Essäer

Valfusk IV: Trump och Minimjölkshögern

Boris Benulic

Det är på något sätt fint att den medicinska vetenskapen på en och samma gång lyckats uppväcka så många människor ur flera årtionden av koma. Men det blir faktiskt besvärligt när de alla ska ha synpunkter på det som sker i USA. Och det är lite märkligt att de alla är journalister.

Obama gillade mjölk. Men inte pressfrihet. Här tränar han waterboarding med en kaka.

Jag står i mitt fönster hela dagarna och väntar på att få se tiotusentals människor komma vandrande längs med Råsundavägen. Jag vet att jag kommer att höra dem långt innan jag ser dem; skriken, klagoropen, gråten.

Och så kommer jag till slut att se dem, där de uppgivet hasar sig fram. Kläderna i trasor efter att de slitit sönder dem i sin förtvivlan över sin egen dumhet. En del av dem slår sig själva med hoprullade exemplar av DN eller SvD.

Det jag ser är alla dem som nu talar om att Donald Trump försöker göra en statskupp i USA, de som i en vecka hävdat att han försöker avskaffa demokratin.

Deras flagellantvandring är nödvändig eftersom dessa människor i årtionden hävdat att USA inte är en fungerande demokrati. Så de måste nu ta avstånd från sin gamla uppfattning och hävda att visst var USA en fungerande demokrati under till exempel Barack Obama.

De vill nu visa att de hade fel då – annars kan de inte hävda att Trump utgör ett hot. De måste be om förlåtelse och tillgift för sina tidigare åsikter.

Eller så kommer aldrig det där tåget vandrande. De som i dag ropar om statskupp har inga fungerande minnesfunktioner, eller så tillhör de bara de människor som intar den ståndpunkt som statsmedia och Bonniersmedia säger åt dem att inta. De går alltså med på att låta historien förfalskas.

Medströmsmedia ropar till exempel konstant om hur hemskt det är att Donald Trump angriper journalister, tidningar och mediakanaler.

Men hans företrädare Obama nöjde sig inte med verbala angrepp – han bussade polisen på media. 2012 slog hans justitiedepartement till och beslagtog två månaders telefonloggar från nyhetsbyrån AP. Målet var att komma åt läckor inom administrationen. Då protesterade 50 stora mediaföretag från hela världen mot dessa bananrepubliksmetoder. Nu är det glömt.

När satte Donald Trump senast in polisen mot media – hur illa han än tycker om dem?

Under sin kampanj för att bli vald till president 2008 sa Obama:

”I'll make our government open and transparent so that anyone can ensure that our business is the people's business. No more secrecy."

I en rapport från ”Committe to protect journalists” som kom 2013 konstaterades att Obama-administrationen var den aggressivaste mot media sedan Nixons tid vid makten. Leonard Downie som var chefredaktör för Washington Post mellan 1991 och 2008 ledde gruppen som tog fram rapporten, där man citerade David E. Sanger, som länge ansvarat för New York Times Washingtonbyrå: 

“This is the most closed, control freak administration I’ve ever covered.”

2018 höll Obama ett tal där han angrepp Donald Trumps förhållningssätt till media.

Nyhetsbyrån AP gjorde en ”Fact check” på talet och kom fram till att Obama ljög som en berusad rysk pråmskeppare som gått på grund. Förvisso, konstaterade AP är Trumps ord hårda, men det är bara ord. Obama tog i med hårdhandskarna mot media. Ett utdrag ur nyhetsbyråns ”Fact check”:

OBAMA: “It shouldn’t be Democratic or Republican to say that we don’t threaten the freedom of the press because they say things or publish stories we don’t like. I complained plenty about Fox News, but you never heard me threaten to shut them down or call them enemies of the people.”

THE FACTS: Trump may use extraordinary rhetoric to undermine trust in the press, but Obama arguably went farther — using extraordinary actions to block the flow of information to the public.

The Obama administration used the 1917 Espionage Act with unprecedented vigor, prosecuting more people under that law for leaking sensitive information to the public than all previous administrations combined. Obama’s Justice Department dug into confidential communications between news organizations and their sources as part of that effort.”

Alltså: ”Obama gick längre.” Obama–adminstrationen åtalade ensam fler visselblåsare än alla föregående administrationer tillsammans.

Ingen har kunnat påstå att Trump undeminerat demokratin genom att inskränka medias frihet. Han har gått till verbala angrepp mot dem. 

Men Obama inskränkte medias frihet genom mörkläggningar, strypningar av informationsflöden och genom att sätta in polisen.

För två dagar sedan skrev Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på den svenska minimjölks-högerns organ Kvartal, en krönika där han förklarade att:

”Utan att dra några paralleller mellan Donald Trump och Adolf Hitler så är det lätt att konstatera att den förre gång på gång har tassat farligt nära den röda linjen som skyddar grundpelarna i en demokrati. De fria medierna som han behandlat på ett exempellöst vis genom att gå till hårt angrepp mot enskilda reportrar och refererat till medier som folkets fiender, domare som han emellanåt avfärdat som partiska, bland annat med hänvisning till deras etniska bakgrund."

Ett utmärkt exempel på vad vi talade om nyss. Trumps beteende beskrivs som ”exempellöst” (och påminnande om Hitlers) när det gäller inställningen till media.

Att Barack Obamas stormtrupper slår till mot en nyhetsbyrå och beslagtar av lagen skyddat material … vad är då det?

Men så här ser debatt och verklighetsbeskrivning ut i dag.

Om man som jag har ett fungerande minne, och om man dessutom går tillbaka till vad medströmsmedia i världen skrev om Barack Obamas tid vid makten – då blir den verklighetsbeskrivning som är grunden för drevet mot Trump i dag obegriplig.

Vems syften tjänar den historieförfalskning som pågår?

(Jodå, vi kommer att gå tillbaka till seriens huvudlinje: alltså att diskutera valfuskets roll i den amerikanska historien. Men det kommer att bli några mellanakter till om historieförfalskningens mekanismer i media. Av kommentarer att döma till seriens inledning tror jag det behövs. Alltför många stänger av sitt minne och förstånd och nöjer sig med att memorera det senaste påståendet från medströmsmedia. Då blir det svårt att diskutera valfusk i USA.)

Essäer

Valfusk III: Skenhelgon som blev bankernas skyddshelgon

Boris Benulic

Obama och Harris hävdar att de räddade miljoner från att få gå från sina hem. Det enda de räddade var bankernas miljarder.

Hittills har vi i serien om det amerikanska valfuskets historia diskuterat konkreta fall. Men innan vi fortsätter med sådana exempel i de kommande avsnitten ska vi kanske stanna upp och försöka förstå vilka mentala mekanismer som får många människor att totalt avvisa tanken på valfusk och att hylla Biden och Kamala Harris – inte bara som de som ska rädda USA, utan även världen … samt om så behövs skydda oss från övervikt, tandröta och invasioner från främmande solsystem.

(Inledande anmärkning innan vi vandrar in i det här: Frågan om boende och lånemarknad är mer komplex än jag kan behandla här. Vad jag diskuterar i texten är hur farligt det blir när skenheliga personer använder miljarder till vad de påstår är folkets bästa. De enda som tjänar på det är bankerna och de stora företagen.)

Låt oss utgå från teaterdirektören, dramatikern, poddaren, författaren och kulturskribenten Martina Montelius artikel på Expressens kultursida i går.

Publiceringen och det utrymme som denna hyllning till Harris (och Biden och Obama) får innebär rimligen att texten är typisk och viktig för hur de tänker, de som avvisar tanken på valfusk och som hatar Trump.

Montelius förklarar sin kärlek till Kamala Harris med att:

”Hon pratar om det amerikanska folket, om de rörelser som vuxit fram i protest mot Trumps lynniga ad hoc-beslut, hans hånfullhet mot meningsmotståndare och hans hialösa slabbande med alternativa fakta.”

Sedan konstaterar Montelius att:

”… drömmen om en framtid med Harris som president – en dröm som faktiskt inte längre ter sig orealistisk – är drömmen om en ledare som vill något mer än att fälla ut sina påfågelfjädrar och spänna musklerna, en ledare med perfekt avvägning mellan självsäkerhet och ödmjukhet, brinnande retorisk förmåga, substans i sina vägval för landet och världen.”

