Artiklar

Tänk om allt de säger inte är sant?

Boris Benulic

Allt är inte svart och vitt när det gäller historia. Och det som i dag presenteras som svart står i den vita överhetens tjänst.

I Chicago växte en allians fram mellan vit arbetarklass med rötterna i sydstaterna och svarta med samma rötter. En front där den svarta pantern och sydstatsflaggan fanns sida vid sida. Den gemensamma fienden var nordstaternas elit och östkustetablissemanget.

Varje dag försvinner saker som hänt ur människors minnen ... och sinnen. Arkiven rensas. Böcker skrivs om. Nya sanningar etableras. Så har det alltid varit. De som har makten nu vill inte att vi ska påminnas om hur det var i går.

En av de mest omfattande omskrivningsoperationerna som pågår gäller de de svartas historia i USA och i västerlandet. För mig som var politiskt aktiv på 1970-talet – och som har en fungerande hjärna och anständigt bra minnesfunktioner – är det fascinerande att se och höra hur människor som inte var födda på den tiden, eller ens läst en bok från de åren – på grundval av de sett några lipsillsinslag i TV eller läst en kultursidesartikel tror att de kan få ha en åsikt i ämnet.

Med några få undantag – som jag själv – så har 1970-talsvänstern uppenbarligen valt att likt buljongtärningar låta sig upplösas i den stora känslosoppa i vilken vi alla förväntas puttra. Kanske bekvämast och varmast för dem, eller så menade de aldrig vad de sade då.

En av de många troliga felkopplingarna i min enkla hjärna gör att jag stimuleras av att diskutera med människor som inte vet vad de talar om … men som tror att de måste ha en åsikt i det för dagens viktigaste ämnet och att de måste göra denna åsikt känd … vilket innebär att de så högt som möjligt ska säga samma saker som alla andra.

Sedan något år är det Black Lives Matter som gäller som den viktigaste frågan och majoriteten av den svenska befolkningen är plötsligt experter på amerikansk historia, från slaveriet till de senaste upploppen i Minneapolis.

När jag ger mig in i diskussioner om svart kultur tror människor ofta att jag har en negativ syn på svartas intellektuella förmåga. Det är lite märkligt eftersom i grunden för mina åsikter om svartas situation i USA – och annorstädes – hittar man ofta idéer som ursprungligen artikulerats av radikaler som Malcolm X, Booker T Washington, eller Stanley Crouch … eller ibland till och med Bobby Seale och Huey P Newton.

Och de var alla svarta som en forntida skyfflare på en kolpråm.

Men de som i dag böjer knä för BLM har i bästa fall en svag aning om vilka dessa män var … och de har absolut ingen kunskap om deras idéer.

Efter utslaget i rättegången mot Derek Chauvin och i väntan på att domen mot honom ska falla om några veckor kommer diskussionerna om det där förtrycket av svarta att ta förnyad fart.

För den som vill förberedda sig har jag nedan samlat några av mina texter i ämnet.

I.

När popskribenter i Sverige blir gamla och börjar skriva texter som är mötesreferat från deras AA-sittningar … brukar man på redaktionerna säga: låt honom skriva om politik istället.

Det är därför Andres Lokko numera skriver om rasism, fast hans kunskaper om svart historia och kultur är begränsad till vissa former av musik.

Med hjärnan i en plastkasse 1

Med hjärnan i en plastkasse 2

II.

För svenska reportrar har det alltid varit fullt tillåtet att beskriva amerikaner vars åsikter de inte gillar som ”vita, feta, skäggiga, medelålders män”.

Rimligen borde man då få döma hunden efter håren även när det gäller BLM-demonstranter i USA.

Överviktig? Vit? Passa dig!

III.

Okunnigheten om svart kultur och politik visar sig alltid tydligt i hyllningarna till Muhammed Ali. 

Men Ali var ju en vandrande illustration till de rasistiska nidbilderna av svarta: obildad, skränig och feg.

Ingen tankens tungviktare

IV.

Vita okunniga (eller lömska) radikalers dyrkan av svarta gäller även diktatorer i Afrika.

Alla Mugabes kompisar

V.

Möjligen är det som retat mig mest att medströmsmedia det senaste året spridit historien om hur de svarta i sydstaterna alltid varit förtryckta.

Men för 20 år sedan lät det annorlunda.

Hur ska de ha det?

När de svarta var rika, lyckliga och framgångsrika

VI.

Dyrkan av det svarta, och hatet mot sydstaterna leder förstås till hyllandet av Abraham Lincoln och nordstaterna … och då får man blunda för deras folkmord på indianer.

RLDM – Redskin Lives Don´t Matter

VII.

En mer allmän diskussion om olika kulturers bidrag till civilisationen.

Vad är svart kultur?

Be om en bil

VII.

Att det inte börjar brinna i fler debattörers huvuden är för mig ett mysterium. I ena minuten kan de uttala sitt stöd till BLM, i andra minuten hylla FBI:s insatser mot ”vita extremister”. När blev FBI de goda killarna?

Har någon fixat till Federal Bureau of Investigation genom en Harry Potter-formel eller?

Mordbrännare i den djupa statens tjänst

VII.

Nystar man i rottrådarna till dagens idéer om ”vitt privilegium” hittar man de allra mest perverterade och masochistiska formerna av maoism.

Vita män som hatar andra vita män

IX.

Nu går en film om Fred Hampton på biograferna – alla är lyriska över denne fine man och hur han ledde de Svarta Pantrarna i Chicago… och det är samma människor som öser förakt över vita rednecks och sydstatsflaggan. I den här texten berättar jag om hur Fred Hampton och vita arbetarklassradikaler från sydstaterna försökte bygga en allians … men FBI kom emellan.

Svarta och vita sydstatares enade front

X.

De som orerar om hur ond den amerikanska polisen är vet väl inte så mycket om amerikansk verklighet. Inte för att jag är älskare av poliskåren i något land, men man kan inte alltid välja.

Orgie i våld 1

Orgie i våld 2

XI.

Det östkustliberala vita etablissemanget har alltsedan de ordnade så att det tänkande militanta svarta ledarskapet sköts av på 1960-talet använt svarta klientorganisationer som chocktrupper mot vit arbetarklass, ibland har det gått över styr och klientorganisationerna har inlett pogromer mot judar … och då har det tystats ner.

Svarta pogromer

XII.

Den som hatar sitt eget folk kommer förr eller senare att sluta som afrofil (gammalt djungelordspråk).

Artur och Afrika

XIII.

De stora svarta tänkare jag nämnde inledningsvis pekade alltid på att de svarta aldrig kunde bli fria i verklig mening innan de fick en ordning på sig själva, och fick en annan syn på arbete, studier … och familjen.

Kärnfrågan är kärnfamiljen

Podd

Kömmunismen har fått en ny ledare på Kuba

Boris Benulic

Många kubaner bor i ruckel och nedgångna lägenheter. Ibland finns det inte rinnande vatten. Ibland är strömmen avstängd. Det enda man vet säkert om sitt boende är att väggarna alltid har öron. Och de fungerar.

Miguel Diaz-Canel (t.v) efterträder Raul Castro (t.h) ... men de långa raderna av människor som väntar utanför livsmedelsbutikerna blir inte kortare för det.

Mitt hjärta kan fortfarande klappa lite fortare när jag tänker på de modiga män och kvinnor ur alla samhällsklasser som en gång gjorde uppror på Kuba.

Och vad fick de?

Det blev som Nordkorea … fast med mycket mera sol.

