Artiklar

DN och nazispöket

Boris Benulic

Ett mycket brutalt mord för 25 år sedan används för att utmåla "högerextremism" som en klar och påtaglig fara för Sverige. Om den muslimska faran ska vi däremot inte tala, då "polariseras" debatten.

"Sssssssh", manar oss Susanna Nyström. Tala tyst om islam. Annars kanske högerextremisterna återuppstår i form av nazistiska bataljoner som marscherar på våra gator.

I dag vill DN:s ledarsida att vi ska minnas mordet på John Hron. Susanne Nyströms text är väl närmast att betrakta som en skändning av hans minne.

Den 14-årige John Hron mördades för 25 år sedan på ett intill vansinne gränsande brutalt sätt.

Frid över hans minne. Må hans mördare leva i vanhävd och fredlös ensamhet.

Att tänka sådana tankar är självklart.

Men Susanna Nyström vill att vi ska tänka andra tankar. Hon utnyttjar bara John Hrons död.

Vi ska bli rädda för att John Hrons mördare ska komma tillbaka, nu i tusental och sparka ihjäl oss alla.

”Antalet våldsbejakande islamistiska attentat minskade, från en hög nivå, samtidigt som de högerextremistiska attentaten ökade. De senare utförs ofta av så kallade ensamvargar, som likt Lundin Pettersson och troligtvis även John Hrons mördare radikaliserats av våldsbejakande propaganda som numera bland annat sprids i sociala medier.”

Men om vi ser på islamistiska terrorgruppers utveckling är det ju så att IS, al-Qaida och till dem affilierade grupper breder ut sig i fler länder utanför Europa i dag, och de stärker kraftigt sina positioner i regioner där de inte funnits förut. Den processen ser vi framför allt i Afrika. Där har det den senaste månaden skett terrordåd med sammanlagt hundratals döda i Kamerun, Tchad, Nigeria, Uganda, Mozambique, Niger, Mali, Burkina Faso, Somalia.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med Nordafrika, Västasien, Centralasien, sydostasien och så vidare.

Sedan skulle jag kunna gå vidare med en uppräkning av hur muslimska länder som agerar än mer aggressivt mot västvärlden än tidigare – till exempel Turkiet.

Detta är en korrekt omvärldsanalys.

SÄPO och Susanna Nyström manar till lugn därför att antalet islamistiska terrordåd i väst minskat, något, något lite.

Samtidigt pekar västvärldens underrättelsetjänster på att islamisterna uppenbart strävar efter att skaffa sig stora områden i Afrika som de kontrollerar och där de kan utnyttja råvaror och befolkning – precis som IS gjorde i sitt kalifat.

De skaffar sig starka baser – så att de åter ska kunna slå till i väst. Men nu med större kraft.

Detta är en realistisk bedömning av varifrån faran kommer.

Men Susanna Nyström säger: ”minns John Hron”, hon påminner oss om Anton Lundin Pettersson som mördade i Trollhättan.

Ur detta extrapoleras ett allomfattande högerextremt hot som vi enligt Nyström måste vara vaksamma mot.

Borde vi inte vara vaksamma mot det hundratal IS-terrorister som i dag finns i vårt land. Personer som mördat, våldtagit och plågat andra människor?

Utgör inte de ett reellt, påtagligt hot mot oss?

Och är vi inte alla hotade av att dessa islamistiska nidingar kan verka fritt i landet, rekrytera nya terrorister.

Nyström varnar: 

”Enligt Säpo krävs en våldsbejakande miljö för att attentatsplaner ska uppstå och om ideologin får större räckvidd ökar sannolikheten för att enskilda ska inspireras att begå våldsdåd.”

Men den våldsbejakande miljö hon åsyftar är den ”högerextrema”.

Hon talar inte om de moskéer, och muslimska studieförbund, skolor, kulturföreningar och fotbollslag som är en självklar del av det muslimska civila samhället i Sverige och där islamister rör sig med naturlig självklarhet. De är en del i gemenskapen. En gemenskap som omfattar hundratusentals människor.

Islam i västerlandet är i sig just en sådan ”våldsbejakande miljö” som Susanna Nyström talar om.

Även i sin mildaste, nästintill pacifistiska form sprider islam en mentalitet som är oförenlig med europeiska värden och skapar därmed ett avstånd mellan utövaren och det västerländska samhället. Därmed uppstår en kultur där västerlänningen och det västerländska betraktas som något som är mindre värt, undermåligt – vilket i sin tur skapar en attityd som gör att det är väl inte så farligt om ungdomar rånar eller våldtar medlemmar av denna underlägsna nation.

Alltså, att påminna oss om John Hrons död för att varna för faran att högerextremister ska komma tillbaka och denna gång utöva terror i massomfattning är att skända John Hrons minne. Det är att utnyttja honom för att dölja det som är den verkliga faran i dag.

Och tro inte annat än att Susanna Nyström är medveten om vad hon ägnar sig åt. Så här avslutas hennes text:

”Ett första steg är att de folkvalda hyfsar till tonen i debatten. I dag är det alldeles för många som snarare verkar vilja spä på än sudda ut motsättningar och osanningar som växer och frodas i den högerpopulistiska myllan.”

Budskapet är: låtsas inte om islamismen. Då polariseras samhället. Högerextremisterna växer.

En sak är säker, så länge gammelmedia fortsätter skildrar verkligheten som Susanna Nyström gör, så länge kommer det folkliga motståndet att fortsätta växa.

Artiklar

Kamala Harris – handplockad av kommunister, finansierad av kapitalister

Boris Benulic

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.

Artiklar

Botkyrka 3: sagor för vuxna drabbar barnen

Boris Benulic

Försämringar beskrivs framgångar i en kommun och resultatet blir att en kommunalpolitiker sätts att snabbutreda hela landets skolpolitik för nyanlända barn.

Om integrationen i skolan inte går så bra i dag kanske man bör gå tillbaka några år och se efter vad som var förebilden.

I dag när mordet på en tolvårig flicka i Botkyrka upprör Sverige gör styrande politiker på lokal och nationell nivå allt för att låtsas som om de nu tänker ta krafttag i Botkyrka.

Inget sägs om hur de tills alldeles nyligen framställt kommunen som en framgångssaga – som ett föredöme för hela landet. Kan låta otroligt, men märkligt nog är det fallet.

Vi har grävt ner oss i statistik och ställt siffror mot verkligheten som politikerna framställt den det senaste årtiondet. Det vi granskar den här gången är skolan i Botkyrka. Siffror är ibland tråkiga, men nödvändiga att studera för att förstå hur falsk politikers verklighetsbeskrivning kan vara. Och hur denna falskt kan komma att påverka hela nationen.

Det är lätt att tro att våldet och kriminaliteten bland de unga i Botkyrka är följden av en situationen som de styrande inte kan rå över. Att de kämpar med händer, fötter, armar och ben för att hantera problem som är följden av beslut som befinner sig utanför deras kontroll.

De flesta som yttrar sig i debatten om våldet i Botkyrka verkar ense om att tillståndet bland de unga i kommunen till stor del är följden av att skolan inte fungerar.

Ebba Östlin, i dag kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka förklarade redan 2010 på socialdemokraternas kongress att:

”Den stora utmaning vi står inför handlar om att höja golvet och minska skillnaderna i kunskapsresultat mellan olika skolor, inom skolor och mellan flickor och pojkar. Skolframgång ger inte bara eleverna möjlighet att välja sin väg framåt i livet och uppnå sina drömmar. Det är också den bästa skyddsfaktor vi har för att unga inte ska hamna snett i livet.”