Och Harris får Montelius att minnas Obama, den senaste amerikanska president som gjorde henne lugn och lycklig:

”Hon får mig att känna att jag är en del av hennes ”vi”, fast jag inte ens är amerikan. Det är Obamakänslan igen, den jag inte trodde att vi skulle få återuppleva: vi förändrar världen. Yes we can!”

Alltså, Kamala Harris är en ny Barack Obama, en ledare med ”substans”. Nu ska Montelius få vara med och förändra världen.

Och visst, jag anser också att Kamala Harris är en ny Barack Obama, de har samma ”substans”.

Men vad består den av? Enligt Montelius förenas Obama och Harris av ”brinnande retorisk förmåga”.

Vi kan väl se närmare på vad denna retoriska förmåga innebär och vad som är dess ”substans”. 

I maj 2009 undertecknar Obama i början av sitt presidentskap två nya lagar; ”Helping Families Save Their Homes Act” samt ”Fraud Enforcement and Recovery Act”.

Finanskrisen och en sprucken bostadsbubbla har drivit människor från hus och hem och Obama lovar att hemmen (och jobben) ska räddas och de skyldiga straffas.

Obama ger prov på sin ”brinnande retorik” vid undertecknandet:

”Den här lagen fördubblar resurserna för FBI:s kamp mot finansbedrägerier, och möjliggör det att bättre bekämpa bedrägerier i hårt drabbade områden.”

Han lovade i sitt tal också att justitiedepartement skulle prioritera dessa områden för att ”skydda hårt arbetande amerikaner”. 

Den kamp som Obama sade sig inleda våren 2009, var också ett tema i hans tal till nationen 2012:

”I kväll, begär jag av min justitieminister att han skapar en specell enhet med federala åklagare och framstående delstatsåklagare, för att utvidga våra utredningar av den oansvariga och skadliga kreditgivning som ledde till bostadskrisen.” 

Blev det några resultat?

Tio månader senare håller justitieministern en presskonferens om detta och förklarar att 530 personer hade åtalats de föregående tolv månaderna. 110 skadeståndskrav hade dessutom riktats mot 150 företag på vägnar av 15 000 offer. Mer kunde vara att vänta eftersom sammanlagt berörde utredningarna människor som förlorat minst 1 miljard dollar (de verkliga talen på vad människor förlorat skulle visa sig var mycket, mycket större).

Obamas ord hade uppenbarligen följts av handling. Nu skulle finans- och lånehajar få plikta.

Eller?

Justitiedepartementets internrevision var av motsatt mening när det gällde vad som verkligen hade hänt. I en rapport från 2014 som granskar kampen mot osund utlåning konstaterar man att det fanns ingen som helst dokumentation som visade att den av justitieministern presenterade statistiken var sann. (Vem är det som kommer med ”hialösa påståenden?)

Det var 107 åtal som väckts. Inte 530.

De förluster som utreddes avseende människor som blivit av med sina hem när de inte kunde betala lånen var 100 miljoner dollar, inte en miljard – som Obamas minister påstått.

Justitieministern hade ljugit, han var tvungen att göra det för att visa att Obama-administrationen menade allvar med sitt prat om att vara småfolkets beskyddare mot det slemma finanskapitalet.

I sin rapport påpekar också internrevisionen att de funnit att FBI i praktiken under den undersökta perioden i sin centrala verksamhet hade gett utredningar av bankers och finansinstituts utlåning den absolut lägsta prioriteten. De av FBI:s fältkontor som besöktes hade inte ens uppgiften med på sin prioriteringslista.

Den upptäckten var nu inte så underlig – vare sig Barack Obama eller hans administration ville egentligen sätta åt banker eller bolåneinstitut, tvärtom hade Obama lovat att skydda bankernas ledningar och ägare mot allmänhetens vrede.

27 mars 2009 hade Obama kallat in representanter för de största bankerna i landet och han förklarade för dem att:

”Det är bara jag och min regering som står mellan er och högafflarna”.

Egentligen var det enda han krävde av bankerna och instituten att de inte skulle ta ut så höga bonusar, och inga löneökningar, inga stora kick-off-fester på lyxyachter i Karibien. Sådant retar ju den som förlorat sitt hem.

Vi befinner oss mycket långt från den stränge Obama som några månader innan förklarat för allmänheten att nu skulle man ta i med hårdhandskarna mot finansmarknaden, nu – när allmänheten inte hör och ser – är budskapet ett annat till bankerna: ”Håll en låg profil tills det här är över”.

Inga skadeståndskrav.

Tvärtom är det så att när Jamie Dimon från JP Morgan på mötet deklarerar att hans bank så fort som möjligt vill betala tillbaka de federala stödpengarna – men att systemet för detta är byråkratiskt och måste förenklas –  så förklarar Obama att stödpengarna måste finnas kvar i systemet eftersom det fortfarande är för bräckligt.

Alltså: ett budskap till massorna. Ett annat till direktörerna.

Och det är ju miljardärerna och bankerna som Demokraterna representerar – inte de många miljoner hushåll som förlorade sina hem under finanskrisen.

(Den som tvivlar på min beskrivning kan till exempel läsa Politicos artikel om vad som sades på mötet, eller Wall Street Journal-redaktören Ron Susskinds bok ”Confidence Men” som skildrar Obama-administrationens första två år. Det fanns oenighet mellan dem som ingick i administrationen, detta eftersom de kämpade sinsemellan om vem som kunde vara mest följsam gentemot banker och stora företag.)

Men var kommer Kamala Harris in i allt det här?

I sin bok ”The truths we hold” framställer hon det som att hon spelade en stor och viktig roll i kampen mot rovgiriga bankers härjningar på bostadsmarknaden efter det att hon blivit justitieminister i Kalifornien.

Hon talar i boken om den stora gemensamma statliga och delstatliga uppgörelsen 2012 med de största bolånegivarna bland bankerna och finansinsituten. 

”Vi gav oss på de fem största bankerna i USA. Vi vann totalt 20 miljarder dollar.”

Notera detta ”vi”. ”Vi gav oss på…”. ”Vi vann…”. Hon tog också upp detta om och om igen på sina valmöten.

De 20 miljarder som skulle betalas till staten och delstaterna skulle användas för att hindra vräkningar. Men resultatet av åtgärderna som skulle hindra att människor förlorade sina hem blev att miljoner ändå fick gå från sina hem. Och att finansmarknaden tjänade mer pengar.

Grundorsaken var alla de märkliga paketeringar av inteckningar och bolån som gjorts under åren innan bostadsmarknaden slutligen kollapsade på grund av alla lån med extremt dåligt säkerhet. Paketeringen var ett finansiellt instrument, ett värdepapper få förstod sig på. När bygget började rasa var det ofta väldigt oklart vem som hade vilken inteckning, och det ledde till mängder av efterdateringar och ibland rena förfalskningar från långivarnas sida. (För att ingen ska tro att jag överdriver kan man ju till exempel läsa New York Times från 2010.) Människor vräktes bara för att bankerna var större och mäktigare, inte för att bankerna hade rätt i sak.

Magasinet Salon beskrev hur långivare ljög för låntagare.

Reuters skrev om hur bankerna med hot och tvång tvingade fram onödiga vräkningar.

(Ibland, för att inte säga alltför ofta, stöter jag på personer som säger att det jag påstår är ”fake news” när jag diskuterar USA:s historia – för så beskriver ju inte medströmsmedia –-som stöder Biden och Harris – världen. Därför hänvisar jag alltså till hur medströmsmedia beskrev verkligheten tills för bara några år sedan. Nu låtsas man inte om historien – bara för att göra det möjligt för sådana som Harris och Biden att skriva om den.)

Hur mycket av de 20 miljarderna gick till att hjälpa dem som förlorat sina hem?

I reda pengar betalade bankerna 5 miljarder dollar till staten och delstaterna.

Men trodde ni att de 5 miljarderna gick till dem som riskerade att bli hemlösa eller blivit det?

Ha!

Harris och de andra förhandlarna såg aldrig till att detta stipulerades i överenskommelsen. Det var upp till staten och delstaterna att använda pengarna som de ville.

