fots? 

Om de som förflyttar sig med hjälpmedel konstaterade Rousseau att: ”… de är dystra, sjukliga, gnällspikar”, medan vandraren alltid är ”…munter, lätt om hjärtat och förnöjd med det mesta”.

Och vem tror att politiker och företagsledare kommer att bli klokare av att kunna ta höghastighetståget mellan Sveriges största städer?

Aftonbladet kör en konstant pågående serie om hur man går ner i vikt genom att promenera. Något säger mig att den tidningen aldrig skulle publicera en serie om hur man blir klokare av att promenera (jodå, även korkade eller obildade människor blir hjälpta av det).

Ät inte kött: Ett av de märkligaste inslagen i dagens politiska debatter är påståendet om ”alla människors lika värde”.

Jag har svårt att se poängen med sådana diskussioner om man inte först är ense om vad som menas med en människa. De flesta börjar räkna upp en massa rättigheter när de ska definiera vad en människa är. Numera tillkommer också en slags skyldighetskatalog av modernare snitt (typ: sopsortera, minska din köttkonsumtion), och det senaste i katalogen är bilagan med vad du bör känna skam och skuld för (typ: slaveriet, din hudfärg (om du är vit), ditt kön (om du är man).

Det visar hur långt bort de flesta befinner sig från kunskap om vad en människa är, och hur människan blivit det hon är i dag.

Hur ska dessa individer kunna värja sig mot en utveckling som innebär att människan alltmer förlorar de egenskaper som en gång gjorde henne till just människa?

En människa är inte summan av de rättigheter och skyldigheter som majoriteten i ett samhälle för tillfället har försvurit sig till.

Karta: På hyllorna i mitt bibliotek står volymer med Kingsnorth, Lasch, Illich, Berry och Kaczynski. Alla varnar de för den utveckling det senmoderna, högteknologiska samhället innebär.

Om jag har någon nytta av dem?

Ja och nej.

Att jag läser dem innebär att jag bättre kan se och förstå farorna i det som kallas utveckling.

De ger mig en karta.

Men jag måste känna mig själv, förstå mig själv för att kunna orientera mig efter den. Hur mycket orkar jag? Ska jag ta den kortare backiga vägen eller den längre som löper på slät mark? Vem är det egentligen som ska ge sig ut och orientera i det senmoderna ödelandskapet?

Med ”känna sig själv” menar jag jag inte något i stil med det nutida psykologiska tramsandet, utan vad som behövs är en manual, eller snarare en verkstadshandbok som förklarar det biologiska, fysiska, och genetiska med att vara människa.

Den svenska samtidslitteraturen är fylld med gnälliga skildringar ur den övre medelklassens liv av hur dumma mamma eller pappa eller skolkamraterna varit mot författaren under dennes uppväxt – och sådana skildringar påstås av kritikerna säga oss något om vad det innebär att vara människa. Förvisso är till exempel barnaåren viktiga, men frågan ju varför de åren är viktiga. Kan vi överhuvudtaget förstå det om vi inte har kunskaper om homo sapiens utveckling under 200 000 år?

Kompass: Den här veckan har jag fördjupat mig i en nyutkommen bok om människans evolutionära arv: Bret Weinsteins och Heather Heyings Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet (Karneval förlag).

Om mina gamla favoriter i biblioteket har gett mig en karta får jag här en kompass.

På många sätt är det en elementär lärobok i biologi och utvecklingslära. Så här har vi utvecklats från groddjur till det vi är i dag, så här har samspelet sett ut mellan gener och omgivande miljö, och så här har ur detta utvecklats kulturer, religioner, seder och tankemönster.

Genom att diskutera en ansenlig mängd konkreta aktuella exempel ger de läsaren en möjlighet att bättre förstå debatter som kommer och går – som den ovannämnda om skärmtid – här fotar de som vanligt sitt resonemang i människans utveckling, och reder till exempel ut varför blått ljus är dåligt men rött bra.

Weinstein och Heying visar varför det med nödvändighet måste vara så att människor drabbas av fysiska och psykiska sjukdomar i det senmoderna samhället, varför allt fler brukar droger och varför vi upplever religionskrig. Det beror inte så mycket på att det ligger i vår biologiskt betingade natur att knarka, och kriga, det är mer en fråga om resultatet av att vår biologiskt betingade natur står i motsättning till det samhälle som utvecklats omkring oss, och som fortsätter utvecklas på ett sätt som strider mot de fysiska och kulturella förmågor som växt fram under årtusenden.

Psykiska sjukdomar kan ses som ett inbördeskrig i individen som utbryter som följd av att samhället för krig mot individen.

Vi skiljer oss som varelser inte nämnvärt i biologisk mening från jägar-och-samlar-stammarna för tiotusen år sedan, men samhället är helt annorlunda och har egentligen inget behov av de egenskaperna.

Eller?

Det är här det tillkommer ett extra viktigt moment i boken – författarna pekar om och om igen på allt storslaget de där jägarna och samlarna skapat under historiens gång, och att de egenskaperna kan användas för att skriva nya program, en ny mjukvara som är anpassad till vår hårdvara.

Jag märker under läsningen av de partierna att jag irriteras och tycker att de tar för lätt på hur långt staten och monopolföretagen kommit i sin strävan att skaffa sig kontroll över våra liv, och att de på något sätt underskattar storleken på de problem vi står inför i västerlandet – även i mötet med främmande fientliga kulturer.

Koppla förbi: Men efterhand minskar irritationen, författarna listar vid olika tillfällen utgångspunkter för en förnuftig ordning både i det privata och det offentliga livet, vilket gör att det här blir så mycket mer än en manual till självhjälp för den som vill överleva som självständigt tänkande individ i det senmoderna samhället, det pekar ut de områden i kultur, och politik där det bör bara möjligt att genom förnuftiga samtal skapa enighet mellan människor som i dag inte är eniga; ett samförstånd mellan dem som liksom jag helst vill riva ner allt det bestående och dem som suckande accepterar det bestående och ”utvecklingen” och som tänker: ingen idé att försöka värja sig, jag flyter med.

Att Weinstein och Heying lyckas med detta beror på att de kopplar förbi det samtida debatterandet och grundar sina rekommendationer och förslag i 200 000 år av mänsklig erfarenhet och evolution, i vår arts fysiska erfarenheter, i våra kroppars konstruktion – istället för att försöka anpassa sig till olika för tillfället rådande trender eller politiska utspel.

Argument grundade i människans biologi och kropp – i vår hårdvara – kommer förstås inte att påverka dem som betraktar våra kroppar som sociala konstruktioner som kan förändras på grundval av vad man själv tycker, tänker och känner.

Men se inte det här så mycket som en bok som gör att du kan vinna debatter med dessa personer, se det mer som en bok du kan använda för att ingjuta mod i dem som i dag inte vågar uttrycka sin oro, ångest eller motvilja mot utvecklingen.

EN NY BOK:

Bret Weinstein, Heather Heying:

Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet

(Karneval förlag)

Kommentarer

Poeter & pärlplattor

Boris Benulic

Har de slutat med pärlplattor på psykavdelningarna? Låter de istället förvirrade personer med skev verklighetsuppfattning skriva recensioner av nyutkomna diktsamlingar?

Låt gå för det, vad vet väl jag vad som fungerar i sådana fall.

Men att sedan låta dessa texter gå i tryck på olika kultursidor är nog kontraproduktivt, denna form av bekräftelse riskerar att ytterligare förvrida patientens verklighetsbild (förutom att kultursidorna blir om möjligt än mer ointressanta).

Lite stillsamt vill jag därför vädja om att man inom psykvården återinför pärlplattorna.

Om det anses terapeutiskt att ge patientens knåpande en publik uppmärksamhet kan man kanske ordna en utställningslokal för plattorna?