Men att det inte gått så bra för Botkyrka på det här området kan väl ändå inte makthavarna i Botkyrka lastas för? Det är rimligen följden av politiska beslut på nationell nivå. Vad kan väl ett, eller två aldrig så välmenande kommunalråd göra åt det?

Men då glömmer vi bort att den skolpolitik som skulle hantera den massiva flyktingtillstömmningen från 2015 och framåt utformades av just Botkyrkas nuvarande kommunalråd Ebba Östlin.

Hon tillsattes av regeringen hösten 2015 att leda det utredningsarbete som på några månader skulle ta fram förslag på hur alla flyktingbarn skulle slussas in i den svenska skolan.

Att hon utsågs beror på att Botkyrka av regeringen bedömdes vara en förebild när det gällde att ordna skolgång för nyanlända på ett bra sätt.

Ebba Östlin hade stått för marknadsföringen, av sig själv och sin kommun. I en artikel i dagens Arena 2012 skrev hon:

”Botkyrka kommun visar vägen till en framgångsrik skolpolitik. Här har vi lyckats öka andelen behöriga elever till gymnasiet”.

Skolfrågor borde vara något som Ebba Östlin bemästrar. Hon var viceordförande för Lärarhögskolans studentkår i Stockholm innan hon 1995 blev vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, med ansvar för utbildningsfrågor.

Och så har hon då varit aktiv i socialdemokraterna, även som centralt placerad ombudsman och projektledare i valkampanjen 2010. I Botkyrka har hon varit ordförande för utbildningsnämnden 2011-2018 samt kommunstyrelsens förste vice ordförande och 2015 blev hon kommunstyrelsens ordförande.

Hon har haft makt och möjlighet att styra det hon anser är så viktigt. 

På det lokala planet.

Dessutom har hon varit varit en av dem som lagt grunden för den nationella politiken genom sitt utredningsarbete.

Men var det verkligen rätt person som utsågs att leda utredningen, gick det verkligen så bra i Botkyrka som Ebba Östlin hävdade?

Låt oss gå tillbaka till 2010 och se på några tal.

Först har vi gruppen barn med utländsk bakgrund, födda i Sverige. Hur många har varit behöriga för att gå vidare till ett yrkesprogram efter grundskolan?

(Att jag väljer att utgå från behörighet till yrkesprogrammet är för att det är den statistik som är tillgänglig som har en fördelning mellan svenska elever och dem med utländsk bakgrund. Behörighet till yrkesprogram kräver att man är godkänd i åtta ämnen när man lämnar grundskolan, behörighet till gymnasieskolans högskoleförberedande program kräver 12 godkända betyg. Men att vara godkänd för att få gå ett yrkesprogram räknas som att man har gymnasiebehörighet.) 

2010 var de 86,6 procent i gruppen elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige som klarade av att få gymnasiebehörighet.

2011 83,5 procent.

2012 85,6 procent.

2013 85,4 procent.

2014 85,7 procent.

2015 84,9 procent.

2016 85,4 procent.

2017 85,9 procent.

2018 84,8 procent.

2019 87,3 procent.

Talen varierar inte nämnvärt – ungefär 15 procent klarar inte att gå vidare till gymnasieskolan. 

Kanske inte mycket att yvas över – eller att deklarera som en så stor framgång att en nationell politik ska byggas på den grunden.

Det märkliga är dessutom att Botkyrkas siffror för denna elevgrupp inte är bättre än för riket i övrigt. Vi gör en jämförelse med hela Sveriges tal inom parentes.

2010 86,6 procent (85,4)

2011 83,5 procent (85,0)

2012 85,6 procent (86,1)

2013 85,3 procent (85,8)

2014 85,7 procent (84,7)

2015 84,9 procent (84,4)

2016 85,4 procent (86,8)

2017 85,9 procent (84,4)

2018 84,8 procent (86,1)

2019 87,3 procent (83,4)

De flesta åren uppvisar Botkyrka sämre resultat än riket i övrigt. Hur var det Ebba Östlin sa? Jo, ”Botkyrka visar vägen till en framgångsrik skolpolitik.”

Då har vi ännu inte berört den mest problematiska gruppen. Elever med utländska bakgrund, födda i utlandet.

2010 var det 65,4 procent som fick gymnasiebehörighet.

2011 54,4 procent.

2012 55,5 procent.

2013 59,9 procent.

2014 57,1 procent.

2015 64,9 procent.

2016 70,6 procent.

2017 63,3 procent.

2018 66,7 procent.

2019 64,2 procent.

När Ebba Östlin 2012 deklarerade att man lyckats med att i Botkyrka hjälpa denna grupp hade hon bakom sig två år då antalet godkända elever i gruppen minskat 10 procent jämfört med 2010.

Sett till hela gruppen elever i årskurs 9 under perioden har andelen icke godkända rört sig mellan 18-20 procent 2009 till 2019, detta inkluderar även svenska elever. 

Cirka femtedel blir alltså inte godkända.

I kommunen som av socialdemokratin utnämnts till en föredöme på området lämnar varje år ungefär 150 elever grundskolan utan gymnasiekompetens. År ut. År in. 

Tittar man på hårda data vid en jämförelse med riket i övrigt undrar man också varför Botkyrka skulle vara ett föredöme.

2014 blev 57,1 procent av eleverna med utländsk bakgrund, födda utomlands godkända. För hela riket var siffran 63,2 procent.

2013 var det 59,9 procent i Botkyrka och  63,8 procent i riket.

2012 64,2 i Botkyrka,  58,3 i riket.

2011 54,4 i Botkyrka, 62,9 i riket.

2010 65,4 i Botkyrka, 62,6 i riket.

Återigen ser vi detta fenomen – tre av de fem år som ligger till grund för att Botkyrka utmålas som ett föredöme för resten av landet har Botkyrka sämre resultat än resten av landet.

I dag är siffrorna gällande Botkyrka 64,2 procent och i riket 69,8 procent.

Det är lite svårt att se att Botkyrka under den här tiden har presterat något så anmärkningsvärt att den där förda politiken ska kunna anses vara riktningsgivande för hela landet.

Tvärtom.

Gängkriminaliteten har ökat i kommunen. Våldet blivit grövre. Brottsligheten spridit sig längre ner i åldrarna.

Är det skolan det hänger på?

Ja, Ebba Östlin sa ju det på socialdemokraternas partikongress 2010. 

Hon har inte ändrat åsikt. På sin hemsida skriver hon i man 2018:

”Om vi ska bygga ett starkt samhälle så måste vi bygga det från grunden. Därför kommer fokus alltid vara på att göra skolan bättre.”

I nästa avsnitt (på fredag) ska vi se närmare på vad Ebba Östlin kommit fram till i sina utredningar och hur hon egentligen ser på skola och utbildning.

Artiklar

Kommer en asteroid att utplåna Rinkeby?

Boris Benulic

Media försöker blåsa liv i BLM. Många foton av svarta, allvarliga ansikten. Mycket tal om känslor och "upplevelser". Mycket tal om strukturer. Men få fakta och ingen logik.

Enligt Nasas center för studier av objekt nära jorden, har asteroiden 2010 RF en 5,3 procents risk att träffa jorden.

Black Lives Matter-demonstrationerna I Sverige verkar vara över för säsongen. De dansade en sommar.

Men Dagens Nyheter gör sitt yttersta för att få fart på dem igen. Där bedrivs en enveten kampanj för att berätta för oss att svarta är utsatta för ett rasistiskt, strukturellt förtryck i Sverige.

För några dagar sedan lyckades Niklas Orrenius med stor möda få till ett reportage som skulle skildra den omfattande rasismen i landet.