I Kaliforniens fall gick de 400 miljoner dollar delstaten fick till att täcka alla hål i budgeten. Och hålen i Kaliforniens budget är alltid många och stora. 

Bra jobbat Kamala!

Resterande miljarder skulle bankerna prestera genom extra krediter till bostadsägare som befann sig i knipa.

Men bankernas hantering av detta visade att de fortsatte sin utplundring av låntagarna. Exempelvis tillgodoräknade sig bankerna i Kalifornien sin avskrivning av utsatta låntagares topplån. I Kalifornien 4,5 miljarder dollar. Dock fanns ju grundlånen kvar, och eftersom låntagarna ofta inte kunde lösa in dem eller ens fortsätta betala fick de ändå lämna sina hem. Alltså: man skriver av topplånen och hävdar att man gjort sitt på så sätt, behåller grundlånen och vräker husägaren.

I hela landet gjorde detta hjälppaket att knappt 100 000 människor kunde behålla sitt hem.

Bostadsministern hade lovat att hjälpen skulle komma en miljon hushåll till del.

En viss skillnad.

Så när Kamala Harris talar om hur hon som en del i detta ”vi” tvingade bankerna att betala låter det för mig som ”ledare som spänner ut sina påfågelsfjädrar” för att citera Montelius, den Montelius som hävdar att sådan är minsann inte Kamala Harris.

Och Kamala Harris skäms alltså inte för att i dag tala om sina storstilade insatser för att tvinga bankerna att hjälpa dem som stod inför hotet att bli av med sin bostad – trots att New York Times i år kunde berätta att bankerna fortsätter att utnyttja den situation Kamala Harris var med och skapade 2012. Goldman Sachs som var en av bankerna som gick med på att betala skadestånd 2012 förband sig då att använda 1,8 miljarder USD för att hjälpa hushåll som hotades av vräkning.

Pengarna använde man till att köpa upp lån som var på väg att sägas upp av andra långivare. Man köpte alltså en tillgång (ett hus eller en bostadsrätt), och man gjorde det ofta långt under marknadsvärdet. Därefter erbjöd man låntagaren ett omstrukturerat lån. Klarade han inte de erbjudna villkoren blev han vräkt.

10 000 hushåll har vräkts av Goldman Sachs från 2012 till i år. Jag måste tillstå att det finns en elegans i grymheten. Bankerna utmålar sig som botfärdiga, går med på att betala skadestånd – men gör det i en sådan form att de kan tjäna ännu mera pengar på utsatta husägare.

Och detta skryter Kamala Harris med att hon åstadkommit. Hon precis som Barack Obama, framställer sig som en person som kämpar för folkets bästa, men krisens bördor får ända arbetande människor bära.

Till Los Angeles Times uttryckte Harris för några år sedan sin förvåning över att så många husägare gav upp och lämnade sina hus istället för att acceptera de omstrukturerade lån bankerna erbjöd.

Men vad skulle de göra? Ekonomins och finansmarknaders kollaps gjorde att många förlorade jobbet. Vad skulle de betala med? De pengar som kunde använts till detta hade ju delstatsbyråkratin använt till annat.

Men den bank som Kamala Harris talar tyst om i dessa sammanhang är den som är den intressantaste; OneWestBank.

I finanskrisens inledning köper investerare som Steve Mnuchin och George Soros det kollapsade bolåneinstitutet IndyMac. Banken döps om till OneWestBank och ägarna köper också upp andra banker i Kalifornien som är på väg att gå i putten (som First Federal Bank of California  och LaJolla Bank och de köper dessutom en portfölj med dåliga lån från CitiBank). OneWestBanks ägare kan ta emot stora belopp i federala stödpengar, de kan förvärva dåliga lån mycket billigt, och till en tämligen begränsad kostnad sitter man efter ett tag med en stor mängd fastigheter i Kalifornien. Och nu börjar vräkningarna. Nästan 40 000 hushåll vräks.

Delstatens åklagarmyndighet arbetar då ihop ett stor utredningsmaterial som visar att OneWestBank bryter mot lagar, regler och avtal när de tvingar bort folk från deras hem.

När Kamala Harris tillträder som justitieminister i Kalifornien pressar staben på för ett åtal.

Kamala Harris säger nej och lägger ner utredningen med motiveringen att det inte finns något lagrum som möjliggör ett åtal.

Hennes stab presenterar då en 25-sidig inlaga som mycket ordentligt punktar upp alla de användbara lagarna och paragraferna.

Justitieminister Kamala Harris säger ändå nej. Det blir inget åtal.

Kanske spelade det roll för Harris att George Soros var en av bankens ägare. Soros hade uppmärksammat Harris redan under hennes tid i San Francisco och var en av de miljardärer som tidigt såg hennes potential som en framtida politiker på de högsta nationella posterna.

Visst finns det ett ”vi” där Kamala Harris ingår. Men det är inte det där ”vi” som Martina Montelius inbillar sig.

Det är inte heller ett ”vi” där de miljoner människor som förlorade jobb och bostad under Obama-åren ingår.

Det är många, väldigt många, av de miljonerna som i årets presidentval, och i det förra valde att rösta mot demokraternas kandidat. De röstade mot det parti som förde ett krig mot den vita arbetarklassen. De röstade mot det parti vars kandidater hade hedgefondmiljardärernas och Silicon Valley-mogulernas helhjärtade och totala stöd.

Ett parti som nu fått en klart lysande stjärna i form av Kamala Harris.

Kan man tala om ett klasskrig i USA mot vita arbetare (och numera också mot medelklassen)? Ja, det är de som förlorat mest alltsedan 1970-talet.

Men att det inte uppmärksammas av sådana som Martina Montelius beror kanske på att hon inte bryr sig om vita arbetare, vare sig i USA eller Sverige.

(Den som vill läsa om Kamala Harris innan hon blev Kaliforniens justitieminister kan läsa min genomgång här.)

Essäer

Valfusk II: Dynamit-Harry

Boris Benulic

Maffia, mord, dynamitarder, bordeller. Jag har en känsla av att Hunter Biden skulle trivts i Kansas City på 1930-talet. Alla röstade ju dessutom på demokraterna i den staden vid den tiden.

Harry och Tom, i begynnelsen av den förres väg mot den verkliga makten.

I den politiska debatten numera anses det vara självklart att ditt och mitt – ja, allas – tänkande styrs av strukturer i samhälle och kultur.

Så har det till exempel obegripligt nog blivit en sanning att Sverige har rasistiska strukturer därför att det förekom ett minimalt svenskt deltagande i den transatlantiska slavhandeln för 200 år sedan.

Och precis samma personer som med emfas hävdar den sortens teorier slår i dag i från sig varje tanke på att val i USA präglas av omfattande valfusk organiserat av demokraterna.

Märkligt eller hur? För här talar vi om ett fuskande som är en integrerad del av det amerikanska politiska livet. En struktur. Och via den strukturen har ett antal personer nått den högsta politiska makten i USA.

Nu talar vi inte om strukturer 200 år tillbaka i tiden.

Följ med mig till Kansas City de första fyra årtiondena under 1900-talet.

”På valdagen försågs hallickar, horor, tjuvar, och andra ur samhällets utstötta, med listor på namn och de ilade från valkrets till valkrets för att avlägga röster i andras namn, och de fick 25 cent per röst”.

Så beskriver en historiker 1936 års val i Kansas City. Det val då demokraten Franklin D Roosevelt för andra gången valdes till USA:s president.

Valen till USA:s senat i samma stad två år tidigare blev en våldsam historia. Fyra personer dödades, kvinnor misshandlades på öppen gata, bilar och lastbilar ägda av dem som inte tänkte rösta på demokraterna sattes i brand.

I den lokalpress som inte var kontrollerad av demokraternas partiapparat talade man om ”stuffed ballot boxes”.

I en valkrets vann den demokratiske lokale kandidaten till stadsfullmäktige med 19 201 röster mot 13.

Men det var inte de första gångerna i stadens historia som utgången avgjordes genom våld och fusk. Historikerna Nancy Hulston och Lawrence Larsen har beskrivit hur staden 1918 ockuperades av utifrån rekryterade gangstergäng som hotade och misshandlade folk för att hindra att de röstade på republikanerna – och de skulle också garantera att ingen lade sig i rösträkningen.

