Kommentarer

Konsten att göra konspirationer konstiga

Boris Benulic

"Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet."

Gustave Boulanger målade "Slavmarknaden" de första åren på 1880-talet. Scenen skildrar en slavmarknad i det antika Rom. Slavhandlaren äter slött vad som antagligen är den tidens motsvarighet till pizza i väntan på att perverterade romerska lättingar ska komma och bjuda på hans unga slavar.

Nu gör sig många lustiga över de holländare som eldat upp 5G-master i tron att covid-19 på något sätt sprids av dessa stora kommunikationsstolpar.

Själv blir jag lite uppiggad av nyheten.

Mest för att det motbevisar de fördomar jag har om holländare. Jag blir imponerad av att de iförda träskor, knaprande på goudaost mellan blossen på marijuanacigaretten lyckas klättra upp i telemaster..

Alltför ofta blir argumentet mot en teori om att en sammansvärjning ligger bakom ett skeende att: ”Men vad säger du! Det är ju en konspirationsteori!” Och en sådan antas per definition vara fel. Typ 5G-master sprider covid-19.

I New Statesman gör den annars sorterade historikern Richard J Evans sin värnplikt på området med en liten essä om varför konspirationsteorier är fel. Han tar som exempel Comet Ping Pong, pizzerian i Washington i vars källare ledande medlemmar i Demokratiska partiet och deras vänner ur samhällets översta skikt påstods hålla sexslavar samt ägna sig åt pedofili. Teorierna om detta var många på internet.

En dag kliver en ung man som upprörts av det som sägs i sociala media in på pizzerian och drar av några skott. Han vill se källaren.

Det finns ingen källare.

Efter det går man loss ordentligt i medströmsmedia om tokiga konspirationsteorier. Hahaha, skulle Hillary Clinton varit inblandad. Hohoho. Det finns ju ingen källare.

Men om han som klev in på Comet Ping Pong istället tagit med sig bössan till Jeffrey Epsteins lilla herrgård i Miami, eller rentav till Epsteins ö i Karibien och krävt att få se vad som hände på ägorna? Det kunde rentav ha varit så att den som kom med bössan var far till en av de unga flickor som Epstein drogat och lämnat över till sina vänner i Demokratiska partiet och politiken, i finansvärld och kungahus. Och mannen med bössan kunde bevisligen ha råkat möta åtminstone Bill Clinton på den där ön. 

Så vad vet väl jag … killen som klev in på pizzeria Ping Pong kanske bara knackat in fel koordinater i Google Maps.

När det gäller sexövergrepp från mäktiga personer visar det ju sig att de ofta kunnat pågå länge på grund av en … just det … konspiration. 

Se bara på Storbritannien: Profumoskandalen, Thorpeaffären, polisens PM om pedofiler i parlamentet (försvann konstigt nog).

Eller makthavares försök att inte låtsas om att det fanns en liga med pakistanier som tvingade unga flickor att sälja sex – det hela pågick i åratal och det gjordes 180 anmälningar … som viftades undan och tystades ner därför att man var rädd att verka rasistisk. Till slut gick det inte att undvika ett ingripande.

Vi kan gå så här land för land i västvärlden … ja, även Sverige.

Men det som oroar makthavare i västvärlden är inte det faktum att mäktiga män är iblandade i sexövergrepp.

Det som oroar makthavare är att detta diskuteras på internet.

Ibland blir det väl fel.

Visst.

Och?

Vad är väl det mot de stora felen?

Så tänker jag då fördöma dem som förstör 5G-torn, och deklarera att de inte är riktigt friska i huvet?

Det är de antagligen inte.

Men vad är då alla vi andra som accepterar alla de verkliga skandalerna och konspirationerna (med eller utan sex) där ingen ställs tills svars?

Här finns en märklig obalans. Vi hånar de tossiga personer som lindar in sig i folie för att slippa farlig strålning, men vi säger inte ett ord om alla andra … de som vet vad som är fel på riktigt men bara hoppas på att det ska gå bra ... och inte beröra dem och deras liv.

Kommentarer

“… och själva din kropp ska bli ett stort poem…”

Boris Benulic

"Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara."

I dagens ETC berättar Göran Greider att han lyssnat på Bob Dylans senaste låt, och att han då började tänka på Walt Whitman och hur den amerikanske poetens ”Leaves of Grass” påverkade honom som ung.