Det som saknades av fakta fick ersättas med berättarteknik. Det är samma dramaturgiska grepp som vanligt i ett Orrenius-reportage och därmed lika engagerande som en rapport från division sju, fotboll herrar, norra Bohuslän.

Möjligen kände redaktionschefen att det hela var lite tunt så han kommenderade ut tre fotografer för att stötta upp det hela. Det gäller ju att ge rasismens offer ett ansikte, typ: ”Kan vi ge läsarna många svarta ansikten som ser lidande ut, som om de hamnat sist i kön i Ullared en lönehelg då ska väl folk fatta att det finns rasistiska strukturer.”

Orrenius beskriver det han påstår är känslorna hos svarta som demonstrerar:

”De talar med varandra om att alltid väljas ut för ”slumpmässig kontroll”, om att bli kallade för n-ordet, om att sorteras bort när man söker jobb, om rädslan för nazister och för rasistiska mördare som Anton Lundin Pettersson, Peter Mangs och John Ausonius." 

Ausonius sitter i fängelse sedan 27 år. Peter Mangs sedan åtta år. Fem år sedan Anton Lundin Pettersson mördade i Trollhättan.

Ska jag på fullt allvar tro på att svarta människor i Sverige i dag går och oroar sig för ett litet antal misslyckade dårars framfart,  där det värsta fallet ligger långt tillbaka i tiden.

Vad oroar de sig mer för? Att en asteroid ska träffa Rinkeby? Att slaveriet ska introduceras och de ska tvingas plocka sockerbetor på de skånska fälten? Att Baron Samedi ska koma och ta deras själar?

Lusten att demonstrera kommer inte precis över mig när jag läser Orrenius reportage. Om människor han talar med verkligen bär på denna fruktan bör man tala till dem som till små barn som är mörkrädda.

Visst riskerar svarta och utländska människor i Sverige att mördas, våldtas, misshandlas och rånas i det här landet. I dag. Liksom i går och i morgon.

Men i de allra, allra flesta fallen är det en utländsk person som begår dessa dåd.

Om vi ser till statistiken har vi uppenbart har ett strukturellt problem i Sverige: människor av utländsk härkomst är ett hot mot svenskar … och fredliga, arbetande utlänningar.

Det problematiska är att ett sådant uttalande betecknas som rasism, trots att det odiskutabelt förhåller sig på det sättet.

Ett jämförelsevis mycket litet antal våldsdåd riktade mot människor av utländsk härkomst blir däremot tecken på rasistiska strukturer. 

Siffror och fakta spelar ingen roll.

I dag har DN bett Stefan Löfven at uttala sig i frågan och han säger med stort allvar:

”I Dagens Nyheter förra helgen vittnade sex personer om hur de behandlas rasistiskt på grund av sin hudfärg. Rasismen mot afrosvenskar är ett verkligt problem som vi inte kan tolerera, men som samhället måste ta ansvar för och med full kraft motarbeta”.

Nu är det inte så att jag tror att alla svarta i Sverige delar Stefan Löfvens uppfattning, jag tror inte han ens delar den själv. Han säger det han förväntas säga. Han pallar väl inte ha en massa stök utanför regeringskansliet och att inte kunna få gå och köpa sin varmkorv i fred.

Orrenius, DN och medströmsmedia försöker skapa en bild av att något stort är på väg att hända. Att alla svarta i västvärlden slutligen reser sig och vill göra slut på sekler av förtryck. Först ska polisen, detta verktyg för rasism monteras ned.

Orrenius skriver:

”Den här sommaren sveper proteströrelsen Black lives matter över flera kontinenter.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen.”

”Nu vinner Black lives matter fler anhängare. Även en klar majoritet av alla vita amerikaner stödjer numera rörelsen. 

I Minneapolis beslutar politikerna att upplösa stadens polisväsende och bygga en ny polisorganisation.”

Men vad Niclas Orrenius inte nämner är att en Gallup-undersökning som kom i dagarna visar att 61 procent av de svarta i USA vill se fler poliser i sina områden. De vill absolut inte se en nedmontering av poliskåren. De vet att det största hotet mot deras liv och egendom är andra svarta.

Och så är det i Sverige också.

De flesta utlänningar vet att det största hotet mot dem kommer från andra utlänningar.

Vi har mängder av våldsdåd som begås på våra flyktingförläggningar.

Är det rasister som bryter sig in där? Mördar, misshandlar, bränner ned, våldtar kvinnor … och ibland barn?

Nej, just det.

Alla dessa fall. All denna statistik. 

Mot detta är det enda DN och Orrenius kan ställa sex personers upplevelser. 

Varför ägnar sig då Orrenius och hans kollegor åt detta?

Svaret får vi om vi går till Aftonbladet där Martin Aagard på kultursidan förklarar att:

”Black lives matter är den vänsterpopulism ni så länge längtat efter. En mer populär rörelse är faktiskt svår att hitta för tillfället. Den verkar till och med fungera som motgift mot Trumps ständigt pågående valkampanj.”

Aagards artikel är avsedd som ett angrepp på dem som kallar sig marxister men som anser att Black Lives Matter-rörelsen är hysteri och plundrande pöbelhopar och ett angrepp på arbetande människor.

Aagard diskuterar heller inte fakta. Han berör inte att det i USA är huvudsakligen svarta som dödar svarta.

Och han uppmanar oss att läsa Marx.

Men låt oss då göra det. För Karl Marx beskriver utmärkt Agaard, Orrenius och deras vänner i sin pamflett ”Louis Bonapartes adertonde brumaire”:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En "välgörenhetsförening" - så till vida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad.”

Aagard och Orrenius (och många andra) går definitivt in under beteckningen ”litteratörer”, och de ser nu när överheten går till attack sin möjlighet att ställa sina pennor i deras tjänst – så att de alla ska kunna leva på ”den arbetande nationens bekostnad”.

Artiklar

Botgöring i Botkyrka: allt är svenskarnas fel

Boris Benulic

En kommun där man inte riktigt verkar prata om de grundläggande problemen utan tror att allt är en fråga om mer "resurser" och en möjlighet att "fika och prata med någon vuxen".

Minnesplatsen för den 12-åriga flicka som sköts till döds i Norsborg.

Mord, våld och knarklangning är inte resultatet av att de styrande inte vetat vilken politik de ska föra. De har länge följt en mycket målmedveten linje.

Dag Ahlse är centerpartist och kommunalråd i Botkyrka. När han besöker minnesplatsen för den tolvåriga flicka som mördades i Norsborg pekar han bort mot McDonaldsmacken och deklarerar:

”Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.”

Lite oklart är det om Ahlse menar att de nya fritidsgårdarna också ska ha öppet dygnet om. Och även om de har det – på vilket sätt ska de kunna erbjuda skydd när gängen börjar skjuta? Tänker han sig en slags bunkrar?

Men vi får väl anta att han inte föreställer sig 24/7-fritidsgårdar, utan att han antar att en fritidsgård är en plats med magiska egenskaper som på något sätt har en allmänt dämpande inverkan på våld och gängbildningar.

Det har man trott förut i Botkyrka. Men det föll inte så väl ut vilket gör att det kan verka lite märkligt att som Ahlse nu gör föreslå nya fritidsgårdar. Åtminstone om förslaget beror på att man vill få bukt med våld och kriminalitet i kommunen. För det är inte alltför länge sedan de styrande beslöt sig för att stänga ett antal fritidsgårdar därför att de blivit brottscentraler.