De styrande klanerna Kim och Castro är utbytbara i sin lömska livsfarliga maktlystnad. 

Men nu kanske det händer något på Kuba? 

Eller?

Kubanska kommunistpartiet fick i helgen som gick en ny ledare. Nu skrivs och talas det om att det kanske vankas andra bullar på ön. Den nye ledaren heter ju Canel.

Miguel Diaz-Canel.

Men det är en fåfäng förhoppning.

Bullbeståndet på Kuba kommer att vara som det varit de senaste sex decennierna. Nästintill obefintligt och det som finns är hårt ransonerat.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det som man i media inte låtsas om när man rapporterar från – eller om – Kuba; och det är att det är ett land där angiveriet är institutionaliserat … sedan mycket länge.

I det forna Sovjet anser historikerna att uppemot två procent av befolkningen kan ha tvingats av NKVD eller KGB att vara angivare (eller valt att själva bli det för att få fördelar). I DDR kan siffran varit så hög som fyra procent. Stasi såg med tysk grundlighet till att landet hade angivarrekordet i det gamla sovjetiska imperiet.

Men säkerhetstjänsterna i dessa länder framstår som fumliga amatörer jämfört med kollegorna på Kuba.

Visst följde Fidel Castro till en början mönstret från Sovjet, redan första året efter revolutionens seger anlände konsulter från KGB och Stasi och hjälpte till med att bygga upp säkerhetstjänsten.

Kubanerna själva byggde upp polis, milis och armé.

Man kan tycka att det borde räckt för att hålla befolkningen kvar i spiltan.

Men den 28 september 1960 exploderar tre bomber framför det gamla presidentpalatset just när Fidel Castro håller ett av sina mycket långa tal stående på trappan.

Den skäggige blir lite sint, han gillade inte att bli avbruten och på stående fot utropade han bildandet av ”Kommittéerna för revolutionens försvar”:

”Vi ska skapa ett system av kollektiv vaksamhet, vi ska organisera ett system av kollektiv revolutionär vaksamhet. Och då får vi se hur imperialisternas lakejer klarar att verka i vår mitt. För en sak är säker, vårt folk finns överallt i staden, det finns inte ett hyreshus, inte ett gathörn eller ett kvarter som inte är ordentligt representerat här. Som svar på imperialisternas aggressiva kampanjer ska vi skapa ett system av revolutionär kollektiv vaksamhet så att alla känner alla i sitt kvarter, vet vad de tror på, vilka aktiviteter de ägnar sig åt.”

Och så blev det.

Castro och hans närmaste var kanske inte så bra på att organisera industriproduktion eller jordbruk … men de visade sig vara extremt talangfulla organisatörer av angiveri- och spionsystem.

Sedan bildandet har Kommittéerna för revolutionens försvar i genomsnitt organiserat 80 procent av landets befolkning i de cirka 150 000 kärngrupper som finns i basen på  apparatens pyramidkonstruktion. Det blir ett mycket finmaskigt nät i en befolkning på strax över tio miljoner. Det blir mycket svårt att inte få varje rörelse registrerad av omgivningens vakande ögon och öron.

De första åren ägnade sig kommittéerna åt mer vardaglig övervakning; vem tog emot okända personer i sitt hem, vem lyssnade på utländsk radio, vem skolkade från det ”frivilliga” arbetet på söndagarna? Eller från de politiska mötena och studiecirklarna.

Kommittéerna kom också att spela en aktiv roll 1968 då regimen inledde sin slutoffensiv för att utplåna de sista resterna av privat företagsamhet. Aktivisterna i kärngruppernas ledningar organiserades och fick bli chocktrupper när staten övertog 35 652 små butiker och verkstäder och satte dem under ”folkets förvaltning”.

Ett år senare fanns knappt 10 000 kvar.

Kan du själv föreställa dig en tillvaro där du vet att dina alla bittraste, sura och mest misslyckade grannar bevakar allt du gör? Det är de som leder den lokala kärngruppen där du ingår (om du inte ingår kommer du alltid att ställas inför frågan om varför du inte gör det .. och du kommer att få det svårt med utbildning, jobb och … ja, det mesta.)

Och det är förstås alltid de just de lata och lite korkade som arbetar i kärngrupperna ledning, de som inte är bra på något produktivt och nyttigt. De kan nu omvandla sitt agg mot alla dem som kan något till något användbart för staten – och därmed dem själva, de kan klättra i kommitté-pyramiden och få makt över allt fler.

Det är lite typiskt för årtionden av rapportering från Kuba att denna grundläggande del av den kubanska vardagen aldrig rapporteras. Det är detta extremt finförgrenade övervakningssystem som sugit musten ur kubanerna, dödat förmågan att ta initiativ, förmågan att tänka fritt, vilt och självständigt. För det spelar ingen roll om du håller dig till partiets linje, du måste också passa dig för att inte misshaga kärngruppens ledning på det rent personliga planet – för det kan leda till att du rapporteras … alltid går det att säga något ont om dig.

Vi talar alltså om 60 år av medvetandevaskning och tankefostran. När media uppmärksammat kommittéerna de senaste 30 åren har det varit med små snuttiga texter om att de förlorat i betydelse. Att man hävdar det beror på att kommittéerna inte längre i samma mycket stora omfattning ägnar sig åt att bekämpa svartabörshandel och privat småföretagande, eller åt att kontrollera vem som följer utländska medier – via radio, TV och internet.

Alltså antar journalisterna att kommittéerna inte längre spelar någon roll.

När Raul Castro övertog ledningen för kommittéerna i början på 1990-talet insåg han att om  de lika nitiskt som förr bekämpade svartabörshandel och privat småföretagsamhet skulle folk snart börja svälta ihjäl. Så det skulle man se mellan fingrarna med. På samma sätt minskade kraven på ”frivilligt” arbete som kommittéerna skulle organisera – kubanerna var för sin överlevnad tvungna att tillbringa så mycket tid i köer att den tillgängliga fritid som kunde avsättas för kollektivt obetalt extraarbete var närmast obefintlig.

Det här gjorde att kommittéerna blev mindre synliga i offentligheten, och journalisterna från väst tolkade det som att regimen blivit mjukare.

Men de andra uppgifterna fanns ju kvar för kärngrupperna. Din gruppledares omdöme var viktigt om du sökt en utbildning, eller ville ha en ny tjänst, eller byta bostad eller få tillägg på ransoneringskortet.

Dessutom kom efterhand många aktivister och ledande figurer i kommittéerna att utvecklas till personer med omfattande intressen i svartabörshandel.

Plötsligt hade de lata, dumma och bittra inte bara möjligheten att sänka dig med en ofördelaktig rapport, de kontrollerade också den del av ekonomin som gjorde att du kunde köpa några extra ägg åt dig och din familj.

När Miguel Diaz-Canel efterträdde Raul Castro som ledare för kommunistpartiet fick han också kontrollen över Kommittéerna för revolutionens försvar, denna armé av förgrämda, inskränkta, slöa och usla människor som hatar allt och alla som de uppfattar som bättre än dem själva.

Så vilken förändring är egentligen möjlig?

PS. I mitt nyhetsbrev i kväll skriver jag mer personligt om den kubanska revolutionen. Jag anser fortfarande att de första åren bar detta uppror ändå på löftet om något annat än det vi ser i dag. Men alltför många släpper fram sin inre folkpartist när de ska diskutera Kuba och kan därför inte se de verkliga problemen klart.

