Botgöring i Botkyrka: allt är svenskarnas fel

En kommun där man inte riktigt verkar prata om de grundläggande problemen utan tror att allt är en fråga om mer "resurser" och en möjlighet att "fika och prata med någon vuxen".

Minnesplatsen för den 12-åriga flicka som sköts till döds i Norsborg.

Mord, våld och knarklangning är inte resultatet av att de styrande inte vetat vilken politik de ska föra. De har länge följt en mycket målmedveten linje.

Dag Ahlse är centerpartist och kommunalråd i Botkyrka. När han besöker minnesplatsen för den tolvåriga flicka som mördades i Norsborg pekar han bort mot McDonaldsmacken och deklarerar:

”Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.”

Lite oklart är det om Ahlse menar att de nya fritidsgårdarna också ska ha öppet dygnet om. Och även om de har det – på vilket sätt ska de kunna erbjuda skydd när gängen börjar skjuta? Tänker han sig en slags bunkrar?

Men vi får väl anta att han inte föreställer sig 24/7-fritidsgårdar, utan att han antar att en fritidsgård är en plats med magiska egenskaper som på något sätt har en allmänt dämpande inverkan på våld och gängbildningar.

Det har man trott förut i Botkyrka. Men det föll inte så väl ut vilket gör att det kan verka lite märkligt att som Ahlse nu gör föreslå nya fritidsgårdar. Åtminstone om förslaget beror på att man vill få bukt med våld och kriminalitet i kommunen. För det är inte alltför länge sedan de styrande beslöt sig för att stänga ett antal fritidsgårdar därför att de blivit brottscentraler.

Ändå står ett kommunalråd nu och förklarar att det behövs fritidsgårdar. Fler fritidsgårdar. För MacDonalds har ju öppet dygnet om.

Låt oss se hur Botkyrka hanterat frågan om fritidsgårdar tidigare.

I november 2018 fattar kommunen beslutet att lägga ner en del av fritidsgårdarna i Botkyrka. Alla mötesplatser för unga mellan 16 och 19 år ska läggas ner.

Beslutet fattas efter en utredning som kommunen tillsatt ett halvår innan.

Det har då i åratal funnits politisk kritik mot verksamheten på fritidsgårdarna, de som varit negativa har hävdat att de blir samlingsplatser där gängen möts och rekryterar nya medlemmar. De styrande socialdemokraterna har avfärdat kritiken som ”bisarr”.

När kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin vintern 2018 ska försvara helomvändningen och stängningarna säger hon att fritidsgårdarna inte lyckats med sitt uppdrag ”att fånga upp unga som varken studerar eller har jobb” och ”vara en brygga till praktik, utbildning och jobb”.  Fritidsgårdarna har blivit en plats där ”man låser in sitt hängbeteende och inte kommer vidare i sitt liv.”

Hon pekar på att rapporten visar att på de platser som som undersökts har det pågått aktiviteter som hon sammanfattar som: ”Allt som förekommer i droghandelns närhet.”

Nu ska man istället satsa på uppsökande verksamhet. Lära ungdomarna skriva cv eller ”andra saker som rustar den unga med allt det den behöver för att gå till studier och jobb”.

Socialnämnden ska dessutom få mer pengar för att hjälpa unga kriminella att bryta sig loss från sina miljöer.

Stängningen genomfördes i mars 2019, då bommar man igen Fittja Ungdomens hus och Grunden i Alby. De två nya mötesplatserna i Storvreten och Hallunda-Norsborg som smygstartat men väntat på nya lokaler, öppnar inte.

Gernas Basdas, projektledare för de nya mötesplatserna, uttryckte sin besvikelse i pressen: ”Jag är överraskad. Hur ska vi förklara beslutet för ungdomarna en månad innan spadtaget? Vuxenvärlden sviker deras förtroende.”

Nu ska kommunen istället erbjuda schemalagda aktiviteter inom jobb och utbildning och arbeta mer uppsökande med unga som inte pluggar och jobbar.