Greider avslutar sin krönika med orden:

”Och är det i slutändan något bevänt med oss så är vi alla stora och rymmer alla människor.”

Visst har jag ibland när jag betraktat Göran Greider tänkt att han är väldigt stor i omfånget och nu har jag fått förklaringen. Det beror inte på Ananas-Fanta och smågodis, det beror på att han ”rymmer alla människor”.

Jag vet, jag missförstår Greider – men det må mig vara förlåtet eftersom han missförstår Walt Whitman, eller snarare medvetet misstolkar.

Vad annat ska man ro efter att ha läst detta påstående från Greider när han ska tolka Whitman:

”I am large. I contain multitudes.” Och det bör rimligen översättas: ”Jag är stor. Jag rymmer alla människor.”

”Rimligen?”

Så här lyder ett lite större utsnitt ur Whitmans dikt:

Do I contradict myself?

Very well then I contradict myself,

(I am large, I contain multitudes.)

Det är ganska uppenbart att poeten talar om att han är fylld av motsättningar, ideér och uppfattningar som brottas med varandra – så är det för varje tänkande människa. Man gör det för att komma fram till vad som är rätt och fel, gott och ont, för att finna absoluta värden.

Men Göran Greider får det till att Walt Whitman är en vandrande multikulturell smältdegel där alla får plats, liksom deras uppfattningar: ”Jag rymmer alla.”

Göran Greider ser alltså Walt Whitman som en föregångare till sig själv, en tom tunna som fyllts med alla kulturer, subkulturer och litterära gestalter som för tillfället är politiskt korrekta och gångbara.

Jag tror inte Whitman skulle känt igen sig själv i den beskrivning Greider gör av honom.

Walt Whitman ansåg att samhället bara kan fungera om det består av starka självständiga individer, och när han besjunger kampen för att bli en sådan människa finns där stråk av narcissism, anarkism och egoism parallellt med vördnad inför naturen och arbetande människor. 

Whitman ansåg att individen skulle kunna möta utmaningar med trotsig råhet:

”There is no week nor day nor hour when tyranny may not enter upon this country, if the people lose their roughness and spirit of defiance.”

Vi befinner oss alltså mycket lång från Greiders ideal, som är att vandra runt i tillvaron som en ständigt svällande tvättsvamp, uppfylld av sin egen godhet och uppsugande allt man möter i sin väg.

*Rubrikens citat är är en rad från Walt Whitman. Möjligen har Göran Greider misstolkat även dessa ord. 

Whitman såg självdisciplin, fysisk fostran, att medvetet och frivilligt utsätta sig för härdning och späkning som viktigt för individens utveckling och han skulle nog inte riktigt förstått Greiders tankar om att lagstifta mot socker för att frälsa dem som inte kan motstå frestelser.

Kommentarer

Med munskyddet över ögonen

Boris Benulic

"Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?"

Grant Wood skildrade i sina målningar under 1920- och 1930-talet arbetande människor på land och i stad i Iowa. ”Middag för skördearbetare” skapades 1934.

Ibland yttrar jag mig om oräkneligt många skeenden i samtiden. För att inte tala om att jag tydligen nödvändigtvis måste ha åsikter om denna samtids förhistoria … och dessutom om framtiden.

Ha fördragsamhet. Det är famlande försök att försöka första vad de som deltar i det offentliga samtalet pratar om. För oftast förstår jag inte riktigt vad de säger och hur de tänkt innan de talar.

Jag letar efter utgångspunkten för deras ståndpunkter. Vilken grund står de på när de betraktar världen?

Jag inser mer och mer att mina grundläggande antaganden utgår från ett helt annat sätt att se på tillvaron än vad som förekommer i det där offentliga samtalet. Vare sig detta samtal förs vid ett fikabord eller i en TV-soffa.

Som det här med frågan om hur vi ska hantera covid-19. Här ska alla försöka hitta ett korrekt förhållningssätt som reglerar saker som individens hälsa, individens frihet och individens möjlighet att försörja sig eller utbilda sig.

Och då ska det stiftas lagar, regler och förordningar. 

Och i Sveriges fall ska statens makt stärkas, regeringen få extraordinära befogenheter.

För mig är utgångspunkten bonden, poeten och filosofen Wendell Berrys ord:

”Gemenskapen - i dess fulla mening: en plats och alla dess varelser - är hälsans minsta beståndsdel - och att tala om hälsan hos en isolerad individ är logiskt omöjligt”.