Och på tal om herr Canel ska jag också diskutera mat i kvällens brev och förklara hur man med kanel får till den kubanska varianten på en natilla.

Beställer det dagliga nyhetsbrevet gör du här.

Artiklar

Bulletin och livet på en pinne

Boris Benulic

Vilka står i tur at rekryteras efter nästa storbråk på Bulletin? Blondinbella, Joakim Lundell och Claes Elfsberg?

Först rekryterar Bulletins ägare en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen. 

De stannar för att kunna mingla och dricka vin med åhörarna.

Det är väl där Bulletins ägare upptäckte dem och tänkt: ”Oj, så uppburna och populära de verkar vara. Dem ska vi ha.”

Men när det blir kris och kollaps så satsar ägarna istället på en redaktion som består av personer som kan beskrivas som de som aldrig dröjer sig kvar efter de Timbro–seminarier där de suttit med i panelen.

Troligtvis släpar Jan Emanuel med dem till ”Il Barbiere Nascosto” där de kan dricka whisky och prata med dem de ser som sina likar.

Och antagligen har Bulletins ägare tänkt: ”De där killarna som drog efter paneldiskussionen, de verkade veta vad de gjorde. Dem ska vi ha.”

Om det går bättre för Bulletin den här gången?

Skulle inte tro det … det intressanta är inte vad som skiljer de två grupperna åt utan det som förenar dem – att de ända suttit tillsammans i samma paneler hos Timbro. 

Om trion Jan Emanuel, Bard och Bali kan framstå som tunga ideologiska stridstuppar är det för att de i panelerna varit omgivna av lätthögerns panelhönor.

Podd

Läge för sexuell kontrarevolution

Boris Benulic

Det senilmoderna samhällets paradox; sex är på en och samma gång vardagligt och ändå oerhört viktigt. Klart det uppstår märkliga debatter.

"Våldtäkt", Edgar Degas, 1869.

Det är lite underligt att det ska vara så svårt att bringa reda i debatten om våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp.

Kan det bero på att människor faktiskt inte har en genomtänkt syn på sex? Samlagandet är för de flesta en aktivitet vilken som helst; som att käka chips eller knyta skorna, kanske svettas man lite mer. Till och med val av tatuering och dess placering betraktas som något man måste tänka igenom mer noga än frågan om med med vem – samt när, var och hur – man har sex.

Det finns en märklig motsättning inbyggd i den i samhället dominerande uppfattningen om sex. Vilken den uppfattningen är? Men det vet ni väl? Det är uppfattningen att sex och samlag ska betraktas som något vardagligt – som Alexandra Kollontaj uttryckte det en gång i tiden: att ha sex är inte mer märkvärdigt än att dricka ett glas vatten.

Men om det nu är så – att bolsjevikmadamen Kollontajs syn på kärlek är den korrekta – varför allt detta liv om våldtäkter – det blir ju som att ropa typ: ”Men hej, stoppa honom och kasta honom i fängelse, han tvingade mig att dricka ett glas vatten”.

När människor vill att våldtäktsmän och sexnidingar straffas är det ett uttryck för att de faktiskt anser att sex och samlag är en handling som definitivt inte kan jämföras med att dricka ett glas vatten.

Alltså: i den samtida uppförandemanualen slås det fast att sex är en vardaglig handling, inte speciellt märkvärdig – men … samtidigt är våldtäkt något man ibland – när media och politiker vill köra kampanj – ska se mycket allvarligt på. När kampanjen är över återgår allt till det vanliga … och anmälningarna lämnas utan åtgärd hos polis och åklagare.

Och här har vi det grundläggande problemet i det västerländska samhället – man profanerar sexualiteten vilket gör att den kan användas som växelmynt vid mellanmänskliga transaktioner – och därmed skapas den kultur vi ser omkring oss i dag.

Om jag överdriver? 

Klart jag inte gör – se bara på de diskussioner som förts de senaste åren där det kommer förslag på avtal som ska undertecknas innan samlaget … eller appen Libra där parterna ingår kontrakt och signerar sitt samtycke med sitt bank-id innan de kör igång.

Om både män och kvinnor såg sexualiteten som något mycket större, viktigare och vackrare än vilken vardaglig handling som helst – då skulle vår kultur … och därmed vårt samhälle vara annorlunda … och vi skulle slippa diskutera så märkliga – och inte riktigt friska – figurer som Soran Ismail.

Eller som Martin uttryckte det i gårdagens Radio Bubbla: ”Det är inte svårare än att folk slutar knulla runt innan de gifter sig.”

Och medan vi var inne på ämnet diskuterade vi också alfahannar och sexkommunism och så förklarade jag hur farligt det det kan vara att läsa romaner som påstås handla om kärlek och relationer eftersom det just är romaner – och därmed skrivna av författare som är ett till stora delar självupptaget skikt av befolkningen med en dokumenterad oförmåga att upprätta fungerande relationer till det motsatta könet. Det de därmed kommer att skriva och berätta utgår från deras egna miserabla förhållanden och erfarenheter och därmed bidrar de till att skapa en kultur där den stora romantiska kärleken framstår som något omöjligt … och på så sätt förstärks den tidigare nämnda Kollontajska tankegången.

PS. När det gäller våldtäkter och sexuella övergrepp finns det olika kategorier, på en del av dem är ovanstående resonemang inte tillämpliga utan där krävs det mer direkta och hänsynslöst stränga åtgärder.

En av dessa kategorier är de där förövaren är uppenbart gravt störd, som Hagamannen eller Södermannen.

En annan kategori är våldtäktsmän av utomeuropeisk härkomst – där är våldtäkten ett uttryck för en syn på kvinnan som en lägre stående varelse … och det förstärks av att våldtäkten blir ett sätt att angripa det land missdådaren lever i, dess människor och kultur – våldtäkten blir en krigshandling, ett vapen som ska skada fler än den som våldtas.

Artiklar

Ur en stilmedveten spökskrivares dagbok

Boris Benulic

Ett gammalt uttryck var att man kunde bli "tvungen att sälja sin själ". Det var förr det, vem skulle vara intresserad av en sådan idag.

Benito M. stilmedveten, men ingen förebild för Jimmie Å.

Ser Åkesson i ”30 minuter”. Hur kan vänstern  kalla honom fascist? Han är iförd ljusbeige chinos, mörk kavaj, vit skjorta, lila slips och vad jag kan se röda strumpor.

Riktig fascism förutsätter känsla för stil. Har SD inga stylister?

Efter som jag är lite sugen på att tjäna en hacka kontaktar jag deras partikansli och förklarar att jag för en mindre summa kan ge Åkesson några tips om hur han bör klä sig.

En snorkig donna på kansliet förklarar att jag uppenbarligen inte förstår vilka partiet vänder sig till och att ”Jimmie är alldeles rätt klädd för att nå ut och fram”.

När jag lägger på luren är det med en känsla av att jag missförstått mycket av svensk politik och att vi snart får se Jimmie Åkesson i Agenda iförd en onepiece. Kanske till och med en mönstrad sådan.

Får efteråt höra att damerna på kansliet diskuterat någon som ringt upp och sagt att han kunde hjälpa Åkesson att klä sig som ”Musse någonting”, och att de kommit fram till att någonstans därute fanns det tydligen en person som tyckte att Jimmie skulle dra på sig en Musse Pigg-kostym.

Till dem som tycker att jag är en omoralisk figur som är beredd att dra in pengar genom att vara sartoriell rådgivare åt Åkesson vill jag bara säga att jag säljer min penna och mina övriga kunskaper till den som betalar. Jag har inga synpynkter på kundens politik – jag är till exempel spöktänkare åt Henrik Arnstad.

