I nyhetsbrevet publicerar jag texter om allt från tillståndet i Sverige till anvisningar om hur man gör en riktig apfelstrudel. Nyhetsbrevet innehåller det bästa ur min dagliga produktion, och publiceras inte någon annanstans.

Om du uppskattar mina texter på benulic.se tror jag du kommer att ha en viss behållning av mitt dagliga nyhetsbrev. Du prenumererar genom att gå in här.

Nyhetsbrevet innehåller texter som jag inte publicerar någon annanstans. Det kan vara kortare betraktelser om Isabella Lövins frisyrer, konservens historia eller längre serier i de mest skilda ämnen. Hittills har jag bland annat avhandlat Bonniers, irländare, Åsa Linderborg, realistisk konst och sovjetisk forskning.

I dagens nyhetsbrev – som liksom vanligt kommer ut fem minuter innan midnatt – inleder jag en serie texter med utgångspunkt från den nyligen bortgångne franske filosofen Bernard Stiegler. 

Första avsnittet handlar bland annat om tatueringar, hur en desertör lär franska marinsoldater simma i ryska vatten i början på 1800-talet samt vår ovilja att inse att vi ska dö. Jag kommer av någon för mig nästan obegriplig inledning också in på vem som egentligen uppfann fotografiet och cykeln. Och varför så många i det nutida Brasilien härstammar från en fransk konsul.

Låter roligare än filosofi brukar vara eller hur? För vem får inte ont även i sina friska kroppsdelar när han hör ordet ”ontologi”?

Den här serien är ett försök att vrida loss filosofin från trista utläggningar på kultursidor, mumlandet i Filosofiska rummet och på universitetens seminarier.

Filosofi ska få dig att inse din dödlighet, och samtidigt göra dig lite lycklig.

För övrigt kommer förstås det dagliga nyhetsbrevet fortsatt innehålla rabulistiska förlöpningar mot makthavare, liksom granskande reportage från verkligheten och recept.

Branting, Hjalmar. Hövdingen.

1920 undertecknar Hjalmar Branting en motion framlagd av partikamraten Petrén om skapandet av ett Rasbiologiskt Institut. 

Dagens pöbelhopar kommer inte att kräva att statyn vid Norra Bantorget rivs, de biter inte handen som föder dem. 

Afrosvenskarnas Riksorganisation lär ligga lågt i frågan, de skulle inte existera utan socialdemokratiskt stöd. De är inte intresserade av att historien skildras som den utspelade sig, den är intresserad av att den skildras så de kan få en födkrok.

Och vad skulle hända med Brantingstatyerna om vi går tillbaka i historien och studerar vad som hände i det tyska Rhenlandet efter det första världskriget? Regionen är då ockuperad av franska trupper. Man har i stor utsträckning satt in svart manskap från de egna kolonierna.

Rapporter börjar spridas om hur de franska svarta kolonialstyrkorna ägnar sig åt överfall, våldtäkter och plundring.

Den skribent som ser till att kampanjen får internationellt genomslag är den radikale engelske liberalen Edmund Dene Morel som tidigare varit en av de drivande i kampen mot Leopold II:s barbariska vanstyre i Kongo. Morel kommer senare att bli parlamentsledamot för Labour. Han kan knappast betecknas som en som var hatiskt inställd till svarta.

Han var bara något som var vanligt vid den tiden – en skriftställare som beskrev vad som hände.

Morels kampanj för att fransmännen ska dra tillbaka de svarta trupperna från Rhenlandet får först starkt gensvar hos vänstern i olika europeiska länder; vilket inte är så konstigt eftersom det är där Morel inledningsvis söker stöd – som till exempel när han vänder sig till de engelska arbetarna:

”Om dessa ociviliserade män får styra och ställa med tyskarna, vad hindrar att man sätter in dem mot våra arbetare?”.

De brittiska labourkvinnorna är den första organisationen som stöder Morels krav.

I Sverige undertecknar 49 kvinnoorganisationer ett upprop och kräver att de svarta trupperna dras tillbaka och ett slut för av ”detta övergrepp på alla världens kvinnor”. 

I Sverige är Hjalmar Branting en av dem som ser det som självklart att ställa sig bakom kravet.