När Lizette Romero Niknami nu recenserar Daniel Boyacioglus nya diktsamling Daniels bok blir det mycket känslor:

”Jag blir därtill djupt berörd och lite förälskad i den antirasistiska kompromisslöshet som finns i Daniels bok, av diktjagets motvilja mot att kallas för svensk, liksom den lekfulla reproduktionen av ett vi och ett dem, men där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet. Förklaringen till att rasismen växer är här att ”det gått för bra för svartskallarna”.

Som läsare blir man lite förvirrad. Boyacioglu lanseras som kompromisslöst ”antirasistisk” … och det för att han ”granskar” den ”vita svenskens” ”självförhärligande töntighet”.

Förutom problemet med att det inte känns som särdeles ”antirasistiskt” finner jag det svårt att se ”vita svenskar” som självförhärligande töntar. Om det är något som kännetecknar den vita svensken i dag är det väl en nästan hårdkodad förmåga att inte uppvisa stolthet över det egna landets historia och dess framstående män och kvinnor – och det som länge kännetecknade ett unikt samhällsbygge i världen. Den vita svenskens präglas snarare av en skamsen ovilja att framhäva sig själv, eller någon svensk företeelse eller framstående person. 

Men visst finns det en alltmer utbredd motvilja mot massinvandringens konsekvenser, men tror verkligen Niknami/Boyacioglu att det beror på att ”det gått för bra för svartskallarna”. ”För bra”?

I vilken dataspelsvärld då? Och nej, att en arab vinner tävlingen om bästa kebabrullen i Malmö räcker liksom inte till.

Det Niknami/Boyacioglu betecknar som ”rasism” beror snarare på att det inte ”gått så bra” för dem, och att hundratusentals fortfarande är beroende av bidrag.

Men kanske tror Niknami/Boyacioglu, att den vrede som kan riktas mot 15-åringar från orten som köper en jacka för 100 000 på NK och betalar kontant beror på avundsjuka för att det gått bra för dessa?

Det vore i så fall en villfarelse om vad som rör sig i huvudet på vanliga människor, men inte värre än att tro att ”rasism” skulle bero på att så väldigt, väldigt många ”svartskallar” skulle etablerat sig som framgångsrika läkare, lärare, advokater eller företagsledare och att hela raketbasen i Esrange rattas av personer som rekryterats från Tjärna ängar i Borlänge eller Vivalla.

Vi står här inför en poet och en litteraturkritiker som dristar sig att ha åsikter om det svenska samhället i dag, men som uppenbarligen lever i en helt egen värld som definitivt inte har så mycket av göra med den där vi andra tillbringar vår tid.

Jag vet inte om pillande med pärlplattor kan återföra paret till verkligheten, men det lär i alla fall hålla dem sysselsatta så vi slipper reta oss på deras texter.

Och så blir man förstås förundrad över att ingen på Expressens kultursida verkar läsa texterna innan de går i tryck.

Men det kanske är tidningens nya kulturpolitiska linje som här framträder, och vi kan väntas oss fler texter där ”där den vita svensken i stället sätts under lupp, med all sina självförhärligande töntighet”.

Eller så är det så att någon i kulturredaktionen råkat snubbla över en volym av gamle Georg Christoph Lichtenbergs aforismer, slagit upp den på måfå och läst:

”Det som skrivs på dårhusens väggar av de intagna kan det vara värt att låta publicera”.

Men under Lichtenbergs 1700-tal var dårkistan en plats man kunde hamna på om man vågade ifrågasätta verkligheten, eller fann den outhärdlig. Det kan leda till intressanta idéer.

Det Niknami/Boyacioglu gör är något helt annat. De skapar en egen verklighet … som de sedan angriper. De har därmed inget att säga oss som lever i det som är den verkliga världen.

Kommentarer

Pleijel & playern – lämplig läsning för den som vill lära sig lida litterärt

Boris Benulic

"Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen."

Målningen är prerafaeliten Simeon Solomons ”Ung man underhåller damer med en berättelse” (1870). Tre år efter målningen gjorde Solomon en George Martin och greps för otukt med en man på en offentlig toalett. Gick dock inte lika bra för Solomon – han slutade sina dagar på fattighus. Det infällda fotot med ett ungt par visar Pleijel&Zaremba i begynnelsen.

Du och jag lever i ett universum.

Det expanderar ständigt.

Men nu ska jag avslöja något.

Det finns det ett universum till – det kännetecknas av att det är mycket mindre än vårt, och dessutom hela tiden krymper.

Detta krympande universum befolkas av individer som på olika sätt ägnar sig åt kultur. 

Nu har en av detta lilla universums äldsta ännu aktiva invånare utkommit med den tredje delen i sin memoarsvit – och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” recenseras med vederbörlig vördnad i P1:s Kulturnyheter, där Lina Kalmteg andaktsfullt återger huvudpunkterna i berättelsen:

”Kvinnan i boken blir mamma och den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet.”

”Det handlar mycket om den stora kärlen M (Maciej Zaremba), han som får barn med en annan kvinna kort efter att han och Pleijel gift sig.”

Kalmteg berömmer Pleijel för hennes ”befriande hänsynslöshet” mot nu levande personer och avrundar med:

”Den nu 83-åriga Agneta Pleijel utbrast nyligen i en intervju att hon har en författardröm om att vara universell, och det lyckas hon med på ett beundransvärt sätt”.

Alltså, en skildring av ett instängt liv i ett kluster av ”intellektuella” som knullar runt och går på ”plågsam psykoanalys” betecknas som ”universell”.

Frågan är om det egentligen ens rör sig om ett litet och krympande universum som är parallellt med vårt eget; det rör sig kanske snarare om en asteroid befolkad av en självupptagen ras som tror att de är vårt universums härskare … eller som Gunilla Brodrej uttrycker det om boken i Expressen:

”Pleijel kan ha svaret på livets stora gåta”.

Glöm cancer, krig, svält och att Lotta på Liseberg ska läggas ner av Tv4. Den stora frågan är ju hur man hanterar att maken går fram som en skördetröska bland vajande kulturkvinnor som bara väntar på att få fällas, medan man själv måste flänga mellan möten på Penklubben, Det är tydligen livets stora gåta …och problem. Och Pleijel har tydligen lösningen.

Det som förtrollar Brodrej är att:

”… framför allt får läsaren ta del av den närmaste chockerande beskrivningen av att leva med M, som inte är förmögen att välja mellan henne och andra kvinnor. Hon är nämligen inte den enda kvinnan som tycker att han nästan är ”oanständigt vacker”. Han är liksom hjälplöst kär i flera.”

Agneta är hjälplöst kär i Maciej – Maciej är hjälplöst kär i flera andra, och faller andan på sätter Maciej barn till världen med andra.

Agneta och Maciej lever fortfarande ihop. Agneta intygar i intervjuer att Maciej tar bra hand om henne efter hennes stroke.

Men … det här är inte litteratur som är ”universell” litteratur.

Det är litteratur som berättar om en synnerligen begränsad erfarenhet, om hur kulturkvinnor lever ett miserabelt liv eftersom de för karriärens skulle måste hålla sig till kulturmän. Det säger inget om män och kvinnor i allmänhet, det säger bara något om hur svårt det är för de små liven i kultursfären att upprätta normala parrelationer eftersom både män och kvinnor där oftast, och i första hand, drivs av sin vilja att synas, se, höras och uppskattas, inte av den de lever med, utan av alla andra. 

Vad rör det dig och mig? Visst finns det en skvallereffekt som är intressant, men det blir inte stor litteratur för det. 

Det översvallande berömmet från recensenter kommer sig av att de får tröst av Pleijel,  hon bekräftar för recensenten att så här är livet.

Men riktigt så illa är det ju inte för de flesta som inte tillhör kultursfären.

Men verk som denna memoar skapar ändå problem i världen utanför kultursfären eftersom den lanseras som en ”stor kvinnoskildring” – därmed bidrar boken till en kultur där normala kvinnor och mäns strävan efter ett bra liv tillsammans osynliggörs – och Agnetas och Maciejs blir det normgivande; och den dagen anrikad narcissism av deras slag blir ett allmänt problem i samhället … den dagen börjar vårt eget universum också att krympa.

