Kommentarer

Tävlan i tarvlighet

Boris Benulic

"Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden."

Det brukar tjatas om ”gåtan Garbo”. Vem var hon egentligen? Att hon höll sitt privatliv för sig själv framställs som något som gör henne ”gudomlig”.

”Garbo arbetar hårt och disciplinerat och gör vad man säger åt henne. När hon får ett telegram om att systern dött biter hon ihop och håller sorgen hemlig.

Hon hämtar kraft i ensamma promenader i de kaliforniska bergen …” skriver Pia Bergström i AB apropå  Kerstin Gezelius och Alexander Onofris nyutkomna ”Love – en roman om Greta Garbo”.

Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden. Men visst är Greta Gustafsson från Södermalm värd all beundran. 

För det hon gjorde var att hon levde efter och upprätthöll en folklig moral i synen på arbete, även när hon kom till Hollywood. 

Man sliter hårt, strävar efter att bli bäst på det man gör. Och man tar så mycket betalt man kan och ägnar sig åt sig själv på fritiden.

Visst, i dag betraktar vi henne som en gåta.

I dag ställs kända människor i intervjuer alltid inför frågan: ”Jaja, men vem är du egentligen.”

Och strunt samma vad personen i fråga skapat eller byggt eller gestaltat. Det som sägs vara viktigt för oss är att få veta något mer om de privata detaljerna: ”Håhå, se där. Du tycker om att baka.” Än bättre om den intervjuade kan dra anekdoter om hur besvärlig uppväxten varit, eller om hur missförstådd han eller hon är. Eller har någon ovanlig hobby, eller helst av allt … missbrukat eller inte är heterosexuell. Får vi veta sådana detaljer antas vi ha lärt känna personen i fråga.

På så sätt degraderas arbetet och dess resultat – vad man nu än ägnar sig åt – och det viktiga blir det ingen annan egentligen har med att göra.

Greta Garbo var alltså inte det minsta gåtfull som människa. Hon betedde sig som en människa ska göra.

Vi kan dock vara fast förvissade om att hon som ”gåtfullt” skulle betecknat vår tids intresse för influencers, dokusåpakändisar och politiker som apar sig i tafatta försök till sång och dans. Liksom vårt intresse för dessa varelser.

Som Greta Garbo konstaterade: ”Det finns mycket i ditt hjärta du aldrig kan berätta för andra … dina privata glädjeämnen och sorger … du gör dig tarvlig om du berättar dem.”

Kommentarer

Ett barn av vår tid

Boris Benulic

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.

Kommentarer

mord, moral och medströmsmedia

Boris Benulic

Medströmsmedias självcensur är en verksam del i deras utdragna självmord.

En ung man mördad i Härnösand. Jag kan höra diskussionerna på de stora tidningarnas redaktioner de senaste dygnen, de har låtit ungefär så här i just det här fallet:

REDAKTIONSCHEF: Men så här kan du ju för fan inte skriva! 

UNG VIKARIE: Fast …

REDAKTIONSCHEF: Fast vaddå? Den här texten är ju inte fast. Den är lös, slapp, den dallrar i hullet. Den saknar kropp. 

UNG VIKARIE: Saknar kropp? Förlåt. Jag förstår inte … det handlar ju om en kropp. En död kropp. Ett brutalt mord.

REDAKTIONSCHEF: Är du helt dum i huvudet? Jag talar inte om kroppen i texten. Jag talar om texten som kropp. Ordsladdret.

UNG VIKARIE: Sladdrig? Den är ju bara 2000 tecken. Är det inte kort och koncist som det ska vara?

REDAKTIONSCHEF: I det här fallet är det 2000 tecken för mycket. Du har ju för helvete skrivit ett nazimanifest. En kortversion av ”Mein kampf”. Är du från Dalsland eller?

UNG VIKARIE: Dalsland?

REDAKTIONSCHEF: I: Ja, där är är alla nazister eller har i alla falla sådana i släkten. Samma sak i Värmland. Och på Gotland.