Ändå står ett kommunalråd nu och förklarar att det behövs fritidsgårdar. Fler fritidsgårdar. För MacDonalds har ju öppet dygnet om.

Låt oss se hur Botkyrka hanterat frågan om fritidsgårdar tidigare.

I november 2018 fattar kommunen beslutet att lägga ner en del av fritidsgårdarna i Botkyrka. Alla mötesplatser för unga mellan 16 och 19 år ska läggas ner.

Beslutet fattas efter en utredning som kommunen tillsatt ett halvår innan.

Det har då i åratal funnits politisk kritik mot verksamheten på fritidsgårdarna, de som varit negativa har hävdat att de blir samlingsplatser där gängen möts och rekryterar nya medlemmar. De styrande socialdemokraterna har avfärdat kritiken som ”bisarr”.

När kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin vintern 2018 ska försvara helomvändningen och stängningarna säger hon att fritidsgårdarna inte lyckats med sitt uppdrag ”att fånga upp unga som varken studerar eller har jobb” och ”vara en brygga till praktik, utbildning och jobb”.  Fritidsgårdarna har blivit en plats där ”man låser in sitt hängbeteende och inte kommer vidare i sitt liv.”

Hon pekar på att rapporten visar att på de platser som som undersökts har det pågått aktiviteter som hon sammanfattar som: ”Allt som förekommer i droghandelns närhet.”

Nu ska man istället satsa på uppsökande verksamhet. Lära ungdomarna skriva cv eller ”andra saker som rustar den unga med allt det den behöver för att gå till studier och jobb”.

Socialnämnden ska dessutom få mer pengar för att hjälpa unga kriminella att bryta sig loss från sina miljöer.

Stängningen genomfördes i mars 2019, då bommar man igen Fittja Ungdomens hus och Grunden i Alby. De två nya mötesplatserna i Storvreten och Hallunda-Norsborg som smygstartat men väntat på nya lokaler, öppnar inte.

Gernas Basdas, projektledare för de nya mötesplatserna, uttryckte sin besvikelse i pressen: ”Jag är överraskad. Hur ska vi förklara beslutet för ungdomarna en månad innan spadtaget? Vuxenvärlden sviker deras förtroende.”

Nu ska kommunen istället erbjuda schemalagda aktiviteter inom jobb och utbildning och arbeta mer uppsökande med unga som inte pluggar och jobbar.

Alla verkar obegripligt ense om problemen. Man har ett stort antal ungdomar som är för initiativlösa för att söka jobb eller studera. De måste motiveras.

Därför ska samhället mobilisera resurser för att inspirera dem och hjälpa dem vidare.

Men tre saker nämns aldrig i diskussionerna om dessa ungdomar.

För det första har de gått i grundskolan i nio år. Ingen verkar ställa frågan om hur denna skola fungerar om den inte lyckats få ungdomarna att förstå att man i sinom tid måste kunna försörja sig själv, och då måste man plugga och söka jobb. 

För det andra har ungdomarna familjer. Samma sak där. En rätt rimlig tanke är att föräldrar fostrar sina barn till att förstå att de ska läsa läxorna, och efterhand börja se sig om efter ett jobb. Om föräldrar inte fyller denna roll talar förstås mycket för att barnen inte kan fungera i skolan, eller någon annanstans heller.

För det tredje – och det här är den stora frågan; 61 procent av invånarna i Botkyrka har utländsk bakgrund. 

2005 var andelen 49 procent och den hade stigit till 57 procent 2015.

Det talas ungefär 100 språk i kommunen. I en kommun som inte ens har 100.000 invånare.

En första tanke jag får när jag ställs inför dessa siffror blir förstås: hur ska en kommun klara av en sådan stor inflyttning av nya kulturer? Påfrestningen på skola och sjukvård? Hur ska den hantera kulturella motsättningar inte bara mellan de främmande kulturerna och svenska seder, vanor och traditioner utan hur ska den också hantera de motsättningar som med logisk nödvändighet finns sinsemellan etniska grupper när människor talar 100 olika språk?

Men de som styr kommunen har aldrig sett sådana problem. Går man tillbaka tio år i tiden och läser de studier som då gjordes av speciella problemområden som till exempel Fittja är det uppenbart att kommunen anser att den stora inflyttningen av främmande kulturer är en tillgång, inte ett problem. 

Ett exempel är kommunledningsförvaltningens studie ”Långt ifrån lagom” som behandlar situationen i området Fittja. Problemen där beror på ”diskriminerande strukturer i samhället” samt bristande beredskap och resurser för att bereda väg för alla dem som flyttar till kommunen. Den arbetslöses inställning, kunskaper och förmåga att kommunicera på svenska är inte de stora problemen för att få ett jobb utan ”språk och utbildning ändå inte är oviktigt men att de stora insatserna för sysselsättning borde vara riktade mot diskriminering på arbetsmarknaden.”

Ett exempel på diskriminering som anförs är att ”ett vanligt krav utöver utbildningen är att man ska ha ”social kompetens” som ofta likställs med att tala språket på ”rätt sätt”.

Givetvis innehåller rapporten också ett längre avsnitt om ”genus” som man dessutom ordentligt definierar: ”Ordet genus används för att skilja mellan vårt biologiska kön och vårt socialt skapade och inlärda kön. Genusskapandet utgör grunden för en värdering och ett normtänkande där det som förknippas med män, pojkar och manlighet generellt värderas högre än det som förknippas med kvinnor, flickor och kvinnlighet.”

Vi talar alltså om en rapport om ett område där 90 procent av befolkningen är av utländsk härkomst. Om man ska diskutera relationen mellan kvinnor och män kanske det finns mer konkreta problemområden att behandla som hederskulturer och religiöst betingad underordning av kvinnor.

Botkyrkas kollaps är inte följden av att oväntade saker händer. Av att man varit naiv. Av att man inte kunde veta. Politiker och byråkrater i kommunen har länge bedrivit en politik där stor invandring ses som något som tillför kommunen värden och om dessa värden inte visar sig beror det på att det är fel på myndigheter och samhälle som skjuter till för lite resurser och på att det finns diskriminerande strukturer i samhället.

Dödskjutningarna är resultatet av en politik som vägrar se de grundläggande problemen.

(I de kommande avsnitten ser vi närmare på bland annat skolan, familjerna och synen på arbete i Botkyrka. Nästa avsnitt på måndag.)

Artiklar

Robotkyrka

Boris Benulic

I en kommun som befinner sig i nedförsbacken och är plågad av mord och våldsbrott planeras det för nya utförslöpor.

Kommunstyrelsens ordförande ser problemens orsak i andra änden på röda linjen.

Kanske är det dags att byta namn på den där kommunen i södra Storstockholm, kommunen som verkar ledas av maskinmänniskor med trasiga kretskort.

I en ledare i dagens Aftonbladet förklarar Lotta Ilona Häyrinen att mordet på en 12-årig flicka i Botkyrka kan förklaras med att kommunen är fattig och eftersatt.

Det gäller därför att ta från de rika och ge till de fattiga.

Vad som ska göras åt våld, mord, gängdiktatur och gatulangning är inte i första hand en fråga för de boende i kommunen eller de styrande utan:

”Det är inte främst Botkyrka som ska reflektera över vad en 12-årings liv är värt, det är Danderyd och Täby.”

Det är ju lite synd att Lotta Ilona Häyrinen inte låter dem som bor i kommunen ”reflektera” över dessa problem. För de som bor i de allra mest utsatta områdena i Botkyrka delar ju värderingar och ideologi med henne. Det borde hon väl känna sig trygg med?