Så hur blir det ni i Afrosvenskarnas Riksorganisation? Kommer ni att smyga upp vid Brantingmonumentet?

Det finns ett fegt sätt som dagens vänster använder för att krypa ur frågeställningar som mina. Det är att säga att Branting (eller Karl Marx för den delen) var fångade av sin tids föreställningar och att de hade fel. Det är en omöjlig försvarsposition eftersom då kan ju vem som helst med viss rätt hävda att Branting och Marx rimligen på samma sätt var fångade av sin tids föreställningar även i andra frågor och därför knappast kan anses vara några banbrytande tänkare.

Så hur ska vi ha det?

För mig är Branting och Marx ... var och en på sitt sätt ... viktiga personer. Jag behöver inte ägna mig åt att inte låtsas om vissa delar av deras tänkande och handlingar. Jag antar att Marx verkligen använde ras som ett grundläggande begrepp i sin historiesyn. Man kan diskutera om han gör det på rätt eller fel sätt. Men man kan inte låtsas som om just den delen av hans historiefilosofiska tänkande skulle vara följden av att han var indoktrinerad av sin tids föreställningar, men att alla andra delar av tänkandet var nydanande.

Men hur gör ni andra i "vänstern" ... ni har väl snart bara någon mytologisk stamhövding i Gambia på 1600-talet kvar att luta er mot när det gäller historiesyn, och ja ... Profeten också förstås. Glömde det. När det gäller det som ska föreställa höger och liberaler i Sverige i dag kan de ju inte ens tänka i termer av historiesyn – de ser bara framåt. Mot den nya, sköna globaliserade världen.

Att engelskan är stapplande är kanske följden av ett parti som går på kryckor.

Ann, ta bussen ... bort från poltiken.

Jag ser Ann Linde på tysk TV och kommer att tänka på en annan socialdemokratisk utrikesminister, Rickard Sandler (1932–1939) som beskrivs så här av Per T Ohlsson i hans ”Sveriges statsministrar under 100 år” :

”Likt fisken i vattnet gled Rickard Sandler fram genom Nationernas Förbund-palatsets pampiga salar och Stockholms salonger. Den kyliga distans som tidigare utmärkt hans beteende började avta. Det var som om uppdraget som utrikesminister befriade honom. I den diplomatiska miljön kunde den språkbegåvade geografilicensiaten växla mellan tyska, franska och engelska samtidigt som han briljerade med sina kunskaper.”

Man bör när det gäller språkkunskaper kanske också nämna att Sandler behärskade finska väl, nordiskt samarbete och ett försvarsförbund var något han strävade efter och han drev en aktivistisk linje till stöd för Finlands sak under vinterkriget – han talade om svensk ”neutralitetsidioti”.

Men nu är det kanske inte Ann Lindes bristfälliga engelska som framstår som det stora problemet vid en jämförelse med Rickard Sandler.

Han var dessutom en kunnig statistiker, fascinerad av chiffer (gav ut en bok i ämnet) och så översatte han Karl Marx ”Kapitalet”. Alla tre banden.

Dessutom var han musikalisk och tonsatte bland annat dikter av Karlfeldt och Heine.

Men han var också en handlingens man med en omvittnat stor administrativ förmåga och var dessutom Gustav V:s lilla hovmarxist. Och det fanns starka band mellan Sandler och de yngre militärer som ville stärka och modernisera krigsmakten.

Sådana ledare frambringade den tidigare arbetarrörelsen. 

Sådana statsmän bidrog den med till nationen.

Och idag?

Efter årtionden av maktinnehav och kontroll av samhället … frambringar den moderna socialdemokratin namn som Ann Linde som utrikesminister.

Dessförinnan personer som Margot Wallström, Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén på den posten.

Detta parti är inte ens ruttet, för även i det härskna och skämda finns något slags liv.

När människors världsbild formats av Hollywood blir det aldrig bra när de ska röra sig i verkligheten.

Den gängse bilden av rasism brukar genom Hollywoods inflytande medföra att människor utgår från filmindustrins bild av tillståndet i USA:s sydstater innan inbördeskriget. Det blir liksom mallen för hur många föreställer sig rasism. Låt gå för det då, även om Hollywoodbilden av sydstaterna är djupt okunnig.

Men visst, vi utgår från den fantasibilden eftersom den bestämmer hur många människor ser på verkligheten – även i Sverige.