UNG VIKARIE: Nej, jag är från Hallstahammar.

REDAKTIONSCHEF: Var ligger det? Skit samma. Det här kan vi i inte trycka.

UNG VIKARIE: Varför inte det?

REDAKTIONSCHEF: Fattar du inte. Ung svensk kille försöker hindra en svart man från att våldta en ung kvinna. Den unga svenska killen mördas av våldtäktsmannen. Det här underblåser bara rasism.

UNG VIKARIE: Så vi skriver inget?

REDAKTIONSCHEF: Rätt uppfattat. Vad hette den mördade killen? Då ska vi se. Tommie Lindh. Vi får hålla ögonen på att ingen jävel av misstag släpper igenom något om honom. För säkerhets skulle kör vi inga grejer från Härnösand alls den närmaste veckan. 

UNG VIKARIE: Men det är en ICA-butik i Härnösand som slutat sälja Paolo Robertos glass.

REDAKTIONSCHEF: Men se det är en annan sak. Nu snackar vi riktiga nyheter. Då gör vi alltid ett undantag. Ring upp dem med en gång.

Kommentarer

det heliga talet

Boris Benulic

"Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad."

Treenigheten enas kring ett magiskt tal.

Människor har alltid trott att vissa tal har magiska egenskaper.

I fornnordisk religion antog man till exempel att viktiga ting timade efter nio dagar – så länge skulle en avgörande resa vara, eller så länge skulle man vänta innan ens trolovade infann sig.

I många kulturer är sju ett lyckotal.

Talet sex är kopplat till insikter och sökande efter visdom

Men vad är det i den socialdemokratiska trosuppfattningen som får dess ledare att tro att talet 10.000 har magiska egenskaper?

Förra året lovade oss Mikael Damberg 10.000 nya poliser.

I dag lovar oss Lena Hallengren 10.000 nya anställda i äldreomsorgen.

Alltid dessa 10.000.

Eller är det bara Stefan Löfven som sagt till sina ministrar att de ska hugga till med ett tal som är avrundat och låter bra, som ger intryck av krafttag men ändå verkar realistiskt. 

1000 är för lite. 100.000 för mycket – så det fick bli 10.000.

Men det kommer att visa sig varit ett mindre begåvat drag eftersom 10.000 är lätt att komma ihåg.

När det inte blir något av det hela, vem skulle väl minnas svikna löften om Damberg lovat oss 7.340 poliser och Hallengren 8.312 nyanställda i äldreomsorgen?

Eller är det helt enkelt ett listigt sätt att få KD att alltid framöver rösta på regeringens förslag? Ebba Busch förväntas bli subliminalt påverkad.

10.000 människor är alltid ett avgörande tal i Bibeln; antalet ämbetsmän och besuttna som förs bort till den babyloniska fångenskapen är 10.000, Saul uppbådar 10.000 man från Juda då amalekiterna ska krossas, Jonatan mönstrar 10.000 man i Jerusalem för att rycka ut och möta Apollonios.

Ja, så där håller det på genom hela Gamla och Nya Testamentet. 

Alltid 10.000.

Kommentarer

i sverige dör författare minst två gånger

Boris Benulic

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen.

"En spelemans jordafärd", Sven X-et Erixsons tolkning av Dan Anderssons dikt.

Jag tar nästan alltid del av nekrologer över kända svenskar med en viss förundran. Såväl de som skriver och de som talar om den döde verkar ha känt den person som gått hädan mycket väl. Man förstummas inför denna kännedom om gärning och person, och förvånas över vilken helgjuten individ det alltid verkar vara som har gått hädan.

Dör aldrig de onda i det här landet? Avlider aldrig korrupta politiker, dåliga författare, usla skådespelare eller överskattade idrottsmän?

Verkar inte så.

Nu menar jag inte att det skulle vara en plikt eller rentav en dygd att påtala bortgångna individers tillkortakommanden, brister eller rentav brott.

