Podd

Slöhet som politisk hållning*

Boris Benulic

”Lathet och feghet är orsakerna till att en så stor del av mänskligheten, långt efter det att naturen inte längre styr dem, ändå fortsätter att befinna sig under förmyndarskap, och förklarar varför det är så enkelt för andra att göra sig själva till deras väktare.” (Immanuel Kant)

Den stora illustrationen kan möjligen föreställa en bankkassörska från flydda tider.

Hasse&Tage skrev en gång en visa betitlad ”Va´i helvete har dom för sig på banken efter tre?”, med rader som:

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?"

Spelar dom roulette där inne med kamreren som croupier?

Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv breve´

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”

Numera ställer sig ingen just den frågan eftersom bankkontor i forna tiders mening upphört att existera. Istället ställer de flesta av oss sig frågan vad i helvete de har för sig på statsradion och statstelevisionen.

Vilka onämnbara saker försigår där som förhindrar de anställda att producera program som gör samtiden begriplig, avslöjar sanningen samt roar och underhåller?

Sedan några dagar vet vi svaret. Att mycket litet av värde produceras i förhållande till alla dem som uppbär lön beror på att personalen ägnar sig åt annat än det de förväntas göra. Typ, pluggar japanska på arbetstid eller fikar. Möjligen ses fikandet dock i sig som en arbetsuppgift. Det kräver sin man eller kvinna att med jämna mellanrum lyfta på rumpan och masa sig iväg till fikabordet och prata om vad man ska göra på sin ledighet eller bostadsmarknaden på Södermalm. Ja ni vet – kvittranden som: 

”Oh, vilken fin fyra vi var och tittade på i helgen. På Bondegatan! Det har öppnat ännu fler mysiga butiker och restauranger där den senaste tiden. I en av dem säljer de regnkläder gjorda av återanvända kondomer. Det är hållbarhetstänk!”

I gårdagens Radio Bubbla kom vi in på ämnet när vi diskuterade Ludde Hellbergs artikel i Kvartal där han beskriver sin tid på Ekot. Ett litet smakprov:

”Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat men blev ändå besviken … Mums-mums? 

Upplöst frigolit övertäckt med choklad.

Det säger ganska mycket om de låga hormonhalterna hos Eko-folket att de inte ens orkar masa sig iväg till ett anständigt bageri för att köpa fikabröd. Jag hade haft större förståelse för den fikasugne chefens inställning om han sagt:

”Nej, nu tar vi det lugnt. Jag har varit hos Der Berliner Bäcker och köpt apfelstrudel, kirschkäsekuchen och nussecken.”

Eko-personalen är så lata att de inte ens orkar njuta av livet och sina livstidsanställningar.

Eller så äter de Mums-mums som ett självpåtaget straff för sin indolens.

I övrigt diskuterade vi Lars Vilks, Facebook samt hur man kan bli dömd för förtal när man ställer frågan om hur en DN-reporter från Syrien kan beskriva den stad där han bott som ”ett paradis”. Platsen i fråga kontrollerades av islamister, bland annat al-Qaida.

* Rubriken anspelar på ett citat från Iain Pears roman "Dream of Scipio":

”Hans lathet var hans tillflykt, och i detta var han som så många andra i det ockuperade Frankrike under den tiden; latheten blev politisk.”

Artiklar

När de döda håller minnestal över de levande

Boris Benulic

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.

Podd

Det finns mer än ett sätt att flå en katt … och ett folk

Boris Benulic

"The only difference between a tax man and a taxidermist is that the taxidermist only takes the skin."(Mark Twain)

En femtedel av befolkningen i Sverige försörjer de andra fyra femtedelarna visar en ny rapport. Vi diskuterade detta utmattande förhållande i gårdagens Radio Bubbla.

Ungefär samtidigt twittrade Ivar Arpi följande:

”Runt 25% av världens tillgångar finns i skatteparadis. Att inte fler pratar om detta säger något om inflytandet hos gruppen som skattesmiter genom att placera sina pengar där.

Alla utom ett litet mäktigt fåtal förlorar på detta. Pandora papers borde leda till reformer.

Det borde inte ens vara en höger-vänsterfråga. Det finns inga argument för att låta stora företag och mäktiga individer köra över nationalstaterna de verkar i och vars arbetskraft de är beroende av.”