Henke hörde av sig och ville ha hjälp med sin nästa bok. Han har ju redan skrivit en bok där han förklarar att det mesta i Europa sedan Benito drog på sig en svart skjorta och ridbyxor är utslag av och tecken på fascism.

Henkes nästa bok ska handla om att allt som är europeiskt också är rasistiskt. Men han har lite ont om uppslag så han bad mig hjälpa till. Han betalar rundligt. Stefan Löfven har sett till att Henke får stipendier och arvoderas rejält.

Och jag tackar förstås inte nej; och har sålt in några tankegångar till Henke så att han kan brodera ut dem lite. Därav uttrycket ”spöktänkare” – jag ger Henke idéer, men han skriver sedan om det han fått av mig. Han vill inte använda mina texter och ord, de ligger inte bra i hans mun, brukar han säga. Han surnade till senast när jag påpekade att det kan bero på att hans mun alltid är fylld med bullar, croissanter, och varje annat upptänkligt bakverk som kommer i hans väg. Han får Göran Greider att påminna om Are Waerland.

En av de grundläggande idéer som jag sålt in till Henkes nya väldigt politiskt korrekta bok är att rasism är inbyggt i det svenska samhället. Och i det danska, och norska … för att inte tala om det finska samhället. Jaja, jag vet. Det finns det förstås andra som påstått detta, men Henke kommer med min hjälp att kunna visa att detta varit känt sedan urminnes tider och också avspeglar sig i geografiska beteckningar.

De andra folken i Europa noterade detta tidigt – ja, redan på vikingatiden – då de stötte på svenskar i Konstantinopel eller på Irland och hörde hur svenskar gärna uttalade sig nedsättande om svarta som de kallade ”N***r” och till och med ”N****r”. Folken häruppe använde alltså N-orden flitigt; N-orden blev en samlande beteckning på den del av världen som tidigare kallats Ultima Thule.

Och med tiden föll bindstrecket bort.

En annan idé som Henke gillade var min koppling mellan bilar och rasism. Det kan ju inte vara ett sammanträffande att de stora europeiska kolonialmakterna också var de länder som skapade och producerade egna bilar: England, Frankrike, Tyskland och Italien. 

”Men det fanns väl inga belgiska bilmärken”, invände Henke. ”Och tänk på vad de gjorde i Kongo”.

Jag fick stillsamt och mycket långsamt (man ska inte åka skateboard i Götgatsbacken i hans ålder) berätta för Henke om belgiska bilar från förrförra sekelskiftet som Miesse, Minerva och Vivinus. Därmed såg han sambandet. Kolonialism är ett utslag av ett lands rasistiska kultur. Alla länder med kolonier hade också egen bilproduktion – alltså är också bilar en följd av rasistisk mentalitet.

Och även om Sverige inte haft mycket till kolonier har vi haft Volvo och SAAB och det i sig är ett bevis på vår rasistiska kultur. Kom ihåg – utan rasism ingen bil!

Henke blev väldigt glad när han insåg hur lukrativ min idé kan bli: ”Du, det här är ju perfekt för Miljöpartiet, nu kan de angripa bilar inte bara för att de är farliga för miljön utan också för att de är resultatet av en rasistisk kultur. De kommer att köpa pallvis av min bok och dela ut till medlemmarna.”

Jag avvek i tysthet, för att inte frestas att förstöra stämningen genom att påpeka att det nog  skulle räcka med en halvpall i det fallet.

Artiklar

Konträrt kodad

Boris Benulic

Hela projektet är nog inte bara ett utslag av en förvissning om att majoriteten oftast har fel (eller så har de ingen åsikt alls). Det är också en fråga om något mer ...

Nu har det gått ett år sedan jag började publicera ett personligt, dagligt nyhetsbrev. Visst ligger det något ganska förmätet i själva idéen med ett dagligt nyhetsbrev?

Men är inte alla de som arbetar på statstelevisionen eller statsradion då än mer förmätna? 

Liksom alla de som arbetar på storstadstidningarna.

De får ju betalt för mycket begränsade arbetsinsatser. 

Den loja och letargiska inställningen i den svenska medievärlden visade sig tydligt när Bulletin startade … så många människor, så höga löner … och så lite sagt, skrivet och gjort.

Men det gjorde också hånet från stats- och medströmsmedia märkligt. Vad åstadkommer de själva på sina överbemmanade redaktioner?

Så om mitt skrivande i allmänhet till innehållet vänder sig mot de uppfattningar och den världsbild som överheten sprider så är själva omfattningen av mitt skrivande i sig ett angrepp mot den medie- och kulturvärlden … inte för att jag vill hetsa dem att producera mer … utan för att jag vill påvisa det orimliga i att skattemedel ska hålla medievärlden under armarna.

Under året har det blivit nästan 300 nyhetsbrev – till detta kommer alla de där andra texterna och så Radio Bubbla. I nyhetsbreven återfinns bara sådant jag inte publicerar annorstädes. Sedan april förra året har det blivit ungerfär 1 750 000 tecken, vilket motsvarar två normaltjocka nutida svenska romaner (texterna i nyhetsbreven är dock förhoppningsvis bättre och mer givande).

Vad som driver mig till detta frenetiska skrivande?

Man ska nog inte krångla till det och släpa in ideologier och politik i det hela. När jag betraktar det gamla fotot av mig själv ser jag en liten spenslig kille som verkar inställd på att retas. Självsäker trots sin klenhet. Han är helt enkelt nyfiken på vad som händer om han säger något förolämpande till den som är större och starkare.

Och märk väl … han ser glad och förväntansfull ut. Snart kommer han att få veta vad som händer om han inte tycker som alla andra. 

Så … inget har egentligen förändrats när det gäller min inställning till livet och tillvaron. Det mesta sitter i den genetiska kodningen.

Mitt dagliga nyhetsbrev prenumerar du på här.

Nedan har jag samlat rubrikerna på årets nyhetsbrev, eller ”Boris Bulletin” som är det formella namnet. En del av rubrikerna gör mig själv nyfiken, som:

”Har demoner demokratiska rättigheter?”  … eller … ”Blir det några fler barn gjorda? ”eller ”Vulkaner och lyckokalkyler”.

Undrar vad de nyhetsbreven handlade om?

Det är långtifrån givet att jag skriver om det som dominerar nyheterna för tillfället. Jag skriver om det som fångat mitt intresse just för tillfället; det kan vara Bonniers obegripliga makt, irländsk historia eller vad som är det bästa sättet att tillreda en katalansk gryta. Ska man verkligen använda sydafrikansk brandy?

