"Inte någonsin ställs frågan om varför inte imamen och de som delar hans åsikter upphör med att besöka moskén."
"Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift..."
President Georges Pompidou – de regionala språkens bekämpare.
Den franska revolutionen befriade alltså inte Frankrike, den dödade de många olika kulturerna som fanns i det vi i dag kallar Frankrike, och revolutionärerna (vilken giljotinerande fraktion de än tillhörde) satte sig före att skapa något nytt.
Det skrevs nya författningar och mängder av regler, direktiv och deklarationer avfattades – den som inte halshöggs riskerade istället att dö drunkningsdöden i ett hav av papper. En helt ny stat växte fram, en annan stat än den som funnits under monarkin.
Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift eftersom de flesta medlemmarna av det folket inte talade eller förstod franska. Så sent som 1880 – 100 år efter revolutionen – visade en officiell undersökning att bara en femtedel av dem som bodde i Frankrike var att betrakta som fransktalande; de andra talade dialekter som tillhörde något av de från franskan skilda språken bretonska, occitanska, oï eller frankoprovensalska.
Lika svårt som det visade sig vara att utrota all de där språken som var äldre och mer levande än den franska som formades i Paris med nära omnejd – lika svårt var det att få människorna att överge sina gamla lokala styrelseformer. Dessa hade växt fram under århundraden. De nya för alla gällande styrelseformerna och strukturerna hade skapats av en liten grupp människor i huvudstaden som antingen inte kände till människors mångskiftande verklighet eller så gjorde de det och brydde sig inte – eller rentav störde sig på att människor i olika bygder dristade sig att forma sina samhällen som det passade dem och deras kynne.
Dessa former kunde skifta från region till region, och till och med från by till by. Här borta gällde romersk rätt, där borta någon typ av lokal sedvanerätt. Här borta ett styre av äldste, där borta direkta val av en ledare. Allt detta innefattat i ett sammanhang där byarnas och städernas bönder, hantverkare och handelsmän samsades i en social ordning med adel och prästerskap – och över allt tronade förstås monarken. I det förrevolutionära Frankrike gav systemet och strukturerna människorna en frihet att forma sina liv och gemenskaper på ett sätt som var omöjligt efter revolutionen – då byar och städer berövades sina självstyren och underställdes lagar och en statsapparat vars skapare inte bara ville kontrollera människors liv utan också deras tankar. Och ska man kontrollera tankar måste man kontrollera språket.
Inte ens i Frankrike under någon av sina mest inavlade och till kropp och själ klena kungar kom man i närheten till den totalitära omdaning av landet som inleddes 1789.
I vår samtida debatt anses det självklart att man ska bejaka mångfald, diversitet, mångkultur –. vi ska alla gilla olika – samtidigt är det en nästan lika stor självklarhet att den franska revolutionen innebar ett stort steg framåt för mänskligheten.
En sådan motsägelse är möjlig bara om man inte låtsas om de mordiska kampanjerna som de franska revolutionärerna genomförde mot var och en som – oavsett social ställning – hävdade sin rätt att tänka fritt eller fortsätta att leva som man gjort i den egna bygden sedan århundraden.
Spännvidden i hur byar och städer styrdes och det sociala livet organiserades var stor. I en bälte av byar runt staden Thiers valde alla män som fyllt 20 år en borgmästare. Denne kunde omgående avsättas om han ansågs inkompetent i något viktigt avseende. I byarna fanns ingen privategendom, allt ägdes gemensamt. Barnen var ett gemensamt ansvar och fostrades av dem som ledde de lokala mejerierna (fråga mig inte varför...). Kvinnor arbetade aldrig på åkrarna. Byarna var kända för sitt välstånd.
Jag tror inte jag hade trivts så där särskilt väl i en av dessa byar – men jag hade tyckt att det var väl finfint att dessa människor skapat sig en ordning som passade just dem. De franska revolutionärerna var dock inte lika vidsynta trots de urkommunistiska dragen hos dessa byar – och dessa – liksom alla andra ordningar som inte rimmade med de centrala påbuden försökte man utplåna.