Men jag ser inte poängen med minnesord som inte förklarar, som inte får oss att förstå komplexiteten hos en människa. För den ensidiga hyllningen, tävlingen i lovordande och staplande av standardfraser om vad en person betytt för utvecklingen på ett visst område – allt detta innebär inte att vi kommer att minnas personen bättre, att han eller hon går till historien.

Det blir tvärtom.

Ju riktigare man skriver historia, desto mer komplex och sammansatt blir den.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen. De kommer att göra det för att det entydigt enkla – vare sig det är gott eller ont – inte finns på riktigt. Och det förenklade har därför ingen plats i minnet, eller historieskrivningen (såvida den inte är medvetet falsk).

Här finns en del av förklaringen till att vi ofta talar om svenskens dåliga känsla för och kunskap om nationens historia, och då gäller det inte bara forna tiders stormän eller senare tiders statsmän och tänkare. Det gäller även i kulturlivet.

Nyss var P O Enquist den som omskrevs som någon som borde fått Nobelpriset ett flertal gånger. I dag är det Kristina Lugn som hyllas.

Om tre månader kommer det inte längre att finnas någon som refererar till dem i kulturdebatten eller någon annan debatt heller för den delen.

När stora svenska författare försvinner ur livet, försvinner de också ur det allmänna medvetandet. Det gäller även de mindre stora författarskapen. Liksom de tämligen dåliga. Man kan inte säga annat än att här råder en viss jämlikhet.

Vem känner väl till och läser den vidsynte Sven Stolpe i dag?

Jo, jag vet att många numera tror sig känna till honom efter att ha läst den obildade dottersonens AlexSchulmans karaktärsmord.

Men den som läst Sven Stolpe vet att något definitivt inte stämmer i Schulmans lilla bok.

Och vem talar om Sven Delblanc eller Sven Fagerberg?

Till och med Lars Gustafssons ord verkar redan vara döda.

Heidenstam och Ola Hansson ska vi bara inte tala om (och det gör ju de flesta inte heller.)

Så det vackra minnesorden är mest till för att positionera de ännu levande, de ska markera den egna storheten därför att de någon gång tagit en kopp kaffe med den döde. Då måste man ju själv ha varit en del av parnassen.

Detta sagt apropå Kristina Lugns bortgång. Om några veckor försvinner hon också in i tystnaden.

Det är synd. För att hon under sin levnad blev uppskattad säger ganska mycket om den tiden, och viktiga frågor försvinner ur samtalet om hon glöms.

Inte för att jag var överens med den syn på liv och människor som fanns i hennes dikter och pjäser.

Men det innebär inte att jag inte tycker hon bör läsas och diskuteras.

Den som vill läsa om min syn på Kristina Lugns liv och skapande får bli prenumerant på mitt dagliga nyhetsbrev där jag skriver om hennes verk i dagens utgåva. Och förklarar det där "minst" i rubriken.

Prenumererar gör man genom att gå upp i menyn och klicka på ”Boris Bulletin”.

Kommentarer

vem vinner coronakampen?

Boris Benulic

"Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt."

Läkare i Venezuela protesterar mot bristerna i sjukvården.

Nu får regeringen skäll för att Sverige inte skickat medicinsk hjälp till andra länder som drabbats av covid-19.

Det sägs att vi alla bör böja vårt huvud i skam och skuld.

Men jag fattar inte riktigt …

Argumentet är att alla andra länder skickar hjälp till alla andra länder nu under pandemin.

Vi måste hjälpa varandra..

Och visst …

Men rätt ofta rör det sig ju om propagandaoperationer från regeringars sida. Ett försök att visa att man är en humanitär stormakt.

7 april deklarerar Rumänien stolt att de sänder läkare och sjuksköterskor till Italien för att hjälpa landet i kampen mot covid 19.

17 april basunerade Turkiet att de skulle sända hjälp till Rumänien.