Muslimsk mångkulturell matmutation • Vårt behov av prinsar, Piggelin och protein • Rationella kannibaler och irrationella centerpartister • Rödvinssås och rödvinsvänster à la USA • Sverige och stora staters sociala dumpning • Viljans triumf och politikens verkliga villkor • P–orden ... värre än N–ordet • DN:s letande efter en socialism som skyddar • En femtekolonn i kyrkan • En mot alla alltid inställsam skribent • Liberalernas utdragna dödskamp • Brukssamhället & Bolsjeviker i Bulletin • Utan fläsk ingen kultur • Kulturskiktets fixering vid Knutby och gamla amerikanska arbetare • Management enligt Mugabe ... nu i Sverige • Sjukdomar & superhjältar • Bulletin, böldpest, Bannon • Kung Elon och mordiska frikyrkor • Fläsk, Federley, faror • BLM och dödskallemossa • Orglar, mullvadar & cannabisodling • DN:s omättliga krigshunger • Rättvisan drabbar sällan dem i rättsapparaten • Små kakor och stora krigare • Jag och John Wayne • Behöver maktens män moral? • Påvens heder och mongoliska herdar • Ingen rökte snabbare än Stig Malm • Nationalteatern & Donald Trump • Mediavänsterns bristande förmåga att förstå • Vetlanda och Palermo • Finns det någon bot? Finns det någon botten? • Bruce & Barack – räliga, rälsbundna rebeller • Har demoner demokratiska rättigheter? • Blir det några fler barn gjorda? • Vem lärde oss acceptera döden? • Vulkaner och lyckokalkyler • Ämliga amöbor och ämabla ämbetsmän • Varför är de valda så valhänta? • När Michel Foucault skulle ta en tripp • När Kirk Douglas gav sig på den djupa staten • Om prins Philip, kulturell belastning och surkål • Om vådan av dumhet och våta hattar i ugnen • Kanelte och kraschande kulturer • Lite mer än en finne i ansiktet • Om konstiga brygder och förlusten av smak • Med ny luft i lungorna • Beröm till illa fungerande marknad • Fri eller friserad vetenskap • Den nya definitionen av ”kvinnohat" • Om universums främmande civilisationer … • Den moderna galenskapens vidskepliga grunder • En "stor" förlust ingen märkte • Dagens kulturarbetare: aggression, hysteri, smaklöshet • Kampsport i Kalifornien • Att jaga – men inte äta bytet • Kan några bombningar fixa klimatet? • Bolsjevikernas nya linje: Krama Obama! • Varför klär ingen av modeindustrin? • Ett soundtrack till corona? • Maktens masker och maskar • Profeter, Pentagon, pedofiler • Den bortglömda attacken på Kapitolium • Leder fler invandrare till färre självmord? • Mediaombudsmannen och maoismen • Fruktan och befruktning • Kors i Kapernaum: media fördömer stormning • Kristus-komplex, Kanada och kommunism • Klanen, Kanada och Kina • Massgalenskap, sprit och islamisering • Marina frågor och masturbation • Spanskt motstånd? Köp en bok, ta en stänkare • Mussolini, Stalin och jultomten • Om makthavarnas julhyckleri • Låt oss återupprepa historiens ”misstag" • Hur ser en kulturellt korrekt julgran ut? • Behöver Greta Thunberg en exorcist? • Barn som kanonmat i kulturkriget • Varför silkesvantar mot pedofiler? • Amerikanska bitvargar, italienska fascister • Syndabockar och gnällspikar • En skilsmässa att se fram mot med förväntan • Kampsport, Göran Greider och tatueringar • Heterosexualitetens avskaffande • Coronans användbarhet för DN och AB • Sill i kapprock lejer manlig kulturchef i kvinnokläder • Bengaliska tigrar, polacker, fjälster • Man kan inte göra en äggtoddy utan att knäcka ägg • Fallet Federleys förklaring • Centerns pedofilpartners och somaliska sossar • Dårfinkar och systemfel • Biden, Hitler, Tolkien & Kronblom • Lektion i DN:s "Lär dig lida”-skola • Varför går prins Charles så konstigt? • Journalistikens beroende av missbrukare • Timbro, Bonniers, vänstern och napalm • Lockdown? Släng dig i en isvak! • Josef Fritzls plats i kvinnliga läsares hjärta • Varför måste Lukasjenko bort? • Svensk mångkultur och importerad monokultur • Hur ska julmust smaka? Var ska hockey-VM spelas? • Får man gilla apfelstrudel? • Skilsmässor på Södermalm? Höj skatterna! • Hitlerspöket och DN:s ständiga halloween • Om PK-manualens föreskrifter för vem man får angripa • Kryptokatoliker och kopulerande kulturkvinnor • Två nekrologer över obegripliga män • Amnesimedia och solidarisk senilitet • Förruttnad demokrati, men hur var den från början? • Demokratins dermatologer • Orientalism och butiksdöd • Från en f.d minister till en f.d väderflicka • Är just mina arvsanlag speciellt märkvärdiga? • En motvilligt serverad kopp kaffe hos Jan Myrdal • När lagen är i vägen • Först tog de negerbollen, nu tar de … • Onödiga tänkare upptäcker onödiga arbetare • Är Emmanuel man nog? • Kampen om ledartröjan i "Det stora offerloppet” • Ensamma dårar och kollektiv mentalsjukdom • Muslimsk vardagsbrutalitet • Spöken, perversioner och fantomsmärtor • Moderater, mångkultur och mat • Christian Catomeris långa marsch • Moderniteten, månen, Malmö • Midnatt råder, tyst det är i mediahusen • Den nya sossestatens medeltida, utländska rötter • Bästsäljande författare som också sålde sitt land • Schrödingers islam • Kyrkan yrkar på ynkedom • Var Bert Karlssons förfäder muslimer? • Lycklig utan litteratur? Varför inte? • DN:s skötebarn och ofria tankar i frihet • Guillou, Göran Persson och Gud • De skräms och vi skäms – om den nye popfilosofen • Fruktstundsfilosofen som går hem i vänstern • Om den svenska fördragsamheten • Man ska inte sova med fienden – men heller inte samtala • Ett sol-och-vårat samhälle • Bärare av fula kläder och farliga tankar • Först avplattformning, sedan avklädning • Frustrerade feministers felslut • Vad vet Jonas Gardell om fotboll? • Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning genom att knarka och hora • Den epidemiska sinnessjukans grunder • Den verkliga avhumaniseringen • En titt på USA:s HD och kaliforniskt vin • Iförd stödstrumpor i väntan på undergången • BLM och BMI • Jag och miljökämpen Ronald Reagan • Effektiva lögner och "naturliga" vanföreställningar • Donald Trump – den gode ingenjören • Att stå i sin egen grav men oroa sig för polarisen • Skönhet är den nya dödssynden • Brinnande böcker och eldiga husarer • Demokrati ger samhället dermografi • Inte ens Enver kunde fixa klanerna – hur ska vi göra? • Skepparen på NOAS:s ark • Fredrik Reinfeldt, en riktig vänsterfarsa • Varför inte gifta sig med en gerbera? • Sosseskribenters slippriga sentimentalitet • Så lärde sig svenskar självplågandets konst • Din granne är det nya PK-spöket • Därför röstar vita arbetare på Trump • Om Ghislaine Maxwells fruktan • Prinsar och pedofiler • Straffrabatt och blodsskatt • Om onödiga kultursidor och tatueringar • Liberaler blir sura när sura efter sura i Koranen brinner • Rånare och glassglobalister • Sossemuslimernas offensiv • Céline  – alltid omöjlig, alltid nädvändig • Banditer och boende • Svenska skatteträlar och amerikanska tölpar • Rådjur, päron och folksjäl • Nödvändighet, nation, moral • Gengångare och piller som gör dig till sengångare • Slarv utan skäl och ett samhälle utan själ • Rålamb och rådbråkning • Plikten och patrioterna • Halvindier är det nya svarta • Tävlan i dysfunktionalitet • Här hamnar de lata, onda och maktlystna • Mjölk, mod och mentalitet • En hjälpande hand till den självvalt handfallne • Mitt är ditt i minaretens skugga • Inget tack för lång och trogen tjänst åt staten • Vikten av att värna kunskap de andra anser onödig • Blott Sverige svenska krusbär har ... än så länge • Muskulösa män, Mostar, Möten • Spioner, sadister och sybariter • Kokosolja, klaner, kommunister • Perversioner och politik • Översvämningar, moskéer, radikala salonger • Några tiotal miljoner kineser måste man väl kunna offra? • Vem ska få dra på sig ledarofferkoftan? • Åsa Linderborg och en hamnskiftares historia • Du förväntas rädda mänskligheten, men inte din familj • Bad boys ska bli badpojkar • O´boy och frånvaron av riktiga män • Ruiner rätt plats för filosofer? • Vår tids rädsla för allvar • Mikro-Macron och en stor idrottsman • Den slappa diktaturens eventuella fördelar • Sorglöshetens genetiska grundvalar • Parker, patrioter och Pauker • Det andra andra världskriget, det ingen talar om • Bonnier och gudarna • I vilken mening är USA en nation? • Sockersugets femte kolonn • Till motattack med Tintin i spetsen • När Mao Zedong beskrevs som ”känslig" • Bonners: Familjen som för krig mot familjen • Bönder, präster och borgmästare • Kriget mot manlighet • Maffia och matriarker • Bard, barn, bördor • Bonniers och afrofili • Bonnier: "En liten familj med ganska blygsamma vanor” • Kulturkrig utan fångar • Instinkter och ideologi • Mandom, mod och morske män & monument • Kokkonst och kulturkrig • En brun man som är för krävande för många svarta • En Washington som inte ville ha rösträtt • Rivningar och rumpor • Är det svenskt att vara en usel förälder? • Om lämpliga pajer och ett pajat samhälle • Karl Marx, raser och raserande • Dumhetens diktatur och dess kreatur • Vem sköt Olof Palme? Vem sköter landet? • Neurotikerna går till anfall över hela fronten • Den nya svenska folkdräkten: Tagelskjortan • Samhällsförstörarna kommer uppifrån ... och nerifrån • De inbillat förtryckta och de verkligt förryckta • Om av- och påklädning av kvinnor • Greta Thunberg, Tamagotchis och artificiell insemination • Brandrök och speglar – vad händer i USA? • De fula, skitiga & elaka och de lata, likgiltiga och lealösa • Historia: Det vi aldrig talar om när vi talar om de svarta i USA • Anti-globalistisk mat: sydafrikansk brandy i katalansk gryta • På fel post ... och i fel kropp? • Wolodarski varudeklarerar • Var lagom rädda för EU manar överheten • När Greta Thunberg tog över Stalins stafettpinne • Hur statsradion skriver om historien • DN:s fruktan för inbördeskrig i USA • Postmodern Ivar Arpi, folkutbytande Johan Norberg • Facklig lomhördhet och allmän dövhet • Berusade av maktens närhet • Pandemin som gav oss ett nytt prästerskap • Utrotningshot och mångfald • Vita huset, Nice, Tucson • Dopnamn & djup stat • Politiken och paradiset, makten och härligheten • Miljörörelse & globalism • Var Pippi Långstrump den första AFA-medlemmen? • Det modernas närvaro och moderns frånvaro • Vad behövs för att bli en hel människa? • Narcissister och CV:n som putsats upp • I väntan på att Sverker Olofsson ska rädda oss • Rädd att flyga? • Mansfällor och maoism • Pesten & Partiet • Målarkonst och massmord • Den odemokratiska konstens överlägsenhet • Vek, velig, vomerande • Lättingars längtan till livmodern • Den mäktiga vårdapparatens vanmakt • Svenska samtidsromaner: Återvändarångest • Att äta sin besegrade fiende • Därför kan kärnfamiljen inte försvara sig • Kulturvänsterns pandemioffensiv • Minnas Förintelsen men utplåna förståelsen av historien • Nu är det kokta fläsket stekt • Fördomsfrihet och förfall • Angående vikten av att döma hunden efter håren • Den gröna ön och den djupa staten • Den insomnade liberalismen • Med höftskynket som fana • Påsk ... en lämplig tid för uppror? • Stilla veckan som förberedelse för handling • Den bortrationaliserade evigheten • Den eviga gula faran • Dödliga semlor och döda själar • Tack...