”Platsen” är alltid det viktiga för Wendell Berry. Vilka omger du dig med? Och med vad? Du blir vare sig fri eller frisk som individ om du inte ingår i en sådan gemenskap. Den är levande och skapas inte med hjälp av statliga påbud.

Vill du därför egentligen verkligen se den nuvarande ordningen som god? Din nuvarande plats (i Wendell Berrys mening) som sund?

Ställer du dig inte frågan om det finns en ordning, en plats och en gemenskap där det inte är nödvändigt att sitta isolerad tills Stefan Löfven blåser i visselpipan?

En del tror att Sveriges nuvarande problem beror på att vi har för få skyddsmasker och respiratorer. Och ja, för de gamla som drabbas är det definitivt ett problem – eller mer korrekt – ett symptom på samhällssjukan.

Sveriges krankhet och ohälsa beror på att vi inte lever i ett levande samhälle, i naturliga gemenskaper.

Nej, jag pläderar inte för att alla ska återvända till att bruka jorden (vilket i och för sig fler borde göra). Den naturliga gemenskapen kan givetvis existera i städer, kontor och verkstäder … och hem.

Jag pläderar för ett samhälle där människor förenas av sin syn på värdet av arbete, familj, vänskapsband, kunskap ( i alla dess olika former) och en känsla för den egna bygden (vare sig det är Råsunda eller den östgötska slätten).

Ett samhälle där människor förenas av kultur, språk, mentalitet, ekonomi och ett gemensamt territorium (en nation helt enkelt, som de ryska bolsjevikerna definierade begreppet 1912). 

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sitter tätt intill varandra på uteserveringarna och halvfulla dreglar på varandras axlar … trots riskerna.

Ett samhälle av rotlösa individer är ett samhälle där människor sliter i klädtrasor och i varandra för att kunna fynda på MQ:s konkursutförsäljningar … trots riskerna.

Sådana beteenden botar inte människors vilsenhet. Men denna vilsenhet botas heller inte genom påbjuden isolering.

Tanklös idioti kan inte regleras bort av staten.

Om covid-19 och våra reaktioner på influensan inte får fler att inse vad Sverige verkligen saknar … då hjälper det inte om vi alla lindar in oss i munskydd från topp till tå. Det skapar inte de där fungerande gemenskaperna där människor känner och litar på varandra i alla avseenden.

Och när dagen kommer då Stefan Löfven blåser i visselpipan och ropar fritt fram så kommer än fler än mer rotlösa individer träda ut i ett än trasigare samhälle.

… sedan kommer nästa pandemi …

Kommentarer

Redo för det värsta

Boris Benulic

"De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara."

Så där. Då har jag läst också Nathaniel Richs ”Losing Earth” om miljökollapsen som väntar.

Var inte oroliga … det ska inte blir en Björn-Wiman-predikan nu.

Jag fruktar inte en klimatkatastrof. 

Inte så att jag inte tror att den kan vara på god väg.

Kan den mycket väl vara.

Men jag frukar den inte.

Om polarisarna börjar smälta kommer jag att samla ihop alla de verk som skrivits de senaste åren om den hotande katastrofen och därefter bygga mig ett berg av dem. Däruppe kan jag och de mina sedan finna en tillflykt när vattenmassorna väller in.

I berget finns verk som Jonathan Safran Foers ”Det är vi som är klimatet : hur man räddar världen” eller ”Den obeboeliga planeten” av David Wallace-Wells. Eller Eller … ja, antalet är oändligt (jag kommer definitivt att sitta säker på det där bokberget).

Visst kan man väl tänka sig en bördigare jordmån, men det går säkert at kompostera böckerna och få saker att växa där också i sinom tid.

Om min plan verkar lätt vrickad är det inget mot de tankar och planer som kännetecknar

alla de där böckerna. Egentligen rör det sig om en enda plan … världens regeringar måste samarbeta. Det ska förhandlas, skrivas, avtal och så ska alla länder följa riktlinjer som reglerar allt från staternas koldioxidutsläpp till högsta tillåtna antal plastkassar individer använder under ett år.

Från första stund har jag förundrats över det ologiska som kännetecknar dessa böcker.

Författarna är alla mycket noga med att alltid påpeka att vi måste lyssna till forskarna, ta till oss deras fakta. 

Snart är allt annars över säger de, typ: Förläng inte ditt abonnemang på Netflix.