Alltså. 

Bärande element i den bilden brukar vara slavägare som sprätter runt på ägorna, konverserar läspar, dövar sinnena med sprit. Latar sig. Männen ägnar sig då och då åt att gå ner till slavbostäderna för att våldta en slavkvinna.

Ibland har slavägarmännen druckit för många whisky sour eller mint julep. Då blir de lite galna och och ägnar sig åt att mörda någon av slavarna.

Alltså, slavägarna lever gott och sorglöst på slavarnas slit, och slavarna lever under hotet av att riskera att bli mördade eller våldtagna – hur mycket de än arbetar.

Ungefär som Sverige då.

En helvetes massa människor som arbetar och en grupp som inte gör det men som anser att de har rätt att bli försörjda av dem som arbetar, den rätten beror på att de har en viss hudfärg.

Och en del av dem anser sig dessutom ha rätt att våldta och mörda.

Se där landets verkliga problem, men det verkar många inte se och förstå därför att de tror att ”Borta med vinden” eller ”12 years a slave” utspelar sig här och nu.

Vi behöver inte en stor stat som tar hand om små problemen. Vi behöver en liten stat som tar hand om de stora problemen.

"Hallå. Ja, det är jag. Jaha, ringer du från staten? Om jag vill jobba? Nej, jag är inte så sugen på det. Men du, kan du skicka över en kebabpizza med extra lök och bea? Kommer den om en kvart? Super!"

Det måste till en ”attitydförändring” för att man ska få unga människor att jobba. Konstaterandet görs av Susanne Nyström i en DN-ledare. Jag tror att hon också menar att man numera måste jobba med ”attitydförändingar” oavsett ålder på den som behöver ett arbete (fast kanske inte fattar det ... hur svårt det nu kan vara).

Nyström menar att:

”Här är en del av lösningen bättre studie- och yrkesvägledning, men det kommer bara att räcka en bit på vägen.”

Det räcker hela vägen. Det gjorde det en gång i tiden.

Jag är ju inte en förespråkare för statlig verksamhet av någon större omfattning.

Däremot för effektiv byråkrati.

Så sent som på 1980-talet fanns det en effektiv byråkratisk apparat i Sverige som hanterade arbetsmarknadsfrågor och den bar det lämpliga namnet Arbetsmarknadsstyrelsen.

Där samlade man in helvetiska mängder statistik och gjorde prognoser för vilka jobb som skulle finnas och vilka som skulle försvinna.

Man meddelade resultatet till arbetslösa vuxna och dem som gick i skolan (så att de skulle slippa bli arbetslösa som vuxna).

Jag ansvarade för att informera landets skolungdomar. Det innebar levererande av kalla råa, fakta.

Jag och medarbetarna utgick från att de små liven var läskunniga och med hjälp av sina föräldrar skulle kunna fatta nödvändiga beslut. Budskapet var enkelt:

"Där finns jobben. Vill du ha ett anständigt liv gå dit. Urvalet är ganska brett. Det här behöver du göra för att bli veterinär eller VVS-tekniker.  Tack och hej."

Det funkade bra.

Styrelsens anställda bestod mestadels av kommunister eller högerpartister (old-school-moderater som aldrig på min tid verkade bekväma med tanken på att någon skulle beteckna dem som ”moderata”. En hel del var gamla militärer eftersom vi också skulle ansvara för att sätta framtida krigsfångar i arbete. Där kan vi snacka om beredskap i landet. Vi utgick från att vi bodde i ett land som skulle försvara sig och till och med ta krigsfångar – och sedan skulle dessa få jobba.)

Trojkan som skulle leda hela verksamheten bestod dock alltid av tre sossar. Men det partiet förstod dåförtiden att det inte skulle fungera om man använde verket som avställningsplats för misslyckade riksdagsmän så relationen mellan ämbetsmän och ledning var friktionsfri.

Det fanns faktiskt en talrik grupp till bland de anställda förutom kommunister och högerpartister och det var bögarna. Det utgjorde förvisso ingen ideologisk riktning, och de verkade inte ha någon politisk uppfattning … förutom att det gällde att få folk att arbeta. Och det var ju det viktiga. Det var inte bara mer ordning på kommunister och högerpartister förr.