Podd

Knäcker Kairo Koranen?

Boris Benulic

Ett program som innehöll allt; teorier om prisbildning för klockor och glass, resonemang om aristokrater, Akhenaton, Piggelin, Patek Philippe.

Ska Egypten sluta vara den eviga eunucken och istället följa farao Akhenatons väg och därmed ersätta Allah med Ra?

Kanske är det att hoppas för mycket … eller ?

Vi diskuterade i gårdagens program om den nya huvudstaden och satsningen på omfattande arkeologiska uträvningar är ett tecken på att Eygptens militärer satsar på en nationell renässans.

… och på tal om renässans …

Vi mindes en man som var Cambridge kansler i årtionden och som löste många konflikter i kollegiet – men också såg till att naturvetenskap och teknik fick kungliga professurer. Han var en skicklig hästpolospelare, gjorde körning till något mer än en hobby för amatörer, han skrev böcker, målade, var pilot och genomförde 22 000 invigningar.

Och han hade en folklig, robust humor.

Det är lite svårt att förstå hur han kunde hinna med allt. 

Fick han hålla ögonen på klockan hela tiden? 

Jag tror inte det. Prinsen var en sann aristokrat och sådana tenderar att få tiden att anpassa sig efter deras behov … de behöver ingen klocka.

Ingen Patek Philippe för prins Philip

Man kan därmed fråga sig hur aristokratiska de andra männen i kungafamiljen är. De viftar gärna med sina dyra armbandsur. Harry med en Rolex Explorer II, William med en Omega Seamaster 300, Andrew med en Platinum Rolex Day-Date, och Charles som verkar ha en verklig klockfetisch bär oftast en Parmigiani Fleurier Toric Chronograph, men då ska man komma ihåg att det är hans vardagsklocka och att han har en stor samling med många objekt som är mer dyrbara.

Men som sagt … prins Philip verkar vara den ende i sällskapet som inte förekommer i artiklar om exklusiva klockor – det hade i och för sig räckt som minnesord.

Piggelin prisvärd pinne?

Och så pratade vi om vad är vi beredda att betala för en glass. Och hur märkligt det är att en del slantar upp fantasipriser för PK-glass som Ben&Jerry.

Podd

Kan medie-Messias väcka Bulletin från de döda?

Boris Benulic

... och då sa Bulletins ägare, typ: Oj, vi vet inte hur vi ska göra en bra svensk tidning. Vi måste ringa någon från USA, de vet säkert. Jag har sett en serie på Netflix som handlade om amerikanska journalister. De verkade duktiga.

Nu går Bulletins ägare ut och förklarar att tidningen är återuppväckt från de döda och att en frälsare nedstigit; denne räddande medie-messias Rosenthal har tidigare varit chef på New York Times. Han behärskar inte svenska men har dock läst Stieg Larssons deckare på engelska samt varit på shoppingtur till Stockholm på den tiden han var korrespondent i Moskva.

Mer kunskaper ska väl inte behövas för att styra upp Bulletin? 

Eller?

Förvisso är svenska tidningar usla, men varför skulle räddningen bestå i att låta sig fostras av någon från New York Times? Han vet inget om svensk historia, svensk politik eller svensk kultur och mentalitet. Men man får väl anta att denne nye media-Messias vet exakt hur en tidnings innehåll ska slipas till för att den ska kunna bli passa in i det politiskt korrekta globala mediaflödet.