Det är finfint att författarna bejakar vetenskap, men den som vill hantera de data som presenteras måste också förstå hur världen fungerar.

Och ska man ge sken av att vara vetenskaplig är det rätt bra om man bemödar sig om att vara logisk. Det är kanske inte de här författarnas bästa gren .. jag vet inte varför jag kommer att tänka på Jamaicas boblag i vinter-OS 1988.

Om man nu liksom alla dessa klimatoroliga skribenter ägnar sida upp och sida ner åt att redovisa siffror samt peka på hur de politiska ledningarna i alla världens länder fört oss dit där vi befinner oss … hur kan man då samtidigt tro att dessa ledare nu ska ta sig samman och rädda oss undan en katastrof genom att skriva ett avtal och sedan följa det. Ska vi köra en skendränkning på Xi Jingping först? Sticka stickor under hans naglar? (Jo, jag vet … det låter tilltalande även av andra orsaker).

De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara.

Den rimliga reaktionen för den som tror att jorden går mot en klimatkatastrof är väl att tänka: ”Hur räddar jag mig och de mina? Vi måste se till att värna bygden och nationen så det finns en fläck kvar på jorden som inte bara är beboelig utan ett paradis.”

Men de här författarna tänker istället så här: ”Världen håller på att gå under. Vi måste övertyga världens ledare. Var är Greta!?”

Om de hade befunnit sig på det sjunkande Titanic hade de säkert telegraferat till alla världens regeringar med ett budskap om att man måste sluta ett avtal om samarbete för att rädda människor i sjönöd.

Det mest rationella är därför att sluta slösa energi och resurser på klimatavtal och deltagande i stora konferenser och bistånd (som bara försvinner in på fel bankkonton).

Om klimatalarmisterna tror på vad de själva säger bör de väl inta samma ståndpunkt som jag; det ser allt sämre ut i världen, det är dags att formulera en nationell politik som har målet att säkra landets överlevnad och skydda det mot klimatförstöring, pandemier och främmande människofientliga kulturer. 

Vi kan inte göra så mycket åt resten av världen annat än tjäna som ett exempel på hur man upprättar ett förnuftigt ordnat och fungerande samhälle.

Det är stort nog.

Men vi har en bit kvar dit.

Så välkomna till barrikaderna, miljökämpar.

Kommentarer

Bakteriebuljong och en riktig soppa

Boris Benulic

"Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning."

En dåtida ambulans transporterar en av de sjuka under den epidemi då 9000 människor dog på några få veckor.

När jag läser de 22 forskarnas angrepp i dag på Folkhälsomyndigheten kommer jag att tänka på Hamburg under 1800-talets sista årtionde.

Det är inte så underligt som det låter … svenska forskares upprop i olika frågor får ofta mina tankar att röra sig i de mest märkliga riktningar.

Möjligen är dock kanske riktningen i vilken tankarna flyr den här gången mer begriplig än den brukar vara …

I mitten på augusti 1892 dör en man som arbetat med underhåll av Hamburgs avloppssystem. Läkaren som kallas till sjukbädden kan bara konstatera dödsfallet och att det måste röra sig om kolera. Vad annars skulle de häftiga kräkningarna och diarierna vara ett tecken på?

Men stadens myndigheter accepterade inte diagnosen. Man var rädd att proklamerandet av var ett kolerautbrott skulle skada stadens handel.

Inga åtgärder vidtogs.

Två månader senare hade nästan 9.000 människor dött i staden.

Max von Pettenkofer som vid den tiden var Hamburgs motsvarighet till Anders Tegnell kom att skjuta sig själv 1901.

Deprimerad.

Antagligen spelade det som hände under de där två månaderna i Hamburg en roll i detta.

von Pettenkofer hade inte mycket tilltro till Robert Kochs upptäckter om att kolera spreds av en bakterie i förorenat vatten.

Tro nu inte att von Pettenkoffer var ointresserad av folkhälsa. Inte alls. Det är hans förtjänst att man började bygga rymligare arbetarbostäder i Tyskland och att man i stora städerna byggde system för rinnande vatten och avlopp. Hygien såg han som en viktig faktor i sjukdomsbekämpning.

Föredömligt.

Men mindre föredömligt var att han menade att vattnet inte behövde renas. Det där med bakterier i vatten var ingen avgörande faktor för om människor skulle drabbas av kolera menade han. Det var så mycket annat som spelade in … som jordens och markens beskaffenhet i området … ja, rentav mentala faktorer. En riktigt holistisk syn på varat … i detta fall dock livsfarlig.

von Pettenkofers hållning gjorde att vattnet från Elbe gick orenat ut till Hamburgs invånare.