I den lista som polisen publicerade över utsatta områden i Sverige i juni 2019 har Botkyrka flera områden med i den kategori som utgörs av platser som är hårdast drabbade av brottslighet, så kallade ”Särskilt utsatta områden”: det är Fittja, Alby samt Hallunda/Norsborg. Dessutom återfinns området Storvreten i kategorin ”Utsatta områden”.

När jag studerar röstresultatet i valet 2018 i dessa områden kan jag bara fascineras över hur starkt det röd-gröna blocket är.

I Fittja finns det valkretsar där S+V+MP tillsammans har 80 procent av rösterna. Det är också de valkretsar som är mest präglade av brottslighet.

Ser man till alla valkretsar i Fittja har S+V ensamma en stabil majoritet på mer än 60 procent.

Denna stabila majoritet återfinns också i de andra särskilt utsatta områdena Alby och Hallunda/Norsborg. S+V har mer än 60 procent av rösterna.

Är det inte rimligt att Häyrönens partikamrater mobiliserar alla dessa människor som rösta på dem för att få slut på gängdiktaturen? Ideologiskt dominerar de ju totalt i de utsatta områden? Varför vänta på att Danderyd och Täby ska skicka swisha pengar?

Men AB:s Lotta Ilona Häyrinen är inte den första socialdemokrat som vill flytta ansvaret för det brutala våldet i Botkyrka till Danderyd och Täby.

I Expressen i augusti förra året förklarade Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka varför knarklangarna mördar, våldtar och misshandlar i hennes kommun:

”I dag kan två tonåringar sätta sig på tunnelbanans röda linje och göra en resa där den sociala distansen är långt mer än den geografiska. Där den ena säljer, den andra köper. Båda brickor i ett livsfarligt spel.”

Där har vi det igen. Röd linje! Vi vet alla vad som finns i den andra änden sett från Botkyrka; Danderyd och Täby. 

Jag måste säga att jag har lite svårt att föreställa mig en tonåring ta tunnelbanan ända till någon av stationerna i Botkyrka bara för att få köpa droger. Det finns liksom på väldigt mycket närmare håll.

Det Häyrinen och Östlin ägnar sig åt är förflytta ansvaret – även om Östlin minsann säger att ”Och vi blir inte förnärmade av att utkrävas ansvar. Vi agerar, det är vår roll. Vi vet att den organiserade kriminaliteten endast kan elimineras om hela samhället agerar.”

Hon menar alltså att hon och de andra styrande i Botkyrka gör vad de kan, men att ”hela samhället” också måste agera. Fast det verkar förstås som om ”hela samhället” i hennes och Häyrinens värld mest består av Danderyd och Täby. Stefan Löfven som är mer berest brukar lägga till Djursholm i de här sammanhangen.

Men vad ägnar sig då Ebba Östlin själv åt på dagarna? Man får anta att hon prioriterar kampen mot gängen eftersom hon styr en av de kommuner i Sverige som lider mest under gangsterväldet.

I P4 intervjuas hon den 24 juli i en tydligen för henne viktig viktig fråga. Skidanläggningen i Hamra. 

När Stockholm ansökte om vinter-OS förklarade Botkyrka kommun att de minsann skulle bidra med att bygga en skidanläggning och Ebba Östlin skrev ett personligt brev till OS-generalen och förklarade att i Botkyrka stod man beredda för att ge de 35.000 som skulle få plats i den nya stadion en ”upplevelse i världsklass”.

När det för ett år sedan blir ett ”nej” till Stockholm som arrangör förklarar Ebba Östlin att det minsann ska byggas en stadion ändå.

När reportern nu frågar hur det går förklarar Östlin att corona har kommit emellan och förryckt allting. Men diskussionerna med markägaren fortsätter och själv diskuterar hon med två föreningar som ska delta i driften, men vill gärna ha igång diskussioner med minst en förening till.

Jag blir lite förbluffad när jag lyssnar.

Ebba Östlin leder en kommun som är på löpsedlarna nästan varje vecka på grund av de våldsbrott som begås där.

Kanske ingår det hela i en genialisk plan jag inte förstår. Det ska ju finnas banor för skidskytte på den nya stadion. Är det meningen att gängen ska sluta skjuta på varandra och istället satsa på den idrotten?

Nej, riktigt så är det inte. Ebba Östlin förklarar sitt trägna arbete med att:

”Det är viktigt för vårt koncept, där det ingår att vi är en friluftsstad. Det är många som väljer att flytta hit på grund av det. Och det behövs en skidanläggning i regionen.”

Jag är nu inte alldeles säker på att det räcker med en skidstadion för att det första resten av Sverige ska tänka på när de hör namnet: ”Botkyrka” är: "Ja, just det! Friluftstaden”.

(Det här är den första i en serie texter om Botkyrka som jag tänkte publicera ungefär varannan dag de kommande två veckorna. Jag sitter här med en försvarlig trave dokument, protokoll och andra handlingar och det förvånar mig att ingen konkret och påtagligt ställer Botkyrka kommuns valda styresmän samt byråkrater till ansvar – för allt de gör, och för allt de inte gör men borde göra.)

Artiklar

Blått bär blottar misär

Boris Benulic

Aldrig har så få varit i naturen. Aldrig har så många bekymrat sig om den.

Ingen bärgar bärskörden i år.

Alice Tegnérs profetiska förmåga är nog underskattad. Hon visste vad som komma skulle när hon plitade ner raderna om ”Mors lilla Olle”:

”Läpparna små utav bär äro blå,

bara jag slapp att så ensam här gå!”

Skogarna är nu fyllda med blåbär. Myrarna med hjortron. Men det ser ut som om de till stor del kommer att ruttna bort.

Inga thailändska bärplockare släpps in.

Inga arbetslösa orkar släpa sig ut.

Finns det någon lite Olle därute bland stock och sten är han fortfarande ensam.

Båda orsakerna till att betalda plockare inte går att uppbringa har diskuterats ingående. Men det är en annan sak som som förundrar mig.

I varenda attitydundersökning förklarar svenskar hur bekymrade de är för miljön och klimatet.

En rimlig tanke är att en sådan oro och ångest beror på att man ofta befinner sig i skog och mark. Att man har ett förhållande till naturen. Att man befinner sig där, och befinner man sig bland gran och tall kan man i år inte undvika att plocka blåbär.

Min fixering vid just blåbär kan vara en rest av tiden på anstalt. Det fanns ett motionsspår som var 778,8 meter långt. Spåret var på ömse sidor omgivet av en ocean av blåbär. Men man kunde inte avvika från slingan för att skörda dem för då gick larmet. Än mer frustrerande var att ingen annan i trakten verkade bry som det det obegripligt stora bestånd av blåbär. 

En minoritet tillbringar tid i skogen.

En majoritet är bekymrad för klimatet.

När det nästa år inte finns sylt på butikshyllorna kommer medströmsmedia och många med dem att yla om att det beror på klimatet.

Men det är människors mentalitet det är fel på. Inget annat.

För givetvis hänger klimatångesten samman med att människor till stor del inte tillbringar tid i skogen. Som Kerstin Ekman diskuterar i ”Herrarna i skogen” har många alltid fruktat skogen, inte enbart för att de är rädda för det som kan finnas där; troll, skogsrået, rövare. De är rädda för ensamheten, för att tvingas möta sig själva. Bättre att vara bland andra, vara till lags, bli bekräftad. Och om det står i tidningarna att världen kommer att gå under för att polarisarna smälter då är det just det man ska säga för att passa in. Och det gör också att den ångest som gör att man inte går ut i skogen kan få ett uttryck.

