Jens Liljestrand, tidigare Expressens biträdande kulturchef har inlett en serie artiklar om hur han söker psykologhjälp.
Jens har till slut insett att han inte är speciellt omtyckt, och att så varit fallet i några årtionden.
Det tyder inte på någon speciellt utvecklad förmåga att avläsa människors reaktioner och beteenden att han inser det först i dag. Jens säger sig numera skriva på en roman – med tanke på de uppenbara begränsningarna i hans förmåga att förstå människor kan jag bara undra vad den ska handla om? Legobitars kärleksliv? En stubbes memoarer?
Det är lättare att känna empati för en parkeringsvakt än för Jens, men det måste medges att den aversion så många av oss känner mot Jens är mer mångfasetterad än den motvilja vi känner mot parkeringsvakten.
Jens har nämligen så många sidor man kan tycka illa om.
För det första självgodheten, som till exempel kom till uttryck i den text där han skröt om hur förmögen han blev genom sin biografi över Vilhelm Moberg:
”Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.”
För det andra föraktet för dem som bor i småstäder och inte är lika rika som Jens. Minnesvärd är hans text om hur tråkigt och trist det var att besöka mindre kommuner och på bibliotek berätta om sin Mobergbok – det var lite oklart vad som gjorde Jens mest deprimerad, de små städerna eller de personer som kom för att lyssna på honom. Men han skryter gärna med att han drog in närmare en miljon på det där hundratalet föreläsningar.
För det tredje, det som Jens betecknar som ”vita män”, som han bland annat gjort ansvariga för alla skogsbränder i Sverige.
För det tredje alla som inte vill riva ner alla statyer i Sverige som föreställer kungar, fabrikörer och vetenskapsmän – eftersom Jens anser dem alla vara symboler för förtryck och rasism, oftast riktad mot svarta.
För det fjärde alla som inte likt Jens för ”klimatets” skull avstår från att flyga till andra sidan jorden för att dyka bland korallrev.
Och nu är Jens alltså bekymrad över att han inte är omtyckt. Problemet är att han inte förstår att det inte beror på hur han luktar, eller på att han har mjäll och dålig andedräkt – eller på hans bordsskick, eller på att han blir jobbig när han dricker lite för mycket.
Jens problem är hans åsikter, och det lär inte hjälpa om han lägger sig på en psykoanalytikers schäslong, och babblande stannar där under fyra år medan näringsintaget fixas meddelat dropp.
Även om han lämnar schäslongen som en artig person som är ödmjuk intill självutplåning kommer han inte att bli mer ”omtyckt” för det.
För… det som gör att det absoluta folkflertalet avskyr Jens är ju de åsikter han så drygt framför. Försvinner drygheten finns ändå åsikterna kvar – och därmed vårt förakt.
Men det som verkligen avslöjar Jens är att han alls bryr sig om ifall han är omtyckt eller inte.
En riktig skribent grubblar inte över den frågan.
Han skriver det han finner sant. Gillar folk inte det kan de fara åt helvete … han börjar inte lipa och leta efter numret till en psykolog som ska hjälpa honom att bli omtyckt.
LOB bryr sig inte om vad läsaren tycker, han försöker inte ställa sig in. Men han föraktar uppblåsta personer och överhet.
Det är därför hans Excelsior ständigt får nya läsare.
Och om 20 år kommer vi fortfarande att kunna slå upp Excelsior och gapskratta – även om vi inte riktigt minns vem det är han föraktfullt hånar i den passage vi läser.
Och visst. Vi kanske också läser om en av Jens texter om 20 år.
Och gapskrattar.
Men då av en helt annan anledning.
Excelsior köper du här.
Utmärkt julklapp om du vill bli omtyckt – inte för att du är en mes utan för att du har integritet – och tror att mottagaren också har det.