Det är lite svårt att förstå tankegången. Men förklaringen är antagligen att Magdalena Andersson behöver en ny talskrivare och vi ska se Arpis tweet som en oblyg jobbansökan.

Demagogi från min sida?

Inte alls.

Svenska politiker, oavsett vilken fånig symbol de har som logga, brukar peka på någon psykstörd afrikansk diktator som har pengar på Caymanöarna, eller en rysk oligark som börjat sin bana som hallick och nu har smällfeta konton i små länder i Västindien som har fler bankkontor än offentliga urinoarer.

Visst är sådana gynnare obehagliga.

Men det är i och med den argumentationsgången som Ivar Arpi ställer in sig i ledet bakom Magda. Man jämställer dem som anser att svenska staten förslösar skattebetalarnas pengar med Robert Mugabe-figurer.

Se, det är vad jag kallar demagogi.

Om man betraktar vad skattepengarna används till i dag ser vi hur de förslösas. Det arbetande folket skyfflar in groteska mängder pengar i systemet varje år. Ändå har vi fattigpensionärer, förorter där inte lag och ordning råder, vi har definitivt ingen krigsmakt.

Vi kan alltså inte dra försorg om 300 000 människor som bidragit till vårt nuvarande välstånd, vi kan inte försvara oss mot vare sig inre eller yttre fiender. 

Och i landet pågår sedan länge en avindustrialisering.

Och fler och fler elever lämnar skolan med usla resultat.

Och vi har elbrist.

Och … ja, ni kan lika bra som jag listan över allt som mankerar.

Så vart går pengarna? Uppenbarligen förslösas de på annat än sådant som medborgarna förväntar sig att staten ska sköta.

För det finns en ursprunglig överenskommelse.

Eller fanns.

För den är sedan länge ensidigt bruten; det arbetande folket som fortsätter ösa in pengar håller sin del av överenskommelsen, men den parasitära statsbyråkratin förslösar dem. Den delar förvisso då och då ut en nådegåva till menigheten; Se, här får ni en kulturcheck på 150 kronor! Och se där, nu får ni pensionärer 350 kronor extra. Bocka och nig, om ni nu kan ledbrutna gubbstruttar och kärringskrällen, … och är ni inte glada och nöjda får ni ingen syrgas nästa gång det är dags för en influensa från Kina.”

Och dessa våra härskare förväntar sig att vi ska lovprisa dem.

Fylld av avsmak för den amerikanska regeringens ständiga krig för att utvidga sitt territorium, skrev Henry David Thoreau 1849:

”Om tusen män inte skulle betala sin skatt i år, så skulle det inte vara en våldsam och blodig åtgärd, men det skulle det var om de betalade, och därmed möjliggjorde för staten att utöva våld och spilla oskyldigt blod. Detta är faktiskt definitionen på en fredlig revolution, om nu en sådan är möjlig”.

Thoreaus hållning är tillämpbar i dag också – även om Sverige inte bedriver en aggressiv, expansiv utrikespolitik. En fungerande stat som tar hand om och garanterar fred, ordning och förhållanden som gör att du själv kan forma ditt liv – det betalar de flesta nog gärna skatt till.

Att som en del personer låtsas att skatteflykt innebär att vi tar maten ur munnen på de som finns i äldreomsorgen, eller att skolorna förfaller eller att offer för våldtäkter, rån och stöld aldrig får någon se förövarna straffade är bara fånigt – för så se verkligheten ut redan i dag. Det är den verklighet som skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Och dem ska vi alltså ge ännu mera pengar.

Glöm det.

PS. Givetvis finns det mängder av produktiva och nödvändiga människor bland dem avlönas med skattemedel.

Men varför ska du inte betala direkt för deras tjänster? Varför måste dina pengar passera Ygeman eller Morgan eller Magda?

Varför ska du dessutom uthärda den nya formen av skatteutsugning, den som skett under namnet ”privatiseringar” men som bara innebär att dina pengar går till företag som kapar åt sig en del av dina skattepengar och behandlar dem som något som ska användas så att det ger maximal utdelning (för att driva en skola eller en vårdinrättning .. till exempel).

