Kinesisk syndaflod

"Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid."

Luckorna öppnas i De Tre Ravinernas damm för att släppa ut vattnet som nått hotande höga nivåer. Till höger firar kineser minnet av den flitige badaren och dammbyggebefrämjaren Mao Zedong. I båda fallen tog han sig ofta vatten över huvudet.

Det enda maskineri i Kina som egentligen alltid fungerar precist, säkert och exakt som en Patek Phillipe-klocka är propagandaapparaten. 

Inte bara därför att denna apparat får oss att tro att Kina är starkare än vad det i verkligheten är, utan också för att den döljer vad som verkligen händer. Eller vad som har hänt.

Kina är ett land som lyckats och fortfarande lyckas dölja omfattningen av massmord och svältkatastrofer – som de under ”Det Stora Språnget” och ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionen”.

Och de kinesiska propagandamakarna är synnerligen skickliga på att mörklägga de katastrofer som är följden av partiapparatens klumpighet, inkompetens eller snikenhet.

Har du till exempel hört talas om Banqiao-dammens kollaps?

Om du inte gjort det är det inte så konstigt. Vidden av den katastrofen var länge okänd för de flesta. Även i Kina. Och det verkar fortsatt vara så.

Ändå är det den största enskilda katastrofen beroende på att en konstruktion fallerar.

5 augusti 1975 kolliderade en tyfon med en kallfront över Henan. På mindre än ett dygn föll motsvarigheten till ett års regn över området. Överallt på marken låg livlösa fåglar som piskats till döds av stormregnet.

De 106 centimetrarna regn som föll det dygnet var tre gånger mer än det värsta tänkbara scenario dammens konstruktörer utgått från.

Dammen kunde bara kollapsa. Katastrofen var ett faktum.

250 000 människor dog. 30 städer översvämmades.

Bygget av dammen påbörjades 1951, och det har i efterhand konstaterats att konstruktionen hade stora brister eftersom man saknade tillförlitliga hydrologiska data om vattnets kretslopp.

En av Kinas främsta hydrologer fick lämna projektet när han höll fast vid att det borde vara 12 dammluckor och inte bara fem. Men 12 ansågs vara för kostsamt. 

Konstruktionens brister visade sig tidigt. Strax efter invigningen 1952 upptäcktes sprickor i dammen och man inledde omgående arbete för att förstärka den.

Uppenbart var att man borde lyssnat på den där hydrologen, och andra som varnade för brister i konstruktionen.

Först 2005, 30 år efter katastrofen kunde forskare började studera i arkiven för att bedöma omfattningen av vad som utspelat sig – men fortfarande är alltså Banqiao-dammens kollaps en av de minst kända katastroferna i modern tid, vilket visar på den kinesiska ledningens förmåga att mörklägga problem och omfattningen av dessa – även när det innebär fara för människors liv.

Den dammen var en av de största som byggdes i sitt slag i Kina under 1950- och 1960-talen då kineserna tvingades framåt av Mao Zedong och partiet för att industrialisera landet och göra det till en stormakt. Det var bråttom, man byggde snabbt och hade inte tillräckliga kunskaper. De som såg brister i konstruktionerna vågade sällan yppa sina farhågor. Man slarvade med säkerheten om det blev för kostsamt eller innebar förseningar.

Man byggde uppenbarligen dödsfällor för miljoner kineser som befann sig nedströms från dammarna.

94 000 av de dammar som finns i Kina i dag byggdes under den perioden.

Sedan juni i år är Kina drabbat av de värsta skyfallen på årtionden. Närmare två miljoner människor har evakuerats undan översvämningar. Mer än 100 000 soldater har satts in för att förstärka många av de föråldrade dammarna.

Evakueringsarbetet har försvårats av dammar som brustit och jordskred.

Varningar för dammkollapser har utfärdats i provinserna Anhui och Jiangxi.

Kina medger inte gärna problem med dessa, men 2006 avslöjade ministern för vattenfrågor att 3000 dammar brustit på grund av dåligt underhåll mellan 1954 och 2005.

Dammbyggen är en viktig fråga för den kinesiska ledningen eftersom de anses som nödvändiga inte bara för att minska risken för översvämningar och bidra till att reglera bevattningsflöden, utan dammarna byggs framförallt för att mätta Kinas ständigt ökande behov av elkraft.

Mer än 130 större dammar har byggts de senaste 10 åren. De största av dem framhålls av kineserna själva som helt säkra och med konstruktioner i världsklass – som De Tre Ravinernas damm i Hubei. Kina har överlägset avvisat alla farhågor för att en katastrof hotar vid den dammen, även om vattnet tidvis de senaste dagarna stigit till oroande nivåer.

De Tre Ravinernas Damm är världens största kraftverksdamm, men den skapade problem redan innan den var färdigbyggd.

1,8 miljoner människor fick flytta för att dammen skulle kunna byggas. När den var nästan klar varnade experterna för vad som kunde hända vid extrema skyfall och jordbävningar och regeringen gick med på att flytta ytterligare några 100 000 människor samt förbättra varningssystemen.

I slutfasen av färdigställandet menade bedömare att dammen redan då bidragit till den omfattande torka som under denna period drabbade centrala Kina samt till vattenbristen i mångmiljonstaden Wuhan där dricksvattnet fick ransoneras.

De kinesiska myndigheterna framför hårt och tydligt i dag att översvämningsproblemen skulle vara mycket värre utan De Ravinernas Damm. De hävdar att det inte finns något skäl till oro även om vattennivåerna i De tre ravinernas damm är 16 meter över varningsnivån.

Myndigheterna har också tillbakavisat att dammens säkerhet och stabilitet skulle påverkats av att det under byggnationen förekom mer än 100 kända fall av korruption, mutor och förskingring.

Den kinesiske geologen Fan Xiao har i mer än ett årtionde vid många tillfällen varnat för de katastrofer som dammbyggen i Kina kan leda till genom kortsiktighet på alla nivåer i statsapparaten. Efter jordskred i Gansu som dödade 1500 människor 2010 hävdade han att orsaken var dammbyggen och avskogning, samt att det hela var makthavarnas fel:

”Lokala myndigheter har struntat i varningar om de allvarliga konsekvenserna av dammbyggena eftersom de se dammarna som en källa till skatteintäkter.”

Systemet har inte förändrats sedan Mao Zedongs tid. Partiet är fortfarande en stor maffiaorganisation. I dag omfattar den 90 miljoner personer. De opererar på en högre teknologisk nivå än då de 94 000 dammarna byggdes med sovjetisk hjälp.

Industrispionage mot västerlandet, kunskapsstölder, uppköp av högteknologiska företag utomlands, förvärv av infrastruktur, mark och fastigheter i andra länder bidrar till att ge ett intryck av styrka, kraft och till och med oövervinnlighet.

Men allt hålls ihop av samma partiapparat som byggde Banqiao-dammen. Den partiapparaten präglas fortfarande av karriärism. Man håller tyst om problem för att stiga uppåt i hierakin.

Den präglas av nepotism och korruption.

Kina är i grunden därför svagt, samtidigt som landet ansamlat en avsevärd styrka. Och inre problem kan leda till aggressiva handlingar mot omvärlden.

Därför hade alltså Mao Zedong rätt då han i sitt tal till politbyrån 1 december 1958 konstaterade att:

”Liksom det inte finns något enda ting i världen som icke har en dubbel natur (detta är lagen om motsatsernas enhet) så har imperialismen och alla reaktionärer en dubbel natur — de är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar.

Have your say