Den republikanska kandidaten förlorade.

Det demokratiska partimaskineriet i Kansas City – och i stora delar av Missouri – kontrollerades av klanen Pendergast. James Pendergast tog kontroll över apparaten i början på 1900-talet och efterträddes 1910 av sin yngre bror Tom.

Tom Pendergast säkrade den demokratiska partiapparatens politiska inflytande och kontroll på tre sätt:

– genom ett av familjen ägt byggnadsföretag som fick stora statliga och delstatliga kontrakt. Mekanismen här var att Pendergast kunde garantera upp till 100 000 röster till demokratiska kandidater på statlig och delstatlig nivå – då fick hans företag kontrakten som tack. Kontrakten gjorde att Pendergast kunde garantera jobb åt folk i utbyte mot att de röstade som han ville.

– genom den offentliga förvaltningen och de arbeten som fanns där. Det förutsattes att man skulle rösta demokratiskt i utbyte mot att man fick ett jobb.

– genom maffian. Först samarbetade  Pendergast med maffiabossen John Lazia, som fick fria händer under förbudstiden mot att han såg till att skrämma upp dem som inte tänkte rösta på demokraternas kandidater. Lazia var också aktiv i det demokratiska partiet. När Lazia mördades 1934 (möjligen med Pendergast goda minne) etablerades omgående ett fortsatt samarbete med efterträdaren Charles Carrollo.

Här ser vi hur en struktur etableras under fyra årtionden i en stor stad och en delstat. 

Hur stor var den makten egentligen om man ser till hela landet?

1939 skriver en man så här i ett brev till en vän:

”Det skulle varit mycket dumt att säga nej till en organisation som vid den tiden kontrollerade 100 000 röster, och jag handlade bara som vilken annan kandidat som helst skulle ha gjort.”

Den som håller i pennan är Harry S. Truman. Han är vid den tidpunkten senator från Missouri och han har valts med Tom Pendergasts stöd 1934. Pendergasts demokratiska partiapparat kontrollerar vid den tiden delstatens delegater i representanthuset, senaten samt också guvernören i Missouri. Truman kommer också att kallas ”delegaten från Pendergast”.

Stödet från Pendergast har fört Truman från en position som domare på regional nivå till USA:s senat. Och därefter blir Truman Roosevelts vicepresident vid valet 1940.

Och sedan blir Truman USA:s president i valet 1944. Tio år efter att han valts i ett delstatsval som präglades av våld och fusk.

Året efter det blir han president när Roosevelt avlider.

Så fungerar strukturer.

Nu kanske någon tänker att Harry S Truman kom att lösgöra sig från dessa strukturer när han väl blev vicepresident och sedan president.

Men se, så fungerar inte de där strukturerna.

1946 ska det hållas demokratiska primärval, och Truman vill bli av Roger Slaughter, en demokratisk kongressman från Missouri som driver en annan linje än Truman i flera frågor.

Pendergast-apparaten träder i funktion. Nu leds den av Tom Pendergasts brorson James som ser till att apparaten stöder Slaughters motståndare Enos Axtell … som förstås vinner.

Lokaltidningarna skriver om det uppenbara valfusket. De federala myndigheterna vägrar agera, men en lokal åklagare inleder en förundersökning som leder till 71 åtal.

Bevismaterialet i form av bland annat misstänkta valsedlar förvaras i ett kassaskåp i en domstolsbyggnad.

En natt tar sig tjuvar in i byggnaden, spränger kassaskåpet och tar med sig bevismaterialet.

Det blir ingen rättegång.

Som Jönsson-ligans Dynamit–Harry brukade säga: "Vilken jädra smäll!" 

(Vi fortsätter i morgon med fler fascinerande historier om demokraternas valfusk genom historien i USA. Och då ska vi titta närmare på hur republikaner och media reagerat på valfusket – det gör det lättare att förstå vad vi ser i dag.)

Essäer

Valfusk I: I väntan på tomten

Boris Benulic

"Santa Claus is coming to town", och även de som inte varit snälla får vad de önskar sig mest. Ställer inte väljarna upp får tomten göra det.

Det är lite märkligt med alla dessa människor som nu uttalar sig så tvärsäkert om amerikansk politik, Donald Trump och Joe Biden.

De har ju aldrig försökt förstå landet där borta, detta Oz där häxan aldrig verkar dö utan bara antar nya skepnader. 

De flesta som uttrycker sig i ämnet har inga som helst kunskaper om USA och dess politiska historia, och för övrigt mycket ringa kunskaper om någon annan aspekt av landets historia. Men de har fått för sig att de måste uttrycka en åsikt ändå.  Det gäller att passa in.

Så här på lördagens förmiddag är jag dock tämligen välvilligt ställd till mänskligheten i stort, till och med till dem som tror att Demokraterna är för USA vad mammas köttbullar var för Ingemar Johansson.

Alltså ska jag försöka att så pedagogiskt jag kan berätta om vissa exempel på valfusk i USA:s historia för att visa hur medias framställning av verkligheten är falsk – liksom den alltid varit. Jag när ett möjligen fåfängt hopp om att texten kan få även en del av dem som hyllar Biden och Demokraterna att se ljuset så att de kan ta sig ut ur den där skogen där de nu irrar omkring. Annars kommer Steve Bannon och tar dem om de är i USA, vem som kommer att fylla den funktionen i Sverige kan man ju fundera på.

Låt oss börja med den magiska förvandling som skett den senaste tiden av amerikanska myndigheter.

Under 1990-verkade alla i den svenska vänstern ha läst Noam Chomskys och Edward Herrmans ”Manufacturing Consent”. En samling texter om vilka mekanismer som gör att massmedia på grund av marknadskrafternas och statens behov skapar falska beskrivningar av verkligheten så att människor uppfattar verkligheten på det sätt som makten vill att den ska uppfattas.

Jag fann dåförtiden boken i sina huvuddrag riktig – om än lite för begränsad i sin analys, och lite för platt. Den var som en plätt alltså, när vi hade behövt en ugnspannkaka. Men även en plätt kan mätt litegrann så jag försökte diskutera boken och upptäckte (som så många gånger förr) att mycket få verkligen hade läst den. De upprepade bara fraser som de hört andra säga (och de hade heller inte läst boken utan upprepade också … ja, ni förstår).

Men i 30 år har det varit en vedertagen sanning i vänstern i USA och (och därmed i Sverige) att massmedia ljuger.

Och nu?

Nu hänvisar alla till att New York Times har sagt, att Los Angeles Times har sagt, att SF Chronicle har sagt, att CNN säger, och så vidare.

Alla de mediakanaler som för några år sedan ansågs vara opålitliga, lögnaktiga och alltid beredda att förleda läsare, tittare och lyssnare är nu lika trovärdiga som Martin Timmel var när han visade hur man kaklar badrum i ”Äntligen hemma”. (Oj, sorry. Dåligt exempel. Eller inte förresten.)

Vilken magisk omvandling hade plötsligt skett av media när vänstern i västvärlden plötsligt kunde börja hävda att New York Times eller för den delen Bonnierpressen skildrade verkligheten korrekt?

Om man nu är vänster utgår man från att institutioner förändras mycket långsamt, såvida det inte sker en omvälvning.

Jag vill gärna av vänstern få veta vilken omvälvning som skedde i media som gjorde att Bonnierpress och amerikanska TV-kanaler började betraktas som den uppenbarade sanningen? När blev hipsterredaktörer viftande med DN eller Aftonbladet att betrakta som nutidens svar på Moses och stentavlorna? 

Men visst hade det skett en slags omvälvning inom media under nittiotalet. Tidningarna gick allt sämre – vilket gjorde att journalister blev mer strykrädda, allt mer följsamma. De ville ju behålla jobbet.

De höll hårt i skrivbordskanten, men inte i sanningen.

De skrev och sa det de ville att redaktionlsedare och tidningsägare ville att de skulle skriva och säga.

Och dessa redaktionsledningar och tidningsägare var sedan mycket länge en integrerad del av makten.

Så sa jag, och så sa ”vi” på 1960-, och 1970-, 1980- och 1990-talet.

