Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.
Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).
Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på.
Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor.
Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta.
En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand.
Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.
Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.
På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.
En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.
Det behövs moteld.
Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer.
Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet.
P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”.
Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.
Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.
I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.