Blått bär blottar misär

Aldrig har så få varit i naturen. Aldrig har så många bekymrat sig om den.

Ingen bärgar bärskörden i år.

Alice Tegnérs profetiska förmåga är nog underskattad. Hon visste vad som komma skulle när hon plitade ner raderna om ”Mors lilla Olle”:

”Läpparna små utav bär äro blå,

bara jag slapp att så ensam här gå!”

Skogarna är nu fyllda med blåbär. Myrarna med hjortron. Men det ser ut som om de till stor del kommer att ruttna bort.

Inga thailändska bärplockare släpps in.

Inga arbetslösa orkar släpa sig ut.

Finns det någon lite Olle därute bland stock och sten är han fortfarande ensam.

Båda orsakerna till att betalda plockare inte går att uppbringa har diskuterats ingående. Men det är en annan sak som som förundrar mig.

I varenda attitydundersökning förklarar svenskar hur bekymrade de är för miljön och klimatet.

En rimlig tanke är att en sådan oro och ångest beror på att man ofta befinner sig i skog och mark. Att man har ett förhållande till naturen. Att man befinner sig där, och befinner man sig bland gran och tall kan man i år inte undvika att plocka blåbär.

Min fixering vid just blåbär kan vara en rest av tiden på anstalt. Det fanns ett motionsspår som var 778,8 meter långt. Spåret var på ömse sidor omgivet av en ocean av blåbär. Men man kunde inte avvika från slingan för att skörda dem för då gick larmet. Än mer frustrerande var att ingen annan i trakten verkade bry som det det obegripligt stora bestånd av blåbär. 

En minoritet tillbringar tid i skogen.

En majoritet är bekymrad för klimatet.

När det nästa år inte finns sylt på butikshyllorna kommer medströmsmedia och många med dem att yla om att det beror på klimatet.

Men det är människors mentalitet det är fel på. Inget annat.

För givetvis hänger klimatångesten samman med att människor till stor del inte tillbringar tid i skogen. Som Kerstin Ekman diskuterar i ”Herrarna i skogen” har många alltid fruktat skogen, inte enbart för att de är rädda för det som kan finnas där; troll, skogsrået, rövare. De är rädda för ensamheten, för att tvingas möta sig själva. Bättre att vara bland andra, vara till lags, bli bekräftad. Och om det står i tidningarna att världen kommer att gå under för att polarisarna smälter då är det just det man ska säga för att passa in. Och det gör också att den ångest som gör att man inte går ut i skogen kan få ett uttryck.

I sin fallstudie över den totalt paranoida tyske juristen Daniel Paul Schreber konstaterar Sigmund Freud att dennes paranoia var av monumentala mått. Mot slutet av sitt liv plågades Schreber av visioner om världens undergång.

Freud förklarade i studien hur de problem som uppstått i Schrebers barndom i vuxen ålder försatt honom i ett tillstånd där han kämpade mot en total förvirring och en grundläggande osäkerhet om vem han var.

Den han trott sig vara var inte längre verklig, han var på väg att lösas upp.

Freud konstaterar att Schrebers upplevelse av att världen var på väg att gå under blott var en projektion av detta inre själsliga tillstånd.

Kommentera