Den som inte är riktigt överens om att linjen från 1789 till Macron är obruten i alla viktiga avseenden kan med fördel begrunda Abbé Grégoires rapport i språkfrågan till det revolutionära parlamentet, den betitlades: "Om nödvändigheten av, och medlen för, att utrota de lokala språken och göra bruket av franska allmänt". Som det skulle visa sig var man om det så var nödvändigt genomföra detta genom att utrota själva bärarna av de lokala språken.
Därefter kan man fundera över president Pompidous uttalande nästan 200 år senare, 1972: "Det finns ingen plats för regionala språk i ett Frankrike som är ödesbestämt att utöva inflytande i Europa."
"Den franska revolutionen inledde inte en era av frihet, jämlikhet och broderskap. Den var ett generalangrepp på bönders, adels, hantverkares och fiskares frihet..."
"Han gör som han brukar när han tar sig an klassikerna – citerar och beskriver så att de passar in i den bild av historien som han redan har klar för sig. Han brottas aldrig med texterna eller den faktiska historiska verkligheten."
Mao Zedong till häst under "Den långa marschen". Fotot visar oss enligt Sven Lindqvist en mild och eftertänksam man.
John le Carré är en moralisk författare. I hans romaner är de lata och sedeslösa förutbestämda att bli landsförrädare.
George Smiley gestaltad av Gary Oldham i "Tinker, tailor, soldier, spy"
"Kanske är det korkat att tro på konspirationsteorier, men det är urbota dumt och naivt att inte se att det finns delar av överheten där övergrepp i samband med sex är en del av själva kulturen."
Ryttarstaty med Caligula och hans favorithäst. Kejsaren utnämnde senare hästen till konsul.
"Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre. Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana."
Matteo Salvini, ett värn mot maffians försök att bygga en slavekonomi i Italien.
I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring i går berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med "entreprenöriell" iver fixar och donar.
Världen är som alltid bra, och som vanligt lovas vi i Johan Norbergs texter att den alltid ska bli bättre.
Och så kan väl allt te sig om man betraktar den sittande på en kulle i Toscana.
Det finns dock en sak som oroar honom (nej, det är inte de vildsvin han anar i den omgivande naturen – de är faktiskt ofarliga – skulle han dock stöta på vildsvin på Sardinien så uppmanar jag honom att klättra upp i närmsta träd, de är snabba som vinthundar men med fler och vassare tänder–) – utan det som gnager och oroar är den nye italienske inrikesministerns "främlingsfientlighet".
Men den "främlingsfientligheten" beror på att det finns en annan italiensk verklighet än den Johan Norberg förmår uppfatta.
När Matteo Salvini stänger de italienska hamnarna för flyktingfartyget Aquarius och Palermos borgmästare Leoluca Orlando däremot deklarerar att för hans del är fartyget välkommet att anlöpa eftersom: "Sicilien har alltid varit en fristad för alla" – då blir i medias raportering Salvini den onde, Orlando den gode – och den fule nämns inte alls.
Men Sicilien är ju ingen fristad för migranter – det är en trälmarknad för barn där de plockas upp direkt efter ankomsten och förs i väg för att bli barnarbetare i jordbruket, på byggen eller i värsta fall hamnar de på en barnbordell.
Det är här den fule opererar, han som gillar tanken på öppna gränser för den ger honom möjlighet att få livegna barnarbetare – för i princip ingen kostnad alls.
Och han tackar inte nej till vuxna livegna heller.
– och det gäller inte bara Sicilien – du kan se migrantbarn slita på byggen och marknader över hela södra Italien – och i Rom.
Det här skapar strukturer som växer ihop med den organiserade brottsligheten – (ofta är de redan en del av den) – och dessa strukturer har sedan i sin tur nära band med politiker.
Nu finns det de som argumenterar för att detta faktiskt också är utveckling och säger att den elvaårige pojken som bär tegel utanför Neapel har det bättre än han hade det i Egypten eller Somalia.
Möjligen, vad vet väl jag – jag har inte riktigt de förståndsgåvor eller den inlevelseförmåga som krävs för att jag ska kunna uttala mig om det, men jag är stillsamt fascinerad av att andra dristar sig att göra det.