Alla verkar obegripligt ense om problemen. Man har ett stort antal ungdomar som är för initiativlösa för att söka jobb eller studera. De måste motiveras.

Därför ska samhället mobilisera resurser för att inspirera dem och hjälpa dem vidare.

Men tre saker nämns aldrig i diskussionerna om dessa ungdomar.

För det första har de gått i grundskolan i nio år. Ingen verkar ställa frågan om hur denna skola fungerar om den inte lyckats få ungdomarna att förstå att man i sinom tid måste kunna försörja sig själv, och då måste man plugga och söka jobb. 

För det andra har ungdomarna familjer. Samma sak där. En rätt rimlig tanke är att föräldrar fostrar sina barn till att förstå att de ska läsa läxorna, och efterhand börja se sig om efter ett jobb. Om föräldrar inte fyller denna roll talar förstås mycket för att barnen inte kan fungera i skolan, eller någon annanstans heller.

För det tredje – och det här är den stora frågan; 61 procent av invånarna i Botkyrka har utländsk bakgrund. 

2005 var andelen 49 procent och den hade stigit till 57 procent 2015.

Det talas ungefär 100 språk i kommunen. I en kommun som inte ens har 100.000 invånare.

En första tanke jag får när jag ställs inför dessa siffror blir förstås: hur ska en kommun klara av en sådan stor inflyttning av nya kulturer? Påfrestningen på skola och sjukvård? Hur ska den hantera kulturella motsättningar inte bara mellan de främmande kulturerna och svenska seder, vanor och traditioner utan hur ska den också hantera de motsättningar som med logisk nödvändighet finns sinsemellan etniska grupper när människor talar 100 olika språk?

Men de som styr kommunen har aldrig sett sådana problem. Går man tillbaka tio år i tiden och läser de studier som då gjordes av speciella problemområden som till exempel Fittja är det uppenbart att kommunen anser att den stora inflyttningen av främmande kulturer är en tillgång, inte ett problem. 

Ett exempel är kommunledningsförvaltningens studie ”Långt ifrån lagom” som behandlar situationen i området Fittja. Problemen där beror på ”diskriminerande strukturer i samhället” samt bristande beredskap och resurser för att bereda väg för alla dem som flyttar till kommunen. Den arbetslöses inställning, kunskaper och förmåga att kommunicera på svenska är inte de stora problemen för att få ett jobb utan ”språk och utbildning ändå inte är oviktigt men att de stora insatserna för sysselsättning borde vara riktade mot diskriminering på arbetsmarknaden.”

Ett exempel på diskriminering som anförs är att ”ett vanligt krav utöver utbildningen är att man ska ha ”social kompetens” som ofta likställs med att tala språket på ”rätt sätt”.

Givetvis innehåller rapporten också ett längre avsnitt om ”genus” som man dessutom ordentligt definierar: ”Ordet genus används för att skilja mellan vårt biologiska kön och vårt socialt skapade och inlärda kön. Genusskapandet utgör grunden för en värdering och ett normtänkande där det som förknippas med män, pojkar och manlighet generellt värderas högre än det som förknippas med kvinnor, flickor och kvinnlighet.”

Vi talar alltså om en rapport om ett område där 90 procent av befolkningen är av utländsk härkomst. Om man ska diskutera relationen mellan kvinnor och män kanske det finns mer konkreta problemområden att behandla som hederskulturer och religiöst betingad underordning av kvinnor.

Botkyrkas kollaps är inte följden av att oväntade saker händer. Av att man varit naiv. Av att man inte kunde veta. Politiker och byråkrater i kommunen har länge bedrivit en politik där stor invandring ses som något som tillför kommunen värden och om dessa värden inte visar sig beror det på att det är fel på myndigheter och samhälle som skjuter till för lite resurser och på att det finns diskriminerande strukturer i samhället.

Dödskjutningarna är resultatet av en politik som vägrar se de grundläggande problemen.

(I de kommande avsnitten ser vi närmare på bland annat skolan, familjerna och synen på arbete i Botkyrka. Nästa avsnitt på måndag.)

Kommentera