Men nu? Nu när man tydligare än någonsin kan se de mekanismer blottlagda som Chomsky och Herrman beskrev – nu har Wolodarski och Anders Lindberg blivit de som man ska hålla sig till om man vill förstå världen.

Ibland får jag fortfarande frågan om varför jag ändrat politisk ståndpunkt.

Men det är ju inte jag som har gjort det.

Och de gånger jag ändrar ståndpunkt går jag till botten med mig själv, går tillbaka. Funderar på varför jag hade fel. Och när jag förstått varför straffar jag mig själv med ett extra träningspass, och i veckor efteråt muttrar jag ”idiot” när jag ser min spegelbild under morgonrakningen.

Men svenska journalister funderar aldrig på vad som är rätt och fel, de funderar på vad de ska förväntas tycka. De har ingen egen ståndpunkt och hållning, och tvingas därför aldrig rannsaka sig själva.

Och största delen av det svenska folket nöjer sig med att låta andra tycka åt dem, även när den uttryckta ståndpunkterna strider mot allt de ser omkring sig.

Men låt oss vara lite konkreta i studiet av fördumningens mekanismer. Visartavlan på klockan som anger fel tid är borttagen och nu kan vi se både balanshjulet, drivfjädern och gångverket.

De flesta verkar nu vara överens om att valfusk inte förekommit i det nu pågående presidentvalet.

Och se det är i sanning ett mirakel! Ett mirakel ska till sin karaktär vara obegripligt, och det plötsliga upphörandet av valfusk i USA befinner sig i samma klass av underverk som när Moses viftade med sin stav och delade Röda havet så judarna kunde gå torrskodda över till andra sidan. Undrar vem som viftat med staven den här gången?

Det är inte jag som just nu, i denna minut, och i första hand ska förklara och bevisa att valfusk förekommit de senaste dagarna i USA.

Det är de som säger att det inte förekommit som ska förklara för mig varför något som varit en självklar och integrerad del av amerikansk politik plötsligt upphört.

Vad hände?

Ser man till historien var Trumps oro 2016 befogad, liksom den är i årets val. Den demokratiska  partiapparaten har alltid fuskat.

I mitt förra nyhetsbrev diskuterade jag lite kort ett av de mest skamlösa, och på något sätt roande, exemplen på valfusk. Det sker inför senatsvalet 1948 i Texas. Den som vann demokraternas primärval var garanterad seger i det riktiga valet (republikanerna var en icke-existerande kraft vid den tiden i Texas).

Den förre guvernören Coke Stevenson vinner primärvalet, utmanaren Lyndon B Johnson förlorar. Men sex dagar efter att alla röster är räknade hittar någon i valkrets 13 i Jim Wells county en bortglömd valurna! Fantastiskt eller hur? Den innehåller 206 röstsedlar. Alla till Lyndon B. Johnsons fördel och han vinner primärvalet med 85 röster (av nästan en miljon avlagda). Han blir senator och med tiden president.

Men vänta – det kunde väl inte accepteras? 206 röster som hittas när valet redan är klart.

Kom igen.

Men vaddå? Det är USA och demokraterna vi talar om.

Stevenson klagar till demokraternas partiledning. De avvisar klagomålet eftersom Johnson är deras man.

Stevenson går till federal domstol, som förbjuder Johnson att kandidera till senaten eftersom de anser sig stå inför ett öppet och skamlöst valfusk.

Men demokraternas partiledning kontrollerar Högsta Domstolen, och en ledamot där som leder appellationsdomstolen för Texas avvisar den underliggande federala domstolens beslut och förklarar att den inte ska lägga sig delstatliga valprocedurer.

Så går det alltså till internt i det demokratiska partiet.

Men jaja säger ni kanske, det var 1948.

Visst. Då kan vi gå till 2016.

Då kunde man även i medströmsmedia läsa om hur demokraternas primärval riggades och hur det fuskades för att Hillary Clinton skulle kunna besegra Bernie Sanders (vars huvudsakliga funktion är att fungera som flugpapper för dem som tror sig vara vänster. När de surrande små liven fastnat har Sanders fyllt sin funktion för partiet.)

I vilket fall … 2016 förlorar Sanders mot Clinton i primärvalen Illinois. Amerikansk vänster skrek så det hördes ända till Sverige om det öppna och brutala fusket för att Madame Deep State skulle segra:

”… Chamberlain, Michelle Suzanne Gale, Rebecca Kerlin, and William Shipley stated that problems included erasure of tally sheet votes when they didn’t match (then adding some to get to the correct, pre-determined number), attempts to hide the work that was being done or to block the view of monitoring citizens, rapid adding of tallies to tally sheets near the end of the day to make things work, inconsistencies in the way names were read leading employees tallying the results to say “wait, I’m confused” without real redress, most stations having a single person to tally results for particular machines rather than two tally-ers, tally-ers falling asleep or absenting themselves to the bathroom while the results continued to be read-out, double reading of votes that had already been tallied, and multiple methods for cheating or fudging the results when they didn’t match, which was apparently quite often.”

Alltså, de som räknade rösterna i det demokatiska primärvalet i Illinois visste redan vad resultatet skulle bli och de fixade till siffrorna på det sätt som förväntades.

Citatet är hämtat från en artikel av vänsteraktivisten (och mennonitprästen) Doug Johnson Hatlem i Counterpunch. Jag har valt det av pedagogiska skäl. Dels är Hatlem värd att läsa i allmänhet för den som är intresserad av amerikanska val och den teknik (eller brist på teknik) som kännetecknar dem, dels kan ingen hävda att jag lutar mig mot Rudy Guiliani. 

Och de mer allmängiltiga frågeställningarna blir förstås:

  1. Hur tror ni rösträknare i Illinois beter sig när det är republikanska röster som ska räknas?
  2. Den politiska kultur som citatet ger exempel på – tror ni den har utplånats de senaste fyra åren … eller har den förstärkts?

(Här sätter jag punkt för stunden. Nu ska jag åka ut till landet. Tända en brasa och fortsätta skriva i detta ämne. Flödet ska under hela helgen fyllas med mängder av exempel på den förruttnelse som präglar – och i mer än ett sekel – präglat det demokratiska partiet – och exempel på hur medströmsmedia alltid ljuger. Vilket som sagt är en gammal förnuftig vänsterståndpunkt … men nuförtiden verkar de flesta blivit folkpartister.)

Essäer

Vad hände med Woody?

Boris Benulic

Kan den som alltid skämtar om våra vanföreställningar behålla greppet om verkligheten?

I början av sin karriär gjorde Woody Allen allt för att slå igenom. Här boxas han med en känguru 1966.

Det var väl med ”Vicky Cristina Barcelona” som jag förlorade intresset för Woody Allen som filmskapare. I den filmen upplevde jag hur hans distanserade hållning till äldre män som begapar sig i mycket yngre kvinnor förlorade det tidigare självironiska bettet. Nu hade det gått över i ren gubbsjuka. Helt utan självironi.

Hans tidigare muntert stoiska filmer som utspelade sig i USA kom allt oftare att bli sängkammarfarser med handlingen förlagd till Rom, Paris eller Barcelona.

Han hade förlorat handlaget.

Eller möjligen sig själv.

Så det var med ett visst intresse jag började läsa Woody Allens nyutkomna självbiografi ”Apropå ingenting”. Kanske skulle jag få svaret på hans utveckling här? Jag gissar att det är rätt många som kommer att läsa denna bok, men att de flesta kanske gör det för att få reda på mer om en av filmvärldens mest utdragna skandaler och få nya detaljer om vad som egentligen hände mellan Woody Allen, Mia Farrow och Soon-Yi Previn. 

Boken börjar i ett furiöst tempo, det är som om Woody Allen funnit tillbaka till sin ungdoms språk som stå-upp-komiker samt författare av skämt åt andra. Humorn skapas genom spänningen mellan det extrema (händelserna och det tempo i vilket de skildras) och stramheten i själva framförandet och alla underdrifter. Pappan som när han ska berätta godnattsagor skildrar hur han bevittnat gangstermord och lille Woody finner det mycket mer givande än att få höra om Kalle Kanins äventyr.