På den tiden ansvarade också verksamheten för yrkesutbildningar. Såg man att det fattades målare ordnade man kurser för målare. Konstigare än så är det ju inte. Var man arbetslös och inte ville ta någon av de utbildningar som stod till buds fick man fortsätta att vara arbetslös och var A-kassans dagar slut så fick man reda sig bäst man kunde.

Men sedan hände något.

Statens uppgift blev inte längre att tillhandahålla så korrekt information som möjligt till medborgarna så att de självständigt kunde fatta kloka beslut.

Statens uppgift blev att lägga allt tillrätta så att ingen behövde anstränga sig. På något sätt.

I dag finns ingen styrning. I dag gäller: men vad vill du bli lilla vän? Följ ditt hjärta. Fånga dagen. Behöver du pengar? Då ska vi se vad vi kan fixa till.

PS. Jag är definitivt inte motståndare till att unga människor förverkligar sina drömmar … om de inser att de kan få komma att kämpa mycket hårt för dem.

Men ingen uppnår sina drömmar i ett samhälle där alla ”attityder” konstant måste förändras tills allt är bekvämt, anpassat, mjukt och motståndslöst.

Då förverkligas inga individuella drömmar.

Bara kollektiva mardrömmar.

"Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga."

Förr var det enkelt om man var en ung, rastlös kille från arbetarklassen som trots sitt ursprung ville se sig om i världen. Man mönstrade på. Ni vet:

”Nisse tänker sjöman bli,

Segla till Jamaica”.

I dag finns det dock ingen svensk handelsflotta.

Men hys hopp.

Du kan alltid bli polis.

Nej, jag menar inte att du då kan få möta alla världens kulturer genom att patrullera i Rinkeby eller Rosengård.

Bättre upp.

Studera polisens pågående propaganda kring sin verksamhet så förstår du.

Svensk polis och de politiker och byråkrater som leder den verksamheten ägnar sig ju numera mest åt påverkansoperationer.

Man försöker alltså störa och förvränga människors verklighetsuppfattning och få dem att acceptera en falsk och förvriden bild av verkligheten.

I dagens Expressen uttalar sig ett antal poliser om hur viktigt det är att polisen får resurser, pengar och personal så att de kan satsa på IT-baserad brottslighet:

”Vi behöver bli fler i det arbetet och söker därför personer som är nyfikna på brott inom it-området. Det krävs uthållighet och noggrannhet eftersom det handlar om att söka efter små misstag. Det måste också finnas en vilja att utvecklas kontinuerligt eftersom brottsområdet är i ständig förändring.”

Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga.

Och denna nya satsning är vad som ger unga aspiranter möjligheten att se sig om i världen:

”Insatsen krävde samordning med 25 länder samt en rad olika expertkompetenser.”

Mycket internationella konferenser blir det.

Polisens uppgift är inte längre att vara ordningsmakt och se till att frid råder i samhället.

Den svenska polisen är en del av byråkratin och därmed en del av problemet. Politiker har valt att öppna landet så det kan ödeläggas, och eftersom posten som polischef är förbehållen de följsamma så låtas ordningsmakten inte om vad som sker under den pågående ödeläggelsen. De låtsas inte om det som drabbar vanliga människor i deras vardag – det gäller att dölja detta, att ta udden av kritiken och ilskan.

En annan form av påverkansoperation har pågått än längre. Den tar sig uttryck i att man försöker få oss att vända blicken bakåt i tiden. Alla dessa dokumentärer och serier om brott som polisen löst en gång i tiden ska skapa en känsla av att vi har att göra med en effektiv ordningsmakt. För att komplettera detta skickar man någon gång i halvåret fram en lite grupp siffertrixare som ska bevisa att brottsligheten inte ökat.

Visst gäller det att röra sig framåt i terrängen, att erövra ny mark.

Men det är inte speciellt intelligent att lämna fienden obesegrad bakom sig.

Sådant kallas inte framryckning.

Det brukar benämnas flykt.

Överhetens budskap om att katastrofen hotar och att vi måste lita på dem har förändrats något. Nu är katastrofen oundviklig. Därför ska vi än mer lita på dem. Säger de.

Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.

Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.

Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.

Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.” 

Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.

Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.

Om jag läst boken?

Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.