30 april skickar så Rumänien läkarteam till Moldavien.

Men den 8 april hade de första rapporterna kommit om att romerna i Rumänien hotades av massdöd i pandemins spår, och att de flyr landet.

Kanske hade varit bra om de där rumänska läkarteamen stannat i det egna landet.

Så länge man inte har full koll och kontroll på sitt eget land ska man kanske undvika att skicka iväg resurser.

Och det gäller väl också Sverige?

Det är förvisso vackert om nationer som fått kontroll över pandemin skickar hjälp till andra nationer.

Men begrunda det faktum att Italien och Storbritannien tagit emot vårdteam från Kina, Kuba och Venezuela.

Ja, ni läste rätt.

Venezuela!?!? Helveteshålet på jorden. Där ingenting fungerar inom vården. Men Maduro ser sin chans att skicka läkare och få lite goodwill.

Och samtidigt som Italien får hjälp av vårdteam från tre diktaturer skickar de själva läkarteam till New York.

Alltså; tt regeringar skickar vårdhjälp till varandra är inte ett utslag av internationell solidaritet. Visst är det fråga om vård … men i första hand av bilden av det egna landet i omvärlden.

Det bästa varje stat kan göra är att få covid 19 under kontroll i det egna landet. Det är första steget.

Vad jag kan se är det rätt många länder där misären var utbredd redan innan pandemin som försöker vinna medalj i propagandagrenen internationell solidaritet.

Visst kan väl Sverige ställa upp i den VM-tävlingen. Men först kanske vi ska bärga SM-segern i den tävlingsgren som heter: ”Säkrande från onödiga dödsfall i äldreomsorgen”.

Kommentarer

byråkratins bandarer

Boris Benulic

"Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk."

Inte bara Fantomen är odödlig. Det verkar vara svårt att ta kål på bandarerna också.

Varje gång Morgan Johansson ställer sig på tå i talarstolen för att berätta om något nytt påfund tänker jag på Honoré de Balzacs ord: ”Byråkratin är en gigantisk mekanism styrd av pygméer”.

Nu tillsätter regeringen en ”antifuskgeneral” för att kolla att ingen orättmätigt tillskansar sig de stödpengar som ska betalas till dem som drabbats av utvecklingen i pandemins spår.
Det har gått så fort att det kan ha blivit fel ibland, förklarar Morgan Johansson inrättandet av den nya posten.
Den här ”antifuskgeneralen” är förre detta rikspolischefen Stefan Strömberg som efter det att han avsattes som rikspolischef genom ett extra regeringssammanträde flyttats runt på olika maktpositioner.
Han ska nu utreda hur det fungerat med de ekonomiska stödpaketen och regelverken kring dessa samt utbetalningar.

Ansvarig för de ekonomiska stödpaketen är Emma Lennartsson, numera statssekreterare hos Magdalena Andersson … ja, det är samma Emma Lennartsson som nyss fick gå efter skandalen på Transportstyrelsen.
Men så är det ju alltid.
Statens byråkrati hittar alltid en ursäkt för att skapa nya tjänster, myndigheter och verk.
Och orsaken är alltid att byråkratin inte klarat sin uppgift.
Hur länge ska vi tillåta att de får komma undan med att säga att ”det här ska vi titta på” och så tillsätts en utredning, ett verk eller en myndighet skapas … eller en ”antifuskgeneral” tillsätts.

Det behövs inga fler utredningar om varför statens verksamhet inte fungerar.
Det behövs utrensningar.

Kommentarer

dn, mattias svensson samt ett korståg eller två

Boris Benulic

"Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning."

I slaget vid Lepanto förlorade de kristna styrkorna 10.000 man och de osmanska 25.000 man. Målning från 1887 av den filippinske konstnären Juan Luna.

I en ledare i DN går Mattias Svensson till angrepp på hur den svenska konservatismen utvecklats. Den har blivit för ”banal” och det beror på att den numera präglas av:

”… missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer.”

Han konstaterar vidare att:

”Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar.”

Jag kan väl inte annat än finna beskrivningen lite knepig.

Det är ju inte så att jag känner ett behov av att försvara svensk konservatism eller konservatism i någon form. Den är för mig en rätt svårbegriplig rörelse. Kan bero på det där med att jag är en enkle balkanbonde.

Om den innebär att vi ska konservera det som är här och nu går konservatismen dessutom från att vara svårbegriplig till att bli obegriplig. 

Så därför måste den konservative förstås deklarera att det som ska försvaras är det som en gång fanns. Det var bättre förr. 

Fast det är alltid lite oklart om när denna goda tid inföll. 1973? 1952? 1945? 1918. Eller ska vi tillbaka till 1800-talet?

Själv vill jag ju också vrida klockan tillbaka, eller snarare vända på timglaset och sätta 1519 som riktmärke – och eftersom jag är helt allvarlig på denna punkt går jag väl så långt att jag inte kan kvala in bland de ”konservativa” … något som jag lätt uthärdar emedan jag alltid funnit punsch vara en konstig dryck.

Men jag ser dock inget ”banalt” med den svenska konservatismens utveckling - må vara att vilja till inflytande bidrar till att dess olika mer artikulerade företrädare ansluter sig till ett berättigat folkligt missnöje mot tingens ordning … eller snarare oordning.

Och? Är inte det bra?

Mattias Svensson drömmer sig tillbaka till forna tiders konservativa. Var finns vår G.K Chesterton suckar han:

”Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar."

Men det bästa G K Chesterton skrev var antagligen den stora dikten ”Lepanto”, en hyllning till de kristna styrkornas seger över den osmanska flottan i det stora sjöslaget 1571. Turkarna förlorade där en gång för alla kontrollen över Medelhavet.

Dikten uttrycker en längtan hos Chesterton, han vill se korstågsandan åter prägla Europa.

Så visst, vill Mattias Svensson se mer av Chestertons hållning i den svenska politiken, och kulturen, så ska jag inte spjärna emot.

(Jag gör en mycket längre genomgång av Mattias Svenssons ledare senare i dag, men den som vill läsa den texten får börja abonnera på mitt dagliga nyhetsbrev. Det gör man genom att gå in på klicka på ”Boris Bulletin” och prenumerera.

Syftet med den texten kommer inte att vara att försvara svensk konservatism (inte mitt bord som sagt) utan mer att rädda Mattias Svensson över till den goda sidan. Risken att banaliseras är nog större om man lyssnar på vad som sägs i DN:s korridorer än om man lyssnar på vad som sägs ute bland folk. 

Eller som Chesterton uttryckte det i en annan dikt:

“Smile at us, pay us, pass us; but do not quite forget / 

For we are the people of England, that never have spoken yet”

Det raderna gäller nog för Sverige också.)

Kommentarer

Yahya Hassans blindhet

Boris Benulic

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till.

Hans första diktsamling sålde mer än 100.000 exemplar. Nu diskuteras vem eller vad som bär ansvaret för hans död.

Jag läser alla dessa debattartiklar förklädda till nekrologer om Yahya Hassan och inser att jag alltså helt uppenbarligen totalt missförstått en del författarskap. Eller egentligen är det väl orsaken till en del författares hädanfärd som jag missförstått.

Till exempel så dog inte Dylan Thomas som en följd av omåttligt drickande. 18 rediga glas whisky dagen innan han dog, följt av ett försvarligt antal öl dagen efter och så … vandrade han väsande (lungorna pallade inte) in i den stora, inte så goda natten.

Det var inte brutalt supande och därav följande oförmåga att leva ett någorlunda välordnat liv som ledde till hans död på ett hotellrum i New York. Orsakerna måste stå att finna i den tidens sociala motsättningar, politiska strider samt förstås … i engelsmännens kulturella och ekonomiska förtryck av Wales.