Du ställs därför inför valet om det är Magda eller en riskkapitalist som ska ha kontrollen över det du betalar in.

Den kontrollen ska du ha själv.

Artiklar

“Du kan inte studera mörkret genom att dränka det i ljus”*

Boris Benulic

Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.

Artiklar

Ett tillstånd utan undantag

Boris Benulic

”När liv och politik – som ursprungligen är skilda, och förenade av undantagstillståndets ingenmansland – börjar förenas, då blir allt liv heligt och politiken undantaget.” Giorgio Agamben

Giorgi Agamben (mannen med den höga pannan): ”I maktens ögon – och kanske är det med all rätt – finns det ingenting som påminner så mycket om en terrorist som den vanliga människan”.

När jag i början på året tillbringade några veckor på intensiven på Karolinska hann jag fundera en hel del. Nu är det inte det lättaste när man forslats in med en syresättning av blodet på 64 procent och ligger med ett syrgasmask där flödet skulle kunna användas för vindtunneltestning av en Airbus A380.

Men det föll sig då faktiskt ganska naturligt att fundera på vem jag egentligen är. Och vi grubblar väl lite mans alldeles för sällan på den frågan. Varför skulle det vara naturligt när man ligger som ett covid-19-kolli på intensiven? I mitt fall kanske mest för att det i början inte fanns så mycket annat att fundera på. Man blir väldigt närvarande i sig själv, ett medvetande innesluten i en tämligen orörlig kropp. En slags av omständigheterna påtvingad meditation.

Nu förordar jag inte att man ska vänta med att filosofera över dessa ting tills man befinner sig i ett sådant tillstånd, det bör man göra ständigt. 

Men det gör de flesta i verklig mening nästintill aldrig.

Och det är därför debatterna om covid-19 och restriktioner blir så underliga. De förs inte utifrån utgångspunkten om vad det är att vara människa, vilka friheter man har rätt till – och vilka skyldigheter … om man nu vill leva i en fungerande gemenskap.

Istället träter vi om medicinska frågor och virusspridning och låter våra tankar begränsas av personer som i kraft av sin yrkesutövning utnämnts till experter, samt av politiker … som vi privat inte skulle låna ut vår dammsugare till … men som ändå stiftat de bestämmelser som under en lång period kommit att styra våra liv.

Visst anser jag att covid-19 kan utgöra en dödlig fara; för mig och för en liten grupp. Men jag har mycket svårt se det som sker i stora delar av världen som ett rationellt svar på covid-19.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar måste grundvalen för en diskussion ändå vara den där lilla knepiga frågan de flesta alltför ofta undviker; vem är jag egentligen? Och vilket samhälle vill jag ha?

Om man duckar för de frågorna … ja, då kan man lika gärna singla slant om vilken ståndpunkt man ska inta när covid-19 och restriktioner diskuteras.

Just de frågorna ställer den italienske filosofen Giorgi Agamben i ”Vilken punkt har vi nått?” – en samling av hans texter om pandemin som nyss utkommit på svenska.

Jag kommer att från och med i morgon – och under några dagar – att diskutera hans tankar i mitt nyhetsbrev.

Parallellt med detta kommer jag också att resonera kring historikern Keith Lowes ”The Fear and the Freedom”. En bok som avhandlar andra världskriget – och den värld och mentalitet som skapades ur ruinerna. Jag finner kopplingen intressant eftersom Lowe diskuterar de former av inskränkningar människor i de olika länderna levde under – och det hot om att mista livet som ofta fanns närvarande.

Kan vi se ett samband mellan hur de styrande krafterna agerade då – och hur de agerar i dag? Det är en av de frågor jag kommer att grubbla på.

Nyhetsbrevet utkommer dagligen och du prenumererar på det här.

Artiklar

Billjett? En enkel till en sämre plats

Boris Benulic

Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet, / och här är den enögde köpmannen, och detta kortet, / som är blankt, är något han bär på ryggen / som jag inte får lov att se. Jag hittar inte / den Hängde. Akta er för döden genom vatten. / Jag ser en mängd människor som går runt i ring. (T. S. Eliot ”Det öde landet”)

När Bill Gates hade gett världen Windows bestämde han sig för att ge afrikanerna mat. Därför skapade han 2006 AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa).