Kommentarer

Södermalms narcissister förenas med förortens

Boris Benulic

"Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna)."

Förr kämpade människor som kom till Sverige för att få ett riktigt jobb så de kunde försörja sig. Nu kämpar alltför många efter att kunna försörja sig genom att berätta om hur synd det är om dem.

Svenska kultursidor präglas av två sorters texter.

Medelklassmän och kvinnor som jämrar sig över hur svårt det är att vara man eller kvinna och att ingen förstår dem; typ Gunnar Ardelius klagosång över att fru och två små barn inte förstår att han måste lägga så mycket tid på att träna inför Vasaloppet.

Den andra sortens texter är personer från förorterna som beskärmar sig över att ingen förstår hur svårt det är att leva på platser som Rinkeby eller Vivalla.

I dagens AB är det Segen Meles som lamenterar livet utanför Stockholms tullar. Det är inte den första texten hon levererar i ämnet. Jag trodde länge att ”Segen” var ett artistnamn som uppkommit när en kulturredaktör läst hennes första text och konstaterat: ”Det var en seg en”. Men jag har med tiden insett att så klarsynta kulturredaktörer försvann ungefär samtidigt som det blev förbjudet att röka på redaktionerna.

Så vad vill Segen förklara för oss den här gången?

Jo, Segen har varit på teater och sett ”Lasermannen”. Hon tycker att det på sätt och vis är en aktuell pjäs – vilket väl är lite tveksamt.

För 30 år sedan sköt Lasermannen vid olika tillfällen sammanlagt elva invandrare under sex månader. En dog. Han sköt dem för att han hatade invandrare.

I dag mördas invandrare och svenskar i dussintal varje år – av kriminella invandrargäng från förorterna.

Ändå anser Meles att det är pjäsen om Lasermannen som har oss något att säga om Sverige i dag. Inte för att pjäsen är bra – för det tycker hon inte – utan för att:

”Jag kan heller inte minnas några berättelser om alla de barn som likt dig levde med tanken att en dag blir det mina föräldrar som mördas.

Tystnaden kring dina och våra känslor var, och är fortfarande, enorm. Det är som om våra rädslor aldrig funnits. Det är som två läger. Å ena sidan finns dokumentärer, filmer, böcker och pjäser om Lasermannen, å andra sidan nästan ingenting om varken dig, oss och alla de andra som överlevt honom.”

Det Segen saknar i den samtida svenska kulturen är alltså berättelser om känslorna hos dem som ”överlevde” för 30 år sedan. Många böcker skulle, teveprogram och pjäser skulle det bli – för det var ju hundratusentals som överlevde.

Det är något helt förvridet med Segens beskrivning av vår verklighet här och nu.

I dag kontrolleras de utsatta områdena av kriminella gäng, av klaner och muslimska tokdårar. De håller inte bara förorterna i skräck med mordräder, sprängningar och utpressning – de äter sig in i hela samhället – på alla nivåer.

Men det Segen vill att vi ska tala om är ”känslorna hos dem som överlevde” elva attentat av en ensam galning för tre årtionden sedan.

Men visst kan vi tala om känslorna hos alla dem som är som Segen – de har ett uppenbart stört känsloliv. Den grundläggande och dominerande känslan hos dem borde vara en överväldigande känsla av tacksamhet för att de fått en fristad i Sverige och slipper krig och umbäranden. De får bostad, bidrag och om barnen bråkar bjuder polisen och socialen på bullar och bollspel

Vad ända in i h-e är problemet?

Segen tar upp ett konkret exempel på förtryck i sin artikel. Skådespelerskan Ayaan Ahmed (Nala från Snabba Cash) vill bredda sig, men blir inte erbjuden de roller hon vill ha.

Och?

Några gånger varje vecka publicerar varje stockholmstidnings kultursida en text om hur förtryckta de är i förorterna, och likt Segen förklarar skribenterna att ingen ser dem, hör dem eller lyssnar på dem – detta alltmedan de faktiskt och bevisligen tar allt större plats i offentligheten.

Vilket de givetvis ska få göra den dag de har något annat än självupptaget gnäll att komma med.

Att en text som Segens publiceras beror förstås på att de som kontrollerar kultursidorna är lika isolerade från verkligheten som Segen (och andra kulturaktivister från förorterna).

De som sitter vid spakarna har som problem med att ingen sägs förstå hur svårt just de har det i sin roll som man eller kvinna, eller bög, eller queer. Det är klart att de därför känner sympati när det dyker upp skribenter från förorten som hävdar att ingen förstår vad det innebär att vara invandrare.

Södermalms narcissister förenas med förorternas.

Det som ska föreställa den bärande tanken i Segens text är alltså att folk i dag mördas i förorterna (och numera på en massa andra platser) därför att:

”Möjligheterna överatt få uttrycka dig och få visa vem du var begränsade dig. Du var tvungen att gå genom den dörr de öppnat för dig. Den där dörren som skulle få dig att ändra dig och bli en typ av samhällsmedborgare de var i behov av.”

Den typ av samhällsmedborgare Sverige behöver är människor som oavsett bakgrund försörjer och klarar sig själva.

Inget underligt med det.

Men Segen – och sådana som hon – vill leva och bli försörjda genom att vi betalar för att få lyssna på hur förtryckta de är.

Jag unnar förorternas folk bättre företrädare.

De finns.

Men de väljer att arbeta, fostra sina barn och så gott det går undvika klaner, imamer och gäng – och förstås det skadliga inflytandet från gnälliga pratkvarnar som Segen.

Kommentarer

Det är inte självklart att du som läser detta räknas som människa, i vilket fall räknas antagligen inte dina rättigheter

Boris Benulic

Hört talas om myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter? Inte? Jag vet inte om det är någon tröst för dig, men medarbetarna på det institutet har nog inte hört talas om sådana som dig heller. Eller förresten. Det har de förstås. Men de bryr sig inte.

Målningen är Leonora Carringtons Bird Bath (1974). Oklart varför jag tyckte den passade. Kanske var det så enkelt som att en surrealistisk målning passade till ämnet.

Det finns förslag på en ny lag som ska stadfästa möjligheten att införa vistelseförbud för gängkriminella – de ska inte längre kunna röra sig fritt i samhället.

Nu är lagförslaget ute på remiss, och en av instanserna – Institutet för mänskliga rättigheter – säger nej. Institutet anser att: 

”… förslaget inskränker rörelsefriheten och rätten till privat- och familjeliv på ett oproportionerligt och rättsosäkert sätt”.

Alltså, gängkriminella som skjuter, mördar, spränger och rånar ska inte kunna förbjudas att vistas i vissa zoner eftersom det är ”oproportionellt”.

Det förvånar mig att institutet inte kräver att samhället ska stå för taxikostnaden när de gängkriminella tar sig runt för att ta livet av någon. Ska de verkligen tvingas betala själva?

Men vad är då detta institut? Det är en statlig verksamhet som inledde sin verksamhet i januari 2022. Det nya institutet ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Fint, eller hur? Mänskliga rättigheter är väl bra?

Nåja, jag misstänker att flesta av oss inte räknas in i gruppen ”människor” om man ser till institutets sammansättning. Eller det kanske vi gör, men just våra rättigheter är inte så viktiga.

28 juni i år gick institutet ut med ett pressmeddelande där de stolt förklarade att:

”Några av Sveriges mest kunniga och engagerade personer inom mänskliga rättigheter har utsetts till ledamöter i det nybildade Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådets uppgift är att ge kunskaps- och erfarenhetsbaserade råd till Institutet för mänskliga rättigheter för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.”

Vilka var det då som rekryterats till rådet?

Det var:

• Marie Cham. Merit: ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation.

(Ett av de krav Cham drivit genom åren är: 

”… att mål sätts för ökat afrosvenskt bostadsägande kopplat till åtgärder som gör det lättare för afrosvenskar att få bostadslån. Det kan röra sig om speciellt stöd för till kontantinsatser eller andra åtgärder för att ge afrosvenskar tillgång till överkomliga krediter.”

Alltså rör det sig om en person som är mer intresserad av positiv särbehandling av sin grupp än av mänskliga rättigheter. Om du arbetar, sparar och gnetar är det inte givet att du i dag kan få ett bostadslån, men om det blir som Cham vill så får du en specialkredit för att köpa bostad – om du är afrosvensk.)

Cham är typisk för dem som rekryterats till rådet. De kommer från den arkipelag av organisationer som säger sig företräda missgynnade människor – men organisationerna har skapats av personer som vill göra karriär som självutnämnda representanter för en utsatt grupp. De organisationer de representerar har oftast en minmal förankring i den grupp vars rättigheter de säger sig försvara, men de är desto bättre förankrade i stat, byråkrati och medier.

De grupper som representeras i rådet är:  afrosvenskar (två medlemmar), samer, malmöbor som anser sig diskriminerade (två medlemmar),  finska romer, hbtq-personer (två medlemmar), döva, synskadade, personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag har möjligen fel, men rådets sammansättning ger kanske en lite väl begränsad bild av begreppet ”mänsklighet”.

Antagligen har de som handplockat personerna själva känt detta och så har man tagit med David Lega som får bli språkrör för några grupper till, dels dem med funktionsnedsättningar dels ”barn och unga inom idrotten” samt judar.

De andra medlemmarna i rådet är:

• Rebecka Forsgren. Merit: expert på urfolks rättigheter, same

• Karin Henrikz. Biträdande verksamhetschef på Malmö mot Diskriminering. Agerat ombud för hundratals personers rättigheter i diskrimineringsärenden. 

• Maria Johansson: Merit: projektledare på Fonden för mänskliga rättigheter. 

• Ola Junkka. Merit: arbetat med språkrättigheter för de nationella minoriteterna och mottaganden av asylsökande barn och deras familjer. 

• Domino Kai. Merit: finsk-romsk aktivist 

• Zandra Kanakaris: Merit: generalsekreterare för ungdomsjouren 1000 Möjligheter som arbetar för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer. 

Balqis Lamis Khattab. Merit: driver Möllans Basement som är en nattöppen mötesplats och nätverk för ungdomar och unga vuxna i Malmö 

David Lega. Merit: Europaparlamentariker, paralympier, länge varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter, bland annat för att öka barns och ungas inflytande inom idrotten, värna om religionsfrihet och bekämpa antisemitism.

Jenny Nilsson. Merit: tidigare ordförande i Dövas världsförbunds ungdomssektion 

• Elias Fjellander: Merit: förbundsordförande för RFSL Ungdom, 

Kristina Partyn. Merit: rådgivare hos Svenska missionsrådet (SMR).

Anna Quarnström. Merit: förbundsjurist på Synskadades Riksförbund, tillika ordförande i Funktionsrätt Stockholm stad. 

• Edward Summanen. Merit: anställd på Transammans förbundskansli i Stockholm och arbetar primärt med psykisk hälsa och suicidprevention för transpersoner.

• Kaisa Syrjänen Schaal. Merit: policyrådgivare i Svenska kyrkan, har arbetat med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket.

• Hewan Temesghen. Merit: tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige, har varit engagerad i Afrosvenskarna.

•Ignacio Vita: Merit: advokat med fokus på migrationsrätt 

• Therese Wappsell. Merit: projektledare i Allmänna arvfondsprojektet "Relationer som funkar". Therese har egen erfarenhet av intellektuell funktionsnedsättning

• Yngve Gustafson. Merit: professor och expert på äldremänniskors livsvillkor.

• Stellan Gärde. Merit: ordförande för Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

Det problematiska med sammansättningen är förstås att man ställer sig frågan vem som representerar människor som är är svenskar eller invandrare som är rotade och assimilerade i Sverige – alla de som arbetar, försörjer sig själva så gott de går, tar hand om familjen, oroar sig för barnen?

Mot min invändning mot sammansättningen kan man förstås anföra typ:

”Men vad då? Svenskar och rotade invandrare representerar ju majoriteten. De har ju redan partier som tar hand om dem. Det är en privilegierad grupp.”

Frågan är dock hur väl majoritetsbefolkningen blir omhändertagen i Sverige numera. Den förväntas arbeta, tiga och lida och underdånigt genom sitt betalande av skatt bekosta alla de uppenbarligen verkningslösa experiment som stat och politiker ägnar sig åt för att skapa ett ”rättvisare samhälle”.

Ett av de där verkningslösa experimenten är uppenbarligen ”Institutet för mänskliga rättigheter”.

Och den som kritiserar institutet kommer säkert att få höra att han eller hon är vit, priviligierad och en del av de rasistiska strukturerna. (Inte mycket bevänt med de strukturerna, de skyddar vare sig mot sprängningar, rån eller skatteutplundring, eller mot anklagelser om att vara ansvarig för slavhandel på en västindisk ö för 300 år sedan.)

Och det finns ytterligare en märklighet inbyggd i institutets råd. Där finns representanter för grupper med funktionsnedsättningar – samt grupper som till exempel afro-svenskar eller Malmöbor av utländsk härkomst.

Är du döv eller blind – eller har en annan funktionsnedsättning – har du ju inte valt att bli det. Men byråkrater i kommunerna kan ändå välja att vägra dig lagstadgad hjälp. Vilket förekommer dagligen, utan att den med funktionsnedsättning får sin rätt ens efter utslag i domstol.

Är du afro-svensk i Malmö eller Somalia förvägrar dig inte några byråkrater bostad, bidrag, fri skolgång eller möjligheten att söka arbete. Om känner dig diskriminerad av stat, lagstiftning och myndigheter beror det på att du valt att inte utnyttja alla de möjligheter som bjuds. Du har valt att inte utnyttja de rättigheter du har.

Det kan jämställas med att man tar en sax och petar ut ögonen på sig själv, och därefter klagar på att ens mänskliga rättigheter kränks på grund av att man är blind. Men vad vet jag – kan ju vara så att personen från de Synskadades riksförbund representerar just den – något udda – gruppen i institutets råd.

Kommentarer

Evangelium enligt Lukas: Flumvänster, allt är dig förlåtet!

Boris Benulic

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

En halvtimme in i Lukas Moodyssons nya film Tillsammans 99 börjar jag hoppas på en massaker, och att jag ska få se en splatterrulle. Mitt hopp om detta väcks när den i verklig mening rubbade Lena börjar dra upp tältpinnar ur marken. Tanken att hon skulle hugga ner de andra deltagarna på återföreningsfesten kändes faktiskt inte som en helt orimlig utveckling (inte ens för den som inte är galen som Lena).

Och i sina bästa stunder har ju Moodysson genom åren uppvisat en svärta även i mer humoristiska scener, så varför inte? Att filmen hade premiär fredagen 13:e kanske var avsiktligt tänkte jag; en blinkning till skräckfilmserien Fredagen13:e? Skulle Lena likt Jason dra på sig en hockeymask innan hon började hugga tältpinnarna i den outhärdlige Göran och de andra festdeltagarna?

Tyvärr inte.

Men landets filmkritiker har ändå varit mycket välvilligt inställda i sina recensioner, många har hyllat Tillsammans 99. På AB:s ledarsida förklaras att filmen är en ”väckarklocka” som visar vad som händer utan ett ”vi”. Expressen: ”Oväntat rolig”… ”en mysig och meningsfull uppföljare…”. DN: ”… en befriande galen och underhållande återträff…”.

Värst är kanske tidningen Arbetaren: ”Njutbart oförutsägbar återförening i Tillsammans 99”.

Beröm över hela linjen är nu inte så konstigt – det är en film där flumvänstern och 68-vänstern får syndernas förlåtelse, och filmkritiker i Sverige är ofta flumvänsterns ättelägg i början av karriären eller äldre, lite malätna medlemmar hämtade från kultur&nöjessidornas planktonstim . 

Därför bejakar de alla filmens budskap; flumvänstern kanske var lite naiva, och nu är de lite fåniga – men de ville väl, och vill fortfarande väl. Det är det som räknas och ska hållas dem till godo.

Vad kritikern i Arbetaren menar med ”oförutsägbar” är svårast att förstå. Hade filmen stoppats var tionde minut och någon bett mig berätta vad som skulle utspela sig de kommande tio minuterna så hade jag kunnat göra det med så stor precision att den som lyssnade skulle trott att det var jag som skrivit manus.

Historien är enkel. Det gamla kollektivet som en gång splittrades återförenas efter sisådär 20 år för att hylla veganschamanen Göran som fyller år. Denne bor fortfarande i ett kollektiv – ett väldigt litet sådant dock – den andra medlemmen i kollektivet är textilkonstnären Klasse.

Görans lite uppgivna – och nästan övergivna – dröm om att än en gång få bygga upp ett kollektiv väcks till liv när han ser det gamla gänget dyka upp. Kanske vill någon eller några av dem ansluta sig igen?

Det trista med filmer – och böcker – som har tema som återförening är att man vet vad som kommer att hända – alla deltagare har utvecklats åt olika håll, och det förstärker förstås de motsättningar och spänningar som funnits där i begynnelsen. Efter bråken och uppgörelserna som därför med nödvändighet skildras kommer slutet; och det kan vara av två slag. 

Den ena varianten är att den en gång mobbade triumferar och står som segrare och alla inser hur misslyckade de egentligen är jämfört med honom eller henne. Eller så försonas alla när de nyktrat till och grälat klart, och det blir en försoning i bakrusets tecken i gryningen när alla gråtmilt inser att de egentligen alltid gillat varandra och att saknaden varit stor efter dem man en gång skilts från.

Återföreningsfilmer påminner därför ofta om 1930-talets pilsnerfilmer, där biran ersatts av vin.

Moodysson har satsat på variant två. Sådant kan vara uthärdligt och rentav charmigt om det rör sig om en Hollywoodfilm om en highschoolklass som träffas igen efter 25 år.

Men här är det ett gäng mycket självupptagna pyramidala puckon som återförenas – en har blivit veganschaman och leker med sitt plasttotemdjur, en har vigt sitt liv åt vävstolen, en är uppburen demonregissör, en är på väg in i Svenska Akademien, två arbetar på Svt, och Lena (hon med tältpinnarna) är en är misslyckad målare som väckt mest uppmärksamhet genom att spotta på en tavla av Lena Cronqvist, i övrigt har Lena mest ägnat sig åt att få elchocker och sitta på hispan. Tro för allt i världen inte att jag ser ner på just Lena. Hon är filmens ljuspunkt och har den bästa repliken:

”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.

Lena var lite rubbad när hon en gång i tiden kom till kollektivet, och hon är spritt språngande galen när hon nu kommer tillbaka för att vara med på återträffen. Ska man ha psykiska problem tycker jag de ska vara av Lenas slag. Det är mer rekorderligt, och sympatiskt, än de andras psykproblem; illa dold självupptagenhet och strävan efter makt. När en person som Lena hamnar i ett kollektiv av det här slaget blir resultatet att de tillfälliga rubbningarna övergår i ett permanent skov.

Det har tjatats i 25 år om att det finns ett nazistiskt hot i Sverige, men det verkliga problemet är inte nazismen utan narcissismen (som allt mer breder ut sig). Det paradoxala är att ett kollektiv alltid kommer att dra till sig en ansenlig samling av narcissister – för där finns det ständigt människor, och det ger därför en möjlighet att konstant få uppmärksamhet och stå i centrum; och det skapar spänningar som till slut spränger kollektivet – eller så vinner en av narcissisterna och det hela omvandlas till en kult eller sekt.

Givetvis använder sig Moodysson av standardgreppet att låta utomstående dyka upp på återträffen; i det här fallet är det demonregissörens unga älskarinna – som efterhand träter alltmer ilsket med demonregissörens första fru Anna (från tiden i kollektivet). En 68:a ställs alltså mot den följande generationen och anklagar den yngre för att inte ha behövt kämpa – för det sägs 68:orna gjort och enligt den avlagda frugan är det den generationen som fixat alla friheter i dagens Sverige.

Själv kliade jag mig i huvudet och funderade vilka friheter hon (och Moodysson) avsåg.

Men allt blir uppenbart när de två kvinnorna till slut försonas genom att den yngre medger att den äldre har rätt, och därför hovsamt tackar henne och hennes kamrater för allt de gjort. Den unga skådespelerskan har under diskussionen insett att om inte flumvänstern erövrat media, och kulturinstitutioner, kanske hon aldrig fått spela på Dramaten.

Och det är så ett samhälles kvalitet avgörs bland dem som arbetar med kultur – finns det plats för mig? Får jag uppmärksamhet? Får jag anslag och stipendier och tjänster och uppdrag?

När filmen är slut och ljuset tänds i salongen ser jag att merparten av publiken är i min ålder. De ser lättade och glada ut. De har fått sin bekräftelse genom filmens budskap, de har genom rörliga bilder meddelats att de åstadkommit något stort trots lite stolligheter i ungdomen. De har förändrat.

När man kommer ut från Filmstaden i Råsunda har man Hallonbergen en kilometer till höger, till vänster en kilometer bort ligger Blåkulla. I båda områdena har gängen kontroll. En kilometer rakt fram ligger Skytteholmsparken där fotbollsplanerna nu ska stängslas in för att gängen inte fritt ska kunna rekrytera bland pojklagen som spelar.

Lite svårt att förstå den lättade stämningen i salongen när filmen är över … när man betänker den verkligheten.

Det man gjort som kulturarbetare ska inte bedömas med hjälp av ett sentida folklustspel som Tillsammans 99.

Det ska bedömas med hjälp av hur verkligheten ska se ut.

Alla i salongen skrattade glatt åt Lenas ord om att hon skulle ”onanera och tänka på döden”. Sicken tokig en, va?

Men hennes reaktion på tillståndet  i världen är – trots att hon är rubbad – mycket begripligare än ryggdunkandet 68:or emellan.

Det är milt uttryckt lite oklart vad av värde vi åstadkom.

Alltså måste man fortsätta arbeta för att vrida tiden rätt.

Inte likt de i filmens slutscen förenas runt grötfaten och skicka runt burken med körsbärssylt … som förklaras vara lika god som man själv anser sig vara.

Intelligens & idioti

Är det bara vita människor som blir dummare?

Boris Benulic

"När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor."

"Avlägsnandet av dumhetens sten". Hieronymus Bosch (1475)

När man dagligen vadar sig igenom ett ständigt stigande hav av dumhet hör man alltid omkring sig konstateranden om hur utvecklingen går framåt. Vi har fått AI. En iPhone – som finns i var mans hand – är kraftfullare än den dator som Nasa använde under Apolloprojektets första månlandning. Ni känner igen tjatet.

Men … 1972 var senaste gången människor trampade runt på månens yta. Under de 51 år som har gått sedan dess har vi gått från lanseringen av de första persondatorerna (1977) till möjligheten för var och en av oss att logga in på Chat GPT.

Och ändå visar alla mätningar av IQ i västerlandet att människors IQ sjunker.

Det finns inget positivt samband mellan ökad datorkraft och allt mer intrikata programmeringar å ena sidan och å andra sidan det förstånd och de färdigheter människor i västerlandet uppvisar.

När besättningen på Apollo 13 1970 meddelade basen i Houston att de hade problem styrdes de tryggt till landning av män som i denna nödens stund tillgrep sina räknestickor.

Hur många kan i dag använda en räknesticka?

Ju mer den teknologi som ska hjälpa oss att tänka utvecklas, desto mindre utvecklad blir vår tankeförmåga – och det på ett fullt mätbart sätt. Sedan några år pekar de studier som gjorts i frågan på att i västerlandet sjunker IQ på ett tydligt och mätbart sätt sedan 1975*. Vi började alltså bli dummare vid samma tidpunkt som den explosiva utvecklingen av digitala hjälpmedel ökade (liksom då förstås utvecklingen av strömningstjänster och sociala medier vars syfte var att underhålla).

I DN Kultur diskuterar Kristoffer Ahlström problemet med sjunkande intelligens, mätbart minskande kreativitet och förmåga till att tänka både abstrakt och självständigt – och han är mest oroad för vad det innebär för konstnärligt skapande. Och hans lösning verkar vara att man ska koppla loss sig från det digitala vita bruset, vilket anses vara eländigt därför att: 

”Studier visar att sociala medier normaliserar självupptagenhet, hjärnan tränas i egocentrism trots att människan i grunden är ett flockdjur.”

Hans beskrivning av problemet är något märklig. Sociala media driver ju tvärtom svaga människor att ansluta sig till en flock, och på alla sätt anpassa sig till värderingar, åsikter, till och med till mode.

Att människor driver in i denna digitala variant av Sargassohavet och fastnar i tång och alger beror på att de är svaga och osjälvständiga, att de söker andras erkännande och acceptans.

Den sortens människa är inte något som den digitala tekniken skapat, det är en slags varelse som samhällets utveckling skapat i västerlandet. Allt fler funktioner som människor tidigare hade ett eget ansvar för övertas av experter och den offentliga sektorn, och fårhjorden låter sig vallas in i en digitalt skapad värld där de kan låtsas vara människor. Ute i den riktiga världen nöjer de sig med att bejaka värdegrund och ”lyssna på vetenskapen”.

Givetvis diskuterar inte Ahlström de större sociala sammanhangen, han är DN-skribent och därmed tvungen att bejaka att människor låter sina liv skötas av politiker, byråkrater och medierna. Så han nödgas begränsa sig till att jämra sig över att kreativiteten hos kulturarbetare är hotad.

Ahlström är inte ensam om att på kultursidor nu konstatera att IQ:n i västerlandet sjunker (några år efter att forskare konstaterat detta) – det är intressant eftersom det pekar på något annat – vad vi står inför är ett exempel på västerländsk självspäkning. Det är oproblematiskt att konstatera att vita blir dummare.

Men vad skulle hända om någon hävdade att svarta, bruna eller röda blir dummare? (Gula kan vi räkna bort i sammanhanget. Regimen i Peking bedriver vad som närmast kan betecknas som ett avelsprogram för att höja IQ:n hos landets befolkning).

När det gäller vita är det uppenbarligen numera möjligt att i debatter hävda att kulturens digitalisering gör oss mer korkade och att de kulturella strukturerna spelar roll för IQ.

Därom verkar man kunna vara överens, till och med Wolodarski tillåter sådana diskussioner.

Men hur påverkar de kulturella och sociala strukturerna i länder som Pakistan, Irak, Somalia och Niger befolkningens IQ?

Ahlström säger att den digitala kulturen hindrar västerlänningar från att tänka fritt och självständigt, och de blir därmed mer och mer stupida.

Men i stora delar av den muslimska världen är tankefriheten hårt reglerad och inskränkt, och har varit så sedan den religionens födelse. Rimligen borde Ahlström och de som skrivit texter liknande hans vara medvetna om att mångkultur i västerlandet därför borde vara problematisk. Får i väst finns ju redan problemet med en ständigt pågående fördumning av urbefolkningen.

Något sådant problem ser inte Ahlström, för några månader sedan hyllade han i en artikel de företag som satsade på att vara ”woke” med inkludering och mångkultur som ledord:

”I stället för att utgå från en enda rådande norm förutsätter man att människor är olika och ska känna sig sedda. Det är kapitalism. Den fria marknaden är woke.

Att vara inkluderande är det smartaste affärsdrag ett företag kan göra. Kapital och köpkraft koncentreras i dag kring storstäder, där befolkningen tenderar att ha progressiva värderingar. Och den medvetna generationen född 1980–1995 är numera den största globala konsumentmålgruppen.”

I texten hyllar han också streamingtjänsternas utbud som ”progressivt” och ”inkluderande”.

Alltså; i sig gör den digitala parallell påhittade världen oss mer dumma i huvudet, enligt Ahlström.

Samtidigt tackar han denna värld för att den satsar på woke, och därmed skildringen av en värld där det inte finns IQ-skillnader mellan folkgrupper.

Jag tror inte Ahlström reflekterar över motsättningen mellan de två ståndpunkterna för i hans tankevärld finns ingen motsättning. Där blir de vita i västvärlden allt mer ointelligenta för varje dag som går. Men resten av världen är befolkad av människor som är bärare av ädla egenskaper och visdom, och ju mer dessa inkluderas i det västerländska samhället desto bättre.

Att den idén inte har så mycket att göra med verkligheten är ett mindre problem, det stora problemet är att den idén formar oss en ny verklighet.

I morgon: Man kanske ska lyssna på Arnold Schwartzenegger?

* Några exempel på texter där forskning om sjunkande IQ presenteras.

Technology Is On The Rise, While IQ Is On The Decline

Our IQ is steadily declining

Flynn effect and its reversal are both environmentally caused

IQ Scores Are Falling in "Worrying" Reversal of 20th Century Intelligence Boom

British teenagers have lower IQs than their counterparts did 30 years ago

IQ scores in the US have fallen for the first time in decades, study suggests

Kommentarer

Böcker & bordeller – priser & prostitution

Boris Benulic

”Lite rädd”, ”…inte så glad” var några av de formuleringar Jon Fosse använde i dag för att beskriva sina känslor inför att han fått Nobels litteraturpris.

Andra var mest upprörda – en ilsken bokhandlare som uttalade sig i radion var missnöjd, och undrade vem som skulle vilja köpa och läsa Fosses verk: ”Han är ju dramatiker och skriver bara om människor som inte pratar med varandra”.

Själv hade jag tippat att det skulle bli Dag Solstad, om inte annat för att Svenska Akademien de närmaste åren vill slippa att behöva ge priset till Knausgård. De har ett behov av att kunna säga: ”Men vi gav ju nyss priset till en annan norrman. Det skulle se underligt ut”.

Och norrmannen Fosse är lika användbar i det fallet.

Så sorry Knausgård. Du lär aldrig få Nobelpriset.

Numera är priser och stipendier vad de flesta författare traktar efter, de vet att de aldrig kommer att sälja så stora upplagor att de får en anständig försörjning bara genom att skriva.

Det brukar förklaras med att människor läser mindre numera, och kanske rentav blivit lite dummare eller åtminstone fladdrigare i skallen beroende på digitaliseringen.

Kanske det.

Jag lutar dock åt att det beror på att författare i gemen skriver sämre numera – därför vinner de inte de stora läsarskarorna. I Sverige påminner samtidens skönlitteratur om en slags OnlyFans för författare som klär av sina själar, och där man alltså får titta på narcissister som känner sig missförstådda – och få vill ju betala för något så föga upphetsande.

Men är det möjligt för en författare att vinna hela folkets kärlek?

31 maj 1885 begravs Victor Hugo i Paris. Tre miljoner människor kantar gator och boulevarder när han förs till sin grav i Pantheon.

Hela staden – hela landet – befann sig i sorg. Även de som fann Hugo för vänsterradikal – eller ansåg att han utvecklats till en sentimental gammal gubbe – insåg att han förkroppsligade inte bara Paris, utan också Frankrike, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde.

Edmond de Goncourt noterade att en hög polischef hade berättat för honom att begravningsdagen hade bordellerna stängt, och stadens prostituerade hade markerat sorg genom att klä sina intimare kroppsdelar i svart kräpp. Andrew Hussey menar däremot i sitt historiska verk om Paris mer underjordiska historia att staden horor hyllade den store författaren genom att jobba gratis på gator och torg. Vilket en dåtida engelsk journalist rapporterade med förundrat och aningen förtjust tonfall.

Man får förstå de prostituerades sorg. Victor Hugo var en ofta sedd bordellgäst och känd för sin mannakraft. Han hävdade själv att han lägrade sin fru Adele nio gånger på bröllopsnatten.

När hon fött fem barn på åtta år kände Adele sig lite sliten, och förklarade för Victor att han nog fick ha sex med andra kvinnor i fortsättningen, hon tyade inte längre.

Han höll på långt upp i åren. I sina dagböcker antecknade han noga varje samlag. De fyra månaderna innan han dog (vid 83 års ålder) noterade han 83 samlag, ungefär fem i veckan alltså. Men de var lite ojämnt fördelade. Ibland fick det bli tre om dagen, följt av en dags vila. Ibland bara två samlag per dag, eller till och med bara ett, han måste ju hinna skriva också.

Nu är det ju definitivt inte så att jag menar att en bra författare bör gå på bordell, bara tanken är deprimerande. Men en bra författare – om det är en man – bör nog ändå vara mer som Victor Hugo än Jon Fosse (eller någon annan av de senaste årens nobelpristagare i litteratur). Det behövs lite testosteron för att skriva så bra, levande och realistiskt att man vinner folkets kärlek – och hororna jobbade inte gratis på Victor Hugos begravning bara för att hylla en generös kund. Det var vanligt att man högläste ur hans verk i bordellernas väntrum och salonger.

Det tror jag kanske inte är något man kommer att göra med Jon Fosses texter.

Kommentarer

Varför denna oro för en militärkupp?

Boris Benulic

Nej, du behöver inte alltid vara rädd för att höra taktfast stöveltramp. Två exempel ur historien ... Pilsudski samt Nejlikornas revolution.

När jag är dystert stridslysten under mitt skrivande brukar jag komma på mig själv med att vissla på födelsedagsvisan ur Klas Klättermus, ni vet… ”Hip hurra för Bamsefar som är så snäll och rar”.

Men om jag är muntert stridslysten brukar jag istället vissla på Zeca Afonzos ”Grândola, Vila Morena”.

Orsakerna till detta kan ju någon därtill hugad psykolog ägna sig åt att fundera på.

I det här sammanhanget kan vi väl nöja oss med att konstatera att ”Grândola, Vila Morena” är tämligen okänd bland svenska ledarskribenter och kolumnister.

Efter det att det statsministern förklarat att det ska undersökas om svensk militär kan understödja polisen i kampen mot gängterrorn började de mer ”vänster”-lutande delen av kommentariatet samfällt prata och skriva om faran för ett nytt Ådalen 31. Lite svårt att ta till sig den tankegången eftersom den förutsätter att någon enhet ur till exempel Svea Livgarde plötsligt öppnar eld mot ett fredligt demonstrationståg organiserat av Kurdiske räven.

AB:s ledarskribent Lina Stenberg är kanske det bästa exemplet på hysteri:

https://twitter.com/LinaAStenberg/status/1707442447897313512

Och hennes chef Anders Lindberg frammanade Adolf Hitlers spöke, och talade om ett "Reichstag-moment" efter Kristerssons tal.

Stenbergs och Lindbergs linje är riktningsgivande för deras åsiktsfränder i diskussionerna i sociala media; när militären sätts in i det egna landet har det alltid inneburit faror för det egna landet.

Därmed visar nutida svensk vänster bara sin nästan obegripliga historielöshet. Är man vänster och kan sin historia minns man väl med välbehag en del tillfällen i historien då militären skridit till handling … och det är därför jag själv ibland visslar på Grândola, Vila Morena.

24 april kl 00:20 spelades sången på Rádio Renascença – och det var 

 signalen till Movimento das Forças Armadas att inleda sin planerade militärkupp. På mindre än ett dygn tog de av vänsterradikaler ledda trupperna kontrollen över Lissabon och andra viktiga strategiska platser i landet och Caetano-regeringen avgick.

Det har alltså – på ett år när – gått 50 år sedan vänstern genomförde en militärkupp i Portugal, men svensk vänster har fortfarande ångest över Ådalen 31. De har inte ens koll på hur frenetiskt Olof Palme hyllade den ”nejlikornas revolution” militären i Portugal genomförde. (Man skulle ju kunna krångla till diskussionen med att Otelo de Carvalho – som var den organisatoriska hjärnan bakom militärkuppen – med åren blev alltmer vänsterradikal, men samtidigt alltid sörjde det Portugal som fanns under den fascistiske diktatorn Salazar; man kan alltså se den vänsterradikala militärkuppen som en reaktion mot det alltmer nyliberala styret under Caetano – men drar vi diskussionen dithän kortsluts nog hjärnorna på Lindberg&co.)

Eller vi skulle kunna prata om Józef Piłsudski – det moderna Polens skapare. 1892 var han en av grundarna av det polska socialdemokratiska partiet, organiserade gerillaförband som stred mot ryssarna, visade stor militär duglighet, bildade de Polska legionerna under första världskriget, blev krigsminister i den provisoriska regeringen 1917, överbefälhavare 1918, därefter riksföreståndare. Slår tillbaka sovjetiska Röda armén 1920, avgår som statschef 1922. Men han är så missnöjd med det parlamentariska käbblet som han menar hotar nationen att han genomför en militär statskupp 1926 – stödd av socialdemokrater och kommunister.

Man skulle kunna dra fler exempel ur den europeiska historien och peka på tillfällen då militär räddat nationen genom att ta makten – och vänstern deltagit i eller stött detta.

Men vi står inför två problem i Sverige i dag. 

Det första är att vänstern inte har någon större åstundan att rädda nationen. Tvärtom vill de att nationen ska upplösas, och har på olika sätt medvetet arbetet för detta – i samförstånd med ”höger” och nyliberaler.

Det andra är den svenska krigsmaktens tillstånd. När den allmänna värnplikten avskaffades försvann på alla sätt den folkliga förankringen, inte minst genom att man utplånade den stora kadern av stamanställda – ofta lokalt rotade – officerare och underbefäl. Där utplånades den grund som kunde funnits för en svensk nejlikornas revolution i dag.

Tyvärr.

Kommentarer

Kautschukargument, gummilagar och muslimer som fruktar dragspelstoner … samt en oväntad hund

Boris Benulic

"Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare."

I går genomfördes en rättegång där den åtalade anklagades för hets mot folkgrupp. Jag har skildrat bakgrunden till rättegången här.

Hade jag varit lättkränkt hade jag som åhörare till gårdagens rättegång om koranbränning känt mig utsatt för ett försök till förnedring.

Åklagare Eva Nemec Nord, som haft tre år på sig för förberedelser, agerade som om hon väckts 15 minuter innan rättegången, fått en bunt papper i handen och en order: ”Eva, sätt dit den här personen för hets mot folkgrupp”.

Det gick väl inte över sig bra. 

Hon verkade märkligt dåligt orienterad i de bevis hon ansåg sig ha anhopat under de tre åren. Hon kunde kasta ur sig en hänvisning till ett annat mål, utan att kunna precisera vilket mål hon menade, och ursäktande säga: ”Men rätten vet säkert vilket mål jag menade”. Att rättens ledamöter då samfällt tittade ner i bordet kan ha berott på att de inte visste vilket mål hon menade – eller att de skämdes å hennes vägnar för hennes hafsiga framställan.

När Nemec Nord skulle förevisa den videofilm som utgjorde själva utgångspunkten för hennes argumentering fick vi istället se bilder på hennes hund. Verkar i och för sig vara en trevlig jycke … men… eller så var det ett sätt att försöka väcka våra sympatier för Nemec Nord, få oss att tänka: ”… den som har sin hund som bakgrundsbild på datorn måste väl vara en sympatisk person”.

Det är oklart om man får ta hunden med sig till himlen, det torde dock nu vara klarlagt att man på sätt och vis får ta med den in i rättssalen om man är åklagare.

Vem bestämmer vad?

Det finns en fara i att fastna i beskrivningar av Nemec Nords slarviga, och lätt liknöjda framträdande under rättegången – och det är att man då missar det insidiösa och försåtliga i hennes framställan.