Men …

Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.

”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”

Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.

Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).

Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.

Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.

Och?

De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer. 

Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.

Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.

PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.

"På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt."

Att en del muslimer i västerlandet tycker det är viktigt att diskutera den diskriminering de anser sig utsatta för är ett hån mot dem som utsätts för barbariet i deras hemländer.

Om jag längtar efter forna tiders poeter, författare, litteratörer och kritiker? 

Jo, det gör jag. De som rusade sig med absint, opium eller vad som nu fanns till hands och skrev ihop sina egna små världar. 

Storslaget blev det ibland. 

Dagens författare tenderar också ibland att skriva ihop sina egna världar. Dock är jag lite osäker på vad en del av dem rusat sig med. Krokodil? Thinner och bensin? Storslaget blir det aldrig i de fallen, inte ens lite, lite bra. Kanske för att de blir gråtmilda över dem de ser som "jordens fördömda". Slapp sentimentalitet befrämjar sällan skrivförmågan.

På Expressens kultursida i dag går Jonas Eika och Elisabeth Friis ut på banan för att försvara Athena Farokzhads minnesord över Yahya Hassan. De tvingas skriva ihop en värld som inte finns för att det ska bli möjligt.

Varför de gör det är jag osäker på. Är de skyldiga Farokzhad pengar?

Eika & Friis tycker att:

”… ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.”

Verkligheten är ju den rakt motsatta. I inget nordiskt land behandlas islam och ”det icke-västliga” som något ”lägre stående”. 

Och det är ett problem. Den muslimska kulturkretsen består av stater som när det gäller civilisationsgrad är vida underlägsna norden och Europa, det rör sig dessutom också om stater som är aggressiva mot västerlandet och utgör ett hot.

Att man ens ska behöva diskutera skillnaden i civilisation och frihet mellan exempelvis Sverige och arabstaterna, Pakistan och Turkiet är obegripligt. Det är en förolämpning mot varje tänkande människa. 

Och med tanke på dessa staters aggressivitet är det självklart att de mer civiliserade staterna i Europa skyddar sig, om inte annat genom att med lagstiftning kringskära fri- och rättigheterna för dem som kommer från den muslimska kulturkretsen – såvida dessa individer inte kraftfullt och tydligt tar avstånd från kultur, tro och värderingar från sina hemländer. Och det gör de ju synnerligen sällan. 

Det gränsar till det sinnessjuka att det accepteras att människor som kommer från länder där man stenar kvinnor och håller sig med slavar får breda ut sig och orera om vilken fin kultur de kommer ifrån. 

Möjligen blir jag så rabiat i de här frågorna därför att sådana som Eika & Friis framställer sig som vänster och radikala – men innan den ideologiska beteckningen shanghajades av välmenande, osäkra, obildade socialbyråkrater och kulturbidragstagare bekämpade vänstern oförnuft, vidskeplighet, ofrihet, förtryck – allt det som kännetecknar den muslimska kulturkretsen.

I årtionden har jag som politiskt aktiv med flyktingar diskuterat situationen i deras hemländer – och vi har varit rörande överens om att de kommer från helveteshål. Det är därför de är här.

Men de senaste tjugo åren har flyktingströmmarna till stor del bestått av människor från den muslimska kulturkretsen – och de har nästan alltid präglats av en stolthet över sitt kulturarv (som är något svårt att urskilja under alla lager av levrat blod.)

Problemet är alltså inte att människor från den muslimska kulturkretsen behandlas misstänksamt och som andra klassens medborgare – för så är inte fallet. 

Problemet är att vi inte betraktar dem med tillräcklig misstänksamhet och vaksamhet.

Min ståndpunkt är ju fullt rimlig om min beskrivning av den muslimska kulturkretsen är korrekt.

De som liksom Eika & Friis ömmar för personer från den delen av världen måste kunna visa att jag har fel – annars faller deras argumentation – såvida de inte vill mena att vi inte har rätt att skydda oss från människor som är bärare av en efterbliven och aggressiv och därmed farlig kultur.

Det är detta debatten ska gälla. Inte fri- och rättigheter i största allmänhet. 

"Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden."

Det brukar tjatas om ”gåtan Garbo”. Vem var hon egentligen? Att hon höll sitt privatliv för sig själv framställs som något som gör henne ”gudomlig”.