I sin fallstudie över den totalt paranoida tyske juristen Daniel Paul Schreber konstaterar Sigmund Freud att dennes paranoia var av monumentala mått. Mot slutet av sitt liv plågades Schreber av visioner om världens undergång.

Freud förklarade i studien hur de problem som uppstått i Schrebers barndom i vuxen ålder försatt honom i ett tillstånd där han kämpade mot en total förvirring och en grundläggande osäkerhet om vem han var.

Den han trott sig vara var inte längre verklig, han var på väg att lösas upp.

Freud konstaterar att Schrebers upplevelse av att världen var på väg att gå under blott var en projektion av detta inre själsliga tillstånd.

Artiklar

DN, Ungern och ”hungern efter att alltid känna sig hemma”*

Boris Benulic

Det är inte lätt att förespråka frihet och marknadsekonomi när ägarna har sin alldeles egna tolkning av vad det innebär.

Maskerad och personalfest på DN:s ledarredaktion? Skulle kunna vara, men det är ett gäng bohemer och intellektuella på ett kafé i Paris 1872. Målning av Henri Fantin-Latour.

Mattias Svensson uttrycker i dag på DN:s ledarsidor sin oro över utvecklingen när det gäller pressfriheten i Ungern.

Det visar att han inte fått någon introduktion i Bonniers och DN:s historia när han tillträdde sin tjänst. Hade han fått det hade han kanske valt något annat ämne att skriva om än pressfrihet i Ungern.

För att råda bot på luckan i Mattias kunskaper kan jag stå till tjänst med en snabbintroduktion till Bonniers och DN, så kan Mattias fundera på var han hamnat. 

Jag gissar att en sådan kondenserad presentation skulle låta ungefär så här:

”Hej Mattias och välkommen till Dagens Nyheter. Kul att ha dig här. Alltid trevligt med nya ansikten. Omväxling är bra. Förnyelse. Jag har fått i uppdrag att förklara hur vi jobbar här och vad vi står för. Eller står på kanske man ska säga. Du vet … värdegrund och allt det där.

Man kan säga att den enda tradition vi håller fast vid här på DN är att vara mot traditioner.

Traditioner är tradiga brukar vi säga. Tacka vet vi ”trade” och du är ju en sådan där frihandelskille så det kommer nog att gå bra.

Vi bejakar också oräddhet. Man ska inte vara rädd för det okända. Svenskar är ofta det, till exempel är de rädda för främmande kulturer. Där har vi varit framstående när det gäller att öka kunskapen om asiatisk kultur redan på 1970-talet med hjälp av Olof Lagerkranz uppskattande rapporter från Maos Kina. Vi har Sven Lindqvists reportage från Afrika, Asien och Latinamerika. Han var ju väldigt tidigt ute med att svart var det nya svarta och att vi vita har en skuld, han påpekade det sisådär en femtio år före alla andra i Sverige, och då hade vi ju knappt ens några svarta här. Framsynt eller hur? Han var förresten tidigt ute med islams fördelar också och förklarade till och med för läsaren att det hade varit fint om muslimerna erövrat hela Europa på 1000-talet. 

När det gäller yttrandefrihet är vi alltid för den såvida den inte innebär att man till exempel tycker att Sven Lindqvists tanke på ett muslimskt Sverige är motbjudande, då gäller inte yttrandefriheten. Andras frihet trumfar alltid vår, skulden vi bär på du vet. Skulden!

När det gäller frihet så där i största allmänhet är vi för den här på ledarsidorna, såvida det som sagt inte innebär ett minskat inflöde av bärare av främmande kulturer som är överlägsna den svenska, de vill säga alla andra kulturer. Frihet får ju inte innebära att vi inte är öppna för att förändra oss och ta emot det som är bättre. Eller hur? Är du osäker på vilka kulturer vi stöder mest för dagen kan du alltid gå till kultursidorna och kolla in.

Det kan vara bra att du också har ett grepp om våra ägares och därmed vår syn på mediabranschen. Bonniers är för mångfald och konkurrens i mediabranschen. 

Men den mångfalden är hotad och därför har Bonniers gått in och köpt allt som går att köpa när det gäller svenska dagstidningar för att hålla dem kvar på banan. Fint eller hur? Sedan räddar vi dem lite extra genom att rationalisera, slå ihop redaktioner. Klart de får haft svårt att klara sig när de envisas med att hålla sig med lokalredaktioner på gamla bruksorter. Har du hört något så dumt? Det är i storstan det händer! Södermalm och Rinkeby i Stockholm, hipsters och mångkultur! Samma sak med Haga och Hisingen i Göteborg! Möllevången i Malmö!

Vem fan vill läsa om traumatiserade flyktingbarn som rånar svenska ungar i Filipstad? Ingen.

Så vi räddar lokalpressen genom att centralisera och se till att de tidningarna fylls med material om platser de där ute på vischan egentligen vill till. Fint eller hur. Snacka om att vi gör en insats för demokratin.

Allt det här gör att vi fullföljer vårt liberala arv, bort med det gamla. Utveckling! In med det nya – i alla former. Här tycker vi som liberaler att det är fint att staten vill hjälpa oss. Ja, vi är för marknadsekonomi men om nu staten vill ställa upp och hjälpa oss på Bonniers och DN tackar vi inte nej – för då är det ju uppenbart att de har samma inställning som vi. Och vi är för fria marknader. Vi satt lite illa till mellan 2015 och 2020 ekonomiskt sett, men så såg staten till att Telia köpte TV4 av oss och så vi fick ett EU-lån på en miljard för digitalisera och rädda lokalpressen.

Vad sa du Mattias? Vet du hur det funkar? Jaha, du skriver för Schibstedkoncernen också. Ja, de vet ju hur man överlever med hjälp av statliga bidrag.

Men nu tror jag du har fattat. Vad ska du skiva om i dag. Hur Orban förstör pressfriheten i Ungern genom att låta oligarker köpa upp tidningar? Utmärkt ämne! Skriv om det så kanske alla förstår att vi är för pressfrihet och så slipper vi folk som ifrågasätter vad vi håller på med på hemmaplan. Är vi pressfrihetens försvara i Ungern måste väl det väl innebära att vi alltid är för pressfrihet. Briljant!

* Rubrikens citat utgår från den ungerske filosofen György Lukacs tankegång om att ”Filosofi är alltid transcendental rotlöshet, driften att vilja känna sig hemma överallt.”

Han menade att det i och med modernitetens genombrott kom att bli en mentalitet som kännetecknade många intellektuella. Eftersom de befann sig utanför alla organiska sammanhang valde de att anpassa sig efter omständigheterna.

Artiklar

Röda moskéer tåga vi förbi, glatt kring nejden hörs vår melodi: Allahu akbar

Boris Benulic

Den planerade moskén i Karlstad. Minareten blir 22 meter hög. Kostnaden cirka 22 miljoner för hela bygget. Arbetslösheten bland invandrare är 22 procent i staden. Det måste vara något speciellt med talet 22 i Karlstad.

President Erdogan måste med förundran lyssna på de rapporter han får från sina anhängare i Sverige. Antagligen tycker han väl att tillvaron på ett grundläggande sätt är obegripligt orättvis.

När han ska krossa de sista resterna av sekulära inslag i det turkiska samhället och staten tvingas han mobilisera turkiska fallskärmsjägare (kortväxta, elaka, väldigt håriga och väldigt onda typer), sitt eget livgarde (långa, elaka, håriga och väldigt onda typer) samt allsköns lynchmobbar och pöbel (av medellängd men även de väldigt onda, dock av varierande hårighetsgrad).

Allt för att islam ska dominera.