Åklagare Eva Nemec Nord vet att hon inte kan angripa lagstiftningen om yttrandefrihet öppet – men den praktiska följden av det hon säger under rättegången innebär att lagen om hets mot folkgrupp används för att kraftigt och oberäkneligt begränsa vår yttrandefrihet. Det sker med en argumentering som inte är unik, den har förekommit i förvirrade – eller lömskt baksluga – texter på ledar- och kultursidor – men får nu för första gången ligga till grund för ett åtal som i grund och botten gäller rätten att bränna en koran.

Nemec Nord sa: ”Politiska debatter är starkt skyddade i lagen, och det ska så vara”.

Sedan förklarade hon att hon inte ansåg att det som den åtalade gjort var ett inlägg i den politiska debatten, utan det rörde sig om en ”skändning”.

Den som har minsta lilla kunskap om politiska debatter genom vår historia vet att några av de viktigaste inläggen i olika debatter utgjorts av uttalanden som kan säga vara skändliga; målen har varit symboler, religioner, institutioner och maktorgan – liksom personer som är kopplade till dessa. Det är tur att Nemec Nords verksamhet begränsas av tid och rum, vad kunde hon inte ha ställt till med när det gäller yttrandefriheten i Sverige de senaste 200 åren. Men hennes härjningar i Linköping med omnejd i dag är illa nog.

Texter, handlingar eller målningar som skändar har alltid varit ett naturligt inslag i politiska debatter.

Etablerade debattforum

Nemec Nord menade också att den åtalades aktion var hets mot folkgrupp eftersom formen för handlingen inte var av sådan art att den gick att argumentera mot – och därmed var handlingen inte en del av den politiska debatten, och därmed kunde den inte vara föremål för yttrandefrihetens skydd. Här rör vi oss mot det rent idiotiska. Det innebär att till exempel en text som är så osammanhängande och ologisk att det inte går att resonera förnuftigt mot den inte är skyddad av yttrandefriheten. Här används för första gången ett kvalitetsresonemang i ett åtal, och vem som ska avgöra kvaliteten var oklart – som mycket annat i Nemec Nord framställning.

Nemec Nord framförde också den mycket märkliga ståndpunkten att den åtalades angrepp på islam inte gjorts i något etablerat debattforum – hur hon definierade sådana stod aldrig klart. Detta gör att man får anta att åklagaren anser att Lars Vilks rondellhundar utgjorde hets mot folkgrupp. Det är väl tveksamt om min hemsida, och andras, kan betecknas som etablerade debattforum – så var står vi i hennes ögon? Utanför lagens beskydd?

Svajigheten i Nemec Nords tankegångar visar sig när hon parallellt med detta förde resonemanget att koranbränningen hade nått ut brett genom en YouTube-film och därför utgjorde hets mot folkgrupp. YouTube måste rimligen betraktas som en av de kanaler som ingår i det offentliga samtalet

Alltså, Nemec Nord menade att den åtalade inte skyddades av yttrandefriheten eftersom hans handlingar inte var ett ”inlägg i den politiska debatten”, samtidigt hävdade hon det hade fått stor spridning i en viktig plattform för politisk debatt.

Nemec Nords sätt att argumentera innebär att hon inför extremt subjektiva kriterier i bedömningen av ett brott – och det blir upp till rätten att bedöma vad som är ”politisk debatt”, och ”skyddsvärt” utan att hon ens under sina dragningar föreslår en definition, och märkligt nog saknas det kanske viktigaste av allt i hennes argumentering – företrädare för dem som det anses ha hetsats mot, alltså företrädare för muslimer som anser sig ha blivit kränkta på ett så avgörande sätt att det kan betecknas som hets mot folkgrupp.

Var de omöjliga att uppbåda? Eller kände Nemec Nord sig orolig för att ett framträdande av muslimska företrädare i rätten skulle skada hennes försök att framställa det hela som hets mot folkgrupp?

Mera dragspel!

En muslimsk företrädare skulle nämligen paradoxalt nog direkt kunnat ha underminera hennes försök att visa att brottet i sig inte egentligen var en koranbränning utan själva presentation av brottet i sociala media – och det kokar ner till den musik som lagts på videoklippet. Det rör sig om musik som inte på något sätt är förbjuden, men som använts i tiotusentals olika sammanhang, från mer vardagligt skämtande bort till inbördeskrigen i Jugoslavien och terrorhandlingar i Nya Zeeland.

Ska Nemec Nord argumentering bära innebär det rimligen att den grupp som det ska ha hetsats mot ska känna igen musiken, och känna sig hotade av att de hör en serb spela dragspel. Det kan vara lite svårt att hitta en imam som utan att darra på rösten säger att så var fallet, det kan nog vara svårt nog att hitta en som vet att det är ett dragspel han hör.

Alltså tar Nemec Nord på sig rollen att bli muslimsk taleskvinna och bestämma att muslimer känner sig hotade av en viss kombination av film och musik. Men vi får det aldrig bevisat för oss.

Och även om en muslim hade framträtt och sagt att så var fallet så hade det varit ointressant ur yttrandefrihetssynpunkt – min rätt att uttala mig ska inte begränsas av någons känsloliv utan möjligen av att jag uttalar direkta hot mot en person eller en grupp. Och att så var fallet var inte Nemec Nord i närheten av att leda i bevis.

Det kan dock också vara på det viset att Nemec Nord inte kallade in muslimer för att vittna om den skräck de kände eftersom hon hade sin hund som bakgrundsbild på datorns skrivbord. Hon ville inte riskera att de fick ångestanfall och bröt ihop vid åsynen av det för dem orena djuret.

I vilket fall – om hennes sätt att argumentera leder till en fällande dom innebär det att gummilagen om hets mot folkgrupp kan användas för åtal med hjälp av kautschukargument.

Lurat i vassen

Bevakningen av rättegången i medierna blev tämligen begränsad – antagligen beroende på att man på redaktionerna bedömt att det inte sett så bra ut om man drog på stort om ett mål som detta samma dygn som det börjar diskuteras om man ska ta hjälp av svensk militär för att åtminstone dämpa våldsvågen i Sverige.

Nemec Nord förbannar säkert sin otur – här håller lurar hon i vassen i åratal för att hitta precis rätt tillfälle att låta det här prövas i rätten – och just det dygnet toppar gängens mordvåg i landet … och varje tänkande människa ställer frågan: vad håller hon på med?

DN:s Niklas Orrenius fullgör som vanligt sitt uppdrag. Lite saktmodigt och sorgset skildrar han rättegången, beskriver noga hur åklagaren resonerar, undviker att efteråt ställa frågor till henne om det ologiska och motsägelsefulla i hennes resonemang, berättar inte för läsaren om hur slarvig Nemec Nord framställning är – och ger därmed en mycket märklig bild av tillställningen.

Precis som han dagarna innan gett en märklig egen bild av det Linköping där koranbränningen skedde – en bild av en stad där de enda som känner sig hotade är muslimerna på grund av en uppeldad koran – inte alla de som lever i en stad präglad av mord, skjutningar, sprängningar, våldtäkter och det största antalet ungdomsrån i Sverige.

Orrenius gav som vanligt ett trött och lite luggslitet intryck under rättegången. Det måste ta på krafterna att ständigt blund för verkligheten, och skriva fram en helt ny verklighet.

Reportagen som ger dig hela bakgrunden

I en serie artiklar för Morgonposten har jag tidigare skildrat situationen i Linköping och förundersökningen av koranbränningen.

I intervjuerna möter du förtvivlade, uppgivna offer för förnedringsrån och politiker som lugnt säger sig kunna vänta i 30 år på att våldet i staden ska upphöra – samt en åklagare som manövrerar efter vad makthavare anser är önskvärt och inte efter lagboken – eller medborgarnas behov ... och poliser som anser det vara misstänkt att man läser Carl von Linné.

https://morgonposten.se/2021/12/29/linkopings-poliser-brinner-for-islam-inleder-stor-utredning-for-att/
https://morgonposten.se/2022/11/23/eva-nemec-nordh-aklagaren-som-blir-profetens-forsvarare/
https://morgonposten.se/2022/01/10/efter-ett-ar-med-13-skjutningar-fem-mord-och-fortsatt/