Men … spriten tog Dylan Thomas, vad som än stod i dödsattesten.

Men … drogerna tog Yahya Hassan, vad som nu än står i minnestexterna.

Nekrologerna utgår från att det bara finns två möjliga utfall om man föds som blatte i förort. Stanna i det muslimska kulturmönstret (lite stillsamt efterbliven bidragstagare eller militant livsfarlig islamist) eller så blir man kriminell och försöker skjuta sig in i samhället.

Yahya Hassan skulle väl då vara en variant på alternativ två, men utrustad med en större poetisk ådra än andra.

Kultursidesvänstern måste skapa ett sätt att hantera Yahya Hassans kritik av den egna uppväxtmiljön och hans samtidiga kritik av av kulturvänstern, och man omvandlar honom därför till ett offer för de sociala omständigheterna. Om Danmark skulle varit mera välkomnande, accepterande, mer inställsamt i sin integration av islam då skulle inte Yahya Hassan haft en så svår uppväxt.

Inte hamnat utanför.

Inte dött.

Men i Danmark, liksom i Sverige, finns det tämligen många som växer upp i muslimska hem som mer stillsamt väljer att vandra ut ur den kulturkretsen, i all tysthet ta avstånd från den och assimileras. De lämnar de hem de växt upp i och stänger dörren bakom sig.

På varje Yahya Hassan går det kanske tusen andra, som växt upp i lika brutala och efterblivna miljöer i förorten men som väljer att genom hårt arbete eller studier bli en del av det samhälle de kommit till. De hinner inte skriva poesi, langa knark eller skjuta folk i benen därför att de har fullt upp med att assimileras. Gudarna ska veta att det är ett jobb i sig.

Ingen skriver diktsamlingar eller romaner om dem. Folk som arbetar eller studerar intresserar inte riktigt kultursidesvänstern, vare sig de strävsamma är svenskar eller härstammar från Atlasbergen.

Fixeringen vid Yahya Hassan och striden om rätten att uttolka hans poesi och liv gör att vi diskuterar hur ett problem ska lösas som egentligen inte finns. Det är ett problem kultursidesvänstern formulerat därför att överheten har nytta av det.

Alternativen är enkla. Åk hem eller assimilera dig, acceptera seder och bruk här och försörj dig själv. Av med slöjor, kräv inte att samhället ska anpassa sig efter vad din religion och kultur stadgar.

Har vi den inställningen kommer samhället at ha mycket få problem.

Har vi massinvandring i ett kravlöst samhället skapas med automatik en mängd verkliga problem.

Kultursidesvänstern försöker få oss att tro att problem uppstår genom att samhället inte är välkomnande nog.

Men problemen uppstår därför att samhället viljelöst låter sig våldgästas.

Kanske är det problematiskt att de som angriper kultursidesvänsterns försök att nu lägga beslag på Yahya Hassan gör det genom att göra honom till en sanningssägare.

För en begåvad person som Yahya Hassan hade det nyssnämnda senare alternativet varit fullt möjligt, att i tysthet vända hemmiljö och kulturlivet ryggen.

Men han valde själv utanförskapet. Förvisso en annan sorts utanförskap än det som han släkt valt.

Men ändå ett utanförskap.

Och så valde han drogerna.

De människor som borde intressera oss alla är de som valt bort efterblivenheten. Både den som finns i förorten och den som härskar på kultursidorna.

Det förklaras för mig att Yahya Hassan var en stor poet och skildrare av samtiden och dess problem.

Men … ändå såg han aldrig de andra från sina uppväxtmiljöer … de som tog också tog avstånd från allt det han föraktade … men som gjorde det genom att välja arbete och assimilering.

Kommentarer

herrar i sina egna men förfallna hem

Boris Benulic

"Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur? Nu var de ju herrar i eget hus."

Daniel Ortega – president i Nicaragua och ledare för Sandinisterna. En gång betecknade han sig som marxist-leninist, numera kallar han sig socialdemokrat. Den rätta benämningen är dock jordtjuv.