Men – den som anser att den lille, lille byggnadsarbetaren har fått det bättre – tycker han detsamma om pojkens lite yngre bror som finns på en pojkbordell inne i stan?
Kan tyckas vara obehagligt att skriva om sådant och släpa in det i debatten – men så ser verkligheten ut.
Man räknar med att närmare en fjärdel av de migrantbarn som kommit till Italien är – "borta".
De resterande återfinns till exempel på förläggningarna på Sicilien där antalet behövande är sju gånger större än antalet tillgängliga sängplatser.
Där framlever de sina dagar hopträngda i väntan på vad – på att någon kommer och tar dem med sig för trälande 14 timmar om dagen?
Det är detta som Salvini vill sätta stopp för – för han menar att det förstärker överheten i italien – samtidigt som det skapar sociala processer som än mer hotar traditionella värden och samband i Italien.
Han ser massinvandringen som ett led i Roms och etablissemangets målmedvetna strävan efter att göra hela Italien till en enda kaotisk marknadsplats där barnarbete och livegenskap för att betala biljett till "räddningsfartyg" är en självklar beståndsdel.
Salvini och Legan ser alltså de öppna gränserna som ett sätt för den etablerade överheten att ytterligare stärka sin makt.
Hur då måste man förstås fråga sig?
Och för att förstå det så måste man gå tillbaka i historien och se de sammanhang ur vilka Legan växer fram.
I Italien i mitten på 1980-talet hör jag en man tala till tusentals människor i en överfull park i Florens. Han dundrar mot Rom, han säger att den makthavande eliten är tjuvar, att de vill förvandla hela landet till en bordell där allt, precis allt är till salu och han talar om hur de tradtionella värdena i regionen måste försvaras – allt det som håller det lokala samhället samman; kulturen, familjen, de små butikerna och företagen, arbetsplatserna, lugnet och ordningen – så länge allt detta finns och fungerar kan aldrig samhället bli den där platsen där precis allt är till salu – men då måste man försvara allt det man kämpat sig till genom århundraden, då måste man försvara sitt sätt att leva.
Den som talar är en man i ledningen för kommunistpartiet – PCI – i regionen. Hans hållning är typisk för partiet på det lokala planet vid den tiden. Sex år tidigare har partiet under Enrico Berlinguer lagt om kursen efter mordet på Aldo Moro.
Man tror inte längre att Italien kan förändras genom att man erövrar mer politisk makt i parlamentet i Rom – centralmakten och staten är för korrumperade. Slaget där förlorat.
Man ska istället erövra den lokala makten för att kunna bidra till att ge människor ett bra liv.
I lokalvalen 1985 segrar man och tar makten i de flesta stora städerna i norr: Turin, Venedig, Genua, Bologna, Florens, Perugia och i väldigt många mindre städer och samhällen. Man har förvisso länge haft en stark ställning där.
I södern dominerar däremot de korrumperade kristdemokraterna.
Berlinguer har dött året innan jag står där i parken, han var totalt utarbetad av sitt ständiga resande runt i landet.
Den nya ledningen väljer att återgå till att försöka erövra parlamentet i Rom och lyckas allteftersom genom sina olika manövrer på det nationella planet gör sig mindre och mindre betydelsefulla – de utvecklas närmast i samma riktning som Labour under Blair; nu försöker det parti som fått en stark ställning genom att försvara människors villkor här och nu bli större genom att prata om det som "måste" komma – det högteknologiska samhället, internet, globalisering, öppenhet – kultur och design blir viktigare än frågan om vägar, broar och bevatningsanläggningar.
Men andra partier är vida bättre på att vara "moderna" – som Craxis PSI – och PCI:s fortsatta manövrerande och försök att bygga allianser med andra partier och rörelser på det nationella planet som har samma inriktning gör det nu ombildade och namnbytta PCI till ett alltmer diffust alternativ och de kommer bara att bli mindre och mindre och mindre på det nationella planet – men de försvarar sin position lokalt.