Gates lovade att organisationen skulle dubbla avkastningen i jordbruket och inkomsterna för 30 miljoner familjer i Afrika.

Målet skulle vara uppnått 2020.

AGRA samlade in donationer på 10 miljarder kronor – bland annat från människor nästan, nästan lika rika som Gates.

Hälften av medlen användes i olika program som skulle lära de afrikanska jordbrukarna att använda konstgödsel, bekämpningsmedel, och genetiskt modifierade grödor.

Gates har talats gåva, och han lyckades övertala ett antal regimer i Afrika att tillsammans årligen bidra med ytterligare miljarder för att subventionera inköpen av kemikalier för användning i jordbruket och utsäde. Inköpen gjordes – förstås – från de gigantiska företag i USA och Europa som omvandlat jordbruk till storindustri.

Fantastisk affärsidé. 

Lova att förbättra afrikanska jordbrukares liv, dra in donationer, programmera jordbrukarna till att de måste använda sig av produkter som bara kan köpas från multinationella företag, få regeringarna i de länder där jordbrukarna bor att subventionera inköpen.

Hur har det då gått?

En studie från Tufts University i USA som gjordes 2020 visade att antalet människor i närheten av svältgränsen hade ökat med 30 procent i de 13 afrikanska länder där AGRAS program hade genomförts.

Orsaken bedömdes vara att bönderna övergett sitt traditionella jordbruk där man odlade flera olika grödor, för att istället övergå till monokulturer; man satsade alltså allt på att odla en enda gröda; som majs eller sojabönor.

Därmed förlorar man möjligheten att livnära sig av det man åt förut, samtidigt som man blir beroende av världsmarknaden och hur priset på majs och sojabönor går upp och ner. 

Allt hungrigare vandrar man år för år in i en skuldfälla.

Tack för det Bill Gates.

Nu tycker man förstås att Bill Gates borde ha förstånd nog att dra sig tillbaka från alla försök att mätta världens hungrande. 

Men inte.

23 september genomfördes den internationell konferensen UN Food Systems Summit. Huvudarrangör var FN:s program för livsmedelshjälp – FN:s World Food Programme. Medarrangör var World Economic Forum som ordnar den där stora årliga konferensen i Davos där världens mäktiga samlas för att staka ut sin framtid – och därmed tyvärr också vår. Deras budskap de senaste åren har varit att vi måste stänga ner världen på grund av växthuseffekten och covid-19. Vi måste börja om. Vilket kan uttolkas som att alla vi andra definitivt måste gå tillbaka till ”Gå” och stå still där – som de 30 miljoner afrikanska familjerna som redan inlett sin vandring dit. Eller så får man gå i fängelse. Världen som ett Monopolspel, där sådana som Bill Gates kontrollerar de dyraste gatorna … och tillhandahåller falska tärningar.

Och vem deltar som FN:s generalsekretares speciella sändebud på den stora konferensen om inte Agnes Kalibata. Hon leder AGRA:s verksamhet sedan 2014, och borde väl därför inte vara särdeles meriterad för uppdraget. 

Dokumenten inför konferensen verkar skrivna av Greta Thunberg. Här talas det mycket om vikten av att gå mot noll när det gäller utsläpp av växthusgaser och att man därför behöver utveckla en marknad som ska belöna dem som driver jordbruk på ett sådant sätt att växthusgaserna binds. Det ska bli en viktig intäktskälla för jordbrukaren (Bidens administration har lanserat idéen även i USA).

Det innebär att den där lille afrikanske familjejordbrukaren hamnar än mer i händerna på världsmarknaden och krafter han inte kan kontrollera. För att få en ersättning för att odla jorden på ”rätt” sätt kommer han att tvingas handla än mer produkter från jättarna i jordbruksindustrin. 

Dessutom är forskarna inte överens om hur effektivt det är, att genom att försöka bruka jorden på ett speciellt försöka binda växthusgaser. Likaså råder inte enighet om huruvida det går att etablera effektiva ersättningsmekanismer till jordbrukarna.

Vi kan ju betrakta hur det ser ut med utsläppsrättigheterna inom industrin. Ingen tycker de är effektiva – ändå har systemet funnits länge och borde väl nu börjat fungera.