”Garbo arbetar hårt och disciplinerat och gör vad man säger åt henne. När hon får ett telegram om att systern dött biter hon ihop och håller sorgen hemlig.

Hon hämtar kraft i ensamma promenader i de kaliforniska bergen …” skriver Pia Bergström i AB apropå  Kerstin Gezelius och Alexander Onofris nyutkomna ”Love – en roman om Greta Garbo”.

Man kan väl konstatera att det är tämligen lätt att numera få gudastatus. Det räcker att vara som folk var som mest förr i tiden. Men visst är Greta Gustafsson från Södermalm värd all beundran. 

För det hon gjorde var att hon levde efter och upprätthöll en folklig moral i synen på arbete, även när hon kom till Hollywood. 

Man sliter hårt, strävar efter att bli bäst på det man gör. Och man tar så mycket betalt man kan och ägnar sig åt sig själv på fritiden.

Visst, i dag betraktar vi henne som en gåta.

I dag ställs kända människor i intervjuer alltid inför frågan: ”Jaja, men vem är du egentligen.”

Och strunt samma vad personen i fråga skapat eller byggt eller gestaltat. Det som sägs vara viktigt för oss är att få veta något mer om de privata detaljerna: ”Håhå, se där. Du tycker om att baka.” Än bättre om den intervjuade kan dra anekdoter om hur besvärlig uppväxten varit, eller om hur missförstådd han eller hon är. Eller har någon ovanlig hobby, eller helst av allt … missbrukat eller inte är heterosexuell. Får vi veta sådana detaljer antas vi ha lärt känna personen i fråga.

På så sätt degraderas arbetet och dess resultat – vad man nu än ägnar sig åt – och det viktiga blir det ingen annan egentligen har med att göra.

Greta Garbo var alltså inte det minsta gåtfull som människa. Hon betedde sig som en människa ska göra.

Vi kan dock vara fast förvissade om att hon som ”gåtfullt” skulle betecknat vår tids intresse för influencers, dokusåpakändisar och politiker som apar sig i tafatta försök till sång och dans. Liksom vårt intresse för dessa varelser.

Som Greta Garbo konstaterade: ”Det finns mycket i ditt hjärta du aldrig kan berätta för andra … dina privata glädjeämnen och sorger … du gör dig tarvlig om du berättar dem.”

"I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv."

I Expressen vill Katarina Wennstam att 1950-talet kallar hem Paolo Roberto. Synd att det inte fanns telefoner på 1500-talet för då vet jag rätt många som skulle få samtal från medeltiden. Utlandssamtal.

Så om ni plötsligt hör basunstötar eller trumpetfanfarer vet ni vad som är på gång. Forntiden söder om Medelhavet vill ha de sina tillbaka.

Men Wennstams text är lite märklig inte bara därför att den bortser från att kvinnosynen i muslimska kretsar numera får genomslag i den svenska vardagen (ibland just genom att slag utdelas). Det borde rimligen vara ett större problem än Paolo Robertos sexköp.

Jag ser nämligen ett problem till med hennes tankegångar.

Jag ser det inte som givet och självklart att man liksom Wennstam ska utgå från att svenska mäns syn på kvinnor var sämre under 1950-talet än i dag.

Då fanns det en mycket mer självklar respekt för det motsatta könet. Kan ju ha berott på att männen i det samhället var mer självmedvetna och förstod sitt värde. 

Liksom kvinnorna.

I det moderna, nutida svenska samhället där alla strävar efter att bli omtyckta av alla blir stor kärlek och långvariga relationer något som anses förhindra individen att förverkliga sig själv. 

För Wennstam lever vi en en tid av stor kvinnofrigörelse.

För mig är det en tid då både män och kvinnor frigjort sig från det som behövs för att man ska bli en allsidig människa … och kunna utveckla nära, kärleksfulla och starka relationer med någon annan.

Sådana individer kallar inte förgången tid på.

Sådana individer ger oss alla en bild av framtiden.

I den meningen är Paolo Roberto fast förankrad i nutiden.

Vi från 1950-talet vill inte ha honom tillbaka.

Jag tror att Wennstam har ett bättre behov av Paolo Roberto, han kan hjälpa henne att undvika att diskutera de stora problemen.