Parallellt med detta växer de regionala och lokala partierna fram i norra Italien, i skapandet av en del av dem deltar gamla medlemmar av PCI, i andra fall bildades helt nya regionala PCI och i en del andra fall skapas kommunistiska fraktioner inom olika regionala och lokala partier – Matteo Salvini var en av dem som i begynnelsen av sin karriär ägnade sig åt det sistnämnda.
Även om gammal PCI –kader var viktig i det som skulle bli Lega Nord fanns där förstås mängder av andra människor med i uppbygget (som kom från andra partier eller som var opolitiska) – av det enkla skälet att de var norditalienare och såg centralmakten och det genomruttna Rom som en utsugande kraft – och som en fiende till allt de själva ansåg vara viktigt.
Det var därför man ville bryta sig loss och bli självständiga – vilket man fortfarande vill. Man villel inte bli självständiga för att man hatade "södern". Många av de ledande i Legan är andra generationens invandrare från just "södern" – de har varit med om att deras föräldrar fått bryta upp och söka sig till norr – vilket bidragit till att de hatar Rom – inte de regioner de stammar ifrån.
Och – återigen – det är detta perspektiv som är det viktiga – för Legan är Rom, centralmakten, den byråkratiska, ineffektiva tjuvaktiga statsapparaten fienden – man kan inte erövra den – men man kan dra sig undan den.
(Vilket man ju numera också uppmanar de södra delarna av landet att göra. Det mäktiga Neapel och det det kultiverade Palermo gick under och hamnade i bakvatten när Italien enas och Rom börjar växa. SJälvklart kan de resa sig igen.)
Och här ligger förklaringen till det Johan Norberg förklarar som "främlingsfientlighet" hos Salvini – det är en fråga om fientlighet mot Rom. De gamla tjuvaktiga eliterna – dem Enrico Berlinguer kallade "perversa i sin självgodhet" öppnade gränserna – något Salvini ser som en fientlig handling direkt riktad mot de norra delarna av landet, ett fortsatt försak att undergräva det man där kämpat sig till.
Att tro att de där gamla perversa eliterna gjorde det av människokärlek är lite vrickat – vi talar om individer som försnillat katastrofbidragen till det egna landets invånare när de drabbats av jordbävningar och översvämningar. Nu vill de plötsligt rädda en miljon afrikaner och araber på grund av att de har hjärtan av guld. Skulle inte tro det.
Alltså, öppna gränser för Italien leder förvisso till de där två framgångsrika kvinnliga entreprenörerna Johan Norberg ser.
Men det leder också till det jag ser – trälhaven som sliter på Siciliens åkrar och odlingar och bor i skjul – eller barnen som bär tegel på byggen.
Eller de barn som bara försvinner till platser du och jag inte vill föreställa oss.
Öppna gränser i Italien skapar kaos, mänsklig misär, stärker de korrumperade eliternas makt – och hotar de landvinningar som det arbetande folket kämpat sig till.
Om öppna gränser ska definieras som en led i utvecklingen så är det för mig – och uppenbarligen också för norditalienarna fel sorts utveckling.
Och om de korrumperade eliterna återfår makten och Salvini förlorar – då ska inte Johan Norberg vara så säker på att hans toscanska kulle ser likadan ut när han återvänder dit någon gång i framtiden.
"Den grundläggande tankegången hos Norberg är förstås denna: "Hör upp dumhuvud! Gillar du glass? Ja, tänkte väl det. Det var araberna som tog den till Europa via Sicilien. GB–glass skulle inte finnas utan araber – tänk på det och öppna ditt hjärta!"
Muslimer i protestbön framför Colosseum i Rom.
Strävar man efter "Fantasin till makten" tar fan makten.
Henrik IV, en regent som visste vad som behövs för att man ska kunna regera.
Den som inte ser bakåt på historien kommer snart att få uppleva hur den slår honom i nacken.
Fari Lleshi a.k.a 2Gunz kom till Storbritannien som illegal immigant. Byggde upp en organisation som smugglade in nya immigranter samt sålde kokain. Numera deporterad tillbaka till Albanien.