Och har de svenska elcertifikatavgifterna fört något gott med sig?

Men för Bill Gates och hans vänner kommer det att fungera utmärkt. Deras kontroll över oss ökar.

Lexikon

Lexikon för hantering av rasistiska strukturer

Boris Benulic

"Det mål jag försöker uppnå är att med kraften hos det skrivna ordet få dig att höra, få dig att känna, men framförallt - få dig att se". (Joseph Conrad)

En av Dementy Shmarinovs illustrationer till "Brott och Straff". (1935)

Det finns fortfarande personer som tror att det inte finns rasistiska strukturer i Sverige. De tror heller inte att det svenska språket är fyllt av ord och uttryck som är bärare av rasistiska föreställningar. 

Jag har därför påbörjat sammanställandet av ett lexikon som visar hur illa det är ställt.

Vi inleder förstås med ord som börjar med ”ras”.

Raskolnikov. Huvudperson i Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. R. anser sig leva i yttersta fattigdom som gör att han inte kan förverkliga sig själv som övermänniska – därför anser han sig ha rätt att mörda för att få pengar.

I romanen förekommer även den prostituerade Sonja.

Kombinationen amoralisk mördare som umgås med prostituerade har fått många nutida kulturhistoriker att hävda att gangsterrap är en utveckling av teman i D:s roman och att det därför är dags att överväga ett Nobelpris i litteratur till någon av de gangsterrappare som tidigare prisats av P3.

Rasmus. Ung man som uppträder i Astrid Lindgrens bok ”Rasmus på luffen”. I detta verk rymmer den föräldralöse R. Från barnhemmet och slår följe med luffaren Paradis-Oskar. 

Tillhör de få av Lindgrens böcker som inte kommer att censureras eftersom den visar att svenskar också är som romer och befinner sig på ständig vandring. 

Möjligen kan boken ändå att komma att censureras, eftersom Judiska Centralrådet krävt att den ska förbjudas eller till stora delar skrivas om. Orsaken till detta är att rådet anser att Rasmus och Paradis-Oskars ständiga förflyttningar till fots kan påminna om den anti-semitiska myten om den vandrande juden Ahasverus som fördömts av Gud. 

Rasp. En form av fil. Kommer att förbjudas eftersom den är icke-inkluderande då fil inte kan förtäras av laktosintoleranta. Filtillverkaren Bacho har protesterat mot beslutet och hävdat att en rasp förvisso är en fil men därmed inte kan jämställas med Arlas fil. 

Än så länge kvarstår dock beslut om förbud då DO menar att undantag inte kan göras eftersom en rasp bevisligen är en fil.

Rasputin. Rysk predikant och mystiker. Vän till tsarfamiljen. Mördad 1916. R. Är ett exempel på hur ordsammansättning och namn där ledet ”ras” ingår i sig får ett eget liv och skapar kulturella strukturer som upprätthåller och sprider rasism. Ett exempel på detta är den figur som dyker upp 1987 i TV-serien Teenage Mutant Ninja Turtles. I avsnittet "Invasion of the Punk Frogs” förekommer en groda kallad "Rasputin, the Mad Frog”. Som alla vet är grodan en symbol som används av den så kallade alternativ-högern.

Rass. Sibetkatt tillhörande släktet Viverricula. Mötet med en rass i Borås djurpark har inspirerat inrikesminister Anders Ygeman till en nyligen inledd stor anti-rasistiska kampanj. Den innebär en medveten strävan efter ett tillstånd då elbrist råder i Sverige och människor därför måste uppmanas att släcka lyset. På detta sätt menar A. Ygeman att nationen uppnår ett tillstånd då synliga skillnader mellan folkgrupper försvinner eftersom: ”I mörkret blir alla katter grå”.

Rast. Vilopaus. Kombineras i Sverige ofta med intagande av kaffe, s.k. ”fikarast”. Anförs ofta som exempel på hur lyckad integrationen är i Sverige och med vilken lätthet vissa utifrån kommande personer anpassar sig till svenska seder och till och med utvecklar dem, ”fikarast” är t.ex numera inte numera som enbart sker under arbetstid utan har i en del fall även ersatt själva arbetet.