Visst har Stefan Jonsson fortfarande en poäng med att elände råder i stora delar av tredje världen, när han för sisådär 512:e gången diskuterar detta i sin nyutkomna essäsamling ”Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld”.

Men visst har också Stefan Jonsson fortfarande monumentalt fel när han likaledes för 512:e gången tjatar om att det är kolonialismens och ”de vitas fel”.

Recensenterna har hyllat boken, i pesttider som våra blir ju allt som liknar flagellantbeteende extra berömvärt, ett tecken på insikt och självrannsakan. 

Det är inte utan att jag själv känner mig som en flagellant när jag läser Stefan Jonsson. Det är som att tvingas lyssna på någon som är dyngrak men ändå ska förklara hur världen hänger ihop.

Och Stefan Jonsson är berusad, han är full av sin egen rättfärdighet och vilja till botgörelse för århundraden av vit kolonisation av Afrika, Asien och Latinamerika.

En kolonisering han menar de vita och västvärlden fortsätter genom globaliseringen.

Den tredje världen måste befria sig är Jonssons budskap.

”Befria sig”? En gång till?

För när jag granskar nyhetsflödet de senaste dagarna går det inte att undvika det Stefan Jonsson inte förmår, eller vill, se. Eller så är han faktiskt berusad på riktigt och gammaldags sätt och tror att årtalet är 1889 eller något ditåt.

I Vietnam fortsätter regimens jordexpropriationer av bondejord. En gång kämpade vietnamesiska bönder för att deras land skulle bli fritt, deras jordlotter var dock ofta deras egna.

I dag är deras land fritt från utländskt välde, men deras jord tas ifrån dem – vare sig den är individuellt ägd eller av en bygemenskap.

Jorden tillhör sedan befrielsen staten och staten kontrolleras av partiet och partiets ledande medlemmar tar nu jorden från bönder som har attraktiv mark och överför den i sin personliga ägo för att där ska det byggas semesterbostäder, kontorslokaler eller köpcentra … som de ledande partimedlemmarna alltså äger.

Enligt partiets uppfattning befriades och enades landet slutgiltigt 1973.

I dag blir bönderna av med sin jord.

På vilket sätt menar Stefan Jonsson att det skeendet är den vita kolonialismens fel?

Och i Nicaragua drabbas ursprungsbefolkningen av jordstölder. Människor som gör motstånd mördas, kidnappas eller ”försvinner. Bakom dåden står företag som vill åt skogen och mineralerna. I ett av de största skogsbolagen har president Daniel Ortega och hans familj affärsintressen.

Daniel Ortega leder Sandinistpartiet som åtminstone enligt sin egen historieskrivning befriade landet 1979. 

På tal om skog. 1969 täcktes tre fjärdedelar av landet av vad som kan betecknas som skog. I dag är siffran en fjärdedel.

Befrielse från vad kan man alltså fråga sig i de här fallen. Liksom när det gäller Zimbabwe, Sydafrika, Kambodja, Algeriet … och en stor mängd andra länder.

De flesta av dem har varit självständiga i femtio eller sextio år. Deras skapelseberättelse om vägen till oberoende följer alltid samma mall: efter lång och hård kamp hade befolkningen nått en sådan medvetenhet att det kunde resa sig och bli fria.

Men varför föll dessa stater ihop ganska omgående om de nu kunnat befria sig på grund av befolkningens medvetenhet, sammanhållning och kultur?

Nu var de ju herrar i eget hus.

Men de som styr i dessa låtsas inte om de senaste fem årtiondena.

För då måste de konfrontera sin egen oförmåga att vara just sin egen herre.

Vad vet väl jag i fall de en gång blir förmögna till detta.

Det enda jag egentligen begriper är att de döljer sina misslyckanden genom att skylla på ”de vita” – och att Stefan Jonsson är dem behjälplig med detta.