När hans anhängare i Sverige däremot ska tillförsäkra sig plats och utrymme ser de bara till att det fattas rätt beslut i en kommunal nämnd, typ socialnämnden eller kultur- och fritidsnämnden, Vips har man infört könsapartheid och segregerade fritidsgårdar och simhallar. Här räcker det med ett klubbslag i bordet, i Turkiet måste man slå klubborna i huvudet på folk.

Och i Karlstad räcker det med ett klubbslag i stadsbyggnadsnämnden om man ska få tillstånd att bygga en ny stor moské.

17 juni i år beslutade en oenig stadsbyggnadsnämnd att Islamiska Kulturföreningen skulle få tillstånd att bygga en moské.

SD, KD och M röstade mot, men det räckte inte då S, L, C, V och MP röstade för och förslaget antogs med sju röster mot fyra.

Rauf Ahmadi är Islamiska Kulturföreningens ordförande och den som i åratal stått i förgrunden för föreningens kamp för en ny moské och han uttryckte omgående sin stora glädje. Och överklagandena tar han lätt på. Han är övertygad om att religionsfriheten kommer att segra.

Hans förening säger sig vilja befrämja islamsk kultur och eftersom det numera bor många muslimer i Karlstad måste det enligt dem byggas en moské som är 1 171 kvadratmeter, och i två plan.  Och en minaret som blir 22 meter hög.

Den kommer att kosta minst 20 miljoner att uppföra och Ahmadi har sagt att föreningen ska bekosta den själv. Inga pengar från Turkiet eller Saudiarabien.

En förening som vill befrämja islamisk kultur och sprida Koranens budskap skulle kanske kunna finna bättre bruk för de 20 miljonerna.

I Koranen slås det fast att alla arbetsföra personer måste arbeta för att tjäna sitt levebröd. Den som är fysiskt och psykiskt tillräknelig får inte bli en börda för familjen eller staten genom sysslolöshet. 

I Karlstad i dag är 22 procent av invandrarna öppet arbetslösa. Vi kan lugnt utgå från att de flesta av dem kommer från den muslimska kulturkretsen.

En rimlig fråga att ställa sig är om Islamiska Kulturföreningen lagt ner lika mycket tid och energi på att föra ut Koranens budskap om att man inte ska vara en börda för staten som på att kämpa för att få bygga en moské?

Ingen av dessa frågor har synts i den offentliga debatten i Karlstad, inte ens från dem som säger nej till moskén.

Att kommunens valda politiker röstade igenom förslaget på detaljplanen som tillåter ett moskébygge kan bero på att de inte tycker att det är så viktigt att människor arbetar för att försörja sig. Det är viktigare att de har en plats där de kan träffas och idka ”samvaro” i kafédelen, lyssna på föredrag eller förstås be. Då får det väl bli en moské till muslimerna.

Dock är jag inte så säker på att kommunens politiker har någon riktig klar bild av vad en kommun ska ansvara för. Och då blir det förstås svårare  att fatta rätt beslut.

Innan kommunfullmäktige sade ”ja” till detaljplanen som tillät en moské lyssnade man på medborgarnas åsikter och farhågor. Dessa sammanfattades och kommunens svar på frågorna lades ut på dess hemsida. Den som studerar de dokumenten kommer att klia sig blodig i skalpen i sina försök att förstå.

Många av dem som ställt frågor har varit kvinnor som uttryckt oro och rädsla för sin säkerhet i området om stora grupper muslimska män ska hänga runt moskén.

I sitt svar uttrycker kommunen ingen åsikt om detta skulle kunna vara ett reellt problem eller inte utan man säger bara: 

”Det ingår inte i kommunens uppdrag att säkerställa lag och ordning det är en polisiär uppgift.”

Intressant.

Anta nu att Bandidos planerar att överta ett hus i Karlstad, bygga om det och muromgärda det. Grannarna protesterar.

Kommer kommunens svar då också att vara: ”Det ingår inte i kommunens uppdrag att säkerställa lag och ordning det är en polisiär uppgift.”? Eller kommer man på olika sätt försöka hindra Bandidos förvärv av fastigheten?

Om kvinnor i Karlstad kräver mer belysning i parker och på gatorna för att kunna känna sig tryggare kvälls- och nattetid kommer också då kommunens svar att vara: ”Det ingår inte i kommunens uppdrag att säkerställa lag och ordning det är en polisiär uppgift.”

Skulle inte tro det i något av de två fallen.

Förklaringen är att kommunfullmäktiges majoritet anser det vara ett övergripande mål att främja ett mångkulturellt samhälle. Det är bra i sig. Och då är det klart att det ska byggas en moské. Då blir all hänsyn till människors oro ointressant och viftas undan med ett ”Det är inte vårt bord.”

Studerar man de kommunala dokumenten vidare hamnar man hos Stadsbyggnadsnämnden. Det är den som fattar de slutgiltiga besluten och fastställer att moskéns ritningar står i överensstämmelse med detaljplanen.

Stadsbyggnadsnämnden godkände alltså det hela och den ansvarige tjänstemannen konstaterade belåtet i sin föredragning inför nämnden att:

”Föreslagen utformning har efter flertal möten med reviderats för att i dialog uppnå en intressant lösning på hur enpastedGraphic.pngorientalisk samlingslokal kan exteriört utformas i enlighet med den nordiska bebyggelsehistoriska kontext som detaljplanens bestämmelser föreskriver.”

Det betyder alltså att nämndens tjänstemän som ska bereda frågan för beslut har bromsat processen med hänvisning till att den tänkta moskéns utseende inte var tillräckligt nordisk.

Här börjar det verkligen bli snurrigt.

Vad hade hänt om Islamiska Kulturföreningen hävdat att de inte ville ha mörkröd fasad utan att religionsfriheten givetvis måste stå över detaljplanens önskemål om utseende? I moskéarkitektur är traditionellt blått, guld och grönt de viktiga färgerna. Inte falurött. Klarrött kan förekomma som begränsat dekorativt inslag i tidig andalusisk moskéarkitektur och det finns större moskéer på Sri Lanka och på Filippinerna som är rosa.

Men faluröda fasader. Allah förbjude.

En sådan kulturstrid hade varit intressant. Rimligen skulle – tyvärr – Islamiska Kulturföreningen segrat.

Och det visar vilket märkligt land detta blivit.

Oron för att det finns en stark salafistisk gruppering bland dem som stridit för moskén har kommunens ”ja”-sägande politiker viftat undan med hänvisning till att det också finns andra muslimska riktningar i kulturföreningen.

Men se på de senaste 30 årens erfarenhet i den muslimska världen – det är extremisterna och salafisterna som tar kontrollen – över hela samhällen.

Men just i Karlstad kommer det inte att ske.

Kanske därför att moskén fått ett ”nordiskt” utseende?

Själv tycker jag fortfarande att det ser ut som en moské.

Men jag har väl inte varit runt i Värmland tillräckligt mycket och studerat den ”bebyggelsehistoriska kontexten”. Det kanske är vanligt med kupoler och 22 meter höga minareter i Deje och Sunne?

Låt oss gå tillbaka till vår utgångspunkt. 

Turkiet och Erdogan. I fredags återinvigdes Hagia Sofia som moské.

Många i västvärlden tycker det är fel. De anser att Hagia Sofia fortsatt borde få vara ett museum.

Vad bryr sig väl Erdogan om det?

Men jag ser ingen större vits med att politiker, präster, patriarker och prelater protesterar.

Det är inte där striden står.

Det är här och nu.

En rimlig svensk (och europeisk politik) borde vara att för varje kristen kyrka som stängs i den muslimska världen stänger vi en moské.