Rastafari. Religion. I Sverige mest känd för att landets kulturminister genom sin frisyr markerar sin tillhörighet till denna grupp. Religionen ser Afrika som det ”förlovade land” som omnämns i Bibeln, och den plats dit alla svarta ska återvända.

Detta strider mot den politik kulturministerns eget parti förespråkar – dvs att alla svarta ska komma till Sverige.

Detta har lett till inre strider i Miljöpartiet, där bland annat P. Bolund och A. Bah–Kuhnke anklagat kulturminister A. Lind för att med sin frisyr signalera att hon är för återvandring när det gäller afrikaner. A. Lind har dock förklarat att hon bär frisyren enbart för att hon vill kunna röka marijuana med hänvisning till religionsfriheten.

Rasur. Bortradering av ord ur skrift. För ordets användning se t.ex Johan Biurmans ”En kort doch tydelig Bref-Ställare” (Stockholm, 1729).  Se även ”Växjö domkapitels protokoll”. (Handskrift från 1656).

Då ordet använts i svenskan i mer än 300 år torde det anses vara bevisat att det är en gammal och erkänd svensk sed att ur det egna språket rensa ut ord som kan uppfattas som kränkande..

Raus. Dialektal form av ”ras” på skånska. Uttalet av r. på skånska anses visa den rasism som finns inpräglad i det skånska kynnet eftersom det pekar på en förbindelse med det tyska språkets ”raus”, alltså ”ut”. Språkforskare menar att skåningars avoga attityd till invandrare har gjort att de omedvetet kommit påverkats av tyskan och just därför uttalar ”ras” som ”raus”.

Artiklar

Myteri mot myterna

Boris Benulic

Det är inte ledartröjan människor kämpar om, de slåss om att få trä på sig offerkoftan.

Mitt dagliga nyhetsbrev handlar om det mesta; där diskuterar jag varför jag föredrar lövträd framför barrträd, olika länders historia, aktuell politik och bortglömda filosofer … samt matkultur genom tiderna … eller sovjetisk och tysk 1930-talskonst. Det mesta alltså.

Och numera avhandlar jag också böcker jag nyss läst.

De kommande dagarna kommer jag – förutom andra ämnen, och annat som faller mig in – också skriva om följande böcker:

Keith Lowe: The Fear and the Freedom. Vi lever i en tid av myter, hysteri och vanföreställningar. Många som försöker behålla förnuftet menar att nedmonteringen av logik och rationalitet började någon gång på 1960-talet.

Lowe förklarar för oss att mytbildningarna som nu håller så många fångna började skapas direkt efter andra världskrigets slut. Det som omger oss i dag tar sin början där. Offerkoftorna började stickas 1945, blev klara kring 1970, och nu finns de i en mängd kulörer och storlekar och många slåss om att få bära dem.

Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått? Den italienske filosofen Agamben förflyttar frågan om covid-19 från att handla om antal vaccineringar, restriktioner och smittrisk till att gälla frågan om individ, liv och frihet. En helt nödvändig läsning för alla som dras in i en diskussion om hur man undviker döden … och därför glömmer bort att fråga sig vad livet är och vad de vill göra med detta liv. Eller så vill man inte ställas inför den frågan.

Matt Siegel: The secret history of food. Många som tror sig äta sund kost äter inte det de behöver utan det som är lönsamt för matindustrin att producera. Siegel avtäcker de ekonomiska intressen som gör att vi äter sådant det nog inte är meningen att vi ska stoppa i oss … som müsli till frukost. 

Nyhetsbrevet beställer du här.

Lexikon

Lexikon för kyrkovalet 3

Boris Benulic

"Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt." (2 Korinthierbrevet 4:18)

Den berusade Noa. Målning av Giovanni Bellini, ca. 1515.

Vi fortsätter med det lilla lexikon du kan behöva för att hantera debatterna efter kyrkovalet. Dagens uppslagsord behandlar några aspekter av den fortsatta modernisering av Svenska Kyrkan som vi kan vänta oss.

Kristen: Beteckning som gradvis kommer att fasas ut inom Svenska Kyrkan under de kommande åren. Orsaken är att kyrkans budskap i varje del bör vara fyllt av optimism och glädje. Då fungerar inte ett ord som för tankarna till ”kris” i olika former.