Skildringen av uppväxten i en judisk familj hör till de bättre barndomsskildringar jag läst – och den ger en nyckel till förståelsen av Allens framtida skapande. Pappan livnär sig i den judiska maffans periferi – den kontrollerar ju bland annat det illegala (och legala spelandet) och klubbar. Inkomsterna drygas ut med långa arbetspass som servitör. Det är i dessa tuffa miljöer i det judiska Brooklyn den unge komikern formas.

Den Woody Allen vi möter i filmerna är en lite klen, försagd, intellektuell och smågnällig typ.

Den unge Woody vi möter i ”Apropå ingenting” är en livshungrig valp som idrottar (en utmärkt short-stop i baseball), spelar poker, jagar flickor (mindre framgångsrikt) och uppträder som trollkarl.

Men Woody vill bort från Brooklyn, han har förtrollats av Manhattan, han vill bo i en takvåning vid Central Park, och betrakta utsikten medan han dricker cocktails med kvinnor som ser ut som Rita Hayworth. Han inser att dit kommer aldrig en spänstig ung pokerspelande judisk grabb. De släpps helt enkelt inte in.

Han måste förvandla sig, och vad kunde egentligen vara enklare för någon som ägnat mycket tid åt att lära sig magiska tricks? Det gäller att skapa en illusion, publiken ska tro på det de tror sig se, inte upptäcka det som verkligen sker. Se vem han verkligen är.

Den judiska humorn blir hans väg. Han anträder den redan i tonåren, medan han går i skolan (vilket är ganska sporadiskt) börjar han leverera skämt till tidningskolumner och artistagenturer som behöver PR-onliners som deras klienter kan använda på galapremiärer för att framstå som smartare än de är.

Woody har en manisk arbetsdisciplin, och har dessutom en förmåga att skämta om allt han ställs inför – vare sig det är en krånglande brödrost eller en oförskämd hovmästare.

Han har snart skrivit sig över Brooklyn Bridge och sitter på Manhattan, dock bara i en etta med kök. Det kommer att ta ett tag innan han har den där takvåningen – men han kommer dit.

Skildringen av de årtiondena är mycket givande läsning. Vi får en inblick i de mekanismer som förklarar hur judisk humor på många sätt kom att bli amerikansk humor, för att inte säga västvärldens humor (och därmed också leda till att stå-upp-komiker numera inte är speciellt roliga … någonstans.)

Men vad är judisk humor? Jag tror man kan säga att dess grunddrag är en blick för det lite vackert fåfänga i människors försök att förhäva sig själva.

Humorn kan ta sig uttryck i ett stillsamt skämtande med utgångspunkt i den egna erfarenheten (den mest vanliga formen), eller så kan den ta sig uttryck i ett brutalt ironiserande över andras uppblåsthet (lite mindre vanlig, på grund av sin farlighet . Även för utövaren).

Woody Allen representerar och fulländar den första traditionen, Lenny Bruce den andra.

Bröderna Marx förenade båda traditionerna.

I det moderna samhället känner sig människan konstant hotad, i stort som smått, det gäller att visa att man hänger med på alla livets områden.

Om man då på scen eller i en film ställs inför en person som skämtar om sina egna tillkortakommanden och misslyckanden kommer man att känna igen sig själv och de egna problemen, men skratta befriat därför att man ju möter någon som är mer misslyckad än man själv. Och människor skrattade åt Woody Allen. Från de inledande årens gapskratt till de senare årens småmysande fnitter.

Att Lenny Bruce aldrig kunde få samma genomslag beror förstås på att de flesta människor inte riktigt uthärdar att få det påpekat för sig att kejsaren är naken – man skrattar först åt kejsaren, men sätter skrattet i halsen när man inser att man skrattar åt sig själv också. Möjligen är det så att den sortens judiska humor som Lenny Bruce levererade tyvärr aldrig kan växa sig stark, den som framför den kommer att gå under därför att det inte finns något socialt sammanhang där ett ständigt ironiskt ifrågasättande av allt är möjligt. Konträra komiker är en utrotningshotad art, aldrig blir de rödlistade av miljöorganisationer, däremot svartlistade av överheten … och de flesta andra.

Man kan säga att Lenny Bruce medvetet begick ett socialt självmord, som han sedan följde upp med ett fysiskt när han tog en överdos.

Woody Allen begår faktiskt också ett socialt självmord, dock omedvetet – och han verkar faktiskt inte riktigt förstå varför ... verkar det som när man läser självbiografin.

Han beskriver ingående sitt förhållande till kvinnor. Och förutom sitt första äktenskap verkar han dras till kvinnor som har allvarliga psykiska problem. Nåja, kanske det gäller den första hustrun också – det tyder väl inte på den bästa mentala balansen att gifta sig med Woody Allen de inledande åren av hans skrivarkarriär (och då utgår jag från den beskrivning han ger av sig själv vid den tiden); en man som arbetar dygnet om för att etablera sig som komiker, driven av ett mindervärdeskomplex som i storlek motsvaras av de där skyskraporna på Manhattan som lockar honom.

Han är alltid förvånad över att kvinnor vill ha honom, och är tacksam. Hans andra fru är bipolär, konstant otrogen, störd i sina relationer till de flesta (hon berättar inte för Woody Allen att hans svärmor tagit livet av sig), därefter kommer Dianne Keaton in på scenen. Här visar sig åter Allens märkliga partiella blindhet. Han har en skarp blick för sina egna och andras svagheter, men vissa saker ser han bara inte. Han berättar om hur han under deras tid tillsammans förundras över hur Keaton kan äta så mycket. De kan vara ute på restaurang och hon äter mer stek själv än de andra runt bordet gör tillsammans. När de kommer hem ställer hon sig direkt och gör en gigantisk sats pannkakor och trycker i sig dem. Allen konstaterar glatt förundrat att hon ”hade aptit som en skogshuggare”.

Först när han långt därefter läser Keatons självbiografi förstår han att hon långa perioder lidit av bulimi.

Han som om och om igen för in biobesökare i en magisk värld han skapat, och som i det verkliga livet förtrollar de vackraste kvinnorna verkar varit den som själv låter sig dras in i en illusion. Som någon som betraktar en magiker och som vill tro på det han ser; det är säkrast så.

”Apropå ingenting” låter oss möta en man som så länge lever på att skämta om våra vanföreställningar att hans liv helt kommer att domineras av dessa. De blir hans verklighet. En sådan människa kommer med nödvändighet att få problem i sitt eget verkliga liv, verkligheten finns inte eftersom han livnär sig på att röra sig i det som är våra vantolkningar av verkligheten.

Woody Allen visar därför också en total oförmåga att beskriva det som sker under hans äktenskap med Mia Farrow. Inga varningsklockor ringer när han möter henne, han funderar inte över att hon har sju adoptivbarn, ser bara att hon är vacker, bildad, rolig.

Han förstår heller inte riktigt varför det blir sådant liv om att han i sinom tid inleder ett förhållande med ett av adoptivbarnen.

Vi får här kliva in i en helt sjuk miljö, och ingen av parternas utsagor förtjänar någon större tilltro. Som att komma in på dårhuset och försöka medla mellan två personer där den ena anser att jorden är platt som en pannkaka, och den andra anser att den faktiskt är en pannkaka.

Den som alltid ägnar sig åt att skämta om människors beteende riskerar till slut att inte ta något på allvar, inte ens de mest elementära regler som gäller förhållande mellan människor.

Ungefär det hände Woody Allen.

Ändå ger mig den här självbiografin tillbaka en del av min ursprungliga känsla för Woody Allen. Kanske för att jag kan föreställa mig verket filmatiserat, och i en tillskrvien slutscen står Woody vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhatten. Han står med ryggen mot Brooklyn. Det småregnar. Han drar ner kepsen i pannan för att skydda glasögonen. Drar kavajen tätare omkring sig. Rycker på axalarna.

Vänder sig om och börjar gå över bron. Tillbaka hem. 

Han muttrar för sig själv på Brooklyn-jiddisch: ”Vad hade jag väntat mig? Jag är en schlepper, en yokel, en rube. Till slut trodde de att de såg igenom mig och sa att jag var en gonif. Men jag är ju bara en schmuk.”