Det hade räckt med sandfilter, men han bekämpade in i det sista sådana åtgärder.

von Pettenkofer satt fast i sin egen forskning och sina egna erfarenheter.

Hans inställning fick också råda därför att den sammanföll med den hos stadens styresmän som inte ville skada kommersen i handelsstaden Hamburg- De såg också kraven från Berlin på att man skulle utlysa karantäner och isolering som ett angrepp på stadens relativa frihet från de lömska centraliserande preussarna - vilket det också rörde sig om. Koch var en viktig person i Berlin och hans insatser för sjukdomars bekämpande var ett av centralmaktens verktyg för att börja kontrollera administrationen i olika tyska städer.

Att ha rätt i sak behöver när det gäller orsakerna till ett sjukdomsutbrott inte innebära att alla de åtgärder man föreslår är rätt - och även om de är rätt kanske de krafter som föreslår dem gör det i första hand för att stärka sin egen ställning … som centralmakten i Berlin i det här fallet.

För att bevisa att han hade rätt när det gällde bakteriens ofarlighet drack von Petenkoffer ett glas buljong spetsat med kolerabakterier under en offentlig tillställning i oktober 1892. (Kanske får vi på en kommande presskonferens se Anders Tegnell dela kaffekopp med en person som är Covid-19-sjuk.)

Von Pettenkoefer överlevde.

Men fok i staden fortsatte dö.

Karantän deklarerades. Koch tog över.

Som ni kan gissa är min tilltro till Anders Tegnell inte särdeles stor.

Men de 22 forskarnas upprop inger mig heller ingen större känsla av lugn och tillförsikt eftersom det avslutas med orden:

”De folkvalda, de som har det övergripande ansvaret, måste gripa in, det finns inget annat val.”

”De folkvalda” har ju skapat en situation där det saknas resurser i vården, och där ledningarna för för de olika myndigheterna inte visar prov på nödvändig effektivitet.

I någorlunda sunda sammanhang brukar man ju inte tro att de som är ytterst ansvariga för att ett stort problem har uppkommit plötsligt ska kunna lösa det därför att problemet förvärrats och de fortfarande är ”ytterst ansvariga”. 

”Jo, jag vet att du tryckte på fel knapp och öppnade dammluckorna och staden i dalen dränktes …. Men strunt samma, kan du nu snabbt montera ihop ett pumpsystem.”

Om min inställning är uppgiven?

Inte alls. Men om man börjar hoppas på ”de ytterst ansvariga” … då är man uppgiven.

Kommentarer

En bild av vår framtid?

Boris Benulic

"Extra oroande är det kanske att sifonoforer avger ett rött sken. Vilddjurets färg är ... ja, ni kan gissa."

De lever av små djur som de fångar med hjälp av nässelceller. Bland nässelcellerna finns stjälkar med rödlysande ändar. Spetsarna rycker fram och tillbaka, vilket skapar en blinkande effekt. Blinkande rött ljus lockar troligen till sig de små fiskar som Sifonoforer äter.

Forskare har i dagarna i Indiska Oceanens djup stött på världens hittills längsta djur - en 46 meter lång sifonofor. Varelsen kan närmast betecknas som ett väldigt stort kluster av olika organismer som växer ihop för att bilda en enda ny stor organism. De olika enskilda typerna av organismer som ingår klarar sig inte på egen hand eftersom de är så primitiva.

När jag läser om upptäckten blir jag först lite orolig … det är ju ändå apokalyptiska tider. Är det här Vilddjuret det talas om i Uppenbarelseboken? Är det ett förebåd om hur samhället kommer att se ut i framtiden? 

Ondskan uppenbarar sig inte som som det beskrivs i Johannes Uppenbarelse 13:1:

”Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn.”

Ondskan kommer istället i form av vad som ser ut som världens längsta snorloska.

Extra oroande är det kanske att sifonoforer avger ett rött sken. Vilddjurets färg är ... ja, ni kan gissa.

Men varför denna min oro? Vill jag inte se ett organiskt samhälle där alla intagit sin naturliga plats?

Jo, det är förvisso en tilltalande tanke. Men jag har alltid föreställt mig att det ska skapas av reflekterande människor som insett sin bestämning och sin plats i helheten.

Men det vi ser de senaste månaderna över hela världen påminner mer om de där enkla organismerna som liksom bara flyter ihop med andra och för att överleva i någon form.

Kommentarer

Ey walla bror, vi baxar Ferlin

Boris Benulic

Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Länge har rätt många kulturskribenter försökt få oss att tro att den kultur som skapas i orten tillför den svenska kulturen något och till och med innebär en utveckling av den, Först hade vi Strindberg och Selma Lagerlöf … sedan fick vi Z.E.och Adel Dostani. En ständig utveckling framåt och uppåt.

Dock börjar kulturskribenterna få problem …. till och med de har svårt att hävda att Dostani-rader som dessa tillför svensk kultur något:

”Vi är alla redo att sitta. Mannen, vilken kvittra?/

Aina är en liten fitta. Om det är life jag gittar/

Smasha dörren, hjullast./

Varje söndag julklapp”

I dagens DN Kultur löser Lotta Olsson problemet med att vända på lammsteken. Om man inte vill verka fnoskig genom att påstå att rappare utvecklar kulturen kan man kanske istället hävda att svenska litterära storheter om de levt i dag skulle varit just rappare … och därmed ge orten status av parnass.

Under en omläsning av Nils Ferlins samlade verk drabbas hon därför av insikten om att:

”Hade han levt i dag hade han nog blivit rappare, för han har samma sätt att leka med ord i både betydelse och melodi.”

Man kan leka med ord om man har ett språk och behärskar det väl, och om detta språk förbinder en med människorna man är omgiven av, deras historia, liv och traditioner… och drömmar … med deras sorger och vedermödor.

Förvisso kan det leda till att man känner sig isolerad, distanserad, förundrad och nedslagen som Ferlin stundom var. Lotta Olsson noterar helt riktigt att:

”Ferlin är en melankoliker, snett och sorgset leende åt mänsklighetens självgoda, småsinta drag. ”

Just det … ”mänsklighetens självgoda, småsinta drag”. Men om Ferlin levt i dag hade han nog inte nöjt sig med ett snett leende när han såg hur dessa karaktärsdrag i vissa grupper utvecklats till narcissistisk megaloman mordiskhet och girighet.

Kommentarer

Att försöka måla över sprickorna i samhället

Boris Benulic

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem. Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

En av dem som skildrade den uppgivenhet, ensamhet och isolering som snabbt följde på överhetens påstått nödvändiga modernisering och upprustning av folkhemmet var konstnären Peter Tillberg.
Det var frestande att väja med blicken inför en del av hans målningar när man ställdes inför dem på 1970-talet därför att de pekade mot en framtid av allomfattande likriktning och fördumning.

Peter Tillberg såg sprickorna och slukhålen i det moderniserade folkhemmet, och han målade dem innan vi andra upptäckte dem.
Nu lever vi det som delvis förebådades av hans konst och det går inte att väja med blicken eftersom man är omgiven av det.

Vem hade väl dock kunnat föreställa sig att någon skulle släppa loss ett antal snorhyvlar med roller och låta dem måla över nederdelen av Tillbergs väggmålning ”Det rasande berget”.
Den finns, eller snarare fanns, på Rosendalsskolan i Vallentuna.

När rektorn i torsdags av Mitti:s reporter ställs inför frågan om rektorn vet vem Peter Tillberg var så har ingen riktig aning, än mindre vet han något om upphävsrätten.
Vad han vet är dock att eleverna ville ha det ljusare, så de fick rolla över större delen av målningen.

Inget konstigt med tycker rektorn, det viktiga är att eleverna trivs. Han jämför det med att man fixat en fotbollsplan till eleverna.

Det viktiga i dagens svenska skola är att alla trivs … upp med fötterna på bordet, ha mössor och kepsar på inomhus … så att hörlurarna hålls på plats. Koppla av! 
Och vill du röra på dig kan du hämta en roller hos vaktmästeriet och måla var du vill.

Kommentarer

Långbänk + ljugarbänk = internmöte

Boris Benulic

"Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt. De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå."

Låg energi under stabsmötet på Karolinska. Kan ingen kuta förbi med en kartong Red Bull … och samtidigt informera deltagarna om att FHM säger att man inte ska hålla på och fingra sig i ansiktet. DN:s rubrik är ju lite elak ... "Redo för det oväntade ...". Om de är "redo" ... hur ser de då ut i vila?

Först hyste jag vissa förhoppningar om att pandemin skulle få positiva följder för det svenska samhället. Arbetslivet skulle genomgå en revolution, eller snarare en reaktion och återgå till det normala.

Regler och rekommendationer innebar ju ett slut på alla dessa onödiga möten, samråd, seminarier, kick-offer och kurser där man lär sig samarbeta, eller leda eller bara ”lär känna varandra”. 

Seminarieeländet är värst, företagen slantar upp tiotusentals kronor för att skicka utvalda anställda för att lyssna på mer eller mindre kända personer som berättar hur de tränat för att vinna ett femmilslopp, eller lärt sig sluta röka, eller kommit över sin hunds bortgång. En och annan ståuppare är alltid obligatorisk i programmet. Vad de senare egentligen förväntas tillföra är väl mest oklart. Men det är det ju å andra sidan alltid oavsett i vilket sammanhang stå-upparna ställer sig upp.

Att folk ändå sitter ner på seminarier om ledarskap och skrattar åt Jonas Gardell, Özz Nujjen eller Babben Larsson tyder väl på att de ännu inte nyktrat till efter föregående kvälls middag.

Visst såg det bra ut i början. Hela den mer offentliga delen av denna parasitära verksamhet stängdes ner.

Sedan såg det ännu bättre ut när företag och verksamheter skickade hem medarbetarna för att de skulle jobba på distans … slut på alla internmöten i landet trodde jag.

Nu sitter folk uppkopplade och genomför alla dessa internmöten över nätet istället.

Min aversion mot alla dessa möten och seminarier är förstås betingad av att de inte tillför organisation och individ någonting av värde eller för verksamheten framåt.

De är en följd av att hierarkierna i organisationen inte fungerar, ett tecken på att ingen vågar ta ansvar för sina uppgifter och för sin nivå.

Alla vill kunna säga när de ställs till svars att: ”Men vi gjorde en samlad bedömning”.

På så sätt kan ingen bli hängd. (Återstår väl att se i och för sig).

I vårt samtida samhällen har internmöten inneburit att ljugarbänken förenats med långbänken.

Den där ”samlade bedömningen” innebär att man säger att ett visst antal personer samlades och framförde en ståndpunkt som var så formulerad att den kunde få allas medhåll … vilket förstås innebär att det är en ståndpunkt som inte är en ståndpunkt med något reellt innehåll som har med verkligheten att göra.

När pandemin är borta (för den här gången) kommer det därför inte att finnas någon som är ansvarig för misstag som begåtts. Allt åtgärder har föregåtts av ”samlade bedömningar”.

Kommentarer

Att skriva nekrolog för att hylla sig själv

Boris Benulic

"Läser Karin Olsson sin egen tidning? En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik."

"Jul på bordellen" målade Edvard Munch under ett besök i Lübeck 1904. Målningen skildrar hur de prostituerade kopplar av på julafton med att läsa efter det att de klätt granen.

Expressens förste kulturkommissarie Karin Olsson använder SvD-fotografen Tomas Oneborgs bortgång i Covid-19 på ett tämligen osmakligt sätt. Han verkar varit en hårt arbetande fotograf och duktig yrkesman (alla tidningsfotografer numera måste vara hårt arbetande eftersom redaktionsledningarna avskedat merparten av deras fotograferande kollegor.)

Nu försöker Karin Olsson ge sig och sin yrkeskår lite hjältelyster genom Oneborgs bortgång:

”Under en allvarlig kris som denna är journalister en oundgänglig yrkeskår. Kanske inte i jämförelse med en enskild läkare som tar beslut om respiratorvård för en patient med andnöd. Men som kollektiv.”

”Oundgänglig yrkeskår”? ”…som kollektiv”?

Läser Karin Olsson sin egen tidning?

En stor del av den utgörs av debilt skvaller om vilka TV-såpa-figurer som lägrat varandra, sedan är det sensationsjournalistik om brott (oftast värdegrundscensurerat) och så lite notisliknande material om inrikes- och utrikespolitik.

Man kan ju inte påstå att detta förändrats i och med pandemin.

Som vi säger på Balkan … ett horhus blir inte ett bibliotek bara för att det står en bokhylla i väntrummet.

Tomas Oneborg dog sorgligt nog av covid-19.

Vilken sjukdom som dödade medströmsmedias journalistik för ganska många år sedan är väl oklart.

Död är den i vilket fall.