Det tyder på en monumental andefattigdom att ta amerikanska tidningar som förebild – och inte någon av de stora europeiska tidningarna. Det visar USA:s sorgliga grepp om vad som ska föreställa svenska intellektuella. De flesta behärskar inte längre franska, tyska, spanska, italienska eller ryska. Det är för dem okända språk och stängda kulturer. Deras medvetanden är koloniserade av USA och deras hjärnor har samma internationella ställning och status som Puerto Rico har som självständig politisk entitet.  Alltså ingen alls.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi att Frankrike nu ställer sig i spetsen för kampen mot den fördärvliga importen av idéer från USA.

I Frankrike förenas trots allt stora delar av högern och vänstern av jämlikhetstanken från den franska revolutionen. (Den ska inte sammanblandas med den svenska jämlikhetstanken som innebär att de lataste och minst engagerade och minst intelligenta i alla avseenden ska utgöra normen – en slags pervertering av tanken på att de sista skola bliva de främsta.)

Den franska jämlikhetstanken är meritokratisk. Den mest energiske och begåvade ska också om han vill kunna ta del av makten och härligheten … oavsett ursprung.

Det är därför hundratals franska intellektuella i upprop och artiklar – liksom president Macron – nu angriper de från amerikanska universitet importerade uppfattningarna om att det offentliga samtalet liksom forskning och studier ska ta hänsyn till människors hudfärg. Vita ska hålla käft när svarta diskuterar Afrikas historia eller svartas situation i Frankrike eller Europa.

Den franska jämlikhetstanken innebär som sagt att ditt ursprung är ointressant – därmed är det också ointressant om du är vit, svart, albino, gul eller fläckig eller grönprickig eller polkagrisrandig. 

En av Paris vice borgmästare har gett uttryck för åsikter som innebär att vita ska sättas på undantag, men framförallt riktas angreppen från förnuftigt tänkande politiker och intellektuella mot den franska studentfackföreningen Unef som hårt driver kraven på ”safe spaces”, kvoteringar samt förtvivlat försöker hitta en fransk motsvarighet till George Floyd. Unefs ledning är också ett exempel på vad president Macron och medlemmar av hans regering betecknat som ”islamo-vänsterism”.

Och här kommer vi tillbaka till New York Times.

I en rejält uppslagen artikel har tidningen skrivit uppskattande om Unef. Det är lite oklart vad som är fantastiskt med Unefs idéer – men New York Times är alldeles till sig i gabardinkostymen eller hipsterpaltorna (de två uniformer man kan välja på som NYT-anställd) eftersom Unef leds av en kvinna vars mamma är från Guadelope medan pappan är jude från sydfrankrike, dessutom finns i ledningen en kvinna vars föräldrar konverterat till islam, en muslim vars föräldrar kommer från Tunisien samt en ”vit män” (som tillhör en mer udda vänstergrupp).

Artikeln visar ingen som helst kunskap om fransk historia, kultur och mentalitet – eller för tanken på att det är dina meriter och prestationer som ska räknas.

Det är din hudfärg, din tro, ditt kön som är det viktiga.

Givetvis har franska tidningar från höger till vänster förklarat att New York Times ska hålla käft och uttala sig om sådant de möjligen förstår sig på, exempelvis vilken portugisisk restaurang som är bäst ovanför 160:e gatan. 

Men visst, det är klart att en man som varit redaktör på den tidningen ska rädda Bulletin.

Själv tror jag dock att Uri Geller har större möjligheter att fixa det.

Artiklar

Social dumpning i global skala

Boris Benulic

"Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning."

Den stora bilden visar ett slumområde i Paris, i en övergiven del av den järnvägslinje som förr gick i en ring runt staden. Den infällda bilden visar en modell av vad som kommer att vara Egyptens nya huvudstad om några år.

I västvärlden är en av de stora frågorna hur man ska integrera muslimer i det egna landet och göra islam till en del av ett mångkulturellt samhälle. Men i Asien och Afrika är trenden den rakt motsatta – där försöker stora stater och nationer alltmer begränsa – eller till och med utplåna islams inflytande i det egna landet. Och vi kan se hur kulturkrig inleds i stater som har en hinduisk eller buddistisk majoritet och muslimska minoriteter.

Tendensen är tydlig i länder där den ursprungliga religionen, och kulturen genom historien varit hotade av islams utbredning – eller så kan hotet ha gällt den nationella enheten eller ursprungsbefolkningens ställning på viktiga områden som ekonomi, handel och utbildning. I denna grupp finns Indien och Kina men även Sri Lanka och Burma.

I vissa fall leder detta också till att anti-islamismen i dessa länder förs vidare till länder i västerlandet. 

Ett exempel på detta är Indien. Där har det styrande partiet BJP genom lagstiftning begränsat muslimers frihet i det indiska samhället.

Det har skett bland annat genom förbudet mot den muslimska formen av skilsmässa där en man ögonblickligen kan skilja sig från sin fru genom att uttala ordet ”talaq” tre gånger.

Regeringen upphävde också den relativa självständigheten för Jammu och Kashmir – den enda region som har muslimsk majoritet i Indien – och som nu styrs direkt av den federala regeringen.

2019 kom en ny medborgarskapslag som förenklade för medlemmar av olika religiösa grupper i Indias grannländer att bli indiska medborgare – detta gällde dock inte muslimer.

Premiärminister Narendra Modis hindunationalistiska linje påverkar inte bara Indiens 200 miljoner muslimer utan har också skärpt motsättningarna i andra länder där det finns större grupper av indiskt ursprung. Medlemmar av dessa grupper har i sociala media framfört angrepp på islam och profeten Muhammed och i flera fall har de avskedats från sina arbeten, bland annat i Förenade Arabemiraten och Kuwait.

I Kanada gick medlemmar av den indiska diasporan i spetsen för protester mot att muslimska böneutrop skulle radiosändas under Ramadan.

I den indiska anti-muslimska kampanjens internationalisering spelar Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) en viktig roll. Organisationen som  grundades 1925 är moderorganisation för det hindunationalistiska nätverk där BJP ingår, och många av partiets ledande medlemmar har fått sin idémässiga fostran i RSS.

Organisationens utländska verksamhet har i dag mer än 500 avdelningar i 39 länder.

Det ligger i regeringen Modis intresse att ha ett starkt stöd i den indiska diasporan eftersom det kan få det land där utlandsindierna bor att inta en mer förstående attityd till den indiska politiken. Både Kanada och USA under Trumps tid som president protesterade inte märkbart då Kashmirs status förändrades eller på grund av den nya medborgarskapslagen.

På Sri Lanka har man av nationella säkerhetsskäl förbjudit inte bara burkan utan också andra plagg och huvudbonader som muslimska kvinnor bär som niqab, hijab, chador, shayla, al-amira och khimar.

Dessutom planerar regeringen att förbjuda de mer än 1000 koranskolor som finns i landet. Ministern för offentlig säkerhet Sarath Weerasekara förklarar det med att skolorna bara ”undervisar i arabiska språket och Koranen, och det är dåligt.”

70 procent av befolkningen i Sri Lanka är buddister, medan 10 procent är muslimer. 

I Kina har regimen infört mycket omtalade och uppmärksammade omskolnings- och arbetsläger för att på så sätt minska islams grepp om den uighuriska befolkningen. 

Burma är det land som valt den hårdaste linjen mot den muslimska minoriteten i landet genom sina kampanjer för att fördriva rohingyerna.