I samma anda kommer ”Jesus” fortsättningsvis att benämnas ”Yesus”. ”Yes” betyder ju ”ja” och är därmed laddat med framstegstro. Samtidigt är ”Yes” förknippat med engelskan och USA, vilket ger det en än mer positiv laddning.

Liturgi: Beteckning på gudstjänstordningen. Kommer från och med 2022 att kallas för listurgi eftersom man inför varje gudstjänst kommer att kunna rösta om vad den ska innehålla. Man kan önska sig ämnen, musik (vilken som helst) och årgång och märke på nattvardsvinet. Det åligger därför prästen att i god tid innan gudstjänsten sammanställa en topplista och sprida denna i sociala medier. 

Mission: En företeelse som med avseende på både ord och handling kommer att rensas ut ur kyrkans vokabulär och verksamhet.

Ordet kan förstås som en sexistisk förminskning av de unga kvinnor som en gång i tiden begav sig till Afrika eller Asien för att sprida evangelium; denna förhistoria gör att man kan tolka mission som ”Miss Hjon” vilket för tanken till skönhetstävlingar som Miss Universum. 

Den svenska kristna missionsverksamheten innebär att man strävar efter att bygga sjukhus och skolor i tredje världen och att lära människor att ta hand om sig själva.

I verksamhetsdiskussionerna har ärkebiskopen påpekat att detta går stick i stäv med ett annat av kyrkans mål; att alla i tredje världen ska komma till Sverige och här bli omhändertagna. 

Alltså behövs inte missionsverksamheten med den inriktning den har i dag. Den kan komma att ombildas till en marknadsföringssektion som propagerar för att mottagaren av budskapet ska ge upp alla försöka att bygga upp sig själv och sitt land och istället komma till Sverige.

Noa: Profet som omtalas i Bibeln. Han får ett uppdrag av Gud inför den syndaflod som komma skall, och det beskrivs i Första Moseboks sjätte kapitel:

”Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till

 att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under

himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.

Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i

arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.

Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i

arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;

hankön och honkön skola de vara.”

Berättelsen om Noa ställer kyrkan inför flera problem.

Dels är namnet Noa inte varumärkesskyddat och polisens Nationella Operativa Avdelning (Noa) har nu stämt Svenska Kyrkan för varumärkesintrång.

En stämning har också inkommit från Ola Salo & The Ark som menar att användandet av ordet ”ark” är ett varumärkesintrång och att Noa & Arken dessutom låta alldeles för likt Ola & The Ark.

Till detta kommer att Svenska Naturskyddsföreningen krävt att berättelsen om Noa avlägsnas ur Bibeln eftersom där talas om en miljökatastrof som den vi står inför i dag – men ingenstans i hela Första Mosebok nämns något om att Noa borde strävat efter att få till stånd något som motsvarar våra dagars Paris- och Kyotoavtal.

Även RFSL har framfört krav på avlägsnande av berättelsen om Noa eftersom den är heteronormativ. Detta eftersom Gud förklarar för Noa att:

”Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i

arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;

hankön och honkön skola de vara.” Detta anser RFSL är en förkastlig hållning eftersom den utgår från att det bara finns två kön.

Ärkebiskopen har därför beslutat att berättelsen om Noa ska avlägsnas ur Första Mosebok. Detta skapar en tämligen stor lucka i Gamla Testamentet, men den kommer att så fort det är möjligt att fyllas med en nyskriven text som ska produceras med hjälp av en kommission där representanter för SNF, Miljörörelsen och Nationella Operativa Avdelningen ingår, liksom representanter för Djurens Rätt (det var faktiskt trångt på arken), samt Bris (Noas behandling av sönerna är synnerligen tveksam). Möjligen kommer även AA att beredas plats eftersom N. Efter syndafloden kom att få det lite svårt att hantera alkohol.

Kommissionen kommer även att ha ansvar för att bearbeta andra delar av Bibeln där Noa omnämns. Vissa röster har höjt för att kommissionen ska få i uppdrag att omarbeta hela Bibeln medan de ändå är igång.

Lexikon

Lexikon för kyrkovalet 2

Boris Benulic

Vi förklarar vad ister, kebab och reseräkningar har att göra med kyrkovalet.