Och vi tillåter inte några nya att byggas.

Religionsfrihet blir bara ett tomt ord om man tillåter islam att breda ut sig, islam är raka motsatsen till religionsfrihet. Till de flesta former av frihet.

Artiklar

Kinesisk syndaflod

Boris Benulic

"Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid."

Luckorna öppnas i De Tre Ravinernas damm för att släppa ut vattnet som nått hotande höga nivåer. Till höger firar kineser minnet av den flitige badaren och dammbyggebefrämjaren Mao Zedong. I båda fallen tog han sig ofta vatten över huvudet.

Det enda maskineri i Kina som egentligen alltid fungerar precist, säkert och exakt som en Patek Phillipe-klocka är propagandaapparaten. 

Inte bara därför att denna apparat får oss att tro att Kina är starkare än vad det i verkligheten är, utan också för att den döljer vad som verkligen händer. Eller vad som har hänt.

Kina är ett land som lyckats och fortfarande lyckas dölja omfattningen av massmord och svältkatastrofer – som de under ”Det Stora Språnget” och ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionen”.

Och de kinesiska propagandamakarna är synnerligen skickliga på att mörklägga de katastrofer som är följden av partiapparatens klumpighet, inkompetens eller snikenhet.

Har du till exempel hört talas om Banqiao-dammens kollaps?

Om du inte gjort det är det inte så konstigt. Vidden av den katastrofen var länge okänd för de flesta. Även i Kina. Och det verkar fortsatt vara så.

Ändå är det den största enskilda katastrofen beroende på att en konstruktion fallerar.

5 augusti 1975 kolliderade en tyfon med en kallfront över Henan. På mindre än ett dygn föll motsvarigheten till ett års regn över området. Överallt på marken låg livlösa fåglar som piskats till döds av stormregnet.

De 106 centimetrarna regn som föll det dygnet var tre gånger mer än det värsta tänkbara scenario dammens konstruktörer utgått från.

Dammen kunde bara kollapsa. Katastrofen var ett faktum.

250 000 människor dog. 30 städer översvämmades.

Bygget av dammen påbörjades 1951, och det har i efterhand konstaterats att konstruktionen hade stora brister eftersom man saknade tillförlitliga hydrologiska data om vattnets kretslopp.

En av Kinas främsta hydrologer fick lämna projektet när han höll fast vid att det borde vara 12 dammluckor och inte bara fem. Men 12 ansågs vara för kostsamt. 

Konstruktionens brister visade sig tidigt. Strax efter invigningen 1952 upptäcktes sprickor i dammen och man inledde omgående arbete för att förstärka den.

Uppenbart var att man borde lyssnat på den där hydrologen, och andra som varnade för brister i konstruktionen.

Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid, vilket visar på den kinesiska ledningens förmåga att mörklägga problem och omfattningen av dessa – även när det innebär fara för människors liv.

Den dammen var en av de största som byggdes i sitt slag i Kina under 1950- och 1960-talen då kineserna tvingades framåt av Mao Zedong och partiet för att industrialisera landet och göra det till en stormakt. Det var bråttom, man byggde snabbt och hade inte tillräckliga kunskaper. De som såg brister i konstruktionerna vågade sällan yppa sina farhågor. Man slarvade med säkerheten om det blev för kostsamt eller innebar förseningar.

Man byggde uppenbarligen dödsfällor för miljoner kineser som befann sig nedströms från dammarna.

94 000 av de dammar som finns i Kina i dag byggdes under den perioden.

Sedan juni i år är Kina drabbat av de värsta skyfallen på årtionden. Närmare två miljoner människor har evakuerats undan översvämningar. Mer än 100 000 soldater har satts in för att förstärka många av de föråldrade dammarna.

Evakueringsarbetet har försvårats av dammar som brustit och jordskred.

Varningar för dammkollapser har utfärdats i provinserna Anhui och Jiangxi.

Kina medger inte gärna problem med dessa, men 2006 avslöjade ministern för vattenfrågor att 3000 dammar brustit på grund av dåligt underhåll mellan 1954 och 2005.

Dammbyggen är en viktig fråga för den kinesiska ledningen eftersom de anses som nödvändiga inte bara för att minska risken för översvämningar och bidra till att reglera bevattningsflöden, utan dammarna byggs framförallt för att mätta Kinas ständigt ökande behov av elkraft.

Mer än 130 större dammar har byggts de senaste 10 åren. De största av dem framhålls av kineserna själva som helt säkra och med konstruktioner i världsklass – som De Tre Ravinernas damm i Hubei. Kina har överlägset avvisat alla farhågor för att en katastrof hotar vid den dammen, även om vattnet tidvis de senaste dagarna stigit till oroande nivåer.

De Tre Ravinernas Damm är världens största kraftverksdamm, men den skapade problem redan innan den var färdigbyggd.

1,8 miljoner människor fick flytta för att dammen skulle kunna byggas. När den var nästan klar varnade experterna för vad som kunde hända vid extrema skyfall och jordbävningar och regeringen gick med på att flytta ytterligare några 100 000 människor samt förbättra varningssystemen.

I slutfasen av färdigställandet menade bedömare att dammen redan då bidragit till den omfattande torka som under denna period drabbade centrala Kina samt till vattenbristen i mångmiljonstaden Wuhan där dricksvattnet fick ransoneras.

De kinesiska myndigheterna framför hårt och tydligt i dag att översvämningsproblemen skulle vara mycket värre utan De Ravinernas Damm. De hävdar att det inte finns något skäl till oro även om vattennivåerna i De tre ravinernas damm är 16 meter över varningsnivån.

Myndigheterna har också tillbakavisat att dammens säkerhet och stabilitet skulle påverkats av att det under byggnationen förekom mer än 100 kända fall av korruption, mutor och förskingring.

Den kinesiske geologen Fan Xiao har i mer än ett årtionde vid många tillfällen varnat för de katastrofer som dammbyggen i Kina kan leda till genom kortsiktighet på alla nivåer i statsapparaten. Efter jordskred i Gansu som dödade 1500 människor 2010 hävdade han att orsaken var dammbyggen och avskogning, samt att det hela var makthavarnas fel:

"Lokala myndigheter har struntat i varningar om de allvarliga konsekvenserna av dammbyggena eftersom de se dammarna som en källa till skatteintäkter."

Systemet har inte förändrats sedan Mao Zedongs tid. Partiet är fortfarande en stor maffiaorganisation. I dag omfattar den 90 miljoner personer. De opererar på en högre teknologisk nivå än då de 94 000 dammarna byggdes med sovjetisk hjälp.

Industrispionage mot västerlandet, kunskapsstölder, uppköp av högteknologiska företag utomlands, förvärv av infrastruktur, mark och fastigheter i andra länder bidrar till att ge ett intryck av styrka, kraft och till och med oövervinnlighet.

Men allt hålls ihop av samma partiapparat som byggde Banqiao-dammen. Den partiapparaten präglas fortfarande av karriärism. Man håller tyst om problem för att stiga uppåt i hierakin.

Den präglas av nepotism och korruption.

Kina är i grunden därför svagt, samtidigt som landet ansamlat en avsevärd styrka. Och inre problem kan leda till aggressiva handlingar mot omvärlden.

Därför hade alltså Mao Zedong rätt då han i sitt tal till politbyrån 1 december 1958 konstaterade att:

”Liksom det inte finns något enda ting i världen som icke har en dubbel natur (detta är lagen om motsatsernas enhet) så har imperialismen och alla reaktionärer en dubbel natur — de är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar.