george smiley och meritokratin

John le Carré är en moralisk författare. I hans romaner är de lata och sedeslösa förutbestämda att bli landsförrädare.

George Smiley gestaltad av Gary Oldham i "Tinker, tailor, soldier, spy"

John le Carré är thrillerförfattaren som kom in från kylan, till den ombonade värme som utstrålar från kultursidor och omger den som säger och skriver rätt saker.

Han har alltid i sina spionthrillers kritiserat sådant som det anses vara rätt att angripa – marknadens och penningens makt, multinationella bolag, och rovdrift som drabbar människor och miljö i tredje världen.

Det här har gjort le Carré till alla vänsterinriktade litteraturkritikers favorit – och när jag läser en positiv recension som kännetecknas av just detta förundras jag alltid över att skribenten inte verkat reflekterat över själva grundvalen för le Carrés kritik om vår samtid.

Han angriper ju inte samhälle och stat i Storbritannien för att han tror att det finns ett alternativt sätt att ordna samhället som på något sätt skulle kunna betecknas som socialistiskt i mer vanlig mening. Han angriper den brittiska överheten med utgångspunkt från att den svikit traditioner, historia och institutioner. le Carrés hjältar vill inte skapa en ny skön värld, de vill återupprätta den värld där det var möjligt för dem att lämna en bestämd position i samhället och förflytta sig genom studier, hårt arbete och tjänstgöring i de mer hemliga delarna av statsapparaten.

Smiley är ett utmärkt och självklart exempel på den sortens hjälte – eller Toby Bell i ”En känslig sanning” – och mot dem står alltid män som ärvt pengar, makt och position. Män har glidit in i maktens centrum på en gurksandwich – och de blir Smileys och Bells motståndare för att dessa gurksandwichpassagerare blir landsförrädare.

Medan Smiley och Bell känner lojalitet och tacksamhet mot de strukturer i nationen som gjort det möjligt för dem att bli en del av ståndscirkulationen känner landsförrädarna, som fötts till rikedom och med självklarhet studerat i Oxford och på Cambridge, absolut inget för nation och samhälle; annat än förakt och hat för samhällets institutioner – ja, egentligen är det riktat mest mot resterna av ett äldre ståndssamhälle som har gett de bäst lämpade ur de breda folklagren att träda i nationens tjänst.

le Carré förbinder också förräderiet med ett sedernas förfall; hans hjältar har en romantisk syn på kärlek, trohet och familj (även när de som Smiley blir svikna), medan motståndarna är lata, försupna libertiner, sodomiter eller har en dragning åt sadomasochism.

Därför är le Carrés romaner och hans kritik av det moderna samhället väl värda att diskutera. Men det räcker inte med att notera det han anser fel och skadligt för folket – vi måste också begrunda det han anser är alternativet för att folk ska kunna få ett anständigt och hyggligt liv –  ett meritokratiskt, kulturkonservativt, mångavsatsat ståndssamhälle.

le Carré försöker inte hitta den punkt och plats i framtiden då allt kan bli bra, han pekar istället på det vägskäl i det förflutna då vi tog av i fel riktning.

Kommentera