Kyrkopolitik präglas sällan av Bibelns ord om att "ditt tal ska vara ja, ja och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.". Tvärtom. Därför behövs ett lexikon som förklarar begrepp och skeenden i kyrkovalets eftervalsdebatt. Första delen publicerades i går.

Haram: Allt som är förbjudet inom islam. Haram bör inte förväxlas med harem, som inte är förbjudet inom islam. (Här krävs en längre utläggning eftersom h. kommer att avsevärt påverka kyrka och samhälle i framtiden).

Det i Sverige så vanliga kyrkkaffet är till exempel att betrakta som haram och kommer i framtiden att förbjudas för att underlätta ekumenisk samverkan med muslimska församlingar.  Förvisso är kaffe populärt bland muslimer, men omstritt bland deras skriftlärde och världsliga härskare. Många muslimska härskare har försökt förbjuda kaffe, till exempel den ottomanske sultanen Murad IV som ansåg att kaffe orsakade ”röta i samhällskroppen”.

På 1600-talet lät han införa dödstraff för kaffedrickare. Han var dock inte nöjd med den dåtida polisens insatser i Konstantinopel utan brukade förklä sig och beväpnad med ett 50-kilos svärd ge sig ut på stadens gator. Kom han på någon med att sitta och sippa på kaffe högg han prompt av dem huvudet.

Det anses därför vara en förtroendeskapande åtgärd gentemot ledande, mer fundamentalistisk sinnade, imamer att upphöra med kaffebjudningar i kyrkans regi. 

Utredarna pekar på hur den katolska kyrkan i Sverige är ett föredöme på detta område. Där har en  riktning börjat tugga växten Catha Edulis och betecknar sig som ”khatoliker”. De rapporterar en stor tillströmning av konvertiter från Somalia och Etiopien.

Ister: I kyrkans mening farligt fett eftersom det utvinns ur grisar (som är förbjudna som föda i vissa religioner kyrkan vill samarbete med). Flottet ska enligt förslag till kyrkomötet i framtiden benämnas som terrorister, eftersom förekomsten av detta fett försätter muslimer i ett tillstånd av skräck.

Itinerarium: Resebeskrivning vanlig bland medeltidens fromma kristna pilgrimer. Skrevs för att hjälpa andra som skulle vandra samma väg.

Har numera bland prästerskapet ersatts av skrivande av reseräkningar när de besöker platser som Hilton Dubai.

Ja-sägare: Tidigare negativ beteckning. Omnämns i bibeln som ”skrymtare” och ”ögontjänare”. Se Matteus 23:25. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!

Även Efesierbrevet 6:6-7 uppmanar de kristna att inte lyssna till statliga påbud eller omgivningen påtryckningar eller villfarelser: ”Var inte inställsamma, utan var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.”

Ärkebiskop Jackélen förväntas i sin predikan vid juletid förklara att vi står inför en ny tid, och att säga ”nej”  och vara trogen gamla trosuppfattningar är alltför negativt. Kyrkan ska därför vara en ja-sägare. ”Om jag byter trosor, kan jag väl byta trosuppfattning”, lyder slutorden i Jackélens stora linjepredikan.

Jerusalem: Plats intimt förknippad med Sveriges integrationsproblem. Men det gäller inte Israels huvudstad utan Jerusalem Kebab på Götgatan i Stockholm. 

I Jesaja berättas hur hedningarna under de yttersta tiderna skall vallfärda till Jerusalem för att ge Gud ära och få del i hans frälsning.

Eftersom många av dem som bor i tredje världen upplever att de framlever sina dagar i apokalypsens skugga – och är hedningar – är det naturligt att de söker sig till Jerusalem. Men eftersom det är svårt för dem att komma in i Israel för vidare vandring till landets huvudstad så tänker de: ”Men, Jerusalem som Jerusalem, det kan inte vara så noga”. Och så tar de sig till kebaben på Söder. Många har undrat hur kunskapen om dess existens kunnat spridas till så många platser i tredje världen. Förklaringen är dock enkel. Berättelserna om Jerusalem kebab sprids genom flyktingar i Sverige som varje år väljer att ta semester i sina hemländer; och då passar på att berätta om den prisvärda falafeln och hommosen.