Västerlandets vilja att låta islam ta plats i det egna samhället beror mycket på att man i dessa länder ser det som självklart och nödvändigt att ta hand om grupper som man ser som svaga och i behov av hjälp. Muslimer betraktas alltid som medlemmar av den hjälpbehövande gruppen.

Men befolkningen i västerlandets stater har inte någon erfarenhet av stora muslimska grupper i det egna landet. Och de har heller inte levande minnen av vilken sorts hot muslimska stater och kultur kan utgöra – och förmår därför inte att förstå att terrordåd i de egna länderna inte är enskilda galningarnas verk utan en del av något mycket större.

Även här kan man se en helt motsatt strömning i många länder i Asien och Afrika.  Där strävar man inte efter att ta hand om de svagaste i samhället utan man strävar istället efter att bygga ett nytt samhälle vid sidan av de ofta enormt stora och fattiga befolkningsgrupperna i det egna landet. Man skapar ett parallellsamhälle för dem som har makten och där också de som har pengar och utbildning får plats.

De styrande satsar på de grupper som man anser är starkast och mest livskraftiga. De andra får klara sig bäst de vill och man placerar maktens centra på platser som är isolerade från de stora förslummade städerna och de fattigare delarna av landsbygden.

Exempel på detta är Egyptens nya huvudstad ”New Administrative Capital” som ska ersätta  Kairo. NAC beräknas få sju miljoner invånare jämfört med den gamla huvudstadens mer än 20 miljoner. Här kommer heller inget att finnas som påminner om Kairos slumområden där miljoner människor tvingas bo. Kairo är präglat av trafikstockningar, fattigdom och föroreningar. Större delen av staden utgörs av ”ashwaiyaat” – illegalt byggda områden utan fungerande infrastruktur.

Indonesien har också planer på att bygga en ny huvudstad istället för det överbefolkade Jakarta som inte bara är präglat av föroreningar och vattenbrist utan som också är på väg att sjunka.

Pandemin har försent byggstarten som nu är beräknad till 2024.

Grannlandet Malaysia har redan byggt sig en ny huvudstad där alla administrativa funktioner samlats: Putrajaya.

Och redan 2005 flyttade militärjuntan i Myanmar huvudstaden från Rangoon till det nybyggda Naypyidaw.

Trenden i tredje världen är alltså att man börjar om i samhällsbygget och ibland genomför vad som mest påminner om en kulturell, etnisk men också social rensning.

Om den utvecklingen sprider sig till fler stater i Asien, Afrika och Centralasien pekar erfarenheten på att detta ytterligare kommer att bidra till de strömmar av människor som söker sig till Europa.

Ibland kan man i svenska tidningar läsa reportage om "social dumpning" – alltså hur en del kommuner skeppar iväg oönskade personer; hemlösa och missbrukare till andra kommuner. Det är lättare att se sådana processer när de sker i en begränsad miljö, en miljö som man känner till. Det verkar dock vara mycket svårare att uppfatta när det sker i världsmåttstock, och när Sverige så att säga spelar rollen av "mottagande" kommun.

Artiklar

Den kristna kyrkans konkursförvaltare

Boris Benulic

En del av Svenska Kyrkans företrädare verkar mena att en av samtiden viktigaste frågor är att uppnå samsyn med islam.

Illustrationens dikt är en av KLOT–JOHANS dagsverser. Den är en hyllning till prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson för deras upprop ”Mitt kors”! Deras lott blev att brutalt offras av en muhammedanskt iskall kyrkoledning.* Bilden är Salvador Dalis ”Kristus enligt Johannes av Korset” och målades 1951.

En del av er kanske inte vet vem Jakob Wirén är. Nej, han är inte släkt med Lasse Virén, den fantastiske finske löparen som dominerade de långa distanserna under 1970-talet.

Jakob Wirén är konkursförvaltare för Svenska Kyrkan. Efter det att ärkebiskopen Antje Jackelén kört verksamheten i botten behövs nu någon som avyttrar det hela och därför ser sig om efter någon som kan ta över driften. Att hitta en ny ägare – det är Jakob Wiréns roll – men han är tvungen att verka i det fördolda; det finns tillräckligt många kristna kvar i landet för att de ska tycka att nu går det väl ändå för långt … om de får veta vad som är på gång.

För att det hela ska kunna ske i smyg har Wirén fått titeln ”Ärkebiskopens teologiska sekreterare”, och som ett led i hans värv som konkursförvaltare har han nu i dagarna gett ut en bok: ”Att ge plats för den andre”.

I den hävdar han att vi måste se på ett nytt sätt på Muhammed – ja, ni vet 53-åringen som gifte sig med en nioåring och som också trodde sig motta budskap från någon däruppe och som därför kände sig manad att grunda religionen islam – denne Muhammed bör vi betrakta som en profet, förklarar Wirén i sin bok. 

Den tankegången har utlöst kritik och debatt – bland annat i den kristna tidningen Dagen – och där gick Wirén i svaromål häromdagen. 

Han anför tre tre huvudargument till sitt försvar:

”För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning.”

Men det är lite oklart vad Wirén menar med nidbilder. Jag kan ju anföra aktuella fakta och historiska exempel som ett bevis för att islam som religion varit ett fundament i kulturkretsar där den som religion orsakat ekonomisk, vetenskaplig, moralisk och mänsklig förlamning. Det är därför den absoluta majoriteten av dem som lever i muslimska länder saknar elementära mänskliga friheter, men också i många fall en mentalitet som skulle göra dem intresserade av sådana friheter.

Den muslimska världen är fundamentalt annorlunda den del av världen där kristendomen är en bärande del av kulturen. Ja, den är inte bara annorlunda utan direkt fientlig.

Jag gissar att detta av Wirén skulle betraktas som en nidbild. Han vill alltså inte att vi ska se verkligheten som den är. Men visst, det finns ju konkursförvaltare som är beredda att blunda för vandeln hos den är intresserad av konkursboet … bara man blir av med det spelar det ingen roll var köpeskillingen kommer ifrån.

”För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. ”

Detta argument är absurt. Om nu Wirén skulle vara det han låtsas vara – en högt uppsatt operatör i Svenska Kyrkan – då vore det väl rimligt att han diskuterade det stora problemet – att kristendomen har en så svag ställning i Sverige och Europa, det behövs mer inre mission. Människor behöver frälsas.

Men inte då. 

Istället ska vi sätta oss med muslimerna och diskutera med dem hur vi ser på Muhammed.

”För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).”

Alltså, i en tid då människor i den muslimska världen lever i stater präglade av brutalt förtryck, och i en tid då islam dessutom hotar Europa … i en sådan tid ska vi sätta oss och diskutera med företrädare för islam på grundval av att de och vi är monoteister.

Vad Wirén inte förstår är att om fler kristna potentater börjar tänka som han gör, och se monoteismen som ett övergripande värde som förenar människor och kulturer – då öppnar han för att de som inte accepterar utvecklingen i västvärlden istället vänder sig till sina egna folks urtida religiösa uppfattningar för att få andlig styrka och vi får se polyteismens återkomst i Europa, och Oden, Tor, Dabog, Svarog, Zeus, Jupiter och Mithras kommer åter att åkallas. 

Kanske inte något att trängta efter om man är kristen …

Alltså, vad kristendomen behöver är inte fler konkursförvaltare som Wirén, den behöver förkämpar … i alla meningar av ordet.

* Klot-Johans dagsverser finns samlade i ”I dag jag drömde” som du kan köpa här. Här finns alla de dikter som i fem år utgjort höjdpunkter i Radio Bubblas sändningar.