Och när han nått till brons högsta punkt har han redan kommit på vad nästa film ska handla om. Han ska börja om. De är envisa, de som har rötterna i den delen av New York.

Essäer

En man som stolt kallade sig “rasförrädare”

Boris Benulic

BLM anser sig föra de svartas talan. Men de har fått sina idéer från en vit man som sade sig vilja avskaffa den vita rasen.

Många tror att teorin om ”vitas privilegier” är något som härstammar från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Men den som går tillbaka och studerar talen och texterna från den rörelsen och den tiden kommer inte att kunna upptäcka att medborgarrättsrörelsen använde det begreppet.

Istället uppkommer dessa idéer i en liten isolerad maoistisk sekt i USA i mitten på 1960-talet.

I begynnelsen av 60-talet blir snabbt mer än 100 000 personer verksamma inom den amerikanska studentvänstern genom olika aktiviteter organiserade av Students for a Democratic Society.

Olika hårdföra grupper inspirerade av Stalin och Mao Zedong kämpar med varandra för att få kontroll över organisationen och använda den som verktyg. Dessa grupper har alla uppkommit på några av USA elituniversitet.

SDS kommer snabbt att förtvina på grund av de inre striderna. Vid kongressen 1969 finns bara 30 000 medlemmar kvar. Strax därefter kollapsar rörelsen och splittras i många mindre vänsterorganisationer. 

En av dessa är RYM II (Revolutionary Youth Movement II) och i ledningen för den finns Noel Ignatiev som 1967 publicerat manifestet ”White Blindspot” (Den vita blinda fläcken) tillsammans med Ted Allen. I den deklareras att:

”USA:s härskande klass har träffat en uppgörelse med ledarna för den amerikanska arbetarrörelsen och genom dem med den stora massan av vita arbetare. Villkoren … är följande: ni vita arbetare ska hjälpa oss att förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetande befolkning, och vi ska belöna er … med de privilegier som tillkommer er på grund av ert vita skinn.”

De här idéerna blev inte populära hos de flesta vita radikala studenter, vilket bidrog till att SDS krympte snabbt och bröts sönder. Idéerna blev definitivt inte heller populära hos vita arbetare eftersom de ansåg att de hade arbetat och kämpat hårt för att skapa en tillvaro med bra löner, fungerande skolor och sjukvård. Nu kom vita studenter från universiteten och förklarade att de var mutade. De vita arbetarna hade enligt studenterna inte skapat något utan som RYM II uttryckte det: ”… det är de förtryckta folken i resten av världen som skapat överflödet här.”

Men ju mer isolerade Ignatiev och RYM blev från verkligheten och vanliga människor, desto hårdare skärpte de sina angrepp på vita arbetare. I början på 1970-talet krävde de att vita måste ge upp sina ”privilegier”, till och med ”sina TV-apparater, bilar och kläder”.

I dag kan man i rapporteringen från Portland och Seattle se hur de som deltar i upploppen vandrar nerför gator och skriker att de som bor i husen ska överlämna sina bostäder till demonstranterna.

Men finns det verkligen ett samband mellan vad deltagarna i en liten obskyr grupp propagerade för 50 år sedan och de plundringar som sker i dag?

I 15 år arbetade Ignatiev som aktivist i olika grupper för att organisera svarta arbetare i kamp mot vita. Han jobbade på stålverk och i i verkstäder.

Plötsligt efter 15 år utan större framgångar ändrar han kurs och blir antagen till Harvard. Han hade ingen föregående tillräcklig utbildning eller kvalifikationer som i formell mening meriterade honom att bli antagen. Hur det gick till och vem som drog i vilka trådar är än i dag oklart.

Ignatiev arbetar sig snabbt till en position i lärarkåren på universitet. 1995 doktorerar han med avhandlingen ”How the Irish became White”. Här framför han uppfattningen att ”vithet” är en social konstruktion, en falsk föreställning. De som är vita kan bara bli fria genom att ta avstånd från att de är vita. 

Vid Ignatievs bortgång november 2019 skrev New York Times att verket: ”var grundläggande för vad som blivit känt som ”vithets-studier”, ett område som undersöker de strukturer som producerar vita privilegier.”

Från USA:s universitet kom sedan ”vithets-studierna” att sprida sig till Europa och Sverige.

Under de här åren startar Ignatiev också tidskriften ”Race Traitor” som har mottot: ”Förräderi mot vitheten är lojalitet mot mänskligheten”.

Han förklarade att syftet med hans akademiska arbete var att ”avskaffa den vita rasen”. Under en konferens 1997 på Berkeley utvecklade han detta:

”Det finns ungdomskultur och drogkultur och queerkultur; men det finns inte något sådant som vit kultur. Utan de privilegier som är kopplade till den skulle den vita rasen inte existera och vit hud skulle inte ha mer social betydelse än stora fötter.”

I Ignatievs texter märks alltid en tydlig påverkan från den kinesiska maoismen. Där finns den grundläggande tesen om att västvärldens rikedom är följden av utsugning av Asien, Afrika och Latinamerika. Men där återfinns också synen på hur motsättningar ska lösas i ett samhälle.

Under ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i Kina angreps de som ansågs härstamma från ”borgerliga” miljöer. Först skulle de begå ”självkritik” för sina idéer. De skulle därefter ta ”avstånd” från familjer och anförvanter. Slutligen berövades de arbete och egendom och skickades ut på landsbygden, eller till läger. Eller mördades.

Allt går i dag igen i de krav Black Lives Matter riktar mot vita. 

Ignatiev beskrev sig själv så här i en intervju en månad före sin bortgång:

”Jag arbetade i industrin i 23 år, och på universitet i 33 år medan jag ägnade mig åt mitt verkliga kall som revolutionär”.

Och han lyckades verkligen. Det började med en pamflett 1967 om att vita måste ge upp sina privilegier och 53 år senare står vita ungdomar på Stockholms gator med plakat där det står: ”White people must do more”.

Essäer

parnassen är granne med paradise hotel

Boris Benulic

"Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri..."

Michel de Montaigne visade att det går att skriva om världen med utgångspunkt från sig själv och de egna erfarenheterna … om avsikten är att förstå världen. Nutida författare skriver däremot alltför ofta med utgångspunkt från sig själva enbart för att världen ska få kännedom om deras existens. Om hur världen är beskaffad bryr de sig föga om.

Ibland fungerar jag på om kampen mot övervakningssamhälle och kränkningar av personlig integritet är ett hopplöst projekt.

Tänk om det är så att människor vill bli övervakade?

Kanske är det så att de till och med uppfattar det där med integritet som något onödigt? Och vem kan väl kränka något som inte behövs?

Daniel Sjölin petar lite i frågan när han diskuterar Linda Boström Knausgårds svar på hur Karl Ove Knausgård skildrat henne och hennes vandring in och ut ur sinnessjukdom.

Men problemet för exfrun och Sjölin verkar vara Karl Ove Knausgård skildrade den dåligt, att han inte i verklig mening ”såg” sin dåvarande fru. 

Det ligger något för mig mycket märkligt i att det sedan länge anses självklart att man kan skildra sin partners, sina barn, sina föräldrar på ett utlämnande sätt.

För mig är inte problemet om man gör det bra eller dåligt som författare, för mig är det ett problem att man överhuvudtaget gör det.

Frågan som måste ställas är: med vilken rätt? 

Det händer ibland att denna typ av författare får mothugg i det offentliga samtalet. Andra skribenter, eller personer som haft insyn i det som skildras hävdar: ”Men riktigt så var det ju inte.”

Då svarar författaren bara: ”Meeeen, det är ju litteratur. Litteratur! Jag har skrivit en roman!”

På så sätt smiter de undan och den som kritiserat blir stående kvar förkroppsligande en kulturens gnetiga revisorstyp som inte fattar att de ställts inför något stort de inte begriper … ”litteratur”:

Men så länge den här sortens författare inte får mothugg så hävdar de alltid: ”Men det var precis så här det gick till. Allt är sanning”.

Dock - återigen – problemet är inte hur författare skriver i dessa ämnen.

Problemet är att de skriver.

Problemet är att det går att göra karriär på att lämna ut människor man haft i sin innersta sfär. Daniel Sjölin störs av att inte Karl Ove Knausgård varit tillräckligt precis i sitt skrivande om exfrun, inte sett hennes problem tillräckligt. Inte förstått. 

Och om han hade förstått (möjligheten ter sig förvisso mindre trolig eftersom han är monumentalt självupptagen) … hade det då varit rätt att skria om henne. För mig är inte svaret givet. Fast kanske frågan inte kan ställas – för om Karl Ove Knausgård hade haft förmågan att gå utanför sig själv och skildra exfruns sjukdomstillstånd – då hade han kanske också haft anständigheten att inte skriva.

I ett samhälle där det totala utlämnandet av andra accepteras, och till och med anses som berömligt och föredömligt blir den egna integriteten intet värd. Om uppburna kulturmänniskor gör det är det väl bra om jag också gör det?

Då blir det ett tecken på att även jag är kultiverad därför att jag med allt och alla och vemsomhelst diskuterar mina innerst känslor och mitt privatliv.

Spelar roll om staten eller Huawei eller Google eller Facebook vet allt om dig, du har ju redan berättat vad som går att veta vid bardisken eller under fikarasterna på jobbet.

Storebror behövs inte eftersom du förvandlat dig själv till en Lillebror som vill bli sedd och hörd av alla, typ: Tyck synd om mig nu!

Karl Ove Knausgård har dessutom bidragit till en utveckling som innebär att precis allt anses som intressant att förmedla till omvärlden. Hans svit har tacksamt tagits emot därför att den inte bara innebär en sänkning av nivån för det offentliga samtalet utan också för det privata samtalet. Knausgård och många andra nutida författare trivialiserar inte bara det som borde vara privat och personligt – det upphöjer samtidigt de mest triviala ämnen till något som det är värt att tala om. 

Är jag gammaldags i min litteratursyn?

Ja, det är jag. Och?

Visst kan man skriva om det privata, i den meningen att det ingår i det material skribenten och författaren bearbetar för sin berättelse.

Visst kan man ställa ”jaget” i centrum, men det är skillnad på självbetraktelse och självömkan; och det är det senare som ofta präglat högt som lågt inom svensk litteratur de senaste åren: Horace Engdahl mot Ebba Witt-Brattström, Jan Myrdals minnen, Noréns och Lundells dagböcker, Linderborg, Alakoski, Sveland … och så vidare.

Denna brist på värdighet.

Numera räcker det med att man skriver om något som anses privat så ger det plats på kultursidor och TV-soffor, och det blir en industri – för det kan komma motböcker, det kan ges ut verk som berättar hur det egentligen var, och de inblandades barn kan sedan skriva verk om hur det var att växa upp med föredrar inblandade i offentliga trätor, vi får satellitlitteratur av försmådda älskare och älskarinnor. 

Och eftersom kulturmänniskorna ägnar sig åt sådant – så kan väl i också göra det.

TV-program som Paradise Hotel och Big Brother har inte växt fram i motsats till vad som brukar betecknas som finkultur, det har växt fram därför att de finkulturellas sätt att leva spritt sig ut i samhället.

Essäer, Nätmagasin

Sur sundhet

Boris Benulic

Skatter bör man sky som pesten, speciellt med tanke på att lusten att beskatta ibland kan bidra till verklig pest.

Försäljerska av lemonad i Paris. Dock från en senare period än när pesten förhärjade staden.

Essäer, Nätmagasin

Franska sjukan a.k.a. samhällssyffe II

Boris Benulic

"Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift..."

President Georges Pompidou – de regionala språkens bekämpare.

Den franska revolutionen befriade alltså inte Frankrike, den dödade de många olika kulturerna som fanns i det vi i dag kallar Frankrike, och revolutionärerna (vilken giljotinerande fraktion de än tillhörde) satte sig före att skapa något nytt.

Det skrevs nya författningar och mängder av regler, direktiv och deklarationer avfattades – den som inte halshöggs riskerade istället att dö drunkningsdöden i ett hav av papper. En helt ny stat växte fram, en annan stat än den som funnits under monarkin.

Problemet var dock att det gällde att få det där folket som levde utanför Paris att förstå vad lagarna innebar, och vad de nya makthavarna förväntade sig. Det var en inte alldeles enkel uppgift eftersom de flesta medlemmarna av det folket inte talade eller förstod franska. Så sent som 1880 – 100 år efter revolutionen – visade en officiell undersökning att bara en femtedel av dem som bodde i Frankrike var att betrakta som fransktalande; de andra talade dialekter som tillhörde något av de från franskan skilda språken bretonska, occitanska, oï eller frankoprovensalska.

Lika svårt som det visade sig vara att utrota all de där språken som var äldre och mer levande än den franska som formades i Paris med nära omnejd – lika svårt var det att få människorna att överge sina gamla lokala styrelseformer. Dessa hade växt fram under århundraden. De nya för alla gällande styrelseformerna och strukturerna hade skapats av en liten grupp människor i huvudstaden som antingen inte kände till människors mångskiftande verklighet eller så gjorde de det och brydde sig inte – eller rentav störde sig på att människor i olika bygder dristade sig att forma sina samhällen som det passade dem och deras kynne.

Dessa former kunde skifta från region till region, och till och med från by till by. Här borta gällde romersk rätt, där borta någon typ av lokal sedvanerätt. Här borta ett styre av äldste, där borta direkta val av en ledare. Allt detta innefattat i ett sammanhang där byarnas och städernas bönder, hantverkare och handelsmän samsades i en social ordning med adel och prästerskap – och över allt tronade förstås monarken. I det förrevolutionära Frankrike gav systemet och strukturerna människorna en frihet att forma sina liv och gemenskaper på ett sätt som var omöjligt efter revolutionen – då byar och städer berövades sina självstyren och underställdes lagar och en statsapparat vars skapare inte bara ville kontrollera människors liv utan också deras tankar. Och ska man kontrollera tankar måste man kontrollera språket.

Inte ens i Frankrike under någon av sina mest inavlade och till kropp och själ klena kungar kom man i närheten till den totalitära omdaning av landet som inleddes 1789.

I vår samtida debatt anses det självklart att man ska bejaka mångfald, diversitet, mångkultur –. vi ska alla gilla olika – samtidigt är det en nästan lika stor självklarhet att den franska revolutionen innebar ett stort steg framåt för mänskligheten.

En sådan motsägelse är möjlig bara om man inte låtsas om de mordiska kampanjerna som de franska revolutionärerna genomförde mot var och en som – oavsett social ställning – hävdade sin rätt att tänka fritt eller fortsätta att leva som man gjort i den egna bygden sedan århundraden.

Spännvidden i hur byar och städer styrdes och det sociala livet organiserades var stor. I en bälte av byar runt staden Thiers valde alla män som fyllt 20 år en borgmästare. Denne kunde omgående avsättas om han ansågs inkompetent i något viktigt avseende. I byarna fanns ingen privategendom, allt ägdes gemensamt. Barnen var ett gemensamt ansvar och fostrades av dem som ledde de lokala mejerierna (fråga mig inte varför...). Kvinnor arbetade aldrig på åkrarna. Byarna var kända för sitt välstånd.

Jag tror inte jag hade trivts så där särskilt väl i en av dessa byar – men jag hade tyckt att det var väl finfint att dessa människor skapat sig en ordning som passade just dem. De franska revolutionärerna var dock inte lika vidsynta trots de urkommunistiska dragen hos dessa byar – och dessa – liksom alla andra ordningar som inte rimmade med de centrala påbuden försökte man utplåna.

Den som inte är riktigt överens om att linjen från 1789 till Macron är obruten i alla viktiga avseenden kan med fördel begrunda Abbé Grégoires rapport i språkfrågan till det revolutionära parlamentet, den betitlades: "Om nödvändigheten av, och medlen för, att utrota de lokala språken och göra bruket av franska allmänt". Som det skulle visa sig var man om det så var nödvändigt genomföra detta genom att utrota själva bärarna av de lokala språken.

Därefter kan man fundera över president Pompidous uttalande nästan 200 år senare, 1972: "Det finns ingen plats för regionala språk i ett Frankrike som är ödesbestämt att utöva inflytande i Europa."