i sverige dör författare minst två gånger

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen.

"En spelemans jordafärd", Sven X-et Erixsons tolkning av Dan Anderssons dikt.

Jag tar nästan alltid del av nekrologer över kända svenskar med en viss förundran. Såväl de som skriver och de som talar om den döde verkar ha känt den person som gått hädan mycket väl. Man förstummas inför denna kännedom om gärning och person, och förvånas över vilken helgjuten individ det alltid verkar vara som har gått hädan.

Dör aldrig de onda i det här landet? Avlider aldrig korrupta politiker, dåliga författare, usla skådespelare eller överskattade idrottsmän?

Verkar inte så.

Nu menar jag inte att det skulle vara en plikt eller rentav en dygd att påtala bortgångna individers tillkortakommanden, brister eller rentav brott.

Men jag ser inte poängen med minnesord som inte förklarar, som inte får oss att förstå komplexiteten hos en människa. För den ensidiga hyllningen, tävlingen i lovordande och staplande av standardfraser om vad en person betytt för utvecklingen på ett visst område – allt detta innebär inte att vi kommer att minnas personen bättre, att han eller hon går till historien.

Det blir tvärtom.

Ju riktigare man skriver historia, desto mer komplex och sammansatt blir den.

Människor som efter sin död beskrivs som storslagna föregångsmän eller pionjärkvinnor med osedvanliga förmågor på sitt område och dessutom alltid av otadlig vandel – de personerna kommer att försvinna ur våra minnen. De kommer att göra det för att det entydigt enkla – vare sig det är gott eller ont – inte finns på riktigt. Och det förenklade har därför ingen plats i minnet, eller historieskrivningen (såvida den inte är medvetet falsk).

Här finns en del av förklaringen till att vi ofta talar om svenskens dåliga känsla för och kunskap om nationens historia, och då gäller det inte bara forna tiders stormän eller senare tiders statsmän och tänkare. Det gäller även i kulturlivet.

Nyss var P O Enquist den som omskrevs som någon som borde fått Nobelpriset ett flertal gånger. I dag är det Kristina Lugn som hyllas.

Om tre månader kommer det inte längre att finnas någon som refererar till dem i kulturdebatten eller någon annan debatt heller för den delen.

När stora svenska författare försvinner ur livet, försvinner de också ur det allmänna medvetandet. Det gäller även de mindre stora författarskapen. Liksom de tämligen dåliga. Man kan inte säga annat än att här råder en viss jämlikhet.

Vem känner väl till och läser den vidsynte Sven Stolpe i dag?

Jo, jag vet att många numera tror sig känna till honom efter att ha läst den obildade dottersonens AlexSchulmans karaktärsmord.

Men den som läst Sven Stolpe vet att något definitivt inte stämmer i Schulmans lilla bok.

Och vem talar om Sven Delblanc eller Sven Fagerberg?

Till och med Lars Gustafssons ord verkar redan vara döda.

Heidenstam och Ola Hansson ska vi bara inte tala om (och det gör ju de flesta inte heller.)

Så det vackra minnesorden är mest till för att positionera de ännu levande, de ska markera den egna storheten därför att de någon gång tagit en kopp kaffe med den döde. Då måste man ju själv ha varit en del av parnassen.

Detta sagt apropå Kristina Lugns bortgång. Om några veckor försvinner hon också in i tystnaden.

Det är synd. För att hon under sin levnad blev uppskattad säger ganska mycket om den tiden, och viktiga frågor försvinner ur samtalet om hon glöms.

Inte för att jag var överens med den syn på liv och människor som fanns i hennes dikter och pjäser.

Men det innebär inte att jag inte tycker hon bör läsas och diskuteras.

Den som vill läsa om min syn på Kristina Lugns liv och skapande får bli prenumerant på mitt dagliga nyhetsbrev där jag skriver om hennes verk i dagens utgåva. Och förklarar det där ”minst” i rubriken.

Prenumererar gör man genom att gå upp i menyn och klicka på ”Boris Bulletin”.

Kommentera